8
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Nr 90.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1933 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall
av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade.
(3:e avd.)
I en inom första kammaren av herr J. A. Larsson i Brålanda väckt motion,
nr 36, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn den ändring av kungl, förordningen den 2 juni 1911
angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten
förenade, att de däri förekommande orden »före den 1 april
1911» uteslutas.
Skulle emellertid detta ej kunna bifallas, har hemställts, att nämnda
tidsbestämning måtte utbytas emot annan lämplig sådan, exempelvis den
1 april 1933.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»Vid 1931 års riksdag väcktes i första kammaren motion, nr 42, angående
inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten
förenade.
Riksdagens statsutskott, till vars förberedande behandling motionen
hänvisades, inhämtade i vederbörlig ordning yttrande från kungl, kammarkollegiet,
intaget i statsutskottets utlåtande nr 105.
Kungl, kollegiet har i berörda yttrande anfört, bland annat, följande.
Med största säkerhet torde kunna sägas, att vid utgången av år 1932
skattefrälseräntor till ganska avsevärda belopp ännu komme att kvarstå
oinlösta. Det av statsrådet och chefen för finansdepartementet i utsikt
ställda tvångsinlösningsförfarandet torde fördenskull efter all sannolikhet
komma att behöva tillgripas. Såsom ovan berörts, torde vara att
emotse inom finansdepartementet verkställd utredning med förslag i ämnet.
Vid upptagandet av huvudspörsmålet örn definitiva åtgärder till avveckling
av hela skattefrälseränteinstitutionen torde komma under övervägande
huruvida icke även sådana skattefrälseräntor, som med motionen
avsåges, kunde bliva föremål för inlösning. Vid sådant förhållande avstyrkte
kollegiet bifall till motionen.
Med anledning av kollegiets yttrande inkom motionären till statsutskottet
med en promemoria (Bilaga I). Statsutskottet hemställde örn avslag
å motionen, vilken hemställan av riksdagen bifölls.
Statsutskottets utlåtande Nr 90. 9
Kollegiet hade sålunda med sin ovan uttalade uppfattning att verkställd
utredning med förslag örn tvångsinlösning av skattefrälseräntor
vore att emotse inom finansdepartementet icke ingått i sakligt yttrande
över motionen.
Kollegiets berörda uppgift är emellertid vilseledande, enär varken vid
avgivandet av kollegiets nämnda yttrande eller sedermera någon av kollegiet
åsyftad utredning inom finansdepartementet pågått.
Vid angivna förhållande kommer den i motionen påtalade orättvisan
allt fortfarande att kvarstå oavhjälpt.
Av statsrådsprotokollet över finansärenden den 24 mars 1911 inhämtas,
hurusom departementschefen yttrat: Som bekant ansåges frälseräntan såsom
fast egendom, en åskådning, som fick uttrycklig bekräftelse genom
nådiga förordningen den 10 april 1810 och för närvarande ägde sitt stöd
i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra.
Hade ränta i enlighet med nämnda åskådning lagfarits såsom ett självständigt
rättsobjekt, kunde den icke förlora denna egenskap endast därigenom
att samma person bleve ägare även av jorden. Särskilt tydligt
vore detta, örn räntan besvärades av inteckning. — Skildes en sådan ränta
åter från fastigheten syntes det knappt kunna bestridas, att räntan efter
frånskiljandet vore densamma som före föreningens inträde. Räntan
hade bevarat sin natur av skattefrälseränta, och någon befogad invändning
mot att medgiva dess inlösen för statsverkets räkning lika med andra
dylika räntor torde ieke kunna göras. — Goda skäl syntes tala för att,
såsom kammarkollegium och lagberedningen ifrågasatt, i huvudsak eftergiva
omförmälda villkor (att räntan icke blivit förenad med jordäganderätten)
för skattefrälseräntors inlösbarhet.
Med hänsyn till ovannämnda, av statsrådet gjorda uttalanden, synes
den till förebyggande av »missbruk» vidtagna åtgärden att i propositionen
till nådiga förordningen den 2 juni 1911 insätta orden »före den 1 april
1911» knappast hava varit av omständigheterna påkallad, helst statsrådet
i statsrådsprotokollet jämväl yttrar: »Ben förökning i utgift, som skulle
förorsakas statsverket genom att man sålunda toge steget fullt ut i stället
för att anlita den såsom principiellt riktig förut angivna utvägen, vore
säkerligen icke av större betydelse. De fall, i vilka det skulle behörigen
utredas, såväl att ränta och jord varit med varandra förenade som ock
att ränta förlorat egenskapen av skattefrälseränta, torde nämligen icke
vara särdeles många.
Då riksdagen emellertid antagit omförmälda proposition, torde riksdagen
icke hava beaktat de menliga konsekvenserna för ägaren till ett
skattefrälsehemman, varom nu är fråga, som blivit en följd av orden:
»före den 1 april 1911». Ha jord och ränta blivit efter den 31 mars 1911
skilda, kan nämligen jordägaren icke begagna sig av den övriga ägare
av skattefrälsehemman lagligen tillkommande rätt att av staten utfå ersättning
för utbetalad frälseränta.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Utskottet.
En annan ännu större orättvisa, som drabbar jordägaren i följd av de
omnämnda orden »före den 1 april 1911», framgår av följande.
Ägare av skattefrälseränta, som varit med fastigheten förenad efter
den 31 mars 1911, men blivit därifrån skild, är ej förlustig rätten att få
sin ränta ersatt. Lagen örn avlösning av vissa frälseräntor den 8 november
1912 innehåller nämligen härom bestämmelser. Enligt 1 § i sagda lag
må frälseränta, som ej, efter vad särskilt vore stadgat, får inlösas för
statsverkets räkning, i enlighet med vad i författningen bestämmes, avlösas
med ersättning i penningar, örn räntans ägare eller ägaren av den
fastighet, av vilken räntan utgår, det begär.
