Statsutskottets utlåtande Ar 93.

1

Nr 93.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1933 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(l:a avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 10 februari 1933 dagtecknad proposition
(nr 100) har Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag.
föreslagit riksdagen att godkänna följande

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 8 § 1 mom. allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

2 i

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass lil

Avgift för 1 plats
i I klass

Avgift för 1 plats
i II klass

Avgift för 1 plats
i III klass

Avgift för enskild bytt
med högst 2 liggplatser

j Avgift för hyttplats

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.

85 öre per km.

35 öre per km.

35 öre per km.

80 öro per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

Järnväg

Fartyg.....

Luftfartyg
Spårväg ..

Omnibus ..

Taxeautomobil.

Annan automobil och häst-^
skjuts ................./

Annat färdsätt än ovani
nämnts..................../

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 6 sami. Nr 93.

2

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Vid resa — —- — verkligen använts.

Med fartyg —--verkligen använts.

Till omnibus — — — persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil---kunnat ifrågakomma.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad
till högre belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående
bestämmelser tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad
han visar sig hava utgivit.

8 *.

1 mom. Hava vid---båtar m. m.

Eesekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar
och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1934.

Uti tvenne likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr J. Johansson i Friggeråker (nr 252) och den andra inom
andra kammaren av herr I. Pettersson i Kosta m. fl. (nr 421) har hemställts,
att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit måtte i den utsträckning som kan befinnas lämplig föreskriva,
att kilometerpenningar icke skola utgå till i motionen omnämnda
grupper av befattningshavare, dels ock besluta, att den i 2 § i allmänna
resereglementet upptagna ersättningen för färd med annan automobil
sänkes från 35 öre till 30 öre per kilometer.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen Ii 252.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling jämväl upptagit
av riksdagens år 1932 församlade revisorer under §§ 28 och 29 i deras
berättelse gjorda uttalanden angående dels utlämnande av reseförskott
och kontrollen över deras återbetalning dels ock statsverkets kostnader
för tjänsteresor.

I berörda proposition nr 100 har departementschefen framhållit, att i
samband med det förslag till upphävande av stadgan örn skjutsväsendet,
som förelagts innevarande års riksdag, jämväl erfordrades vissa ändringar
i allmänna resereglementet den 27 juni 1929. Det av departementschefen
framlagda förslaget till dessa ändringar innebär i huvudsak,
att resekostnadsersättning för hästskjuts bestämmes till 35 öre per
kilometer utan tillägg av kilometerpenningar eller alltså efter enahanda

3

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

grunder, som nu gälla för bestämmande av ersättning för resa med annan
automobil än taxeautomobil. Den i resereglementets 2 § 1 mom. ingående
tabellen föreslås sålunda skola undergå den ändringen, att rubrikerna för
dessa två färdsätt ersättas med den gemensamma rubriken: »Annan
automobil och hästskjuts.» Förslaget innefattar därjämte dels av den sålunda
föreslagna ändringen påkallad redaktionell ändring av nyssnämnda
moments sista stycke, dels ock att ordet »åkdonslega» skall utgå
ur resereglementets 8 § 1 morn.

Beträffande ovanberörda av riksdagens revisorer gjorda anmärkningar
får utskottet lämna följande redogörelse.

Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna meddelat, att de
verkställt en detalj granskning beträffande inom vissa myndigheter utlämnade
reseförskott och deras kontroll över återbetalningen av desamma
(Del I, sid. 86—90). I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande
uttalande:

Den sålunda verkställda granskningen har givit revisorerna anledning
att framhålla vikten av att ovan intagna bestämmelser sorgfälligt iakttagas
samt att noggrann kontroll utövas över att icke onödigt höga förskott
lämnas av vederbörande myndigheter. Otvivelaktigt föreligga för
närvarande på detta område anmärkningsvärda missförhållanden. Revisorerna
bortse härvid icke från att det ofta i praktiken kan möta svårigheter
att i förväg exakt bedöma resornas omfattning och de kostnader,
som därav föranledas, men enligt deras uppfattning har man alltför ofta
icke ingått i ett bedömande av förskottens lämpliga avvägning, utan
allenast utanordnat, vad befattningshavaren själv uppgivit sig behöva i
reseförskott.

Revisorerna vilja även ifrågasätta, huruvida icke sådana bestämmelser
böra meddelas, att för framtiden icke nytt förskott utbetalas, innan
redovisning verkställts för tidigare lämnat förskott. Vidare torde allmänna
resereglementets föreskrifter böra även i så måtto kompletteras,
att bestämmelser meddelas därom, att befattningshavare, som önska tillfälligt
reseförskott, skall uppgiva tidpunkten för den tilltänkta resans
anträdande samt att, för den händelse en befattningshavare med hänsyn
till tilltänkt resa uppburit tillfälligt förskott, men av någon anledning
icke kommit att företaga resan på avsedd tidpunkt, förskottet skall återbetalas,
därest det icke inom exempelvis en månad erfordrats för resan
i fråga.

Revisorerna hava också uppmärksammat, att hos en del myndigheter
rescförskotten avföras under särskild förskottstitel, medan hos andra
myndigheter förskotten utlämnas från och redovisas direkt å vederbörande
myndighets reseanslag. I anledning härav vilja revisorerna
framhålla, att, för den händelse det av praktiska skäl anses lämpligt att
omedelbart avföra lämnat förskott å ett anslag, förskotten i varje fall
böra upptagas i en förskottsliggare eller ock på annat sätt särskilt redovisas,
så att en fullständig översikt kan erhållas över vid varje tillfälle
utestående förskott samt tidpunkten för förskottens redovisning.

Vad särskilt beträffar vattenfallsstyrelsen hava revisorerna icke kunnat
finna det av styrelsen tillämpade förfaringssättet att låta inräkna

4

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

förskotten i kassabehållningen och icke särskilt bokföra dessa vara ur
kontrollsynpunkt tillfredsställande och i övrigt lämpligt. Detta förfaringssätt,
som enligt revisorernas åsikt är av anmärkningsvärd beskaffenhet,
bör omedelbart upphöra.

De erfarenheter, som sålunda vunnits, hava revisorerna ansett sig böra
framlägga för riksdagen såsom resultat av den verkställda undersökningen
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser örn reseförskott.

Förklaringar hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket
och vattenfallsstyrelsen (Del lil, sid. 174—178).

Vidare hava revisorerna under finansdepartementet, § 29, behandlat
frågan örn statsverkets höga kostnader för tjänsteresor och föreslagit
vissa åtgärder för nedbringandet av desamma (Del I, sid. 90—98). Revisorerna
hava därvid gjort följande allmänna uttalande:

Statsverkets kostnader för tjänsteresor torde kunna beräknas till i runt
tal 10,000,000 kronor för år. För nedbringande av dessa kostnader har,
bland annat, verkställts en sänkning av automobiltaxan och kilometerpenningarna.
Genom dessa åtgärder hava visserligen, såvitt revisorerna
kunnat finna, för tillfället förhindrats en ytterligare stegring av nämnda
utgifter. Däremot torde för nedbringande av de nuvarande höga kostnaderna
andra mera effektiva åtgärder böra vidtagas. Frånsett en allmän
sänkning av de i riksstaten för reseersättningar avsedda anslagen vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke dessa anslag eller anslagsposter
böra uppföras med bestämda belopp att för avsett ändamål fördelas mellan
olika myndigheter eller personer. Härvid torde viss del böra av Kungl.
Maj:t eller vederbörande myndighet disponeras för sådana fall, då det åt
viss befattningshavare anvisade särskilda beloppet av en eller annan anledning
befinnes otillräckligt.

Även andra utvägar böra sökas för åstadkommande av här avsedda besparingar.
Härvid synes en nedsättning i gottgörelsen för färd i taxeautomobil
vara synnerligen befogad. Automobiltaxorna äro fortfarande
så höga, att genom överenskommelse rabatt å taxorna ofta kan erhållas, i
synnerhet örn samma fordon mera stadigvarande användes. Då möjlighet
till ett billigt ordnande av tjänsteresor i första hand kan utnyttjas av förrättningsman
med begränsat distrikt och ofta återkommande resor, synes
för sådana personalgrupper kilometerpenningarna vid färder inom eget
distrikt (län) utan olägenhet kunna indragas. I samband härmed bör även
ersättningen för annan automobil sänkas för nämnda kategori befattningshavare.
För det undantagsfall att ersättning enligt automobiltaxan icke
skulle täcka med resan förenade särskilda utgifter torde jämlikt 2 § 1
mom. sista stycket i allmänna resereglementet gottgörelse härför kunna
utgå.

