Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1933 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr 193,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, anhållit örn riksdagens yttrande över
följande förslag till

Förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284).

Härigenom förordnas, dels att 5 § 3 morn., 21 § 1 morn., 22 § 11 morn., 24 §
2 morn., 25 §, 26 § 2 morn., 27 §, 28 § 1 morn., 40 § 1 morn., 42 §, 43 § 1 mom.
samt 44, 48 och 55 §§ motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skola hava
den ändrade lydelse, som framgår av följande, dels ock att i förordningen skall
efter 29 § upptagas — under rubriken »Särskilda föreskrifter om uthyrningsrörelse»
— en ny paragraf, betecknad 29 a §.

5 §•

3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som användes
i yrkesmässig trafik eller i uthyrningsröreise, stadgas i 27 § 5 mom. och i
29 a § 4 mom.

21 §.

1 mom. Under färd skall å automobil föras

a) igenkänningsmärken,---och besiktningsmärken;

b) å —--automobilens maximilast;

c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller
gult sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan,
samt hava tillräckligt starkt sken, för att automobilen skall kunna framföras
på ett betryggande sätt, ävensom en lykta baktill, som med vitt sken så belyser
det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,
att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 31.

1

2

Andra lagutslcotiets utlåtande Nr 31.

22 §.

11 mom. Vad i---brandväsendets räkning.

Ej heller skall vad i 10 moni. är stadgat gälla, då till automobil kopplats
släpvagn, som uteslutande användes för brandväsendets räkning.

Under mörker skall släpvagn, som i första stycket avses, baktill vara försedd
med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid
belysning återkastar rött sken. Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts
av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

24 §.

2 mom. Tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss
vägsträcka eller att eljest regelbundet bedriva yrkesmässig trafik mellan vissa
orter (linjetrafik) meddelas av länsstyrelsen i det eller de län, där trafiken
skall äga rum.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik inom mer än ett län skall
inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av ifrågakommande
vägsträckor är belägen.

25 §.

1 mom. Vid meddelande--— — stationerad (stationsort).

För automobil---staden stationsort.

Såsom stationsort för automobil, vilken brukas i länstrafik, må ej bestämmas
stad, varest ej automobilen tillika brukas i stadstrafik.

2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik vare, såvida icke
naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig
att på anfordran utföra körning inom det område, trafiktillståndet avser
(trafikområde), dock må, där så av särskilda omständigheter påkallas, myndighet,
som meddelat tillståndet, helt eller delvis medgiva befrielse från dylik
skyldighet.

3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning
av beställning, som emottagits å ort inom trafikområdet, utföra körning
från sådan ort jämväl till ort utom detsamma; dock att vid godstrafik gods
icke må avhämtas utom trafikområdet annat än för befordran till ort inom
detsamma, och må vid sådan körning gods ej heller avhämtas å mera än en
utom trafikområdet belägen ort.

4 mom. Har automobil---till stationsorten.

5 mom. Har körning avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen
å sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet; dock
må vid godstrafik automobilen endast å förstnämnda ort tagas i bruk för dylik
körning.

26 §.

2 mom. Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik skall, utöver vad
i 1 mom. angives, innehålla uppgifter om den vägsträcka, varå trafiken skall
äga rum, eller om de orter, mellan vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida
trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik eller bådadera, även -

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

3

som huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas, och om den taxa för
befordringen, som önskas fastställd.

Ansökan örn — — — ifrågasatta trafiken.

27 §.

1 mom. över ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse ej
mindre höra vederbörande vägstyrelse och polismyndighet samt järnvägsföretag
eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även,
örn förhållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan
lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som
ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

När tillstånd till stads- eller länstrafik sökes, skall myndighet, som har
att meddela trafiktillstånd, genom tillkännagivande i tidning, som på förhand
bestämts, bereda trafikföretag, vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, så
ock andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig över ansökningen.
Kostnaderna för dylikt tillkännagivande skola gäldas av sökanden.

Över ansökan om tillstånd till länstrafik skall länsstyrelse jämväl höra
polismyndigheten i den ort, varest automobil, som kommer att användas i
trafiken, avses skola hava sin stationsort.

Det åligger polismyndighet i stad att före den 1 december varje år meddela
länsstyrelsen uppgift örn tidning, i vilken tillkännagivanden angående
ansökningar örn tillstånd till stadstrafik komma att under nästföljande år införas.
Dylik uppgift ävensom motsvarande uppgift å tidning, i vilken ansökningar
örn tillstånd till länstrafik komma att tillkännagivas, skall intagas
i länskungörelserna under senare hälften av sagda månad.

Finnes uppenbart, att ansökan örn trafiktillstånd ej bör beviljas, må densamma
utan hinder av vad här föreskrivits genast avslås.

2 mom. Ej må trafiktillstånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken
finnes behövlig med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt i
övrigt lämplig.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.
I fråga örn linjetrafik skall därvid, såvida ej särskilda skäl till annat
föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

3 mom. Av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till linjetrafik meddelats
eller sådant tillstånd återkallats, skall avskrift tillställas vederbörande
vägstyrelse och polismyndighet ävensom, där ej trafiken i sin helhet
bedrives inom stads område, vederbörande statspolisavdelnings föreståndare, örn
beslut rörande tillstånd till linjetrafik skall meddelande intagas i tidning i
orten; skolande kostnaderna härför gäldas av sökanden.

Avskrift av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till länstrafik meddelats
eller sådant tillstånd återkallats, skall tillställas polismyndigheten i den
ort, varest automobil, som användes i trafiken, har sin stationsort, ävensom
föreståndaren för vederbörande statspolisavdelning.

Beslut, varigenom tillstånd till stadstrafik meddelats eller sådant tillstånd
återkallats, skall i avskrift tillställas vederbörande länsstyrelse. Dylikt be -

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

slut skall jämväl delgivas föreståndaren för vederbörande statspolisavdelning.

Om meddelat trafiktillstånd, innefattande jämväl uppgift örn den eller de
automobiler, som äro godkända för trafiken, så ock örn härutinnan beslutade
ändringar skall länsstyrelse eller annan myndighet, som meddelat tillståndet,
lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

Länsstyrelse skall föra förteckning över de trafiktillstånd, som meddelats
av länsstyrelsen eller polismyndigheten i stad inom länet. Förteckningen
skall föras särskilt för tillstånd till linjetrafik, särskilt för tillstånd till länstrafik
och särskilt för tillstånd till stadstrafik. Då trafiktillstånd återkallats,
skall detta i förteckningen anmärkas.

4 morn. Automobil må---med fordonet.

Ej må---försäkringsplikten fullgjorts.

Godkännande eller---myndighet återkallas.

5 mom. För utrönande — — — fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall---besiktningen verkställts.

Befinnes vid---sin hemort.

Angående skyldighet---10 § 4 mom.

Har trafiktillståndet---besiktningen verkställts.

De i — — —■ meddelat trafiktillståndet.

6 mom. Länsstyrelse äger---ordet »Trafikbil».

Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse jämväl föreskriva, att personomnibus,
som brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av
modell, som fastställts av medicinalstyrelsen.

7 mom. I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under
tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande annat
påkallar, överskrida tolv timmar. I arbetstiden skall inräknas all den
tid föraren till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i
trafiken, eller automobilens skötsel eljest kräver eller som åtgår för på- eller
avlastning av gods, vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som
understiger trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna
sig från automobilen. Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd
må ej här omförmäld förare framföra automobil under längre tid än sex timmar,
såvida icke särskilda omständigheter därtill föranleda.

.Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, äger föreskriva ytterligare
begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift skall intagas i trafiktillståndet.

8 mom. Till varje automobil, som brukas i stads- eller länstrafik, vilken
icke endast avser befordran av personer, skall av tillståndshavaren anskaffas
särskild bok för anteckning örn de körningar, som med automobilen utföras
(trafikbok). Närmare bestämmelser örn trafikboks beskaffenhet och örn
de uppgifter, som skola däri införas, meddelas av Konungen. Trafikboken
föres av föraren.

