Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1933 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om uppsägning
av konventionen för lösande av konflikter mellan
lagar och jurisdiktioner i fråga örn äktenskapsskillnad
och hemskillnad m. m.
T en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 124,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Branting yrkat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville dels
före den 1 december 1933 uppsäga konventionen den 12 juni 1902 för lösande
av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga om äktenskapsskillnad
och hemskillnad, dels ock i samband därmed verkställa utredning av frågan
om revision av lagen den 8 juli 1904 örn vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för berörda yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.
Den 12 juni 1902 ingingos i Haag mellan Sverige, Tyskland, Italien med
flera stater tre konventioner angående vissa till familjerätten hörande ämnen
av internationell natur, nämligen dels en konvention för lösande av konflikter
mellan lagar i fråga om äktenskap, dels en konvention för lösande av konflikter
mellan lagar och jurisdiktioner i fråga örn äktenskapsskillnad och hemskillnad,
dels ock en konvention angående förmynderskap för minderåriga. De
i konventionerna upptagna regler införlivades med svensk rätt genom lag
den 8 juli 1904 örn vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap.
Den 17 juli 1905 avslutades därefter en konvention mellan Sverige och åtskilliga
andra stater rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa
rättsverkningar av äktenskap. Sveriges deltagande i sistnämnda konvention
föranledde lag den 1 juni 1912 örn vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar.
Sedermera har mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ingåtts
en särskild konvention den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga
bestämmelser örn äktenskap, adoption och förmynderskap m. m.,
vilken påkallat en lag den 29 maj 1931 örn viss ändring i 1904 års lag.
Nu förevarande motion berör allenast 1902 års skillnadskonvention och
därav föranledda bestämmelser i 1904 ars lag.
Skillnadskonventionen ratificerades av — förutom Sverige — Belgien, Frankrike,
Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Schweiz, Tysk
Bihang
till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 41. vn 33
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
land och Ungern. Sedermera har konventionen emellertid uppsagts år 1913 av
Frankrike, år 1918 av Belgien och år 1928 av Schweiz- Å andra sidan ha
Polen och fria staden Danzig därefter anslutit sig till konventionen.
Utskottet anser sig här höra lämna en redogörelse för konventionen, vars
innehåll är uppdelat i tretton olika artiklar.
Artikel 1 i konventionen stadgar, att äkta makar icke må väcka talan örn
äktenskapsskillnad med mindre äktenskapsskillnad är tillåten såväl enligt
deras nationella lag som enligt lagen a den ort, där talan väckes. Samma regel
skall gälla beträffande hemskillnad (separation). Enligt artikel 2 må talan
om äktenskapsskillnad eller hemskillnad ej heller väckas, där ej i det fall varom
fråga är skillnaden är medgiven, örn ock på grund av olika orsaker, såväl enligt
makarnas nationella lag som enligt lagen å den ort, där talan väckes. Utan
hinder av vad i 1 och 2 artiklarna stadgas skall enligt artikel 3 den nationella
lagen allena vinna tillämpning såframt lagen å den ort, där talan väckes,
sådant föreskriver eller tillåter. I artikel 4 föreskrives, att den i föregående
artiklar angivna nationella lagen ej må åberopas för att åt vad som tilldragit
sig medan makarna eller en av dem hade annan nationalitet förläna egenskapen
av orsak till äktenskapsskillnad eller hemskillnad. Artikel 5 innehåller
bestämmelser örn behörig myndighet för prövning av talan örn äktenskapsskillnad
eller hemskillnad. Sådan talan må sålunda, väckas hos myndighet,
som är behörig enligt makarnas nationella lag, eller hos behörig myndighet å
den ort, varest makarna ha sitt hemvist. Ha makarna enligt sin nationella lag
icke samma hemvist, må talan väckas hos behörig myndighet i svarandens
hemort. Om den ena maken överger den andra eller efter det orsak till äktenskapsskillnad
eller hemskillnad uppstått ändrar hemvist, må talan väckas
jämväl hos behörig myndighet i makarnas sista gemensamma hemort. Domsrätt
är emellertid förbehållen at nationell myndighet i den mån sådan myndighet
är allena behörig att upptaga talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad.