Det billiga färdsättet med omnibus synes böra i viss utsträckning göras
obligatoriskt även vid längre resor. Vidare synes skäl saknas att påföra
statsverket resekostnad i sådana fall, där befattningshavare av statsunderstödd
institution åtnjuter förmånen av kostnadsfri resa.

Såsom revisorerna i det föregående påvisat har planläggningen av resorna
i flera fall varit bristfällig. Revisorerna vilja med anledning härav
understryka betydelsen av noggrann kontroll på hithörande område.

Vad angår resor eller förrättningar, som taga mindre tid än 6 timmar
i anspråk, vill det förefalla att de härmed förenade utgifterna för mat
och logi, örn sådana utgifter överhuvudtaget förekomma, äro så obetyd -

Statsutskottets utlåtande Nr 93. 5

liga, att särskild traktamentsersättning icke bör ifrågakomma. Som en
jämförelse må erinras örn att tjänstemän vid ämbetsverken i Stockholm
hava sig ålagda 7 timmars tjänstgöring å tjänsterummet. Örn de, som
ofta är fallet, äro bosatta på längre avstånd från arbetsplatsen, hava de
därför icke möjlighet att intaga sin frukostmåltid (lunch) i hemmet utan
äro nödsakade vidkännas särskild kostnad för detta mål utan att ersättning
i någon form härför utgår. Vidare torde böra beaktas att redan nu
stora grupper befattningshavare icke äro berättigade till traktamentsersättning
vid resor eller förrättningar, som omfatta mindre tid än sex
timmar.

Slutligen hava revisorerna i detta sammanhang ansett sig böra något
beröra frågan örn det allmänna resereglementets tillämplighetsområde.
Revisorerna hava fäst sig vid den åtskillnad, som föreligger i fråga örn
traktamentsersättningens karaktär. För de flesta förrättningsmän är traktamentet
endast avsett att utgöra ersättning för den merkostnad vederbörande
fått vidkännas på grund av att han nödgas vistats utom bostadsorten.
För andra åter måste traktamentet jämväl anses utgöra ersättning
för det under förrättningen utförda arbetet. Med hänsyn till den
skillnad, som sålunda föreligger i fråga örn traktamentets ändamål, torde
det vara uppenbart att åtgärder i besparande syfte i hög grad försvåras
därigenom att för samtliga förrättningsmän stadgats gemensamma bestämmelser
i nu nämnt hänseende. Det vill därför synas revisorerna att
skäl tala för att ur allmänna resereglementet utbryta sådana grupper förrättningsmän,
för vilka traktamentsersättningen utgör ersättning jämväl
för det under förrättningen utförda arbetet.

Utskottet har med stöd av § 46 riksdagsordningen införskaffat yttrande
från riksräkenskapsverket över den av riksdagens revisorer under § 29
gjorda framställningen, vilket yttrande är såsom bilaga A här bifogat.

Beträffande först de av revisorerna under § 28 meddelade uppgifterna
rörande utlämnandet av reseförskott och kontrollen över dessa förskotts
återbetalning är utskottet av den uppfattningen, att vissa kompletterande
bestämmelser måhända kunna anses erforderliga för att ernå en fullständig
kontroll över reseförskotten. De av revisorerna gjorda erfarenheterna
synas nämligen giva vid handen, att i vissa fall berättigade anmärkningar
kunna framställas mot sättet för reseförskottens utlämnande och redovisning.
Utskottet, som förutsätter att såväl vederbörande myndigheter som
Kungl. Majit ägna de av revisorerna berörda spörsmålen sin uppmärksamhet,
har dock icke ansett påkallat, att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller
örn vidtagande av säivskilda åtgärder i anledning av vad revisorerna
anfört.

Revisorernas yttrande under § 29, som avhandlar statsverkets kostnader
för tjänsteresor, har utskottet ansett sig böra behandla i samband med de
av Kungl. Majit i föreliggande proposition ävensom i ovannämnda motioner
och av riksräkenskapsverket i dess yttrande framlagda förslag till vissa
jämkningar i allmänna resereglementets särskilda paragrafer.

Vad då först beträffar de föreslagna ändringarna i 2 § av allmänna resereglemente!,
iir utskottet i likhet med motionärerna och riksräkenskapsver -

Utskot tet.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

ket av den uppfattningen, att en nedsättning av ersättningen vid användandet
av »annan automobil» (än omnibus och taxeautomobil) är befogad.
Jämväl enligt utskottets mening bör ersättningen icke bestämmas till
högre belopp än 30 öre per kilometer. Ej heller kan utskottet finna nödvändigt,
att ersättningen för hästskjuts fastställes till högre belopp än som
föreslagits vid användandet av egen automobil. Utskottet ansluter sig
därför till riksräkenskapsverkets uppfattning, att även ersättningen för
hästskjuts bör bestämmas till 30 öre per kilometer. Vidkommande frågan
örn ersättning vid användande av »annat färdsätt än ovan nämnts» — i
första rummet motorcykel och velociped samt fotvandring — delar utskottet
riksräkenskapsverkets mening, att ifrågavarande fortskaffningssätt
kunna i och för sig vara fullt gottgjorda med 20 öre per kilometer. Uppmärksammas
må dock, att, därest vid användande av motor- och roddbåt
verkliga kostnaden skulle komma att överstiga den sålunda fastställda
summan, i resereglementet är stadgat, att vederbörande äger åtnjuta ersättning
för vad han visar sig hava utgivit.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket förordat, vill utskottet jämväl
föreslå sådan jämkning i allmänna resereglementet, att rätten att vid
färd å järnväg uppbära ersättning för l:a klass å dagtåg begränsas till
fall, då i omedelbart samband med färden dylik plats i sovvagn användes.

I samband med ändringarna i 2 § har utskottet ansett sig böra yttra sig
över det i motionerna framförda yrkandet, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte i den utsträckning,
som kunde befinnas lämplig, föreskriva, att kilometerpenningar icke skulle
utgå till vissa grupper befattningshavare, som hava på visst sätt begränsade
tjänstgöringsdistrikt och ofta där företaga resor. Utskottet har icke
funnit sig böra särskilt upptaga detta yrkande, som jämväl framförts av
revisorerna, men har å andra sidan ansett, att riksdagen bör i skrivelse
till Kungl. Majit fästa uppmärksamheten på önskvärdheten av att en allmän
utredning sker rörande såväl detta spörsmål som vissa andra här
nedan angivna eller i övrigt föreliggande frågor, vilka beröra allmänna
resereglementet och de s. k. besparingsreglementena.

Vad därefter beträffar riksräkenskapsverkets förslag i avseende å borttagande
av de nu i 4 § intagna bestämmelserna örn inskränkning i skyldigheten
att använda omnibus, måste utskottet ställa sig tveksamt mot detta
förslag. Utskottet är dock av den uppfattningen, att anledning icke finnes
att motsätta sig införandet av skyldighet för befattningshavare att
i något större utsträckning än för närvarande använda omnibus. Jämväl
detta spörsmål synes emellertid böra underkastas ytterligare övervägande.

Vidkommande förslaget örn sådan ändring i 12 § att, där ersättning för
väntpengar åtnjutes, reseersättningen jämväl i övrigt skall utgå efter den
verkliga kostnad, som förrättningsmannen styrker sig hava fått vidkännas
för det använda fortskaffningsmedlet, ansluter sig utskottet till riksräkenskapsverkets
uppfattning.

