Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1933 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förpliktelse för företag
och enskilda personer, som hava arbetare i sin tjänst,
att vid slutad militärtjänstgöring återtaga de anställda
m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 104,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Hagberg i Luleå och
Brädefors hemställt, »att riksdagen måtte besluta införande av en lagbestämmelse,
som förpliktar alla företag och enskilda personer, som har arbetare i
sin tjänst, att vid militärtjänstgöringens slut återtaga dessa sina anställda i
arbete» samt »att företag eller enskild person, som ej efterföljer denna bestämmelse,
ålägges att utbetala full månadslön under 3 månader åt personal,
som efter slutad militärtjänstgöring icke återfår sitt tidigare innehavda arbete».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionen.

Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns intagen
en bestämmelse örn förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från
anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande lagstatt tjänstehjon av
allmänna beväringsmanskapet, att örn en sådan person inkallats till tjänstgöring
eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara
berättigad att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november
1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon
eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i
högst åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett
allmänt stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs
nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag, att örn en värnpliktig,
som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete, var
borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålågo honom
enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller arbetsgivaren
icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.

Vid 1914 års riksdag framlades i proposition nr 81 förslag till lag om förbud
i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Till motivering av förslaget hade föredragande departementschefen vid remiss
av detsamma till lagrådet anfört bland annat följande:

»Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden
stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans
arbete anställd person nödgades någon tid vara borta från arbetet för fullgörande

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 9 sami. 2 avd. Nr 20. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

av siri medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren
icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom från anställningen.
Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga förfall av ett slag,
som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället ålagd plikt,
som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro har påkallats av det
viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av
vapenövningens fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar
i personligt och ekonomiskt avseende vara förenade därmed, men givetvis är
det önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda
ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den värnpliktige, örn han icke
efter vapenövningens slut äger att återvända till en anställning, som han vid
dess början innehade. Det är därför av stor betydelse för honom, att rätt härtill
inom skäliga gränser beredes, och med hänsyn till det allmänna ändamål,
för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren avbrytes, synes det vara berättigat
att, utöver vad som kan följa av allmänna regler, för dylika fall något
inskränka arbetsgivarens befogenhet att entlediga arbetstagaren.»

Riksdagen antog med vissa formella jämkningar det i propositionen framlagda
förslaget. Lag i ämnet utfärdades den 16 oktober 1914. Enligt denna
lag må värnpliktig, som är anställd »i annans tjänst eller arbete», ej skiljas
från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen
stadgad övning örn högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som
kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej gälla, där
den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller arbetsgivaren
en oriktig uppfattning örn sina värnpliktsförhållanden. I lagen är
ytterligare föreskrivet, att örn värnpliktig lider skada därigenom att, i strid
mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör
vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete
åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning. Avtal, som
strider mot lagens bestämmelser, är ogillt.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,
som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i dess helhet
förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår än dittills
varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels en första och
huvudsaklig tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan, dels ock repetitions-, reservtrupp-
och landstormsövningar. På grund av respektive övningars längd
medförde icke den första tjänstgöringen, men däremot i regel repetitions-, reservtrupp-
och landstormsövningarna, rättighet enligt den ifrågavarande lagen
till återinträde i förut innehavd anställning.

Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är värnpliktstjänstgöringen
väsentligt kortare än enligt 1914 års härordning. Alltjämt gäller dock,
att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså ej faller under
lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga, nämligen de som
tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en första tjänstgöring örn
nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen ävensom för studenter
och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän, är den första
tjänstgöringen längre. Att märka är för övrigt, att det är vanligt, att de värnpliktiga
i omedelbar följd med den i värnpliktslagen föreskrivna första tjänst -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

3

göringen fullgöra en repetitionsövning, som vid infanteriet varar tjugufem dagar
och vid vissa andra vapenslag något längre. Som några reservtrupp- eller
landstormsövningar ej äro föreskrivna i värnpliktslagen, kan den praktiska betydelsen
av 1914 års lag numera sägas vara inskränkt till repetitionsövningarna.