Under färd skall trafikboken medföras av föraren och på tillsägelse uppvisas
för besiktningsman eller polisman.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

5

Trafikbok bör av tillståndsliavaren förvaras under ett år, räknat från den
dag sista däri antecknade körning utfördes.

28 §.

1 mom. Vid linjetrafik---(nr 22) angiver.

Ej heller vid länstrafik må skjutslegan utgå med högre belopp än som
medgives i taxa, vilken det åligger länsstyrelse att, särskilt för personbefordran
och särskilt för godsbefordran, för länet utfärda,
över förslag---landsting deltager.

Särskilda föreskrifter om uthyrningsrörelse.

29 a §.

1 mom. Den, som vill yrkesmässigt uthyra automobil utan att förare ställes
till förfogande (uthyrningsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där ort, varest rörelsen skall bedrivas, är belägen.

Ansökan örn dylikt tillstånd skall innehålla uppgift örn sagda ort ävensom
örn den eller de automobiler, som äro avsedda att användas i rörelsen, och
skola i övrigt föreskrifterna i 26 § 1 mom. i tillämpliga delar gälla.

2 mom. Automobil må icke användas i uthyrningsrörelse utan att vara
därför godkänd av länsstyrelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg
av besiktningsman, att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte
skall visas, att försäkringsplikten fullgjorts.

3 mom. Tillstånd eller godkännande, varom i 1 och 2 mom. sägs, kan, när
anledning därtill förekommer, återkallas av länsstyrelsen.

4 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,
varom i 27 § 5 mom. första stycket förmäles, sist inom sex månader efter
närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman. Därvid
skall företes det för automobilen senast utfärdade besiktningsinstrument
eller, i förekommande fall, typintyg.

Föreskrifterna i 27 § 5 mom. andra—femte styckena skola äga motsvarande
tillämplighet i fråga örn automobil, som användes i uthyrningsrörelse.

Där automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall
vad i denna paragraf är stadgat örn efterbesiktning icke gälla.

40 §.

1 mom. Framföres automobil ■— — — må framföras,

eller brukas---meddelade föreskrifter,

eller befordras---fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 och
3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena
samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom. första
stycket eller 37 § 1 mom. sista stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den--— femhundra kronor.

Till enahanda —--34 § förmäles.

Har automobils---å fordonet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde
stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket,
5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom.
tredje stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra
stycket eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. näst sista stycket.

Till enahanda -—- — — 34 § förmäles.

Visar den — — — ansvar fri.

Till straff -—- -—- — av polismyndighet.

43 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.
och 22 § 5 mom. är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 §
sägs, eller släpvagn eller underlåter eljest någon, som enligt denna förordning
är pliktig göra anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som
meddelat trafiktillstånd eller tillstånd till uthyrningsrörelse, sådan anmälan
inom den härför i varje fall stadgade tid, bote den, vilken registrerings- eller
anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig förfallen till
ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio till och med femhundra kronor.

Underlåter någon,---sin skyldighet.

44 §.

1 mom. Utövar någon utan tillstånd yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse
eller bedriver någon linje-, stads- eller länstrafik eller trafik med traktortåg,
utan att vara berättigad till sådan trafik, varom fråga är, bote från och
med femtio till och med femhundra kronor.

Är på---fall tillämpas.

Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stadstrafik eller länstrafik, att
fullgöra skyldighet, som enligt 25 § 2 mom. åligger honom, straffes som i första
stycket sägs.

2 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpvagn, som ej är
godkänd för sådan trafik, eller användes tillkopplad släpvagn i sådan trafik
utan medgivande, som i 27 § 4 mom. sägs, eller brukas i traktortåg ingående
motorredskap eller släpvagn utan att vara godkänt för sådan trafik, eller
brukas i uthyrningsrörelse automobil, som ej är godkänd för sådan rörelse,
straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen med böter från och med tio till
och med femhundra kronor.

Ägde föraren--— nyss sagts.

3 mom. Fordras vid---femhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 §
4 mom. eller föreskrifterna i 27 § 7 mom. första stycket.

Uraktlåter förare att i trafikbok införa vederbörliga anteckningar, straffes
som i första stycket sägs.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

7

48 §.

De för---här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt
44 § skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik
eller till trafik med traktortåg eller till uthyrningsrörelse.

55 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse
eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle
beslutet, där det ej avser tillstånd till yrkesmässig trafik, utan hinder av besvär
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.
Beslut örn tillstånd, varom nyss sagts, vare ej gällande, förrän beslutet vunnit
laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt.

Beslut, varigenom tillstånd till yrkesmässig trafik meddelats, skall anses
hava kommit klaganden till del den dag, då beslutet tillkännagivits genom
anslag i länsstyrelsens eller polismyndighetens lokal. Sådant tillkännagivande
bör ske inom åtta dagar från beslutets dag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933, dock att uthyrningsrörelse,
som sistnämnda dag bedrives, ma utan hinder av vad i 29 a § stadgas fortsättas
intill den 1 oktober 1933.

Genom denna förordning uppbäves kungörelsen den 20 maj 1932 (nr 124)
örn arbetstiden i vissa fall för i yrkesmässig automobiltrafik tjänstgörande
förare.

I sammanhang med berörda proposition bar utskottet till behandling förehaft
dels tre före propositionens avlämnande inom första kammaren väckta
motioner, nämligen nr 22 och 34 av herr Nylander samt nr 157 av herr Rosén
m. fl., dels en före propositionens avlämnande inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göteborg m. fl. väckt motion nr 308, dels ock två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen nr 291 i första kammaren av herr
Johan Bernhard Johansson och nr 463 i andra kammaren av herr Wikström.

Motionerna 1:22, I: 34 och 1:157 hava av första kammaren först hänvisats
till dess andra tillfälliga utskott. Motionen 11:308 har av andra kammaren
först hänvisats till dess tredje tillfälliga utskott. Sedan nämnda två utskott
återlämnat respektive motioner till kamrarna, hava motionerna hänskjutits
till behandling av lagutskott.

Beträffande grunderna för de i propositionen innefattade förslagen får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

vid behandlingen av de särskilda paragrafer i förslaget, i fråga om vilka i
motionerna yrkanden blivit framställda. Beträffande de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån uppgifter
därom icke komma att inflyta i förevarande utlåtande, hänvisa till motionerna.

över motionen II: 308 —- vilken är likalydande med motionen 1:157 — har
andra kammarens tredje tillfälliga utskott, i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser, varjämte samma utskott lämnat Svenska stadsförbundet och
Svenska spårvägsföreningen tillfälle att yttra sig över motionen. De yttranden,
som i anledning härav avgivits till nämnda tillfälliga utskott, hava av
detsamma överlämnats till andra lagutskottet. En sammanfattning av innehållet
i dessa yttranden kommer att lämnas här nedan.

I skrivelser till utskottet hava Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges
trafikbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges
omnibusägares riksförbund, Svenska pappersbruksföreningen, Kungl, automobilklubben,
Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund anfört
vissa synpunkter och önskemål rörande föreliggande förslag till ändringar
av motorfordonsförordningen.

Gällande motorfordonsförordning är utfärdad den 20 juni 1930 (nr 284),
sedan riksdagen avgivit yttrande (skrivelse nr 359) över förslag i ämnet, som
nämnda ar framlades i propositionen nr 121. Vissa ändringar i nämnda förordning
hava vidtagits enligt förordningar den 29 maj 1931 (nr 135), den 12
juni 1931 (nr 253) och den 17 juni 1932 (nr 233).

Riksdagens år 1931 församlade revisorer framhöllo i sin berättelse örn
granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931 (sid. 163—165), i samband med visst uttalande angående
statens utlåning till enskilda järnvägsaktiebolag, önskvärdheten av att en allsidig
undersökning snarast vidtoges angående lämpligheten av åtgärder för
reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken.