7

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Vad beträffar den av såväl revisorerna som riksräkenskapsverket berörda
frågan om särskilda förrättningsarvoden vid vissa slag av förrättningar,
där traktamentet för närvarande skall utgöra ersättning för visst
utfört arbete, är utskottet, i anslutning till vad som tidigare i denna sak anförts
från riksdagens sida, av den meningen, att detta spörsmål bör närmare
undersökas och utredas. Jämväl torde böra ytterligare övervägas
de spörsmål, som stå i samband med frågan örn förbättrad planläggning av
tjänsteresor, vilken fråga behandlats såväl av revisorerna som riksräkenskapsverket.

Utskottet har uppgjort såsom bilaga B vid utlåtandet fogat förslag till
ändringar i vissa paragrafer av resereglementet.

Slutligen vill utskottet uttala, att utskottet förväntar, att, då utskottet
nu föreslår en ytterligare undersökning och utredning av vissa spörsmål,
som beröra befattningshavarnas resor, allmänna resereglementet skall,
sedan jämväl denna utredning verkställts, erhålla en sådan avfattning, att
icke ändringar däri skola behöva åtminstone under de närmaste åren vidtagas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 252 och II: 421

a) godkänna vid utlåtandet fogat förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Majit ville taga under övervägande vad utskottet här
ovan anfört beträffande ytterligare utredning angående
vissa allmänna resereglementet och besparingsreglementena
berörande spörsmål.

Stockholm den 16 maj 1933.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Lindblad, Widell, Nilsson i Malmö, Oscar
Olsson, Asplund, Ernfors, Nilsson i Fredrikstad Thelin, Björck och Nordborg samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Strindlund, Persson i
Fritorp, Eriksson i Stockholm, Jeppsson, Andersson i Höör, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna,
Andersson i Prästbol, Nilsson i Hörby och Norsell.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Bilaga A.

Till riksdagens statsutskott.

På grund av Kungl. Marits beslut den 24 mars 1933 åligger det riksräkenskapsverket
att till statsutskottet avgiva utlåtande över den av riksdagens
revisorer i deras berättelse om den år 1932 verkställda granskningen
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932 under § 29 behandlade frågan
örn statsverkets kostnader för tjänsteresor. Då riksräkenskapsverket nu
går att fullgöra detta åliggande, vill ämbetsverket förutskicka, att verket
ansett sig företrädesvis hava dels att yttra sig angående de av statsrevisorerna
ifrågasatta åtgärderna i syfte att nedbringa statens utgifter
för tjänsteresor, dels ock att angiva de ändringar i allmänna resereglemente!
(1929:210, 1931:241), vilka, enligt ämbetsverkets egen, tidigare
vunna erfarenhet kunna anses lämpliga för vinnande av den utav revisorerna
avsedda utgiftsbesparingen.

Statsrevisorerna hava i första hand ifrågasatt, huruvida icke vederbörande
riksstatsanslag och anslagsposter för reseersättningar böra uppföras
med bestämda belopp, att för avsett ändamål fördelas mellan olika
myndigheter eller personer. I anledning av detta förslag är från riksräkenskapsverkets
sida endast att framhålla, att utvecklingen redan gått
i denna riktning, i det att alltflera verk erhållit begränsade specialanslag
för resekostnaders bestridande. Vid den allmänna översyn av uppställningen
av riksstatens utgiftssida, vilken av Kungl. Majit uppdragits åt
statskontoret och riksräkenskapsverket, torde komma att uppmärksammas,
huru denna fråga allmänt budgettekniskt bör lösas beträffande övriga förvaltningsgrenar.

Statsrevisorerna hava ock yttrat sig angående allmänna resereglementets
tillämplighetsområde. Revisorerna hava härvid bland annat anfört, att
skäl tala för att ur allmänna resereglemente! utbryta sådana grupper förrättningsmän,
för vilka traktamentsersättningen utgör ersättning jämväl
för det under förrättningen utförda arbetet.

Det synes riksräkenskapsverket uppenbart, att förhållandena i nu förevarande
avseende måste ställa sig väsentligt olika för sådana förrättningsmän,
som åtnjuta lön eller särskilt förrättningsarvode, samt för sådana,
vilka ej uppbära annan gottgörelse för tidsspillan under resa och deltagande
i förrättning än ersättningen enligt resereglementet. Såsom framgår
av statsrevisorernas återgivna uttalande, gäller emellertid särställningen
väsentligen själva traktamentsersättningen. Beträffande ersättningen
för resekostnaden ställer sig saken däremot annorlunda.

Det ur alla synpunkter riktigaste och ändamålsenligaste vore tvivelsutan
att för alla förrättningar fastställa särskilt dagarvode, att utgå där
ej vederbörande på grund av tjänstebefattning har att deltaga i förrättning.
Riksräkenskapsverket vill ock i första hand uttala sig för en omläggning
i sådan riktning. Denna kan emellertid icke genomföras utan

9

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

en tämligen tidskrävande utredning, då det här gäller ett flertal förvaltningsgrenar
av vitt skilda slag.

Därest nian emellertid redan nu vill åstadkomma en i och för sig motiverad
åtstramning av reglerna för ersättning enligt resereglementet utan
att alltför hårt träffa förrättningsmän, vilka ej åtnjuta lön eller arvode,
synes den utvägen närmast stå till buds att genom särskilt beslut fastslå,
att inskränkningarna i traktamentsberäkningen icke eller endast delvis
skola gälla nämnda förrättningsmän.

Beträffande ersättningen för resekostnaderna finnes det däremot enligt
riksräkenskapsverkets mening icke anledning att försätta nu omhandlade
förrättningsmän i någon särställning i förhållande till förrättningsmän i
allmänhet. I de fall då särskild gottgörelse för arbetet icke utgår, förhåller
det sig oftast så, att vederbörande är bosatt i närheten av — i varje
fall inom samma län som -— den ort, där förrättningen utföres. Med hänsyn
till kännedomen örn de lokala förhållandena har förrättningsmannen
därför i viss mån samma möjligheter att ordna sina resor relativt billigt
som tjänstemän med mindre arbetsdistrikt, för vilka s. k. besparingsreglementen
gälla. Att beträffande de omhandlade, oavlönade förrättningsmännen
ifrågasätta särskilda besparingsbestämmelser med avseende å resekostnadsersättningen
kan emellertid icke anses skäligt. Dessa förrättningsmän
synas därför böra i reseersättningshänseende jämställas med andra,
för vilka speciella besparingsregler icke gälla.

Då riksräkenskapsverket nu övergår till att behandla de olika bestämmelser
i allmänna resereglementet, i vilka ändring kan anses befogad eller
ifrågasättas, utgår riksräkenskapsverket sålunda från den förutsättningen,
att reglementets ersättningsbestämmelser endast äro avsedda att täcka
resekostnaderna samt bestrida merutgifterna för uppehället under resa
och förrättning. Riksräkenskapsverket upptager nu till diskussion resereglementets
olika stadganden i den ordning de förekomma i reglementet.

2 §.

1 inom. av förevarande paragraf avhandlar de olika färdsiitten samt
den ersättning, som utgår i de särskilda reseklasserna (I—III). Vad dessa
bestämmelser angår, kunna eventuella besparingssträvanden åsyfta dels
minskad bekvämlighet för den resande, dels ock nedsatt gottgörelse för
utgifterna utöver de verkligen erlagda. Delvis får emellertid sistnämnda
spörsmål behandlas i samband med vissa efterföljande paragrafer.

Bland färdmedlen upptages främst järnväg. Rätten att erhålla ersättning
för biljett till I—III klassens järnvägsvagn är i verkligheten avgörande
för indelningen i reseklasser enligt reglementet. Den enda förändring,
som här synes böra sättas i fråga, är att begränsa rätten för
förrättningsmän tillhörande reseklass I att åtnjuta ersättning för plats
i I klass vagn å dagtåg. I detta avseende är att erinra följande.

