8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Itr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1933 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn delning av jord å landet m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr
197 i första kammaren av herr Lindhagen samt nr 355 i andra kammaren
av herr Johansson i Edsbyn.
I motionen 1:197 har hemställts, »att riksdagen ville hos regeringen begära
förslag helst redan till denna riksdag till sådan ändring i § 3 av 19
kap. lagen örn delning av jord å landet, att mindre jordbruk skola även på
skifteslagstiftningens väg fullständigas och utvidgas i möjligaste mån med
odlingsmark och även erhålla en tilldelning av husbehovsskog, som svarar
mot jordbrukets sålunda ökade utvecklingsmöjligheter.»
I motionen 11:355 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda örn
nuvarande bestämmelser i Lag örn delning av jord å landet av den 18 juni
1926 äro betryggande för att jordhrukslott vid avstyckning erhåller så
mycket skog, att jordbrukets framtida existens icke äventyras på grund
av ägarens oförmåga att bygga och underhålla gården utan tillskott av
s. k. stödskog, åtminstone i Norrland med riklig skogstillgång, och att för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
»
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina förslag,
får utskottet hänvisa till motionerna.
19 kapitlet i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, vilket
kapitel handlar örn avstyckning, stadgar i sin 3 § följande:
»Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på
varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamål eller
ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet
gemensamt med denna.
Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan
bestå såsom särskild fastighet.
Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det
kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller,
där avstyckningen äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
9
och sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter
lör den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen
i orten.
Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, må avstyckningen
ej ske på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad
del, envar så framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar
mark av den omfattning, att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i
mån av tillgång erhåller för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig
skog; skolande, då fråga är örn avstyckning av mark för sammanläggning
med annan fastighet, vid beräkningen av behovet av skog tagas hänsyn
även till skogstillgången å den fastighet, varmed den avstyckade delen
är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång må dock,
där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest skäl därtill äro,
avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen
ingående jordbruksfastighet.
Vad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller
för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt
ändamål.»
Institutet avstyckning infördes i svensk rätt genom jorddelningslagen.
Det motsvarar ägostyckning och jordavsöndring enligt äldre rätt. Huvudstadgandet
därom återfanns i lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.
Bestämmelserna rörande rätt att få ägostyckning och jordavsöndring
till stånd hava under årens lopp varit föremål för åtskillig utredning.
Ändringar i desamma hava också vid olika tillfällen vidtagits. En ingående
historik härom, avseende tiden till och med år 1926, då jorddelningslagen
antogs av riksdagen, har lämnats i ett av andra lagutskottet vid
1931 års riksdag avgivet utlåtande, nr 19, i anledning av väckt motion örn
beredande av möjlighet till avstyckning av jordbrukslägenhet utan samtidig
tilldelning av skog från stamfastigheten. Till denna historik anhåller
utskottet att få hänvisa.
Vid 1927 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion 1:167 —
under framhållande av att den s. k. norrländska ägostyckningslagen blivit
upphävd vid antagandet av lagen örn delning av jord å landet — att
riksdagen ville besluta den ändring i 19 kap. 3 § i sistnämnda lag, att i
slutet av detta lagstadgande tillädes följande bestämmelse: »Vid avstyckning
av fastighets huvudsakliga jordbruk skall avstyckning, med hänsyn
till såväl denna jords omfattning som ock till den myckenhet liusbehovsskog,
odlings- och mulbetesmark, som tilldelas den avstyckade fastigheten,
varda tjänlig för jordbruk, och må ej därvid det utbrutna jordbruket
märkeligen försvagas.»
Andra lagutskottet hemställde, i utlåtande nr 10, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Reservation anfördes av
herr Lindhagen.
Utskottets hemställan godkändes av riksdagen.
10
Andru lagutskottets utlåtande Nr IS.
Lantmät er istyr elsen Ilar den 19 maj 1930 utfärdat vissa anvisningar rörande
tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen. Inledningsvis Ilar
däri anförts, att förhållandena inom landets olika delar vore så skiftande,
att det icke läte sig göra att meddela några allmängiltiga, för
vederbörande förrättningsmän bindande föreskrifter rörande tillämpningen
av ifrågavarande lagrum. I sista hand måste avgörandet i de särskilda
fallen till väsentlig del bli beroende av förrättningsmännens eget
på deras kännedom örn förhållandena i orten grundade omdöme. Med
hänsyn därtill, att lagrummets allmänt hållna avfattning visat sig lämna
rum för mycket skiftande tolkningar och meningar, hade lantmäteristyrelsen
ansett det angeläget att genom vägledande anvisningar och råd i
mera grundläggande frågor söka befrämja en så långt omständigheterna
det medgåve enhetlig rättstillämpning.
Därefter har lantmäteristyrelsen i fråga örn skogstilldelning anfört,
bland annat:
»Om till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, hörer skogsmark, må
enligt 19 kap. 3 § fjärde stycket jorddelningslagen avstyckningen ej ske
på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad del, en var
så framt däri ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,
att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller
för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog.
Föreskriften örn skogstilldelning har alltså icke avseende å fastighet
för bostadsändamål.
Men även när fråga är örn bildande av nya jordbruksfastigheter medgivas
vissa undantag från nämnda föreskrift. Härvid må inledningsvis
erinras därom, att ordalagen ’i mån av tillgång’ giva vid handen, att örn
till hela styckningsfastigheten ej hörer mera skogsmark än som erfordras
till stamfastighetens eller till en för jordbruksändamål avstyckad
ägolotts husbehov, skogsmarken kan i sin helhet tilläggas endera av dessa
fastigheter.
I 19 kap. 3 § fjärde stycket medgives, att i ort med ringa skogstillgång''
må, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest skäl därtill
äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en
i förrättningen ingående jordbruksfastighet.
Slutligen må, enligt 19 kap. 3 § sista stycket jorddelningslagen, föreskriften
örn skogstilldelning ej heller utgöra hinder för avstyckning av
mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande
av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål.
Denna möjlighet att utan skogstilldelning upplåta lägenheter jämväl för
annat än bostadsändamål tillkom efter hemställan av vederbörande riksdagsutskott,
som därvid åberopade, att man å orter med jämförelsevis
ringa skogstillgång icke borde genom alltför stränga bestämmelser örn
skogstilldelning omöjliggöra måhända högst önskvärda upplåtelser av
jordbruk.
Sedan förrättningsmannen prövat frågan, huruvida såsom villkor för
tillstånd till sökt avstyckning erfordras fördelning av styckningsfastighetens
skogsmark mellan stamfastigheten och avstyckad ägolott, har han
vidare, i händelse dylik fördelning skall äga rum, att bedöma huru stor
del av skogsmarken, som bör tilläggas vardera fastigheten.
11
Amira lagutskottets utlåtande Nr 18.
I lantmäteristyrelsens tryckta meddelanden kar tidigare framhållits,
att till husbehovsvirke bör, där ej särskilda förhållanden annat föranleda,
hänföras virke till bränsle, för uppförande och underhåll av nödiga byggnader,
hägnader, hässjö!-, broar, till täckdikning och slöjd.
Vid beräknandet av den årliga virkeskvantitet, som erfordras för att
tillgodose en brukningsdels behov av husbehovsvirke, är i första hand
att taga hänsyn till dels de klimatiska förhållandena och dels storleken av
brukningsdelens inägojord.
Enligt en sakkunnigutredning har den årliga virkesförbrukningen till
husbehov för gårdar med intill 5 hektar odlad jord uppskattats till ungefär
följande belopp i fast mått:
i övre och inre Norrland................................................ 45 å 50 körn.
i mellersta Norrland och norrländska kustlandet .... 40 » 45 »
i södra Norrland och Dalarna........................................ 25 » 30 »
i Bergslagen........................................................................ 15 » 20 »
i södra Sverige ................................................................ 10 » 15 »
Dessa siffror synas emellertid vara väl låga för att läggas till grund
för skogstilldelning vid avstyckning i mellersta och södra Sverige. Därest
med husbehovsvirket skall kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda
tillfredsställande bostadsutrymmen, lärer böra räknas med en årlig minimikvantitet
av 12 å 15 khm. för Götalands kustlandskap samt för Gotland
och Öland. För de inre delarna av Götaland samt för Svealand med
undantag av dels övre Värmland dels västra och norra delarna av Dalarna
hör räknas med en årskvantitet av 20 å 25 körn. För nu nämnda
delar av Värmland och Dalarna, för södra Norrland och norrländska
kustlandet kan det årliga husbehovsvirket i allmänhet skattas till 25 å
35 kbm. För övriga delar av Norrland måste räknas med en något högre
genomsnittssiffra med en maximigräns vid 40 å 45 kbm.
Nu anförda siffror hava avseende å brukningsdelar med en areal åker
eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar
måste givetvis räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt
för beräkningen av årskvantiteten husbehovsvirke torde erhållas,
örn den för en brukningsdel örn 5 hektar beräknade kvantiteten
ökas med ungefär 5 procent för varje hektar åker eller däremot svarande
inägojord över 5 hektar.
Ovan anförda siffror äro blott ungefärliga genomsnittssiffror, som i
de särskilda fallen kunna böra jämkas såväl uppåt som nedåt.
Vid kvantiteternas angivande har hänsyn i någon mån tagits till den
inskränkning i virkesbehovet, som kan föranledas av användning å vissa
orter av annat material än trä till byggnader och stängsel, men däremot
icke vare sig till den omständigheten, att bränslebehovet i större
eller mindre mån lämpligen kan fyllas med torv, kol eller annorledes
eller till det förhållandet, att jordbruket inom vissa delar av landet ensamt
för sig icke kan anses bärkraftigt. Huruvida av sistnämnda anledning
erfordras stöd av ökad skogstillgång utöver vad ovan angivits bör
med beaktande av förhållandena å orten bedömas med tillämpning av
stadgandena i jorddelningslagen 19 kap. 3 § första och andra styckena.»
