Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
I
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1933 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 28 februari 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr 174,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbetet
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner nämligen nr 268 i första kammaren
av herr Elof Andersson> m. fl. samt nr 449 i andra kammaren av herr Ågvist
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen icke måtte
bifalla Kungl. Majits förslag, vad detsamma avser tillägg till 29 § i olycksfallsförsäkringslagen.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Majit framlagda
förslaget, tillåter sig utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här
nedan, att hänvisa till propositionen; och får utskottet i fråga örn vad motionärerna
anfört till stöd för sin hemställan hänvisa till motionerna.
Utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen till att omfatta skolelever.
Genom den ändring, som i propositionen föreslås beträffande 2 § i olycksfallsförsäkringslagen,
åsyftas att i viss utsträckning åt elever vid anstalter
för yrkesutbildning bereda det skydd i ekonomiskt avseende mot verkningarna
av ett olycksfall i arbete, som en försäkring innebär. På grund av praktiska
svårigheter synes det för närvarande icke vara möjligt att genomföra obligatorisk
sådan försäkring, avseende samtliga anstalter i riket av nämnda slag.
I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet emellertid, att
en obligatorisk försäkring i viss begränsad omfattning bör komma till stånd.
Utskottet ansluter sig härutinnan till det i propositionen framlagda förslaget.
Enligt detsamma skall Konungen äga att ifråga örn anstalt för yrkesutbildning
eller avdelning av sådan anstalt förordna, att den, som åtnjuter under
Bihang
till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 30.
Utskottet.
922 33
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
visning vid sådan anstalt eller avdelning, skall anses såsom arbetare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, ändock att han ej användes till
arbete för annans räkning. Detta stadgande kommer att utgöra ett undantag
från den i första punkten av första stycket i 2 § givna regeln, att med arbetare
förstås allenast den, som utför arbete för annans räkning.
I enlighet med vad som i propositionen, efter framställning från lagrådet,
föreslås, anser utskottet, att med arbetsgivare i de fall, varom här är fråga,
skall förstås den, som driver anstalten.
Utskottet har intet att erinra mot den avfattning, som i propositionen givits
åt 2 § i lagen.
Enligt förslaget skola de nya lagstadgandena, upptagna såsom en tredje
och en fjärde punkt i första stycket av 2 §, träda i kraft den 1 januari 1934
men dock icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.
Mot vad sålunda föreslagits har utskottet ej heller något att erinra.
I detta sammanhang må omnämnas, att föredragande departementschefen
framhållit, att Kungl. Majit dock borde äga möjlighet att förordna om ersättning
för skada till följd av olycksfall, som före den nu föreslagna lagens
ikraftträdande i några fall drabbat elever vid statlig anstalt för yrkesutbildning.
Departementschefen, som ansett det icke vara nödigt, att i lag intages
någon erinran örn den möjlighet till ersättning, som sålunda skulle föreligga,
har i särskild proposition, nr 175, föreslagit riksdagen medgiva, att av det
å riksstatens elfte huvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget till statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete må, efter särskild prövning av Kungl. Majit, gäldas ersättning
för skada till följd av olycksfall, som före den 1 januari 1934 drabbat
elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning. Sistnämnda proposition, som hänvisats
till annat utskotts behandling, har ännu icke varit föremål för riksdagens
prövning.
Ändringar i 16 och 29 §§ olycksfallsförsäkringslagen.
I. Höjning av tilläggsavgifter enligt 16 §.
15 § i olycksfallsförsäkringslagen innehåller bestämmelser örn beräkningen
av avgift för försäkring enligt lagen. Avgiften skall bestämmas till belopp,
som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden,
under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas
vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen avser, med tillägg,
i fråga örn de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, av ett belopp, motsvarande
omkostnaderna för försäkringen. Premien för försäkring i riksförsäkringsanstalten
innefattar således icke till någon del ersättning för omkostnaderna.
Beträffande sättet för täckande av dessa kostnader ävensom av kostnader
för försäkringsrådet äro bestämmelser meddelade i 16 § i lagen. Där
stadgas att såsom bidrag till bestridande av nämnda kostnader skall för varje
försäkring i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas en tilläggsavgift
utöver premien med belopp, som motsvarar fem procent av försäkringsavgiften.
Andra lagutskottets utlåtande jVr SO.
3
beräknad utan hänsyn till visst avdrag, varom förmäles i 11 §. De ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen erlägga jämväl bidrag till bestridande av riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets omkostnader. Bidraget erlägges för varje
räkenskapsår efter årets åtgång på tid och sätt, som Konungen bestämmer,
med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade
utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles, för de i bolagen under
räkenskapsåret tagna försäkringar. De omkostnader för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som icke täckas av nu nämnda bidrag,
bestridas med visst undantag av statsmedel.
I proposition till 1916 års riksdag (nr lil) med förslag till lag örn försäkring
för olycksfall i arbete anförde föredragande departementschefen, statsrådet
von Sydow, att, då delägarna i arbetsgivarbolag själva finge bekosta
bolagens hela förvaltning, det syntes riktigast, att de av kostnaderna för försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten ej behövde bära större andel än
som billigtvis kunde anses motsvara den fördel, de för sina egna bolags verksamhet
bomme att hava av nämnda institutioners arbete. Att något så när
noggrant bestämma värdet av denna fördel vore icke möjligt, utan man måste
åtnöja sig med en helt ungefärlig uppskattning. Departementschefen beräknade
värdet för arbetsgivarbolagen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet till
1 procent av premiesumman samt av försäkringsrådets verksamhet till 2 procent
av premieintäkten eller sålunda tillhopa 3 procent.
Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag och lagen erhöll därigenom sitt
nuvarande innehåll.
Vid åtskilliga tillfällen under åren 1922—1928 bragtes såväl inom som
utom riksdagen fråga örn ändring av storleken av nämnda förvaltningsbidrag
på tal. Därutinnan framlagda förslag ledde dock icke till resultat i någon
riktning.
I skrivelse den 3 juli 1928 hemställde därefter styrelsen för de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
örn att bolagens bidrag måtte sänkas från 3 till Vh procent ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Kungl. Maj :t anbefallde riksförsäkringsanstalten att i samråd med representanter
för försäkringsrådet och socialförsäkringsbolagens förening verkställa
utredning, huruvida med hänsyn till olika på frågan inverkande omständigheter
skäl förefunnes för ändring i gällande grunder för beräkning av de tillläggsavgifter
och bidrag, som omförmälas i 16 § olycksfallsförsäkringslagen.
Riksförsäkringsanstalten avgav utlåtande i ämnet den 6 december 1929.
På närmare angivna skäl ansåg anstalten försäkringsrådets årliga förvaltningskostnader
för verksamheten enligt 1916 års lag kunna beräknas till i runt
tal 147,000 kronor. Med hänsyn till den arbetsbörda, som de av försäkringsrådet
behandlade målen och ärendena förorsakade, borde enligt riksförsäkringsanstaltens
mening största delen av omkostnaderna för försäkringsrådets
verksamhet läggas på bolagen. Bolagens andel beräknade anstalten till I 2A
eller 98,000 kr.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.
Eli undersökning för att utröna huru stor del av riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader, som kunde anses föranledd av anstaltens arbete med
bolagens försäkringsstock, vore givetvis förenad med avsevärda svårigheter och
måste enligt sakens natur betraktas endast som ett försök att åstadkomma en
ungefärlig uppskattning. Anstalten hade kommit till det resultatet, att bolagens
andel i anstaltens förvaltningskostnader kunde uppskattas till 142,500
kronor. I vad män karenstidens borttagande kunde komma att ha den inverkan,
att dessa kostnader böjdes, förklarade sig anstalten då icke kunna
bedöma.
Anstaltens utredning omfattade jämväl kostnaderna för skador bos s. k.
okända arbetsgivare. Därmed avses arbetsgivare, som ej tagit försäkring hos
något bolag. Dessa anses vara försäkrade hos riksförsäkringsanstalten. Av
dessa kostnader, som kunde uppskattas till 220,000 kronor örn året, ansåg
anstalten, att hälften eller 110,000 kronor borde belöpa på arbetsgivarbolagen.
Då bolagens premieinkomst uppskattades till 13,000,000 kronor, motsvarade
de av anstalten beräknade på bolagen belöpande andelarna av försäkringsrådets
och anstaltens förvaltningskostnader, eller tillhopa 240,500 kronor, ej
fullt 2 procent av bolagens försäkringsavgifter. Den på bolagen belöpande
andelen av kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare motsvarade något
mindre än 1 procent av samma avgifter.
Riksförsäkringsanstalten anförde vidare, att en i enlighet med den gjorda
framställningen verkställd isolerad sänkning av bolagens bidrag till försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader skulle innebära
dels en motsvarande ökning av statsverkets bidrag till nämnda förvaltningskostnader,
dels ock en rubbning i den dittills gällande inbördes belastningen
av bolagens delägare, å ena, och riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare,
å andra sidan. Anstalten yttrade slutligen, att örn förvaltningsbidraget
sänktes, anstaltens försäkringstagare borde beredas motsvarande lättnad genom
att bolagen ålades att deltaga i kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare.
I utlåtanden, som avgivits över riksförsäkringsanstaltens utredning, tillstyrktes
viss sänkning av bolagens förvaltningsbidrag av försäkringsrådets
majoritet och för säkring sinspektionen, varemot en minoritet inom försäkringsrådet
samt statskontoret avstyrkte ändring.
Den 4 januari 1932 meddelade Kungl. Maj.t beslut i ärendet och förklarade
därvid, att de gjorda framställningarna icke för det dåvarande föranledde någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. I
I en den 30 maj 1932 dagtecknad promemoria anförde den särskilda granskningsnämnden
för undersökning rörande förefintliga möjligheter till besparingar
och minskningar i statens utgifter (statsrådet Nothin och generaldirektören
Stridsberg), bland annat, att sammanlagda anslagsbeloppet för upprätthållande
av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet för
budgetåret 1932/1933 utgjorde 1,744,900 kronor. De till statsverket enligt 16 §
i olycksfallsförsäkringslagen inflytande bidragen hade för samma budgetår
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
uppskattats till 1,050,000 kronor, därav såsom tilläggsavgifter för försäkringar
1 riksförsäkringsanstalten 690,000 kronor och såsom bidrag från de ömsesidiga
bolagen 360,000 kronor. Statsverkets nettoutgifter för omförmälda administrationskostnader
torde alltså kunna uppskattas till i runt tal 700,000 kronor. Det
syntes enligt granskningsnämndens mening kunna med fog ifrågasättas, huruvida
omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten, vilken anstalt ju arbetade i
konkurrens med de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, borde i så stor
omfattning, som för närvarande vore fallet, bestridas av skattemedel. En något
större del av statens nuvarande kostnader för berörda ändamål borde kunna
bestridas med bidrag från arbetsgivarna. Detta syntes kunna ske i den form,
att den tilläggsavgift, som erlades av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade
arbetsgivarna, höjdes förslagsvis från 5 till 7 procent. En sådan höjning syntes
fullt berättigad i betraktande därav, att försäkringsavgifterna för dessa arbetsgivare
i motsats till vad som gällde beträffande de arbetsgivare, vilka anlitade
de ömsesidiga bolagen, icke i sig inneslöte någon ersättning för de med försäkringen
följande förvaltningskostnaderna. En höjning av nämnda bidrag med
2 procent beräknades medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor per
budgetår och en motsvarande minskning av statens nettoutgifter flir här avsedda
ändamål.
