Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1933 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss utvidgning
av tillämplighetsområdet för lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 12,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olof Carlsson hemställt, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
att lagens tillämpning måtte utsträckas att omfatta även kalksalpeter,
Ca(NOl3)2, samt med densamma jämförliga, som konstgödsel använda
kemiska preparat.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen,
försäkringsrådet och lantbruksstyrelsen. Utskottet har därjämte
lämnat de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att yttra sig
över motionen. De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda,
finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och tillåter sig utskottet
hänvisa till desammas innehåll.
Lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar trädde i
kraft den 1 januari 1930. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § i denna
lag skulle den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete var försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara
försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av arsenik eller förening därav, bly eller legering
eller förening därav, kvicksilver eller amalgam eller förening därav, fosfor
eller förening därav, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar eller radium
samt mjältbrandssmitta. Sjukdomsorsaken stendamm upptogs i lagen år 1930.
Jämlikt 9 § i 1929 års lag skall Kungl. Maj:t till ledning vid bedömandet,
huruvida yrkessjukdom, som avses i lagen, är för handen, utfärda en förteckning,
upptagande dels de sjukdomsformer, vilka bruka framkallas genom sådan
inverkan, som i lagen sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari dessa
sjukdomsformer bruka framträda. Sådan förteckning utfärdades den 22 november
1929 (nr 369), ändrad sedermera genom kungörelser den 7 november
1930 (nr 398) och den 13 mars 1931 (nr 31).
Då omfattningen av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar år 1929
blev fastställd, utgick man, i enlighet med vad bl. a. andra lagutskottet i sitt
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami 2 avd. Nr 26.
Utskottet.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr S26.
utlåtande nr 40 vid 1929 års riksdag anfört, därifrån, att lagen nied hänsyn
till svårigheten att diagnosticera yrkessjukdomarna måste begränsas till att
avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kunde ledas tillbaka till
arbetet eller de omständigheter, varunder detsamma bedrevs, och vilka sjukdomar
alltså kunde tydligt skiljas från sådana, vilka uppkomme av annan anledning.
Utskottet framhöll emellertid samtidigt, närmast i anledning av ett
motionsvis framställt yrkande örn utredning rörande utvidgning av lagens
tillämplighetsområde, att utskottet förutsatte, att myndigheterna utan särskild
framställning från riksdagens sida komme att följa utvecklingen på hithörande
område med beaktande av de erfarenheter, som gjordes såväl i vårt
land som i främmande länder.
Motionären har nu hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
lagen, att dess tillämpning utsträckes till att omfatta även kalksalpeter och
därmed jämförliga, som konstgödsel använda kemiska preparat.
Erforderligt underlag för prövning av spörsmålet, huruvida den ämnesgrupp,
varom alltså är fråga, eller vissa särskilda till densamma hörande ämnen
i vårt land visat sig medföra verkningar av det slag, att de böra intagas
i uppräkningen i 1 § i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, synes
för närvarande saknas. Man torde emellertid kunna förvänta, att material
tämligen snart skall erhållas för bedömande av förekomsten av de skador, som
åsyftas av motionären. Genom kungörelse den 10 februari 1933 (nr 37) har
nämligen i allmänna läkarinstruktionen införts åläggande för läkare att göra
anmälan till medicinalstyrelsen beträffande sjukdomsfall, som kunna vara
föranledda av hälsofarligt arbete.
Utskottet förutsätter fortfarande, att myndigheterna utan särskild framställning
härom från riksdagens sida komma att följa utvecklingen på hithörande
område. Med hänsyn till frågans nuvarande läge anser sig utskottet
icke böra förorda, att den av motionären föreslagna lagändringen nu vidtages.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 1:12, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 mars 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, von Geijer*, Frändén,
Sam Larsson, Öhman*, Norman och Olof Carlsson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,
Hage, Johanson i Hallagården och Hansson i Trollhättan, fru Nordgren* samt
herrar Sandberg och Sandström i Nyland*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
3
Bilaga A.
1) MEDICINALSTYRELSEN.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Ni i skrivelse den 27 januari 1933 anhållit om yttrande av Medicinalstyrelsen
över en inom första kammaren väckt motion nr 12 angående viss
utvidgning av tillämplighetsområdet för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
har Kungl. Maj:t genom brev den 28 januari 1933 anbefallt Medicinalstyrelsen
att avgiva och till Eder senast den 10 mars överlämna det sålunda
begärda yttrandet.
Handlingarna i ärendet hava varit överlämnade till medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd överläkaren, docenten Karl Marcus, och har denne den
25 februari 1933 avgivit promemoria i ärendet, vilken promemoria inkommit
till styrelsen denna dag och i avskrift här bifogas.
För egen del får Medicinalstyrelsen äran anföra följande.
