2
Statsutskottets utlåtande Nr 89.
Nr 89.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1933 kl. 2 e. m.
Utlåtande •i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för det sätt, varpå statsmyndigheter och statstjänstemän
skola hava att utanordna medel till kommuner och
landsting.
(3:e avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1933 dagtecknad proposition,
nr 169, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden samma dag, lämnat riksdagen tillfälle
att avgiva yttrande över de av departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjerna för utanordning från statsmyndigheters
och statstjänstemäns sida av medel till kommuner och landsting.
I länsstyrelsernas åligganden ingår att till kommunerna utbetala medel
av skilda slag, såsom statsbidrag och dyrtidstillägg till avlönande av
folkskollärare, statsbidrag till anordnande av undervisning i slöjd, bidrag
från kyrkofonden till avlönande av prästerskapet, skatteutjämningsmedel
m. m. Till kommuner utgå vidare bidrag från socialstyrelsen till alkoholistvård
och arbetsförmedling, från medicinalstyrelsen till viss sjukvård
och från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till vägväsendet, varjämte
från statskontoret utanordnas vissa ersättningar och bidrag. Vidare
inflyta till kommunerna handräckningsmedel från landsfiskal eller
uppbördsman i stad.
Länsstyrelserna, vilka sålunda ombesörja utbetalningen till kommunerna
av högst avsevärda belopp, äro emellertid icke skyldiga att i sina räkenskaper
upplägga särskilt konto för varje kommun. Endast i fråga örn
väghållningsdistrikten föreligger skyldighet till specificerad bokföring
av sådan art. I § 15 kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen, vilken författning reglerar
hithörande förhållanden, stadgas beträffande bokföringen av utbetalningar
till kommunerna endast, att särskilda konti böra uppläggas, då så
anses erforderligt. Vid sådant förhållande är en kommunal revisor, därest
han önskar erhålla uppgift örn vilka medel som av vederbörande länsstyrelse
under viss tid utbetalats till kommun, hänvisad till att begära tidsödande
undersökning i länsstyrelsens räkenskaper eller i de avskrifter
därav, som förvaras hos riksräkenskapsverket.
Statsutskottets utlåtande Nr 89.
3
I fråga om sättet för utbetalning av medel från länsstyrelserna gäller
enligt § 35 nyssnämnda kungörelse följande. I de fall, då utbetalningar
skola äga rum till personer, vilka infinna sig hos länsstyrelsen för erhållande
av likvid, skall sådan ske genom utlämnande, mot kvitto, av check,
utställd å riksbanken. I övriga fall,1 vilka här kunna vara av intresse,
skall likviden verkställas medelst postanvisning, såvitt detta med hänsyn
till beloppets storlek kan ske, men eljest genom en å riksbanken utställd
check, som tillställes vederbörande i rekommenderat brev. Sålunda utfärdade
postanvisningar skola vid avlämnandet till postkontoret likvideras
medelst en å riksbanken utställd check. Därest emellertid person, .
till vilken check bör utställas, är bosatt å ort, där bankinrättning eller
filial av sådan icke finnes, eller då i särskilt fall sådant finnes vara
för åstadkommande av skyndsam likvid erforderligt, må checken ställas
till riksbankens order och överlämnas till riksbanken, som ombesörjer, att
medlen komma vederbörande tillhanda.
Departementschefen har efter lämnad redogörelse för vad i frågan förekommit
(sid. 2—10) anfört följande:
Såsom av det anförda framgår, äro i det närmaste alla de statliga och
kommunala myndigheter, som avgivit yttrande i frågan, ense örn att med
nu gällande bestämmelser på förevarande område svårighet möter att utöva
en effektiv kontroll däröver att av myndighet utanordnade medel
verkligen komma vederbörande kommun till godo samt tagas till uppbörd
i kommunens räkenskaper. Det torde sålunda vara uppenbart, att
här föreligger ett missförhållande, som med det snaraste torde böra avhjälpas.