I 19 § nämnda lag stadgas, bland annat: »Begäres avlösning av frälseränta,
som varit med fastigheten förenad men blivit åter därifrån skild,
och har föreningen inträtt eller fortfarit efter den 31 mars 1911, skall ej
någon del av ersättningen gäldas av statsmedel. D. v. s. fastighetsägaren
måste, örn ränteägaren enligt sistnämnda paragraf berättigas avlösa en
skattefrälseränta, gälda hela avlösning sbeloppet.
Sist omförmälda paragraf i lagen den 8 november 1912 har veterligen
aldrig blivit tillämpad å skattefrälseräntor. Ränteägaren har tydligen
funnit det motbjudande att genom tillämpning av denna paragraf påbörda
fastighetsägaren en utgift, som det uppenbarligen rättvisligen borde
åligga staten att betala.
Av ovanstående torde framgå, att nådiga förordningen den 2 juni 1911
bör så till vida ändras, att orden »före den 1 april 1911» därur uteslutas.
Skulle emellertid detta icke kunna bifallas, bör åtminstone tidsbestämningen
utbytas mot annan sådan, exempelvis den 1 april 1933.
Säkerligen finnes endast ett fåtal frälseräntor av nu ifrågavarande slag,
vadan deras inlösande icke torde komma att bliva av nämnvärd betydelse
för statsverket. Däremot kunna de, som drabbas av den påtalade orättvisa
bestämmelsen, endast vinna rättelse genom den nu föreslagna författningsändringen.
»
över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
kammarkollegiets yttrande, vilket såsom bilaga närslutes detta utlåtande
(Bil. II).
I avgivet yttrande över den i förevarande motion omnämnda, vid 1931
års riksdag väckta motionen, I: 42, uttalade kammarkollegium, att frågan
örn inlösen av skattefrälseräntor, som efter den 31 mars 1911 varit med
jordäganderätten förenade, borde ses i ett större sammanhang, nämligen
i samband med spörsmålet örn fullständig avveckling av skattefrälseränteinstitutet.
I utlåtande över sistnämnda motion hemställde statsutskottet,
under hänvisning till vad kammarkollegium anfört, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls
av riksdagen. Erinras må ock, att i en till 1932 års riksdag avlåten propo
-
11
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
sition, nr 142, angående utsträckning av tiden för inlösen av skattefrälseräntor
till utgången av år 1935 konstaterades, att sådana räntor till avsevärt
värde kvarstode oinlösta. Departementschefen fann emellertid, att
det statsfinansiella läget syntes göra det mindre lämpligt att då förverkliga
tanken på en tvångsinlösen av de återstående skattefrälseräntorna.
I enlighet med vad kammarkollegium sålunda år 1931 uttalade, anser
utskottet, att frågan örn inlösen av skattefrälseräntor av i motionen avsedd
natur bör upptagas till övervägande i samband med spörsmålet örn
skattefrälseränteinstitutets definitiva avveckling. Då utskottet förutsätter,
att Kungl. Majit, så snart det statsfinansiella läget det medgiver,
för riksdagen framlägger förslag i berörda hänseende samt därvid till
prövning upptager frågan örn inlösen av skattefrälseräntor, som efter den
31 mars 1911 varit med jordäganderätten förenade, finner sig utskottet
icke kunna tillstyrka ifrågavarande motion.
I likhet med vad kammarkollegium i yttrandet över förevarande motion
anfört, finner utskottet en undersökning påkallad, huruvida 19 §, 2
stycket, i lagen den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor
bör upphävas. Utskottet anser emellertid, att jämväl denna fråga bör
upptagas till prövning i samband med spörsmålet örn en definitiv avveckling
av skattefrälseränteinstitutet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att herr Larssons i Brålanda förevarande motion,
I: 36, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 maj 1933.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se under utlåtandet nr 89.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Bilaga /.
P. M.
i anledning av kammarkollegiets utlåtande den 9 april
1931 över en inom första kammaren väckt motion nr 42
angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som
varit med jordäganderätten förenade.
Kammarkollegiet har förklarat sig böra se det i motionen berörda spörsmålet
»i ett större sammanhang», nämligen i samband med frågan örn en
fullständig avveckling av skattefrälseränteinstitutet, vilken kollegiets uppfattning
baft till följd, att kollegiet icke yttrat sig över det i motionen
framförda förslag. Kollegiet synes liava intresserat sig mera för frågan
örn nämnda avveckling än för den i motionen påtalade orättvisan, att
staten icke inlöser oell icke utbetalar ersättning för skattefrälseränta allenast
därför att jord och ränta blivit skilda efter den 31 mars 1911, och
icke före den 1 april 1911.
Den av kollegiet berörda, tidigare ifrågasatta men två gånger på grund
av statsfinansiella skäl avvisade och ännu olösta frågan örn tvångsinlösen
av skattefrälseräntorna bar icke något som helst samband med förevarande
spörsmål. Med ett tvångsinlösensförfarande avser man allenast,
att staten skall utan föregående anbud från frälseränteägaren verkställa
inlösen av sådana skattefrälseräntor, som äro av beskaffenhet att i enlighet
fried gällande grunder kunna inlösas. Någon utsträckning av rätten
att få skattefrälseränta inlöst till andra grupper av frälseräntor har i
detta sammanhang icke varit på tal.
Då kollegiets utlåtande kan giva anledning till den missuppfattningen,
att frälseräntor av beskaffenhet, varom motionen handlar, med nu gällande
bestämmelser icke kunna upphöra, får påpekas, att detta alls icke
är fallet. De falla nämligen under bestämmelserna i lagen den 29 november
1912 och skola fördenskull avlösas. De behandlas sålunda för närvarande
såsom frälseskatteräntor. Till följd härav kan ämnet i motionen
icke betraktas »allenast såsom en detalj i spörsmålet örn skattefrälseräntornas
fullständiga inlösning». Motionen går ut på en ändring av nu
gällande bestämmelser i syfte att de må kunna inlösas av statsverket i
stället för att avlösas.
