4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1933 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
om arbetarskydd.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 51 av
herr Hermansson m. fl. och nr 80 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.
I motionen II: 51 har hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring av nu gällande lag om arbetarskydd, att forsta paragrafen i nämnda
lag erhåller följande lydelse:
»§ 1.
Denna lag---sätt användes.
Från lagens —--eller icke.
Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring, vilken icke
bedrives såsom självständigt företag, skola bestämmelserna i 5 § i)—1) samt
de särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande
till arbete icke äga tillämpning.»
I motionen II: 80 har hemställts, att riksdagen måtte besluta vidtaga den ändringen
i lagen örn arbetarskydd, att sista stycket i paragraf 1 utgår och att lagen
alltså skall äga tillämpning även beträffande jordbruket, samt att paragraf 5,
punkt m, skall erhålla följande lydelse: Åt arbetare, som från årets början
varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, skall å tid mellan den 15
maj och den 16 därpå följande september beredas semesterledighet under minst
15 dagar.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande lagstadganden.
Den i motionerna berörda 1 § i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd lyder:
»Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare
användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari
arbetare på sådant sätt användes.
Från lagens tillämpning undantagas dock
a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, samt
c) arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst, evad
arbetet utföres ombord eller icke.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
5
Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning allenast
i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella
hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck,
som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.»
De i motionen II: 51 nämnda lagrummen i 5 § arbetarskyddslagen innehålla
bestämmelser örn raster, nattvila och veckovila.
Den i motionen II: 80 berörda punkt m) i samma paragraf lyder:
»Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året Tunt och
varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet
under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra
söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och förlagd
i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.»
Frågan om arbetarskyddslagstiftningens utsträckande till jordbruket.
Enligt det betänkande med förslag till, bland annat, lag om arbetarskydd,
som den s. k. yrkesfarekommittén den 9 december 1909 avgav, skulle den föreslagna
arbetarskyddslagen omfatta jämväl jordbruket. Mot jordbrukets inbegripande
under lagen framställdes emellertid talrika anmärkningar. Utlåtande
över betänkandet infordrades från kommerskollegium.
Till 1912 års riksdag framlades därefter i proposition nr 104 förslag till lag
om arbetarskydd. Föredragande departementschefen framhöll i propositionen,
att lagen i avseende å arbete inom jordbruket borde få tillämpning allenast i vad
den avsåge åtgärder till förekommande av olycksfall i arbete vid användande
av maskiner. Lagens bestämmelser i övrigt vore icke av något avsevärdare
behov påkallade för jordbruksarbetet. Vidare måste det anses angeläget att
söka i möjligaste mån begränsa inspektionsväsendet och kostnaderna för detsamma.
—- Lag örn arbetarskydd antogs av riksdagen.
Efter tillkomsten av 1912 års lag har fråga örn ändringar i densamma vid
olika tillfällen varit uppe. Den 2 november 1925 överlämnade socialstyrelsen
till Kungl. Maj :t, under åberopande av givet uppdrag, ett inom styrelsen utarbetat
förslag till reviderad lag örn arbetarskydd jämte motivering (Statens
offentliga utredningar 1925:84). Socialstyrelsens förslag innebar i fråga om
arbetarskyddslagens tillämpningsområde den utvidgningen, att jordbruksarbetet
skulle i sin helhet omfattas av lagen utan andra inskränkningar, såvitt nu är i
fråga, än att de särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors
användande till arbete icke skulle äga tillämpning samt att enligt styrelsens
förslag ej heller föreskrifterna angående arbetstiden skulle gälla beträffande
jordbruksarbetet. Med jordbruk skulle likställas till detsamma hörande binäring,
vilken icke bedreves såsom självständigt företag. I övrigt företedde
styrelseförslagets 1 § endast en mindre olikhet mot den nuvarande ordalydelsen.
Socialstyrelsen anförde såsom motivering av sitt ändringsförslag i denna del:
»Lagen är, såsom framgår av förevarande paragrafs första stycke, till sin
läggning allmängiltig. Under dess tillämpning inbegripas sålunda en mångfald
verksamhetsgrenar, t. ex. hotell- och restaurangrörelse samt arbete i
butiker och på kontor, vilka icke kännetecknas av någon avsevärd yrkesfara.
I regel få ej heller dessa verksamhetsgrenar någon känning av lagen — in
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
spektioner företagas ej beträffande dem annat än på särskild anledning —
men yrkesinspektionen är likväl i tillfälle att, därest missförhållanden skulle
yppa sig, ingripa mot dem och åvägabringa rättelse. Mot bakgrunden av
nu antydda tendens ter sig gällande begränsning av lagens tillämplighet i
avseende å jordbruket inkonsekvent och orättvis. Enligt styrelsens mening
torde det sålunda få anses påkallat, att arbetarskyddslagens tillämpning utvidgas
så, att åtminstone dess bestämmelser till förekommande av olycksfall
och ohälsa i sin helhet bliva tillämpliga å jordbruksarbetet.
Här ifrågavarande lagstiftningsåtgärd är emellertid ej blott förestavad av
teoretisk hänsyn till följdriktighetens och rättvisans krav, utan är den jämväl
motiverad med hänsyn till praktiska skyddsbehov. En del inom jordbruket
använda redskap ha nämligen visat sig medföra sådan olycksfallsrisk,
att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, men
då dessa redskap ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, hava
yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.
