Andra lagutskottets utlåtande Nr ‘27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 24 mars 1933 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss
ändring i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 185 i första
kammaren av herrar Nils Andersson och Lindström samt nr 354 i andra kammaren
av herrar Molander och Englund.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit göra framställning örn utarbetande av
förslag till sådan komplettering av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
att olycksfallsersättning i regel utgår till personer, som under arbetet påtagligen
ådragit sig skador genom muskelsträckningar och muskelbristningar, samt att
Kungl. Majit måtte för nästa års riksdag framlägga förslag i berörda hänseende.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet. De
yttranden, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter,
äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet
till desamma.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är i allmänhet
envar arbetare under de villkor, som närmare angivas i lagen, försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet. I 6 och 7 §§ givas bestämmelser örn
storleken av de ersättningar, som skola utgå, därvid olika regler gälla, örn
olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
örn detsamma, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
samt örn olycksfallet medfört arbetarens död.

Frågan om ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen för skador, som
arbetare ådragit sig genom muskelsträckning, har tidigare varit föremål för
riksdagens behandling.

Uti motion TT: 288 vid 1928 ars riksdag hemställde herr Sundström, att
riksdagen måtte besluta sådant tillägg till ifrågavarande lag, att arbetare, som
ådragit sig muskelsträckning i ryggen, bleve tillförsäkrad ersättning enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 27.

624 38

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

lagens grunder, samt att vederbörande utskott måtte utforma den för berörda
lagändring nödiga lagtexten, eller, örn detta icke bifölles, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning i ärendet samt förslag till 1929
års riksdag.

I anledning av motionen begärde andra lagutskottet, till vars behandling
motionen hänvisades, yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.
Försäkringsrådet, vid vars yttrande fanns fogat utlåtande av professorn John
Berg och yttrande från de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, avstyrkte
bifall till motionärens framställning, därvid försäkringsrådet anförde,
bland annat: !. :..... jrstafelM

»Beträffande av försäkringsrådet hittills tillämpad praxis vid bedömande av
ersättningsanspråken i skadeärenden av ifrågavarande slag må erinras om att,
så snart genom fynden vid läkarundersökningen ansetts bestyrkt, att den försäkrade
under sitt arbete drabbats av skada i ryggens vävnader, därmed i
regel tillräckligt stöd ansetts föreligga för fallets hänförande under olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser, även örn säkrare utredning icke
kunnat vinnas örn de närmare omständigheter, under vilka skadan uppkommit.
Endast för såvitt av utredningen framgått, att den påvisade skadan haft sin
väsentliga orsak i förutvarande sjukliga förändringar, torde ersättning hava
vägrats.

Enligt rådets erfarenhet från handläggningen av förevarande ärenden torde
emellertid fynden vid läkarundersökningen ofta icke giva någon mera säker
ledning för bedömande av frågan, huruvida de sjukdomssymtom, patienten
företer, äro framkallade av en vid visst tillfälle ådragen skada eller betingade
av inre sjukdomsorsaker. Ej sällan måste därför vid prövningen av dessa
ärenden huvudvikten läggas vid frågan, huruvida under arbetet något inträffat,
som kan rubriceras som olycksfall, och örn förloppet därvid varit sådant, att
skada bör antagas hava orsakats å den kroppsdel, till vilken de sjukliga symtomen
äro lokaliserade.

Rådet har beträffande de fall, där sålunda genom läkarundersökningen icke
kunnat klarläggas, huruvida åkomman har karaktären av olycksfallsskada eller
ej, i allmänhet ansett åkomman böra betraktas som orsakad av olycksfall, så
snart utredningen givit erforderligt stöd för antagandet, att ryggmuskulaturen
vid det uppgivna olyckstillfället varit föremål för yttre våldsam påverkan eller
ock på annat sätt utsatts för särskild, häftig påfrestning, överstigande vad
arbetaren i sitt yrkesarbete dagligen kunnat väntas vara utsatt för.