Den utländska myndigheten förblir dock behörig i fråga örn äktenskap,
som icke lämnar rum för talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad
hos behörig nationell myndighet. Artikel 6 innehåller stadganden örn vissa
provisoriska åtgärder med avseende å upphörande av makarnas samliv. Enligt
artikel 7 skall äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som beviljats av en enligt
bestämmelserna i 5 artikeln behörig domstol, allestädes hållas för giltig under
förutsättning att stadgandena i konventionen blivit iakttagna samt att, i fall
domen meddelats utan att svaranden ingått i svaromål, denne blivit stämd i
enlighet med de särskilda föreskrifter, vilkas iakttagande enligt svarandens
nationella lag erfordras för erkännande av utländska domar. Likaledes skall
allestädes såsom giltig anses äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som beviljats
av administrativ myndighet, därest i sådan ordning beviljad äktenskapsskillnad
eller hemskillnad anses såsom giltig enligt vardera makens
nationella lag. I artikel 8 föreskrives att, om makarna icke ha samma nationalitet,
deras sista gemensamma lagstiftning skall, såvitt angår tillämpningen
av förestående artiklar, anses såsom deras nationella lag. Enligt artikel 9 äger
konventionen tillämpning allenast beträffande talan om äktenskapsskillnad
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
eller hemskillnad, som väckes inom någon av de fördragsslutande staterna och
angår makar, av vilka åtminstone den ena är undersåte i någon av dessa stater.
I artikeln förklaras tillika, att ingen stat genom konventionen förbinder sig att
tillämpa en i konventionen ej deltagande stats lagstiftning. Artiklarna 10, 11
och 12 innehålla bestämmelser örn ratifikation, rätten att tillträda konventionen
och tiden för dess ikraftträdande. Enligt artikel 13 skulle konventionen
gälla i fem år, räknat från den dag då erforderligt antal ratifikationer blivit
deponerade, vilket skedde den 1 juni 1904. Konventionen skall anses förnyad
för fem år i sänder, därest icke uppsägning sker. Sådan uppsägning skall
minst sex månader före utgången av sistnämnda tid notificeras nederländska
regeringen, som därom underrättar alla de andra konventionsstaterna. Uppsägningen
gäller endast med avseende å stat, som notificerat densamma. För
övriga stater bibehåller konventionen giltighet.
Mot konventionens regler svarande bestämmelser återfinnas i 3 kap. i 1904
års lag. Kapitlet har erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den 12 november
1915.
Enligt 1 § i kapitlet må talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad
mellan utländska undersåtar upptagas här i riket, om den make mot vilken
talan väckes här har sitt hemvist eller örn makarna samtidigt haft hemvist
inom riket men den make mot vilken talan väckes övergivit den andra eller
efter det orsak till skillnad uppstått flyttat ur riket. Är enligt lagen i den
stat, makarna tillhöra, i allmänhet eller för vissa fall åt inländsk myndighet
förbehållet att pröva talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan
sagda stats undersåtar, må ej i strid mot dylikt förbehåll sådan talan här i
riket upptagas med mindre fråga är om äktenskap, som i makarnas hemland
anses ej vara i behörig form avslutat. Enligt 2 § må äktenskapsskillnad eller
hemskillnad mellan utländska undersåtar ej beviljas utan så är att enligt lagen
i den stat, makarna tillhöra, sådan skillnad varom fråga är må äga rum samt
orsak till skillnaden är för handen ej mindre enligt sagda lag än ock enligt
svensk lag. Ha makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande
av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat med mindre
skillnad varom fråga är på grund därav är medgiven jämväl enligt där
gällande lag. I 3 § meddelas vissa bestämmelser angående provisoriska åtgärder
med avseende å hävande av makarnas samliv. Enligt 4 § skall beslut,
varigenom myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad
mellan undersåtar i samma stat, lända till efterrättelse här i riket.