Något skäl att sammankoppla de bägge frågorna med varandra finnes
icke. Örn, såsom i motionen gjorts gällande, en orättvisa föreligger därutinnan,
att i densamma avsedda frälseräntor icke kunna inlösas, är det
svårt att förstå, varför denna orättvisa (sålunda berörande ett enskilt intresse)
icke skall kunna avhjälpas annat än i sammanhang med frågan
örn tvångsinlösen, vilken senare fråga berör ett statsintresse. Även örn
det i motionen berörda spörsmål »torde komma under övervägande vid
upptagandet av huvudspörsmålet örn definitiva åtgärder till avveckling
av hela skattefrälseränteinstitutet», vilket ju icke alls är säkert, särskilt
icke örn motionen i enlighet med kollegiets hemställan utan vidare avslås,
bär man ingen säkerhet för, att den utredning, som enligt kollegiets uppgift
skulle pågå inom finansdepartementet, kommer att resultera i något
positivt förslag. Troligen föreligga samma skäl som tidigare för dess
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
13
skjutande på framtiden. Då frågan om tvångsinlösen väl torde vara en
ganska delikat fråga och tarva åtskilligt övervägande, kan i allt fall sådant
förslag komma att låta vänta på sig. Under tiden kvarstår den i
motionen påtalade orättvisan oavhjälpt.
Kollegiet synes tro, att den i motionen påyrkade rättelsen skulle kräva
vidlyftig »lagstiftning». Detta är ju icke alls fallet, ty orättvisan kan
avhjälpas genom en obetydlig ändring av förordningen den 2 juni 1911,
t. ex. genom uteslutande ur författningen av orden »före den 1 april 1911».
Kollegiet lär hava inhämtat yttranden i ärendet från flertalet länsstyrelser.
Vad dessa myndigheter haft för mening i frågan lämnas utskottet
i okunnighet örn.
Då, såsom nämnts, denna fråga icke har något sammanhang med tvångsinlösningen
utan lösningen av förstnämnda fråga allenast skulle onödigtvis
fördröjas genom frågornas sammankoppling, synes man hava haft
rätt att förvänta ett uttalande av kollegiet örn det rättmätiga eller orättmätiga
i yrkandet i motionen. I allt fall skulle ett sådant uttalande haft
värde för den händelse riksdagen i olikhet med kollegiet anser frågan
böra lösas nu. Det kan därför ifrågasättas, örn icke motionen bör återremitteras
för att kollegiet må bliva i tillfälle att avgiva ett sakligt utlåtande.
Karl Mellén.
Bilaga II.
Till riksdagens statsutskott.
Genom Kungl. Majtts remiss den 24 februari 1933 har kammarkollegiet
anbefallts avgiva yttranden över dels en inom första kommaren av herr
J. A. Larsson väckt motion, nr 36, angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor,
som varit med jordäganderätten förenade, dels ock en inom
andra kammaren av herr J. Nilsson i Hörby med flera väckt motion, nr 170,
angående avlösning enligt bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa
avgifter till Lunds domkyrka samt s. k. hospitalsränta. Kollegiet avgiver
denna dag särskilt yttrande över den senare motionen. Den förra avser
upphävande av det i kungl, förordningen den 2 juni 1911 (nr 73) angående
inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten
förenade, stadgade förbehåll, att skattefrälseränta icke är föremål
för inlösen, därest densamma den 1 april 1911 eller senare varit med jordäganderätten
förenad. Med anledning av remissen å denna motion får
kollegiet anföra följande.
Frälseräntor äro som bekant av huvudsakligen två slag, skattefrälseräntor
och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att
kronan till enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman under
äldre tid utgående grundräntan, de senare därigenom, att ägare av frälsehemman
avhänt sig jordäganderätten med förbehåll att för sig och efterkommande
av hemmanet åtnjuta viss ränta eller ock — undantagsvis —
med bibehållande av jordäganderätten till annan upplåtit rätt till viss
14
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
ränta av hemmet. Frälseränta har, på grund av uttrycklig lagbestämmelse
sedan 1810, karaktär av fast egendom.
Vid 1884 års riksdag förekom till behandling frågan örn inlösning av
skattefrälseräntor. Riksdagen ansåg, att jämväl oberoende av frågan örn
grundskatternas avskrivning rättvisa och billighet påkallade, att räntegivarna
genom deras utskylders inlösen till staten och fixering i penningar
bereddes samma förmåner, som redan kommit övriga grundskattegivare
till del. Ett beslut örn inlösen av ifrågavarande utskylder, vilken åtgärd
kunde tänkas såsom för ränteägaren antingen obligatorisk eller frivillig,
syntes emellertid böra föregås av en närmare utredning angående de villkor
och föreskrifter, som i ena eller andra fallet erfordrades, än som kunde
inom riksdagen åstadkommas. Riksdagen anhöll därför i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 11 maj 1884, att Kungl. Maj:t måtte efter förutgången
utredning vidtaga åtgärder för att de räntor å skattefrälsehemman,
vilka genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons
hand och icke blivit med jordäganderätten förenade
måtte mot full ersättning till ränteägarna varda till statsverket inlösta
samt därefter omsatta enligt föreskrifterna i kungörelsen den 11 maj 1855
(angående de uti ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och
förenkling), och förordningen den 23 juli 1869 (angående förändring av
grundräntor och tionde). Med anledning härav anbefalldes kammarkollegiet
att avgiva utlåtande. Den 6 februari 1885 avgav kollegiet sådant
utlåtande, vari kollegiet utgick från ett inlösningsförfarande, byggt på
frivilliga anbud från ränteägarna. Kollegiet erinrade, att frälseränta
ägde karaktär av fast egendom och följaktligen kunde för gäld intecknas.