Enligt rådets mening torde från socialförsäkringens synpunkt en rationell
lösning av frågan örn ersättning vid arbetsoförmåga, orsakad av s. k. muskelsträckning
i ryggen och därmed likartade åkommor, stå att vinna endast i
samband med införande av allmän obligatorisk sjukförsäkring. Till denna gren
av socialförsäkringen torde nämligen böra hänföras de åkommor av förevarande
art, vilka icke äro orsakade av olycksfall utan betingade av inre sjukdomsorsaker
av olika slag.»

Riksförsäkringsanstalten, som jämväl avstyrkte bifall till motionen, yttrade
bland annat:

»Gällande olycksfallsförsäkringslag lämnar som bekant ej, likasom i allmänhet
ej heller utländska lagar, någon definition på begreppet olycksfall i
arbete, utan har det överlämnats åt tillämpningen att härutinnan söka uppdraga
gränserna.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

I fråga om de i den föreliggande motionen avsedda åkommorna, s. k. muskelsträckningar
i ryggen, likasom i fråga om muskelsträckningar och muskelbristningar
i andra kroppsdelar, har man alltså att enligt eljest i allmänhet
antagna grunder i det särskilda fallet söka avgöra, örn ett visst inträtt sjukdomstillstånd
föranletts av olycksfall eller av annan anledning samt, därest det
förorsakats av olycksfall, huruvida olycksfallet inträffat i arbete.

För att ett olycksfall skall anses vara för handen, förutsättes såsom regel,
att en plötslig yttre händelse, t. ex. en viss halkning eller förlyftning ^eller
dylikt, verkligen kan påvisas hava föregått det inträdda sjukdomstillståndet
såsom anledning till detta.

Understundom kan man dock av läkarundersökningen och beskaffenheten av
det av läkaren diagnostiserade sjukdomstillståndet sluta sig till, att åkomman
måste vara föranledd av en sådan händelse, som har olycksfallskaraktär, ehuru
denna händelse icke behöver vara fullt klar och påvisbar, utan till det yttre
ter sig endast såsom ett ganska vanligt led i en viss verksamhet, vari i själva
verket ingått ett, låt vara mindre märkbart, plötsligt och oförutsett moment,
som medfört den inträffade skadan. Så kan t. ex. under vissa förhållanden
ensamt en hastig vridning i en mer ovanlig kroppsställning, en slintning eller
dylikt medföra vrickning av leder eller bristningar av senor eller muskler.

I enlighet härmed måste i regel ett genom röntgenundersökning konstaterat
ganska obetydligt brott eller annan läsion eller defekt i led eller skelett hos
en förut fullt frisk person, sammanställd med de yttre förhållanden, varunder
den framträtt, vara att anse såsom tillfredsställande bevis örn, att olycksfall
(i arbete) är förhanden. Detsamma är förhållandet i fråga örn vissa slags sensträckningar
samt i fråga örn bristningar av muskler, varvid hudén färgats
av blodutgjutning på grund av skadan, eller bristningen kan på annat sätt
säkert konstateras av läkare.

Å andra sidan förekomma fall, där den verkställda läkarundersökningen
tydligt ådagalägger, att åkomman likasom tilläventyrs även de av densamma
framträdda symptomen är oberoende av en förment och måhända även påvisad
olyckshändelse, och att alltså fråga är örn ett sjukdomstillstånd, som ej bör
hänföras under olycksfallsförsäkringslagen. Så kan t. ex. vara förhållandet,
om genom röntgenundersökning eller på annat sätt ådagalägges, att en beneller
leddefekt är av äldre datum än det angivna olyckstillfället, eller örn på
grund av hälsotillståndet före detsamma eller omständigheterna i övrigt åkomman
befinnes vara reumatism, gikt, nevralgi o. s. v. eller kan konstateras vara
en följd av så småningom uppkommen överansträngning.

Särskilt i fråga örn muskelåkommor finnas emellertid talrika fall, där varken
genom läkarundersökningen eller på annat sätt kan klart ådagaläggas, örn ett
olycksfall i arbete inträffat eller icke. Här måste spörsmålet därom avgöras
efter avvägande av de i varje särskilt fall lämnade uppgifterna örn dels det
yttre händelseförloppet vid det tillfälle, då de uppgivna sjukdomssymptomen
framträtt, eller närmast därförut, dels den närmare karaktären av dessa och
eventuella tidigare symptom m. fl. omständigheter, sådana de av läkaren
kunnat iakttagas och angivas eller eljest inhämtas.