Då 1925 års provisoriska allmänna resereglemente tillkom, förefanns icke
möjlighet att resa i I klass järnvägsvagn utan att avgift till sovplats
samtidigt lösts. Numera hava emellertid I klass-avdelningar inforts även
å vissa dagtåg på de sydliga statsbanelinjerna. Något verkligt behov av
att å dagtåg färdas i I klass avdelning synes riksräkenskapsverket icke
förefinnas. Det må erinras, att statsrådets ledamöter innehava fribiljett
till I klass å statens järnvägar, varför de icke skulle drabbas av en inskränkning
i avseende å rätten till ersättning för färd i I klass vagn.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Riksräkenskapsverket tillstyrker fördenskull, att rätten att vid färd å
järnväg uppbära ersättning för avgift till I klass plats å dagtåg begränsas
till fall, då i omedelbart samband med färden dylik plats i sovvagn
användes. — En konsekvens av en dylik föreskrift synes vara, att vissa
jämkningar böra vidtagas i avseende å fribiljetterna för vissa tjänstemän
vid statens järnvägar med flera.

Beträffande färd med fartyg skulle kunna sättas ifråga att föreskriva,
att förrättningsman tillhörande reseklass I icke må använda hytt med 2
liggplatser, därest hytt med 1 plats finnes tillgänglig. En sådan inskränkning
torde emellertid ur besparingssynpunkt vara av så ringa värde, att
riksräkenskapsverket ej anser sig böra förorda någon ändring i dylik riktning.

Vid färd med omnibus erhåller förrättningsman utom ersättning för
avgift för 1 plats jämväl kilometerpenningar av 5 öre. I vad mån jämkning
här bör göras — närmast genom slopande av kilometerpenningarna
— sammanhänger nära med behandlingen av ersättningen för begagnande
av taxeautomobil.

Ersättningen vid färd med taxeautomobil är reglerad enligt enahanda
grund, som gäller för resa med omnibus.

Beträffande färd med automobil uppställer sig frågan, örn kilometerpenningarna
böra bibehållas. Statsrevisorerna hava framkastat ett förslag,
att denna tilläggsersättning skulle slopas för förrättningsmän med
begränsade distrikt och ofta återkommande resor. Enligt vad riksräkenskapsverket
erfarit, har ock i vissa under innevarande år inom vederbörande
departement utarbetade förslag till besparingsreglementen kilometerpenningarna
borttagits. Då det gäller förrättningsmän tillhörande berörda
kategori — vilka på grund av kännedomen örn de lokala förhållandena
kunna utnyttja förefintliga möjligheter att erhålla skjuts med taxeautomobil
till lägre pris än gällande taxa — kan en dylik indragning vara
berättigad. Mot att generellt indraga rätten till kilometerpenningar tala
de skäl, sorn, då förslag i sådant syfte på sin tid framlades av statens
organisationsnämnd, anfördes mot detta förslag och på grund av vilka
Kungl. Majit och rikdagen år 1931 stannade vid att nedsätta kilometerpenningarna
från 10 till 5 öre.

Ett förhållande, som är av vida större betydelse än kilometerpenningarna
i avseende å kostnaderna för färd med taxeautomobil, är läget av
själva taxan. Såsom statsrevisorerna framhållit, förekommer det i stor
utsträckning, att rabatt å gällande taxa erhålles, särskilt då samma fordon
mera stadigvarande användes liksom vid längre resor. Frågan örn
automobiltaxornas nedsättning kan emellertid icke upptagas till omprövning
i nu förevarande sammanhang, då dessa taxor fastställas av vederbörande
länsstyrelser.

Riksräkenskapsverket anser alltså, att någon ändring i allmänna resereglemente!
icke bör vidtagas beträffande bestämmelserna örn ersättning
för färd med taxeautomobil.

Vid nu angivna förhållande saknas anledning att beträffande omnibus
vidtaga någon ändring i fråga örn kilometerpenningarna, helst som
användningen av detta fortskaffningsmedel bör i möjligaste mån understödjas.

11

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår ersättningen lör färd med annan
automobil (än omnibus och taxeautomobil) med 35 öre per kilometer.
Detta ersättningsbelopp fastställdes år 1931. Dessförinnan var ersättningen
40 öre per kilometer.

Beträffande frågan örn möjligheten att ytterligare nedsatta gottgorelsen
för användningen av annan — vanligen egen — automobil, tillåter, sig
riksräkenskapsverket åberopa vad statskontoret i detta ämne yttrat i ett
utlåtande den 18 mars 1933 med anledning av .remiss å förslag till kungörelse
örn resekostnads- och traktamentsersättning ät statens fattigvardsoch
barnavårdskonsulenter. Ämbetsverket anför:

»Vad därefter beträffar den föreslagna nedsättningen av ersättning tor
färd med annan automobil än taxeautomobil från 35 till 30 öre per kilometer
vill statskontoret framhålla, att, enligt vad ämbetsverket underhand
inhämtat, den föreslagna ersättningen av 30 öre per. kilometer torde
få anses fullt tillräcklig, även örn hänsyn tages till de icke oväsentliga
fasta årliga kostnader, som automobilägare få vidkännas, såsom t. ex. för
försäkring, skatt, garagehyra, m. m. I detta sammanhang torde böra
framhållas, att enligt gällande normaltaxor för länstrafik med vanlig personautomobil
föreskrivits en avgift av 40 öre per kilometer för befordran
vid enkel resa av 1—2 personer. Vid tur- och returresa eller rundresa tillbaka
till utgångspunkten utgår i regel ersättning med 70 procent av a.vgiften
vid enkel resa för den sammanlagda väglängden eller sålunda allenast
28 öre per kilometer. Sistnämnda ersättning är avsedd att täcka icke
blott de egentliga driftkostnaderna utan även avlöning åt chaufför och
dessutom lämna någon vinst åt bilens ägare. Härjämte bör beaktas, att
befattningshavare, som vid sina tjänsteresor begagna sig av taxeautomobil,
ej sällan kunna träffa avtal med någon automobilägare örn än lägre
ersättning än den, som skulle utgå enligt nyssberörda taxebestämmelser.

Det vill under sådana förhållanden synas, som örn en ersättning, av 30
öre per kilometer för färd med annan automobil än taxeautomobil icke
kan anses vara för låg. Statskontoret får därför tillstyrka föreliggande
förslag jämväl i nu förevarande del. . ...

Ämbetsverket anser sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida^ icke en
dylik nedsättning lämpligen borde bliva allmän samt ändring i sådant
syfte alltså vidtagas i allmänna resereglementet. Även örn en dylik åtgärd
i vissa fall kunde föranleda, att vederbörande i stället för detta färdsätt
använder sig av taxeautomobil, skulle den dock i betraktande av den
utsträckning, i vilken tjänsteresor företagas med annan automobil än
taxeautomobil (jfr sid. 92—95 i del I av statsrevisorernas berättelse år
1932), för statsverket medföra högst avsevärda besparingar. Såsom ovan
framhållits innebär användandet av taxeautomobil icke alltid högre kostnader
för statsverket. Erinras må, att förslag örn dylik nedsättning motionsvis
förelagts innevarande års riksdag (mot. 1:252 och 11:421).»

Riksräkenskapsverket vill för sin del, på de av statskontoret anförda
skälen, förorda en omedelbar nedsättning beträffande samtliga förrättningsmän
av ersättningen för användning av egen automobil. Någon
nämnvärd kostnadsskillnad mellan användningen av sådan automobil inom
större eller mindre förrättningsområden torde ej förefinnas. Det må
erinras, att då det nu gällande ersättningsbeloppet fastställdes, detsamma
av föredragande departementschefen (prop. 1931:199 sid. 16) angavs ligga
något i överkant. Riksräkenskapsverket anser en nedsättning av gottgörd
seli för egen automobil lill 30 öre per kilometer vara fullt motiverad.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Därest en sänkning av automobiltaxorna i allmänhet skulle komma till
stånd, kan en ytterligare nedsättning av gottgörelsen för användning av
egen automobil sättas ifråga. Det bör vid bedömandet av denna fråga
beaktas, att innehavaren av egen automobil ej kan anses hava anspråk på,
att staten skall gottgöra honom hela hans kostnad för hållandet av automobil
eller ens någon större del därav. Staten skall endast ersätta den
kostnad, som kan beräknas belöpa å tjänsteresorna. Den synnerligen betydande
utsträckning, vari enligt statsrevisorernas berättelse privatautomobil
numera användes, visar, att den nuvarande ersättningen för användningen
av sådan bil i statens ärenden varit rikligt tilltagen.

