Andra lagutskottets utlåtande Nr H.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 2 februari 1933 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av
den internationella arbetsorganisationens konferens år
1932 fattade beslut.
Genom en den 12 januari 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr 14,
vilken hänvisats till lagutskott oell behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående de
i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 vid dess sextonde sammanträde fattade besluten.
De ifrågavarande besluten utgöras av dels förslag till två konventioner,
nämligen angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg, samt angående minimiålder för barns användande
till icke-industriellt arbete, dels ock två rekommendationer, nämligen
en för påskyndande av den ömsesidighet, varom stadgas i förslaget till konvention
angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg, samt den andra angående minimiålder för barns
användande till icke-industriellt arbete.
Beträffande lydelsen av nu omförmälda konventionsförslag och rekommendationer
får utskottet hänvisa till de såsom bilaga vid propositionen fogade
översättningarna av originaltexterna till konferensens beslut.
Den internationella arbetsorganisationens sextonde sammanträde hölls i
Genéve under tiden 12—30 april 1932. Antalet representerade stater utgjorde
49, av vilka 30 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige
deltog i sammanträdet med en fullständig delegation. I fråga örn verkställighet
av de å sammanträdet fattade besluten åligger det, såsom i propositionen
omförmäles, varje medlem av arbetsorganisationen att inom ett år eller vid
förhinder på grund av exceptionella förhållanden senast inom 18 månader
från avslutandet av sammanträdet underställa därvid antagna rekommendationer
och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande
av andra åtgärder. Därest en rekommendation ej leder till någon
lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn
ett konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad
någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sand. 2 avd. Nr 3.
233 33
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, med därtill
hörande rekommendation.
Å sitt sammanträde år 1929 antog internationella arbetskonferensen bland
annat ett förslag till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, jämte en rekommendation
angående ömsesidighet i fråga örn dylikt skydd.
Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag förelädes 1929 års konventionsförslag
och rekommendation riksdagen. Föredragande departementschefen
uttalade därvid efter en utförlig granskning av skälen för och emot
anslutning för Sveriges del till konventionen såsom sin åsikt, att konventionen
borde från vårt lands sida ratificeras. Denna uppfattning lämnades utan erinran
av andra lagutskottet (utlåtande nr 17) och av riksdagen (skrivelse nr 139).
I fråga örn rekommendationen ansåg departementschefen, att åtgärder
snarast möjligt borde vidtagas för åstadkommande i lämplig omfattning av
överenskommelser angående ömsesidighet, som i rekommendationen avsåges.
Även detta uttalande lämnade andra lagutskottet och riksdagen utan erinran
(se förenämnda utlåtande och skrivelse).
Emellertid blev konventionens text redan tidigt föremål för anmärkningar
och ändringsyrkanden, vilka slutligen ledde därtill, att frågan örn revision
av konventionen uppfördes på dagordningen för arbetskonferensens sammanträde
år 1932. På grund av revisionsyrkandena beträffande 1929 års konvention
har ratificering av densamma från Sveriges sida icke kommit att ske.
Å sammanträdet år 1932 reviderades 1929 års konvention, samt antogs
därefter i form av ett nytt, fullständigt förslag till konvention. Det nya förslaget
överensstämmer i sina huvudgrunder med 1929 ars förslag. Beträffande
de skiljaktigheter, som förefinnas mellan de båda konventionsförslagen, får
utskottet hänvisa till nu ifrågavarande proposition ävensom till propositionen
nr 71/1930. Jämväl i fråga örn innehållet i rekommendationen samt beträffande
de yttranden, som till Kungl. Majit avgivits över konventionsförslaget
och rekommendationen, får utskottet hänvisa till nu förevarande proposition.
Departementschefen har i propositionen anfört, bland annat: 1932 ars konvention
utvisade en del förbättringar i förhållande till den äldre konventionen.
Sålunda hade åtskilliga önskemål, som från vårt land framställts
rörande förändringar av 1929 års konvention, särskilt beträffande ömsesidigheten,
vunnit ökat beaktande. Med hänsyn därtill och under åberopande
av de skäl, som i propositionen nr 71 till 1930 års riksdag (sid. 15—18) anförts
till förmån för ratificering av 1929 års konvention, föresloges, att 1932
års konvention från svensk sida ratificerades, så snart de internationella förberedelserna
till verkställighetsbestämmelser avslutats och sådana här utfärdats.
Beträffande rekommendationen har departementschefen förklarat, att, då
Englands regering, som genom att inbjuda ombud för vissa sjöfartsidkande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
3
stater, däribland Sverige, till ett den 19—25 juli 1932 i London hållet
sammanträde, därvid i rekommendationen upptagna bestämmelser örn ömsesidigheten
med mera dryftats, sålunda redan vidtagit åtgärder för ömsesidighetstankens
förverkligande, nian från svensk sida tillsvidare borde avvakta
dessa åtgärders fullföljande.