En allmän tendens att i avseende å statens sociala omvårdnad jämställa jordbruksarbetaren
med industriarbetaren har under de senaste åren tydligt gjort
sig gällande. För vårt lands vidkommande må i sådant avseende erinras örn
lagen angående olycksfallsförsäkring. I fråga örn de internationella strävandena
kan visas på den serie av beslut, som år 1921 fattades av internationella
arbetskonferensen i ändamål att i olika avseenden på det sociala området bringa
jordbruksarbetarna i nivå med industriens arbetare.
Vid en överläggning, som styrelsen i förevarande fråga hållit med representanter
för olika intressen inom jordbruket, gjordes från vissa håll bl. a.
gällande, ej blott att den här ifrågavarande utvidgningen av lagens tillämpning
vore obehövlig samt ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte
ökad och fördyrad inspektion utan även att en dylik åtgärd, då lagens bestämmelser
egentligen vore avfattade med hänsyn till industrien, knappast
skulle för jordbrukets arbetare medföra några avsevärda fördelar. Mot här
antydda erinringar genmäldes, utöver vad ovan anförts till utvidgningens motivering,
i huvudsak, att farhågan för trakasserier måste anses obefogad med
hänsyn till det synnerligen varsamma förfarandet vid skyddsbestämmelsernas
genomförande ■— först överordnad myndighets förbud är straffgaranterat.
Någon ökning eller fördyring av inspektionsväsendet torde ej heller behöva
ifrågakomma, då underinspektörerna redan nu för sin tillsyn å ångpannor och
maskiner m. m. lära relativt ofta besöka det stora flertalet av de jordbrukets
arbetsställen, där utvidgningen skulle kunna påkalla tillsyn från deras sida.
Till stöd. för denna mening erinrades bl. a. örn att lagen, i nu gällande 25 §,
fritager inspektionsorganen från förpliktelsen att utan särskild anledning besöka
arbetsställen, där yrkesfara eller fara för andra mot lagen stridande förhållanden
i regel kan anses utesluten. Jämväl påpekades, att lagen icke komme
att äga tillämpning på de små jordbruksföretag, som icke använda främmande
arbetskraft. Vad slutligen angår anmärkningen, att lagen ej vore avpassad
för jordbruksarbetets förhållanden, framhölls, att lagens allmänna bestämmelser
mot yrkesfara, i dess 3 §, vore lika väl tillämpliga å jordbruket som å andra
verksamhetsgrenar samt bildade en rättsgrund, på vilken alla erforderliga
skyddsanvisningar eller föreskrifter rörande jordbruksarbetet kunde stödjas.
För övrigt innehölle även de mer speciella skyddsbestämmelserna i 4 och 5 §§
åtskilligt, som skulle kunna bliva av värde för nämnda arbete.
Mot kravet på en fullt genomförd likställighet inför arbetarskyddslagen
mellan industriens och jordbrukets arbetare kunna onekligen vissa erinringar
göras. Arbetet inom jordbruket är nämligen i flera hänseenden olika industriarbetet.
Sålunda företer det vanligen ej den enformiga sysselsättningen i
hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, vilken bär ansetts karak
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
7
ternera fabriksarbetet och varit den närmaste anledningen till inskränkningarna
i avseende å minderårigas användande inom industrien. Vidare skulle
jordbruksarbetet, som ju är beroende av årstid, väderlek och andra^ växlande
och tillfälliga omständigheter, knappast låta sig inordna under någon med
industrien likartad arbetstidsreglering. Med hänsyn härtill har styrelsen
också undantagit jordbruksarbetet från tillämpning av lagens bestämmelser
rörande arbetstiden samt rörande minderårigas och kvinnors användande till
arbete.
Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle den föreslagna utsträckningen av lagens
tillämpning överhuvud taget i praktiken bli föga. märkbar men medföra den
fördelen, att man skulle vinna möjlighet att ingripa mot eventuellt förekommande
missförhållanden.»
En ledamot av socialstyrelsen, byråchefen Bergsten, var av skiljaktig mening
och anförde:
»Med hänsyn till att arbetet inom jordbruket är helt olika industriarbetet
bär även socialstyrelsens majoritet funnit lämpligast att undantaga jordbruket
från det komplex av bestämmelser i lagen, som röra arbetstiden samt
minderårigas och kvinnors användande till arbete. Av de återstående bestämmelserna,
vilka avse förekommande av olycksfall och ohälsa samt närmast
hänföra sig till industriens arbetare, torde jämväl flertalet ^få anses
vara av sådan natur, att de, i betraktande av de säregna arbetsförhållandena
inom jordbruket, icke äro av någon avsevärd betydelse för jordbruksarbetarna.
I den nu gällande arbetarskyddslagen förekommer beträffande arbete
inom jordbruket ej heller någon annan bestämmelse än den, att å sådant arbete
lagen skall äga tillämpning ''allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall
vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare
eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall’.
Från yrkesinspektionens sida har emellertid påpekats, att vissa inom
jordbruket använda redskap och anläggningar jämväl visat sig medföra sådan
olycksfallsrisk att de borde giva anledningar till ingripande, men att, då
dessa redskap och anläggningar ej kunnat räknas till de i lagen angivna
hjälpmedel, yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.
Detta är naturligtvis ett missförhållande, som kräver rättelse, men torde
enklare kunna ske genom ett tillägg till ovannämnda, i lagen nu förefintliga
särbestämmelse för jordbruket än genom att lägga detsamma helt under
lagen.