Riksräkenskapsverket tillstyrker alltså, att ändring av resereglementet
vidtages därhän, att ersättningen för färd med annan automobil (än omnibus
och taxeautomobil) bestämmes till 30 öre per kilometer.

Enligt proposition till innevarande års riksdag (nr 100) örn ändring i
vissa delar av allmänna resereglementet skall ersättning för hästskjuts
utgå såsom för egen automobil. Det har vid den förberedande behandlingen
av denna proposition framförts den uppfattningen, att en ersättning
av 35 öre per kilometer för hästskjuts vore för låg och att densamma
skulle medföra, att det alltför ofta bleve nödvändigt att tillämpa bestämmelserna
i resereglementet 2 § 1 mom. sista stycket angående ersättning
för styrkta, verkliga kostnader. Dessa erinringar skulle måhända kunna
anses äga än större giltighet, örn ersättningen reduceras till 30 öre per
kilometer. De av statsrevisorerna gjorda statistiska undersökningarna
utvisa emellertid — något som man ej torde hava haft full insikt örn tidigare
— att färdsättet hästskjuts numera förekommer mycket sällan och
är statt i snabb avskrivning. Detta färdsätt torde alltmera begränsas till
de fall, då förrättningsmannen själv äger skjutsen.

Det kan givetvis icke ifrågakomma, att det mindre effektiva och sällsynt
förekommande färdmedlet hästskjuts skulle bliva avgörande för bestämmandet
av ersättningen för egen automobil. Ej heller kan det anses
lämpligt, att hästskjutsen ersättes högre än den egna automobilen. Med
hänsyn till hästskjutsens sparsamma förekomst såsom färdsätt enligt resereglementet
synes riksräkenskapsverket ingen olägenhet kunna uppstå,
örn undantagsregeln örn ersättning efter de verkliga kostnaderna allmänt
skulle komma att tillämpas vid användning av annan än förrättningsmannen
själv tillhörig hästskjuts.

Riksräkenskapsverket anser alltså, att hästskjuts bör liksom »annan
automobil» ersättas med 30 öre per kilometer.

Sist bland färdsätten upptages i resereglementet »annat färdsätt
än ovan nämnts» med ett ersättningsbelopp av 30 öre per kilometer.
Till ifrågavarande kategori räknas främst motorcykel och velociped samt
fotvandring. Även motor- och roddbåt hör hit, men för dessa jämförelsevis
sällan förekommande färdmedel torde undantagsbestämmelsen örn ersättning
med den verkliga kostnaden i fall av behov få komma i tillämpning.
De övriga nu ifrågavarande fortskaffningssätten kunna i och för
sig vara fullt gottgjorda med 20 öre per kilometer. Detta gäller jämväl
motorcykel, för vilken bland de så att säga normala färdmedlen inom
ifrågavarande kategori den verkliga kostnaden lärer vara högst. Riksräkenskapsverket
vill alltså förorda, att för gruppen »annat färdsätt än
ovan nämnts» ersättningen bestämmes till 20 öre per kilometer.

13

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

2 mom. Beträffande de i förevarande moment upptagna traktamentsbeloppen
synes det riksräkenskapsverket icke vara skäl att vidtaga, ändring.
Beloppen torde i och för sig icke vara för höga. De inskränkningar
beträffande rätten till åtnjutande av traktamentsersättmng, vilka kunna
anses befogade, böra enligt riksräkenskapsverkets mening vidtagas dels
genom besparingsreglementen för särskilda grupper av förrattmngsman,
dels ock genom ett lämpligt avmätande av traktamentet under frånvaro
från bostads- eller tjänstgöringsorten under del av dygnet. lill denna
fråga återkommer ämbetsverket under 17 §.

4 §.

Under 4 § tredje och fjärde styckena finnas upptagna vissa inskränkningar
i skyldigheten att använda omnibus. Dessa stadganden lyda:

»I fall, där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen
berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke
härigenom traktamentsersättningen blir högre än örn omnibus anvants.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags
resor icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att
färdas med omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser fran
en ort, dit återkommer.»

Det har av statsrevisorerna påvisats,.att det billiga färdmedlet omnibus
använts i jämförelsevis ringa utsträckning. Av den ritav revisorerna meddelade
sammanställningen av resekostnaderna under viss tid i Skaraborgs
och Västerbottens län inhämtas sålunda, att av den samlade reseersättningen
inom vederbörande län allenast l.o respektive 1.6 procent faller pa
färder med omnibus. Revisorerna hava ock uttalat sig för, att användningen
av omnibus i viss utsträckning göres obligatorisk även vid längre

1CÖU1. . , , ,

Riksräkenskapsverket hyser för sin del den uppfattningen, att de inskränkande
bestämmelserna beträffande skyldigheten att använda o^nnibus
utan vidare böra upphävas. Det är att märka, att bortsett tran lu
fartyg — där särskilda synpunkter varit avgörande — några undantag
eljest icke förefinnas från den allmänna regeln i 4 § första stycket, att
resekostnads- och traktamentsersättning ej må tillgodonjutas med högre
belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig
av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för
åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast.

Vid avgörandet enligt vanliga regler, huruvida omnibus bor begagnas
eller icke i stället för annat färdsätt, måste givetvis tagas hänsyn till de
allmänna förhållanden, som enligt 4 § första stycket böra tillmätas betydelse
vid bedömandet rörande skyldigheten att använda visst färdsätt.
I fråga örn omnibus måste sålunda exempelvis beaktas, att avgångs- och
ankomsttider falla så, att icke oskälig tidsspillan för den resande uppstår.
Aven utan särskild bestämmelse därom kan det näppeligen krävas, att
omnibus skall anlitas vid färder under en så lång frånvaro från hemorten,
att förrättningsmannen enligt gällande föreskrifter (kungörelsen 1930:68)
vid resa med järnväg eller fartyg äger utfå ersättning för kostnad för befordran
av effekter. Däremot skulle ett upphävande av de inskränkande
bestämmelserna medföra, att under några fa dagars resa en förrättningsman,
som i ena riktningen använder taxeautomobil och i andra riktningen
lämpligen kan använda omnibus, för ena Järden erhåller ersättning alle -

14

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

nast efter omnibustaxa. Sistnämnda ofta praktiska och naturliga förfaringssätt
är förrättningsman nu ej skyldig att tillämpa på grund av bestämmelsen
i 4 § fjärde stycket. Då givetvis vid bedömandet av skyldigheten
att anlita omnibus viss hänsyn även bör kunna tagas till fordonens
beskaffenhet, finner riksräkenskapsverket inga som helst betänkligneter
kunna hysas mot att stadgandena i tredje och fjärde styckena av förevarande
paragraf nu upphävas.

7 §.

Enligt 7 § må, örn till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan
dylik biljett kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna,
resekostnadsersättning icke utgå med högre belopp än som vid användande
av sådan biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.

Vid detta stadgandes avfattande förefanns ännu icke en biljettform,
som på senare tid tillkommit och som bringar viss oreda och tveksamhet
i fråga örn beräknandet av resekostnadsersättning å järnväg. Numera
kan nämligen inköpas legitimationskort, vilka medföra viss rabatt vid
järnvägsresor. Korten, som betinga en årsavgift av 200 kronor, berättiga
innehavaren att erhålla biljett till II och III klass vagn för halv avgift.

Fråga lärer vara, örn resande, som privat anskaffat nu nämnt legitimationskort,
är berättigad att vid resa för statens räkning uppbära högre
ersättning än den (halva) biljettkostnad, som han verkligen fått vidkännas
för resan ifråga. Spörsmålet örn dessa legitimationskorts användning
har av statskontoret upptagits till behandling i skrivelse till Kungl. Majit
den 28 december 1931, vari ämbetsverket förordat anskaffande på statens
bekostnad av legitimationskort i sådana fall, då resekostnad för viss befattningshavare
överstiger 400 kronor per år.