Genom kungörelse (nr 37) den 10 februari 1933, vilken träder i kraft den 1
april 1933 angående ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen den
19 december 1930 (nr 442) har Kungl. Majit förordnat, att vid varje under
läkares behandling kommande sjukdomsfall, som kan vara föranlett av hälsofarligt
arbete, läkaren skall därom skyndsamt göra anmälan till Medicinalstyrelsen
enligt av styrelsen, efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet
och riksförsäkringsanstalten, fastställt formulär. Förslag till dylikt formulär
är under utarbetande.
Erfarenheten örn antalet sjukdomsfall, som kunna vara föranledda av hälsofarligt
arbete, och örn arten av sådana sjukdomsfall är för närvarande icke
stor. Den omfattar i stort sett allenast sådana sjukdomsfall, som ingå i tilllämpningsområdet
för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Man
har emellertid anledning förvänta, att den nu införda allmänna anmälningsplikten
beträffande sjukdomsfall av nämnt slag skall giva material till en
prövning av frågan, vilka ämnen som ytterligare böra upptagas i olycksfallslagens
förteckning. Vid sådant förhållande synes det styrelsen icke lämpligt
att nu utvidga dessa med »kalksalpeter samt med densamma jämförliga som
konstgödsel använda kemiska preparat». Skäl härför synas så mycket mindre
föreligga som skador förorsakade av den här föreslagna ämnesgruppen med
nuvarande metoder för dessa ämnens framställning icke torde förekomma i
något avsevärt antal, ja, för vissa delar av landet knappast förekomma alls.
Se doktor Marcus yttrande.
Medicinalstyrelsen får för den skull hemställa att Ni ville med anledning
av motionen nr 12 i första kammaren (med yrkande att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar att lagens
tillämpning måtte utsträckas att omfatta även kalksalpeter samt med
densamma jämförliga som konstgödsel använda kemiska preparat) föreslå
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
Riksdagen att besluta, att motionen icke skulle föranleda någon Riksdagens
vidare åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1933.
NILS HELLSTRÖM.
John Byttner, A. E. Bastman.
2) ÖVERLÄKAREN MARCUS’
PROMEMORIA.
P. M.
Anmodad att deltaga i utredningen av ovanstående ärende, får jag härmed
vördsamt anföra följande.
I motion, n:r 12, i Riksdagens Första Kammare föreslår herr Olof Carlsson,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar, att lagens tillämpning måtte utsträckas att omfatta
även kalksalpeter Ca(NÖ3)2, samt med densamma jämförliga, som konstgödsel
använda kemiska preparat».
Den åsyftade lagen den 21 september 1930 uppräknar åtta ämnen, vilka
kunna framkalla yrkessjukdom, samma ämnen, som tidigare funnits upptagna
i viss utländsk lag, berörande detta tema. De åsyftade ämnena äro icke riktigt
uttagna, så att de i vårt land motsvara lagens syfte, och så vitt jag har
mig bekant, hava flera utländska lagar ändrats för att mera motsvara de
verkliga förhållanden och dermatologiens utveckling, beträffande särskilt s. k.
yrkeseksemen. Motionären anser det nu befogat att »utan ytterligare vidlyftig
utredning öka listan på de uppräknade medlen med kalksalpeter, och
detta på grund av ett anfört fall samt påståendet, att detta gödningsämne
lofta’ visar sig medföra skador».
Härutinnan kan jag ej instämma. På S:t Görans sjukhus hudpoliklinik,
den största i Sverige och besökt även av talrika jordbruksarbetare, har intet
fall av hudskador, förorsakade av kalksalpeter, hittills iakttagits. På min
avdelning för hudsjukdomar av samma sjukhus, där jag varit överläkare sedan
1912, har, så vitt jag kan erinra mig, icke heller vårdats något sådant
fall, och där hava under årens lopp intagits talrika jordbruksarbetare med
yrkeseksem, förorsakade av olika ämnen. Därför torde det knappast vara
riktigt att genomföra en lagändring för ett ämne, som enligt min uppfattning
(som delas av alla erfarna dermatologer med vilka jag resonerat i saken)
icke ofta förorsakar yrkessjukdom.
I motsats mot motionären anser jag vidare, att lagen den 12 september 1930
bör underkastas revision, då de i densamma uppräknade ämnena ej motsvara
de faktiska förhållandena i Sverige, och då hela frågan torde utredas ur olika
synpunkter. Motionären talar t. ex. örn anmälningsplikt för läkare, och från
utländskt håll har föreslagits att ej fixera ett visst antal ämnen, utan från
fall till fall genom sakkunniga pröva, huruvida iråkad yrkessjukdom skall betraktas
som olycksfall i arbete. Dermatologiens framsteg med Undersöknin
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
5
gar angående överkänslighet för vissa ämnen om införandet av vissa prov
(bl. a. kutanreaktioner), motiverar också en grundlig utredning av nu ifrågavarande
spörsmål.