Ur mera teoretisk synpunkt må det visserligen kunna betraktas som ett
skönhetsfel’ att ej på alla slag av arbete få såvitt möjligt tillämpa uniforma
skyddsbestämmelser, men med hänsyn till de praktiska förhållandena synes
mig i fråga örn jordbruksarbetet en sådan anordning som den ovan antydda
eller en liknande vara att föredraga, varigenom å ena sidan tillfälle beredes
till inspektion, där ett verkligt behov av sådan kan anses föreligga, men som
ä andra sidan icke, vare sig direkt eller indirekt, inbjuder till överflödig och
onödigt besvärande inspektion.»
Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i anledning av remiss uttalat
sig örn styrelseförslaget, avstyrkte det övervägande antalet den föreslagna
utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga örn jordbruket. Så
var fallet med bl. a. lantbruksstyrelsen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening
ävensom samtliga hushållningssällskap utom Västernorrlands läns hushållningssällskap,
som lämnade hela förslaget utan erinran; dock inskränkte sjg
Norrbottens läns hushållningssällskap, under erinran att jordbruken inom detta
län i regel sköttes av jordbrukaren och hans familj och att lagen sålunda
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
för närvarande endast i undantagsfall erhölle tillämplighet inom länet, till att
i princip uttala, att den största försiktighet borde iakttagas i fråga örn jordbruksnäringens
belastande med ytterligare bördor, i det att dess ekonomiska
förhållanden vöre så prekära, att den i stället vore i stort behov av stöd
och lättnader. Vidare märkas bland de avstyrkande myndigheterna kommerskollegium,
domänstyrelsen samt Överståthållarämbetet och det stora flertalet
länsstyrelser.
Utlåtanden, som på ifrågavarande punkt tillstyrkte lagförslaget eller lämnade
detsamma utan erinran, avgåvos av riksförsäkringsanstalten samt länsstyrelserna
i Stockholms, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och Västerbottens län ävensom av landsorganisationen.
De skäl, som anfördes mot den föreslagna ändringen beträffande jordbruket,
kunna i kort sammanfattning sägas vara följande.
1) Det hade ej visat sig, att något behov förelåge av lagens utsträckning
till jordbruket. Särskilt vore en tillämpning av bestämmelserna i 5 § med föreskrifter
till förekommande av ohälsa obehövlig beträffande jordbruket, där
arbetsförhållandena i stort sett vore hälsosamma. — 2) Jordbruksarbete vore
av den beskaffenhet, att skydd åt arbetare i sådant arbete i väsentlig mån icke
kunde beredas med hjälp av skyddsföreskrifter. Härutinnan framhölls föreliggande
svårigheter med avseende å skydd mot djur, vid arbete på öppna fältet,
vid huggningsarbete, stenbrytning, körslor m. m. — 3) De nu i lagen och
lagförslaget upptagna särskilda skyddsföreskrifterna vore avpassade huvudsakligen
för industrien och vöre ej lämpliga för jordbruket. Länsstyrelsen i
Malmöhus län framhöll särskilt, att jordbrukets byggnader samt stegar och
trappanordningar i foderlador icke i förevarande hänseende tålde jämförelse
med motsvarigheter inom industrien. Även i övrigt framhölls vid de särskilda
punkterna i styrelseförslaget, bl. a. av svenska lantarbetsgivarnas centralförening,
det betungande, stundom orimliga, i en tillämpning av dessa stadganden
å jordbruket. —- 4) Genom förändringarna skulle nya konfliktanledningar
ävensom fara för trakasserier uppstå. — 5) Inspektionen bleve i en
grad, som ej stöde i rätt förhållande till nyttan därmed, besvärande för jordbrukarna
och betungande för tillsynsorganen. ■—- 6) Farhågor kunde hysas
för att de för jordbruket avsedda tillsynsorganen komme att sakna erforderlig
kompetens. — 7) Slutligen skulle förändringen medföra avsevärda kostnader
såväl för det allmänna genom ökad inspektion som ock för de enskilda
jordbrukarna.
Ett ganska stort antal myndigheter och korporationer — däribland lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, kommerskollegium samt åtskilliga länsstyrelser
och hushållningssällskap —- förordade någon mindre utvidgning av den nuvarande
bestämmelsen i 1 § sista stycket arbetarskyddslagen, i den mån behov
därav kunde föreligga. Härvidlag anslöt sig vederbörande i många fall
till byråchefen Bergstens reservation. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte, under
uttalande att styrelsen icke vore beredd att härutinnan avgiva något definitivt
förslag, huruvida det ej vore möjligt att under yrkesinspektionens tillsyn
lägga icke blott maskiner, ångpannor och dylikt, utan även alla fasta anläggningar
inom jordbruket, sålunda alla driftsbyggnader, sågverksanläggningar
m. m. Slutligen uttalades, att ett förefintligt behov av ökat arbetarskydd
inom jordbruket lämpligen kunde fyllas medelst åtgärder till förhindrande av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
9
tillverkningen av farliga jordbruksmaskiner, och med liknande syftning förekommo
uttalanden därom, att man medelst i styrelseförslaget förekommande
stadganden rörande förbud mot användande, försäljning och upplåtande av
vissa maskiner och redskap måhända kunde nå det önskade målet.
I proposition nr 40 till 1931 års riksdag med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om arbetsskydd dryftades ingående
frågan örn arbetarskyddslagens utvidgning till att omfatta jordbruket. Efter
att hava redogjort för yttranden över socialstyrelsens förslag ävensom för verkställda
statistiska undersökningar erinrade föredragande departementschefen
örn att hans företrädare i ämbetet enligt yttrande till statsrådsprotokollet i proposition
till nästföregående års riksdag angående vissa beslut av den internationella
arbetsorganisationens konferens såsom skäl för att icke utsträcka
arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet å jordbruket anfört, att tidpunkten
icke vore lämplig för åtgärder, som skulle innebära nya pålagor för denna näring.