5 § reglerar det fall att myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad
eller hemskillnad mellan undersåtar i annan stat. Sadant beslut ma med
iakttagande av vad i 7 § sägs lända till efterrättelse här i riket under villkor
att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende å svensk
myndighets behörighet att upptaga talan om skillnad mellan undersåtar i
annan stat, det finnes ha tillkommit myndighet i den stat där beslutet meddelats
att upptaga målet samt att orsak till sådan skillnad som genom beslutet
meddelats varit för handen enligt lagen i den stat, makarna tillhörde. Är beslutet
meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där fråga är om
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse om det av sagda anledning ej
kan vinna erkännande i makarnas hemland. Enligt 6 § äger den, som vill
erhålla stadfästelse å beslut varom i 5 § sägs, göra ansökan därom hos Svea
hovrätt. 7 § föreskriver, att beslut örn äktenskapsskillnad varom i 5 § sägs
ej må såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap vinna tilllämpning
innan stadfästelse å beslutet meddelats av nämnda hovrätt.
I 6 kap. 2 § i 1904 års lag stadgas vidare, att fråga, som angår äktenskapsskillnad
eller hemskillnad mellan makar vilka äro undersåtar i olika stater,
skall bedömas som örn bägge makarna vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt
tillhört, eller, örn de ej ha tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.
(Sistnämnda fall regleras icke i konventionen.) Är myndighets behörighet
beroende av att part äger hemvist inom den stat, myndigheten tillhör, skall
enligt 6 kap. 3 § frågan örn parten där äger hemvist prövas efter lagen i sagda
stat, dock att hustru ej må anses ha annat hemvist än mannen där ej enligt
lagen i den stat, makarna tillhöra, hustrun äger ha särskilt hemvist.
I anledning av den särskilda konventionen med Danmark, Finland, Island
och Norge med internationellt privaträttsliga bestämmelser örn äktenskap,
adoption och förmynderskap m. m. har genom förutnämnda lag den 29 maj
1931 under en särskild paragraf i 6 kap. i 1904 års lag införts en bestämmelse
örn rätt för Konungen att efter avtal med en eller flera av nyssnämnda stater
med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat stadga avvikelser från de i
sistnämnda lag givna bestämmelser. Sådana avvikelser ha även stadgats genom
förordning den 31 december 1931 örn vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
Frånsett de olikheter, som sålunda gälla i förhållande till Danmark, Finland,
Island och Norge, innehåller 1904 års lag enhetliga regler i förhållande
till alla främmande stater, oavsett huruvida de äro anslutna till 1902 års skillnadskonvention
eller ej.
Frågan örn en revision av 1902 års skillnadskonvention har varit föremål
för överväganden vid femte Haagkonferensen år 1926 och sjätte Haagkonferensen
år 1928.
Såsom av ovan intagna redogörelse för konventionen framgår, må äktenskapsskillnad
enligt konventionen äga rum allenast såframt äktenskapsskillnad
är tillåten såväl enligt makarnas hemlands lag som enligt lagen i det land, där
begäran örn skillnad framställes, samt dessutom skillnad i det fall varom fråga
är medgives enligt båda dessa lagar örn ock på grund av olika orsaker. Detsamma
gäller beträffande hemskillnad. Då makarna icke ha samma nationalitet,
skall deras sista gemensamma lagstiftning betraktas såsom deras hemlands
lag. Enligt redogörelse över förhandlingarna vid 1926 års konferens
hade särskilt i Schweiz dessa bestämmelser medfört svårigheter. Det hade ofta
förekommit, att en i Schweiz bosatt italienare inginge äktenskap med en
schweiziska. Uppstode därefter söndring i äktenskapet, kunde detsamma icke
upplösas, enär den italienska lagen icke kände skillnad i äktenskap. I Frankrike,
som redan förut uppsagt konventionen, hade av denna anledning avsteg
såtillvida gjorts från nationalitetsprincipens tillämpning att äktenskapsskillnad
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
5
medgivits i motsvarande fall. Schweiz föreslog vid konferensen ett tillägg till
konventionen av innehåll att, när kvinna genom äktenskap med utlänning förlorat
sitt tidigare medborgarskap men återförvärvat det efter vunnen hemskillnad,
äktenskapsskillnad finge meddelas enligt hennes hemlands lag även
örn sådan skillnad ej vore tillåten enligt makarnas sista gemensamma nationella
lag. Det förutsattes dock, att mannens hemlands lagstiftning skulle äga att
vägra erkänna skilsmässan såsom giltig. Med anledning av det schweiziska
förslaget erinrades från svensk sida därom, att enligt den svenska lagen av
den 23 maj 1924 örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap svensk
kvinnas äktenskap med medborgare i annat land icke medförde förlust av
hennes svenska medborgarskap under annan förutsättning än att hon genom
giftermålet bleve medborgare i det främmande landet och där hade eller efter
förvärvet av medborgarskapet toge sitt hemvist. Det schweiziska förslaget liksom
ett vid konferensen utarbetat förslag föranledde emellertid endast en
anhållan till nederländska regeringen, att den ville till nästa konferens utarbeta
ett schema avseende samtliga de spörsmål, som kunna uppstå i avseende å
äktenskapsskillnad och separation till följd av att makar äga olika nationalitet.