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Domänstyrelsen, som på hemställan av lantmäteristyrelsen införskaffat
yttranden rörande virkesbehovet för jordbruksfastigheter från samtliga
domänintendenter liksom ock från samtliga Överjägmästare med undantag
av över jägmästarna i övre och nedre Norrbottens distrikt, har för
sin del kommit till något lägre siffror i fråga örn de erforderliga kvantiteterna
husbehovsvirke än dem, som lantmäteristyrelsen i sina anvisningar
uppgivit. Domänstyrelsen har ansett, att dessa kvantiteter borde
beräknas på följande sätt:
Södra delarna |
Dalarna och |
Övriga delar |
|
10—15 15—25 |
- 15—20 20—30 |
20—40 |
|
» » » * 10 » ».............. |
40-60 |
||
» » - » 20 . : ............... |
20-30 |
25—35 |
|
» » » » 50 » » ............. |
30—50 |
35—50 |
Vid 1931 års riksdag väcktes — såsom tidigare omnämnts — en motion,
I: 52, av herr Tamm m. fl., däri hemställdes, att riksdagen ville begära
utredning örn sådan ändring av 19 kap. i jorddelningslagen, att —- åtminstone
i landets mellersta och södra delar — avstyckning av jordbrukslägenhet
finge, där omständigheterna ansåges så påkalla, ske även utan
samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr
19, följande:
»Lagbestämmelser örn skyldighet att vid styckning av jordbruksfastighet
tilldela det frånstyckade området skogsmark hava för rikets norra
delar funnits sedan början av 1900-talet. Bestämmelserna hava därefter
undan för undan erhållit vidgat giltighetsområde och från och med 1928
års ingång hava föreskrifter i ämnet gällt för hela landet. De skäl, som
föranledde bestämmelsernas införande, voro av jordbruksteknisk och social
art, i det man ville dels skapa trygghet för de nybildade jordbrukens
ekonomiska bärighet, dels göra ägarna av de frånstyckade områdena oberoende
av skogsägande grannar.
Enligt utskottets förmenande hava motionärerna icke anfört skäl, som
kunna föranleda utskottet att, så kort tid efter det ifrågavarande föreskrifter
genomförts för riket i dess helhet, förorda utredning örn deras
ändring.
Utskottet vill emellertid erinra, att bestämmelserna örn skogstilldelning
vid avstyckning ur vissa synpunkter torde bliva föremål för övervägande
av de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 4 december 1930 tillkallats för att verkställa utredning örn vissa sociala
jordfrågor. Dessa sakkunniga skola nämligen till behandling upptaga,
bland annat, frågorna örn de ekonomiska förutsättningarna för
bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare
m. fl. att erhålla egna jordbruk.
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
På grund av vad i ärendet anförts får utskottet hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
Reservation anmäldes av sju ledamöter, vilka yrkade bifall till motionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid samma riksdag framställde herr Lindhagen med tillstånd av första
kammaren till chefen för jordbruksdepartementet bland annat följande
spörsmål:
»Föreligger någon förhoppning, att regeringen hinner intressera sig för
tillämpningen inom riket och särskilt i Norrland av skiftes- och norrlandslagarna
i syfte att bibehålla och befrämja självständiga och tillräckliga
jordbruk, och vore det ej av vikt att undersöka, i vad mån överträdelser
av lagstiftarens avsikter fritt äga rum utan motstånd från statens
ämbetsmannamakt i orterna?»
Bland annat med anledning av interpellationen verkställdes genom
jordbruksdepartementets försorg viss utredning, varefter departementschefen
avgav svar av innehåll, bland annat, att anledning att företaga
några åtgärder icke syntes föreligga.
Slutligen väcktes vid samma riksdag även en motion, II: 299, däri herrar
Wiklund i Byske och Lindberg hemställde, bland annat, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
och framläggande för riksdagen av förslag till sådana ändringar och
kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen, att ett kringgående
av densamma vid avstyckningar och sammanläggningar av fastigheter,
på sätt i motionen närmare påvisats, måtte förhindras.
Andra lagutskottet hemställde, i utlåtande nr 41, att motionen, såvitt
nu är fråga, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Reservation anfördes av, bland andra, herr Lindhagen, som hemställde,
att riksdagen ville begära en självständig undersökning — framför allt
ute på marken — av norrlandslagarnas och jorddelningslagens ömsesidiga
tillämpning i syfte att bibehålla och skapa självständiga jordbruk,
därvid undersökningen särskilt borde omfatta de avstyckade ägornas
mångsidighet, belägenhet, areal och produktiva beskaffenhet för att kunna,
såvitt möjligt, tillhandahålla jordbruket efter ortens förhållanden
tillräckligt med inägojord, odlingsmark samt skogsmark för husbehovsvirke,
ävensom framläggande skyndsammast för riksdagen av de förslag,
vartill undersökningen i berörda och därmed sammanhängande ämnen
kunde föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1932 års riksdag väckte herr Johansson i Edsbyn en motion, II:
137, däri han hemställde, »att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit måtte lia sin uppmärksamhet
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
fäst på försök, som göras att kringgå bestämmelserna i lag örn delning
av jord å landet av den 18 juni 1926, II avd. örn avstyckning 3 § fjärde
stycket, samt låta utreda och för riksdagen framlägga förslag till ändring
eller tillägg i nyssnämnda lag, som skyddar hemmanslott med inägojord
att vid avstyckning bliva tilldelad mindre skogsmark än vad
lagen avser».
Över motionen inhämtade andra lagutskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver, yttrande av lantmäteristyrelsen, som anförde,
bland annat, att vunnen erfarenhet i fråga örn tillämpningen av jorddelningslagen
enligt styrelsens mening visade, att lagens bestämmelser
vöre i stort sett tillräckliga för att med riktig tillämpning förhindra ett
kringgående av föreskrifterna örn tilldelning av skogsmark till jordbrukslotter
vid avstyckningar från fastigheter, till vilka hörde skog. Lantmäteristyrelsen
lämnade jämväl under hand upplysningar angående ett
förslag till avstyckning från viss fastighet, som motionären i sin motion
närmast åsyftat, samt anförde därom, att nämnda förslag i fråga örn
tilldelning av skogsmark stöde i full överensstämmelse med jorddelningslagens
bestämmelser.
Utskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 28, följande:
»Utskottet har låtit sig angeläget vara att inhämta upplysningar
rörande förekomsten av missförhållanden av sådan art, som angives i
motionen. Efter den utredning, som lantmäteristyrelsen verkställt, har
utskottet emellertid icke funnit styrkt, att motionären äger skäl för sin
farhåga, att jorddelningslagens bestämmelser skulle kringgås på det i
motionen antydda sättet. Utskottet får förty hemställa, att förevarande
motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»
Herr Lindhagen avgav särskilt yttrande, däri han hemställde, att riksdagen
med anledning av motionen »ville hos Kungl. Majit begära förslag
till sådan ändring i 3 § av 19 kap. i lagen örn delning av jord å landet,
att mindre jordbruk skola även på skifteslagstiftningens väg fullständigas
och utvidgas i möjligaste mån även med odlingsmark och sålunda även
erhålla en tilldelning av husbehovsskog, som svarar mot jordbrukets tillämnade
utvecklingsmöjligheter».
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Slutligen må omnämnas, att sociala jordutredningen i ett den 5 december
1932 avgivet betänkande med förslag till åtgärder för beredande av
ökade möjligheter för mindre bemedlade personer att erhålla egna jordbruk
lämnat en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i 19
kap. 3 § jorddelningslagen. I betänkandet omförmäles vidare, att sociala
jordutredningen i skrivelse den 13 oktober 1932 till lantmäteristyrelsen
anfört följande:
I sociala jordutredningens uppdrag inginge bland annat att verkställa
utredning rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare,.
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre
bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk.
Vid den utredning, som företoges med anledning härav, hade ifrågasatts
att bereda ökade möjligheter för lämpliga personer tillhörande
nämnda grupper att erhålla en lägenhet (arbetarsmåbruk) av den storlek,
att därå kunde födas två kor jämte några smådjur enligt ortens sed.
För en dylik lägenhet hade beräknats, att en areal av 2—5 hektar åker,
äng och odlingsmark — växlande efter förhållandena i olika landsdelar
— skulle vara erforderlig. En dylik lägenhet skulle avse att bereda innehavaren
ökad utkomstmöjlighet genom jordbruk, som dreves vid sidan
av annan verksamhet (t. ex. skogs- eller flottningsarbete). Lägenheten
skulle alltså icke hava till ändamål att utgöra en jordbruksfastighet,
varå innehavaren berfeddes full sysselsättning och bärgning.
Under behandlingen av denna fråga hade från skilda håll framhållits
för sociala jordutredningen, att förutsättningen för att dylika arbetarsmåbruk
skulle kunna inrättas för rimligt pris vore, att avstyckning kunde
ske utan att det avstyckade området tillädes skog.
Sociala jordutredningen hemställde därför, att lantmäteristyrelsen ville
till sociala jordutredningen meddela, huruvida enligt den tillämpning av
gällande lag, som följdes eller enligt lantmäteristyrelsens mening vore
den riktiga, avstyckning av mark för berörda ändamål och inom ovan
angivna ytvidder kunde ske utan att skog tilldelades den avstyckade fastigheten.
Såsom svar härå anförde lantmäteristyrelsen i yttrande den 3 november
1932 — efter redogörelse för förarbetena till gällande bestämmelser
i ämnet — bland annat följande:
»Fastigheter med en åkerareal av upp till 2 hektar syntes kunna rubriceras
såsom ''mindre lägenheter’ och således bildas utan tilldelning av
skog. _ „ ...