Därefter anförde departementschefen:
»På sätt förut antytts delar jag den uppfattning, som min företrädare tillkännagivit
rörande elen olämpliga tidpunkten för en utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämplighet å jordbruket. Utan vidare torde det vara tydligt,
att under nu rådande, för jordbrukets ekonomi bekymmersamma förhållanden
åtgärder som kunna ytterligare belasta denna näring böra undvikas. Ehuru jag
således redan av detta skäl funnit mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens
förslag i förevarande avseende, vill jag dock med hänsyn till den utförliga
behandling denna fråga underkastats i avgivna yttranden något närmare ingå
på densamma.
Med avseende å de av socialstyrelsen anförda mera principiella skälen för
den avhandlade utsträckningen av lagens tillämpningsområde må då visserligen
erkännas, att den nuvarande begränsningen i fråga om jordbruket teoretiskt
sett icke står rätt väl tillsammans med lagens allmänna syftning att bereda
erforderligt skydd åt arbetare, som användas till arbete för främmande
arbetsgivares räkning. Av lantbruksstyrelsen utlåtande och den inom socialstyrelsen
verktällda undersökningen rörande olycksfallsrisken inom jordbruket
framgår också, att vissa olycksfallsrisker inom jordbruket finnas, vilka
icke nås av lagens bestämmelser. Det gäller emellertid även att avgöra, i vad
mån det med hänsyn till föreliggande praktiska och ekonomiska förhållanden
är möjligt och lämpligt att i avseende å jordbruket åt lagen giva en så vidsträckt
tillämpning, som av styrelsen föreslagits. I själva verket lärer mot
vissa olycksfallsrisker inom jordbruket något skydd i den ordning, varom här
är fråga, icke rimligen kunna givas. Detta torde exempelvis gälla beträffande
vissa risker under arbete på öppna fältet utan samband med bristfällighet i maskin
eller redskap; vidare beträffande de flesta risker, som härleda från djur,
såsom slag, stötar och bett, skenande hästar m. m. Men vidare lära, vad jordbrukets
byggnader beträffar, förhållandena vara avsevärt olika förhållandena
inom industrien och därmed någorlunda jämförlig verksamhet. Vägande, skäl
synas därför tala för att icke föra jordbrukets byggnader under lagen, i den
mån de ej redan äro underkastade densamma. Visst avseende lärer ock böra
fästas vid den gjorda invändningen, att de i 4 § av lagen och förslaget givna
bestämmelserna till förekommande av olycksfall i arbetet tillkommit med tanke
på industriens och därmed jämförliga verksamhetsgrenars förhållanden och
att de därför ej väl passa till jordbruket. Vad angår lagens stadganden till före
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
kommande av ohälsa lära dessa enligt sakens natur icke hava sådan betydelse
för jordbruksarbetet, att en utsträckning till dylikt arbete överhuvud bör
äga rum. Jordbruksarbetet torde i regel vara av hälsosam beskaffenhet, och
den omväxling detsamma erbjuder lärer bereda motvikt till ett stundom under
kortare tid förekommande mindre hälsosamt arbete.
Till länsstyrelsens i Hallands län yttrande att, i den mån jordbrukets drift
mekaniserades och maskiner funne ökad användning därstädes, även jordbrukets
arbete borde vinna ökad trygghet genom arbetarskyddslagen och inspektion,
är att säga, att denna ökade trygghet i huvudsak torde vinnas redan med
det nuvarande stadgandet örn jordbruket i lagens 1 §. I de flesta fall lärer
nämligen en mekanisering resultera i ökning av de »maskinella hjälpmedlen»,
och då träder lagen i en däremot svarande grad i vidgad tillämpning.
Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av socialstyrelsens förevarande
ändringsförslag äro ju dessa för den enskilde jordbrukarens del synnerligen
ovissa och i högsta grad beroende av det sätt, varå inspektionsverksamheten
utövas. I saknad av andra närmare bestämmelser än de i 4 och 5 §§
av styrelseförslaget givna bleve i allt fall ovissheten så stor, att även ur denna
synpunkt förslaget ter sig såsom förenat med stora vanskligheter. För
det allmänna skulle efter min mening ganska betydande merkostnader förr
eller senare uppstå vid en utvidgning enligt styrelseförslaget. Inspektion
skulle väl jämlikt förslagets 40 § ej nödvändigtvis behöva förekomma i särskilt
stor utsträckning, men det lärer kunna antagas, att en utvidgning av
inspektionen med tiden skulle visa sig ofrånkomlig. Det torde icke med fog
kunna invändas, att, då inspektionsförrättaren ändå befinner sig på platsen
för inspektionen i och för besiktning av maskinella hjälpmedel m. m., den ökning
av inspektionskostnaden, som bleve följden av inspektionsuppgifternas
utökning, icke komme att bliva väsentlig. Stundom skulle väl nämligen inspektionsbesöket
föranledas just av de nya uppgifterna för inspektionen, och
vidare synes det ligga i sakens natur, att om inspektionen utsträcktes att omfatta
byggnader, grustag och dylikt, densamma måste kräva betydligt längre
tid och därmed större kostnad, än om inspektion sker endast i nuvarande omfattning.