Jag får därför uttala, att motionen synes mig böra avstyrkas, men frågan
om utredning böra upptagas.
Stockholm den 25 februari 1933.
Karl Marcus,
Överläkare; docent,
medi. av Med.-Styr. vetensk. råd.
Bilaga B.
RIKSFÖRSAKRINGSANSTALTEX.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Majit har den 28 januari 1933 anbefallt riksförsäkringsanstalten att
avgiva och senast den 10 innevarande mars till utskottet överlämna begärt yttrande
över en inom första kammaren väckt motion nr 12 angående viss utvidgning
av tillämplighetsområdet för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Med anledning härav får anstalten anföra följande.
Riksförsäkringsanstalten har från sin verksamhet erfarenhet örn fall av sådana
i motionen åsyftade skador, som ådragits av kalksalpeter eller därmed
jämförliga såsom konstgödsel använda kemiska preparat, endast i den mån
dylika åkommor anmälts till anstalten på grund av att de ansetts falla under
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Sålunda hava till anstalten anmälts en del fall, där kalksalpeter, kalkkväve,
släckt kalk eller osläckt kalk orsakat åkommor, vilka av vederbörande läkare
eller eljest angivits såsom brännskador, brännsår, frätsår, öppna sår, akut hudutslag
eller dylikt å händer eller andra kroppsdelar.
I allmänhet har uppkomsten på angivet sätt av dylika åkommor ej kunnat
hänföras till någon sådan plötslig yttre händelse, som regelmässigt anses erforderlig
för att olycksfall skall anses vara för handen och åkomman sålunda
kunna hänföras under lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. I vissa
fall, där inträffande skada föranletts av osläckt kalk, har, på grund av den
hastigt brännande egenskapen hos detta ämne, därav följande skada ansetts
vara av olycksfallskaraktär. Likaså har i några andra fall ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen tillerkänts, där t. ex. av skäl, som icke förutsetts,
viss hand- eller fotbeklädnad eller annat i arbetet använt skyddsmedel icke
fungerat nöjaktigt, utan fastmer kunnat påskynda den skadliga inverkan av
det ifrågakommande ämnet.
Försäkringsrådet framhöll redan i sitt avgivna yttrande över det av socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen år 1928 gemensamt
avgivna förslag till försäkring för vissa yrkessjukdomar, vilket ligger till
grund för den gällande lagstiftningen i ämnet, att rådet haft under prövning
några fall, där arbetare ådragit sig frätsår vid hanterande av gödningsämnet
kaiksalpeter. Efter inhämtande av yttrande från sakkunnig hade rådet funnit
dessa skador icke kunna rubriceras såsom olycksfallsskador (jfr för övrigt
särskilda yttranden inom försäkringsrådet: Kungl. Maj:ts proposition
1929 nr 184 sid. 18—19).
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
Med avseende å motionärens förslag om upptagande i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar av kalksalpeter samt därmed jämförliga såsom konstgödsel
använda kemiska preparat möter det enligt vad riksförsäkringsanstalten
inhämtat svårigheter att tillfredsställande avgränsa, vilka ämnen och föreningar
av ämnen, som därvid må ifrågakomma. Härtill kommer, att, enligt
vad som gjorts gällande av de av anstalten i ärendet hörda läkare, det merendels
icke låter sig göra att med erforderlig grad av sannolikhet bestämma, huruvida
sådana etsningar och sår i huden, eventuellt komplicerade av infektioner,
som här förekomma, äro att hänföra till något av här ifrågakommande
ämnen eller föranletts av andra omständigheter. I detta hänseende har av
samma läkare framhållits, att det erforderliga sambandet mellan orsaken, ämnet,
och dess verkan, det konstaterade sjukliga tillståndet, lättare låter sig fastställas
i fråga örn t. ex. terpentin m. fl. andra hudretande eller huden skadligt
påverkande ämnen, vilka under förarbetena till gällande lagstiftning örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar med hänsyn till sin förekomst m. m. särskilt
uppmärksammades (jfr Kungl. Maj:ts proposition 1929 nr 184 sid. 58). När
man sålunda hittills (jfr nyssnämnda proposition sid. 55 och riksdagens skrivelse
s. å. nr 190 sid. 9) ansett sig höra begränsa den ifrågavarande lagstiftningen
till sådana yrkessjukdomar, som »i regel kunnat tydligt skiljas från
sjukdomar uppkomna av annan anledning», skulle, enligt de hörda läkarnas
uppfattning, rörande de av motionären åsyftade åkommor denna förutsättning
knappast kunna sägas i erforderlig mån vara för handen.
Genom av Kungl. Maj:t den 10 februari 1933 utfärdad kungörelse (sv. förf.-saml. nr 37) har sådan ändring skett i gällande läkarinstruktion, att läkare
skall åligga att vid varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som
kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, därom skyndsamt göra anmälan till
medicinalstyrelsen.
