Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

11

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 31 januari 1933 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924
angående förverkande i visst fall av spritdrycker och
vin.

Genom en den 20 januari 1933 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 44, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 227) angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i
visst fall av spritdrycker och vin, vilken lag gäller till och med den 30 juni
1933, skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Lagen den 20 juni 1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker
och vin är av följande lydelse:

Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför
hos person, som anhålles för fylleri, skall vad salunda påträffats tagas i förvar
av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas
förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.

Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda stadgats
dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 § 2 mom. i förordningen den
14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker föreskrives; och
skall belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles, tillfalla kronan.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1924 och skulle gälla till och med den 30 juni
1926. Dess giltighetstid har sedermera genom särskilda lagar förlängts till
och med den 30 juni 1933.

Förevarande lagförslag avser att lata 1924 års lag erhålla fortsatt giltighet
utan tidsbegränsning. Som stöd härför har föredragande departementschefen
anfört, att orsaken till att lagen erhållit allenast provisorisk giltighet
varit, att frågan örn ett utbrytande ur strafflagens 18 kap. av bestämmel -

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

TJtskottet.

serna om fylleri sedan ett flertal år stått på dagordningen. Nämnda spörsmål
hade vid ett par tillfällen varit föremål för riksdagens prövning utan att
likväl ha vunnit sin lösning. Vid sådant förhållande syntes skäl knappast
förefinnas att alltjämt göra frågan, huruvida lagen — vilken uppenbarligen
måste erhålla fortsatt giltighet — borde givas definitiv karaktär, beroende av
frågan örn fylleribestämmelsernas utbrytande ur strafflagen.

Lagrådet har lämnat förslaget utan anmärkning.

Utskottet har vid granskning av förslaget icke funnit anledning till erinran
mot detsamma och får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 31 januari 1933.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Borell, Svenson i Eskhult,
Bissmark, Branting, Ehrnberg och Jonsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs, Olsson i Rimforsa,
Olsson i Mellerud, Höglund, Budén, Gardell i Stenstu och Johnsson i Kaimar.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330376