Över granskningsnämndens förslag avgav riksförsäkringsanstalten yttrande
den 11 november 1932.
I fråga om den föreslagna höjningen av tilläggsavgifterna anförde anstalten
bland annat, att anstalten i den sociala olycksfallsförsäkringens system intoge
en särställning i förhållande till övriga i lagen förutsatta försäkringsinrättningar.
Envar arbetare vore så att säga automatiskt försäkrad i anstalten,
därest ej arbetsgivaren inträtt såsom delägare i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag.
Härav följde bland annat, att anstalten vore nödsakad att i möjligaste
mån skaffa sig kännedom om landets samtliga arbetsgivare. Detta förutsatte
ett ytterst omfattande lokalt och centralt arbete. Anstalten hade vidare
att i helt annan omfattning än bolagen till prövning upptaga frågor om vem som
skulle anses som arbetsgivare och alltså skulle påföras premie samt huruvida
viss person vore att anse som arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.
Anstalten kunde icke välja sina försäkringstagare utan vore nödsakad att mottaga
alla arbetsgivare, som icke ingått som delägare i ömsesidigt bolag. Dock
erhölle anstalten i viss mån ersättning för detta åliggande därigenom, att av
.statsmedel utginge ersättning för förluster på grund av ej influtna premier.
Skaderegleringsarbetet vore för anstalten mera betungande än för de ömsesidiga
bolagen. Härtill bomme, att anstalten hade att ensam bära kostnaderna
för olycksfall, som drabbade arbetare hos s. k. okända arbetsgivare. Årliga
kostnaderna för ifrågavarande olycksfall kunde för de närmaste åren beräknas
uppgå till i genomsnitt omkring 300,000 kronor. Anstalten hade vidare rent
statliga uppgifter i betydande omfattning.
Anstalten yttrade härjämte, bland annat:
»Uppenbart vore, att med riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkrings -
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
systemet och de särskilda åligganden anstalten hade, det icke vore möjligt för
anstalten att i konkurrens med enskilda företag kunna bestå som försäkringsinrättning,
därest icke anstalten åtnjöte särskilda förmåner. Genom dels bidrag
från statsverket till omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet
dels de ömsesidiga bolagens skyldighet att erlägga bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen
hade ett visst jämviktsläge ernåtts i avseende å förhållandet
mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen. Att de förmåner riksförsäkringsanstalten
ådnjöte i förhållande till bolagen icke varit för rikligt tilltagna
med hänsyn till anstaltens särskilda uppgifter framginge emellertid bland
annat därav, att bolagen under perioden 1918—-1929 icke allenast kunnat bibehålla
sin andel i försäkringsbeståndet utan även öka densamma.
Redan under förarbetena till 1916 års olycksfallsförsäkringslag hade vid
bestämmande av tilläggsavgifterna och bidragen för i riksförsäkringsanstalten
och i ömsesidiga bolag försäkrade hänsyn tagits till anstaltens och bolagens inbördes
konkurrensförmåga. Denna synpunkt hade sedermera gjorts gällande
vid de mångå tillfällen, då fråga förevarit örn ändring av tilläggsavgifterna.
Riksförsäkringsanstalten hade därvid för sin del alltid med styrka hävdat, att
den nuvarande relationen i förhållandet mellan anstaltens och de ömsesidiga
bolagens belastning måste upprätthållas, örn anstaltens konkurrensförmåga i
förhållande till bolagen skulle kunna bestå. I enlighet härmed hade tidigare
framställda förslag i ämnet ej föranlett någon statsmakternas åtgärd.
Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle en isolerad höjning av
tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare medföra, att
åtminstone större arbetsgivare i stor omfattning skulle övergå till de ömsesidiga
bolagen, varigenom riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet
skulle rubbas. Kostnaderna för de särskilda åligganden anstalten hade skulle
komma att fördelas på ett kanske alltjämt sjunkande bestånd av arbetsgivare,
bärskilt skulle kostnaderna för olycksfall hos »okända arbetsgivare» härvid
bliva betungande för anstaltens försäkringstagare.
loletta sammanhang syntes även böra påpekas, att tilläggsavgiftens höjning
till 7 procent för varje försäkring i många fall, särskilt för arbetsgivare med
stort premiebelopp, skulle medföra att tilläggsavgiften komme att överstiga den
verkliga förvaltningskostnaden för arbetsgivarens försäkring. Denna olägenhet
torde dock i viss mån kunna avhjälpas genom det förändrade sätt för tilläggsavgifternas
beräknande, varom riksförsäkringsanstalten i det följande komme
att framställa förslag.
