Statsutskottets utlåtande Nr 91.

23

Nr 91.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1933 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till
Lunds domkyrka samt s. k. hospitalsränta.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr J. Nilsson i Hörby m. fl. vackt
motion, nr 170, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning och förslag rörande avlösning enligt bestämmelserna
för frälseskatteränta av vissa i motionen omnämnda avgifter till
Lunds domkyrka samt s. k. hospitalsränta.

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»I sammanhang med grundskatternas avskrivning ha skattefrälseräntorna
blivit föremål för inlösen från statsverkets sida, och enligt lag den 8 november
1912 kunna frälseskatteräntor genom offentlig myndighets medverkan
avlösas, därvid kostnaderna för avlösningen, som i sin helhet förskjutas
av statsmedel, slutligen till huvudsaklig del eller tre fjärdedelar
bäras av ägaren till den fastighet, från vilken räntan utgår, och till återstoden,
en fjärdedel, gäldas av statsmedel.

Emellertid Annas alltjämt räntor av likartat slag, som varken kunna
bliva föremål för inlösen eller avlösning. Som bekant, överfördes under
den katolska tiden genom gåvor, testamenten och annorledes en oerhörd
mängd hemman till prästerskap, kyrkor, kloster etc. Då dessa hemman
voro i åtnjutande av det så kallade andliga fräket och således i det närmaste
skattefria, förminskades kronans inkomster i mycket hög grad på
samma gång som innehavarna av andra hemman naturligtvis betungades
av oerhörda skatter. I och med reformationen blev genom Västerås Recess
1527 föreskrift lämnad örn indragning till kronan av en mycket stor del
av de andliga frälsehemmanen. Reduktionen verkställdes med stor stränghet,
och snart fann man, att man slagit över allt för mycket på andra
sidan. Gustav Vasa utfärdade icke långt efter recessen således förbud mot
indragning eller avhändande av, bland annat, kyrkohemman; och detta förbud
upprepades av hans efterträdare samt är i huvudsak ännu giltigt.
Undantag från det nu sagda stadgades i kungl, förordningen den 19 september
1723, § 6, där det heter: ''Kyrkohemman, som ej så när intill belägne
äro, att de publique husen något understöd till deras upprätthållande
därav hava kunna, må till skatte försäljas då Konsistoriet det åstundar
och finner nyttigt, dock med Kammarcollegii samtycke samt till nytta och
förbättring och att räntan ej förminskas eller förringas genom förmedling

24

Statsutskottets utlåtande Nr 91.

eller skattläggning utan snarare förbättras. Köpeskillingen tillfaller kyrkan
och skall göras fruktbar. De säljas å auktion, men åbon, som vill giva
lika mycket som den högstbjudande har företrädesrätt.’ I enlighet med
dessa bestämmelser hava en hel del Lunds domkyrka tillhöriga hemman
blivit försålda till skatte. De närmare bestämmelserna rörande dylika köp
återfinnas i kungl, brevet den 30 april 1766 (se bil.1). Jordstädja vid åboombyte
utgår enligt samma kungl. brev. Vid försäljning ''utom börd’ erlägges
en procent av köpeskillingen enligt kungl, brevet den 26 oktober
1827 (se bil.1).

Vid grundskatteavskrivningen avskrevs endast den kronan behållna fiondell
men icke Lunds domkyrka tillkommande tionde- och landgillesäd lika
litet som domkyrkan tillkommande ordinarie ränta. Åcke- och dagsverkspenningar
utgå enligt nyssnämnda kungl, brev den 30 april 1766. De
årliga avgifterna till domkyrkan av dess till skatte försålda hemman och
lägenheter debiteras av ålder enligt domkyrkans jordebok. I § 9 i kungl,
stadgan angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och hennes
egendom den 17 november 1859 heter det: ’I avseende på hushållningen
med domkyrkans till skatte försålda hemman och lägenheter, därav domkyrkan
numera endast äger räntan och rätt till vissa avgifter och tjänstbarheter,
gäller vad genom lag och särskilda författningar redan förordnat
är eller vid skatteköpen blivit betingat.’