I häröver den 29 februari 1932 avgivet utlåtande har riksräkenskapsverket
på anförda skäl i första hand uttalat, att användning av på statens
bekostnad anskaffade legitimationskort icke är att förorda, i varje fall
icke obligatoriskt för alla förvaltningsgrenar. Därest i allt fall en sådan
ordning skulle införas, har riksräkenskapsverket ansett det böra bestämmas,
att på statlig bekostnad anskaffade legitimationskort ej borde få användas
vid privata resor. Å andra sidan borde ej heller privatanskaffade
kort få användas för uttagande av rabatt vid tjänsteresor.

Berörda spörsmål har ännu ej varit föremål för Kungl. Majits avgörande.

8 §.

1 morn. Beträffande de under 8 § 1 mom. meddelade allmänna bestämmelserna
örn s. k. samåkning har riksräkenskapsverket icke att föreslå
någon ändring. Ämbetsverket kan dock ej underlåta att påpeka, att samåkningsbestämmelsernas
nuvarande avfattning innebära, att ersättningen
vid samåkning i taxeautomobil, vilken beräknas efter den verkliga kostnaden,
kan bliva avsevärt lägre än ersättningen vid färd av enskild förrättningsman,
vilken har rätt att beräkna ersättning enligt taxa, även örn
han betalar avsevärt mindre.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i skrivelse den 26 oktober 1932
hemställt, att Kungl. Majit måtte utfärda sådana bestämmelser, att samåkningsförfarandet
vid tjänsteresor jämväl må utsträckas att gälla i de
fall, att hushållningssällskap skall bekosta av sällskapet utsedd ledamots
resor. Vad förvaltningsutskottet sålunda föreslagit synes med enahanda
fog kunna och böra tillämpas jämväl beträffande av kommunala organ

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

15

och statsunderstödda institutioner utsedda representanter vid förrättning
gemensam för såväl statens som andra förrättningsmän. Den sålunda
framförda frågan synes emellertid icke böra föranleda ändring i allmänna
resereglementet utan snarast införande av ett stadgande i ämnet
uti de av Kungl. Majit fastställda tilläggsbestämmelserna till reglementet.

2 mani. Vid samåkning i automobil, som tillhör eller disponeras av någon
av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta gottgörelse såsom för
taxeautomobil. Bestämmelsen tillämpas så, att även bilägaren betraktas
såsom resande enligt taxan. Därigenom kan stundom avgiften komma att
beräknas enligt tariff för högre antal personer än fallet skulle bliva, örn
bilägaren-förrättningsmannen behandlades såsom förare. En omläggning
i sistangivna riktning synes i och för sig vara befogad. Det kan emellertid
sättas i fråga, örn nu berörda förhållande utgör tillräcklig anledning att
vidtaga ändring i en redan bestående föreskrift. Det må ock påpekas, att
i huvudsak samma syfte kan vinnas, därest den lägsta tariffen för taxeautomobil
omlägges till att omfatta icke 1—2 utan 1—3 personer. Med en
dylik omläggning skulle blott två tariffer erfordras, en för 1—3 och en
för 4_6 personer. Detta skulle mera motsvara de verkliga förhållandena,
enligt vilka sällan någon avgiftsförhöjning på grund av ökat personantal
uttages vid färder med taxeautomobil å landsbygden.

10 §.

Häri intagna bestämmelser örn ersättning för resa i och för erhållande
av nattkvarter synas böra kompletteras med ett stadgande av innehåll,
att där under förrättning utanför bostads- eller tjänstgöringsorten, som
sträcker sig utöver ett dygn, förrättningsmännen lämpligen kan tillbringa
nätterna i sitt hem och ersättningen för resa mellan förrättningsstället
och bostaden samt åter understiger traktamentet för natt, i stället för
sådant traktamente skall utgå resekostnadsersättning enligt resereglementet.
Behov av en dylik bestämmelse har vid olika tillfällen framträtt,
särskilt med avseende å förrättningar vid vissa militära förläggningar i
närheten av Stockholm.

12 §.

De i 12 § meddelade bestämmelserna angående ersättning för väntpenningar
förutsätta, att utgiften styrkts medelst kvitto. Som det såsom
nämnt alltjämt förekommer, att — särskilt beträffande förrättningsmän
som ofta företaga resor inom begränsade distrikt den resande kan
träffa ackord med bilförare örn lägre taxa än den officiella, möter det ofta
inga svårigheter att prestera ett kvitto å »väntpenningar», vilka i verkligheten
endast utgöra en del av ersättningen för själva körningen. Det
finnes givetvis ingen anledning att låta förrättningsmän uppbära särskilda
väntpenningar i fall, då den av honom betalade ersättningen inberäknat
väntpenningar ej ens uppgår till avgiften enligt taxan för körningen.
För att vinna reda inom hithörande område synes det riksräkenskapsverket
böra tillämpas samma regler, som gälla för fältarbete vid
rikets allmänna kartverk. Enligt resereglementet för kartverket (1930:
155) § 2 punkt 3 skall, där ersättning för väntpenningar åtnjutes, reseersättningen
jämväl i övrigt utgå efter den verkliga kostnad, som lorrättningsmannen
styrker sig hava fått vidkännas för det använda fortskaffningsinedlct.
Riksräkenskapsverket kan ej finna skäl föreligga att icke

16

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

utsträcka denna föreskrift till att gälla jämväl resor, som ersättas enligt
allmänna resereglementet.

Det bör till mötande av eventuella erinringar mot en dylik föreskrift —
se propositionen 1931:199 sid. 18 — framhållas, att något besvär därav
icke skulle förorsakas förrättningsmannen, då denne i allt fall måste förskaffa
sig kvitto av den skjutsande för att överhuvudtaget erhålla ersättning
för väntpenningar. Verkan av en bestämmelse i nu angiven riktning
torde emellertid väsentligen bliva, att ersättning för väntpenningar
alltmera sällan komma att krävas, då väntpenningarna i regel rymmas
inom den avtalade skjutsersättningen. Erfarenheten från allmänna kartverket
tyder härpå. Erinras må för övrigt att vid samåkning med taxeautomobil
väntpenningar ersättas efter nu förordade regel samt att väntpenningar
icke kunna ifrågakomma vare sig vid enskild färd med egen
automobil eller vid samåkning med anlitande av fortskaffningsmedel, som
tiilhandahålles av i färden deltagande förrättningsman.

Införandet av en bestämmelse, sådan som ovan förordats, skulle givetvis
medverka till att minska obenägenheten att använda omnibus, då möjligheterna
till förtjänst vid resa med taxeautomobil därigenom skulle
beskäras.

15 §.

Enligt förevarande paragraf utgår icke resekostnadsersättning, då förrättningsman
avgiftsfritt använder kronans transportmedel eller då han
eljest avgiftsfritt färdas å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus
liksom då — bortsett från samåkning — transportmedel enligt gällande
bestämmelser kostnadsfritt tiilhandahålles.

Statsrevisorerna hava uppmärksammat, att resekostnadsersättning debiterats
statsverket i flera fall, då sakägare eller icke statliga institutioner,
exempelvis hushållningssällskap och vägdistrikt, utan att därtill vara
skyldiga likväl tillhandahållit tjänsteman fortskaffningsmedel avgiftsfritt.
Revisorerna hava för egen del uttalat, att skäl synes saknas att påföra
statsverket resekostnad i sådana fall, där befattningshavare av statsunderstödd
institution åtnjuter förmånen av kostnadsfri resa.

Riksräkenskapsverket finner det av statsrevisorerna framförda uppslaget
beaktansvärt. Det må erinras, att 1901 års förslag till resereglemente
upptog ett stadgande av innehåll, att då vid tjänsteresa fortskaffningsmedlet
kostnadsfritt upplåtits åt förrättningsman, icke finge åtnjutas annan
resekostnadsersättning än gottgörelse för transport av reseffekter.
1907 års resereglemente begränsade emellertid de ifrågavarande fall, då
ersättning ej utgick, till avgiftsfri resa på fartyg eller järnväg. Praktiskt
sett vilar 1929 års resereglemente på samma grund. Att icke reseersättning
kunde debiteras, då sakägare ålagts att tillhandahålla fortskaffningsmedel
kostnadsfritt, ansågs självfallet även enligt 1907 års reglemente.