Vad sålunda anförts vöre enligt riksförsäkringsanstaltens mening ägnat att
väcka allvarliga betänkligheter mot granskningsnämndens förslag om höjning
av tilläggsavgifterna för anstaltens försäkringstagare, och riksförsäkringsanstalten
funne sig fördenskull icke kunna biträda förslaget.»
I ärendet hava därefter utlåtanden avgivits av försäkringsrådet, försäkriugsinspektionen.
statskontoret och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.
Försukrhtfjsrådet förklarade, att om ökning av arbetsgivarnas bidrag till
statsverket av statsfinansiella skäl aiisåges böra genomföras, så borde denna
ökning — då Kungl. Majit enligt sitt beslut den 4 januari 1932 syntes anse,
att någon rubbning för närvarande icke borde .ske i proportionen mellan riksförsäkringsanstaltens
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens ekonomiska
belastning — fördelas mellan anstalten och bolagen efter samma proportion
som den, efter vilken bidragen för närvarande utginge, samt inlevereras direkt
till statsverket.
Andra lagutskottets utlåtarxde Nr 30.
i
Chefen för försäkringsrådet och två ledamöter voro av skiljaktig mening och
förklarade sig i likhet med riksförsäkringsanstalten anse granskningsnämndens
förslag möta betänkligheter.
Försäkringsinspektionen avstyrkte granskningsnämndens förslag, som innebure,
att med hänsyn till det statsfinansiella läget en i viss mån godtycklig
höjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare
vidtoges. Försäkringsinspektionen ville däremot förorda, att frågan örn finansieringen
av den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader omedelbart
upptoges och gjordes till föremål för en ingående prövning. En dylik
undersökning borde kunna vara slutförd vid en tidpunkt, som tilläte, att proposition
i ärendet kunde föreläggas 1934 års riksdag.
Jämväl statskontoret avstyrkte förslaget. En isolerad höjning av riksförsäkringsanstaltens
arbetsgivares tilläggsavgift kunde icke lämpligen vidtagas
och torde för övrigt knappast medföra några besparingar för statsverket.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framhöll, bland annat, att
man icke kunde tala örn konkurrens i affärsmässig mening mellan riksförsäkringsanstalten
och bolagen. Bolagen utövade nämligen sin verksamhet utan
avsikt att bereda någon vinst åt delägarna på annat sätt än att, genom billig
förvaltning samt propaganda för vidtagande av åtgärder till att minska olycksfallsfrekvensen
och dylikt, i möjligaste mån nedbringa försäkringskostnaderna
för de i bolagen försäkrade företagen. Bolagens belastning skulle, även efter
den föreslagna höjningen av tilläggsavgiften för riksförsäkringsanstaltens
arbetsgivare, vara relativt större än anstaltens. Anstalten åtnjöte för övrigt
åtskilliga förmåner av ekonomiskt värde framför bolagen. Enligt föreningens
mening vore riksförsäkringsanstaltens farhågor för att en höjning av tilläggsavgifterna
skulle komma att väsentligen försvaga anstaltens konkurrensförmåga
överdrivna. Aagot hinder borde ej möta för att genomföra granskningsnämndens
förslag.
II. Ökat bidrag från de ömsesidiga soeialförsäkringsbolagen.
T sitt utlåtande den 11 november 1932 anförde riksförsäkringsanstalten
vidare, att den undersökt, huruvida någon utväg funnes att, därest en höjning
av tilläggsavgifterna av statsfinansiella skäl ansåges ofrånkomlig, verkställa
sådan höjning utan att det inbördes förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten
och bolagen förrycktes. Det läge då närmast till hands att öka belastningen å
de ömsesidiga bolagen i motsvarande grad som för anstalten. Om anstalten
vore ensam bärare av hela den sociala olycksfallsförsäkringen, skulle den förlust,
som uppstode för anstalten genom utgivande av ersättningar för olycksfall
hos s. k. okända arbetsgivare, fördelas på samtliga arbetsgivare och sålunda
även drabba dem, som vore delägare i ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.
Det syntes vid sådant förhållande vara riktigt, att även bolagen deltoge i
täckande av den ifrågavarande förlusten. Syftet att mellan anstalten och
bolagen fördela kostnaderna för olycksfall hos okända arbetsgivare syntes
enklast kunna ernås genom en lagändring av innehåll, att ömsesidigt bolag
skulle för värjo räkenskapsår till anstaltens olycksfalls försök rings fond erlägga
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
viss procent av summan av försäkringsavgifterna för de under året i bolaget
tagna försäkringarna. Med utgångspunkt från dels att bolagens och riksförsäkringsanstaltens
premieinkomster under år 1931 utgjort respektive omkring
12.900,000 kronor och 14,100,000 kronor — beräknade utan hänsyn till avdrag
som i 11 § omförmäldes — dels ock att den genomsnittliga kostnaden för
ifrågavarande olycksfallsskador ansetts för de närmaste åren kunna uppskattas
till omkring 300,000 kronor, syntes det skäligt, att bolagen bidroge till riksförsäkringsanstaltens
kostnader för nämnda olycksfallsskador med 1 procent
av summan av försäkringsavgifterna för i bolagen tagna försäkringar.