Länsstyrelserna, vilka till huvudsaklig del verkställa ifrågavarande
utbetalningar, hava även haft sin uppmärksamhet riktad på att
finna en tillfredsställande lösning av spörsmålet och i åtskilliga fall hava
försök gjorts att åstadkomma förbättrade möjligheter för vederbörande
revisorer att tillförlitligt granska kommunens räkenskaper i vad avser bidrag,
som av länsstyrelsen utanordnats. Sålunda torde numera som regel
besked lämnas revisor, därest framställning därom göres, rörande under
visst år eller annan angiven tidrymd till kommunal kassa från länsstyrelsen
utanordnade medel. Man torde emellertid få utgå från att flertalet
revisorer underlåta att göra dylik framställning.
Då det gällt att söka finna ett medel för åstadkommande av förbättrad
kontroll å förevarande område, hava huvudsakligen två utvägar varit
föremål för övervägande.
Den närmast till hands liggande möjligheten torde vara, att den utbetalande
myndigheten ålägges att årligen före revisionens början inom
kommun tillställa revisorerna uppgift örn vilka medel som under föregående
år utanordnats till den ifrågavarande kommunala kassan. Det torde
icke kunna bestridas, att en föreskrift härom skulle medföra en för
kommunerna tillfredsställande lösning av frågan. Enligt vad som framgår
av åtskilliga yttranden i ärendet skulle emellertid ett dylikt åläggande
väsentligen öka länsstyrelsernas arbetsbörda. Då dessa redan nu äro
synnerligen arbetstyngda, bör därför örn möjligt annan utväg tagas i anspråk.
En sådan utväg anvisas av riksräkenskapsverket i dess förenämnda
4
Statsutskottets utlåtande Nr 89.
skrivelse den 16 juni 1926. Ämbetsverket har nämligen däri förordat,
att statsmyndigheternas utbetalningar av medel till kommunerna skola
verkställas genom medlens insättande å postgirokonto för vederbörande
kommun, samt att kommunerna till följd därav skola vara skyldiga att
öppna sådana konti. De flesta länsstyrelser och andra myndigheter, som
hörts i ärendet, ävensom det övervägande antalet av de kommuner, som
tagit ståndpunkt till riksräkenskapsverkets förslag, hava anslutit sig till
detta.
Det torde vara otvivelaktigt, att ett anlitande av postgirorörelsen erbjuder
stora fördelar, då det gäller att uppnå en effektiv kontroll å ifrågavarande
område. Från postgirokontoret kan nämligen när som helst un''
derrättelse inhämtas örn vilka in- och utbetalningar, som verkställts å ett
konto under viss tid. De kommunala revisorerna skulle sålunda erhålla
möjlighet att när som helst förskaffa sig besked örn vilka statsbidrag eller
handräckningsmedel, som utgått till kommunen. Enligt vad som inhämtats
från postgirokontoret, är kontoret vidare villigt att till kommunens
revisorer, under förutsättning att vederbörlig adressanmälan kommit
kontoret tillhanda, översända en kopia av det årsbesked, som författningsenligt
skall tillställas kontoinnehavaren. Postgirokontoret är
jämväl berett att på därom gjord framställning tillställa revisorerna kopia
av det kontoutdrag, som kontoinnehavaren erhåller, då kontot undergått
förändring. Under sådana förhållanden synes anlitandet av postgirorörelsen
för ifrågavarande utbetalningar väsentligen reducera möjligheterna
att undgå upptäckt vid ohederliga manipulationer med kommunens
medel. Det må även framhållas, att utbetalning medelst postgiro
icke synes medföra ökat arbete för länsstyrelser och andra myndigheter.
Snarare torde, på sätt några länsstyrelser framhållit, systemet medföra
viss minskning i statsmyndigheternas arbetsbörda. Detta synes även gälla
beträffande de kommunala myndigheterna, särskilt sedan dessa mera allmänt
blivit förtrogna med postgirots användning.