Såsom motionären antytt torde — den numera sålunda införda •— anmälningsplikten
kunna bliva av värde vid den vidare utvecklingen av ifrågavarande
tillsvidare ganska snävt begränsade lagstiftning på sätt, som avsetts vid
dess tillkomst. Sålunda borde måhända material kunna erhållas för bedömande
ej blott av den närmare förekomsten av de av motionären särskilt åsyftade
åkommor samt deras orsaker och verkningar, än även av möjligheten av och
förutsättningarna för ett sådant särskiljande beträffande dem jämväl i förhållande
till andra liknande åkommor, som må anses erforderligt eller lämpligt
för deras upptagande -—- jämte eventuellt även vissa av sist avsedda åkommor
-— i lagstiftningen örn försäkring för yrkessjukdomar.
På grund av vad riksförsäkringsanstalten nu anfört får anstalten hemställa,
att lagstiftningsåtgärder i den av motionären föreslagna riktningen icke måtte
genomföras förr än efter den mera ingående undersökning på området, som
framdeles torde kunna verkställas med användande, bland annat, av det material,
som kan förväntas inkomma till följd av den omförmälda anmälningsplikten
för läkare.
I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade byråchefen
Östrand; och har anstalten i ärendet rådfört sig med sin överläkare professorn
J. Åkerman och sina biträdande läkare professorerna A. Troell och P.
Haglund ävensom med docenten i dermatologi och syfilidologi vid Karolinska
medico-kirurgiska institutet J. Strandberg.
Stockholm den 9 mars 1933.
SIGURD RIBBING.
J. von Schulzenheim.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
7
Bilaga C.
1) SOCIALSTYRELSEN.
Stockholm den 9 mars 1933.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 28 januari 1933 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en inom första
kammaren väckt motion, nr 12, angående viss utvidgning av tillämpningsområdet
för lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Med anledning
härav har styrelsen infordrat yttranden i ämnet från yrkesinspektörerna och
överlämnas en sammanfattning av dessa yttranden såsom bilaga. För egen
del får styrelsen, som i ärendet samrått med sin sakkunnige för hygieniska
frågor, anföra följande.
Såsom av yrkesinspektörernas yttranden framgår ha yrkesskador uppkomna
vid handhavande av kalksalpeter eller därmed jämförliga gödningsmedel endast
i ringa omfattning kommit till yrkesinspektionens kännedom. Sannolikt
är också, att de i verkligheten icke förekomma i något större antal. ^ Anmärkas
må dock, att jordbruket i förevarande avseende är undantaget från arbetarskyddslagens
tillämpning. Vidare torde man få räkna med att skadornas uppkomst
i åtskilliga fall beror på individuell mottaglighet liksom att desamma
åtminstone i viss utsträckning kunna förebyggas genom lämpliga skyddsåtgärder.
Av nämnda skäl torde en närmare undersökning vara erforderlig,
innan beslut fattas örn att utsträcka yrkessjukdomsförsäkringslagens tilllämpningsområde
att omfatta jämväl kalksalpeter och därmed jämförliga gödningsämnen.
Styrelsen vill i detta sammanhang erinra örn den nyligen genom kungörelse
den 10 februari 1933 (nr 37) vidtagna ändringen i allmänna läkarinstruktionen,
varigenom läkarna i landet ålagts anmälningsplikt i fråga örn alla under
deras behandling kommande sjukdomsfall, som kunna vara föranledda av
hälsofarligt arbete. Härigenom torde erhållas ett synnerligen värdefullt material
för bedömande av i vad mån en utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagens
tillämpningsområde kan vara påkallad. Det synes styrelsen jämnväl
lämpligt, att det vittnesbörd ifrågavarande material kan komma att giva
i fråga örn skador genom kalksalpeter och dylika gödningsämnen först avvaktas,
innan ställning tages till frågan om dessa ämnens upptagande i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
GUNNAR HUSS.
W. Stenholm.
2) YRKESINSPEKTÖRERNAS YTTRANDEN.
Sammanfattning av yrkesinspektörernas yttranden angående föreslagen utvidgning
av tillämpningsområdet för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
att omfatta även av kalksalpeter Ca (No3>a och därmed jämförliga
konstgödningsmedel förorsakade skador.
Yrkesinspektören i I distriktet. Yrkesinspektören liksom yrkesunderinspektören
saknar varje erfarenhet örn yrkessjukdom på grund av handhavande
av kalksalpeter Ca(NO.,)2. Huruvida detta kan bero på att ifrågavarande
gödningsmedel icke användes inom distriktets egentliga, kalkrika jordbruks
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
område (Gotland) eller på omständigheter vid handhavandet, undandrager sig
f. n. yrkesinspektörens bedömande.