1932 års riksdag, som i samband med revisorernas yttrande till behandling
upptog tre motioner (1:63, 11:315 och 11:316), i vilka jämväl utredningsyrkanden
i samma riktning framställts, beslöt, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad bankoutskottet i utlåtande nr 59 hemställt, i skrivelse (nr 364)
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig
utredning av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund
reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed
sammanhängande spörsmål samt därefter vidtaga de åtgärder och, i den
mån riksdagens medverkan prövades erforderlig, för riksdagen framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

I skrivelsen framhöll riksdagen, bland annat, att det vore helt naturligt, att
bilismens snabba genombrott i vårt land icke kunnat ske utan friktioner med
de äldre trafikmedlen till lands och sjöss samt att brytningen mellan nytt och

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

9

gammalt på samfärdselns område måst aktualisera en mängd problem av ingripande
betydelse icke blott för de därav närmast berörda trafikföretagen
utan även för samhället i dess helhet. Ehuru några bestämda direktiv för
den utredning, varom riksdagen hemställde, icke kunde eller borde angivas,
ville riksdagen icke underlåta att giva uttryck åt vissa allmänna synpunkter
av huvudsakligen principiell innebörd. Härutinnan anfördes bl. a., att då
kommunikationsmedlen vore avsedda att tjäna samhället i dess helhet och
icke finge anses vara självändamål, borde enligt riksdagens mening statens
kommunikationspolitik syfta till att främja utvecklingen av sunda och för
samhällslivet gagneliga kommunikationsorgan. Riksdagen hyste för sin
del starka betänkligheter mot en allmän, tvångsvis ordnad uppdelning
av transportmängden på olika slag av transportföretag. Samhällets intressen
torde i regel, och i den mån allmänna samhällsekonomiska skäl
ej betingade undantag, vara bäst betjänta med en sådan fri tävlan mellan de
olika transportmedlen, att desamma erhölle den användning, för vilken deras
naturliga förutsättningar och företräden gjorde dem mest ändamålsenliga.
Detta gällde emellertid endast under den uttryckliga förutsättningen, att de
fördelar, vilka ernåddes genom en viss trafik, verkligen vilade på varaktig
ekonomisk grund. En av utredningens uppgifter bleve därför att ådagalägga,
i vad mån osund konkurrens vore för handen, samt att utfinna botemedel däremot.

Vidare anförde riksdagen:

Av i ärendet föreliggande handlingar hade synts framgå, att den osunda
konkurrensen mellan olika trafikföretag skärpts genom den starka stegring
av antalet biltrafikrättigheter, särskilt för lasttrafik, som ägt rum under
de senare åren, samt genom att lämnade tillstånd utnyttjats på ett annat sätt
än från början torde hava varit avsett, ävensom att dessa omständigheter
vore en viktig orsak till vissa nu rådande mindre tillfredsställande förhållanden.
Därest transportorganisationen genom bilföretagens snabba tillväxt blivit
för stor i förhållande till transportbehovet, syntes åtgärder böra vidtagas
för utjämning av trafikrättigheternas antal till rimligare proportioner. För
vinnande av detta syfte torde, på sätt från olika håll föreslagits, strängare
regler för beviljande av trafiktillstånd böra övervägas, dock utan att därigenom
tendenser till monopolbildning eller handel med trafikrättigheter befrämjades.

Med avseende å de sist berörda spörsmålen ville det synas, som om den av
riksdagen förordade utredningen i första hand borde till omedelbar prövning
upptaga frågan örn tillämpningen av motorfordonsförordningens bestämmelser
beträffande beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik. Därvid borde
undersökas, dels huruvida begränsning av befintliga tillstånd till yrkesmässig
trafik erfordrades, dels ock vilka åtgärder, som kunde påkallas för ernående
av en mera effektiv prövning av ansökningar örn nya sådana tillstånd. Till
den del nödiga bestämmelser därutinnan kunde utan prövning av riksdagen
vidtagas på administrativ väg, borde frågan om dylika bestämmelser av
Kungl. Majit upptagas till skyndsam prövning. I den mån ändring av
motorfordonsförordningen i förevarande syfte erfordrades och ansåges kräva
riksdagens medverkan, förutsatte riksdagen, att dylika spörsmål likaledes
gjordes till föremål för fristående behandling snarast möjligt. Jämväl
borde frågan örn åtgärder för ett noggrannare iakttagande av motorfor -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Utskottet.

donsförordningens föreskrifter om maximihastighet, maximibelastning, arbetstidens
längd för bilförare m. m. göras till föremål för övervägande i detta
sammanhang.

Den 30 juni 1932 anmäldes riksdagens skrivelse i statsrådet. Föredragande
departementschefen, statsrådet Jeppsson, förklarade sig därvid tillstyrka den
begärda utredningen. Därvid borde, på sätt riksdagen föreslagit, i första hand
till omedelbar prövning upptagas frågan örn tillämpningen av vissa föreskrifter
i motorfordonsförordningen.

I enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj:t sistnämnda dag tillkallade
departementschefen landshövdingen A. W. T. von Sneidern (ordförande) samt
ledamöterna av riksdagen herrar Johan Bernhard Johansson och Wikström
såsom utredningsmän.

Utredningsmännen, som antagit benämningen 1932 års trafikutredning, hava
i enlighet med åt dem givna direktiv i första hand inriktat sitt arbete på en
undersökning av tillämpningen av vissa bestämmelser i motorfordonsförordningen
m. m. Sedan de genom utsända frågeformulär inhämtat länsstyrelsernas
uppfattning i förevarande ämne ävensom samrått med representanter för olika
organisationer av yrkesutövare inom den yrkesmässiga automobiltrafiken, hava
de med skrivelse den 22 december 1932 avlämnat betänkande med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen.

Yttranden över trafikutredningens förslag hava infordrats från åtskilliga
myndigheter, varjämte vissa sammanslutningar av trafikutövare med flera beretts
tillfälle att yttra sig över detsamma.

På grundval av vad sålunda förekommit har därefter inom kommunikationsdepartementet
utarbetats den nu föreliggande propositionen. I densamma hava
jämväl, utöver vad förut berörts, till behandling upptagits vissa spörsmål örn
ändrade bestämmelser i några andra, automobiltrafiken berörande hänseenden,
varom framställningar från flera håll inkommit till Kungl. Majit.

Det föreliggande förslaget till ändringar i motorfordonsförordningens bestämmelser
innefattar, såsom departementschefen flerstädes i propositionen
framhållit, icke någon slutgiltig lösning av de problem, beträffande vilka 1932
års trafikutredning fått sig förelagt att verkställa utredning. I avvaktan på
resultatet av trafikutredningens fortsatta arbete, vilket kan beräknas komma
att pågå ännu åtskillig tid, har emellertid departementschefen ansett, att i överensstämmelse
med riksdagens mening vissa åtgärder omedelbart böra vidtagas
för att undanröja de mest påtagliga av de olägenheter, som enligt hans åsikt
äro en följd av gällande lagstiftning på området. Utskottet ansluter sig till
denna departementschefens uppfattning. Det förslag till ändringar i motorfordonsförordningen,
över vilket riksdagens yttrande nu begäres, finner utskottet
tillfredsställande, och de i detsamma upptagna bestämmelserna — med allenast
viss framflyttning av tiden för den nya förordningens ikraftträdande — böra
enligt utskottets mening inflyta i motorfordonsförordningen.

Vid granskning av förslagets detaljer och de i ämnet väckta motionerna har
utskottet icke funnit anledning till erinran i andra än nedan omförmälda hänseenden.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

• 21 § 1 morn. c).

Enligt detta författningsrums nuvarande lydelse skall, då mörker råder, under
färd å automobil framtill föras två tända lyktor å samma höjd, en å vardera
sidan, med vitt sken. Stadgandet synes i några fall hava tolkats så, att
det skulle vara förbjudet att föra flera än två tända lyktor framtill å en automobil.
Vad färgen å lyktornas sken beträffar lärer erfarenheten hava givit
vid handen, att gult och blåvitt sken under vissa förhållanden är lämpligare som
automobillyse än vitt sken.