Vid 1916 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner, I: 4 och II: 8,
med yrkande, att riksdagen måtte besluta vissa ändringar i 1914 års lag. De
föreslagna ändringarna avsågo dels utsträckande av det i lagen stadgade förbudet
mot värnpliktigs skiljande från tjänst till att gälla all tjänstgöring enligt
värnpliktslagen, oberoende av tjänstgöringstidens längd, dels ock tydligt angivande,
att lagen hade avseende jämväl å värnpliktig anställd i statens eller
kommunens tjänst.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 23, förklarade lagutskottet, att
frågan örn ändring av 1914 års lag och därmed sammanhängande spörsmål
enligt utskottets mening krävde en allsidig utredning. Utskottet hemställde
därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under övervägande, under vilka förutsättningar sådan ändring
skulle kunna vidtagas i § 1 av 1914 års lag, att dels värnpliktig tillkommande
rätt att efter fullgjord vapenövning återfå sin anställning utsträcktes
att gälla även för det fall, att vapenövningens längd överstege sextio dagar,
och dels i lagtexten tydligt angåves, att med »annans tjänst» jämväl finge förstås
anställning i statens eller kommunens tjänst, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.

Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig mot utskottets beslut och avstyrkte
motionerna. Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen bifallen,
varefter skrivelse i ämnet avläts den 6 maj 1916, nr 98.

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen,
som den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet.

I detta utlåtande -— som finnes utförligt återgivet i första lagutskottets utlåtande
nr 7 vid 1930 års riksdag ■— framhöll styrelsen bl. a., att syftet med
det av riksdagen ifrågasatta utsträckta skyddet för den enskilde mot risken att
genom värnpliktens fullgörande förlora sin anställning från allmänt medborgerlig
synpunkt otvivelaktigt i och för sig vore förtjänt av beaktande. De
ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna vore emellertid ägnade att ingiva betänkligheter.
Arbetarnas anställningsvillkor reglerades i övervägande mån av kollektivavtalen.
I desso funnos i allmänhet ingen uppsägningstid stipulerad, i
åtskilliga fall en vecka eller kortare tid och endast i ett relativt mindre antal
fall längre tid än en vecka. En arbetsgivare kunde genom uppsägning av den
anställde lätt undandraga sig skyldigheter, som lagstiftaren kunde ålägga honom.
Möjligen kunde till undvikande härav arbetsgivaren betagas rätten att
uppsäga arbetsavtal viss tid före och viss tid efter den anställdes värnpliktstjänstgöring.
Genomförandet av en sådan anordning skulle emellertid medföra
betydande praktiska olägenheter. Det kunde slutligen ifrågasättas, örn ej en
skyldighet för arbetsgivaren att i sin tjänst återtaga en arbetare rättvisligen
borde motsvaras av en skyldighet för denne att återgå till den anställning, som
för hans räkning måst hållas vakant — en skyldighet, som otvivelaktigt skulle
möta motstånd från de anställdas sida. Även med bortseende från redan nämn -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

da svårigheter kunde det ifrågasättas, om en lagstiftning i den antydda riktningen
skulle lända den värnpliktige till gagn. Möjligheten för ynglingar i
och före värnpliktsåldern att förskaffa sig arbete skulle äventyras, i det att
arbetsgivarna i än högre grad än som redan vore fallet skulle söka undvika
att anställa personer, som hade att fullgöra värnpliktstjänstgöring. De anställda
borde emellertid genom egna åtgärder söka tillgodose sina intressen.
Deras organisationer borde nämligen vid uppgörande av kollektivavtal söka få
till stånd bestämmelser, som tillförsäkrade de anställda rätt att efter värnpliktstjänstgöring
återfå sina anställningar. I åtskilliga kollektivavtal, varå
styrelsen anförde exempel, hade också intagits bestämmelser i nu berörda
avseende. Slutligen påpekades, att den offentliga arbetsförmedlingen vore
ägnad att i viss mån motverka de olägenheter, som riksdagsskrivelsen avsåge
att förebygga.

På grund av vad styrelsen anfört ansåg den sig icke kunna förorda någon
lagstiftningsåtgärd i det syfte, som med riksdagens framställning avsågs.

Innan Kungl. Maj :t tog ställning till riksdagens skrivelse, bragtes förevarande
fråga ånyo under riksdagens prövning.