Del förefaller givetvis egendomligt- att innehavare av vissa egendomar på
detta sätt nödgas utgöra särskild skatt. Likaledes förefaller det egendomligt
att en procent av köpeskillingen skall erläggas till Lunds domkyrka vid
ombyte av ägare till vissa jordbruksfastigheter.

Så vitt vi lia oss bekant, lia här omnämnda avgifter icke ansetts kunna
bli föremål för avlösning i enlighet med bestämmelserna örn avlösning av
frälseskatteränta. Emellertid synes det oss, som örn avgifterna vore av
likartad natur som åtskilliga frälseskatteräntor, och anse vi att det vore av
vikt att få frågan närmare utredd. Därvid borde även upptagas till granskning
vissa avgifter, som utdebiteras i form av s. k. hospitalsränta och vilka
synas vara av samma natur.»

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
kammarkollegii yttrande.

Kammarkollegium har i ärendet anfört följande:

»De i motionen avsedda avgifterna till domkyrkan, beträffande vilka
redogörelser i äldre tid lämnats i Kungl. Maj:ts brev till kollegiet den 27
augusti 1817 angående hushållningen vid Lunds domkyrka, utgöras av
1) ordinarie ränta, enligt domkyrkans jordebok år 1925 utgående med 1,361
kronor 52 öre årligen, 2) äcke- och dagsverkspenningar, utgjorda i lösen
för korn, enligt samma jordebok 351.5 781 hektoliter, 3) landgillesspannmål,
i jordeboken redovisat med 16.6473 hektoliter råg, 110.4289 hektoliter korn
och 31.405 9 hektoliter havre, 4) tiondespannmål, i nämnda jordebok upptagen
till sammanlagt 137.3865 hektoliter råg, 260.2833 hektoliter korn och
123.8915 hektoliter havre, 5) städjeavgifter vid åboombyten i domkyrkans
stat (Kungl. Maj:ts brev 11 juni 1926) upptagna till 1,000 kronor, samt
6) avgifter vid försäljning utom börd av från domkyrkan under skatterätt
försålda fastigheter, sistnämnda avgifter redovisade varken i jordebok eller
stat.

Ej här närsluten.

Statsutskottets utlåtande Nr 91.

25

Avgifterna torde, i den mån de utgå av domkyrkans utarrenderade hemman,
kvarstå från tiden före arrendesystemets införande (jfr stadgan 17 nov.
1859 angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och hennes
egendom § 19, 7:o) och med undantag för ränta och tiondespannmål i realiteten
äga jordlegas karaktär samt förty icke kunna bliva föremål för avlösning;
ej heller torde något större allmänt intresse påkalla desammas upphörande,
möjligen med undantag för räntan och tiondespannmålen, varom
nedan förmäles. En förenkling synes emellertid önskvärd ej blott ur arrendatorernas
utan ock ur domkyrkans egen synpunkt. Kungl. Maj:t torde,
därest så befinnes påkallat, kunna förordna, att avgifterna skola sammanföras
med arrendeavgifterna.

Angående domkyrkan tillkommande ordinarie ränta samt äcke- och
dagsverkspenningar av fastigheter, som förut tillhört domkyrkan men
sålts till skatte med uttryckligt förbehåll örn körslor och dagsverken, örn
vilka fastigheter nu närmast är fråga, är att märka, att hemmanen vid
skatteköpen i regel rätteligen voro att anse såsom av frälse natur (se Kungl.
Maj:ts dom a/s 1843, Schmidts jur. arkiv XIV s. 524). Det synes därför
sannolikt, att dessa avgifter i regel äga karaktär av frälseskatteräntor och
alltså redan nu kunna bliva föremål för avlösning enligt lagen deli 8 november
1912 örn avlösning av vissa frälseräntor. Att tillämpa reglerna i
denna lag även på den till domkyrkan ingående landgillesspannmålen
av fastigheter, som ej äro i domkyrkans ägo, är måhända icke uteslutet.
Tiondespannmålen betecknas i såväl kronans som domkyrkans jordeböcker
såsom anslagen kronotionde men i äldre handlingar stundom såsom
kyrko- och kronotionde. Vare sig den äger kyrko- eller kronotiondes karaktär,
torde det kunna ifrågasättas, huruvida den ej må kunna bliva föremål
för avskrivning, som övergått praktiskt taget all annan krono- och kyrkotionde.