Den av statsrevisorerna ifrågasatta skärpningen avser tydligen främst
kostnadsfritt tillhandahållande av automobil utan att skyldighet därtill
föreligger. Med statsunderstödda institutioner böra enligt riksräkenskapsverkets
mening jämställas kommunala myndigheter ävensom personer
och inrättningar, vilkas anläggningar och dylikt äro föremål för inspektioner
av olika slag men som icke äro ålagda att tillhandahålla den inspekterande
fortskaffningsmedel. Vad särskilt inspektionsförrättningar
angår, synes det ur statens synpunkt vara önskligt, att den inspekterande

Statsutskottets utlåtande Nr 93. 17

icke Ilar ekonomiskt intresse av att den inspekterade utan ersättning transporterar
förrättningsmannen.

Ändring av 15 § i nu omlinndlndö syfte torde emellertid knappast kunna
vidtagas utan en något mera ingående utredning.

17 %.

2 morn. stadgar, enligt lydelse den 19 juni 1931, att traktamentsersättning
icke utgår för dag eller natt, varav högst 1 timme tagits i anspråk
för resa eller förrättning, ävensom att för dag, varav mer än 1 timme
men högst 6 timmar tagits i anspråk, traktamentsersättning utgår med
hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet. .....

Statsrevisorerna hava uttalat, att vad angår resor eller förrättningar,
Kuni taga mindre än 6 timmar i anspråk, det ville förefalla, att de därmed
förenade utgifterna för mat och logi, örn sådana utgifter överhuvudtaget
förekomma, äro så obetydliga, att särskild traktamentsersättning
icke hör ifrågakomma. Till stöd för denna uppfattning hava revisorerna
åberopat, dels att befattningshavare i ämbetsverken med en normalarbetstid
å tjänsterummet av 7 timmar ofta äro nödsakade intaga en måltid
utom hemmet utan att ersättning i någon form härför utgår, dels ock att
redan nu stora grupper av befattningshavare icke äro berättigade till
traktamentsersättning vid resor och förrättningar, som omfatta mindre
tid än 6 timmar.

Sistberörda förhållande har närmast avseende å lantmätare och lantbruksingenjörer
med tjänstebiträden samt statens folkskolinspektörer. För
dessa förrättningsmän gäller enligt senast meddelade bestämmelser (1932:
190 och 191 resp. 564) att — i regel vid förrättning inom vederbörande
distrikt — traktamentsersättning icke utgår för dag, varav högst 6 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning. Beträffande andra grupper
av befattningshavare tillämpas delvis än starkare restriktioner. Särskilt
gäller detta befattningshavare vid försvarsväsendet och skogsstaten.
I fråga örn kommunikationsverken äro förhållandena tämligen skiftande,
i det att under vissa förhållanden tillämpas strängare och under
andra mildare bestämmelser än de för lantmätare med flera gällande. 1
de för sistberörda grupper gällande besparingsreglementena äro traktamentena
ock reducerade för hel dag respektive natt.

I utlåtande den 28 juni 1930 angående planläggning av tjänsteresor, besparingsreglementen
m. m. framlade undertecknad Stridsberg bland annat
förslag till vissa s. k. allmänna besparingsregler för de grenar av
statsförvaltningen, inom vilka tjänsteresor för befattningshavare förekomma
i större utsträckning. Dessa bestämmelser voro avsedda att tilllämpas
vid sidan av de särskilda besparingsreglementena, där sådana
vöre eller förutsattes bliva gällande för vissa grupper befattningshavare
vid resor inom begränsade förrättningsområden.

Nämnda förslag innehöll under punkt 4 följande stadgande:

»Traktamente för dag utgår icke, därest befattningshavare varit frånvarande
från bostads- eller tjänstgöringsorten högst 3 timmar av dagen.
För dag, varunder frånvaro omfattat mer än 3 men högst 9 timmar, utgår
traktamentet med hälften av det i allmänna resereglementet 2 § 2 morn.
upptagna beloppet. .

För natt, varunder befattningshavare varit frånvarande från bostadsoller
tjänstgöringsorten mer än 1 timme men högst 3 timmar, utgår trak Bihang

till riksdagens protokoll 1033. G sami. Nr OS. 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

tamentet med hälften av det i allmänna resereglementet 2 § 2 mom. upptagna
beloppet.»

Statsrevisorerna synas hava avsett, att för alla förrättningsmän —-bortsett från sådana för vilka traktamentet jämväl utgör ersättning för
arbete — skulle tillämpas regeln, att för resa eller förrättning, som tager
högst 6 timmar i anspråk, traktamentsersättning ej bör utgå. Det torde
emellertid redan bär få påpekas, att medan revisorerna yttra sig örn
frånvaron såsom helhet, de ovan citerade bestämmelserna beträffande
lantmätare med flera endast aA’se frånvaro under del av dag.
Detta har betydelse, då det gäller frånvaro omfattande del av dag i samband
med natt. Med det av revisorerna använda uttrycket — vilket givetvis
icke varit avsett att kunna direkt intagas i en författningstext —
skulle sålunda efter en längre resa den resdag, varunder färden avslutas,
kunna medföra rätt till traktamente, även örn därav använts blott en
eller annan timme.

Resereglementet i dess nuvarande form sammanlägger icke frånvaro
under dag och under natt vid beräknande av traktamentet. Detta kan
bliva obilligt. För en bortovaro mellan klockan 4.55 och 7.05 beräknas ett
helt nattraktamente och halvt dagtraktamente, medan en bortovaro från
klockan 5.05 till 6.55 icke medför någon traktamentsersättning. Dessa fall
äro givetvis extrema och torde vara av mindre praktisk betydelse. Om
däremot frånvaro under dag intill 6 timmar ej skulle ersättas, blir frågan
mera invecklad, särskilt då det gäller början eller slutet av en längre
resa. Då ställer sig nämligen saken helt annorlunda, än örn det gäller en
fristående resa under del av dag örn högst 6 timmar. I de gällande besparingsreglementena
äro dessa spörsmål lösta på olika sätt. Det må ock
bär erinras örn det förslag, som i förevarande avseende innefattades i
propositionen 1929:40 angående allmänt resereglemente. Under 17 § 2
mom. upptogs följande stadgande:

»Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder förrättningsman
varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,
sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, räknat
från tidpunkten för resas anträdande, ersättes med ett traktamente,
frånvaro, som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten
o. s. v.»

Det vill synas riksräkenskapsverket, att det mest praktiska förfaringssättet
är att fortfarande räkna dag och natt var för sig. Under sådana
förhållanden torde den i ovanberörda förslag till allmänna besparingsregler
innefattade periodindelningen beträffande dag kunna anses tillfredsställande.
Visserligen skulle vid dagresa örn allenast 3 timmar halvt
traktamente utgå, men å andra sidan skulle helt traktamente beräknas
först vid frånvaro örn 9 timmar. Beträffande åter frånvaro under natten
synes knappast tillräcklig anledning föreligga att vidtaga ytterligare begränsning
i fråga örn det nuvarande beräkningssättet.

Skulle det av riksräkenskapsverket närmast förordade systemet komma
till användning, utesluter detta ej, att i vissa besparingsreglementen halvt
traktamente medgives först vid frånvaro örn 6 timmar samt helt traktamente
först efter 12 timmars frånvaro. Eli annan utväg är emellertid att
i dessa besparingsreglementen vidtaga en sådan reducering av traktamentsbeloppen
för hel dag respektive natt, att de allmänna tidsfristerna
för beräkningen av del utav dygn kunna tillämpas, något som givetvis

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

19

ur åtskilliga synpunkter vore förenat med fördelar. Beträffande andra
besparingsreglementen torde en omläggning av tidsberäkningen på sätt
ovan förordats böra föranleda vissa ändringar i skärpande riktning. Att
bär närmare ingå på dessa detaljer saknas emellertid anledning.

Vad angår traktamentsersättningen, torde i allmänna resereglemente!
allenast erfordras ytterligare en ändring, nämligen beträffande reducering
av traktamentet vid längre tids vistelse å samma plats.

I propositionen 1929:40 föreslogs under 17 § 3 mom. följande stadgande:

»Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre tid i
följd än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med sextonde
dygnet för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan
med två tredjedelar.

Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen
för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.»