1 rkesinspektören i II distriktet. Någon erfarenhet med avseende på kalksalpeterns
skadlighet eller de obehag, som detta eller andra som konstgödsel
använda kemiska preparat kunna förorsaka, har icke vunnits inom andra
distriktet.
i rkesinspektören i III distriktet. Då ifrågavarande skador icke äro anmälningpliktiga,
ha blott ett fatal, 10—15 anmälningar örn dyl. skador inkommit
till distriktet under senaste 10-årsperiod. Någon åtskillnad på olika gödningsämnen
har icke gjorts däri, varför ovisshet råder, huruvida skadorna orsakats
av kalksalpeter eller annat gödningsämne. För Östergötlands hushållningssällskap
och några av Linköpings större spannmåls- och gödningsämnesaffärer,
som tillfrågats i ämnet, äro åsyftade skador av kalksalpeter okända. Däremot
förklaras samstämmigt risken för hudskador till följd av kalkkväve, särskilt
i fuktigt väder, vara förhållandevis kännbar. Enär ifrågavarande skador
dock icke synas förekomma i någon anmärkningsvärd utsträckning, torde anledning
saknas att för närvarande utsträcka yrkessjukdomslagen att omfatta
jämväl kalksalpeter.
Yrkesinspektören i IV distriktet. Varken yrkesinspektören eller yrkesunderinspektörerna
hava fatt kännedom örn något fall av skador ådragna genom
kalksalpeter.
Yrkesinspektören i V distriktet. Inom distriktet användas såsom gödningsmedel
bl. a. såväl kalksalpeter, Ca(N03)2, som kalkkväve (CaCN2) och därjämte
superfosfat. Alla kunna under ogynnsamma omständigheter förorsaka
hudskador. Något som tyder på att kalksalpeter skulle vara mera skadligt
än t. ex. kalkkvävet har veterligen icke framkommit. Tvärtom syntes på sin
tid detta senare icke kunna säljas på grund av sanitära olägenheter, varför tillverkningen
ändrades genom »oljebehandling», så att kalkkvävet fick en i viss
mån kornig karaktär. Dammningen bortföll och varan ägnade sig bättre för
utspridning i maskin. Även andra gödningsmedel (kalksalpeter) reklamerades
därefter såsom »kornade» för att markera, att de voro särskilt lämpliga
för maskin.
Den sammanlagda förbrukningen av kalksalpeter i Skåne torde kunna uppskattas
till högst 13 % och av kalkkväve till högst 5 % av den totala förbrukningen
av gödningsmedel i nämnda provins. Endast ett fåtal skador genom
handhavande av gödningsämnen hava anmälts inom distriktet under åren 1927
—30. Sålunda hava såsom brännsår vid gödning angivits 2 fall 1927 och 3
fall vardera 1929 och 1930. Dessutom ha 1929 förekommit 2 fall av ögonskador
orsakade av kalkkväve.
Då tillräcklig anledning att inrycka skador av kalksalpeter i ifrågavarande
förordning framför andra likartade skador, som uppstå vid en del arbeten
inom jordbruket, icke synes yrkesinspektören föreligga, avstyrker yrkesinspektören
för sin del förslaget.
Yrkesinspektören i VI distriktet. Kalksalpeter har länge och i stor utsträckning
använts i jordbruket, utan att —- såvitt hittills ådagalagts — dess
användande medfört skadliga verkningar för därmed sysselsatta arbetare i
sådan utsträckning eller av sådan art, att tillräckliga skäl nu synas föreligga
för att utsträcka tillämpningen av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
att omfatta även kalksalpeter.
Yrkesinspektören i VII distriktet. Några fall av skador, förorsakade av
kalksalpeters hantering inom jordbruket eller eljest, ha icke bringats till di
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
9
striktets kännedom i något enda fall. Frekvensen av dessa skador synes
vara ringa. Det synes tveksamt, huruvida skador av kalksalpeter skola upptagas
såsom yrkessjukdom förrän större erfarenhet vunnits rörande dessa
skadors art. Det kan vara sannolikt, att de skador, som uppstått, berott
på personlig överkänslighet.
Yrkesinspektören i VIII distriktet. Det i bilagan till motionen angivna
fallet av brännskador, ådragna under utspridning av kalksalpeter, är det
enda för yrkesinspektören och övriga befattningshavare inom distriktet hittills
kända fall av dylik yrkessjukdom.
Då det synes . antagligt, att dispositionen för angivna skada är individuell
liksom fallet är i fråga örn yrkeseksemen, så anser yrkesinspektören för sin del,
att för närvarande icke tillräckliga skäl förefinnas för ett fristående upptagande
av frågan till övervägande. Däremot synes frågan örn kalksalpeter
samt eventuellt »därmed jämförliga, som konstgödsel använda kemiska preparat»
böra upptagas till prövning i samband med övriga av motionären
nämnda ämnen. Yrkesinspektören har emellertid ingen anledning tro, att
tidpunkten för ett dylikt övervägande ännu är inne.