Vid 1928 års konferens behandlades flera frågor rörande ändringar i 1902
och 1905 års konventioner på äktenskaps- och förmynderskapsrättens område.
Dessa konventioner, som alla bygga på den s. k. nationalitetsprincipen, räkna
icke med sådana fall då någon saknar medborgarskap eller är medborgare i mer
än en stat eller då en gift kvinna trots sitt giftermål behållit sitt tidigare medborgarskap.
Enligt redogörelse över förhandlingarna vid denna konferens
uppmärksammades vid densamma bland annat spörsmålet örn rätten att erhålla
skillnad, då makarna ej ha samma nationalitet eller då hustrun, ehuru hon
genom sitt gifte vunnit medborgarskap i mannens hemland, vid sidan därav
bibehållit sin förutvarande nationalitet. 1902 års konvention innehåller i detta
ämne allenast den regeln att beträffande makar, som ej ha gemensam nationalitet,
lagen i den stat, de sist gemensamt tillhört, skall anses såsom deras
nationella lag. Stadgandet vore icke avsett för det fall att mannen naturalisera!®
i ett land och hustrun i ett annat. Anledning förelåge då ej att betrakta
deras äktenskap som oupplösligt därför att den tidigare gemensamma lagen ej
kände skilsmässa och tvärtom. Vidare anmärktes, att regeln ej gåve någon
lösning för det fall att makarna aldrig haft gemensam nationalitet (jfr emellertid
för svensk rätt 6 kap. 2 § i 1904 års lag). Det vore dock icke stadgandets
nu berörda brister, som i praktiken gjort sig mest kännbara, utan det förhållande,
som påpekats av Schweiz vid konferensen år 1926. Även från svensk
sida underströks önskvärdheten av en snar lösning av detta spörsmål. Vid 1928
års konferens utarbetades även förslag om tillägg till 1902 års skillnadskonvention.
Enligt detta förslag skulle den äldre regeln örn tillämpning av sista
gemensamma nationalitetslagen gälla allenast i sådana fall, då blott endera
maken vunnit annan nationalitet. Om makarna aldrig tillhört samma stat eller
väl gjort detta men sedermera vunnit nytt medborgarskap i skilda stater, skulle
ej dömas till skillnad med mindre detta in casa kunnat ske enligt vardera
makens nationella lag. I själva den föreslagna konventionstexten gjordes ej
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Utskottet.
något undantag från nu anförda regler. Den lösning, som föreslogs beträffande
förenämnda från schweizisk och svensk sida framställda önskemål, innefattades
i tvenne särskilda tilläggsprotokoll. Det ena av dessa avsåg det fall att kvinna
trots giftermål med en utlänning bibehållit medborgarskap i sitt hemland och
jämväl har fast bostad därstädes. Det andra protokollet avsåg det fall, som
särskilt tilldragit sig uppmärksamhet i Schweiz. En hemskild kvinna har läst
bostad i det land, hon tillhörde vid äktenskapets ingående, och har där återförvärvat
sitt genom giftermålet förlorade medborgarskap. Signatärmaktema
å dessa båda protokoll medgåvo det undantag från konventionens regler, att
kvinnans hemland under nämnda förutsättningar ägde bereda henne utväg att
enligt dess lag vinna äktenskapsskillnad, i förstnämnda fall även hemskillnad,
utan hänsyn till huruvida skillnad kunnat vinnas enligt lagen i mannens hemland
respektive makarnas sista gemensamma hemland. Det skulle emellertid
vara envar av de övriga signatärmaktema och sålunda även mannens hemland
obetaget att vägra erkänna en på så sätt vunnen skillnad.