Vad slutligen beträffar domkyrkans rätt till städja vid åboombyte
samt till avgift vid försäljning utom börd av fastigheter, som tillhört
domkyrkan men sålts till skatte i följd av Kungl. Maj:ts brev den 30 april
1766, tillåter sig kollegiet hänvisa till den redogörelse som lämnats i lagberedningens
förslag till jordabalk III (1909, s. 283—286). Såsom framgår
av den av lagberedningen och i motionen lämnade redogörelsen grundar sig
domkyrkans rätt på de vid skatteköp bestämda och i skattebreven intagna
villkor om — förutom körslor och dagsverken — städja vid åboombyten
samt lösningsrätt vid försäljning utom börd samt på Kungl. Maj:ts brev
den 27 augusti 1817 och 26 oktober 1827. Enligt uppgift hava avgifter
vid försäljning utom börd under senare tid ej alltid uttagits. Det synes ej
fullt klart, huruvida domkyrkan, då den erbjudes lösen av ett utom börd
sålt hemman, äger att emot vederbörandes bestridande i stället uttaga avgift
av angivna slag.

Ytterligare synes domkyrkan uppbära i motionen ej nämnd jordskyld
av vissa fastigheter i Malmö, Lund och Trälleberg samt en jord kallad
Säby vid Landskrona stad. Inkomsten härav är i gällande stat upptagen
till blott 26 kronor.

Det synes givet, att upphörande av ovan nämnda för fastighetskrediten
menliga .avgifter av i enskild ägo varande fastigheter är av ett allmänt
intresse. Då domkyrkan torde få anses utgöra eget privaträttsligt subjekt,
torde emellertid ett borttagande av avgiften blott böra ske mot ersättning
till domkyrkan. Angående grunderna och formerna för en sådan uppgörelse
är kollegiet icke i tillfälle att utan en närmare undersökning, vartill rådBihang
till riksdagens protokoll 1933. G sami. .Yr 88—91.

26

Statsutskottets utlåtande Nr 91.

rum icke nu finnes, framlägga något förslag. Reglerna för avlösning av
frälseränta, vilka normalt äro avsedda för avgifter, som utgå med regelbundna
mellanrum, torde passa för den ordinarie räntan, acke- och dagsverkspenningarna
samt landgillesspannmålen, men däremot ej utan vidare
för städjeavgifterna och avgifterna för försäljning utom börd, vilkas periodicitet
måste vara i hög grad oregelbunden och icke på förhand beräknelig.
Antagligt synes, att man för en bestämning av sistnämnda avgifters värde
blir hänvisad till en skälighetsuppskattning. För tiondespannmålens avskrivning
torde ledning kunna hämtas av förordningen den 23 juli 1869 angående
förändring av grundräntor och kronotionde samt förordningen den 14
oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne med
flera provinser utgående kyrkotionde. Ett definitivt bedömande av frågan
i dess helhet synes icke vara möjligt, förrän Lunds domkyrkoråd och representanter
för de av frågan berörda fastighetsägarna beretts tillfälle att yttra
sig. Att märka är slutligen, att framställningen icke avser upphävande av
den på skatteköpebreven grundade lösningsrätt, som tillkommer domkyrkan
vid försäljning utom börd.