Fastigheter med en åkerareal av 4—5 hektar måste enligt lantmäteristyrelsens
förmenande anses utgöra fastigheter, tjänliga till jordbruk och
således, under de i 19 kap. 3 § 4 stycket angivna förutsättningar, icke
kunna utläggas utan samtidig tilldelning av skog.
Fastigheter med en åkerareal av mer än 2 men mindre än 4 hektar intoge
en mellanställning. Det syntes emellertid lantmäteristyrelsen önskvärt,
att fastigheter i denna storleksklass tilldelades skogsmark, men bildandet
av skoglösa sådana fastigheter syntes böra tillåtas örn det kunde
särskilt motiveras. Såsom särskilda skäl för bildandet av skoglösa fastigheter
av denna storleksklass syntes bland annat kunna godtagas möjlighet
att till skäligt pris uppköpa erforderliga skogsförnödenheter i närheten
av fastigheten, utan att ägaren behövde bliva beroende av en enda
leverantör med därav följande risk för godtycklig prissättning från dennes
sida, eller att stamfastighetens skogsmark vore långt avlägsen från
de inägor, vilkas avstyckning vore i fråga.
Med åker syntes, principiellt sett, böra jämställas till åker odlingsbar
mark, vilket emellertid icke syntes utesluta, att avskiljandet till särskild
fastighet av 2—5 hektar odlingsmark utan åtföljande skog syntes kunna
försvaras, örn områdets avskiljande till särskild fastighet kunde befrämja
dess uppodling. Särskilt gällde detta odlingsbara mindre områden,
belägna på långt avstånd från gården å den fastighet, lill vilken de
hörde.»
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottet.
I deri ordning och under de villkor, som omförmulas i 19 kapitlet av
lagen örn delning av jord å landet, ina från fastighet genom avstyckning
avskiljas viss till gränserna bestämd ägovidd för att utgöra en fastighet
för sig eller sammanläggas med annan fastighet. Den avstyckade ägovidden
skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara
sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande förhållanden
lämpligen kan såsom fastighet för sig på varaktigt sätt användas för det
med styckningen avsedda ändamålet. Örn avstyckat område skall sammanläggas
med annan fastighet, skola de båda delarna tillhopa bilda en
lämplig fastighet. Avstyckning från jordbruksfastighet får ej äga rum,
såvitt det ej kan antagas, att den fastighetsindelning, som uppstår, bereder
ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller
eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. Örn skogsmark lior till
den fastighet, varifrån avstyckning skall ske, får avstyckningen icke verkställas
på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som den avstyckade
delen i mån av tillgång erhåller så mycket skog, som erfordras för dess
nyttjande till jordbruk — allt under förutsättning att i både stamfastigheten
och den avstyckade delen ingå åker, äng eller därtill odlingsbar
mark i sådan omfattning, att vardera fastigheten blir tjänlig till jordbruk.
Jorddelningslagen har nu varit i kraft under mera än fem år. Olika
uppfattningar hava härunder uttalats örn dess verkningar. Då de lagbestämmelser,
varom här är fråga — såsom framgår av den redogörelse,
som meddelats i detta utskottets utlåtande — äro av synnerlig betydelse
ur både sociala och nationalekonomiska synpunkter, anser utskottet skäl
föreligga att förorda en utredning, huruvida dessa lagbestämmelser under
sin giltighetstid visat sig gynnsamma för bildandet av bärkraftiga mindre
jordbruksfastigheter i lämplig omfattning efter ortens förhållanden försedda
med erforderliga ägoslag. Vid denna utredning synes särskild uppmärksamhet
böra ägnas åt verkningarna såväl ur det mindre jordbrukets
som ur skogshushållningens synpunkt av den tillämpning, som ägt rum
av lagens bestämmelser örn tilldelning av skog.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionerna 1:197 och
11:355, ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning, huruvida
och i vad mån tillämppingen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen
jämte därmed sammanhängande lagrum
varit gynnsam för bildande av bärkraftiga jordbruksfastigheter,
vid vilken utredning särskilt avseende bör
Andru lagutskottets utlåtande Nr 18.
17
fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga om
tilldelning av erforderliga ägoslag.
Stockholm den 10 mars 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer*, Sigfrid Hansson*, Frändén '''',
Sam Larsson, Lindhagen, Norman och P. Sandström;
från andra kammaren: herrar Hage, Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gans, Molander
och Aronson, fru Nordgren samt herrar Sandberg* och Sandström i Nyland.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
o
Bihang lill riksdagens protokoll 193.1.
sami. 2 avd. Nr 16—18.
18
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
Program för utskottets hemställan
av herr Lindhagen, som för siri del anfört:
»Striden mellan industri och jordbruk om, skogen.
Striden linder nyare tider mellan industri och jordbruk om den svenska
skogen återspeglas i det nu föreliggande ärendet. Det är långt ännu till
»intressenas harmoni», varom siades i 1901 års norrlandsmotion. Bakom
utskottets enhälliga hemställan ligga olika uppfattningar. Jordbruket är
fortfarande överflyglat av industrien i skogsbygderna och särskilt i rikets
nordligare delar. Vakthållning kring jordbrukets behöriga andel i skogens
odlingsmöjligheter och gagnvirke måste sålunda äga rum från dem, som
anse jordbruket i alla tider vara »basis för all hushållning, som man vill
skall äga bestånd och varaktighet».
Denna vakthållning har tre sidor. En uppgift har varit att bilda nya
jordbruk av odlingslägenheter med tillbehör å större enskild skogsmark.
Detta föreslogs av norrlandskommittén, värmlandsutredningen och jordkommissionen
samt krävdes av 1925 års riksdag. Den andra uppgiften varatt
utbryta färdiga jordbruk, som lagts under bolag eller gods, och en stor del
sådana jordbruk med eller utan erforderligt tillbehör har även blivit
slumpvis avstyckad. Den tredje uppgiften är att komplettera ofullständiga
jordbruk, varåt ännu icke något blivit gjort annat än genom utökande av
deras antal genom skifteslagstiftningen. Även de båda senare uppgifterna
ha sitt ursprung i norrlandskommittén.
Förebyggande av ofullständiga jordbruks tillkomst genom skifteslagstiftningen.
Förebyggande av ofullständiga jordbruk upptogs inom norrlandskommittén.
Kommitténs majoritet arbetade till en början enigt därpå. En majoritet
inom majoriteten stannade emellertid med att överlämna till framtida övervägande
åtgärder att expropriationsvis komplettera dylika fastigheter genom
deras utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Majoritetens
minoritet framlade omedelbart lagförslag. Sedan har saken varit en permanent
riksdags- och kommittéfråga. Till sist föranleddes även regeringen
att upptaga saken på sitt program. Detta skedde genom egnahemspropositionen
år 1928 (nr 97), i vilken jordbruksministern yttrade (sid. 127): »I
likhet med de sakkunniga och hörda myndigheter anser även jag, att utvecklingen
av ofullständiga jordbruk till större bärkraft är en angelägenhet
av mycket stor vikt».
19
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
Ofullständiga jordbruk hava uppkommit delvis av gammalt. De lia vidare
i myckenhet tillskapats särskilt i skogsbygderna genom 1896 års ägostyckningslag,
som gav ägostyckningen fri och således möjliggjorde att utbryta
åkern utan något tillbehör. Det framgår av det politiska spelet bakom
denna lagstiftning, att den i själva verket tillkommit för att »i rättsligt
hänseende skilja jordbruksfastigheten från skogsområdet» och med den motiveringen,
att det vöre angeläget att »skogsägaren finge ägna sig uteslutande
åt skogsvården utan att besväras av jord, som han för drivande av sin
industri icke behöver». Berättelsen örn nämnda lags uppkomst och verkningar
återfinnes i 1901 års norrlandsmotion (se lagutskottet nr 48 för 1901
sid. 27—34). Sedan har oavlåtligt ofullständiga jordbruk tillkommit trots
norrländska ägostyckningslagen och jorddelningslagen.
Norrländska ägostyckningslagen.
Norrlandskommitténs uppgift var bland annat att förhindra sådan fri
utbrytning. Resultatet blev antagandet av den norrländska ägostyckningslagen,
provisoriskt 1905 och definitivt 1909. Den utsträcktes 1917 till
Värmland samt 1924 till landskapen norr örn Mälaren.
Norrlandskommittén hade föreslagit att till varje hemmanslott, som erhåller
inägojord, skall därutöver tilläggas husbehovsskog, odlingsmark och
mulbete (se bil. A). Såsom husbehovsskog skulle avsättas minst vissa hektar
medelgod skogsmark, till antalet olika bestämt för skilda trakter. Därutöver
skulle till sådan hemmanslott »läggas den för odling tjänliga mark, som
lämpligen kail med hemmanslotten förenas». Slutligen tillkommo bestämmelser
örn mulbete.
Den kontroll, som möjliggjordes genom ett sådant system, frångicks
kompromissvis av statsmakterna. Lagen borde göras »smidig». Den norrländska
ägostyckningslagen fick sålunda helt principiellt i huvudsak följande
allmänna innehåll: »Hemmanslott, som vid ägostyckning erhåller
inägojord, skall med hänsyn till denna jords omfattning som ock till den
myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten,
vara tjänlig till jordbruk». Kontroll skulle vinnas genom att vederbörande
lantmätare biträddes av två skiftesgodeman, varjämte förrättningen skulle
underställas länsstyrelsen.