Vid såväl 1924 som 1925 års riksdagar väcktes motioner, 1924: 1:176 och
1925: 1:236, med yrkanden örn ändring i 1914 års lag. Vederbörande utskott
(särskilda utskottet vid 1924 års riksdag, utlåtande nr 2, och första särskilda
utskottet vid 1925 års riksdag, utlåtande nr 1) hemställde, under hänvisning
till att Kungl. Majit ännu icke fattat beslut i anledning av 1916 års
riksdagsskrivelse, att motionerna icke måtte föranleda lill någon åtgärd. Riksdagen
beslöt i enlighet härmed.

Den 12 juni 1925 beslöt Kungl. Majit, att förutnämnda riksdagsskrivelse
icke skulle föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1929 års riksdag väcktes av herr Öhman m. fl. en motion, II: 325, däri
hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall
mot värnpliktigas skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande
till värnpliktstjänstgöring innehade och att fullgod gottgörelse genom statens
försorg lämnades i de fall värnpliktig vållades förluster genom mistad eller
försämrad arbetsanställning på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

I utlåtande över motionen (nr 26) lämnade första lagutskottet redogörelse
för tidigare stadganden och förslag i frågan, bl. a. socialstyrelsens utlåtande
den 30 december 1922, samt anförde därefter:

»Såsom socialstyrelsen i sitt ovan intagna utlåtande omnämnt, finnas i åtskilliga
kollektivavtal bestämmelser om rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgörings
slut återfå förut innehavd anställning. Härutinnan må nämnas,
att vid de mekaniska verkstäderna och de enskilda järnvägarna alltjämt gälla
bestämmelser av det innehåll, styrelsen angivit. I kollektivavtalet mellan
Kungl, järnvägsstyrelsen, å ena, samt Svenska järnvägsmannaförbundet och
Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, å andra sidan, föreskrives,
att arbetare, som fullgjort honom åliggande militärtjänstgöring, vid denna
tjänstgörings slut skall äga företräde framför nya arbetare till erhållande av

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

5

arbete och därvid åtnjuta de förmåner beträffande sjukavlöning, semester och
kostnadsfria resor, vartill han varit berättigad, därest militärtjänstgöringen ej
mellankommit. För sådana verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar,
vilka antagits till stadigvarande tjänst, samt för de fast anställda arbetarna
vid telegrafverkets linje-, nät-, stations- och förrådsarbeten samt s. k.
distriktsverkstäder gäller, att de äga erhålla tjänstledighet eller permission för
fullgörande av värnpliktsövning. Enligt vad utskottet inhämtat saknas emellertid
i flertalet kollektivavtal bestämmelser i förevarande ämne.

Beträffande den av socialstyrelsen berörda frågan örn kollektivavtalens bestämmelser
angående uppsägningstid, torde förhållandena icke hava undergått
någon ändring av betydelse, sedan styrelsen avgav sitt utlåtande.»

Utskottet anförde vidare:

»Det är givetvis önskvärt, att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder vidtagas
för att minska de olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen kan medföra
för de enskilda. Genom lagen den 16 oktober 1914 har, som nämnts,
stadgats förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst. Enligt
motionärernas förslag skulle denna lag frånsett vissa undantag erhålla utsträckt
tillämplighet, så att den värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord
vapenövning återfå sin anställning komme att gälla även för det fall, att
vapenövningens längd överstege sextio dagar.

I den ovan omförmälda skrivelsen den 6 maj 1916 hemställde riksdagen örn
övervägande av en dylik utsträckt tillämplighet av 1914 års lag, och vederbörande
utskott viel 1925 års riksdag förklarade sig i sitt härutinnan utan anmärkning
lämnade utlåtande omfatta det tidigare av riksdagen uttalade önskemålet,
ehuru utskottet dock icke fann skäl tillstyrka någon förnyad framställning
i ämnet. Emellertid beslöt Kungl. Maj :t den 12 juni 1925 efter verkställd
utredning, att riksdagens nämnda skrivelse icke skulle föranleda någon
vidare Kungl. Maj:ts åtgärd. Enligt utskottets mening tala också starka skäl
mot en lagstiftning sådan som den föreslagna. Det torde ofta ligga i arbetsgivarnas
eget intresse att återtaga arbetare, vilka vid föregående anställning
visat sig dugliga. Och där ett sådant intresse ej förefinnes eller arbetsgivaren
eljest icke är villig att återtaga arbetaren, torde möjlighet saknas att förläna
lagstiftningen nödig effektivitet. Det må också påpekas, att redan nu arbetsgivare
understundom vissa benägenhet att vid val mellan flera platssökande
giva företräde åt dem, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring eller äro frikallade
från sådan tjänsteplikt. En utvidgning av förbudet i 1914 års lag kan
vid sådant förhållande befaras försämra arbetsmöjligheterna för dem, som hava
värnpliktstjänstgöring att fullgöra. De nu anförda synpunkterna rörande
den föreslagna lagstiftningens bristande effektivitet och faran av att lagstiftningen
i stället för att gagna de värnpliktiga skulle kunna lända dem till men
hava även framhållits av socialstyrelsen i dess ovan omförmälda utlåtande den
30 december 1922.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas
hemställan i vad denna avser förbud mot värnpliktigs skiljande från
anställning. Med denna ståndpunkt kan utskottet naturligen heller icke tillstyrka
motionärernas förslag att för vissa enstaka fall, i vilka förbudet ej
skulle vara genomförbart, ålägga staten att utgiva gottgörelse till de värnpliktiga.
»