Kollegiet tillstyrker på grund av vad sålunda anförts en utredning, huruvida
ovan omförmälda till Lunds domkyrka utgående avgifter av fastigheter,
vartill äganderätten icke tillkommer domkyrkan, må kunna bringas
att upphöra, samt att därvid ock tages i övervägande, huruvida och på vad
sätt den av domkyrkans egna fastigheter utgjorda räntan och tiondespannmålen
samt den domkyrkan tillkommande lösningsrätt vid försäljning utom
börd må kunna upphöra.

Vad angår den i motionen framförda frågan örn avlösning av s. k.
hospitalsräntorna får kollegiet erinra, att riksdagen i skrivelse nr 187 år
1932 anhållit, att Kungl. Majit måtte verkställa utredning angående den
omfattning och det sätt, varpå de jämlikt brev den 12 maj 1876 från
hospitalen till statsverket indragna och utgående räntor, vilka jämlikt förordningen
den 5 juni 1909 (nr 68) angående rätt för jordägare att inlösa
till statsverket indragna hospitalsräntor m. m. kunna omsättas i penningar,
må kunna upphöra, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda. Kungl. Majit har därefter den 8 juli 1932 anbefallt
kammarkollegiet att inkomma med utlåtande och förslag i detta ärende, och
har kollegiet den 18 i samma månad remitterat ärendet till sitt arkiv för
verkställande, i första hand, av utredning och avgivande av yttrande. Till
följd av arbetsbelastningen å arkivet och knappheten av för ändamålet
disponibel personal har emellertid sådan utredning ännu ej medhunnits,
men har kollegiet anbefallt arkivet att snarast möjligt och senast före den
1 instundande juli inkomma med dylik utredning och yttrande. Vid angivna
förhållande torde motionen i nu ifrågavarande del ej för närvarande
böra föranleda vidare åtgärd.

Kollegiet anser sig böra i detta sammanhang meddela, att kollegiet haft
under övervägande att föranstalta örn utredning örn effektiv avveckling av
vissa andra fast egendom belastande avgifter med s. k. tyst förmånsrätt,
vilka äro för den allmänna fastiglietskrediten samt reda och ordning inom
fastighetspublicitetens område menliga, såsom landgille och landskyld samt
ränta i följd av skatteköp av s. k. halländska kyrkohemman. En sådan
avveckling torde måhända kräva, att statsverket, såsom fallet är beträffande

Statsutskottets utlåtande Nr 91.

27

avlösning av frälseräntor, medverkar för ändamålet genom bidrag. Emellertid
hava de för kollegiet tillgängliga arbetskrafter visat sig vara alltför
fåtaliga för att något väsentligt ännu kunnat åtgöras i frågan. Härtill har
under senaste tid kommit, att nu rådande statsfinansiella svårigheter nödvändiggöra
återhållsamhet i anspråk för nya ändamål på statskassan.»

Av skäl, som i kammarkollegii förevarande yttrande anförts, vill utskottet
för sin del tillstyrka, att motionärernas framställning beaktas i den omfattning,
kollegium föreslagit. Utskottet vill ock uttala önskvärdheten av, att
den av kollegium omförmälta utredningen örn effektiv avveckling av vissa
andra fast egendom belastande avgifter med s. k. tyst förmånsrätt, så snart
ske kan, verkställes.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i anledning av herr Nilssons i Hörby
m. fl. förevarande motion, II: 170, i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning, huruvida ovan omförmälta,
till Lunds domkyrka utgående avgifter av fastigheter,
vartill äganderätten icke tillkommer domkyrkan, må
kunna bringas att upphöra, samt att därvid ock tages i
övervägande, huruvida och på vad sätt den av domkyrkans
egna fastigheter utgjorda räntan och tiondespannmålen
ävensom den domkyrkan tillkommande lösningsrätt
vid försäljning utom börd må kunna upphöra,
samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 12 maj 1933.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Utskottet.

Närvarande: se under utlåtandet nr 89.