I motionen I: 22 av herr Nylander har hemställts örn sådan ändring i gällande
bestämmelser, att minst två lyktor framtill skola föreskrivas samt att gult eller
gulvitt ljus skall jämställas med vitt.

Det av Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet, enligt vilket även de i motionen
framställda önskemålen bliva tillgodosedda, vill utskottet tillstyrka. Utskottet
ifrågasätter, huruvida icke lämpligen bestämmelser av enahanda innebörd
som de i förevarande punkt föreslagna böra införas jämväl i fråga örn
belysning å traktortåg, varom stadgas i 37 § 1 mom. sista stycket, samt stadganden
att med vitt sken må jämställas blåvitt eller gult sken böra upptagas
i 34 § sjätte stycket, 35 § tredje stycket och 36 § 1 mom. andra stycket.

22 § 11 mom.

I förevarande moment, varest förekomma vissa särskilda bestämmelser örn
släpvagnar, som vid eldfara användas för brandväsendets räkning, föreslås i
propositionen ett stadgande av innehåll, att de allmänna hastighetsbestämmelser,
som i 10 mom. av samma paragraf givits för automobiler med olika slag av
släpvagnar, icke skola hava avseende å automobil, vartill kopplats släpvagn,
som uteslutande användes för brandväsendets räkning.

I sin motion I: 34 har herr Nylander hemställt, att givna föreskrifter i fråga
örn körhastighet överhuvud icke skola gälla beträffande automobil med släpvagn,
som användes för brandväsendets räkning.

Utskottet ansluter sig till departementschefens åsikt att fri hastighet icke
kan medgivas för brandfordon, vartill kopplats andra släpvagnar än sådana,
som uteslutande användas för brandväsendets räkning.

I motionen I: 34 har framställts jämväl det förslaget, att i motorfordonsförordningen
skulle införas bestämmelse därom, att den cinnoberröda färg, som
blivit allmänt vedertagen såsom utmärkelsetecken för brandfordon, borde dels
göras obligatorisk för dessa fordon dels ock vara för andra slags fordon förbjuden.
Vid införandet av ett stadgande av angivet innehåll borde emellertid
en längre övergångstid, förslagsvis tre år, fastställas.

Utskottet.

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Utskottet.

Utskottet.

Departementschef en har i propositionen berört jämyäl det förevarande spörsmålet
och därvid förklarat, att särskilda föreskrifter med avseende å färgen å
brandfordon icke torde vara erforderliga.

Utskottet delar departementschefens uppfattning i föreliggande fråga och
avstyrker därför motionen i denna del.

24 § 2 mom.

Enligt gällande förordning definieras linjetrafik såsom »yrkesmässig trafik
i regelbunden fart å viss vägsträcka».

Under förarbetena till 1930 års förordning behandlades bl. a. ett förslag, att
linjetrafik måtte bestämmas såsom »regelbunden yrkesmässig trafik mellan
vissa orter». Förslaget motiverades därmed, att man för framtiden syntes
hava att i större utsträckning än dittills förvänta godstrafik, som måhända
ej holle fullt bestämd turlista eller följde fullt bestämd vägsträcka, men
ändock avsåge att på ett regelbundet sätt besörja vissa bestämmelseorters varuutbyte.

1927 års motorfordonssakkunniga, som verkställde nyssnämnda förarbeten,
avstyrkte förslaget.

I en framställning, som behandlats av 1932 års trafikutredning, hemställde
länsstyrelsen i Malmöhus län örn samma bestämning av begreppet linjetrafik
som den senast omförmälda. Med det täta vägnät, som funnes i länet, förelåge
möjlighet att bedriva faktisk linjetrafik, som emellertid ej folie under lagens
bestämmelser för sådan trafik, enär smärre avvikelser från den vanligen använda
vägsträckan gjordes. Trafikutredningen anförde emellertid, att tillräcklig
anledning till ändring av gällande bestämmelser ej förefunnes.

Departementschefen anser det påkallat, att de särskilda bestämmelser och
villkor, som nu gälla beträffande linjetrafik, kunna tillämpas jämväl med avseende
å den automobiltrafik, som, i stort sett ohämmad, regelbundet bedrives
mellan vissa orter. En sådan tillämpning utgjorde också ett led i åtgärderna att
söka åstadkomma en sund reglering av konkurrensen mellan den yrkesmässiga
automobiltrafiken och järnvägstrafiken. Departementschefen föreslår därför
sådan avfattning av 24 § 2 morn., att under begreppet linjetrafik faller ej endast
trafik i regelbunden fart å viss vägsträcka utan jämväl trafik, som regelbundet
bedrives mellan vissa orter, även örn densamma framgår å olika vägsträckor.

Den ändrade innebörd av begreppet linjetrafik, som i propositionen föreslagits,
synes icke komma att få nämndvärd betydelse för den lojala trafiken.
Däremot synes den lämna ökad möjlighet att beivra den maskerade linjetrafik,
som nu flerstädes utövas. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet den föreslagna
förändringen av definitionen å linjetrafik.

I detta sammanhang har inom utskottet diskuterats ett linjetrafiken berörande
särskilt spörsmål. Flerstädes förekommer det, att ett antal lantbrukare

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

13

eller en mejeriförening utbjuder körning av mjölk från de olika producenterna
till mejeriet på ackord, därvid körning kan erhållas till billigare pris än det,
som begäres enligt den taxa, vilken tillämpas av trafikutövare, som innehar
tillstånd till linjetrafik å den vägsträcka, där mjölkkörningen skall äga rum.
Därest omständigheterna äro sådana, att dylik ackordskörning anses skola
falla under begreppet linjetrafik enligt den föreslagna definitionen, vill utskottet
framhålla, att med hänsyn till nödvändigheten av att förbilliga lantbrukets
omkostnader ett verkligt behov av sådan körning kan anses föreligga.
Enligt utskottets mening synes därför denna ackordskörning i allmänhet ej böra
förhindras enbart av den anledningen, att någon trafikutövare redan innehar allmänt
tillstånd till linjetrafik å vägen förbi de platser, där mjölkkörningen är
avsedd att äga rum. Genom att i förekommande fall giva trafiktillståndet
för mjölkköraren sådan inskränkt omfattning, att detsamma kommer att avse
allenast körning av mjölk och möjligen andra lantbruksprodukter, synes vederbörande
länsstyrelse hava möjlighet att förhindra obehörig konkurrens med redan
förefintliga trafikföretag utan att därigenom billigare körning av mjölk
och andra lantbruksprodukter förhindras.

Vid behandlingen av 24 § har utskottet upptagit till avgörande de yrkanden,
som framställts i de likalydande motionerna I: 157 av herr Rosén m. fl.
och II: 308 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. Motionärerna hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, i samband
med 1932 års trafikutredning eller annorledes, av frågan örn och på vad sätt
ett avgörande inflytande måtte beredas den kommunala förvaltningsmyndigheten
i stad vid beviljandet av tillstånd till linjetrafik inom stadens planlagda
område.

I motionerna framhålles bl. a. att, ehuru de kommunala förvaltningsmyndigheterna
ofta äro på det närmaste berörda och i sina uppgifter beroende av meddelade
tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik, framför allt i fråga örn linjetrafik,
som bedrives uteslutande inom stads planlagda område, dessa myndigheter
icke tillerkänts något nämnvärt inflytande på tillståndsgivningen. Det
funnes ingenstädes uttryckligen stadgat, att länsstyrelse över ansökan örn tillstånd
till linjetrafik å stads gator skulle höra vederbörande stadsfullmäktige,
än mindre att stadsfullmäktiges medgivande erfordrades för att anordna sådan
trafik. Särskilda olägenheter, även av ekonomisk innebörd, kunde uppstå
i de fall, då stad bedreve linjetrafik å gatorna inom sitt planlagda område
genom eget trafikverk, med vilket nya av länsstyrelsen koncessionerade privata
företag lätt råkade i konkurrensförhållande. Motionärerna föresloge därför —
utan att föregripa den föreslagna utredningen —- att 24 § i motorfordonsförordningen
kompletterades med en bestämmelse, som inrymde åt den kommunala
förvaltningsmyndigheten, i varje fall i städer med större territoriell utsträckning,
nödigt inflytande på beviljandet av rättigheter till att utöva linjetrafik
inom det planlagda området. Örn det icke läte sig göra att överflytta befogenheten
i fråga på stadsfullmäktige, torde det i alla händelser böra stadgas, att
sådant trafiktillstånd icke borde beviljas utan stadsfullmäktiges medgivande.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Utskottet.