Den nu ifrågasatta bestämmelsen örn bolagens bidrag till riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond syntes böra inflyta i 29 § av olycksfallsförsäkringslagen.
Statskontoret erinrade i utlåtande över vad riksförsäkringsanstalten anfört
örn föredragande departementschefens yttrande i propositionen år 1910 med
förslag till olycksfallsförsäkringslag, att man vid normerandet av förvaltningsbidraget
för arbetsgivarbolagen allenast borde taga hänsyn till värdet av de
förmåner, som bereddes dessa bolag genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Statskontoret anförde därefter följande:
»Det ville synas statskontoret, att de principer, som sålunda legat till grund
för bestämmande av de ömsesidiga bolagens bidrag, alltjämt borde tillämpas.
Liknande synpunkter torde även med fog kunna åberopas i fråga örn storleken
av arbetsgivares tilläggsavgifter.
Genomförandet av riksförsäkringsanstaltens förslag skulle emellertid innebära
ett frångående av ifrågavarande principer. För åstadkommande av
minskade utgifter för statsverket skulle nämligen å arbetsgivarna (ömsesidiga
bolag) överflyttas vissa hittills av statsverket bestridda utgifter, vilka icke vore
betingade av de kostnader, som föranleddes av försäkring av hos dessa arbetsgivare
anställda arbetare, utan därav, att staten för andra, mera allmänt sociala
ändamål anordnat försäkring. I nu förevarande framställning hade riksförsäkringsanstalten
angivit arten av sådan försäkring. Till sådan social verksamhet
finge hänföras riksförsäkringsanstaltens ersättningar till arbetare hos s. k.
okända arbetsgivare, vilka ersättningar ej grundade sig på försäkringsavtal. Det
ville synas statskontoret, att utgifter för allmänt sociala försäkringsändamål,
för vilka några avgifter ej alls uttoges eller i alla händelser ej ansåges böra utkrävas
i sådan utsträckning, att de täckte de kostnader, som vore förenade med
den avsedda försäkringen, ej borde påvila en viss grupp av landets befolkning;
på grund av sin natur borde de bestridas av hela befolkningen eller med andra
ord utgå av skattemedel.
Då alltså nu föreliggande förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
innebure ett betänkligt avsteg från de enligt statskontorets mening fullt riktiga
principer, som legat till grund vid bestämmandet av nu ifrågavarande avgifter
och bidrag, ansåge sig statskontoret böra hemställa, att det framställda förslaget
ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.»
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening yttrade i denna fråga:
»Bolagens årliga bidrag till riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
verksamhet utgjorde för närvarande omkring 400,000 kronor, under det att de
kostnader bolagen för denna verksamhet åsamkade statsverket icke ens med anstaltens
beräkningsmetod kunnat beräknas till högre belopp än 240,000 kronor.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 9
Skillnaden mellan de båda beloppen eller minst 160,000 kronor motsvarade mer
än väl det av anstalten ifrågasatta bidraget från bolagen till anstaltens fonder
för s. k. okända arbetsgivare, vilket av anstalten beräknats till 1 procent av
bolagens premier eller till omkring 130,000 kronor. Då bolagens förvaltningsbidrag
sålunda redan nu även omfattade den av anstalten föreslagna höjningen,
och då detta bidrag, även örn avgift för s. k. okända arbetsgivare inräknades,
snarare borde sänkas än höjas, funne sig styrelsen icke kunna förorda bifall
till anstaltens förslag.»
lil. Bestämmelser angående tilläggsavgifternas rörlighet.
I förevarande sammanhang upptog riksför säkring sanstalten, såsom förut
nämnts, till behandling ett i viss mån fristående spörsmål, nämligen örn tilläggsavgifternas
rörlighet, samt föreslog härutinnan ändring av 16 §. Tilläggsavgifterna
äro nu fastställda till viss procent (5) av försäkringsavgiften för
varje försäkring. Nu föreslog anstalten i stället, att tilläggsavgifterna skulle,
enligt grunder, som Konungen fastställde, av riksförsäkringsanstalten bestämmas
sålunda, att sammanlagda beloppet av tilläggsavgifterna för varje år
beräknades motsvara viss procent (7) av summan av försäkringsavgifterna. Nu
ifrågasatta ändring i lagen vore av stor betydelse bland annat ur den synpunkten,
att anstalten efter det ändringen genomförts skulle kunna erbjuda
sådana försäkringstagare, som vore villiga att åtaga sig en del av anstaltens
förvaltningsarbete, skälig nedsättning i deras tilläggsavgifter.
Emot detta förslag framställdes icke någon erinran av dem, som nu yttrat
sig i ärendet. Eörsäkringsrådet anmärkte dock, att därest detta förslag vunne
bifall, hänsyn vid bidragens bestämmande jämväl borde tagas till den ökade
konkurrenskraft, som anstalten därigenom kunde anses vinna.
Föredragande departementschefen framhåller i propositionen, att den uppfattningen
alltmer gjort sig gällande, att förvaltningskostnaderna för den sociala
olycksfallsförsäkringen lika litet som övriga kostnader till någon del borde
bestridas av det allmänna utan i sin helhet gäldas av arbetsgivarna. För egen
del anslöte sig departementschefen till denna principiella uppfattning och gillade
alltså granskningsnämndens åsikt, att statens kostnader för riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets verksamhet borde nedbringas genom ökade
bidrag från arbetsgivarna.