Örn således förslaget örn en mera generell utvidgning av lagens tillämplighet
på jordbruket icke kunnat av mig godtagas, har jag däremot övervägt
möjligheten av någon lämplig komplettering av uppräkningen i 1 § sista stycket,
varigenom det i praktiken yppade behovet av utvidgning kunde i huvudsak
tillfredsställas. Därvid har jag fäst mig vid socialstyrelsens yttrande i
lagförslagets motivering, att en del inom jordbruket använda redskap visat sig
medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande
från yrkesinspektionens sida, vartill saknats befogenhet, då de ej kunnat räknas
till de i lagen angivna hjälpmedlen. Genom ett tillägg i 1 §, varigenom
med maskinella hjälpmedel jämställdes övriga redskap, skulle det angivna behovet
till synes kunna väsentligen tillgodoses. Mot ett dylikt tillägg hade måhända
under normala förhållanden några allvarliga betänkligheter icke behövt
möta. Såsom det ekonomiska läget för närvarande är inom jordbruksnäringen,
lärer det emellertid icke vara lämpligt vidtaga några åtgärder, ägnade att öka
de redan nu stora svårigheter, varmed jordbruksdriften är förenad. Tydligt
är, att även en ändring av den mera begränsade art, som jag nyss antydde,
skulle kunna medföra stegrade utgifter för jordbrukarna. Och i allt fall är en
dylik ändring till sina ekonomiska verkningar svår att med någon större grad
av säkerhet beräkna. På grund härav har jag icke heller kunnat tillstyrka en
partiell ändring av 1 § i lagen, utan lagrummet har i departementsförslaget
lämnats i helt orubbat skick.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
11
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen motioner, inom första
kammaren nr 205 av herr Sigfrid Hansson m. fl. oell nr 206 av herr Lindhagen
samt inom andra kammaren nr 349 av herr Sävström m. fl. och nr 352
av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. I motionen I: 206 yrkades, att samtliga
de begränsningar beträffande lagens omfattning, som förevarande paragraf
nu uppställer, måtte försvinna. I motionen II: 352 hemställdes, att lagens
bestämmelser i allo och i motionerna I: 205 och II: 349, att desamma
med de i nu förevarande motion 11:51 angivna undantagen skulle äga tillämpning
å jordbruket. Motionerna I: 205 och II: 349 överensstämde med
socialstyrelsens förslag utom därutinnan, att socialstyrelsen icke ansett någon
av bestämmelserna örn arbetstiden böra äga tillämpning å jordbruket.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, anförde andra lagutskottet:
»I fråga örn jordbruket är utskottet av den meningen, att lagens föreskrifter
rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete samt de föreslagna bestämmelserna
örn semester icke lämpligen kunna göras tillämpliga å denna
näring. Vad beträffar den föreslagna utsträckningen i övrigt har den i ärendet
förebragta utredningen ej övertygat utskottet därom, att någon mera väsentlig
minskning av olycksfallsriskerna skulle stå att vinna genom en dylik
utsträckning. I detta sammanhang vill utskottet erinra örn att det i 7 § 2 mom.
i propositionen upptagna försäljningsförbudet för maskiner, vilket återfinnes
i utskottets förslag, torde vara ägnat att förebygga olycksfall jämväl inom
jordbruket. Med hänsyn till vad sålunda anförts och på de av föredragande departementschefen
anförda skäl har utskottet ej funnit sig kunna tillstyrka den
föreslagna utvidgningen. Liksom i propositionen upptages sålunda icke 1 §
i utskottets förslag.»
Reservation beträffande utskottets utlåtande i denna del anfördes av herr
Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna hemställde, att riksdagen måtte för
sin del antaga en lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen,
enligt vilken 1 § av denna lag skulle erhålla den i nu förevarande motion
II: 51 angivna lydelsen.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del.
Vid 1932 års riksdag väcktes motioner i samma ämnen, som de nu föreliggande.
Herr Hermansson m. fl. framställde i motionen II: 133 samma yrkanden
som nu i motionen II: 51, och herr Karlsson i Grängesberg m. fl.
gjorde i motionen II: 61 samma hemställan som nu i motionen II: 80.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 14 följande:
»Jämväl vid fjolårets riksdag väcktes fråga örn utsträckande av arbetarskyddslagens
tillämplighetsområde till jordbruket. Riksdagen biföll dock
icke de yrkanden, som framställdes örn dylik utvidgning av arbetarskyddslagstiftningen.
Några därvid ej uppmärksammade skäl hava icke åberopats i de
nu förevarande motionerna. Med hänsyn till att frågan befinner sig i väsentligen
samma skick som förra året anser utskottet sig icke böra tillstyrka
riksdagen att frångå sitt då fattade beslut i ämnet.»
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Reservation anfördes av sex ledamöter, som yrkade bifall till motionen
II: 133.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag avslå motionerna.
Till belysande av olycksfallsrisken inom jordbruket får utskottet här återgiva
en vid propositionen nr 40 till 1931 års riksdag fogad tabell, kompletterad
med uppgifter för åren 1928 och 1929.