Det hade ej sällan inträffat, att frälseränta och den fastighet, från
vilken den utgått, genom köp eller annat laga fång kommit i samma ägares
hand, varigenom fastigheten på grund av stadgande i Kungl. Maj:ts
brev den 9 (19) oktober 1691 och 11 punkten i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723 iklätt sig fullkomlig frälsenatur. Med jordäganderätten
förenad frälseränta hade därigenom mist sin egenskap av
utskyld, och skäl funnes för att inlösen av sådan frälseränta icke borde
äga rum. Därest det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen icke
skulle på frivillighetens väg kunna genomföras, torde det bliva nödigt
att vidtaga särskilda åtgärder i fråga örn de kvarstående skattefrälseräntorna
antingen under form av deras exproprierande eller också på det
sätt, att staten övertoge de skattskyldigas förpliktelser gent emot ränteägaren,
i vilket senare fall man naturligen också kunde bereda de skattskyldiga
den åsyftade förmånen, ehuru ett dylikt tillvägagående, som
innefattade att liksom göra statsverket för all framtid skattskyldigt till
enskilda personer, såväl därför som ur administrativ synpunkt vore
mindre lämpligt än frälseräntornas inlösen av staten.
Då ärendet den 20 februari 1885 anmäldes inför Kungl. Majit, anförde
vederbörande departementschef bland annat, att de överlåtelser, varigenom
ifrågavarande räntor kommit i enskild ägo, icke varit beroende av
räntegivarens samtycke, och att denne, örn sådan överlåtelse ej ägt rum,
icke skulle haft att utgöra sina omförmälda utskylder efter markegång
eller in natura utan redan skulle vara i åtnjutande av samma förmån, som
genom grundskatternas omsättning till penningar i senare tider kommit
övriga räntegivare till del. Departementschefen ansåge därför lika med
riksdagen rättvisa och billighet påkalla, att åtgärder vidtoges för att bereda
ifrågavarande räntegivare den av riksdagen åsyftade förmån. Det
förslag, Kungl. Majit redan avlåtit till 1885 års riksdag örn nedsättning
Statsutskottets utlåtande Nr VO.
15
med 30 procent i de av viss jord utgående grundskatter, gjorde det än
mera angeläget, att den i riksdagens skrivelse väckta fråga vunne skyndsam
behandling för att icke den ogynnsamma ställning, vari de, som hade
att utgöra sina grundräntor till enskilda, redan befunne sig, skulle bliva
ännu mera försämrad i förhållande till de villkor, som efter en nedsättning
i grundskatten skulle gälla för övriga ägare av skattehemman.
En av Kungl. Majit avlåten proposition (nr 30) i ämnet bifölls av riksdagen,
och genom förordningen den 11 september 1885 förordnades, att de
räntor å skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit
från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo
och icke blivit med jordäganderätten förenade, finge i mån som vederbörande
ägare därom framställde anhild, sedan behörig utredning örn utskyldernas
rätta natur och belopp ägt ruin, för statsverkets räkning inlösas.
Kort förut eller den 5 juni 1885 hade, sedan riksdagen godkänt, av
Kungl. Majit därom framlagt förslag, utfärdats kungörelse angående nedsättning
av de på viss jord vilande grundskatter (nr 22 sid. 1). Enligt
denna kungörelse skulle nedsättning av den kronan behållna grundskatt
å hemman och lägenheter av skattenatur äga rum med 30 procent av
grundskattens belopp, vilken nedsättning skulle inträda från och med
år 1886.
Riksdagens beslut örn inlösen för statsverket av skattefrälseräntorna
hade huvudsakligen föranletts av åsikten, att frälserän tegivarn a,
vilkas räntor oberoende av deras samtycke överlåtits från kronan i enskild
ägo, borde komma i åtnjutande av samma lindring, som under senaré
tider kommit övriga räntegivare till del. Ägare av skattefrälsehemman,
vars ränta blivit av staten inlöst, blev därigenom och då hemmanet därmed
erhöll skattenatur dels berättigad erlägga räntan efter dess omsättning
i penningar och fixering samt dels i åtnjutande av den beslutade avskrivningen
med 30 procent å grundskatterna. Riksdagen beslöt därför
1887 till utjämnande i görligaste mån av olikheten mellan de bägge slagen
av räntegivare, att innehavare av skattefrälsehemman, vilkas räntor,
ehuru varande av beskaffenhet, som avsåges i § 1 av 1885 ars förordning,
icke blivit av staten inlösta, skulle av staten erhålla ersättning motsvarande
30 procent av värdet av de skattefrälseräntor, de till ränteägarna
utbetalt. Detta beslut promulgerades genom kungörelse den 3 februari
1888 (nr 1 sid. 3). Den 2 december 1892 utfärdades lagen angående avskrivning
av de å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger
sammanhang (nr 106, sid. 1) och förordnades därigenom (4 §), att den ersättning,
som jämlikt kungörelsen den 3 februari 1888 borde utgå till ägare
av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,
som avsåges i förordningen den 11 september 1885, icke blivit
av statsverket inlöst, skulle med iakttagande i övrigt av bestämmelserna
i nämnda kungörelse, utgå fr. o. m. år 1893 med 40 procent, fr. o. m. år 1894
med 50 procent, fr. o. m. år 1896 med 60 procent, fr. o. m. år 1898 mod 70 procent.
fr. o. m. år 1900 med 80 procent och fr. o. m. år 1902 med 90 procent
av räntans belopp samt fr. o. m. år 1904 med en summa motsvarande räntans
hela belopp.
Vad sålunda förekommit synes giva vid handen, att uteslutandet år
1885 från inlösen av skattefrälseränta, som en gång varit med jordäganderätten
förenad, föranletts av uppfattningen, att räntan genom en sådan
förening sammansmält med vederbörande fastighet till en rättslig enhet
och följaktligen förlorat den natur av offentlig utskyld, som den
före föreningen ägt, och vilken natur utgjorde förutsättningen flir att
16
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
räntegivarna skulle erhålla samma förmån, som de grundskatteskyldiga
jordägarna vunne genom den påbörjade grundskatteavskrivningen. Såsom
en allmän förutsättning för inlösen gällde, att räntan faktiskt utgjordes
av jordägaren.