I yttranden, som avgivits över motionärernas förslag, avstyrkes den föreslagna
utredningen av Överståthållarämbetet och 16 länsstyrelser. Tre länsstyrelser
— i Södermanlands, Gotlands och Älvsborgs län — ifrågasätta, att
beslutanderätt rörande linjetrafik, som uteslutande bedrives inom stads område,
skall kunna överflyttas till myndighet i stad. Utredning tillstyrkes av
länsstyrelsen i Hallands län. Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker
utredning men framhåller önskvärdheten av att därvid skillnad icke
göres mellan stads planlagda och icke planlagda område. Sistnämnda synpunkt
anföres även av länsstyrelsen i Gävleborgs län, som i likhet med länsstyrelsen
i Västernorrlands län förklarar, att den icke vill motsätta sig en
utredning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker en förutsättningslös
utredning. — De flesta länsstyrelserna framhålla, att redan nu, utan att
direkta föreskrifter därom äro givna, de kommunala förvaltningsmyndigheternas
yttrande plägar inhämtas, innan beslut rörande sökt linjetrafiktillstånd,
som berör staden, fattas. Överståthållarämbetet och 7 länsstyrelser förklara
sig ej ha något att erinra mot en föreskrift, att stadsmyndighet ovillkorligen
skall höras, innan beslut i tillståndsfråga av nu förevarande slag meddelas. -—
Svenska stadsförbundet och Svenska spårvägsföreningen, som lämnats tillfälle
att avgiva yttrande, tillstyrka utredning.

Vid behandling av en ansökan örn tillstånd till linjetrafik, som berör en
stads planlagda område, torde det gälla att skilja mellan ett antal mot varandra
stridande intressen. Staden själv är därvid mången gång part i målet och
bör såsom sådan icke tillerkännas rätten att träffa avgörandet. Utskottet anser
sig därför icke kunna biträda motionärernas uppfattning, att den kommunala
förvaltningsmyndigheten bör beredas »avgörande inflytande» i det hänseende,
varom nu är fråga. Däremot vill utskottet ifrågasätta, huruvida det icke vöre
lämpligt, att sistnämnda myndighet tillerkändes större inflytande härutinnan
än som för närvarande är fallet. Utskottet tillstyrker därför en utredning av
frågan och örn på vad sätt ett ökat inflytande kan beredas den kommunala förvaltningsmyndigheten
i stad vid beviljande av tillstånd till linjetrafik inom
stadens planlagda område.

Allmänna synpunkter beträffande 25 §.

Vid trafikutredningens den 22 december 1932 avgivna betänkande fanns fogat
ett förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen.
Enligt detta förslag skulle 25 § erhålla följande lydelse:

1 mom. Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas ort, å
vilken automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

För automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, vare staden stationsort.

2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av
personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för
vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom ett område,
som i samband med meddelande av trafiktillstånd fastställes av den
myndighet, som meddelat tillståndet, dock må, där så av särskilda omständig -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 15

heter påkallas, nämnda myndighet helt eller delvis medgiva befrielse från dylik
skyldighet.

3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att utföra
körning efter beställning, som av honom mottagits å stationsorten.

4 mom. Har färd, varom i 3 mom. förmäles, avslutats utom stationsorten,
skall automobilen utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Vid
sådan återfärd må automobilen tagas i bruk för körning i riktning mot nämnda
ort.

5 mom. I den . mån ej annat föranledes av ovan i 2—4 mom. meddelade
bestämmelser, skall i stads- eller länstrafik använd automobil hållas tillgänglig
å stationsorten och må icke för erhållande av beställning å körning uppställas
eller kringföras utom denna.

I de likalydande motionerna I: 291 av herr Johan Bernhard Johansson samt
II: 463 av herr Wikström har hemställts, att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 193 med den ändring, att 25 § bör erhålla den lydelse, som trafikutredningen
föreslagit, med uteslutande dock i moment 3 av orden »av honom».

I sitt betänkande anförde trafikutredningen, att en reformering av länstrafikens
opåräknat vidsträckta verksamhetsfält vore nödvändig för att åstadkomma
en tillfredsställande ordning i fråga örn den yrkesmässiga biltrafiken.
Såsom en sammanfattning av det system för stads- och länstrafik, varom
trafikutredningen upptagit bestämmelser i 25 § av sitt förslag, framhöll trafikutredningen
följande:

De rättigheter och skyldigheter, som hittills varit knutna till ett visst trafikområde,
böra i stället knytas till viss stationsort. (Med sistnämnda uttryck
åsyftas — vilket för tydlighetens skull måhända bör nämnas — icke
allenast bilens uppställningsplats utan den geografiska enhet, vari denna ingår,
såsom t. ex. stad, köping, municipalsamhälle, stationssamhälle, kyrkby,
hamnplats eller annat av länsstyrelsen fastställt område.)

För allmänheten följer av den föreslagna ändringen icke någon inskränkning
i rätten att förskaffa sig bilar genom beställning från vilken stationsort
som helst (per telefon, brev, bud eller dylikt); och rätten att genom anrop
förfoga över en förut icke beställd bil vidgas.

Från trafikutövarnas synpunkt innebära de föreslagna bestämmelserna i
stort sett, att det system, som nu är gällande i stadstrafiken, utsträckes att
gälla även för länstrafiken. Utövarna av stadstrafik få genom det föreslagna
systemet ingen annan ändring i sina rättigheter än en viss utvidgning av
rätten till returkörning. Utövare av länstrafik inskränkas icke vare sig beträffande
rätten att efter å stationsorten mottagen beställning köra till vilken
ort som helst i enlighet med kundens önskan eller att efter en avslutad körning
upptaga returkörning i samma omfattning som vid stadstrafik. Däremot
inskränkes genom de föreslagna bestämmelserna trafikutövares rätt att
mottaga beställning å ort utom stationsorten. Även rätten att utbjuda automobil
till körning begränsas till stationsorten. Härav följer å andra sidan
skydd för å en viss stationsort befintliga trafikutövare mot konkurrens av yrkesutövare
från främmande ort, i det att dessa senare icke äga utbjuda
bilar till körning därstädes.

I huvuddrag synes oss alltså systemet innebära, att man, utan att vare sig
allmänheten eller den lojala yrkesutövningen på något kännbart sätt drabbas
av inskränkning utan tvärtom i samband därmed erhåller vissa fördelar, lik -

16

Andra la g ut slottets utlåtande Nr 31.

väl från det allmännas synpunkt blir i stånd att bättre än vad hittills varit
fallet förverkliga en sådan reglering av befintliga transportmöjligheter efter
transportbehoven, som bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken avsett
att åstadkomma.