Erfarenheten visar, att den åkomma i ryggen, som benämnes ryggskott
(lumbago) ■—■ även om den ofta betecknas och jämväl av läkare diagnostiseras
såsom muskelsträckning (lumbago traumatica) — icke behöver vara en sträckning
eller bristning i vanlig mening av den art, som eljest i regel uppkommer
av olycksfallsliknande orsaker, utan kan denna åkomma vara att ensamt eller
därjämte hänföra till så småningom skeende överansträngning i kroppsarbete
samt till viss av arbetsförhållandena påverkad eller annan disposition för
reumatiska och nevrasteniska inflytelser. Hos kroppsarbetande personer framträda
ofta, på grund av upprepade lyftningar och dylikt, så småningom för -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

ändringar i ryggradens ledgångar, å kotkropparna m. m. med tendens till med
tiden inträdande ryggstelhet (spondylitis deformans). Under utvecklingen av
dessa processer, som i sin tur kunna i fortsättningen predisponera till större
känslighet för påverkan av vissa även mindre ansträngande rörelser, av temperaturväxlingar
m. m., förekomma mer eller mindre plötsligt framträdande
smärtor i ländtrakten, vartill motsvarighet ej, eller i mindre mån, finnes i fråga
örn andra kroppsdelar. För vederbörande läkare möter det särskilda svårigheter
att diagnostisera hithörande åkommor och deras orsaker i det särskilda fallet
på grund av åtskilliga med ifrågavarande musklers och ledgångars otillgängliga
läge m. fl. omständigheter sammanhängande förhållanden.

Inom den sociala olycksfallsförsäkringen måste visserligen dessa sjukdomsformer
tilläggas liknande betydelse som i allmänhet tillerkännes sådana sjukdomar,
vilka, sedda ensamt för sig, ej äro att hänföra under denna försäkring.
Härvid bör emellertid efter riksförsäkringsanstaltens förmenande även skäligen
beaktas, att ett förut befintligt sjukligt tillstånd kan förvärras genom olycksfall
och på grund därav under vissa betingelser medföra rätt till ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Efter riksförsäkringsanstaltens förmenande möta mycket stora svårigheter
att ifråga örn här förevarande och liknande åkommor träffa särskilda lagbestämmelser
för klarläggande ensamt vad dem angår av begreppet olycksfall
i arbete och därmed utesluta dem från den fria prövning efter i allmänhet
antagna grundsatser, som gällande lagstiftning förutsätter och som möjliggör
anpassning efter föreliggande omständigheter. Detta så mycket mer som vid
en reglering i detta syfte rörande de av motionären särskilt åsyftade muskelsträckningarna
hänsyn måste tagas till övriga dylika och till andra liknande
åkommor. Icke heller lär det, förutsatt att ett särskiljande av vissa muskelsträckningar
från övriga läte sig i lagstiftningsväg tillfredsställande göra, böra
ifrågakomma att — såsom motionären måhända avser —• under olycksfallsförsäkringslagen
inordna dessa, även när de icke härleda sig från olycksfall.
Därigenom skulle nämligen gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
på denna punkt utplånas.»

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 32:

»Det förslag, som innehålles i motionen, synes avse, att s. k. muskelsträckningar
i ryggen skola i försäkringshänseende alltid anses såsom följder av
olycksfall i arbete. Ett genomförande av förslaget skulle alltså innebära, att
beträffande ifrågavarande skador icke skulle förefinnas den prövningsrätt, som
i berörda hänseende eljest tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett
bifall till motionen skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen på denna punkt bleve utplånade.

Med anledning av motionen har på utskottets hemställan verkställts en ingående
undersökning av det föreliggande spörsmålet. Denna utredning giver
vid handen, att vid prövning av ersättningsanspråk beträffande sådana skador,
som avses i den föreliggande motionen, försäkringsinrättningarna numera
hämta ledning av den medicinska sakkunskapens anvisningar vid bedömandet
av frågan, huruvida s. k. muskelsträckningar i ryggen äro att betrakta som
olycksfall eller sjukdomsfall.