Genom särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan örn inlösen av
skattefrälseräntor utsträckts, senast genom kungörelsen den 10 juni 1932
(nr 197), t. o. m. år 1935.
Genom förordningen den 2 juni 1911 (nr 73. sid. 1) utsträcktes såväl
inlösnings- och ersättningsförfarandet till skattefrälseräntor, som vid
något tillfälle, dock icke efter den 31 mars 1911, varit med jordäganderätten
förenade. Föreställningen, att en förening av jord och ränta alltid
innebar en rättslig sammansmältning av desamma (fusion) uppgavs
härmed.
Kollegiet, som yttrat sig under förarbetena till sistnämnda förordning,
hade därvid ifrågasatt, huruvida ej inlösen enligt 1885 års förordning
bort från början omfatta alla skattefrälseräntor, som kommit från kronan
i enskild ägo och vid den tid, inlösen komme att ske, utginge av jord,
till vilken ränteägaren ej innehade äganderätt. Att döma av motiven
till bestämmelsen syntes det kollegiet, som örn meningen varit, att skattefrälseräntorna
skolat härutinnan alldeles likställas med kronotionde,
som finge inlösas. Emellertid hade under inlösningens fortgång den uppfattningen
allt dittills gjort sig gällande, att så snart i fråga örn en
statsverket till inlösen hembjuden frälseränta vid anställd undersökning
i jordeböcker eller andra för kollegium tillgängliga handlingar anträffats
någon anteckning eller spårats något förhållande, på grund varav
antagas kunnat att jordäganderätten vid något tillfälle, örn än aldrig
så avlägset i tiden, varit nied rätten till räntan förenad, den hembjudna
frälseräntan ej vore av beskaffenhet att kunna för statsverkets räkning
inlösas, vadan i sådana fall gjorda hembud avslagits.
---Ehuru efter utfärdandet av Kungl. Maj:ts särskilda nådiga brev
den 31 december 1888 i frågor örn inlösen till statsverket av ett flertal
frälseräntor inom Stockholms och Uppsala län en mindre sträng tillämpning
av den nämnda föreskriften i 1885 års förordning gjort sig gällande,
hade likväl efterhand något hundratal hembud å inlösen för statsverkets
räkning av frälseräntor blivit på antydda grunder avslagna.
Med den angivna tolkningen av åberopade förordning hade det visat sig
vara rätt vanskligt och förenat med stor osäkerhet att i de särskilda fallen
utmärka gränsen mellan lösningsbara och icke lösningsbara frälseräntor.
Behovet av fullt objektiva grunder för bestämmande av denna
skillnad syntes än mer göra sig gällande, därest på sätt blivit ifrågasatt
någon åtgärd vidtoges för avlyftande av de icke lösningsbara frälseräntorna.
På grund härav och då genom lösningsrättens utsträckning
i enlighet med vad sålunda antytts de olägenheter, som vore förenade med
frälseräntornas tillvaro, skulle till avsevärd del försvinna, hade kollegiet
hemställt, att till förtydligande av berörda stadgande i 1885 års förordning
måtte uttryckligen förklaras, att lösningsrätten utsträcktes på ovan
angivet sätt, — Lagberedningen hade uttalat sig för att 1885 års förordning
borde underkastas sådan jämkning att en ränta, som eljest skulle
kunnat inlösas enligt förordningen, icke därifrån uteslötes blott på den
grund att räntan vid något tillfälle, innan förordningen trädde i kraft,
varit förenad på samma liand med jordäganderätten. Såsom en allmän
förutsättning synes dock hava uppställts, att ränta, som fortfarande innehades
av jordägaren, ej borde inlösas.
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
17
Till statsrådsprotokollet den 24 mars 1911 vid beslutet om framläggande
av den till grund för 1911 års förordning liggande proposition nr 61
uttalade vederbörande departementschef bland annat följande: Den enligt
1885 års förordning gällande grundsatsen, att skattefrälseräntor icke
inlösas av statsverket, örn rätten till ränta oell äganderätten till den
jord, av vilken räntan utginge, någon gång varit förenad i samma hand,
vore utan tvivel för vissa fall berättigad. Genom sådan förening kunde
nämligen hava föranletts en faktisk och rättslig sammanläggning av
räntan och jorden till en enhet. Örn i dylika fall genom något förfarande
av jordens ägare, i allmänhet genom förbehåll vid försäljning av jorden,
en ränta sedermera ånyo lagts på densamma, vore denna ränta av
enskild natur, och någon principiell anledning att behandla den på annat
sätt än övriga frälseskatteräntor funnes icke. — Lika otvivelaktigt vore
emellertid, att förening av rätten till ränta och jord i samma hand
icke alltid medförde räntans sammanläggning med jorden. Som bekant
ansåges frälseränta såsom fast egendom, en åskådning, som fått uttrycklig
bekräftelse genom nådiga förordningen den 10 april 1810 och för närvarande
ägde sitt stöd i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast
egendom är att hänföra. Hade ränta i enlighet med nämnda åskådning
lagfarits såsom ett självständigt rättsobjekt, kunde den icke förlora denna
egenskap endast därigenom att samma person bleve ägare även av
jorden. Särskilt tydligt vore detta, örn räntan besvärades av inteckning
Skulle i sådant fall föreningen med jorden utan vidare omintetgöra räntans
självständiga tillvaro, ginge inteckningshavarens säkerhet förlorad
eller ock finge ansvaret för inteckningen anses vara överflyttad på
jorden, vilket, örn denna förut vore intecknad, kunde föranleda olösliga
svårigheter. — Det vore sålunda långt ifrån uteslutet, att en skattefrälseränta,
som förvärvats av fastighetens ägare, fortbestode såsom föi''-ut, utan att föreningen med fastigheten medförde annan förändring, än
att de i räntan ingående förmåner tillsvidare icke utkrävdes eller erlades.
Skildes en sådan ränta åter frän fastigheten, syntes det knappt
kunna bestridas, att räntan efter frånskiljandet vore densamma som före
föreningens inträdande. Räntan hade bevarat sin natur av skattefrälseränta,
och någon befogad invändning mot att medgiva dess inlösen för
statsverkets räkning lika med andra dylika räntor torde icke kunna göras.