Departementschefen anför beträffande detta trafikutredningens system bl. a.
följande:

Utredningsmännens förevarande förslag innebär, såsom av dem framhållits,
ett genomförande av enhetliga bestämmelser för såväl stads- som länstrafik.
Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida förhållandena med avseende
å dessa båda slag av trafik äro så likartade, att en dylik åtgärd är befogad.
Man torde härutinnan, på sätt länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit,
böra beakta den väsentliga fördel, som för dem, vilka utöva stadstrafik, ligger
däri att de hava huvudparten av sin kundkrets inom ett begränsat område.
Även örn såsom stationsort för en automobil i länstrafik stundom kan anvisas
en i detta hänseende någorlunda jämförlig ort — exempelvis en köping

— skulle dock i regel stationsorten komma att utgöras av en plats, som icke
inom sig rymmer mera än en mindre del av den kundkrets, på vars uppdrag
örn körning trafikutövaren skulle hava sin bärgning; det må erinras örn ett
par av de av utredningsmännen själva lämnade exemplen: en kyrkby, en hamnplats.
Ehuru det icke torde kunna bestridas, att, på sätt utredningsmännen
framhållit, länsstyrelsernas möjligheter att överblicka tillgången å och behovet
av automobilkommunikationer å en viss ort eller inom en viss del av länet försvåras
till följd av storleken av de anvisade trafikområdena, vill det med hänsyn
till det anförda synas, att utredningsmännens förslag att i fråga örn länstrafik
städse knyta rätten att upptaga körning endast till stationsorten är ägnat
att ingiva vissa betänkligheter. Erinras må jämväl i detta sammanhang, att då

— såsom jag i det följande torde få närmare beröra — länstrafikbil icke må utbjudas
till körning i stad, varest automobilen icke tillika, enligt vederbörligt
tillstånd, brukas i stadstrafik, det av utredningsmännen förordade systemet torde
böra förutsätta, att all tillståndsgivning till yrkesmässig trafik samlas hos
länsstyrelserna, måhända med undantag för de största städerna. Då nämligen
enligt berörda förslag trafikutövarnas rättigheter helt knytas vid stationsorten,
därutinnan självfallet städerna bleve av den största betydelsen, torde
länsstyrelses rätt att förfoga över stad såsom stationsort för länstrafikbil icke
böra vara beroende av huruvida automobilen enligt dessförinnan av vederbörande
stadsmyndighet meddelat tillstånd må inom staden brukas i stadstrafik.

I likhet med exempelvis järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs
län vill jag för övrigt ifrågasätta, huruvida upphävandet av den rätt, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer länstrafikutövare att under färd inom
trafikområdet upptaga passagerare eller gods, vore —■ så länge möjlighet till
hämtning och returkörning förefinnes i den omfattning, som även enligt utredningsmännens
förslag skulle vara fallet — av någon större praktisk betydelse
med avseende å konkurrensen olika trafikföretag emellan eller beträffande
prövningen av trafikbehovet. Å andra sidan torde, såsom länsstyrelsen i
Västernorrlands län framhållit, berörda rätt vara av betydelse för allmänheten,
särskilt i fråga örn de vidsträckta norrländska länen.

De synpunkter, åt vilka jag här givit uttryck, synas mig tala för att motorfordonsförordningens
bestämmelser örn trafikområden icke lämpligen böra undergå
någon förändring, innan det utredningsmännen givna uppdraget blivit
i sin helhet slutfört. Att det inom ramen av dessa bestämmelser i förekommande
fall fastställes mindre trafikområden än nu i allmänhet är fallet, överensstämmer
däremot med vad jag i det föregående anfört.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

17

Emellertid synas redan nu vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att undanröja
några av de påtagligaste olägenheterna, som föranledas av den vidsträckta
omfattning, i vilken beträffande såväl länstrafik som stadstrafik rätt till hämtning
och returkörning föreligger.

Utskottet giver sin anslutning till den av departementschefen uttalade uppfattningen,
att gällande bestämmelser, enligt vilka beträffande länstrafik ett
trafikområde fastställes, icke för närvarande böra undergå någon förändring.
Spörsmålet sammanhänger med det åt trafikutredningen lämnade utredningsuppdraget
i dess helhet på sådant sätt, att resultatet av utredningen enligt utskottets
mening bör avvaktas, innan slutlig ståndpunkt till frågan örn ändring
av begreppet trafikområde intages.

För bestämmelserna i de olika momenten i 25 § lämnas redogörelse här
nedan.

25 § 1 mom. tredje stycket.

Departementschefen anför i huvudsak följande:

Rätt att inom ett visst område utöva yrkesmässig trafik lärer innebära, att
trafikutövaren där men — bortsett från rätten till returkörning — också e nd
a s t där äger utbjuda automobilen till körning. En utövare av länstrafik
äger följaktligen icke upptaga körning i en inom länet belägen stad, såvida icke
trafikutövaren tillika erhållit tillstånd att i staden utöva stadstrafik. Härav
lärer följa att, där ej sådant tillstånd lämnats, stad ej må anvisas såsom stationsort
för automobil i länstrafik. Å stationsorten måste nämligen självfallet
trafikutövaren äga upptaga körning. Det förfarande, som, på sätt framgår av ett
utav länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivet yttrande, å en del håll vunnit tilllämpning,
eller att såsom stationsort för automobil i länstrafik anvisa stad,
varest automobilen ej må brukas i stadstrafik, synes därför näppeligen vara i
överensstämmelse med gällande föreskrifter. Det må visserligen medgivas, att
nyssnämnda länsstyrelse anfört skäl för en annan ordning, som icke kunna utan
vidare avvisas. Så länge rätten att medgiva tillstånd till stadstrafik tillkommer
vederbörande stadsmyndigheter —- och till en ändring därutinnan är jag
icke beredd att nu taga ställning — lärer emellertid det av länsstyrelsen förordade
förfaringssättet icke kunna givas hävd. Med hänsyn till de delade
meningar, som visat sig råda örn nu berörda spörsmål, har jag ansett i författningen
böra uttryckligen angivas, att för automobil, som brukas i länstrafik,
stad icke må anvisas såsom stationsort, såvida icke automobilen tillika där
brukas i stadstrafik. Ett stadgande därom, vilket bör såsom ett nytt stycke
fogas till 25 § 1 morn., skall givetvis icke äga tillämpning med avseende å
sådana fall, där stad redan anvisats såsom stationsort för länstrafikbil, ehuru
med densamma stadstrafik ej må utövas i staden.

I motionerna I: 291 och II: 463 hemställes örn tillstyrkande av trafikutredningens
förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 9 sami. # avd. Nr 81. 2

Utskottet.

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet, som icke har något att erinra mot det av Kungl. Maj :t föreslagna
nya stadgandet, vill understryka vad departementschefen yttrat därom, att
stadgandet icke skall äga tillämpning med avseende å sådana fall, där stad
redan anvisats såsom stationsort för länstrafikbil, ehuru med densamma stadstrafik
ej må utövas i staden.

25 § 2 mom.

Departementschefen anför:

Enligt nu gällande lydelse av 25 § 2 mom. förefinnes körplikt inom vederbörligt
trafikområde endast för innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik
för befordran av personer. Ofta är väl förefintligheten av körplikt utan
större betydelse. Fall förekomma emellertid, där innehavare av trafiktillstånd,
avseende godsbefordran, icke äro s. k. helyrkesutövare utan bedriva trafiken
endast då de själva finna så lämpligt eller på lediga stunder. Någon anledning
att av hänsyn till dylika trafikutövare underlåta att jämväl i fråga
örn godstrafik föreskriva körplikt torde icke föreligga; där emellertid i särskilda
fall skäl därtill förefinnas, bör det ankomma på de tillståndsbeviljande
myndigheterna att medgiva befrielse, helt eller delvis, från körplikt. På grund
av det anförda har jag, i enlighet med vad i några yttranden påyrkats, låtit
orden »för befordran av personer» utgå ur 25 § 2 mom.

I motionerna I: 291 och II: 463 föreslås, som förut nämnts, att riksdagen
måtte tillstyrka trafikutredningens förslag. Enligt detsamma föreligger körplikt
endast vid persontrafik. Med hänsyn till att begreppet trafikområde av
trafikutredningen borttagits har körskyldigheten föreslagits skola fastställas
att omfatta stätionsorten jämte en viss krets däromkring av den storlek, som av
den tillståndsbeviljande myndigheten bestämmes i samband med det att den
beviljar trafiktillstånd.

Utskottet finner för sin del betänkligheter icke möta mot att körplikten, på
sätt i Kungl. Maj:ts förslag föreslås, utsträckes till att gälla även i fråga örn
godstrafiken.