Utskottet har med hänsyn till här ovan anförda förhållanden icke ansett
sig kunna tillstyrka bifall till något av de i motionen framställda yrkandena;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

5

och får alltså hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Reservation anfördes av herr Hage, som på angivna skäl ansåg, att utskottet
borde hava föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa en allsidig och ingående utredning
av den i motionen berörda frågan.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan avslå motionen.

Ett spörsmål, som har sammanhang med innehållet i nu förevarande motioner,
berördes uti en vid 1932 års riksdag av herr Branting väckt motion, I: 251,
däri yrkades, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn utredning i vissa i motionen angivna hänseenden samt om möjligt till 1933
års riksdag framlägga förslag till ändring i olycksfallsförsäkringslagen i dessa
avseenden. Motionären förklarade i motionen, bland annat, att han ville fästa
uppmärksamheten vid det krav på orsakssammanhang mellan å ena sidan en
skada genom olycksfall i arbete samt å andra sidan sjukdom, invaliditet eller
dödsfall, vilket lagen uppställer genom att för rätt till ersättning fordra, att
olycksfallet »medfört» sjukdom, invaliditet eller dödsfall. Enligt motionen
uppstode ofta svårigheter att avgöra, huruvida dylikt orsakssammanhang vore
för handen. Motionären ifrågasatte ändringar i gällande bestämmelser i syfte
att åstadkomma, att de försäkrade arbetarnas intressen måtte bliva bättre tillgodosedda.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, inhämtade yttranden från
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Till nämnda
yttranden, vilka såsom bilagor fogats till utskottets över motionen avgivna utlåtande,
nr 37, anhåller utskottet att få hänvisa.

Utskottet anförde i sitt nämnda utlåtande, bland annat:

»Svårigheter att fastställa, huruvida orsakssammanhang förefinnes, göra
sig kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande olycksfallsförsäkringen.
Jämväl då fråga är om ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida orsakssammanhang föreligger.
Enligt rättspraxis torde emellertid kravet på dylikt sammanhang i
skadeståndsmål icke fattas så strängt, att ersättning skulle anses böra utgå
endast för sådan skada, som på bindande sätt kail bevisas vara orsakad av en
ifrågakommen handling. Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra sig
gällande, att allenast viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras.
Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava i sina i ärendet avgivna
yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område icke böra
uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang än vad
som följer av allmänna skadeståndsregler. Något krav på en strängare rättstilllämpning
inom försäkringsrätten än inom skadeståndsrätten har således icke
ansetts följa av lagens uttryckssätt. En ändring av lagtexten, varigenom uttryckligen
stadgades, att för rätt till ersättning skulle vara tillräckligt, att
skälig anledning funnes att antaga, att orsakssammanhang vore för handen,

JJtskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

skulle knappast bliva av praktisk betydelse. De av utskottet inhämtade uppgifterna
rörande praxis vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen synas
utskottet icke heller innefatta tillräckliga skäl för att utskottet skulle kunna
biträda motionärens yrkande i denna del.»

I utlåtandet hemställde utskottet med anledning av motionen allenast örn
skrivelse till Kungl. Majit i visst hänseende, varom nu icke är fråga.

Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet har ansett lämpligt inhämta vissa statistiska uppgifter rörande
fall av muskelsträckningar, vilka anmälts såsom olycksfall i arbete för att utfå
ersättning. Uppgifter från riksförsäkringsanstalten, i vad angår i anstalten
försäkrade arbetare hos andra arbetsgivare än staten, återfinnas beträffande
åren 1926 och 1927 i bilagan B till andra lagutskottets utlåtande nr 32 år
1928 samt beträffande åren 1928—1932 i bilagan A till förevarande utlåtande.
I fråga örn två av de största ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen hava de
siffror inhämtats, vilka återfinnas uti de såsom bilaga C till detta utlåtande
fogade tablåerna.