—• Departementschefen delade därför den meningen, att det i 1885
års förordning gjorda undantaget för skattefrälseräntor, som blivit förenade
med jordäganderätten, ginge för långt. Skulle i fråga örn rätten
att få ränta inlöst hänsyn tagas till en sådan, sedermera upphörd förening,
torde det riktiga vara, att inlösningen gjordes beroende av en i
varje särskilt fall företagen prövning, huruvida föreningen rubbat räntans
egenskap av skattefrälseränta. —• Tillämpningen av en bestämmelse
i sist angivna riktning skulle emellertid bliva förbunden med synnerliga
svårigheter. — Vid sådant förhållande syntes goda skäl tala för att, såsom
kammarkollegiet och lagberedningen ifrågasatt, i huvudsak eftergiva
omförmälda villkor för skattefrälseräntors inlösbarhet. Otvivelaktigt
skulle man härigenom komma ett rättvist resultat väsentligt närmare
än med då gällande bestämmelse. — Kammarkollegiet hade föreslagit,
att ränta skulle få inlösas, örn densamma vid den tid, då inlösen
ifrågakomma, icke vore i jordägarens hand. varemot lagberedningen ansett,
att ränta icke borde vara utesluten från inlösen blott därför, att den
vid något tillfälle, innan 1885 års förordning trädde i kraft, varit förenad
med jordäganderätten. Att inlösen skulle få ske, ehuru räntan vid den
Bihang lill riksdagens protokoll 1933. Ii sami. Nr SS—91. il
18
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
tid, då dylik åtgärd komme i fråga, innehades av jordägaren, hade icke
från något håll förordats. Även departementschefen funné uppenbart,
att inlösen i sistnämnda fall icke borde medgivas. Syftet för statsverkets
åtagande att inlösa skattefrälseräntor vore ju att bereda ägarna av
skattefrälsejord samma lättnad, som ägarna av skattejord vunnit genom
grundskatternas avskrivning. Detta syfte påkallade icke inlösen av räntor,
som upphört att utgå. I övrigt syntes det vara önskvärt att giva
räntornas avlyftande största möjliga omfattning. Annan begränsning
torde därför icke böra stadgas än den, som erfordrades på det icke en
jordägare, som innehade även räntan, skulle föranlåtas att ånyo frånskilja
denna för att få densamma inlöst av statsverket. Att av detta
skäl stanna redan vid den tidpunkt, då 1885 års förordning trädde i kraft,
syntes knappt vara befogat, då bestämmelserna i denna förordning icke
kunde förmodas hava givit jordägare anledning till dylika åtgärder. Ä
andra sidan förefölle det tydligt, att rätten till inlösen icke utan våda för
missbruk kunde göras beroende av förhållandet vid den tid, då inlösen
begärdes. Den begränsning, som läge närmast till hands, vore val den,
att inlösen skulle vara utesluten, örn förening mellan räntan och jorden
inträtt eller fortfarit efter det den ändrade bestämmelse, som föreslagits,
trätt i kraft. Även ett sådant stadgande skulle dock kunna föranleda
missbruk, i det att under den tid. som förflöte mellan det förslaget bleve
känt och bestämmelsens ikraftträdande, räntor frånskildes i berörda syfte.
Gränsen syntes därför böra sättas till en tid. som ungefär sammanfölle
med den, då förslaget kunde komma att framläggas för riksdagen. Mot
dessa uttalanden gjorde riksdagen ingen erinran (skr. nr 148).
Anledningen till att förening mellan jord och ränta icke ansågs böra
utgöra hinder för räntans inlösen har således varit den omständigheten
att genom föreningen i regel någon rättslig fusion av jord och ränta icke
inträdde utan att räntan bevarade sin natur av skattefrälseränta. Principiellt
borde endast räntor av nämnda beskaffenhet inlösas men då en föreskrift,
som från inlösen undantoge räntor, vilkas natur av skattefrälseränta
genom föreningen rubbats, vore svår att tillämpa med hänsyn till
svårigheten att med säkerhet konstatera att en fusion ägt rum, uppgavs
även för sådana räntor villkoret örn icke inträdd förening. Då emellertid
staten icke borde inlösa räntor, som upphört att utgå, och en föreskrift
att staten inlöste räntor, som vore skilda från jordäganderätten, då inlösen
skedde, kunde giva en jord- och ränteägare anledning att frånskilja räntan
blott för att få den inlöst av statsverket, tillkom den i anslutning till
tiden för propositionens framläggande bestämda tidsbegränsningen med
avseende å inträdd förening av jord och ränta.
Därmed är emellertid icke sagt, att räntor, vilka först efter den i 1911
års förordning bestämda dagen blivit skilda från jordäganderätten, förlorat
sin natur av skattefrälseräntor. Såsom av det föregående framgår
är den nuvarande begränsningen i ränteinlösen icke grundad å något principiellt
skäl utan i önskemålet att ränta, som vore förenad med jordäganderätten,
icke skildes från denna allenast för att möjliggöra en inlösen av
räntan. Anledningen till begränsningen har sålunda varit av praktisk
art såsom avseende att förekomma en åtgärd, som betraktades såsom ett
missbruk. Det sätt, på vilket jord och ränta efter föreningen — måhända
genom tvångsförsäljning utan ägarens förvållande — blivit åtskilda och
tiden härför, är utan betydelse för frågan örn räntans natur av skattefrälseränta.
Inlöseninstitutet är avsett att bereda ägare av skattefrälseränteskyldig
jord samma förmån som tillgodokommit ägare av skattejord
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
19
genom grundskatternas avskrivning, nämligen befrielse från den på jorden
vilande ränteplikten eller ersättning härför. Genom den i 1911 års
förordning införda tidsbegränsningen kommer ägare av jord, som blivit
skild från räntan efter den 31 mars 1911, icke i åtnjutande av denna förmån.
