Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
3
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1933 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för ägare av utarrenderad
fast egendom att av arrendator kräva ersättning
för egendomen påförda skatter.
I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr
123, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johan Larsson hemställt,
»att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära utredning och framläggande
av förslag till ändring av nu gällande arrendelag, eller lag örn
nyttjanderätt till fast egendom, så att i lagen stadgas förhud för ägare av
utarrenderad fast egendom att av arrendator kräva ersättning för skatter,
som äro påförda den egendom arrendeavtalet avser».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Örn skyldighet att erlägga fastighetsskatt stadgas, såvitt angår förhållandet
mellan den enskilde och kommunen, i 13 § kommunalskattelagen den
28 september 1928, att sådan skattskyldighet i allmänhet åligger fastighetens
ägare, varmed jämställes den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentarisk
förordnande. Vidare föreskrives, att i ägares ställe skattskyldig är — med
vissa undantag — a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt
eller med vattenfallsrätt, innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som
eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare
av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens
understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare
av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.
Enligt 45 § i kommunalskattelagen skall genom fastighetsskatten inkomsten
från fastighet anses vara beskattad till ett belopp motsvarande, i fråga örn
jordbruksfastighet, 5 procent av jordbruksvärdet och tomt- och industrivärdet
samt 4 procent av skogsvärdet. Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
skall fördenskull avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt
beskattats. Rätt till detta avdrag, det s. k. procentavdraget, skall
— med visst undantag i fråga örn bostadsförening och bostadsaktiebolag —
tillkomma fastighetens ägare. Därvid skall enligt 64 § med ägare likställas
den, som jämlikt 13 <§> är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe skattskyldig
för fastighet.
Emellertid stadgas i övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen,
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
att, om fastighet vid lagens ikraftträdande — den 1 januari 1929 — var
genom avtal upplåten till annan, skyldighet att utgöra skatt för fastigheten
för den tid, avtalet är gällande, skall åligga den, som enligt förut gällande
bestämmelser skulle vara skattskyldig till kommunen, samt att rätt att åtnjuta
avdrag enligt 45 § för samma tid skall tillkomma den, som enligt
förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.
Ansvarigheten för en fastighet åvilande skatter, såvitt angår förhållandet
mellan jordägare och arrendator, regleras av arrendelagarna.
Den allmänna arrendelagen — lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt
till fast egendom — föreskriver härom i 2 kap. 23 § följande: »Jordägaren
ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten utgår
och ej enligt lag åligger arrendatorn; dock svare arrendatorn för vägunderhåll
in natura samt vägskatt».
Lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland och
vissa delar av Svealand — norrländska arrendelagen — stadgar i 24 § följande:
»Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift i
därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, dels för fastighetsskatt
i den mån denna belöper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting
dels ock för vägunderhåll in natura.»
Enligt allmänna arrendelagen skall beträffande ansvarighet för fastighetsskatt
i fråga örn förhållandet mellan jordägare och arrendator full avtalsfrihet
råda; örn intet annat avtalats svarar jordägaren själv för fastighetsskatt
med undantag av vägskatt och vägunderhåll in natura, som åvila
arrendatorn. Den allmänna arrendelagen erhöll sådant innehåll i samband
med tillkomsten av kommunalskattelagen år 1928. Dessförinnan gällde, att
arrendatorn ansvarade för all skatt och annan allmän tunga, som utginge för
fastigheten och enligt lag ålåge jordägaren, dock med undantag för bevillning.
I de delar av riket åter, där norrländska arrendelagen gäller, skall, örn
ej annat avtalats, all jordägaren åvilande skatt för fastigheten, även vägskatt
och vägunderhåll in natura, gäldas av denne. Avtalsfrihet förefinnes
här — vad angår jordägaren åvilande skatt för fastigheten — allenast beträffande
fastighetsskatt å jordbruksfastighets jordbruksvärde till annan än
landsting ävensom beträffande vägunderhåll in natura. Fastighetsskatt å
tomt- och industrivärde samt skogsvärde till samtliga slag av kommuner,
ali fastighetsskatt till landsting samt all kontant vägskatt skola alltså enligt
norrländska arrendelagen ovillkorligen gäldas av ägaren. Även norrländska
arrendelagens 24 § erhöll sitt nuvarande innehåll år 1928. Dessförinnan
stadgades i nämnda lagrum, att arrendatorn ej fick förpliktas att
ansvara för annan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än
som, enligt föreskrift i därom utfärdad lag eller författning, ålåge brukare,
så ock för vägunderhåll in natura.