Det förslag, som förevarande motioner innehålla, synes avse, att muskelsträckningar
och muskelbristningar, som inträffa under arbetet, i försäkringshänseende
i regel skola anses såsom följder av olycksfall i arbete. Ett genomförande
av förslaget skulle alltså innebära, att beträffande ifrågavarande
skador icke skulle förefinnas samma prövningsrätt, som i berörda hänseende
eljest tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett bifall till motionerna
skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen på denna punkt gjordes otydliga.

Enligt utskottets mening måste vid prövning av frågan, örn en muskelsträckning
eller muskelbristning skall betraktas såsom olycksfall eller sjukdomsfall,
det avgörande bliva det resultat, vartill vederbörande läkare vid
medicinsk bedömning av fallet kommer. Att giva muskelsträckningar och
muskelbristningar en särställning i fråga om rätten till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen kan utskottet icke förorda. Utskottet vill emellertid
framhålla, att det vore önskvärt, att fackmännen inom hithörande
medicinska områden föranleddes till fortsatta ingående studier för att
klarlägga förhållandet vid sådana skador, beträffande vilka fråga kan
uppkomma, huruvida de förorsakats av olycksfall i olycksfallsförsäkringslagens
mening eller av sjukliga förändringar i kroppen, som förefunnits
redan vid skadornas tillkomst. Utskottet förmenar, att genom sådana
vetenskapliga forskningar skulle kunna vinnas säkrare vägledning såväl för
läkarna, då de ur olycksfallsförsäkringssynpunkt skola bedöma de sjukdomsfall,
som komma under deras behandling, som ock för allmänheten, som mången
gång har svårt att förstå den ståndpunkt, vartill läkarna vid sina undersökningar
komma till frågan, huruvida olycksfallsskada i lagens mening föreligger
i det enskilda fallet.

Med hänsyn till vad i ärendet anförts finner utskottet icke skäl att tillstyrka
den av motionärerna gjorda framställningen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

Utskottet hemställer fördenskull,

att förevarande motioner, I: 185 och II: 354, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, von Geijer*, Sigfrid
Hansson, Frändén, Sam Larsson, Öhman och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Hage,
Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Molander*, Sandberg och Sandström i
Nyland*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage,
Olovson i Västerås och Molander, vilka anfört följande:

»I likhet med utskottsmajoriteten anse vi, att det vore önskvärt, att den
vetenskapliga forskningen på ifrågavarande område kunde giva en säkrare
vägledning för läkarna, då de ur olycksfallsförsäkringssynpunkt skola bedöma
skador av det slag, varom här är fråga, d. v. s. muskelsträckningar och muskelbristningar.
Enligt vår mening bör emellertid, så länge en sådan vägledning
icke står till buds, lagen örn försäkring för olycksfall i arbete tillämpas mera
liberalt än som varit fallet under de senaste åren. Den praxis, som utbildats
ifråga om bedömandet av ersättningsanspråk med anledning av muskelskador,
som uppkommit genom olycksfall i arbete, synes nämligen innebära, att lagtillämpningen
blivit allt mera rigorös. Därom vittnar den statistik, som återfinnes
i bilagorna till utskottets utlåtande. Icke minst med hänsyn därtill, att
obligatorisk sjukförsäkring saknas i vårt land, är en uppmjukning av gällande
praxis nödvändig.

Under förhoppning örn att den vetenskapliga forskningen snarast måtte leda
till att, såsom utskottsmajoriteten uttalat, en säkrare vägledning för läkarna
vid bedömandet av här berörda skador vinnes, nöja vi oss med denna opinionsyttring.
»

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

Bilaga A.

Riksförsäkringsanstalten.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit har den 10 februari 1933 anbefallt riksförsäkringsanstalten att
avgiva och senast den 10 innevarande mars till utskottet överlämna begärt
yttrande över inom riksdagen väckta motioner, nr 185 i första kammaren och
nr 354 i andra kammaren, angående viss ändring i lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete.

Med anledning härav får anstalten åberopa sitt vid andra lagutskottets utlåtande
1928 nr 32 fogade utlåtande av den 25 februari samma år i anledning
av då väckt motion i ämnet.

Anstalten har under tiden därefter vid bedömandet av hithörande fall tilllämpat
de grundsatser, som angivits i berörda utlåtande.