De invändningar, som framställts mot anlitande av postgirorörelsen
för nu avsedda ändamål, torde vid sådant förhållande icke böra väga för
tungt. Sålunda synes den omständigheten, att någon tid kan komma att
åtgå för medlens översändande över postgiro till kommun, belägen långt
från eller med dåliga förbindelser med Stockholm, icke böra tillmätas
avgörande betydelse. Genom att i särskilt brådskande fall låta översändandet
ske medelst telegram, torde för övrigt medlen kunna erhållas lika
snabbt som med nu tillämpade ordning för utbetalningen. Det förhållande,
att någon mindre ränteförlust i vissa fall kan bliva en följd av
medlens insättande å postgiro i stället för direkt i bank, torde även sakna
praktisk betydelse vid bedömandet av denna fråga. Det må i detta sammanhang
erinras örn, att något hinder självfallet icke möter för vederbörande
att omedelbart överföra inbetalda medel från postgirokontot till
bankinrättning.
Vid bifall till riksräkenskapsverkets förslag uppkommer frågan, huruvida
kommunerna böra hava särskilt konto för envar kommunal kassa,
som mottager medel av här ifrågavarande art, eller örn ett gemensamt
konto bör uppläggas för kommunens hela medelsförvaltning. I de flesta
i ärendet avgivna yttranden, där frågan berörts, har förstnämnda alternativ
förordats. En sådan anordning synes också vara den lämpligaste
för ernående av reda och överskådlighet i kommunens räkenskaper. Den
av vissa smärre kommuner framförda invändningen, att ett åläggande
för kommunerna att öppna särskilt konto för varje kassa skulle bliva
Statsutskottets utlåtande Nr 89. 5
alltför betungande, torde, då postgirokonto numera upplägges för kommunala
organ utan att grundbelopp behöver erläggas, i väsentlig grad
hava förlorat sin betydelse.
Något hinder för kommunal kassa att anlita postgirokontot även för
andra än nu angivna ändamål, exempelvis för kommunaluppbörden, synes
icke böra föreligga. Snarare torde det vara önskvärt, att kontot tages
i anspråk i så stor utsträckning som möjligt. Därigenom skulle nämligen
ytterligare medel kunna bliva föremål för en effektiv kontroll av
kommunens revisorer.
Vad förut anförts i fråga örn kommunerna har avseende icke allenast
å den borgerliga kommunen utan även å skoldistrikt, fattigvårdssamhälle
eller andra kommunala förvaltningsenheter ävensom församlingar och
pastorat. Landstingen torde i förevarande avseende böra likställas med
kommunerna.
Ett genomförande av det av mig nu förordade förslaget örn ^anordnande
av medel till kommunerna över postgiro förutsätter uppenbarligen
en ändring i kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen, men, såsom redan nämnts, även
utfärdande av särskilda bestämmelser, innefattande åläggande för kommun
att för varje kassa, som uppbär medel från statsmyndighet eller
statstjänsteman, hava särskilt postgirokonto. Som sistnämnda fråga berör
den kommunala medelsförvaltningen, torde riksdagens yttrande böra
inhämtas, innan författning i ämnet utfärdas.
Enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag skulle statsmyndigheternas
utbetalningar av medel till kommunerna verkställas genom medlens insättande
å postgirokonto för vederbörande kommun samt kommunerna
till följd därav vara pliktiga att öppna sådana konti.
För genomförande av detta förslag skulle enligt departementschefens
mening erfordras dels ändring i kungörelsen den 13 november 1931 (nr
396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen samt utfärdande
av särskilda bestämmelser, innefattande åläggande för kommun
att för varje kassa, som uppbure medel från statsmyndighet eller
statstjänsteman, hava särskilt postgirokonto.