Yrkesinspektören i IX distriktet. Såvitt av inhämtade uppgifter framgår,
användes icke kalksalpeter i större mängder inom nionde yrkesinspektionsdistriktet
och något fall av brännsår har icke kommit till yrkesinspektörens
kännedom. Jordbruksföretagen, som närmast ha användning för kalksalpeter,
äro icke här särskilt omfattande, och den mängd kalksalpeter, som
förbrukas vid de olika platserna, är i regel icke större, än att den låter sig
utspridas under någon timmas tid eller mindre. Är arbetaren härvid torr örn
händerna, torde fara för hudsjukdom icke i större grad förefinnas. Som
skydd lär dessutom kunna tjäna att ingnida huden med fettämne eller dylikt.
Även transport- och handelsarbetare behöva endast tillfälligt handskas
med kalksalpeter och därvid torde lämplig handbeklädnad och redskap vid
handhavandet av varan kunna utgöra ett gott skydd.
Med hänsyn till den ifrågavarande yrkessjukdomens ringa förekomst och
de möjligheter, som kunna anlitas i förebyggande syfte, synes den föreslagna
vidgade tillämpningen av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar icke
motsvara något särskilt behov inom härvarande distrikt.
FÖRSÄKRINGSRÅDET.
Bilaga D.
Till Riksdagens Andra Lagutskott.
* Genom remiss den 28 januari 1933 har Kungl. Majit anbefallt försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över en inom första kammaren väckt
motion, nr 12, angående viss utvidgning av tillämplighetsområdet för lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
I anledning härav får försäkringsrådet anföra:
Motionären hemställer, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att lagens tillämpning måtte utsträckas
att omfatta även kalksalpeter Ca(N03)2 samt med densamma jämförliga
som konstgödsel använda kemiska preparat.
Såsom i motionen anföres har försäkringsrådet i några fall, som kommit
under rådets prövning, ej ansett sig kunna godkänna framställning örn ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen för skador, orsakade av kalksal
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 06; bilagor.
peter eller därmed jämförliga ämnen, då dessa skador, såsom framhållits av
medicinskt sakkunnig, ej kunnat rubriceras såsom olycksfallsskador utan vore
att anse såsom rena yrkesåkommor.
Då bland annat omfattningen av dylika skadors förekomst icke är i någon
vidare mån utredd, synes det försäkringsrådet lämpligast, att innan ett tilllägg,
på sätt motionären föreslagit, införes i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, en utredning i angivna hänseende företages. Därvid borde
även undersökas, i vad mån sådana skador öva inverkan på den skadades
arbetsförmåga.
Det torde ock vara av nöden att, örn möjligt, en närmare precisering gives
åt uttrycket »med densamma jämförliga som konstgödsel använda kemiska
preparat», då ett dylikt något obestämt uttryck måhända kunde giva anledning
till ojämnheter i lagtillämpningen. Härvid har icke förbisetts, att ifrågavarande
ämnen kunna tid efter annan ändras till sin sammansättning och
även erhålla olika beteckningar vid deras marknadsförande. Helst borde, örn
möjligt, i lagen angivas det i konstgödsel ingående ämne, genom vars inverkan
vid gödselmedlens hantering kroppsskador kunna uppstå.
Stockholm den 10 mars 1933.
På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.
/Göte Blomqvist.
- /
LANTBRUKSSTYRELSEN.
Bilaga E.
Till Riksdagens Andra Lagutskott.
Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt Kungl. Lantbruksstyrelsen att
till Eder avgiva yttrande över en inom första kammaren väckt motion, nr
12, angående viss utvidgning av tillämplighetsområdet för lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.
Med anledning härav får lantbruksstyrelsen i ärendet anföra följande:
Under framhållande att skador ofta drabbat jordbruksarbetare m. fl. vid
handhavandet av konstgödselmedlet kalksalpeter, Ca(N03)2, hemställer motionären,
herr Olof Carlsson, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
med däri genom lagen den 12 september 1930 (nr 335) vidtagen ändring,
att lagens tillämpning måtte utsträckas att omfatta jämväl kalksalpeter samt
därmed jämförliga, som konstgödsel använda kemiska preparat.
Lantbruksstyrelsen vill för sin del framhålla att, även om fall av skador
utav ifrågavarande slag förekommit, desamma dock torde hava varit fåtaliga
och förorsakats av särskild känslighet i huden. I allmänhet synes emellertid
handhavandet av kalksalpeter — vilket är ett av det svenska jordbrukets
vanligaste kvävegödselmedel — icke hava medfört några olägenheter.
Snarare vålla andra gödselmedel större olägenheter, t. ex. kalkkväve
eller kalciumcyanamid (CaCN2).
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
11
Enligt vad lantbruksstyrelsen under liand inhämtat hos riksförsäkringsanstalten
skulle ett utvidgande av ifrågavarande lags tillämpning jämväl
till ovannämnda konstgödselmedel för jordbrukarna betyda ökade försäkringsutgifter.