I sagda utlåtande hava uppgifter lämnats örn under åren 1926 och 1927
såsom olycksfall i arbete anmälda prövade fall av muskelsträckningar i ländregionen
(lumbago) och muskelsträckningar i annan kroppsdel. De sålunda
lämnade uppgifter kompletteras här nedan med liknande uppgifter för åren
1928—1932, i vad angår i anstalten försäkrade arbetare hos andra arbetsgivare
än staten. I samma mån som de anmälda fall, där åkomman icke kunnat härledas
från olycksfall, alltmer ökats, har antalet av anstalten såsom olycksfall
godtagna fall uttryckt i procent av hela antalet anmälda successivt minskats.

1928

1929

1930

1931

1932

Muskelsträckning

i

ländregionen (Lumbago)

614

697

849

890

793

därav bifallna . .

380

463

478

463

418

och avslagna . . . .

234

234

371

427

375

Antal bifallna i

%

av hela antalet prövade

62

66

56

52

53

1928

1929

1930

1931

1932

Muskelsträckning

i

annan kroppsdel ......

507

600

878

926

972

därav bifallna . .

456

524

706

666

616

och avslagna . . . .

51

76

172

260

356

Antal bifallna i

%

av hela antalet prövade

90

87

80

72

63

Bland det antal ärenden, som här ovan angivits såsom bifallna, äro inräknade
de fall, där riksförsäkringsanstalten, efter meddelat beslut örn avslag å
ersättning samt däröver anförda besvär och ytterligare verkställd utredning,
med ändring av sitt tidigare beslut tillerkänt ersättning.

I de ovan såsom avslagna angivna fallen har efter anförda besvär försäkringsrådet
med ändring av anstaltens beslut under åren 1928—1932 tillerkänt
ersättning i tillhopa 11 fall.

Hela antalet anmälda olycksfall bland i riksförsäkringsanstalten försäkrade
arbetare (utom statens) utgjorde: år 1928 39,622, år 1929 52,156, år 1930 64,539,
år 1931 65,652 och år 1932 64,208. Ökningen under år 1929 och närmast följande
år sammanhänger med att karenstiden avskaffats från och med den 1
januari 1929.

I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråchefen Östrand och byrådirektören Sidvall, varjämte anstalten rådfört sig

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor 9

med sin överläkare professorn J. Åkerman och sina biträdande läkare professorerna
A. Troell och P. Haglund.

Stockholm den 9 mars 1933.

SIGURD RIBBING.

H. v. Schulzenheim.

Bilaga B.

Försäkringsrådet.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 10 februari 1933 har Kungl. Majit anbefallt försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta motioner,
nämligen dels nr 185 i första kammaren och dels nr 354 i andra kammaren.

Med anledning härav får försäkringsrådet anföra följande:

I motionerna yrkas, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit göra framställning örn utarbetande av förslag till sådan komplettering
av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att olycksfallsersättning i regel
utginge till personer, som under arbetet påtagligen ådragit sig skador genom
muskelsträckningar och -bristningar. I sin motivering framhålla motionärerna,
att av en i motionen lämnad sammanställning av utslag, som av försäkringsrådet
under åren 1924 och 1925 meddelats i mål rörande ersättning för åkommor
av ifrågavarande art, framginge, att under en jämförelsevis kort tid inträffat
ett stort antal muskelsträckningar och -bristningar, vilka uppenbarligen borde
räknas till olycksfall i arbete. Så länge olycksfallsförsäkringslagen icke i detta
avseende gåve möjlighet till olycksfallsersättning, måste den av de försäkrade
anses såsom otillfredsställande.