Yrkesgrupp |
Antal förlorade |
Antal olycksfall |
Antal förlorade |
||||||||||||
1923 |
1926 |
1927 |
1928 |
1929 |
1923 |
1926 |
1927 |
1928 |
1929 |
1923 |
1926 |
1927 |
1928 |
1929 |
|
b a,. Jordbruk och |
6.97 |
8.70 |
6.36 |
6.so |
8.09 |
3.04 |
3. ss |
3.96 |
4.S3 |
5.17 |
229 |
228 |
160 |
161 |
154 |
3. Metallindustri . . |
6.62 |
6.87 |
7.35 |
9.56 |
10.12 |
11.67 |
15.30 |
16.13 |
17.23 |
19.59 |
57 |
45 |
46 |
56 |
52 |
8. Närings- och njut-ningsämnesind. . |
5.18 |
5.70 |
4.35 |
5.40 |
5.33 |
4.76 |
5.88 |
5.92 |
6.02 |
7.55 |
109 |
97 |
74 |
90 |
71 |
9 Textil- och be-klädnadsindustri . |
2.19 |
2.36 |
2.20 |
2.20 |
2.09 |
1.58 |
1.82 |
1.95 |
2.01 |
2.83 |
139 |
130 |
113 |
109 |
74 |
10. Läder-, gummi-och hårindustri . |
2.12 |
2.58 |
3.24 |
2.60 |
2.16 |
2.80 |
3.27 |
3.43 |
3.28 |
4.27 |
76 |
79 |
94 |
79 |
51 |
11. Kemisk-teknisk |
7.44 |
16.19 |
6.25 |
8.88 |
8.60 |
9.99 |
8.87 |
8.86 |
9.25 |
10.92 |
74 |
182 |
71 |
96 |
79 |
13. Kraft-, belysnings-och vattenverk . |
2.37 |
8.62 |
9.05 |
11.83 |
9.10 |
18.7 |
6.00 |
6.71 |
6.85 |
7.49 |
126 |
144 |
135 |
173 |
121 |
16. Samfärdsel utom |
5.39 |
5.59 |
6.07 |
7.96 |
7.23 |
5.10 |
5.64 |
5.87 |
5.91 |
7.37 |
106 |
99 |
103 |
135 |
98 |
Frågan om arbetarsemester.
År 1917 väcktes av herr Ström m. fl. i första kammaren och av herr Björling
m. fl. i andra kammaren motioner, nr 92 respektive 309, angående skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan örn utredning och förslag beträffande
allmän arbetarsemester. Socialstyrelsen avgav på begäran av vederbörande
tillfälliga utskott utlåtande i frågan och förordade därvid en allsidig utredning
av densamma. Motionerna biföllos av riksdagen. Sedermera remitterades
riksdagsskrivelsen i ämnet till socialstyrelsen. Efter det arbetstidskommittén
tillsatts, överlämnades till densamma bland andra frågor rörande arbetstiden
även den angående arbetarsemester.
Arbetstidskommittén avgav den 13 mars 1920 ett betänkande med förslag
till lag örn arbetarsemester. I detta lagförslag stadgades, att örn arbetare
utan avbrott varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med
den 16 september nästföregående år och han sedan minst en månad användes till
arbete, varå lagen ägde tillämpning, skulle det i regel åligga arbetsgivaren
att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren
sammanhängande ledighet (semester) under minst åtta dygn. Kommittén
var mellertid icke enhällig.
Kommittéförslaget remitterades till bland andra socialstyrelsen. Den 2 november
1925 överlämnade socialstyrelsen, som förut nämnts, till Kungl. Majit
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
13
ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag om arbetarskydd jämte
motivering (Statens offentliga utredningar 1925: 34). I detta lagförslag hade
styrelsen upptagit en bestämmelse örn arbetarsemester. Förslagets 18 § innehöll
nämligen, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete
året runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde,
såvitt möjligt under den varma årstiden, beredas sammanhängande ledighet
(semester) under minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.
I fråga örn styrelseförslagets bestämning av semesterns längd var inom socialstyrelsen
byråchefen Bergsten av skiljaktig mening i det att han föreslog,
att bestämmelsen örn semestertidens längd borde formuleras i samma tänjbara
ordalag som villkoren för åtnjutande av semester.
Vid sammanträde med sociala rådet ifrågasatte en arbetsgivarrepresentant,
huruvida stadgande örn semester över huvud vore behövlig, enär frågan örn semesterrätten
plägade regleras genom kollektivavtal.
Från ett stort antal såväl myndigheter som enskilda sammanslutningar framställdes
i remissyttranden invändningar mot stadgandet i 18 § av styrelseförslaget.
Yttranden avgåvos av bl. a. kommerskollegium, järnkontoret,
svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges verkstadsförening
och svenska arbetsgivareföreningen.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hemställde i skrivelse den 8
april 1930, att den föreslagna semestertiden måtte, vad de yngre minderåriga
arbetarna anginge, utsträckas till 14 dagar.
Vid 1930 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, nr 260, av herr
Karlsson i Grängesberg m. fl., i vilken hemställdes, att riksdagen måtte antaga
ett av motionärerna framlagt förslag till lag örn arbetarsemester. Enligt
detta förslag skulle det, örn arbetare varit anställd hos samma arbetsgivare
eller företag från och med den 1 januari, i regel åligga arbetsgivaren
att å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september bereda arbetaren
sammanhängande ledighet (semester) under minst femton dygn.
Andra lagutskottet påpekade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 20,
bl. a., att socialstyrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag ännu icke
varit föremål för riksdagens prövning samt hemställde, att motionen icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Genom proposition nr 40 till 1931 års riksdag framlades förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.
Därvid föreslogs, att i lagen skulle införas ett stadgande i 5 § punkt m) av
den lydelse detta lagrum nu äger.
Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen motioner, nr 205 i
första kammaren av herr Sigfrid Hansson m. fl., nr 349 i andra kammaren
av herr Sävström m. fl. och nr 352 i samma kammare av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. I motionerna 1:205 och 11:349, vilka voro likalydande, yrkades,
att semesterledigheten måtte, i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit,
bestämmas till minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Utskottet.