5
Amira lagutskottets utlåtande Nr 17.
Emellertid är att märka, att, även örn arrendatorn i förhållande till
jordägaren förpliktats svara för fastighetsskatt, jordägaren och ej arrendatorn
kommer i åtnjutande av det s. k. procentavdraget i dess helhet. I
anslutning till bestämmelsen i 13 § kommunalskattelagen, att skattskyldigheten
för fastighet alltid åvilar ägaren eller med ägare likställd innehavare,
stadgas i 45 § i samma lag, såsom förut nämnts, att procentavdraget
— med visst undantag beträffande bostadsförening och bostadsaktiebolag —
skall tillkomma ägaren. Enligt den före kommunalskattelagens tillkomst
gällande lagstiftningen var arrendatorn berättigad åtnjuta procentavdraget.
I proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag
m. m., enligt vilket förslag skattskyldigheten för utarrenderad fastighet
skulle överflyttas på jordägaren, hade föreslagits — med utgångspunkt
från att i enlighet med garantiskattesystemets principer tillfälle borde beredas
till procentavdragets utnyttjande i så stor utsträckning som möjligt
— att avdraget i detta syfte borde delas mellan jordägaren och arrendatorn
med hälften å vardera. Emellertid fann sig första särskilda utskottet vid
1927 års riksdag icke kunna förorda den föreslagna uppdelningen av procentavdraget,
ehuru utskottet medgav, att en dylik uppdelning i många
fall syntes tillåta ett bättre utnyttjande av avdraget än dittills gällande
bestämmelser. Det syntes utskottet i stället vara en enklare och naturligare
väg att tillerkänna avdraget åt den, som vore skattskyldig för fastigheten.
Med propositionens bestämmelser skulle det i många fall inträffa,
att arrendatorn över huvud taget icke erlade några utskylder till kommunen,
enär den honom tillerkända andelen i procentavdraget jämte hans
ortsavdrag skulle konsumera hela hans inkomst. Ett dylikt resultat syntes
icke vara önskvärt. Den ståndpunkt, som det särskilda utskottet sålunda
intagit, blev — såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår — bestämmande
för innehållet i den av riksdagen år 1928 antagna kommunalskattelagen,
enligt vilken avdragsrätten tillkommer jordägaren ensam. Dock
må påpekas, att övergångsbestämmelserna till lagen, såsom förut nämnts,
innehålla vissa härifrån avvikande regler.
Vid 1932 års riksdag väckte herr Lundqvist i Baggarbo en motion, 11:218,
med hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville, i samband med pågående utredningar rörande kommunalbeskattningen,
föranstalta om undersökning i fråga örn ändrade bestämmelser
örn rätt till procentavdrag för utarrenderad fastighet.
Bevillningsutskottet redogjorde i sitt över motionen avgivna betänkande,
nr 20, för tidigare och nu gällande regler i ämnet, samt anförde vidare:
Såsom av det anförda framgår hava olika uppfattningar gjort sig gällande
i frågan örn vem, som vid taxering för inkomst av utarrenderad
jordbruksfastighet bör äga åtnjuta avdrag för det genom fastighetsskatten
beskattade beloppet. Emellertid har detta avdrag såväl enligt kommunalskatteprovisoriet
som även med gällande lagstiftning tillkommit
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
den, som gentemot det allmänna bär att svara för kommunalutskyldema
för fastigheten, ehuru genom 1928 års kommunalskattelagstiftning denna
skyldighet överflyttats från arrendatorn och lagts på jordägaren. I likhet
med första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag har bevillningsutskottet
funnit en dylik anordning vara ur principiell synpunkt riktig.