Försäkringsrådet, som den 24 februari 1928 till utskottet avgav utlåtande
över en inom riksdagens andra kammare nämnda år väckt motion nr 288 rörande
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för åkommor av ifrågavarande art,
överlämnade i sammanhang härmed en av numera avlidne professorn John Berg
verkställd utredning rörande de åkommor, som pläga angivas under diagnoserna
muskelsträckning, muskelbristning, lumbago, ryggskott etc. I anslutning
till vad i nämnda utredning anförts vill försäkringsrådet till en början erinra
örn att under diagnoserna muskelsträckning och muskelbristning inrymmas
sjukdomstillstånd av mångskiftande slag och betingade av skilda orsaker. Av
enbart diagnosen kan således i dessa fall i regel ingen slutsats dragas vare sig
örn åkommans närmare natur eller örn orsaken till densamma. Endast i undantagsfall
torde exempelvis diagnosen muskelbristning innebära, att bristning
eller annan skada å muskler blivit vid läkarundersökningen konstaterad. I allmänhet
torde det förhålla sig så, att diagnoserna muskelsträckning och muskelbristning
komma till användning, då de sjukliga symtomen enligt patientens
uppgift framträtt under arbetet vid något tungt lyft, vid en halkning eller
dylikt. Enligt rådets erfarenhet torde de försäkrade ofta hava den uppfattningen,
att en åkomma, som sålunda med mer eller mindre häftiga symtom
givit sig tillkänna under arbetet, måste betraktas som olycksfallsslcada och sålunda
vara att hänföra under olycksfallsförsäkringslagen. De förbise härvid,
att nämnda lag för sin tillämpning kräver, att åkomman skall vara orsakad
av olycksfall i arbetet och att det sålunda icke är tillräckligt, att den yppats
under arbetet eller att den måhända så småningom orsakats av själva arhetet.

Av vad ovan anförts torde framgå, att vägledning är att söka hos den medicinska
sakkunskapen, då till bedömande uppkommer fråga, huruvida åkomma,

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 0 sami. 2 avd. Nr 21. 624 38 2

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

som betecknats som muskelsträckning eller muskelbristning, bör anses såsom
olycksfallsskada.

Beträffande de i motionen relaterade målen, som av försäkringsrådet avgjorts
under åren 1924 och 1925, hava dessa bedömts med ledning av de utredningar
och anvisningar, som lämnats av de medicinska sakkunnige, som då
stått till rådets förfogande. I fråga örn ett av de refererade målen synes innehållet
i försäkringsrådets beslut vara oriktigt återgivet. Det fjärde målet i
ordningen från slutet räknat, avgjort genom utslag av rådet den 12 september
1924, avser, såvitt här kunnat utrönas, det under nr 876/1924 i rådets diarium
upptagna besvärsmålet. I detta mål bar emellertid försäkringsrådet i sitt ovannämnda
utslag förklarat, att den ifrågavarande åkomman måste anses förorsakad
av olycksfall och på grund härav upphävt försäkringsinrättningens
beslut.

I anslutning till de redogörelser, som de i motionen lämnade referaten innehålla
beträffande händelseförloppet vid de uppgivna olyckstillfällena, må erinras
örn att just frågan, huru tillgått vid det tillfälle, då åkomman enligt den
försäkrades mening orsakats, mången gång kan i mål av förevarande art vara
föremål för tvist. Osäkra eller mot varandra stridande uppgifter härutinnan
kunna hava lämnats i målet. Av handlingarna till det nyssnämnda besvärsmålet
framgår exempelvis, att den uppgift örn händelseförloppet vid skadans
uppkomst, som återfinnes i motionärernas referat, lämnats först i besvärsskriften
till försäkringsrådet. I sitt utlåtande till försäkringsrådet över besvären framhöll
även försäkringsinrättningen, att enligt klagandens i besvärsskriften lämnade
uppgifter den ifrågavarande åkomman skulle uppstått till följd av olycksfall.
Försäkringsinrättningen hade emellertid ansett sig böra fästa större avseende
vid de uppgifter klaganden lämnat, innan överklagade beslutet meddelats.
På grund härav hemställde försäkringsinrättningen, att rådet ej måtte
finna skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Beträffande övriga i motionen angivna mål har försäkringsrådet icke ansett
sig böra ingå på någon närmare redogörelse för desamma.

