Statsutskottets utlåtande Nr 61.

11

Nr 61.

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1933 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om befrielse för förre mästerlotsen
K. Roos från skyldigheten att till statsverket inleverera
viss lotsningsersättning.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herrar E. Lithander ock N. Christiernsson
väckt motion, nr 125, har hemställts, att riksdagen måtte av billighetsskäl
befria f. d. mästerlotsen K. Roos från den numera utdömda skyldigheten
att till kungl, lotsstyrelsen inleverera behållen ersättning enligt § 30 i lotsförordningen
eller tillhopa 1,666 kronor 33 öre.

För vad i ärendet tidigare förekommit har i motionen lämnats följande

redogörelse:

»År 1919 blev dåvarande mästerlotsen K. Roos i Hälsingborg av lotsstyrelsen
instämd till Malmö rådhusrätt för att redovisa av honom behållen
ersättning enligt § 30 lotsförordningen. I dom den 15 maj 1919 blev han
av rådhusrätten frikänd från redovisning. Den 30 december 1919 fastställde
skånska hovrätten Malmö rådhusrätts frikännande dom. J. K. tilllät
ej målets fullföljande till högsta domstolen. Laga kraftvunnen dom
på att ersättning enligt § 30 lotsförordningen icke skulle utgå till statsverket
förelåg alltså. Efter denna kraftvunna dom företog Roos en del
liknande lotsningar, så att 60 procent därav uppgick till 1,666 kronor 33
öre. Dessa medel behöll han, ty domen gav ju rätt därtill, och det synes
också som om lotsstyrelsen ej haft rätt mottaga redovisning, även örn Roos
velat redovisa.

I december 1930 instämdes Roos på nytt av lotsstyrelsen till Hälsingborgs
rådhusrätt i och för redovisning av dessa medel. I dom den 8 april
1931 blev han dömd till redovisning (2 mot 1). Skånska hovrätten fastställde
den 18 december 1931 rådhusrättens dom. Vad som var laglig rätt
1919 var det alltså ej 1931. Roos har senare sökt att av nåd bliva befriad
från redovisning, vilken underdånig ansökan Kungl. Majit emellertid avslagit.
»

Vidare hava motionärerna framhållit, att Kungl. Maj:ts beslut syntes
hava påverkats av utgången av det uppmärksammade s. k. stora lotsmålet,
i det att betänkligheter rests mot att Roos skulle kommit i bättre ställning
än den mängd lotsar, vilka genom detta senare lotsmål dömts att redovisa
och även redovisat. Roos intoge emellei’tid den särställningen, att han ensam
genom det först omförmälda, genom skånska hovrättens utslag den

12

Utskottet.

Statsutskottets utlåtande Nr 61.

30 december 1919 fastställda lotsmålet blev tilldömd att icke vara redovisningsskyldig.
Hans vägran att redovisa bade alltså grundats på laga
kraftvunnen frikännande dom och det vore uppenbarligen denna utgång
av målet, som ingivit Roos den fasta övertygelsen, att han kunde för egen
del fritt disponera över de invänta medlen. Avsevärd tid hade förflutit,
sedan dessa medel intjänts, och Roos hade numera som pensionsmässig
avgått från sin tjänst.

Såsom i motionen framhållits, har Roos i en till Kungl. Majit ställd
skrift anhållit örn befrielse från redovisning av det ersättningsbelopp, varom
fråga är.

I ett av lotsstyrelsen avgivet utlåtande i ärendet den 1 april 1932 meddelar
styrelsen bland annat — efter att hava erinrat örn vad i frågan tidigare
förekommit — att Roos i skrivelse till styrelsen uppgivit, att han
utöver sin pension icke hade några tillgångar, alldenstund hans processer
med statsverket kostat honom stora summor.