Då ifrågavarande försäkringsform ännu befinner sig på försöksstadiet
och en beräkning av nämnda utgifter under sådana förhållanden icke för
närvarande synes kunna utföras, torde för närvarande icke böra vidtagas åtgärder,
varigenom jordbruket skulle komma att — till synes utan större fördel
— belastas med ytterligare försäkringsutgifter. Stockholm den 23 februari
1933.
ERIK INSULANDER.
Georg von Zweigbergk.
Bilaga F.
DE ÖMSESIDIGA SOCIALFÖRSÄKRINGSBOLAGENS
FÖRENING.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 27 januari 1933 har utskottet berett de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening tillfälle att avgiva yttrande i anledning av
en av herr Olof Carlsson, Stockholm, i första kammaren väckt motion nr 12
angående viss utvidgning av tillämplighetsområdet för lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.
Beträffande den i motionen gjorda hemställan, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, att lagens
tillämpning måtte utsträckas att omfatta även kalksalpeter Ca(N03)2 samt
med densamma jämförliga, som konstgödsel använda kemiska preparat, får
föreningen anföra följande.
Såsom i motionen anföres, omfattar yrkessjukdomslagen allenast åkommor
orsakade av vissa i lagen angivna ämnen.
Med hänsyn till arten av ifrågavarande sjukdomar har det nämligen befunnits
nödvändigt att, såsom i förarbetena till lagen från skilda håll betonats,
begränsa lagen till sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka
till arbetet eller de omständigheter, under vilka detsamma bedrives. Av
stor betydelse är därför, att försäkringen begränsas till sådana sjukdomar,
där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom
icke erbjuda alltför stora svårigheter. Till denna uppfattning har 1929
års riksdag i likhet med departementschefen anslutit sig.
Av motiveringen till det av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och
medicinalstyrelsen år 1928 avgivna förslaget i fråga om ersättning för yrkessjukdomarna
liksom av förslagets utformning torde även framgå, att man
utgått ifrån att försäkringen bör begränsas till sådana sjukdomar, som mera
allmänt uppträda inom visst eller vissa yrken, och till ämnen, för vilkas
inverkan de försäkrade mera regelmässigt äro utsatta i sitt yrkesarbete. Samma
uppfattning kommer till uttryck i utländsk lagstiftning. Till ledning för
bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som i lagen avses, är för handen, utfärdar
Kungl. Majit ock en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i lagen sägs, dels ock
de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda. Under
dessa förhållanden torde man vid tillämpningen av yrkessjukdomslagen inom
försäkringsinrättningarna i allmänhet hava ställt sig avvisande till framställda
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
ersättningsanspråk i sådana fall, där i lagen angivet giftämne tillfälligtvis
använts.
Slutligen synes motiveringen giva vid handen, att endast åkommor, som i
regel utöva en mera väsentlig inverkan å den sjukes förvärvsförmåga, ansetts
böra komma i betraktande.
Frågan örn kalksalpeters upptagande bland de ämnen, som omfattas av
yrkessjukdomslagen, beröres av försäkringsrådet i dess yttrande över ämbetsverkens
ovannämnda förslag i fråga örn ersättning för yrkessjukdomarna.
Utan att framställa vidare erinran mot förslaget beträffande de sjukdomsorsaker,
som borde komma i betraktande, framhåller försäkringsrådet, att
rådet haft under prövning några fall, där arbetare ådragit sig frätsår eller
brännsår vid hanterande av gödningsämnet kalksalpeter. Efter inhämtande
av yttrande från sakkunnig hade rådet funnit dessa skador icke kunna rubriceras
som olycksfallsskador.
Ledamöterna i rådet Wallenius och Almström, som reserverade sig mot rådets
ovannämnda yttrande över ämbetsverkens förslag, uttalade beträffande
åkommor orsakade av kalksalpeter, att dessa vore alltför få för att i deu
föreliggande försäkringsfrågan kunna bliva föremål för beaktande. Dessutom
vore dylika skador, där de förekomme, mera beroende på försummelse
att iakttaga de föreskrifter, som gällde vid hanterande av kalksalpeter.
Nämnda gödningsmedel vore numera genom särskild behandling vid tillverkningen
oskadliggjorda.
Ledamöterna i rådet Carlsson och Tengdahl påpekade i särskilt yttrande,
att lagförslaget uteslöte en rad av fall, som vid prövning av rätt till ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen avvisades som yrkessjukdomar, exempelvis
skador, som uppstode vid behandling och arbete med kalk och cement
samt skador, som företrädesvis uppstode vid jordbruksarbete vid behandling
av norgesalpeter och andra därmed jämförliga gödningsämnen.