Riksdagen ansåg emellertid, att en dylik bestämmelse hade sin plats i
vederbörliga besparingsreglementen.

Avsaknaden av föreskrifter i nu berörda avseende har vid olika tillfallen
visat sig oläglig. Betta sammanhänger bland annat med den
förefintliga svårigheten att skilja mellan s. k. tjänstgöringstraktamente
enligt avlöningsreglementena för nyreglerade verk samt traktamente enligt
resereglemente!. Tjänstgöringstraktamente skall reduceras efter 15
dygn, varför ojämnhet olika personalgrupper emellan uppstår, örn resetraktamentet
icke skall reduceras. Riksräkenskapsverket får fördenskull
tillstyrka, att till 17 § fogas ett 3 mom. av det innehåll, som innefattades
i 1929 års proposition. Påpekas må emellertid, att lämpligen samma dygnantal
bör tillämpas i 17 § och 19 §, i vilken senare förekommer en tidsperiod
örn 14 dygn.

Några ytterligare ändringar i allmänna resereglementet har riksräkenskapsverket
icke att föreslå. På grund av den begränsade tid, som
ämbetsverket kunnat avse för handläggningen av förevarande remiss, har
verket icke varit i tillfälle att så genomarbeta de upptagna spörsmålen,
att ämbetsverket kunnat framlägga några formulerade förslag till ändrade
stadganden i resereglementet. Vissa av uppslagen från såväl statsrevisorernas
som riksräkenskapsverkets sida torde ock, såsom i det föregående
framhållits, tarva närmare bearbetning, innan beslut örn ändring
i reglementet kan fattas. Beträffande andra möter det enligt riksräkenskapsverkets
mening icke svårighet att omedelbart fatta beslut. Detta
gäller främst följande spörsmål:

1) rätten att erhålla ersättning för I klass plats å dagtåg (2 § 1 morn.);

2) ersättningen för »annan automobil och hästskjuts (2 § 1 morn.);

3) ersättningen för »annat färdsätt» (2 § 1 moni.);

4) skyldigheten att färdas i omnibus (4 § 3 oell 4 styckena);

5) ersättningen vid hemresa för nattkvarter (10 §);

(!) beräkningen av reseersättning, då väntpenningar utgivits (12 §);

7) uppdelningen av dagtraktamentet (17 § 2 moni.);

S) reducering av traktamente vid längre vistelse på samma plats (tilllägg
till 17 §).

Jämväl vissa andra detaljspörsmål kunna måhända lösas utan ytterligare
utredning.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Beträffande frågan, huru traktamentsersättningen skall regleras för
sådana fall, då traktamentet är avsett att utgöra gottgörelse till förrättningsman
jämväl för arbete eller tidsspillan, torde det icke ankomma på
riksräkenskapsverket att i förevarande sammanhang avgiva yttrande.

Statsrevisorerna hava jämväl något berört frågan örn en förbättrad
planläggning av tjänsteresor.

Riksräkenskapsverket vill erinra, att i det av undertecknad Stridsberg
den 28 juni 1930 avgivna, ovan berörda utlåtandet frågan örn tjänsteresornas
lämpliga ordnande var föremål för utredning och förslag. Däri förordades
sålunda att Kungl. Majit skulle utfärda ett cirkulär till myndigheterna
angående planläggning av tjänsteresor m. m. Detta cirkulär
upptog följande bestämmelser:

»1. Det åligger vederbörande förvaltningsmyndigheter att öva tillsyn
å att underlydande befattningshavares förrättningsresor så planläggas,
att samtidigt som resas ändamål tillgodoses kostnaderna därför i möjligaste
mån nedbringas. Där så lämpligen ske kan, bör härvid myndigheten
fastställa särskild resplan samt eljest i samband med beslut örn tjänsteresa
meddela de anvisningar örn resans planmässiga utförande, som på
förhand kunna lämnas.

2. Vid sådan planläggning av resa, varom ovan sagts, liksom vid
granskning av ingiven reseräkning skall vederbörande myndighet särskilt
ägna uppmärksamhet åt, att tidrymden för resa vederbörligen begränsas
genom anlitande av lämpliga fortskaffningsmedel, nattåg o. dyl.,
att omnibus vederbörligen användes — varvid bör tillses att taxeautomobil
icke onödigtvis anlitas i stället för omnibus —, att samåkning tilllämpas
i den utsträckning så ske kan och med användande av billigaste
färdsätt samt att av staten anskaffade överliggningslokaler utnyttjas.

3. Sker utbetalning av resekostnads- och traktamentsersättning av annan
myndighet än den, varunder befattningshavare lyder, bör genom sistnämnda
myndighets försorg reseräkning före dess ingivande till utbetalningsmyndigheten
granskas med hänsyn till resas ändamålsenliga utförande.
Räkning, som sålunda granskats, skall förses med påskrift därom,
utvisande jämväl de erinringar som må hava framkommit vid granskningen.

4. Där så finnes lämpligt för åstadkommande av kontroll å förrättningsresors
utförande, bör vederbörande myndighet ålägga befattningshavare,
som i mera avsevärd omfattning utför resor i tjänsten, att föra
dagbok eller eljest avgiva fortlöpande redogörelse rörande resornas fullgörande.
»

Det vill synas riksräkenskapsverket, att detta förslag lämpligen kan
läggas till grund för bestämmelser örn planläggning av tjänsteresor. I
ett avseende synes emellertid en viss utbyggnad av förslaget vara önskvärd.
Riksräkenskapsverket syftar här på behovet av en föreskrift, att
icke till tjänsteförrättningar må kommenderas eller förordnas flera personer
än som är nödvändigt. Särskilt av vissa militära inspektionsresor
har riksräkenskapsverket erhållit det intrycket, att en större stab medföljt
vederbörande chef än som varit strängt betingat av förhållandena.

De föreskrifter angående planläggning av tjänsteresor och vad därmed
sammanhänger, vilka må finnas vara erforderliga, synas riksräkenskapsverket
lämpligen böra intagas såsom en särskild avdelning i den av

21

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Kungl. Majit utfärdade kungörelsen med tilläggsbestämmelser till allmänna
resereglementet (senast 1929: 211). ....

Frågan, huruvida och i vilken man för vissa förvaltningsgrenar särskilda
bestämmelser örn tjänsteresors ändamålsenliga planläggning kunna
vara önskvärda eller erforderliga, kan riksräkenskapsverket här icke
upptaga till prövning.

I övrigt har riksräkenskapsverket icke i anledning av den erhållna lemissen
funnit sig böra vidtaga utredning eller avgiva yttrande.

Stockholm den 11 april 1933.

ERIK STRIDSBERG.

'' /

H. Levin.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Bilaga. B.

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglemente!

den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 morn., 8 § 1 morn. och 12 § allmänna
resereglemente! den 27 juni 1929 skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

1

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg ....................|

Avgift för 1 plats
i I klass

Avgift för 1 plats
i H klass

Avgift för 1 plats
i III klass

Fartyg........................j

Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser

| Avgift för hyttplats

Avgift för salongsplats

Luftfartyg ..................

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Spårväg .....................

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Omnibus .....................|

Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.

Taxeautomobil...............^

Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person
samt 5 Öre per km.

Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.

Annan automobil och häst-''!
skjuts .....................j

30 öre per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

Annat färdsätt än ovan^
nämnts.....................j

20 öre per km.

20 öre per km.

20 öre per km. j

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts. Ersättning för plats i I klass å dagtåg
må icke utgå i annat fall än då platsen användes i omedelbart samband
med begagnande av dylik plats i sovvagn.

Med fartyg —--verkligen använts.

Till omnibus ----- persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil---kunnat ifrågakomma.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad
till högre belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående
bestämmelser tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad
han visar sig hava utgivit.

Statsutskottets utlåtande Nr 93. 23

8 §.

1 mom. Hava vid —---båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar
och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen.

12 i

Har resanden---fortskaffningsmedels anlitande.

Där ersättning för väntpenningar åtnjutes, skall jämväl i övrigt reseersättningen
utgå efter den verkliga kostnad, vilken den resande styrker
sig hava fått vidkännas för det använda fortskaffningsmedlet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1934.