Det ligger i sakens natur, att förrättningarna enligt en sådan lag måste
bli synnerligen ojämna. Jordägaren, som tog initiativet till styckning, var
lagens borne motståndare. Han var besjälad av sitt naturliga intresse att
släppa till så litet odlingsmark och husbehovsskog som möjligt. Han ägde
dessutom rätt på den tiden att välja sin lantmätare. En eventuell köpare
hade ingenting att säga till örn. Han var den svagare parten, som fick
hålla till godo med vad han fick. I en mängd fall, kanske de flesta, fanns
icke heller någon köpare vid styckningen, ity att skogsägaren ägde ensidigt
utstycka jordbruk på lager för att framdeles sälja dem sådana de utstakats
på grund av lagakraftvunnen förrättning. Åtskilliga förrättningar verk
-
20 Andia lagutskis uti. Nr 18; herr Lindhe gens yttrande.
ställdes på förhand av lantmätaren på tjänsterummet med ledning allenast
av kartor. Godemännen kunde ock gemenligen föga uträtta. Länsstyrelsens
kontroll blev under sådana förhållanden icke heller mycket bevänt
med. Den hade ju ingen annan utväg än att lita på tjänstemännen. Även
om en för liten tilldelning kunde misstänkas av de låga siffrorna, fick det
passera av förenämnda skäl. Detta icke minst även därför, att länsstyrelserna
liksom övriga »vederbörande ämbetsmän» visade sig, då norrlandsfrågan
låg i stöpsleven, i de flesta fall vara motståndare till sociala jordlagar.
Sålunda tillkommo även med norrländska ägostyckningslagen enligt sakens
natur i okänd myckenhet ofullständiga jordbruk, som det blir framtidens
uppgift att söka komplettera.
Ett belägg härpå var landshövding Widéns strid mot lantmätare i Jämtlands
län, lantmäteristyrelsen och regeringsrätten, under det länsstyrelsens
bemödanden för större tilldelningar stöddes av egnahemsnämnden och domänstyrelsen
(se jordkommissionens betänkande del IV sid. 123 samt andra
lagutskottets utlåtande nr 41 år 1931 sid. 17—18).
Ytterligare belägg därför erhölls vid jordkommissionens besök vid Gimoösterby
bruks domäner, riksdagsman Tjällgrens skildring från Ångermanland
i första kammaren och lagutskottet samt gyckelspelet i Lillherrdal
i Härjedalen med husbehovsskogens förläggning på två, tre, ända till fyra
mils avstånd från inägorna (se andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1931
sid. 18).
Begreppet stödskog.
Norrlandslagstiftningen föreskrev söm sagt att vid ägostyckningar skulle
tilläggas erforderlig husbekovsskog. Det var en nödtvungen kompromiss
för att ekonomiskt möjliggöra bevarandet av en någorlunda rimlig jordbruksegendom.
Det gamla kravet för ett norrländskt jordbruk var emellertid, att jordbruket
behövde även skog till avsalu eller, som det också kallades, stödskog,
vilket innefattade icke blott husbehovsskog utan även möjligheter till kontanta
inkomster av skogen för jordbrukets behov och jordbrukarefamiljens
uppehälle.
Denna stödskog tillmättes som bekant rikligen vid avvittringarna, som
avsågo även bildandet av nya jordbruk, ja helst byar på grundvalen av
denna ymniga skogstilldelning.
I norrlandsfrågan bestämdes emellertid genom en kompromiss mellan
andra kammaren samt första kammaren och regeringen att bibehålla kravet
på stödskog, då det gällde försäljning av en gammal avvittringshemmanslott,
som icke förut styckats. Det bestämdes att ett överflöd av skogstilldelningen
skulle fortfarande få förvärvas av industrien, varemot upprepade
förslag att denna överloppsskog skulle först hembjudas kronan och
kommunen icke ännu uppfyllts. Däremot skulle från köp undantagas så
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande. 21
mycket skot;, att den beredde även inkomst genom skogsförsäljning. Såsom
kontroll på denna omtanke upptogs, till skillnad mot vad som skedde vid
ägostyckningslagens tillkomst, i själva förbudslagen det antal hektar medelgod
skogsmark, som för ändamålet måste minst tilldelas det kvarblivande
jordbruk, som fick av industrien förvärvas. I regeringens förslag till
1925 års riksdag var denna arealbestämning borttagen och utbytt mot
enahanda »smidiga» hänvisning, som skedde i ägostyckningslagen. Här
vågade riksdagen dock ej lita på det stora godtycke i lagens tillämpning,
som skulle bliva följden med ett sådant förslag. De gamla arealbestämmelserna
i anslutning till norrlandskommitténs erfarna tillrådan behöllos.
För Dalarna bestämdes en annan grund för delningen i enahanda syfte.
Nu fäster motionären O. Johansson i Edsbyn uppmärksamhet på att även
vid utstyckningar av jordbruk från industriens redan förvärvade fastigheter
bör jordbruket tilldelas icke blott husbehovsskog utan även ett visst
mått av stödskog. Han begränsar sig emellertid till det måttfulla anspråket,
att denna stödskog skall lämna tillfälle till inkomst genom skogsförsäljning
för att allenast bestrida kostnaderna för odlingsmarkens uppodling
och uppförandet av åbyggnaderna. Detta befogade krav fäster uppmärksamhet
på norrlandskommitténs uppfattning, att husbehovsskog skulle tillräckligt
tilldelas och att de utsatta måtten skulle vara ett minimum. Med
en sådan grundsats skulle även motionärens krav kunna tillgodoses åtminstone
i norrlandsbygder, ehuru de nog behövde taga tydligt uttryck även i
lagen.
Man må besinna, att all denna stora överloppsmark var en gåva till jordbruket
från kronan. De ökade kostnaderna för en någorlunda rimlig skogstilldelning
skulle då så mycket rimligare kunna förekommas genom någon
bestämmelse att en del av denna kronodonation skall utan ersättning bibehållas
vid jordbruket. Nödtillståndet i landet föranleder ju konfiskation
av kontanta inkomster och även kapital, särskilt genom arvsskatten. Då
vore det väl rimligt att även de stora jordegendomarna och i synnerhet
bolagsdomäner, där någon arvsskatt ej kan ifrågakomma, finge genom
naturaprestationer, vilket ju ställer sig överkomligast, lämna sitt motsvarande
bidrag till folkets försörjning (jmf. motionen 195 i första kammaren
år 1933),
1926 års jorddelningslug och dess följdförfattningar.
Dessa möjligheter och norrlandskommitténs intentioner i någon mån i
sådant syfte äro emellertid nu grusade genom 192(1 års lag örn delning av
jord å landet. Husbehovsskogstilldelningen är nu inriktad på att tilldela
jordbruket det minsta möjliga och äventyrar jin mer en massproduktion av
ofullständiga jordbruk, under det att den officiella grundsatsen är att
sådana böra kompletteras. Detta kan förekommas genom en förnuftig
skifteslagstiftning, och då bör väl så även ske.
Att jordbruket i vårt land även behöver virke oell att detta rationellare
22 Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
bör produceras i sambruk med åkern jin genom inköp från främmande har
hitintills principiellt fastslagits. Efter riksdagen 1924 inföll emellertid en
ny epok av industriell övermakt. Under jordkommissionernas period sökte
statsmakten trygga åt jordbruket dess nödiga tillbehör i överkant, under
det att det nya industriella inbrottet söker sätta förläningarna till jordbruket
i underkant (se särskilda yttrandet till andra lagutskottets utlåtande med
bilaga, nr 28, sid. 6, år 1932).
Lagen om delning av jord å landet av år 1926 banade väg för den nya
epoken. I 19 kap. 3 § stadgas att vid avstyckning av jordbruksfastighet
skall tillses, att avstyckningen »bereder ökade utkomstmöjligheter för den
jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen».
Vidare stadgas, att fastigheten skall »såframt däri ingå åker, äng eller
därtill odlingsbar mark av den omfattning att fastigheten varder tjänlig
till jordbruk», så skall sådan fastighet i mån av tillgång erhålla »för dess
nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog». Någon anpassning efter
ortsförhållandena omtalas ej på annat sätt, än att i ort med ringa skogstillgång
må under vissa förutsättningar avstyckning så verkställas, att
skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.
Lagrummets ordalydelse återfinnes i utskottets betänkande sid. 8.
Anvisningarna sakna således fasta konturer. De ha icke heller lämnat
ledtråd för olika delar av landet, icke ens för det norrländska landskapet
såsom norrlandskommittén förordade och i förbudslagen genomförts och bibehållits.
Jorddelningslagens uttalade principer kunna väl uttolkas hur fördelaktigt
som helst även för jordbruket. De lämna dock spelrum för godtycket,
och då här gäller en gigantisk strid mellan ekonomiska intressen, kan lagen
av det för dagen mäktigaste intresset utnyttjas på ett omfattande sätt till sin
förmån, helst örn det utan tillräckligt skydd för det andra intresset i lagstiftningen
även gynnas av tidens uppfattningar inom »vederbörande ämbetsverk».
Utskottets utlåtande och betonande i historiken av ämbetsverkens
meningar inger också farhågor för att den eniga skrivelsen äventyrar att
icke leda till något annat än fortsatt definitiv vakthållning kring det mäktigaste
intresset så länge detta ej pacificerats i riktning mot det ideella
kravet på intressenas harmoni.
Jordkommissionernas'' och lantmäteristynelséns artskilda direktiv.
Lantmäteristyrelsen har ock ingripit för att giva fasta konturer för tilllämpningen,
vilka saknas i lagen. Man kan säga, att det är en lagstiftning
i administrativ väg, örn vars befogenhet skilda meningar kunna råda.
Styrelsens direktiv till lantmätarna återfinnas i utskottets historik (sid. 10).
Det som här först springer i ögonen är dessa direktivs i det mesta nästan
totala artskillnad från de direktiv, som först framlades av norrlandskommittén
i dess förslag till ägostyckningslag. Dessa direktiv (se bil. A) äro uppgjorda
av kommitténs ledamöter överdirektören i lantbruksstyrelsen M. von Feilitzen
1 Norrlandskommittén. Wiirmlandsnndersöluiingen och jordkommissionen.
23
Andra lagutsk:s uti. Nr IS; herr Lindhagens yttrande.
och byråchefen i domänstyrelsen Edvard Kinberg efter samråd med andra
sakkunniga. Den lag, som sedan antogs, avsåg ej att taga a\ stand från
dessa direktiv såsom en huvudsaklig vägledning.