Från den enskilda jordägarens synpunkt måste den olika behandlingen
tvivelsutan förefalla obillig och orättvis. Man tänke sig att en
person, som äger ett hemman jämte en av hemmanet utgående skattefrälseränta,
före den 1 april 1911 försäljer hälften av hemmanet till en
person samt några dagar efter sagda dag den andra hälften till en annan.
Köparen av den förstnämnda hälften av hemmanet erhåller ersättning av
statsverket för den på hans hälft belöpande frälseräntan, vilken också
av staten inlöses, under det staten icke bereder köparen av den andra hälften
någon ersättning eller inlöser räntan. Någon i sakens natur grundad
anledning till att den förre men icke den senare jordägaren får sin fastighet
befriad från ränta genom statens försorg föreligger enligt kollega mening
icke.
Såsom vederbörande departementschef år 1911 anförde, synes det vara
önskvärt att giva räntornas avlyftande, varmed i detta sammanhang förstås
deras inlösen av statsverket, största möjliga omfattning. Av förevarande
motion framgår, att skattefrälseräntor av ifrågavarande beskaffenhet
fortfarande utgå. 1911 års förordning kan icke förmodas hava givit
jordägare anledning att efter den 31 mars 1911 ånyo utsätta ränta i syfte
att få räntan inlöst av statsverket, eftersom staten enligt gällande föreskrifter
icke inlöser sådan ränta. I själva verket föreligger således enahanda
skäl, som ligga till grund för 1911 års förordning, för en framflyttning
av den däri stadgade tidpunkten, då föreliggande förening av jord
och ränta utgör hinder för räntans inlösen. Kollegium, som finner, atthen
ränta, som är förenad med jordäganderätten, fortfarande icke bör bliva
föremål för inlösen, samt att tillfredsställande garanti bör skapas mot att
dylik ränta icke skiljes från fastigheten för att därigenom kunna göras
till föremål för inlösen, anser att nämnda tidpunkt bör framflyttas och
vill i sådant avseende föreslå tiden till exempelvis den 1 januari 1931, vid
vilket års riksdag motion i ämnet första gången väcktes. Såsom i motionen
framhållits lära de fall, då vid ett dylikt medgivande ränteinlösen
kan väntas förekomma, icke bliva talrika, och torde följaktligen den ifrågasatta
ändringen icke komma att medföra någon större kostnad för statsverket.
Kollegium tillstyrker således bifall till motionen på det sätt, att tidsbestämningen
»den 1 april 1911» i 1911 års förordning ändras till »den 1 januari
1931».
Kollegiet anser sig med anledning av vissa i motionen gjorda uttalanden
böra ytterligare erinra följande.
Då kollegiet den 9 april 1931 avgav sitt yttrande till utskottet över motion
nr 42 i första kammaren i nu förevarande ämne, förelåg i finansdepartementet
ett av kollegiet och statskontoret den 24 oktober 1922 på Kungl.
Majlis uppdrag avgivet förslag till de lagbestämmelser, vilka kunde anses
erforderliga för genomförande av vissa av statsrådet och chefen för
finansdepartementet ifrågasatta ändringar beträffande inlösen av skattefrälseräntor,
i syfte att åt staten inrymma befogenhet att påkalla inlösen
av skattefrälse ränta. Kollegiets uppgift den 9 april 1931, att inom finansdepartementet
verkställd utredning med förslag i ämnet vore att emotse,
20
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
kail sålunda icke — såsom i nu förevarande motion skett — karaktäriseras
såsom »vilseledande». Sedan nämnda uppgift meddelats, anhöll riksdagen
år 1932 (skr. nr 186), att Kungl. Majit måtte verkställa utredning örn sådan
ändring av gällande bestämmelser rörande inlösning för statsverkets räkning
av skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ till dylik inlösning
utsträcktes att gälla jämväl räntegivare, samt för riksdagen, så snart ske
kunde, framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan
kollegiet anbefallts inkomma med utlåtande och förslag i ämnet, bar kollegiet,
på anförda skäl, i utlåtande den 27 oktober 1932 föreslagit, att med
vidare åtgärder i anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse måtte
för närvarande anstå, men förordade att frågan måtte så snart tidsförhållandena
sådant medgåve upptagas till ny behandling. För det fall emellertid
att Kungl. Majit skulle anse skäl för närvarande föreligga för den
av riksdagen åsyftade lagstiftningen, har kollegiet preliminärt föreslagit
vissa grunder för en lagstiftning åsyftande tvångsinlösen för statsverkets
räkning av vissa skattefrälseräntor.
Motionären har erinrat örn vissa stadganden i lagen den 8 november
1912 örn avlösning av vissa frälseräntor. Enligt denna lag kan frälseränta,
som ej må inlösas för statsverkets räkning, avlösas mot ersättning
i penningar till räntans ägare, där denne eller ägaren av den ränteskyldiga
fastigheten begär detta. Av ersättningen gäldas en fjärdedel och
förskjutas tre fjärdedelar av statsmedel. Förskottet jämte ränta å de
förskjutna medlen återbetalas av fastighetsägaren genom årliga, lika stora
annuiteter under en tid av 40 år. Begäres emellertid avlösning av frälseränta,
som varit med fastigheten förenad men blivit åter därifrån skild,
och har föreningen inträtt eller fortfarit efter den 31 mars 1911, skall enligt
19 § 2 stycket sagda lag ej någon del av ersättningen till ränteägaren
gäldas av statsmedel, men skall ersättningen i sin helhet förskjutas av
dylika medel, och äga i övrigt stadgandena i lagen motsvarande tillämpning.