Såsom skydd för trafikutövaren mot vissa risker, som kunna vara förknippade
med fastställd körskyldighet, förefinnes redan enligt gällande förordning
och är avsedd att bibehållas den bestämmelsen, att körskyldigheten upphör,
då naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för vägran att köra är
för handen. Kåtten att bedöma, huruvida så är fallet, tillkommer i första
hand trafikutövaren samt i sista hand domstol, örn trafikutövaren dit instämmes
under påstående att han underlåtit att fullgöra den skyldighet, som enligt
här ifrågavarande författningsrum åligger honom. Ett skydd mot dylika
risker för utövare av godstrafik torde därjämte kunna beredas genom att lämpliga
taxor för olika slags transporter fastställas.

25 § 3 mom.

Förevarande stadgande innehåller bestämmelser örn rätt till s. k. hämtning.
Enligt gällande förordning medgives däri innehavare av tillstånd till stads -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

19

eller länstrafik rätt att i anledning av beställning, som av honom emottagits
å ort inom trafikområdet, utföra körning jämväl till ort utom detsamma.

Trafikutredningen anförde i fråga örn hämtningsrätter bl. a. följande:

Att den befogenhet, som genom 25 § 3 momentets bestämmelser tillerkänts
trafikutövarna, icke sällan, och särskilt då dessa genom att själva i telefon
eller på annat sätt utbjuda körning framkallat en beställning från kunden, utövats
på helt annat sätt och med helt andra verkningar än vad man vid lagfästande
av densamma avsett, synes vara otvivelaktigt. Då emellertid icke
desto mindre den befogenhet, som avses i nämnda stadgande, måste, där densamma
utövas för lojala ändamål, särskilt för allmänheten anses för en så
viktig förmån, att det synes uteslutet att förbjuda användningen av densamma,
synes någon annan utväg icke i detta sammanhang stå övrig än att acceptera
de olägenheter, som följa av nämnda rätt. Oaktat berörda nackdelar
av den i 25 § 3 mom. förekommande bestämmelsen, hava vi därför icke ansett
oss kunna föreslå någon ändring, syftande till att inskränka däri omförmälda
rätt annat än så till vida, att beställningen bör hava av trafikutövaren
mottagits å stationsorten och icke allenast, såsom för närvarande är medgivet,
inom trafikområdet.

Departementschefen framhåller, som förut nämnts, att vissa åtgärder böra
vidtagas redan nu, innan det åt trafikutredningen givna uppdraget blivit i
sin helhet slutfört, i syfte att undanröja några av de påtagligaste olägenheterna,
som föranledas av den vidsträckta omfattning, i vilken beträffande
såväl länstrafik som stadstrafik bl. a. rätt till hämtning föreligger. Departementschefen
anför vidare, bl. a.:

Jag finner mig icke böra föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser
om hämtning, så vitt angår trafik, som avser personbefordran. Dels lärer
denna trafik — örn linjetrafiken är här icke fråga -— vara av mindre betydelse
i fråga örn konkurrensen mellan å ena sidan automobiler samt, å andra
sidan, järnvägar och sjöfart, och dels kunna med avseende å persontrafiken
föreligga omständigheter, som göra det olägligt att för hårt binda automobiler
i dylik trafik vid på förhand fixerade trafikområden.

Yad åter angår stads- och länstrafik för godsbefordran vill det synas, att
densamma uteslutande bör tillgodose trafikbehovet inom trafikområdet. I
sådant avseende bör visserligen medgivas, att automobil, som brukas i dylik
trafik, må efter beställning, som mottagits inom trafikområdet, från ort inom
detsamma befordra gods till vilken ort som helst ävensom från ort utom trafikområdet
avhämta gods för befordran till ort inom detsamma; i båda fallen
torde nämligen transporterna tillgodose det egna trafikområdets behov.
Däremot synes, även örn dylik beställning skett, innehavare av trafiktillstånd
icke böra medgivas rätt att å ort utom trafikområdet hämta gods för befordran
till annan ort utom trafikområdet. En innehavare av tillstånd till länstrafik
i Jönköpings län — jag anknyter till ett av utredningsmännen anfört
exempel — bör följaktligen vid körning till Stockholm äga att var som helst
inom Jönköpings län (dock icke i stad, såvida han ej tillika har tillstånd till
stadstrafik i densamma) avhämta gods men däremot icke att avhämta dylikt
utanför länsgränsen.

Hämtning av gods utom trafikområdet synes under en och samma körning
böra få äga rum å endast en ort. Möjligheten att hålla hand över, att
icke inom andra trafikområden gods systematiskt upptages i annan omfattning
än här förutsatts, synes eljest bliva väsentligen minskad.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Utskottet.

Beställning skall självfallet få upptagas jämväl av annan än tillståndshavaren
själv. Härutinnan lärer emellertid de nu i momentet förekommande
orden »av honom» hava givit anledning till tvekan. Dessa ord torde kunna
uteslutas, i samband varmed åt momentet bör givas sådan avfattning, att
därav framgår, att körning, som där avses — således jämväl vid persontrafik
•—■ ej må taga sin början å ort utom trafikområdet.

Departementschefen anför vidare, att en begränsning av hämtningsrätten
på sätt han förordat torde böra kompletteras med en motsvarande begränsning
i rätten till returkörning.

I motionerna 1: 291 och II: 463 föreslås, att riksdagen måtte tillstyrka trafikutredningens
förslag med uteslutande dock av orden »av honom».

Utskottet tillstyrker det av Kungl. Majit framlagda förslaget såsom innefattande
ett försök att i någon mån stävja den osunda godstrafik, som för närvarande
i stor utsträckning utövas. Utskottet förutsätter, att länsstyrelserna, i
fall där sådant kan vara erforderligt till förekommande av att de föreslagna bestämmelserna
skola få alltför restriktiv karaktär, komma att tillse, att trafikområdena
göras tillräckligt stora ävensom att i gränstrakter mellan olika
län ett naturligt trafikområde, bestående av delar av två eller flera län,
tillskapas. Sistnämnda spörsmål förutsätter givetvis ett samförstånd mellan
de länsstyrelser, vilkas områden därav beröras.

25 § 4 och 5 mom.

4 mom. i gällande förordning lyder: »Har automobil tagits i bruk för körning
utom stationsorten, skall automobilen, sedan körningen avslutats, utan
onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten.» I 5 mom. återfinnes bestämmelse
örn s. k. returkörning, d. v. s. föreskrift att, om färd avslutats å
ort utom trafikområdet, automobilen å sådan ort må tagas i bruk för körning
direkt tillbaka till trafikområdet.

Trafikutredningen anförde, att i fråga om returkörning en påfallande olikhet
i rättsställning förelåge mellan utövare av stadstrafik, å ena, och utövare
av länstrafik, å andra sidan, samt framhöll vidare bl. a.:

De förra äro sålunda efter körning, som avslutas utom staden, skyldiga att
återvända till densamma utan rätt att upptaga körning till annan plats än
denna; de senare äro däremot, örn körning från stationsorten avslutas på någon
ort inom länet (= trafikområdet), oförhindrade att på denna ort upptaga
körning till vilken plats som helst inom eller utom trafikområdet, och
om körningen avslutas på ort utom länet, äger länstrafikutövare att på sistnämnda
ort upptaga körning till vilken plats som helst inom länet. Från allmänhetens
synpunkt sedd innebär denna bestämmelse, att en utom stationsorten
befintlig bil, som icke dessförinnan beställts på bilens trafikområde,
kan efter avslutad körning anropas allenast å vändpunkten och endast för
färd till bilens trafikområde, d. v. s. örn bilen är insatt i stadstrafik, allenast
för färd till staden, men om bilen är stationerad å landsbygden inom det län,
varom för tillfället är fråga, att bilen får tagas i bruk för färd vart som helst

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

21

inom eller utom länet. En sådan olikhet synes icke av sakliga skäl motiverad
och torde icke böra bibehållas. Vid utformandet av nya bestämmelser i
ämnet skulle man emellertid enligt vår mening gå för långt, om returkörning
finge ske allenast till stationsorten. Vi hava avgränsat rätten till returkörning
med orden, att automobil vid återfärd må tagas i bruk för körning »i
riktning mot stationsorten». Härmed åsyfta vi dels att resande kan såväl
upptagas som avlämnas var som helst under återfärden till stationsorten,
dels att någon avvikelse från den genaste vägen tillbaka till stationsorten
icke bör föranleda straffansvar.