Tydligt torde vara, att den praxis, som av försäkringsinrättningarna och
försäkringsrådet tillämpas vid bedömandet av ersättningsärenden av nu förevarande
art, måste röna inflytande av den ökade kunskap rörande ifrågavarande
åkommors natur och orsakerna till densamma, som vinnes genom den fortgående
medicinska forskningen på detta område. Erinras må i detta sammanhang
örn den betydelse den medicinska forskningen på andra områden haft för
försäkringsmyndigheternas prövning av frågor rörande sambandet mellan sjukdom
och olycksfall. Så torde exempelvis bråckåkommorna numera i långt mindre
utsträckning än som tidigare varit fallet hänföras under olycksfallsförsäkringslagen,
detta beroende på den ökade kunskap i fråga örn uppkomsten
och utvecklingen av dessa åkommor, som vunnits genom den medicinska forskningen.

Motionärerna synas nu åsyfta, att till olycksfallsförsäkringslagen skulle
göras ett tillägg av innebörd, att under lagen skulle kunna hänföras åkommor,
som diagnosticerats som muskelsträckningar eller muskelbristningar, även örn
åkommorna enligt den föreliggande utredningen icke kunde anses förorsakade
av olycksfall. Enligt rådets mening förefinnas emellertid icke skäl att giva de
sjukdomstillstånd av olika slag, som rubriceras under diagnoserna muskelsträckning
eller muskelbristning, annan ställning i fråga om rätten till ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen än andra sjukdomar. Även med hänsyn till
de konsekvenser, som en utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen i den av
motionärerna angivna riktningen skulle kunna medföra, måste en dylik utvidgning
anses olämplig.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

11

På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning till sitt ovannämnda
yttrande den 24 februari 1928 får försäkringsrådet avstyrka bifall till motionärernas
framställning.

Stockholm den 10 mars 1933.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Göte Blomqvist.

Bilaga C.

Utdrag av a röet sgivar lies ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolags olycksfallsstatistik.

År

Antal

anmäl-

ningar

under

året

Antal

muskel-sträck-ningar
per 1,000
olycksfall

Rygg

muskelsträckningar

Andra

muskelsträckningar

Summa

Ersätta ay

Icke ersatta

Ersatta av

Icke ersätta

Ersatta

Icke

ersatta

|

A. Ö. O.

K.F.

A. Ö. O.

K. F.

A. Ö.O.

K.F.

A. Ö. O.

K. F.

1918 . .

19,949

44

521

11

328

_

16

—

849

27

1920 ...

19,639

49

600

—

5

—

355

—

6

—

955

n

1923

16''397

78

842

1

10

5

400

—

10

4

1,243

29

1925

19,221

43

87

21

308

86

220

6

78

12

334

484

1927

25^456

30

88

6

246

58

183

1

154

24

278

482

1930

35''877

20

92

5

154

37

242

17

123

38

356

352

1931

27J63

24

88

7

147

38

232

9

108

40

336

333

1932......

23,277

22

71

3

136

25

175

11

65

19

260

1 245

Summa

189,579

2,389

43

1,017

249

2.135

44

560

137

4,611

1,963

1 Härtill komma 20 st. fall ej ersatta av A. Ö. O. överklagade, men ännu ej avgjorda av Kungl.
Försäkringsrådet.

Utdrag av Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö’s olycksfallsstatistik.

Summa

Ersätta

Icke

ersatta

104

2

87

5

314

21

153

207

76

179

151

133

141

116

lil

89

1,137

752

Ä r

Antal

anmäl ningar under året -

Antal
muskelsträckningar

per 1,000
olycksfall

Ityggmuskelsträckningar

Ersatta av

L. & S. K. F,

L. & S. K. F,

Icke ersatta

L. & S. K. F

Andra muskelsträckningar

Ersatta av

L. & S. K. F

Icke ersatta

1918 ......

1920 ......

1923 ......

1925 ......

1927 ......

1930 ......

1931 .....

1932 ......

Summa

3,477

3,545

5,121

7,727

9,003

12,168

10,799

10,340

62,180

30

26

65

47

28

23

23

20

71

57

226

82

29

73

70

57

665

3

2

7

2

3

17

2

3

5

99

112

70

64

56

411

5

36

24

24

20

9

118

33

30

88

66

43

69

66

50

445

2

2

2

3

1

10

1

7

57

34

31

19

14

163

1

4

15

9

8

13

10

60