Ett utsträckande av yrkessjukdomslagen till skador orsakade av kalksalpeter
och närstående gödningsämnen måste enligt föreningens mening anses innebära
en avvikelse i flera hänseenden från ovanberörda principer. I sådana
fall, där skador av dessa ämnen icke äro orsakade av uppenbart olämplig
hantering av gödningsämnet eller där skada föranletts av särskilda opåräknade
omständigheter (genom plötsligt regn, uppblötta kläder, förbisedd bristfällighet
å skodon), som skulle kunna föranleda, att olycksfallsskada anses
föreligga, torde dessa skador kunna sättas i samband med individuell eller
tillfällig disposition. Följande fall, som tämligen nyligen varit under försäkringsrådets
prövning, torde vara belysande. Under spridning av kalkkväve
erhöll en jordbruksarbetare enligt arbetsgivarens olycksfallsanmälan
frätsår å vänstra underarmen, vilken skada fem dagar senare föranledde arbetsavbrott
på grund av infektion. I besvär över meddelat avslagsbeslut anförde
den skadade, att han flera gånger förut spridit ut kalkkväve men aldrig
förut erhållit skada därav, samt att ämnet fastnade vid huden på grund av
kroppens utdunstningar, varvid huden bleve frätt och irriterad genom klädernas
nötning och skavning, vartill komme, att detta arbete utfördes på våren,
då hudén i övrigt är irriterad och känslig genom de starka solstrålarna. Försäkringsrådet
fann ej skäl göra ändring i beslutet. — Dylika fall kunna enligt
föreningens mening svårligen betraktas som typiska yrkessjukdomar, då
de måste sättas i samband även med omständigheter, som ej äro att hänföra
till yrkesarbetet som sådant.
Vidkommande den sjukdomsbild, spm dessa skador förete, är den av rätt
växlande beskaffenhet. De hudsjukdomar och frätskador, som angivas vara
orsakade av gödningsämnen, lära i allmänhet icke hava någon specifik karaktär.
Särskilt i fråga om personer med känslig hud och som därför äro sär
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26; bilagor.
13
skilt utsatta för liudåkommor torde ett säkert bedömande av sambandsfrågan
bliva svårt eller omöjligt.
Såvitt framgår av det begränsade material, som står till föreningens
förfogande — föreningen har haft tillfälle taga del allenast av sådana fall,
där anspråk å olycksfallsersättning framställts hos de till föreningen anslutna
försäkringsinrättningarna — medföra ifrågavarande åkommor, då de över
huvud föranleda arbetsoförmåga, i allmänhet rätt kortvarig sådan. Något fall
som medfört invaliditet eller död är icke för föreningen känt. Och på grund
av allmänna erfarenheter torde man våga utgå ifrån att just de svåraste fallen
föranlett ersättningsanspråk.
Av de fall, som föranlett läkarbehandling, torde för övrigt enligt föreningens
mening^ en mycket stor del och sannolikt flertalet hava anmälts som
olycksfall, då vetskapen om deras rätta bedömande synes föga utbredd. Det
är då anmärkningsvärt, hur fåtaliga dessa skador äro, något som måste tyda
på att de mera undantagsvis uppträda vid hanterandet av ifrågavarande gödningsämnen.
Att av tillgängligt material bilda sig någon bestämd uppfattning örn de kostnader,
som ett genomförande av den föreslagna lagändringen skulle medföra,
ställer sig under nyssnämnda förhållanden svårt. Någon anledning antaga,
att dessa kostnader skulle bliva mycket betydande, föreligger enligt föreningens
mening icke. Det bör dock framhållas, att dessa kostnader väsentligen
skulle drabba lantbrukarna, vilka på grund av jordbrukets betryckta läge för
närvarande hava mycket svårt att bära ökade kostnader även av mindre omfattning.
Eör den föreslagna lagändringen talar, att ifrågavarande skador i viss
mån mäste sägas ligga på gränsen till olycksfallsförsäkringens tillämplighetsområde
och att meddelade avslag i anledning av anspråk på olycksfallsersättning
ofta ha svårt att finna förståelse hos allmänheten och ej sällan
väcka missnöje. Genom ett utvidgande av yrkessjukdomslagen till att omfatta
dessa åkommor skulle anledningen till dylikt missnöje väsentligen undanröjas.
Emellertid torde, såsom ovan antytts, vissa fall, där skada genom
gödningsämne föranletts av särskilda yttre omständigheter, redan nu kunna
medföra rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får föreningen uttala, att föreningen
finner övervägande skäl tala emot en sådan ändring i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, som av motionären föreslås. I händelse
emellertid lagändring kommer till stånd, synes i överensstämmelse med denna
lags allmänna avfattning uttryckligen i lagtexten böra angivas de gödningsämnen,
som omfattas av lagen. Enligt föreningens mening böra då ämnena
natronsalpeter, kalksalpeter och kalkkväve ifrågakomma.
Stockholm den 17 februari 1933.
Trygve Lovén.
O. E. A. Bolin.
AND. LINDSTEDT.
G. Bergström.
G. V. Beck-Friis.