För vinnande av ytterligare upplysning rörande Roos’ ekonomiska förhållanden
hade styrelsen införskaffat utdrag beträffande Roos, som avgått
med pension ur lotsverkets tjänst från och med den 1 november 1929,
ur taxeringslängden för Hälsingborgs stad för åren 1927—1931. Av dessa
utdrag fiamginge, att Roos under åren 1926—1930 haft en av taxeringsnämnden
uppskattad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet,
uppgående till 6,^95, 6,762, 6,62o, 6,427 och 2,560 kronor för respektive år.

Roos hade tidigare i den i motionen omförmälda hovrättens över Skåne
och Blekinge dom den 30 december 1919 uppenbarligen haft fullgoda skäl
för att icke redovisa de ersättningsbelopp, som han numera förpliktats utsiva.
Även om betydelsen av nämnda dom i nu förevarande hänseende,
objektivt sett, bortfallit genom högsta domstolens dom i det s. k. stora
lotsmålet den 18 april 1928, vore det emellertid tydligt, att det för en icke
juridiskt skolad person kunde framstå såsom en högst märklig inadvertens,
att, sedan högsta ifrågakommande domstol i ett mål givit uttryck åt
viss uppfattning, utgången i ett annat, fullt analogt mål, sedermera skulle
bliva rakt motsatt.

Med hänsyn härtill och då det, såvitt kunde bedömas, uppenbarligen
skulle valla Roos avsevärda svårigheter att vid dennes jämförelsevis höga
ålder erlägga ett så högt belopp som 1,666 kronor 33 öre jämte ränta, funne
styrelsen sig icke böra motsätta sig Roos’ hemställan örn befrielse från
skyldigheten att utgiva nämnda belopp.

Från lotsstyrelsen beslut var emellertid överfyringenjören F. O. Lundeberg
av skiljaktig mening och anförde, att det icke syntes kunna förnekas,
att befrielse, vad Roos anginge, från den honom ålagda betalningsskyldigheten
skulle för de medparter, som funnes i målet, framstå såsom ett ensidigt
gynnande av enskild part. Visserligen kunde ett liknande betraktelsesätt
anläggas å dylika efterskänkanden i allmänhet, men enligt Lunde -

13

Statsutskottets utlåtande Nr 61.

bergs uppfattning borde denna åskådning i förevarande fall, med hänsyn
till omständigheterna i de mål, varom fråga vore, tillmätas större betydelse
än eljest, samtidigt som dock måste medgivas, att Roos i hovrättsdomen
den 30 december 1919 haft ett visst stöd för sin inställning till redovisningsfrågan.
— Beträffande Roos’ påstående därom att hans processer
med staten dragit stora kostnader finge erinras, att dessa kostnader måste
antagas till övervägande del hava guldits för länge sedan, då Roos ännu
varit i tjänst och hade tämligen goda inkomster, samt att den enda kostnad
av dylikt slag, som vore till storleken känd, vore Roos’ andel i rättegångskostnaderna
å det s. k. stora lotsmålet, vilken andel uppgivits till
allenast 254 kronor 90 öre.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och vad handlingarna i ärendet
innehölle, hade Lundeberg stannat vid den uppfattningen, att lotsstyrelsen
borde hos Kungl. Maj:t avstyrka Roos’ framställning.

I utlåtande den 27 april 1932 har statskontoret därefter anfört, att de i
ärendet förekomna omständigheterna knappast syntes giva tillräckligt stöd
för medgivande åt sökanden av sådan undantagsställning, som skulle följa
av ett bifall till den gjorda ansökningen. Statskontoret funne sig därför
icke kunna tillstyrka bifall till densamma.

Såsom i motionen erinrats, har ock Kungl. Majit genom beslut den 9 december
1932 icke funnit skäl bifalla ansökningen.

Under åberopande av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

att herrar Lithanders och Christiernssons ifrågavarande
motion, II: 125, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 25 april 1933.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtandet nr 58.

Reservation

av herr Holmgren, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.