Att ränteägare ej sökt att genom tillämpning av stadgandet påbörda
fastighetsägaren dylik utgift är så mycket naturligare, som jämlikt
10 § i lagen denne ej, utan att han själv begärt avlösning, är skyldig underkasta
sig densamma, där det befinnes, att vad han skulle bliva pliktig
att årligen erlägga såsom avbetalning och ränta å det av statsmedel förskjutna
beloppet överstiger vad han är skyldig utgiva såsom frälseränta
varje år. Detta fall kommer regelmässigt att inträfa vid avlösning av
ränta, som avses i 19 § 2 stycket. Då det emellertid torde vara av allmänt
intresse, att alla frälseräntor komma att upphöra, kan det ifrågasättas,
huruvida icke statsverket bör bidraga till avlösning jämväl av i nämnda
lagrum angivna räntor. En undersökning huruvida sagda lagrum hör
upphävas torde därför vara påkallad.
I detta yttrande hava, förutom undertecknade, deltagit kammarråden
friherre von Otter och Nyborg samt t. f. kammarrådet Skoglund. Protokollsutdrag
innefattande vid ärendets föredragning uttalad särskild mening
bifogas.
Stockholm den 24 mars 1933.
LENNART BERGLÖF.
Erik Schalling
föredragande.
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
21
Utdrag av Kungl. Maj:ts otdi rikets kammarkollegii
protokoll, hållet i Stockholm den 24 mars 1933.
68 §.
Kammarrådet Schalling föredrager handlingarna till Kungl. Maj:ts remiss
den 24 februari 1933 i fråga örn två motioner, nr 36 i första, kammaren
angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med
jordäganderätten förenade, samt nr 170 i andra kammaren angående av -lösning av vissa avgifter till Lunds domkyrka samt s. k. hospitalsräntor;
och beslutas skrivelser till riksdagens statsutskott enligt registraturet
samt till finansdepartementet.
Från heslutet i avseende å förstnämnda motion är föredraganden, med
vilken kammarrådet friherre von Otter instämmer, skiljaktig och yttrar:
»De motiv, som ligga till grund för gällande lagstiftning tala enligt
min mening direkt emot en utsträckning till tiden efter den 31 mars 1911
av den 1911 stadgade tidsbegränsningen för skattefrälseräntors inlöslighet,
och redan denna omständighet synes utgöra ett skäl för att ställa sig
avvisande mot den nu ifrågavarande motionens syfte.
Förevarande fråga synes mig icke böra ses ur synpunkten av förhållandet
mellan kronan och ränteägaren. Inlösningsinstitutet har, såsom betonats
även vid framläggande av 1911 års proposition, ej tillkommit för
ränteägarens skull utan för att bereda ägaren av den ränteskyldiga fastigheten
motsvarande förmån som ägare av skattejord. Under det kronans
ställning till ränteägaren är köparens till säljaren, är dess förhållande
till jordägaren givarens till gåvotagaren. Inlösningen avser därför
i princip en förmån blott för jordägaren. Grunden härför är det på
billighet grundade anspråk han, såsom betalande en — till enskild överläten
— offentlig utskyld, kan ställa på staten att ej pä grund av
denna överlåtelse, vari han spelat en helt passiv roll, bliva behandlad
sämre än ägaren till den skattejord, vars ränta blivit kvar i statsverkets
hand, utan bliva fri från sin räntebetalningsskyldigliet (eller erhålla
vederlag därför i form av årlig ersättning).
Utsträckningen år 1911 av inlösningsförfarandet till en gång med jordäganderätten
förenade men på nytt utsatta räntor, vid vilkas utsättande
jordägaren-räntegivaren måste hava spelat en aktiv roll, förutsatte att
avskiljandet från jorden i regel skett före år 1885, då grundskatt ännu utgick.
Propositionen år 1911 står, såvitt jag kan finna, principiellt på den
av lagberedningen därvid intagna ståndpunkten, att förening, som fortfarit
efter ikraftträdandet av 1885 års förordning, skulle utgöra hinder
för inlösen, och frångår denna ståndpunkt blott av praktiska skäl — enär
förordningen icke kunde förmodas hava givit jordägare, som ägde även
vederbörande ränta, anledning att frånskilja denna för att fa den inlöst
av statsverket. Är 1885, då grundskatt fortfarande utgjordes, kunde man
med skäl hävda, att en skattefrälseränta, som varit förenad med jordäganderätten
men därifrån skildes, fortfarande ägde karaktär av utskyld,
och från denna synpunkt kan det göras gällande, att 1911 års lagstiftning
ej i princip bröt med 1885 års förutsättning för inlösen och ersättning, att
räntan fortfarande hade kvar sin utskyldskaraktär. En sådan fiktion
torde vara otänkbar, sedan grundskatteavskrivningen år 1904 fullbordats.
En med jordäganderätten förenad frälseränta, som ånyo utsatts efter den
31 mars 1911, har i sak, örn också icke i form, fått karaktär av a v k o m s t
-
22
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
rätt. En sådan börda bör ej avlyftas på statens bekostnad utan något
bidrag av jordägaren. De förutsättningar, som lågo till grund för 1911
års förordning, synas mig alltså ej vara tillämpliga å den i föreliggande
motion åsyftade författningsändringen, och jag anser mig förty icke kunna
tillstyrka bifall till motionen.
Det lärer dock vara ett allmänt intresse, att även frälseräntor, som varit
med jordäganderätten förenade efter den 31 mars 1911 men därifrån skilts,
upphöra. Räntor av denna art vare sig av skattefrälse eller frälseskatte
natur kunna för närvarande ej bringas att upphöra under andra villkor
än som omförmälas i 19 § 2 stycket lagen den 8 november 1912 örn avlösning
av vissa frälseräntor, nämligen att jordägaren återgäldar hela avlösningssumman.
Man torde kunna antaga, att ytterst få räntor komma
att försvinna på denna väg. Jag ifrågasätter fördenskull för tillgodoseende
i viss mån av motionens syfte, huruvida ej statens intresse av räntornas
upphörande är så stort, att statsverket bör liksom vid avlösning
av andra frälseräntor gälda en fjärdedel av avlösningsbeloppet. Skäl synas
mig därför föreligga för en undersökning, huruvida ej 19 § 2 stycket
avlösningslagen bör upphävas.»
Vid protokollet:
Ernst P. Pehrzander.