Utskottet delar visserligen den av departementschefen uttalade uppfattningen,
att med nu gällande bestämmelser på det område, varom fråga
är, svårighet möter att utöva en effektiv kontroll däröver, att av myndighet
utanordnade medel komma vederbörande kommun till godo samt tagas
till uppbörd i kommunens räkenskaper, men utskottet finner sig icke
— med hänsyn till gällande kommunallagar — kunna förorda, att, på
sätt i propositionen förutsättes, allmänna bestämmelser örn åläggande för
kommunerna i gemen att upplägga postgirokonti utfärdas. Det mål, som
i propositionen åsyftas, synes emellertid utan lagändring kunna vinnas
genom att av Kungl. Majit meddelas en allmän föreskrift, att såsom villkor
för utbetalande till kommun av statsunderstöd av vad slag det vara
må skall gillia, att kommunen styrker sig hava öppnat postgirokonto för
kassa, som har att mottaga statsmedel.
Utskottet får sålunda hemställa,
iUtskottet.
6 Statsutskottets utlåtande Nr 89.
att riksdagen må för sin del godkänna de i statsrådsprotokollet
över finansärenden den 24 februari
1938 angivna riktlinjerna för utanordning från statsmyndigheters
och statstjänstemäns sida av medel till
kommuner och landsting med den ändring, utskottet
ovan förordat.
Stockholm den 12 maj 1933.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Lindblad, Widell, Bergqoist, Nilsson i
Malmö, Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson, Carlsson i Gävle, Asplund, Ernfors, Bergström
och Nilsson i Fredriksfält; samt
från andra kammaren: herrar Holmgren, Strindlund, Eriksson i Stockholm, Andersson
i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol,
Norsell, Lindskog, Olofsson i Digernäs och Isacson.
Reservation
av herrar Svensson i Kompersmåla, Nilsson i Fredriksfält, B. Holmgren,
Strindlund, Svensson i Grönvik och Ernfors, som ansett ntskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
Enligt Kungl. Maj:ts---sådana konti.
För genomförande--- — särskilt postgirokonto.
Med anledning av förevarande förslag vill utskottet erinra därom, att
jämlikt 58 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet den 6 juni 1930 penningmedel,
som ej erfordras för verkställande av nära förestående utbetalningar,
skola för kommunens räkning insättas hos bank eller å postgirokonto.
Kommunen har sålunda enligt nämnda bestämmelse frihet
att välja mellan dessa sätt för medelsplacering och lärer icke kunna i
administrativ väg åläggas att hålla postgirokonto för statsmedel, där ej
vid de anslag, varom fråga kan vara, uttryckligen bundits villkor örn
deras redovisning med anlitande av postgiro. Och även då måste, där
kommun har författningsenlig rätt till visst statsbidrag, ifrågasättas,
örn ett dylikt villkor utöver författningens föreskrifter är möj
-
Statsutskottets utlåtande Nr 89. 7
ligt. Av konstitutionsutskottets betänkande nr 30 (sid. 23) vid 1930 års
riksdag framgår ock, att utskottet väl ansett vissa normer för medelsförvaltningen
önskvärda, men icke tänkt sig, att sådana skulle utfärdas
i annan ordning än genom kommunallag eller möjligen genom reglementen
för drätselkammare eller kommunalnämnd, varvid bör erinras, att
initiativ till dessa reglementen utgår från vederbörande kommun, även
örn fastställelse av Kungl. Maj:t härvid erfordras. Skall åläggande av
visst förvaltningssätt genomföras för kommun utan kommunens medverkan,
synes detta kunna ske allenast i den ordning, som för stiftande eller
ändring av kommunallag gäller. På grund av denna utskottets uppfattning
och då ett genomförande av Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke
torde vara av så brådskande natur att icke därmed kan till en kommande
riksdag anstå, får utskottet hemställa,
att riksdagen icke måtte godkänna det av Kungl.
Maj:t i förevarande proposition föreslagna sättet för
genomförande av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn
riktlinjer för utanordning från statsmyndigheters
och statstjänstemäns sida av medel till kommuner
och landsting.