Artskillnaden ligger för det första däri, att arealtilldelningarna äro synnerligen
minskade i förhållande till norrlandskommitténs. Styrelsens direktiv är
visserligen uträknat i kubikmeter, varefter arealbestämningen får rätta sig. I de
bifogade utredningarna örn ägostyckning 1929 av lappmarkshemmanet Lillögda
nr 3 i Västerbottens län och åren 1931 och 1932 av vissa nybyggen inom Ovanåkers
och Voxna socknar i Gävleborgs län får man en föreställning örn hur
dessa kubikmeter ta sig ut på marken, helst om ifrån dessa markområden
avdragas alla impediment, som efter 1926 ej längre skymta påfallande i
avstyckningsbeskrivningarna, varigenom allmänheten ytterligare vilseföres.
Icke heller får man någon föreställning örn, i vad mån odlingsmark ingåi
i inägorna, vad som är åker eller hagmark och allraminst naturligtvis vilken
åker, som fått nedläggas, vilken odlingsmark, som undantaghj från
tilldelningen, myrarnas odlingsvärde eller bördigheten av den skog, som
tilldelats. Uti kungörelsen den 25 november 1927 (se bil. B) föreskrives bland
annat vad som numera bör räknas som inrösnings- och avrösningsjord ''vid
tillämpning av jorddelningslagen.
Men ej nog därmed. Kommitténs direktiv utmynna i vad som minst
skall tilläggas. Styrelsens direktiv åter rör sig med »en maximigräns»,
som för övre och inre Norrland till och med i någon mån understiger vad
»en sakkunnigutredning» för nämnda landsändar uppskattat den årliga
virkesförbrukningen för gårdar med intill 5 hektar odlad jord i fast mått.
Man kan förstå vilka oändliga möjligheter yppas för skogsintresset att
därmed stimulera tillkomsten av nya ofullkomliga jordbruk i skogsindustriens
intresse.
En annan grundskillnad är att lantmäteristyrelsens direktiv väsentligen
fastlåser den svenska odlingen till vad den är nu för tillfället. Norrlandskommittén
förordade, att till liemmanslotter, oavsett deras storlek i åker
och äng, skall i största möjliga utsträckning läggas odlingsmark. Styrelsens
direktiv för skogstilldelningen gäller däremot brukningsdelar med en areal
»åker eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar». Vid större
brukningsdelar ökas kvantiteten husbehovs virke med 5 procent »för varje
hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5 hektar». Jordbrukets
utvidgning till större fullkomning genom odlingsmark är således lämnad
ur räkningen och jordbrukets utvidgning genom nya odlingar har försvårats,
icke minst i industriens intresse, som därigenom kan vidga sina anspråk
på skogsområdena.
Mot beräkningen i kubikmeter till lantmätarens vägledning mäste erinras,
att ett beskådande av marken för att utlösa en sådan vansklig omdömessak,
vilken sedan lägges till grund för markutrymmet, måste ytterligare äventyrligt
öka godtycket och minska möjligheterna till kontroll.
24
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
Kungörelsen av 1927 uppmuntrar skogsägarens intressebetonade uppfattning
att »när fortsatt brukande som inrösningsjord av befintlig åker eller
äng uppenbarligen icke kan vara ekonomiskt lönande, bör sådan äga, om
ej särskilda förhållanden annat föranleda, hänföras till avrösningsjord ■.
En vidsträckt befogenhet skänker kungörelsen även en skogsägares intresse
att undervärdera odlingsmark, som är värd att odlas till åker eller äng.
Anvisningar därtill förefinnas i kungörelsen. Ja, det säges till ock med,
att till odlingsmark skall hänföras sådan odlingsbar jord, »som beräknas
efter uppodlingen erhålla ett värde, som minst motsvarar värdet i ouppodlat
tillstånd med tillägg av odlingskostnaderna och vars odlande därjämte
ur hushållningssynpunkt kan anses lämpligt». Vidare skall efterses att jorden
erhåller för skötseln lämplig begränsning och omfattning (se bil. B).
Hur skall här exempelvis odlingskostnaden beräknas. Är det tillåtet att
beräkna den efter dagsverkskostnaderna i orten, även örn odling sker av
vederbörande jordbrukare själv på lediga stunder eller av hela familjen i
tider av arbetslöshet. Norrlandskommittén, som visste hur sådana bestämmelser
kunde missbrukas och till det yttersta missbrukats av de industriella
intressena, hävdade därför, att saken skulle ses icke ur skogsägarens intresse
utan framförallt ur intresset för en till fastighetens jordbruk »för sin
utkomst hänvisad åbo», vartill även gavs uttryck i lagstiftningen.
Kontrollen på jorddelningslagens tillämpning.
De vanskligheter i kontrollen, som på sätt ovan sägs (sid. 19) drabbade
även den norrländska ägostyckningslagen, gälla i än högre grad den nya
lagen. Av kostnadsskäl behöva godemän ej tillitas, vilket dock understundom
kan utgöra en kontroll särskilt på skogsägarens anspråk vid förrättningen.
Underställning skall ej heller vidare ske till länsstyrelsen, vilket
blir en förlust i de fall, att landshövdingen, vid sidan av sina många andra
sysselsättningar, även har såsom landshövding Widén en speciell nitälskan
för småbrukarnas sociala jordfråga.
Häremot framträder i någon mån såsom en förbättring, att lantmätare
numera ej kan fritt väljas av skogsägaren, av vilken han dock fortfarande
skall få sin betalning. Skogsägaren måste hålla sig till lantmätaren för det
distrikt, inom vilket fastigheten ligger. Förrättningshandlingarnas nu föreskrivna
insändning till överlantmätaren för granskning kan ej leda till
undersökningar på platsen annat än undantagsvis. I regel får överlantmätaren
taga förrättningen för god. I fall, såsom ovan utvecklats, erinringar kunna
göras mot lantmäteristyrelsens direktiv, kan ej begäras att lantmätaren går
emot desamma.
Med de upprepade klagomålen från orterna över avstyckningarnas åsidosättande
av jordbrukets intressen blandar sig även besvär över den bristande
kontrollen. Må man besinna att i regeln avgöres avstyckningen på tu
man hand av skogsägaren och lantmätaren under ledning av den förres
Andra lagutskts uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande. 25
ivriga önskningar samt de möjligheter till ett mycket långt tillmötesgående,
som 1927 års kungörelse och lantmäteristyrelsens direktiv medgiva,
ja, till och med påbjuda.
Skogsintressets dominerande inflytande på direktiven.
All denna inställning i författningar och tillämpning att hädanefter ställa
tilldelningen åt jordbruket i underkant och därigenom tillskapa nya ofullständiga
jordbruk är en naturlig, oreflekterad följd av det dominerande
inflytande, som här tillmätts de merkantila skogsintressena. Alla de kommissioner,
som förberett jorddelningslagens tillkomst, hade ingen eller otillräcklig
nitälskan för den sociala jordfrågan, som i regel ej var representerad.
Huru även vanlig obekantskap med frågan spelar in, belyses av
omröstningen 1926 i första kammaren örn ett föreslaget tillägg till 19 kap.
3 § i jorddelningslagen av ett stycke, lånat väsentligen ur norrländska ägostyckningslagens
klarare och fullständigare uppräkning av ägoslagen. Norrlandsbänkarna
reste sig för detta tillägg så gott som enhälligt, under det
att bänkarna på Svea- och Götalandskanten på grund av sitt främlingskap
med saken reste sig mangrant för avslag (Se andra lagutskottets utlåtande
nr 28/1932 sid. 8.)
Förfrågningar av mig hos lantmäteristyrelsen örn direktivens tillkomst
äro också klargörande.
Det meddelades att såsom utgångspunkt tagits den av socialiseringsnämn
den beställda expertframställningen år 1925 om Sveriges enskilda skogar av
jägmästaren Nils Schager, anställd hos Sveriges skogsägareförbund. Hans
välskrivna, intressanta bok med uppenbara bemödanden till allsidighet innehåller
emellertid i sin ingress till kapitlet örn skogsbruket å liusbehovsskogarna
(Se bilaga C) en klar inställning mot vår lagstiftning örn husbehovsvirkets
skyddande. Han erinrar där ock örn »den på kontinenten
tämligen okända uppfattningen, att ett jordbruk bör disponera egna skogstillgångar,
d. v. s. vara försett med husbehovsskog för att vara existensdugligt».
1 vårt klimat särskilt norrut ställer sig väl frågan annorlunda.
Och nog bör man kunna unna ensittarne i de stora skogarne att upplysa
ensligheten i vintrarnas köld oell mörker jämväl med brasor efter tycke
och smak.
Ett sådant anslag i inledningen till en expertframställning leder naturligtvis
fram emot en lagstiftning efter huvudsakligt mönster av 1896 års fria
iigostyckningslag, vartill även den av herr Tamm m. fl. år 1931 i första kammaren
väckta motion syftade (Se andra lagutskottets utlåtande nr 19 för 1931).
Något utpräglat intresse att giva jordbruket tillräckliga ägoslag i odlingsmark
och husbehovsvirke kan då icke begäras. Författaren föredrar därför
även den godtyckliga tilldelningen från fall till fall. Han säger: »De avgörande
faktorerna äro åbyggnadernas antal och beskaffenhet, hushållens
storlek, ägornas form oell hägnadsbehov, ägarnas personliga vanor oell
26 Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
smak m. m. Det är av denna anledning svårt att uppställa någon fullt
allmängiltig skala för husbehovsskogarnas arealer.»