I motion 11:352 hemställdes, att stadgandet om semester måtte givas den
avfattningen, att åt arbetare, som från årets början varit anställd hos samma
arbetsgivare eller företag, skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande
september beredas semesterledighet under minst 15 dagar, med skäligen
bibehållen avlöning.
Andra lagutskottet framhöll i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 24, att
utskottet icke kunde förorda längre lagstadgad minimitid för semestern än
den i propositionen upptagna. Örn den åsyftade ledigheten benämndes semester
framginge därav, att vederbörande under ledigheten åtminstone till
huvudsaklig del bör åtnjuta avlöning. Skulle bestämmelser meddelas örn rätt
till lön under semesterledighet, skulle detta innebära en inskränkning i lagen
av begreppet semester till att avse ledighet utan avlöning, något som icke vore
lämpligt.
Det lagförslag, som utskottet förordade, skilde sig i nu ifrågavarande del
icke från det genom propositionen framlagda.
Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig herr Sigfrid Hansson
m. fl. samt fröken Hesselgren, vilka tillstyrkte yrkandet, att den lagstadgade
ledigheten borde avse minst en vecka.
Utskottets utlåtande godkändes i förevarande del av riksdagen.
Vid 1932 års riksdag framställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i motion
II: 61 samma förslag till ändring av 5 § punkt m) i arbetarskyddslagen, som
nu föreligger i motionen 11:80.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 14, att utskottet saknade anledning
att ändra sin år 1931 i ämnet intagna ståndpunkt, samt hemställde, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll denna hemställan.
Lagen örn arbetarskydd äger enligt sin nu gällande lydelse beträffande arbete
inom jordbruket giltighet allenast i vad den åsyftar att förekomma
olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor,
kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka
olycksfall. Uttrycket maskinella hjälpmedel har i praktiken tolkats så, att
det övervägande antalet jordbruksmaskiner, nämligen de, som drivas med
handkraft eller med användande av dragdjur, kommit utanför lagens tillämplighetsområde.
Lagen örn arbetarskydd är emellertid till sin läggning allmängiltig.
Att jordbruket och dess binäringar med den begränsning, som ovan
berörts, äro uteslutna från lagens tillämpning, måste därför anses vara inkonsekvent
och orättvist.
Att arbetarna inom jordbruket äro i behov av ökat skydd är oomtvistligt.
Den risk för skada under arbetet, för vilken lantarbetarna äro utsatta, är större
än för en hel del andra arbetargrupper.
Mot utvidgning av lagens tillämplighetsområde har invänts, bland annat,
att densamma skulle vara ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte
ökad och fördyrad inspektion. Enligt utskottets åsikt måste emellertid far
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
15
hågan för trakasserier anses helt obefogad. Någon mera avsevärd ökning eller
fördyring av inspektionsväsendet torde ej heller behöva ifrågakomma. Flertalet
av jordbrukets arbetsställen besökas redan enligt nu gällande regler av
vederbörande underinspektörer. Vidare må påpekas, att 25 § i lagen fritager
inspektionsorganen från förpliktelsen att utan särskild anledning besöka arbetsställen,
där yrkesfara eller fara för andra mot lagen stridande förhållanden
i regel kan anses utesluten. Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla,
att jordbruket genom att arbetarskyddslagen i större utsträckning bleve
tillämplig icke endast skulle komma att åsamkas kostnader utan även skulle
med avseende å nedsättning i olycksfallsförsäkringspremier komma i åtnjutande
av viss ekonomisk lättnad.
Enligt utskottets mening bör jordbruksarbetet undantagas från tillämpningen
av lagens bestämmelser angående arbetstiden samt rörande minderårigas
och kvinnors användande till arbete. Härigenom skulle den olikhet, som —
på sätt bl. a. socialstyrelsen påpekat — onekligen torde förefinnas mellan
industriens och jordbrukets arbetare, bliva i tillräcklig omfattning beaktad.
Däremot anser utskottet, att lagens bestämmelser i övrigt böra göras tillämpliga
beträffande jordbruket.
Utskottet tillstyrker på grund av det anförda bifall till det i motionen II: 51
framställda förslaget till ändring i lagen örn arbetarskydd med tillägg allenast
av en bestämmelse angående lagens ikraftträdande.
Vad angår det i motionen II: 80 gjorda yrkandet örn ändring i 1 § i nämnda
lag följer av vad utskottet ovan anfört, att utskottet icke kan tillstyrka
bifall till motionens yrkande i denna del.
Beträffande åter vad i motionen II: 80 hemställts med avseende å semesterledighet
åt arbetare saknar riksdagen enligt utskottets mening anledning att
frånträda sin tidigare och senast vid 1932 års riksdag därutinnan intagna
ståndpunkt.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A) 1) att riksdagen i anledning av motionen II: 51 måtte
för sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 29 juni 1912
(nr 20B) om arbetarskydd.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd skall erhålla följande ändrade lydelse: 1
1 §•
Denna lag---sätt användes.
Från lagens---eller icke.
Å arbete inom jordbruket eller till detsamma hörande binäring,
vilken icke bedrives såsom självständigt företag, skola
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
bestämmelserna i 5 § i)-—1) samt de särskilda bestämmelserna
rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete icke
äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
2) att motionen 11:80, såvitt den avser ändring i 1 §
lagen örn arbetarskydd måtte anses besvarad genom vad under
1) anförts; samt
B) att motionen 11:80, i vad den avser ändring i 5 § punkt
m) i samma lag, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 mars 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman,1 Fränden*, Norman och P.