Trafikutredningen ansåg vidare, att 25 § borde kompletteras med bestämmelser,
avsedda att reglera rätten för trafikutövare att uppställa bilen för erhållande
av körning. Omfattningen och innebörden av denna rätt kunde visserligen
måhända härledas av ett jämförande studium av övriga i detta sammanhang
meddelade bestämmelser, men till förebyggande av att hos yrkesutövarna
ovisshet örn vad som i detta avseende vore gällande rätt förelåge syntes trafikutredningen
en uttrycklig bestämmelse vara att föredraga framför tystnad i
lagen på denna punkt. Bestämmelser härutinnan upptogos som ett 5 morn., sedan
i ett 4 mom. intagits stadganden, avsedda att motsvara gällande 4 och 5 mom.

Departementschefen förklarar, att bestämmelserna örn returkörning komplettera
föreskrifterna rörande hämtning, samt anför beträffande returkörning, att
i fråga örn godstrafik automobil bör få tagas i bruk endast å den ort utom
trafikområdet, varest den första körningen avslutats. Vidkommande det av
trafikutredningen föreslagna 5 mom. framhåller departementschefen, att det
synes honom, som örn detta stadgande kan undvaras. Vad i detsamma föreskrivits
torde följa redan av innehållet i gällande 25 § 4 morn., i vilket ändring
ej föreslås enligt Kungl. Maj:ts förslag.

I motionerna 1:291 och 11:463 hemställes, att riksdagen måtte tillstyrka
trafikutredningens förslag.

Utskottet, som anser de i Kungl. Maj :ts förslag upptagna nya bestämmelserna
angående returkörning utgöra komplement till de av utskottet tillstyrkta
nya stadgandena i fråga örn hämtning i 25 § 3 morn., uttalar sin anslutning till
vad departementschefen anfört beträffande såväl 4 mom. som 5 mom. i 25 §.
Möjligen kan ifrågasättas någon omformulering av 5 mom. i syfte att undvika
felaktig tolkning av uttrycket »sådan ort», örn vilket uttrycks rätta innebörd
enligt vad av propositionen framgår i vissa fall olika uppfattningar gjort sig
gällande.

27 § 6 mom.

Utskottet tillstyrker förslaget men vill understryka departementschefens uttalande
att föreskrifter i förevarande hänseende icke böra givas alltför vidsträckt
innebörd.

Utskottet.

Utskottet.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

27 § 8 mom.

För att underlätta erforderlig kontroll över efterlevnaden särskilt av de bestämmelser,
som skola gälla beträffande arbetstiden för förare av automobil i
yrkesmässig trafik samt i fråga örn de för godstrafik föreslagna särskilda bestämmelserna
angående bämtning ock returkörning, finner utskottet lämpligt,
att bestämmelser om förande av trafikbok intagas i motorfordonsförordningen.
Utskottet tillstyrker av denna anledning Kungl. Maj:ts förslag härutinnan. Det
synes utskottet ur kontrollsynpunkt tillräckligt, om i en dylik trafikbok, vilken
bör givas sådan uppställning, att dess förande ej blir onödigt betungande,
införas noggranna uppgifter rörande förarens arbetstid ävensom kortfattade anteckningar
i fråga örn godstransporter, som till någon del verkställas utanför
trafikområdet.

29 a §.

Att yrkesmässig uthyrning av automobiler, beträffande vilken slags rörelse
särskilda bestämmelser för närvarande icke finnas intagna i motorfordonsförordningen,
göres till föremål för rättslig reglering finner utskottet vara synnerligen
av behovet påkallat. Utskottet tillstyrker helt de av Kungl. Majit
härutinnan föreslagna bestämmelserna men vill dock ifrågasätta, huruvida icke
ytterligare garantier kunna anses erforderliga till skydd mot den farliga trafik,
som tack vare möjligheten för ovana och ansvarslösa förare att förhyra automobil
för tillfälliga körningar mången gång förekommer.

övergångsbestämmelserna.

Enligt utskottets mening bör, sedan ändringar vidtagits i en förordning med
så vidsträckt tillämplighet som motorfordonsförordningen, någon tid förflyta,
innan de nya bestämmelserna träda i kraft, så att desamma dessförinnan kunna
hinna komma till allmänhetens kännedom samt de omläggningar i olika trafikhänseenden,
som betingas av de nya bestämmelserna, i tid kunna vidtagas. Med
hänsyn härtill föreslår utskottet, att förordningen örn ändring i vissa delar av
motorfordonsförordningen icke skall träda i kraft förrän den 1 januari 1934.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,
att vid granskning av det vid förevarande proposition fogade
förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284) riksdagen ej funnit
skäl att mot detsamma göra andra erinringar än utskottet
i detta utlåtande upptagit,

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 22, I: 34, Ii 291 och
11:463, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda, samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

23

C) att riksdagen, med anledning av motionerna 1:157 och
II: 308, ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta örn utredning, i samband med 1932 års
trafikutredning eller annorledes, av frågan örn och på vad sätt
ett ökat inflytande må beredas vederbörande kommunala myndighet
i stad vid beviljande av linjetrafik inom stadens planlagda
område.

Stockholm den 19 maj 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linder*, von Geijer, Öhman och Norman, fröken
Hesselgren samt herrar Olof Carlsson*, K. W. Bodin och Löfvander;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar,
Hage, Wallerius, Olovson i Västerås, Österström*, Hansson i Trollhättan och Gardell
i Gans*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Löfvander, K. W. Bodin, Gardell i Gans och Wallerius, vilka anfört: a)

beträffande 25 § i förslaget:

Det har i utskottet upplysts, att den pågående trafikutredningen (med undantag
för frågan örn sjöfartens förhållanden) väntas bli slutförd nästa sommar.
Det måste under sådana förhållanden anses onödigt och olämpligt att vidtaga
de ändringar, som här föreslagits, innan kommitténs utredning föreligger. Med
de föreslagna åtgärderna kommer man, enligt vår mening, icke heller att vinna
det man åsyftar, nämligen förbättring av järnvägarnas ekonomi, men däremot
skapas svårigheter för trafikutövarna och ökade kostnader för trafikanterna.

Den i 25 § 2 mom. föreslagna körplikten synes ej vara erforderlig, då det
icke kunnat påvisas, att tillståndshavare bruka vägra körning vid beställning.
I vissa fall vore det dessutom orimligt att föreskriva dylik körplikt, t. ex. örn
en tillståndshavare åtagit sig regelbunden mjölktransport eller liknande arbete
och därutöver endast i ringa omfattning utför körning för sina grannar. Körplikt
bör liksom hittills begränsas till persontrafiken.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Vad som stadgas i 25 § 3 mom. örn förbud mot hämtning å mera än en ort
utom eget trafikområde vid samma körtur kommer att medföra onödig tomkörning
och därmed ökade transportkostnader för den trafikerande allmänheten.
Med anledning av det anförda ha vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förevarande
proposition avstyrka de föreslagna ändringarna av
25 §.

b) beträffande 27 § 8 morn.:

Den i 27 § 8 mom. föreskrivna trafikboken torde icke kunna anses vara av
behovet påkallad. Någon anledning från allmänhetens synpunkt att införa en
dylik trafikbok föreligger icke, då det i regel råder ett förtroendefullt samarbete
mellan dem som utöva godstrafik och den trafikerande allmänheten. Då
det för övrigt måste anses osympatiskt, att denna trafikbok, såsom nämnes i propositionen,
skulle användas som bevismaterial mot föraren, vilket torde sakna
motstycke i fråga örn andra näringsutövare, ha vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förevarande
proposition avstyrka det i 27 § 8 mom. föreslagna stadgandet
örn skyldighet att föra trafikbok.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

331379