Motionären har anfört, att ifrågavarande bestämmelse verkat oskäligt
betungande för arrendatorerna framför allt i sådana fall, där arrendatorn
i nyttjanderättskontraktet iklätt sig skyldighet att erlägga fastighetsskatten.
Därest arrendatorn på grund av en sådan bestämmelse erlägger kommunalutskyIdema
för fastigheten, äger han givetvis att vid taxering för inkomst
av fastigheten avdraga utskylderna såsom arrendeavgift, liksom för jordägaren
utskyldsbeloppet motsvarar inkomst av arrende. I själva verket har
sålunda vad arrendatorn på grund av ett dylikt åtagande utbetalar karaktär
av arrende. Skattelagstiftningen torde för övrigt varken kunna eller böra
taga hänsyn till den omständigheten, att skattebördan genom privaträttsliga
avtal överflyttas från den direkt skattskyldige å annan person. Vad
beträffar arrendeavtal, som slutits före kommunalskattelagens ikraftträdande,
framgår av det föregående, att procentavdraget enligt en särskild övergångsbestämmelse
tillkommer arrendatorn under giltighetstiden för avtalet. Även
om genom att procentavdraget tillerkänts enbart jordägaren den olägenheten
ofta uppstår, att avdraget icke kan fullt utnyttjas, skulle dock, såsom det
särskilda utskottet framhållit, icke önskvärda konsekvenser kunna uppstå
jämväl genom en uppdelning av avdraget mellan jordägaren och arrendatorn.
Slutligen har utskottet velat framhålla, att, därest 1930 års kommunalskatteberedning
skulle finna, att gällande bestämmelser föranlett missförhållanden
i det av motionären berörda avseendet, beredningen säkerligen
icke torde underlåta att föreslå åtgärder till avhjälpande av dessa olägenheter.
»
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av
riksdagen.
Ur den innevarande år avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse sedan
sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit må anmärkas den uppgiften,
att Kungl. Majit genom beslut den 28 oktober 1932 förklarat, att åt
1930 års kommunalskatteberedning anförtrodda utredningar skulle vila från
och med den 1 november 1932 och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande
upptagas.
Enligt kommunalskattelagen är ägaren i förhållande till det allmänna
ansvarig för utgörande av fastighet åvilande skatter. Örn det i arrendelagarna
skulle stadgas tvingande bestämmelser av det innehåll, att de skatter,
som åvila en utarrenderad fastighet, ovillkorligen skola erläggas av ägaren,
skulle därav otvivelaktigt bliva följden, att arrendesumman i stället skulle
komma att höjas. Det torde icke vara säkert, att höjningen skulle motsvara
just den vid tidpunkten för kontraktets ingående beräknade skattens
belopp. Den möjligheten är långt ifrån utesluten, att jordägaren för att
vara på den säkra sidan vid eventuella skattehöjningar, skulle bestämma
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 7
arrendesumman så högt, att den komme att överstiga vad annars skulle
hava utgått, d. v. s. summan av arrendet och ersättningen för erlagda skatter.
En ändring av gällande lagbestämmelser i motionens syfte skulle sålunda
icke med någon visshet leda till förbättring av arrendatorernas ställning i
vidare mån, än att] arrendesummans belopp bleve fixerat och icke, såsom
för närvarande i viss utsträckning är fallet, varierande år från år i förhållande
till ändringar i utgående skattebelopp. Det synes mycket tvivelaktigt,
örn fördelarna av en lagändring av antytt slag skulle uppväga nackdelarna
därav. Utskottet, som visserligen anser den av motionären väckta
frågan förtjäna beaktande, anser sig dock för närvarande icke äga anledning
att tillstyrka den av motionären begärda utredningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 1:123, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första''kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer*, Sigfrid Hansson*, Öhman
och P. Sandström, fröken Hesselgren samt herrar Olof Carlsson* och Forslund;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage*, Johanson
i Hallagården, Wallerius, Pettersson i Hällbacken, Molander och Sandberg*.
E) närvarande vid utlåtandets justering.