Departementschefen anför vidare:
»Med nu omförmälda uppfattning skulle måhända bäst överensstämma, om
jag i viss anslutning till försäkringsinspektionens i förevarande ärende framförda
mening sökte åvägabringa en utredning i syfte, att omkostnaderna för
den sociala olycksfallsförsäkringen skulle helt och hållet bestridas av arbetsgivarna.
Emellertid har det av statsfinansiella skäl befunnits nödigt att omedelbart
öka arbetsgivarnas bidrag till nämnda kostnader. Med hänsyn härtill
lärer det få ankomma å ett senare bedömande, huruvida antydda utredning
skall komma till stånd. •
Den ökning av arbetsgivarnas prestationer till förevarande ändamål, som
sålunda nu bör åvägabringas, torde lämpligen kunna ske i enlighet med granskningsnämndens
förslag. Tilläggsavgifterna — vilka redovisas såsom en inkomst
i riksstaten — hava ock i årets statsverksproposition (inkomsterna s. 42,
Departementschef
ett.
10
Andrei lagutskottets utlåtande Nr 30.
riksräkenskapsverkets inkomstberäkning s. 42—43) beräknats under antagande,
att granskningsnämndens förslag skulle genomföras från och med den 1 januari
1934. Vid nämnda beräkning förutsattes emellertid, att ett närmare övervägande
skulle ske av de olika frågor, som äga samband med den föreslagna
åtgärden.
Det första spörsmål, som härvid möter, gäller frågan, huruvida en höjning
av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare bör vidtagas
utan att samtidigt de enskilda försäkringsinrättningarnas ekonomiska
belastning i motsvarande grad ökas. Såsom i det föregående närmare omförmälts
hava väckta förslag örn höjning av tilläggsavgifterna eller sänkning av
försäkringsbolagens förvaltningsbidrag städse satts i samband med frågan örn
det inbördes förhållandet mellan statsanstalten och bolagen. Skälet till att tillläggsavgifterna
nu föreslås skola höjas är såsom anförts att söka i den statsfinansiella
situationen. Att låta riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare ensamma
bära denna ökning i arbetsgivarnas bidrag till den sociala olycksfallsförsäkringen
skulle synbarligen vara motiverat allenast under den förutsättningen,
att bolagens förvaltningsbidrag för närvarande vore större än vad det borde
vara och att det överskjutande beloppet uppginge till den å bolagens delägare
belöpande andelen i ökningen. Från bolagens sida har också påståtts, att så skulle
vara förhållandet. I det tidigare omförmälda ärende, däri bolagens förening
yrkat en sänkning av bolagens bidrag från 3 procent å summan av premierna
till lVa procent, har föreningen nämligen bland annat anfört, att denna pålaga
vore större än som av dess ändamål betingades samt att den framstode såsom
en orättvisa. Och i förevarande ärende har hävdats, att bolagens förvaltningsbidrag
översköte de kostnader deras verksamhet åsamkade statsverket med ett
belopp, som motsvarade 1 procent av deras premier. Såsom nämnts föranledde
framställningen örn sänkning av förvaltningsbidraget enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 4 januari 1932 icke för det dåvarande någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Den utredning i dessa båda ärenden, som åvägabragts, giver enligt min
mening vid handen, huru svårt det är att med nuvarande sjästern rättvist avväga
förhållandet mellan tilläggsavgifterna och förvaltningsbidraget. För min
del Ilar jag emellertid icke funnit sådana omständigheter ådagalagda, att riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare ensamma böra bära den ökning i arbetsgivarnas
bidrag, som nu befunnits påkallad. Jag anser sålunda, att bolagens
delägare böra i någon form taga del i denna ökning.
Försäkringsrådet har i sitt senast avgivna utlåtande ifrågasatt, att en eventuell
ökning av arbetsgivarnas bidrag skulle fördelas efter samma proportion
som den, efter vilken bidragen för närvarande utgå, Riksförsäkringsanstalten
åter har föreslagit, att den erforderliga kompensationen av tilläggsavgifternas
höjning skulle ske på det sättet, att försäkringsbolagen ålades att
till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond betala 1 procent av
premierna i syfte att därmed bidraga till riksförsäkringsanstaltens kostnader
för skador hos okända arbetsgivare. Genom ett sådant årligt tillskott till fonden
skulle riksförsäkringsanstalten icke behöva i den utsträckning som nu är
fallet belasta sina försäkringstagare med nämnda kostnader. Förslag i detta
syfte väcktes redan år 1921 av socialförsäkringskommittén och framlades
jämte förslag till andra lagändringar för 1922 års riksdag. Förslaget tillstyrktes
av andra lagutskottet och godkändes av andra kammaren. Det
avslogs emellertid av första kammaren, varefter andra kammaren vid verkställd
sammanjämkning biträdde första kammarens beslut. I valet mellan
olika utvägar att låta samtliga arbetsgivare taga del i den erforderliga
ökningen av arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
omkostnader har jag stannat vid att förorda riksförsäkringsanslaltens
nu framlagda förslag. Med hänsyn till vad statskontoret anfört,
Andra lagutskottets utlåtande Nr ''10.