Utskottet delar föredragande departementschefens uppfattning angående
den ställning, som Sverige bör intaga till föreliggande konventionsförslag
och den därtill anslutna rekommendationen.
Förslaget till konvention angående minimiålder för barns användande till
icke-industriellt arbete och rekommendationen i samma ämne.
Beträffande innehållet i konventionens bestämmelser får utskottet hänvisa
till den i propositionen intagna redogörelsen därför.
I propositionen har föredragande departementschefen lämnat en sammanfattning
av vad lagen örn arbetarskydd, förordningen den 10 december 1897
angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar samt
lagen den 9 april 1926 angående meddelande av förbud för barn att idka
viss försäljning innehålla i de ämnen, som konventionen och rekommendationen
behandla. Vidare har omnämnts, bland annat, den betydelsefulla
ändring i arbetarskyddslagen, som genomfördes år 1931, i det att — beträffande
sådana minderåriga, varom är fråga i 1931 års konvention — den allmänna
minimiåldern höjdes från 12 till 13 år. Ytterligare hava uppgifter
lämnats örn den förberedande handläggning, som konventionsförslaget och
rekommendationen undergått, innan desamma antogos av arbetskonferensen.
Slutligen har redogörelse givits för vad myndigheter och korporationer i
yttranden rörande konventionsförslaget och rekommendationen andragit.
Därefter har departementschefen anfört:
»Såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen skulle en anslutning
från vårt lands sida till ifrågavarande konvention förutsätta åtskilliga
rätt vittgående ändringar i arbetarskyddslagen. Ehuru jag är av
den meningen, att den svenska lagstiftningen bör ändras till överensstämmelse
med konventionens principer, föreslår jag icke nu sådana lagändringar,
särskilt med hänsyn till den korta tid, som förflutit sedan sist verkställda
revision av arbetarskyddslagen — beslutad år 1931 — ägde rum.
Därav följer, att jag icke heller kan förorda, att konventionen nu ratificeras.
I viss mån annorlunda ligger förhållandet till med den speciallagstiftning
i ämnet, som finnes i vårt land, delvis motsvarande konventionens bestämmelser
i artiklarna 4—6 örn farliga arbeten m. m., nämligen 1897 års förordning
angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar
och 1926 års lag angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.
Därvidlag förefinnes icke samma hinder för vår lagstiftnings anpassning
efter konventionens principer. Sedan riksdagens uttalande i ratifikationsfrågan
föreligger, har jag därför för avsikt att hemställa om uppdrag
åt socialstyrelsen att inkomma med förslag till den lagstiftning, som
Vt skott et.
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
kan föranledas av konventionens förenämnda bestämmelser örn vissa farliga
arbeten m. m.
Beträffande rekommendationen torde dess föreskrifter böra tagas under
övervägande vid de lagstiftningsåtgärder, vartill konventionen giver
anledning.»
Utskottet, som anser, att det i detta sammanhang icke föreligger anledning
för riksdagen att upptaga spörsmålet, huruvida den svenska arbetarskyddslagen
bör ändras till överensstämmelse med principerna i konventionsförslaget,
ansluter sig till den uppfattning, som uttalats av föredragande departementschefen,
att konventionen ej bör för närvarande ratificeras.
Vad angår frågan örn ändringar i 1897 års förordning och 1926 års lag
för deras anpassning efter konventionens principer finner sig utskottet icke
hava någon erinran att göra däremot, att utredning verkställes för att utröna,
i vad mån behov av ändringar i eller tillägg till dessa författningar förefinnes.
De i rekommendationen meddelade föreskrifterna böra därvid givetvis tagas
under övervägande.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Majit meddela,
a) att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot
vederbörande departementschefs uttalanden i det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet beträffande
1. förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall
för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg
(reviderad år 1932), och
2. rekommendationen för påskyndande av den ömsesidighet,
varom stadgas i den år 1932 antagna konventionen angående
skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller
lossning av fartyg;
b) att riksdagen för sin del biträder vederbörande departementschefs
uppfattning, att förslaget till konvention angående
minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete
ej bör för närvarande ratificeras; samt
c) att riksdagen för sin del icke har någon erinran att göra
däremot, att utredning verkställes rörande lämpligheten av
ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående förbud
mot barns användande vid offentliga förevisningar och
1926 års lag angående meddelande av förbud för barn att idka
viss försäljning med anledning av bestämmelserna i förslaget
till konvention angående minimiålder för barns användande
till icke-industriellt arbete samt i den därtill hörande rekommendationen.
Stockholm den 2 februari 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 5
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer*, Sigfrid Hansson*
Sam Larsson, Tamm, Norman, P. Sandström* och Olof Carlsson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Hallagården
,Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan, Aronson*, Sandberg och Sandström
i Nyland.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.