Sandström, fröken Hesselgren samt herrar Olof Carlsson*, Larsson i Brålanda*.
Forslund och Löfvander2;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Wallerius, Pettersson i Hällbacken,
Hansson i Trollhättan* och Gardell i Gans, fru Nordgren samt herrar
Sandberg* och Hermansson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
1 > > > behandlingen av frågan om ändring i 5 § punkt m) i arbetarskyddslagen.
2 > > » > >>> • > 1 § i samma lag.
Reservationer:
Beträffande punkt A).
1) av herr K. G. Westman, som anfört:
»Det må ingalunda förnekas, att vissa olycksfallsrisker finnas inom jordbruket,
vilka falla utanför den gällande lagens tillämplighetsområde. Mot
åtskilliga av dessa risker kan dock något skydd i den ordning, varom här är
fråga, icke givas. Så är förhållandet beträffande risker vid arbete utomhus
utan samband med bristfällighet i maskiner, i fråga örn risker, som härleda
från djur, samt beträffande risker, som förekomma vid hanterandet av enklare
redskap. Vad jordbrukets byggnader beträffar, äro förhållandena i fråga
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
17
om dem avsevärt olika förhållandena inom industrien och därmed någorlunda
jämförlig verksamhet. Att föra jordbrukets byggnader under lagen, i den
mån de icke redan äro underkastade densamma, synes icke lämpligt och skulle
stöta på synnerligen avsevärda praktiska svårigheter.
I fråga örn jordbruksarbetet är naturligtvis skydd av behovet påkallat, i
den mån maskiner användas i arbetet. I syfte att åstadkomma ett sådant
skydd ha i arbetarskyddslagen införts bestämmelser, som avse att förhindra,
att farliga jordbruksmaskiner försäljas och användas. Vidare stadgar lagen i
sista stycket i 1 §, att den skall äga tillämpning på jordbruket, i vad den
åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel
eller ångpannor o. dyl. Uttrycket »maskinella hjälpmedel» lär emellertid i
praktiken tolkas så, att därunder hänföras allenast »maskiner, som motsvara
dem, som användas inom industrien». Inom jordbruket användes ett flertal
maskinella hjälpmedel, som icke motsvara dem, som användas inom industrien.
Med hänsyn till jordbrukets moderna maskinella utrustning synes anledning
föreligga att verkställa en utredning, örn och i vilken utsträckning de av
jordbrukets maskinella hjälpmedel, som icke motsvara industriens, kunna inbegripas
under tillämpning av arbetarskyddslagen, där detta utan nämnvärda
kostnader och praktiska olägenheter låter sig göra.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen ville, i anledning av motionerna, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning angående tolkningen av uttrycket »maskinella
hjälpmedel» i sista stycket av 1 § i lagen om arbetarskydd och,
därest utredningen därtill ger anledning, vidtaga åtgärder för
att vidga arbetarskyddslagens tillämpningsområde i fråga örn
jordbruket i syfte att, i den mån det är praktiskt möjligt, bereda
ökat skydd för jordbrukets arbetare vid användning av
den maskinella utrustning, som förekommer inom jordbruket.» 2
2) av herrar Magnusson i Skövde, Wallerius, P. Sandström, Frändén och
Larsson i Brålanda, vilka anfört:
»Utskottet anser sig kunna konstatera såsom ''oomtvistligt att arbetarna
inom jordbruket äro i behov av ökat skydd’ och att ’den risk för skada under
arbetet, för vilken arbetarna äro utsatta, är större än för en hel del arbetargrupper’.
Dessa påståenden äro dock synnerligen svagt motiverade. Visserligen äro
olycksfallen inom jordbruket ganska talrika men bestå till övervägande del
i skador genom stötar, slag, skärskador o. d. eller i skador för skenande
hästar m. m., där ingen inspektion eller några förebyggande åtgärder skulle
verksamt förhindra olycksfallen. Farhågorna att en utsträckt inspektionsrätt
skulle medföra ''omotiverade trakasserier jämte ökad och fördyrad inspektion’
kunna ej avvisas som ''obefogade’. Förutom att en dylik säkerligen skulle
verka i mycket ringa grad förebyggande, skulle de föreskrivna säkerhetsåt
Bihang
till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. S2 avd. Nr lh—15. 2
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
garderna verka både fördyrande och hindrande i arbetet utan motsvarande
nytta.
Även om antalet inspektörer, såsom utskottet förmodar, är så rikligt, att
dessa kunna räcka till för det ökade arbetet, komme säkerligen rese- och traktamentsersättningarna
att avsevärt öka. Utskottets påstående, att ''flertalet
av jordbrukets arbetsställen’ redan nu besökas av vederbörande underinspektörer,
är knappast riktigt; i vart fall är deras hittillsvarande besök icke av
den talrikhet, som skulle bli erforderligt för kontroll av den utsträckta lagens
efterlevnad.
Vi hålla också bestämt före, att någon premieminskning, såsom utskottet
förespeglar, icke kommer att inträda för jordbruket, då någon nämnvärd
minskning i antalet olycksfall icke kommer att vinnas genom den föreslagna
utvidgningen av lagens räckvidd. Vi skulle icke ha tvekat att biträda utskottets
hemställan, örn därigenom ökat skydd mot olycksfall kunnat vinnas,
men då så icke synes bli fallet, ha vi ansett, att utskottet bort hemställa,
att motionerna II: 51 och II: 80 måtte av riksdagen
avslås.»
3) av herr Gardell i Gans.
Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
330680