11
att kostnaderna för skador kos okända arbetsgivare torde böra bestridas av
hela folket d. v. s. av skattemedel, får jag erinra, att kostnaderna ifråga såsom
hänförliga till den sociala olycksfallsförsäkringen enligt min mening böra
gäldas av samtliga arbetsgivare. Till jämförelse må nämnas, att enligt trafikförsäkringslagen
alla automobilägare ansvara för kostnader, föranledda av
automobiler, å vilka försäkring ej gäller.
I nu förevarande sammanhang har riksförsäkringsanstalten jämväl hemställt
örn viss förändring av sättet för tilläggsavgifternas bestämmande, så att de
icke såsom nu skulle utgöra ett för alla försäkringar procentuellt lika stort
tillägg utan sättas i beroende av den förvaltningskostnad, försäkringarna förorsakade.
Härigenom skulle det bliva möjligt att särskilt för försäkringstagare
med stor arbetarstam beräkna lägre tilläggsavgift än eljest. I likhet med de
hörda myndigheterna har jag icke något att erinra häremot. I anledning av
försäkringsrådets yttrande, att örn detta förslag bifölles, hänsyn vid bidragens
bestämmande jämväl borde tagas till den ökade konkurrenskraft, som anstalten
därigenom kunde anses vinna, får jag framhålla, att nämnda ökning icke torde
vara av större betydelse och att den näppeligen synes böra påverka bolagens
bidrag till statsverket eller till olycksfallsförsäkringsfonden.
Förslag till de ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som riksförsäkringsaustalten
enligt vad nu anförts ifrågasatt, har såsom tidigare nämnts av anstalten
framlagts i ett lagförslag. Emot utformningen härav har jag, frånsett ett
par obetydliga redaktionella jämkningar, icke något att erinra. Förslaget har
sammanarbetats med det förut omförmälda förslaget rörande försäkring av vissa
yrkesskoleelever. Ändringen i 29 § innebär allenast, att i paragrafen upptagits
en ny punkt, den femte, angående försäkringsbolagens skyldighet att bidraga
till ersättning för skador hos okända arbetsgivare.
Yad slutligen angår den ekonomiska innebörden för statsverket av förslaget
må framhållas, att en höjning av tilläggsavgifterna med 2 procent av granskningsnämnden
beräknades medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor
för helt budgetår. I årets statsverksproposition uppskattas det belopp, varå
tilläggsavgifterna skola beräknas, för budgetåret 1933/1934 till 14 miljoner
kronor; med utgångspunkt härifrån skulle höjningen av tilläggsavgifterna inbringa
280,000 kronor örn året. Såsom redan nämnts har emellertid förslaget
icke ansetts kunna genomföras förrän från och med den 1 januari 1934. Anledningen
härtill är den, att försäkringsåret sammanfaller med kalenderåret. Med
hänsyn härtill och då en avsevärd del av försäkrings- och tilläggsavgifterna
inbetalas i efterskott, har höjningen av tilläggsavgifterna för nästa budgetår
ansetts medföra en ökad inkomst av allenast omkring 90,000 kronor.»
Föreliggande förslag till ändring i 29 § olycksfallsförsäkringslagen innefattar
ett stadgande örn skyldighet för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
att för varje år till riksförsäkringsanstaltens olyeks fal Isförsäkringsfond erlägga
en procent utav summan av försäkringsavgifterna för de försäkringar, som
under räkenskapsåret tagits i bolagen. De belopp, som därigenom komma att
inflyta, beräknas utgöra viss andel av den förlust, som för riksförsäkringsanstalten
uppstår därigenom, att den utbetalar ersättning för olycksfall hos
s. k. okända arbetsgivare, nämligen den andel, som skäligen kan anses belöpa å
arbetsgivare, vilka äro delägare i de ömsesidiga bolagen. Nämnda andel har
beräknats komma att uppgå till omkring 130,000 kronor.
De ömsesidiga soeialförsäkringsbolagens förening har gentemot detta förslag
anfört, att de förvaltningsbidrag, som bolagen för närvarande utbetala för
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets -verksamhet och vilka uppgå
till omkring 400,000 kronor örn året, väsentligt överstiga vad bolagen borde
vara skyldiga att erlägga enligt den ståndpunkt, som intogs redan år 1916 av
föredragande departementschefen, då förslag till olycksfallsförsäkringslag framlades.
De kostnader, som bolagens verksamhet åsamkar nämnda ämbetsverk,
kunna nämligen enligt föreningens åsikt icke beräknas till högre belopp än
omkring 240,500 kronor, en siffra, till vilken riksförsäkringsanstalten själv i
sitt den 6 december 1929 avgivna utlåtande kommit. Skillnaden mellan det
inbetalade beloppet och vad som sålunda enligt föreningens mening högst borde
erläggas, eller 160,000 kronor, motsvarade mer än väl det ifrågasatta bidraget
från bolagen för de s. k. okända arbetsgivarnas försäkringar.
Mot riktigheten av de beräkningar, som sålunda anförts av föreningen, har
i propositionen icke gjorts någon erinran. Med hänsyn härtill synes det utskottet,
att, för såvitt hittills gällande grundsatser rörande de ömsesidiga
bolagens bidragsskyldighet skola iakttagas, skäl icke föreligga att ålägga bolagen
att, utöver de bidrag, som för närvarande utgå, utgiva ytterligare en
procent av försäkringsavgifterna såsom ersättning för riksförsäkringsanstaltens
utgifter för s. k. okända arbetsgivare.