Därjämte har inom lantmäteristyrelsen tagits till ledning betänkandet örn
förbrukning av virke till husbehov på Värmlands läns landsbygd, avgivet
1924 av sakkunniga för utredning örn anordnande av skogsavverkningsstatistik
och taxering av Sveriges samtliga skogar. Sakkunnige liksom deras
kansli ha bestått av uteslutande vetenskapliga eller praktiska experter i
skogshushållning. Särdeles nitiskt ha de sakkunnige sökt att genom stickprov
oväldigt utreda husbehovsförbrukningen inom olika gårdar. Det framgår
att de sakkunniga bär mött många svårigheter för att beräkna förbrukningen.
Resultatet har emellertid blivit att man skulle tidigare räknat med
en väsentligt större förbrukning å landsbygden än den av de sakkunnige
konstaterade. Detta gäller nu bara Värmland och endast stickproven.
Såsom ett socialt problem för skapande av bärkraftiga jordbruk för framtiden
har däremot ämnet, såvitt jag kunnat tinna, av sakkunnige ej ägnats
någon särskild uppmärksamhet. Även denna utredning har strävat till
den minsta möjliga skogstilldelning, och odlingsmarkens förening med jordbruket
synes ej ens kommit på tal.
Slutligen har lantmäteristyrelsen, fortfarande enligt utsago från verket,
rådgjort med domänstyrelsen. Resultatet återgives i utskottets historik
(sid. 12). Det överensstämmer tämligen nära med lantmäteristyrelsens slutliga
direktiv. Inom domänstyrelsen beklagar man sig emellertid ibland
över att lantmäteristatens oerfarenhet i skogshushållning visar sig genom
att lantmätarna tillägga från kronomark utbrutna jordbruk för stor skogstilldelning.
Kan det bero på att även domänstyrelsen förklarligt nog numera
ej undgår skogsägareintresset att få släppa till så litet som möjligt eller
kanske därpå, att vi alla, och således även lantmätarna, i vår enskilda id
ofta tycka att staten gärna kan betala!
De nu tillämpade direktiven för skapande av självständiga jordbruk äro
således helt präglade av skogsintressets målsmän. Det är därför ingen överraskning
att på min fråga svarats, att norrlandskommitténs förenämnda
sociala utredning örn tilldelande av alla erforderliga ägor för att bereda
självständiga jordbruk och därvid fullkomna även ofullständiga med stöd
av skiftesväsendet icke varit föremål för någon uppmärksamhet vid utarbetandet
av lantmäteristyrelsens direktiv.
En ostridig förtjänst lia emellertid dessa direktiv. De vitsorda nämligen,
att en skillnad måste uppdragas mellan olika landsdelar i riket och i all
synnerhet inom rikets nordligare delar. Norrlandskommittén ansåg detta
böra ske genom lag. Därigenom blevo även folkrepresentanterna i tillfälle
att utöva någon kontroll på direktiven. Då den norrländska ägostyckningen
antogs med förkastande av norrlandskommitténs zonindelning, så tillät man
sig i alla fall icke, mig veterlig!, att på administrativ väg lagstifta i en så
fundamental fråga. Lagen skulle bli »smidig», helt överlämnad åt gott
-
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande. . 27
finnandet från fall till fall, oell detta förhindrades just genom en sådan zonindelning
över huvud taget, det var tankegången.
Lantmäteristyrelsen har däremot tilltrott sig utöva en sådan befogenhet i
administrativ väg utan möjlighet till kontroll från det folk, örn vars obevakade
intressen här spelas på lotteri. Det kan vara omtvistligt, örn en
sådan befogenhet ens är lagligen grundad och i all synnerhet med de resultat,
var till man på denna väg kommit.
Sociala jordutredningen har nu i dagarne velat även för sin del medverka
till det av skogs- och flottningsarbetarne sedan länge krävda och redan i
norrlandskommitténs betänkande 1904 inneslutna skapandet av arbetarsmåbruk.
Jordutredningen föreslår en areal av 2—5 hektar åker, äng och
odlingslägenhet, växlande efter förhållanden i olika landsdelar. Utredningen
har därvid hemställt till lantmäteristyrelsen, huruvida enligt styrelsens uppfattning
av gällande lag avstyckning av mark för berörda ändamål och
inom ovan angivna ytvidder kunde ske utan att skog tilldelades den avstyckade
fastigheten. Styrelsen har härpå svarat att bildandet av skoglösa
sådana fastigheter syntes böra tillåtas, »örn det kunde särskilt motiveras».
Sådant skäl skulle vara örn »möjlighet förelåg att till skäligt pris uppköpa
erforderliga skogsförnödenlieter» i närheten av fastigheten. Avskiljandet
till särskild fastighet av 2—5 hektar odlingsmark utan skogstilldelning
syntes ock enligt styrelsens mening kunna försvaras, därest områdets avskiljande
kunde befrämja dess uppodling (se utskottets utlåtande sid. 15).
Genom sådana frågor och svar är spörsmålet ytterligare på glid att överlämnas
till ytterligare administrativt godtycke. Särskilt örn det skulle bero
på möjlighet att köpa virke i närheten, så kunde ju under en sådan förevändning
de flesta tillbud till skapande av självständiga småbruk omintetgöras.
Ett tryggande av skogs- och flottningsarbetarnas rätt till ett hem
med odlingsmöjligheter omkring måste också ske genom lag, stödd bl. a.
ytterst på expropriationsrätt, örn det skall bliva något bevänt med en sådan
social omtanke. Av jord och arbete kommer nämligen ali ekonomisk och
olidlig kultur. Därför är folkets rätt till jorden en naturrätt, som måste
värnas genom lag. I en sådan lag för ifrågavarande fall bör då också
inläggas betryggande bestämmelser under vilka förhållanden skogstilldelning
kan undvaras för detta speciella fall.
Exempel po avstyckningar enligt jorddelningslagen.
Det behövs knappast sådana exempel. Sakens natur och förenämnda uppläggning
klargör tillräckligt, att landet här står inför ett stort äveutyi.
En sådan intuition får väl ock anses ligga till grund för utskottets hemställan.
Där den enskilde, som står utan befogenhet för en närmare undersökning,
råkar av en slump få någon inblick i det obekanta, visa sig ock merendels
bekräftelser på farhågorna.
Resultaten av de enskilda undersökningarna av dokumenten i avstyck -
28 Andra lagutsk.s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
ningar enligt den nya lagen inom lappmarkshemmanet Lillögda nr 3, åberopat
år 1931 i lagutskottet, samt av de nybyggen inom Gävleborgs län
i motionären Johanssons hemtrakt enligt bilagan till hans motion, ådagalägga,
såvitt jag förstår, tydligt hur den nya lagstiftningen och direktiven
för den verkat. Vad skulle icke då upptäckas om tillfälle också bereddes att
bese de ringa arealerna på marken, vilket är det viktigaste. Självständiga
jordbruk pauperiseras genom ett sådant skiftesväsende. Förfrågan skedde till
domänstyrelsen om avstyckningarne inom Lillögda kunde anses lagliga enligt
författningens mening. En utredning påbörjades, men har, såsom det meddelats,
blivit nedlagd. Om riksdagsman Johanssons exempelsamling behöver
ock knappast frågas. Den talar för sig själv. Några siffror från dessa avstyckningar
återgivas i bilagorna vid detta program (Se bil. D och E). Man
får som sagt ej glömma, att inom dessa siffror dölja sig även en obekant
myckenhet impediment.
Sammanläggning av fastigheter å landet.
Erfarenheterna från jorddelningslagen örn lagens tillämpning i fråga örn
bildande av bärkraftiga jordbruk påkalla en undersökning även av resultaten
av lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning av fastigheter å landet.
I norrlandsfrågans dagar riktades oavlåtet uppmärksamheten på bemödanden
att sammanslå jordbruksfastigheter i syfte att undgå norrlandslagstiftningen.
Genom lagstiftning år 1924 sökte man förekomma ytterligare
sådana försök, varigenom de självständiga jordbrukens antal förminskades
till men för folkförsörjningen.
I sammanhang med den nya jorddelningslagen legaliserades emellertid
sådana sammanslagningar under vissa förutsättningar. Verkan även av
denna lag med enahanda ålder som jorddelningslagen synes därför böra nu
ifrågakomma. Uppfordringar därtill lia redan börjat. Sålunda har Västerbottens
läns jordkommission erinrat om denna angelägenhet, vilket även vid
1931 års riksdag bragtes på tal genom motion av herrar Wiklund i Byske
och Lindberg.
Sammanfattning.
Utskottets enhälliga skrivelseförslag lämnar utrymme för en allsidig prövning
av jordbrukets anspråk på den enskilda skogsmarken och dess möjligheter
i tilldelning av odlingsmark samt stödskog eller åtminstone husbehovsvirke,
kvantitativt och kvalitativt. Denna inställning ligger ock
bakom enigheten inom utskottet. Sålunda bör, såsom ock inom utskottet
påyrkades, komma under bedömande norrlandskommitténs och jordkommissionens
sociala inställningar, programmen om ett minimum samt slutligen
den av herr Tamm m. fl. och även jägmästare Schager ifrågasatta
återgången mer eller mindre till 1896 års ägostyckninglag, som medgav och
även tillkom för att möjliggöra skogens skiljande helt från färdiga åkern.
29
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
Därmed sammanhänger kravet från skoglösa eller särskilt jordbruksbördiga
trakter i sydliga Sverige, såsom Skåne, Öland och Gotland, att lagens
allmänna stadganden örn skogstilldelning modifieras för dem. Lagen utesluter
ej alldeles möjligheter därtill. Men dess försök att trots olika landsdelars
utpräglade skiljaktighet i klimat, jordens bördighet och förekomsten
av skog söka sammansmälta frågan örn avstyckning för jordbruksändamål
i en likformig rikslag synes vara ett oöverlagt experiment. Att lagen ej i
sig upptar uttryckliga bestämmelser örn nämnda nyanser och hållpunkter
även för tillämpningen, måste sägas vara en brist i lagen. Därmed falla
ock skogsintressenas och skogsexpertisens samlade direktiv, som ställa det
sociala mindre jordbruket i hela landet på utsvältning i fråga örn både
odlingsmark och skog.