Utskottet hemställde därefter, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation anmäldes av en ledamot, som, med instämmande av två andra

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

ledamöter, på anförda skäl hemställde, att riksdagen i anledning av motionen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville taga under
övervägande att för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 1914
års lag, att den i lagen nu stadgade begränsningen till övning örn högst sextio
dagar borttoges.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag hemställde herr Öhman m. fl. i motion 11:47, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till regeringen begära framläggande av förslag
till lag med samma innehåll, som föreslogs i motionen II: 325 vid 1929
års riksdag.

Första lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 7,
följande:

»Då utskottet i de i motionen behandlade frågorna alltjämt intager den
ståndpunkt, som kommit till uttryck i utskottets ovan intagna, vid 1929 års
riksdag avgivna utlåtande i anledning av den då väckta motionen i samma
ämne, får utskottet hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Två ledamöter anförde reservation av samma innehåll som den i ämnet år
1929 avgivna reservationen.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt vad utskottet inhämtat saknas fortfarande i allmänhet bestämmelser i
kollektivavtalen örn skyldighet för arbetsgivare att återtaga arbetare i av dem
förut innehavd tjänst efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. Beträffande uppsägningstid
gäller alltjämt, att sådan i flertalet fall ej finnes stipulerad i
kollektivavtalen. Är uppsägningstid bestämd i avtalen, utgör den i allmänhet
en relativt kort tid örn högst några veckor.

Utskottet hyser den uppfattningen, att de olägenheter, som fullgörandet av
värnpliktstjänstgöring kan medföra för de enskilda, böra såvitt möjligt är
minskas. En lagstiftning av det innehåll, som föreslås i motionen, skulle emellertid
knappast verka i sådan riktning, örn en arbetsgivare icke vore villig
att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lagen i förevarande hänseende
skulle giva, vore hans möjligheter att kringgå lagen synnerligen stora,
såsom också socialstyrelsen och första lagutskottet tidigare framhållit. Det
skulle även antagligen visa sig, att arbetsgivarnas benägenhet att vid anställning
av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring
eller äro frikallade därifrån, skulle ökas. En sådan utvidgning, som
i motionen föreslås, av tidsbestämmelsen i 1914 års lag skulle sålunda bereda
de arbetssökande ynglingar, vilka ännu icke fullgjort dem åliggande värnpliktstjänstgöring,
större svårigheter att erhålla arbete, än som redan nu förefinnas.
Ett antagande av motionärernas förslag örn oinskränkt rätt att återinträda
i arbete efter värnpliktstjänstgöring skulle alltså kunna medföra en
verkan, som alls icke av dem är avsedd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

7

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda sakna anledning att förorda
motionärernas hemställan örn ändring i de bestämmelser, som stadgats i 1914
års lag. Härav följer, att utskottet ej heller kan tillstyrka det i anslutning
till denna hemställan i motionen framställda förslaget angående ersättning
åt arbetare, som icke skulle återfå sin anställning efter värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hemställer fördenskull,

att förevarande motion, II: 104, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, von Geijer, Sigfrid
Hansson*, Sam Larsson*, Öhman, P. Sandström och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,
Johanson i Hallagården*, Österström*, Molander och Aronson*, fru Nordgren samt
herr Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.