För den höjning av tilläggsavgifterna beträffande försäkringar i riksförsäkringsanstalten
från 5 till 7 procent av premierna, som föreslagits i propositionen,
har såsom skäl åberopats, att den statsfinansiella situationen kräver
ökade inkomster. Vad i ärendet förekommit synes emellertid tala för riktigheten
av den åsikten, att en sådan höjning för riksförsäkringsanstalten skulle
medföra menliga följder. Denna höjning skulle nämligen ändra det nuvarande
förhållandet mellan anstaltens och de ömsesidiga bolagens belastning till anstaltens
nackdel. Jämviktsläge skulle kunna upprätthållas allenast genom att
bolagens belastning i motsvarande mån ökades. Av vad ovan anförts framgår,
att utskottet avstyrkt den ändring av 29 § i lagen, vilken enligt propositionen
skulle medföra sådan ökning av bolagens belastning. Vid detta förhållande
anser sig utskottet sakna anledning att för närvarande tillstyrka den föreslagna
höjningen av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare.
I förevarande proposition har vidare föreslagits sådan ändring rörande
sättet för tilläggsavgifternas bestämmande, att deras storlek skall kunna fastställas
i visst förhållande till den förvaltningskostnad, som försäkringarna
förorsaka. Detta förslag har enligt propositionen förbundits med spörsmålet
örn höjning av tilläggsavgifterna. Med hänsyn till den ståndpunkt, som utskottet
intagit till sistnämnda fråga, torde förslaget angående sättet för tillläggsavgifternas
bestämmande icke för närvarande böra föranleda till ändring
i gällande lag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklaring att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
följande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
13
(Kungl. Maj-.ts proposition.)
(Utskottets förslag.)
Lag:
om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 2,16 och
29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete, vilka
lagrum ändrats, 2 § senast genom lag
den 18 juni 1926 (nr 215), 16 § genom
lag den 23 maj 1924 (nr 155) och 29 §
genom lag deri 15 juni 1922 (nr 320),
skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen
den 17 juni 1916 örn försäkring för
olycksfall i arbete, vilket lagrum
ändrats senast genom lag den 18 juni
1926 (nr 215), skall i nedan angiven
del erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till
arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom
självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning
utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens
räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem star någon
tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja
arbetets utförande. Där Konungen i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller
avdelning av anstalt så förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan
anstalt eller avdelning anses såsom arbetare enligt denna lag, ändock att
han ej användes till arbete för annans räkning. Med arbetsgivare förstås i ty
fall den som driver anstalten.
Såsom arbetare--— en arbetsgivare.
16 §.
Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet
skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas
tilläggsavgift, som enligt grunder,
vilka Konungen fastställer, av
riksförsäkringsanstalten bestämmes sålunda,
att sammanlagda beloppet av
tilläggsavgifterna för varje år beräknas
motsvara sju procent av summan av
försäkringsavgifterna, beräknade utan
hänsyn till avdrag, som i 11 § omför
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
(Kungl. Maj-.ls proposition.)
mäles, för de i anstalten under året
gällande försäkringar.
Försäkringsbolag, som —- — —
tagna försäkringar.
Övriga omkostnader---är
stadgat.
29 §.
Angående försäkring--— är
stadgat:
3) att, där bolaget beslutat antaga
ny delägare eller delägare ur bolaget
utträtt, uppgift därom skall lämnas
till riksförsäkringsanstalten inom tid
och enligt formulär, som av anstalten
fastställas;
4) att bolaget åligger att för varje
kalenderår, inom åtta månader efter
årets utgång, till riksförsäkringsanstalten
enligt formulär, som av anstalten
fastställes, lämna uppgifter angående
delägare i bolaget, de av dem använda
arbetare, som varit under försäkringen
inbegripna, och inträffade olycksfall i
arbete ävensom i övrigt att när som
helst på begäran av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet lämna
uppgifter örn delägare eller arbetare
eller örn olycksfall; samt
5) att bolaget skall för varje räkenskapsår
efter årets utgång på tid och
sätt, som av Konungen bestämmes, såsom
bidrag till bestridande av de ersättningar,
riksförsäkringsanstalten har
att utgiva vid olycksfall i arbete hos
sådana arbetsgivare, örn vilka anstalten
vid tiden för olycksfallet icke hade
kännedom, till den i 19 § sista stycket
omförmälda fond erlägga en procent av
summan av försäkringsavgifterna, beräknade
utan hänsyn till avdrag, som
i 11 § omförmäles, för de i bolaget
under räkenskapsåret tagna försäkringar.
(Utskottets förslag.)
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
15
(Kungl. Maj:ts proposition.) (Utskottets förslag.)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Stadgandena i 2 § första stycket tredje och fjärde punkterna i lagen skola
icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.
B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A).
Stockholm den 9 maj 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer1)*, Sigfrid Hansson1)*,
Frändén1)*, Sam Larsson*, Öhman, Norman, P. Sandström2)* och Olof
Carlsson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde2)*, Magnusson i Kalmar1),
Olovson i Västerås*, Österström1)*, Pettersson i Hällbacken2)*, Petersson i Lerbäcksbyn1),
Hansson i Trollhättan1), Gardell i Gans, Aronson*, Sandberg2)*, Hermansson
och Sandström i Nyland2).
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
'') » » » beslut i frågan om ändring av 2 §;