Ett omslag i detta missförhållande förutsätter det svåraste av allt, nämligen
en revolution i sinnelaget hos dem, som sitta inne med avgörandena.
En återgång till den nitälskan för den sociala jordfrågan och jordbruket,
som uppflammade med den ur tidsförhållandena framstigna norrlandsfrågan,
måste komma tillbaka samt aktiv representation även för denna nitälskan
åter beredas någon talan inom de avgörande instanserna.
Ett sådant bemödande för återställandet av benägenheter för intressenas
harmoni beror som sagt helt och hållet på sinnelaget hos de styrande. Det
behöves en mäktigare representation icke minst i riksdagen för de breda lagren
bland landsbygdens jordfolk, vars representation tämligen fullständigt bortsopades
av den allmänna industrialiserade och stadskulturbetonade rösträtten.
Det är sålunda fara å färde för småbruket ute i landet, vilket dock i
förening med nödigt storbruk utgör, såsom det blivit sagt, »basis för all
hushållning, som man vill skall äga bestånd och varaktighet». Frågan
gäller, örn nu genom skogsintressets härskande ensyn på tingen skola även
på skiftesväsendets väg mitt inför våra ögon under en generation tillskapas
ytterligare ofullständiga jordbruk i hela landets skogsbygder, till och
med i de nordligare delarna av riket.
Vi stå inför en väldig social angelägenhet och ett stort ansvar.
Praeterea censeo: Det är marken ensam, som helt talar sanningens språk,
icke intressena, experterna, papperen och kartorna. Detta blir således min
sista programpunkt för undersökningen (se andra lagutskottets utlåtande
1931 nr 41 sid. 21)».
30
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
Bil. A.
Ur norrlandskommitténs förslag till norrländsk ägostyckningslag.
2 §. Varje hemmanslott, som erhåller inägojord, skall därutöver tilläggas
husbehovsskog, odlingsmark och mulbete på sätt i 3, 4 och 5 §§ föreskrives.
3 §. Såsom husbehovsskog skall avsättas: inom Norrbottens och Västerbottens
lappmarker ovan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals,
Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö,
Linsells och Lillhärdals socknar i Jämtlands län minst 50 hektar; inom
övriga delar av Norrbottens och Västerbottens län, Tåsjö socken i Västernorrlands
län samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens,
Mörsils, Mattmars, Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs, Åsarnes, Rätans
och Svegs socknar i Jämtlands län minst 40 hektar; inom övriga delar av
Västernorrlands och Jämtlands län samt Los och Ramsjö socknar i Gävleborgs
län minst 27 hektar och inom övriga delar av Gävleborgs län minst
20 hektar medelgod skogsmark, oberäknat inom dessa områden fallande för
skogsbörd oduglig mark, samt, där skogsmarken är av sämre beskaffenhet,
ett i förhållande därefter ökat område. Styckas inägojorden till olika hemmanslotter,
och lämnar ej hemmanets skogsmark tillgång till husbehovsskog
på sätt nu är sagt, varde skogstilldelningen därefter jämkad.
Är virkesförrådet å avsatt skogsområde så anlitat, att ur skogen ej genast
kail årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande vad den skogsareal, som
hort minst tilldelas såsom husbehovsskog, beräknas kunna under uthålligt
bruk avkasta, skall hemmanslotten tilläggas rättighet att under erforderlig
tid fylla bristen efter utsyning å hemmanets övriga skog, i den mån densamma
med iakttagande av vad ovan stadgats därtill lämnar tillgång.
4 §. Till hemmanslott, som erhåller inägojord, skall ock läggas den för
odling tjänliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.
5 §. Därest å hemmanslott saknas erforderligt bete för de hästar och
nötkreatur, som kunna vinterfödas å densamma, skall rätt till sådant bete
förbehållas hemmanslotten å hemmanets övriga skog eller utmark eller den
del därav, som lämpligen kan anvisas för ändamålet.
(i §. Rätt till skogsfång eller mulbete, som enligt 3 och 5 §§, förbeliålles
hemmanslott på annan hemmanslotts mark, skall såsom servitut vila på
den senare fastigheten. Avtal, att rätt till skogsfång skall före den bestämda
tiden upphöra, vare utan verkan. Ej heller må avtal, varigenom
fastställd rätt till bete upphäves, med laga verkan ingås förr än minst 50
år förflutit efter det ägostyckningen ägt rum och fastigheterna erhållit
olika ägare; dock att sådant avtal skall vara utan verkan gent emot ny
ägare av den till betet berättigade hemmanslotten, där ej avtalet blivit anmält
hos ägodelningsrättens ordförande, vilken det i anledning därav åligger
att föra protokoll och göra anteckning uti den i 137 § skiftesstadgan omförmälda
dagbok på sätt örn ägostyckningsförrättning finnes föreskrivet.
Ägare av hemmanslott, varå annan hemmanslott förbehållits betesratt,
vare berättigad att efter förloppet av den tid, varom ovan. sägs, påfordra
betesrättens avlösning. Sådan avlösning ina dock ej beviljas,
där ej den skada, som genom betet åstadkommes, prövas väsentligen
överstiga betets nytta för den därtill berättigade hemmanslotten. Avlösningen
skall ske i penningar med tjugu gånger det belopp, vartill
31
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
betesrättens årliga värde viel tiden för avlösningen kan skäligen uppskattas.
För anhängiggörande och prövning av fråga om betesrätts
avlösning lände \ tillämpliga delar till efterrättelse den ordning, som
för ägostyckningsförrättning finnes stadgad.
7 §. Inägojorden, husbehovsskogen och odlingsmarken böra, såvitt ske
kan, läggas i ett sammanhang; och må i varje fall antalet skiften, som
enligt gällande föreskrift får vid ägostyckning läggas till en hemmanslott,
ej överskridas i annan händelse än då sådant finnes erforderligt
för ett rätt iakttagande av denna lags bestämmelser.
Bil. B.
Nr 417.
Kungl. Maj:ts Kungörelse
med föreskrifter örn vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas,
om ägors gradering och uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning,
delningsbeskrivning samt om beräknande av vissa ersättningar
mellan skiftesdelägare;
given Stockholms slott den 25 november 1927.
Jämlikt 11 kap. 8 §, 12 kap. 1 §, 13 kap. 21 § och 14 kap. 6 § av lagen
den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet (nr 326) har Kungl. Maj:t
funnit gott meddela följande närmare föreskrifter rörande tillämpning av
vissa bestämmelser i nämnda lag (jorddelningslagen).
I.
Om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas.
Till inrösningsjord hänföres åker och äng (odlad jord) samt odlingsmark.
Med åker avses all uppbruten mark, som är eller beräknas bliva använd
för odling av säd, rotfrukter, foderväxter, trädgårdsväxter med mera dylikt.
Äng är antingen slåtteräng eller betesäng.
Med slåtteräng (hårdvallsäng och sidvallsäng) avses företrädesvis mark
med naturlig gräsvegetation, vilken huvudsakligen är eller beräknas bliva
utnyttjad för foderproduktion genom slåtter.
Med betesäng avses dels kultiverad betesäng, bestående av sådan icke i
vanlig mening under plog lagd, i huvudsak foderproducerande men icke
sällan något trädbevuxen betesmark, vilken för betets förbättrande är föremål
för ordnad skötsel, varmed avses sådana åtgärder som röjning, dikning, planering,
kalkning, gödsling, frösådd med mera, dels naturlig betesäng, vilken
huvudsakligen har naturlig gräsvegetation och ej är föremål för kulturåtgärder
och som i främsta rummet avses för betesproduktion samt med god
hushållning även bör därtill användas.
När fortsatt brukande som inrösningsjord av befintlig åker eller äng uppenbarligen
icke kan vara ekonomiskt lönande eller eljest ändamålsenligt, bör
dylik äga, om ej särskilda förhållanden annat föranleda, hänföras till avrösningsjord.
Till odlingsmark räknas sådan mark, som kan odlas till aker eller äng
och i övrigt är av beskaffenhet, läge och omfång, att med hänsyn till dessa
32 Ancha lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
och i övrigt föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med
fördel.
För bedömande av örn odlandet bör anses kunna ske med fördel, skall
verkställas undersökning i avseende å dels odlingskostnader, dels förekommande
hushållningsformer. Därvid bör i allmänhet till odlingsmark hänföras
sådan odlingsbar jord, som beräknas efter uppodlingen erhålla ett
värde, som minst motsvarar värdet i ouppodlat tillstånd med tillägg av
odlingskostnaderna och vars odlande därjämte ur hushållningssynpunkt kan
anses lämpligt. Emellertid bör avseende fästas vid, att den jord, som atelier
avses bliva odlad, erhåller för skötseln lämplig begränsning och omfattning.
Till avrösningsjord hänföres all mark, som icke upptagits som inrösningsjord.
Avrösningsjorden kommer därigenom att bestå av dels skogsmark,
d. v. s. mark, som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller icke, är
lämplig att använda för skogsproduktion, och bör hit hänföras även sådan
betes- eller hagmark, å vilken skogsproduktion är eller anses böra bliva
övervägande, dels annan avrösningsjord såsom kärr, mossar, berg och annan
mark, som icke direkt användes eller med fördel synes kunna användas för
jordbruks- eller skogsdrift, samt redan befintliga vägar, avloppskanaler, sjöar,
vattendrag o. d.
Bil. C.