De sålunda i konventionstext eller protokollets form framförda ändringsförslagen
blevo emellertid icke genomförda. Schweiz uppsade, såsom ovan
nämnts, med anledning därav 1902 års skillnadskonvention. Sverige vidtog däremot
icke någon motsvarande åtgärd, i följd varav konventionen för vårt lands
del förlängdes på ytterligare fem år och gäller till och med den 1 juni 1934.
De konventioner på den internationella privaträttens område, som efter hand
kommit till stånd, äro för visso av synnerlig betydelse för förbindelserna olika
stater emellan. Icke minst torde härvid de internationella konventionerna inom
äktenskapsrätten böra tillmätas stort värde. Det är vid sådant förhållande
uppenbart, att frågan örn en uppsägning av någon av dessa konventioner måste
underkastas den omsorgsfullaste prövning.
Yad 1902 års skillnadskonvention beträffar ha på sätt redogörelsen här
ovan utvisar vissa olägenheter av densamma varit föremål för ingående behandling
vid Haagkonferenserna åren 1926 och 1928. Särskilt framhöllos därvid
de svårigheter, som vållades därigenom att den italienska lagen icke medgåve
äktenskapsskillnad. Då envar av konventionsstaterna förbundit sig att
respektera den italienska lagen när vederbörande makar vore italienska undersåtar
eller den italienska lagen utgjorde deras senaste gemensamma lagstiftning,
uteslöte konventionen möjligheten att i någon av konventionsstaterna
döma till skillnad mellan makarna även i sådana fall då en kvinnlig medborgare
i konventionsstat ingått äktenskap med en italienare men trots giftermålet
bibehållit sitt ursprungliga medborgarskap vid sidan av det genom
giftermålet förvärvade medborgarskapet i Italien eller efter giftermålet återförvärvat
sitt ursprungliga medborgarskap.
Enligt vad utskottet inhämtat lia även för vårt lands del förekommit dylika
fall, då svenskfödd kvinna icke kunnat erhålla önskad skillnad i äktenskap
med en italienare. Antalet sådana fall får väl antagas ha varit tämligen ringa
men det måste likväl enligt utskottets mening anses otillfredsställande, att
svensk domstol på grund av ifrågavarande konvention och därav föranledda
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
7
stadganden i 1904 års lag icke under några omständigheter kan döma till
skillnad i äktenskap mellan en svensk kvinna och en italienare. Då någon
ändring av konventionen i nu förevarande avseende icke vid förenämnda konferenser
kunnat ernås och icke heller framdeles torde vara att förvänta, måste
berörda förhållande i och för sig anses såsom ett vägande skäl för uppsägning
av densamma.
Utskottet har därjämte inhämtat, att de mot konventionen svarande bestämmelserna
i 1904 års lag, vilka enligt vad förut nämnts gälla även i förhållande
till stater som icke äro anslutna till konventionen, i praktiken vålla
avsevärda svårigheter jämväl med avseende å medborgare i vissa dylika stater.
Så har bland annat visat sig vara förhållandet gentemot England.
Enligt engelsk rätt må äktenskapsskillnad endast beviljas på grund av horsbrott
eller, på talan av hustrun, med anledning av våldtäktsbrott eller otukt
mot naturen, vartill mannen gjort sig skyldig. I regel förbehåller också den
engelska rätten engelsk myndighet att pröva talan örn äktenskapsskillnad
mellan engelska undersåtar, dock att av myndighet å utländsk ort meddelat
beslut örn äktenskapsskillnad tillerkännes laga verkan i England örn makarna
vid tiden för beslutets meddelande enligt engelsk rätt voro att anse såsom
domicilierade å den utländska orten. För att en engelsman skall anses ha förvärvat
domicil å utländsk ort uppställas emellertid mycket stränga fordringar.
Då nu berörda regler i engelsk rätt enligt 3 kap. 1 och 2 §§ i 1904 års lag
skola respekteras i Sverige, har det visat sig omöjligt eller i allt fall förenat
med synnerlig omgång för en svenskfödd kvinna, som ingått äktenskap med en
engelsman och därigenom blivit engelsk undersåte, att vinna skillnad i äktenskapet.
Liknande svårigheter föreligga även i förhållande till Amerikas förenta
stater.
Enligt de regler, som i allmänhet torde gälla därstädes, föres talan örn äktenskapsskillnad
vid domstol å ort, där käranden är bosatt. En svenskfödd kvinna,
som ingått äktenskap med en amerikansk medborgare, kan sålunda icke instämma
sin man till domstol i Amerika med mindre hon där har eller tager sitt
hemvist. Det har även ansetts vara mycket tvivelaktigt, huruvida ett beslut
örn äktenskapsskillnad, som kunde tänkas meddelat av svensk domstol på talan
av mannen medan denne är bosatt i Amerika, länder till efterrättelse därstädes
och följaktligen även huruvida svensk domstol kan anses behörig att på talan
av mannen upptaga målet. För åvägabringande av äktenskapsskillnad i nu
berörda fall synes fördenskull knappast stå öppen någon annan utväg än att
mannen för talan därom i Amerika. Därvid är dock att märka, att enda äktenskapsskillnadsorsak
enligt exempelvis i staten New York gällande lag är horsbrott
samt att domstol därstädes är behörig att pröva målet endast i fall båda
parterna voro bosatta i staten när brottet blev begånget eller parternas äktenskap
ingåtts i staten eller käranden var bosatt i staten när brottet blev begånget
samt vid rättegångens början fortfarande bor där eller brottet är begånget i
staten samt den oskyldiga maken är bosatt där vid rättegångens början.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
De svårigheter, som sålunda visat sig föreligga även i förhållande till England
och Amerikas förenta stater vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser
i 1904 års lag, understödja enligt utskottets mening i väsentlig grad
kravet på uppsägning av 1902 års skillnadskonvention. Utskottet förbiser härvid
icke, att en ändring i 1904 års lag skulle kunna utan uppsägning av konventionen
åstadkommas i förhållande till stater, som icke äro anslutna till densamma.
Ett avsteg från den enhetliga regleringen i 1904 års lag i förhållande
till såväl konventionsstater som icke-konventionsstater har även, såsom förut
nämnts, av särskilda skäl redan skett beträffande Danmark, Finland, Island
och Norge. Det synes likväl icke lämpligen kunna förordas att i förhållande
till ytterligare stater stadga liknande undantag från de regler, som i allmänhet
skola vara gällande. Vid sådant förhållande och då rättelse i vart fall icke kan
vinnas i förhållande till Italien så länge vårt land är bundet av 1902 års skillnadskonvention,
har utskottet ansett övervägande skäl tala för uppsägning av
densamma.
När utskottet sålunda funnit sig böra biträda motionärens yrkande örn uppsägning
av nyssnämnda konvention, vill utskottet emellertid anmärka, att en
dylik uppsägning givetvis icke utesluter möjligheten av en eller flera specialkonventioner,
som med undvikande av de olägenheter, den nuvarande konventionen
medför, skulle kunna tillvarataga de fördelar, en reglering genom konvention
av hithörande frågor i förhållande till vissa stater må erbjuda.
Av det förut anförda framgår, att de skäl som föranlett utskottet att förorda
uppsägning av skillnadskonventionen uppenbarligen, såsom motionären även
hemställt, tillika påkalla revision av de mot konventionen svarande bestämmelserna
i 1904 års lag. Denna revision torde böra ha till huvudsakligt syfte
att bereda ökade möjligheter för svensk domstol att döma till äktenskapsskillnad
när det måste anses avsevärt avvikande från svensk rättsuppfattning
att makarna fortfarande skola vara i äktenskap förenade med varandra.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville dels
före den 1 december 1933 uppsäga konventionen den 12 juni 1902
för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga
örn äktenskapsskillnad och hemskillnad, dels och verkställa utredning
av frågan örn en revision i förenämnda hänseenden av
lagen den 8 juli 1904 örn vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 24 april 1933.
På första lagutskottets vägnar:
A. AKERMAN.
9
Första lagutskottets utlåtande Nr 41.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala*, Svenson
i Eskhult. Bissmark, Forssell*, Branting och Halvarsson*;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund och
K. A. Westman, fru Östlund, herrar Olsson i Rimforsa* och Olsson i Mellerud,
fröken Wellin samt herr Rosander.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami.
1 avd.
Nr 41.
792 93 2