Inledningen till kapitlet skogsbruket och husbehovsskogarna i den av socialiseringsnämnden
beställda utredningen genom jägmästare Nils Schager
örn Sveriges enskilda skogar börjar sålunda:
»På grund av vårt lands skogrikedom hava dess jordbrukare sedan äldsta
tider vant sig vid att kunna använda tämligen stora virkestillgångar till
husbehov. Det rundhänta disponerandet av virke å jordbruksfastigheterna
övergick småningom från att vara en vana till att bli ett behov, och
sålunda framväxte hos Sveriges jordbrukareklass den på kontinenten tämligen
okända uppfattningen, att ett jordbruk bör disponera egna skogstillgångar,
d. v. s. vara försett med husbehovsskog för att vara existensdugligt.
Denna uppfattning tillägnade sig jämväl statsmakterna. I
äldre svensk skogslagstiftning var det en ofta återkommande bestämmelse,
att sparsamhet med virkestillgångarna skulle iakttagas, så att husbehovet
tryggades. Jämväl i den moderna skogslagstiftningen har principen om
husbehovsvirketa ovillkorliga skyddande upptagits, i det att i'' den år
1923 antagna nya skogslagen härom inrymts föreskrifter. Även på jordlagstiftningens
område har man velat framtvinga jordbrukens förseende
med husbehovsskog. Såväl den norrländska ägostyckningslagen som ock
lagen örn förbud för bolags jordförvärv innehålla bestämmelser i sådant
syfte.»
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
33
Bil. D.
Krononybygge!! inom Ovanåkers och Voxna socknar i Gävleborgs län,
som av Långrörs aktiebolag avstyckats 1931—1932.1
Enligt uppgift av riksdagsmannen O. Johansson, Edsbyn.
[Sammandrag av bilaga till motionen II: 355.]
Areal i jämna
hektar:
Inägo- |
Skog o. |
||
jord |
myrar |
||
Inom Voxna socken: |
|||
Krononybygget Hylberget (2 nummer). |
|||
Vid avvittringen tilldelades .... |
20 |
1,610 |
|
Bolaget har 1932 avstyckat .... |
10 |
30 |
|
Bolaget har kvar........................ |
— |
1,590 |
|
Krononybygget Spjutmyran (4 nummer). |
|||
Vid avvittringen tilldelades .... |
24 |
1,245 |
|
N:o 5l ....................................... |
11 |
19 |
|
Enl. anteckn. å deklarationen har bolaget beräknat den ari. skogs- |
|||
avkast. till 46 kbm. |
|||
N:o 61........................................ |
7 |
12 |
|
Enl. anteckn. å deklarationen |
har bolaget beräknat den ari. skogs- |
||
avkastn. till 35 kbm. |
|||
N:o 7''....................................... |
9 |
24 |
|
Enl. anteckn- å deklarationen |
finnes av denna areal i hektar: 0.30 |
||
bergjord, 5.T0 mossjord, av skogen 11.o, däri ingar berg och en del |
|||
Bolaget har kvar |
— |
1,187 |
|
Krononybygget Södra Blommaberg (4 nummer). |
|||
Vid avvittringen tilldelades .... |
49 |
1,269 |
|
N:o 72........................................ |
8 |
14 |
|
N:o V........................................ |
6 |
12 |
|
N:o 71....................................... |
6 |
23 |
|
N:o 75....................................... |
9 |
20 |
|
Bolaget har kvar |
— |
1,220 |
|
Krononybygget Norra Blommaberg (2 nummer). |
|||
Vid avvittringen tilldelades .... |
22 |
752 15 |
|
N:o 8'' utav n:o l1 och 21.... |
6 |
||
N:o 91 utav N:o l1 och 21 |
9 |
27 |
|
Bolaget har kvar |
— |
717 |
1 ,lmfr bil. A samt tredje stycket (sid. 22—23) i kapitlet örn direktiven.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 16—13.
34 Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
Areal i jämna
hektar:
Inägo- Skog o.
jord myrar
Krononybygget Gropabo (3 nummer).
På n:o 1 belöpte vid avvittringen ................................................ 6 439
Bolaget lät 1931 avstycka:
N:o l3.................. 5 14
Bolaget bär kvar — 426
Å deklarationen antecknat: Åkerjorden dålig sandjord. Skogen täta
ungskogsbestånd.
Krononybygget Nybo (3 nummer).
Vid avvittringen belöpte sig på n:o 2, som det här är fråga örn 7 441
År 1932 har bolaget avstyckat n:o 2*............................................ 9 16
Bolaget behåller — 423
Inom Ovanåkers socken:
Nybygget Lilla Öjungsbo (2 nummer).
Vid avvittringen tilldelades............................................................ 23 330
Bolaget har 1932 avstyckat ........................................................... 9 52
Bolaget behåller — 292
Enl. senaste lantmäterihandlingarna ingår i den avstyckade skogsarealen
22 hektar övrig mark (= impediment) så den verkliga skogsarealen
till jordbruksfastigheten utgör 30 hektar.
Nybygget Bursjömyra (2 nummer).
Vid avvittringen tilldelades............................................................ 23 414
1932 lät bolaget avstycka................................................................ 9 23
Bolaget behåller — 405
Minskningen i inägojordens areal sammanhänger med, att en stor
jordäga inuti skogen vid sista lantmäteriförrättningen blivit utlagd
som skogsmark1
Nybygget Öratjärn (3 nummer).
Nybygget tilldelades vid avvittringen........................................... 23 364
Bolaget lät 1932 avstycka:
N:o l2............................................................................................... 7 13
N:o 23................................................................................................ 6 18
Bolaget behåller — 343
Nybygget Bobergsmyra (1 nummer).
Vid avvittringen tilldelades............................................................ 12 323
Bolaget har 1932 avstyckat:
N:o 1*............................................................................................... 4 21
N:o l6................................................................................................ 6 21
Bolaget behåller — 283
1 Av intresse veta varför och besöka platsen.
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande. 35
Areal i jämna
hektar:
Inägo- jord |
Skog o. |
|
Nybygget Stugsjö (1 nummer). |
||
Vid avvittringen tilldelades............................................................ |
12 |
510 |
Bolaget har 1932 avstyckat under beteckning l4, l5 ................ |
7 |
15 |
Bolaget behåller |
— |
500 |
Nybygget Benabacken (1 nummer). |
||
Erhöll vid avvittringen ................................................................. |
11 |
372 |
1932 har bolaget avstyckat .......................................................... |
8 |
24 |
Bolaget behåller |
— |
351 |
Krononybygget Målaberg (1 nummer). |
||
Tilldelades vid avvittringen ............................................................ |
17 |
283 |
1932 har bolaget avstyckat ............................................................ |
9 |
43 |
Bolaget behåller |
— |
248 |
Krononybygget Mjölåsen (2 nummer). |
||
Tilldelades vid avvittringen.......................................................... |
20 |
385 |
Bolaget lät 1932 avstycka: |
||
N:o l3.............................................................................................. |
5 |
12 |
N:o 1‘............................................................................................... |
7 |
16 |
Bolaget behåller |
— |
365 |
Kronoskattenybygget Öjungstorp (3 nummer). |
||
Vid avvittringen tilldelades ........................................................... |
64 |
1,719 |
Bolaget har 1932 avstyckat: |
||
N:o 51................................................................................................ |
5 |
18 |
N:o V................................................................................................ |
7 |
21 |
N:o 91 ............................................................................................... |
1 |
5 |
N:o 101 .......................................................................................... |
8 |
29 |
Bolaget behåller |
— |
1,689 |
Förutom dessa avstyckningar å 15 nybyggen med 34 hemmansdelar, finnes
från samma gamla kronoallmänning 13 nybyggen kvar med 34 hemmansdelar,
som ägas av trävarubolag och antagligen komma att undergå samma
behandling.
36
Andra lagutsk:s uti. Nr 18; herr Lindhagens yttrande.
Bil. E.
Avstyckning av smärre jordbruk från det av bolag ägda hemmanet
Lillögda nr 3 inom Västerbottens lappmark.1
I fråga om avstyckningarna efter 1926 års skifteslagstiftning har till
mig inberättats från olika håll missförhållanden vid tillämpningen. Nyligen
erhöll jag tablå över en avstyckning av lappmarkshemmanet Lillögda
nr 3 i Åsele socken inom Västerbottens län. Det hade vid avvittring
år 1884 tilldelats 11,677 hektar såsom gåva av kronan. Genom avstyckning,
fastställd 1929, uppdelades hemmanet i 16 lotter. En lott, innehållande
något över en hektar åker, 768 hektar äng och 10,000 hektar avrösningsjord,
bibehölls av bolaget. Återstoden avstyckades i 15 lotter
med tillsammans 27 hektar åker, 65 hektar äng, 76 hektar odlingsmark
och 513 hektar avrösningsjord.
Skogstilldelningen har sagts mig vara mycket dålig. Åv tablån finner
jag, att de 15 jordbruken tilldelats vardera åker från 0.7—2.9 hektar,
äng från 1.6—8.5 hektar, odlingsmark från 1.4—9.4 hektar och i ett fall 13
hektar samt i »avrösningsjord» å de respektive lotterna i runda tal: 47,
40, 27, 47, 22, 32, 49, 25, 46, 34, 42, 22, 23, 28 och 22 hektar. Slutsummorna
i tablån —- inberäknat avsöndrade lägenheter (11 hektar), till kronan
indragna ströängar (26 hektar) och undantag av mark för samfällt behov
(5 hektar) —- slutade på 11,677 hektar. Därav framgår, att i avrösningsjorden
ingår även impediment. Hur mycket som utgjort impediment
uppgives emellertid icke, icke heller beskaffenheten i övrigt av
skogstilldelningen. Även örn hela de uppgivna arealerna avrösningsjord
bestått av medelgod skogsmark, ställer sig dock skogstilldelningen för de
flesta lotterna vida under vad norrlandskommittén ansåg böra »minst»
tilldelas i dessa trakter.
1 Jmfr bil. A samt tredje stycket (sid. 22—23) f kapitlet om direktiven.
830782. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933