8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.

Jir 11.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1933 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion arn
upphävande av § 113 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 10 hava herrar Wallén och
Johanson i Hallagården hemställt, »att riksdagen, såsom vilande till vidare
grundlagsenlig behandling, ville besluta, att § 113 regeringsformen
måtte upphävas».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I §§ 110—113 regeringsformen finnas bestämmelser rörande skydd för
riksdagen, enskilda riksdagsmän, riksdagens ämbets- och tjänstemän,
dess verk och inrättningar m. m. I berörda § 113 stadgas, att taxeringsman,
som riksdagens bevillningsföreskrifter å dess vägnar tillämpa,
skola ej för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas.

Denna bestämmelse, som infördes i regeringsformen 1809, avsåg att
skydda riksdagens beskattningsmakt mot Kungl. Maj:t och kronan. Före
1809 plägade ett vart av de fyra riksstånden åtaga sig viss allmän bevillning,
varefter ständernas sålunda åtagna bevillning med däri införda
noggranna regler angående densammas fördelning mellan olika yrkesgrupper
och enskilda personer m. m. utfärdades i form av en stadga eller
förordning. Avgiften kunde emellertid icke bestämmas för var och en
av de skattskyldiga särskilt utan tillämpningen av bestämmelserna i bevillningsförordningarna
överlämnades åt taxeringsman, som skulle bestämma
avgifterna efter »de fastställda generella grunderna och befintliga
särskilda omständigheter». Dessa taxeringsman, som valdes inom
varje pastorat, ansågos såsom ständernas förtroendemän. Vad de bestämt
skulle gälla och fick deras beslut sålunda icke överklagas. Dock voro
de Kungl. Majit och kronan ansvariga, örn det kunde befinnas, att genom
efterlåtenhet från dem kronan kommit i saknad av något, som likmätigt
förordningen påföras och utgöras bort.

År 1809 borttogs emellertid detta taxeringsmännens ansvar gentemot
kronan och infördes då bestämmelsen i § 113 regeringsformen för att förhindra
att kronan utkrävde ansvar gentemot riksdagens taxeringsman.
Sedermera infördes även fullständiga bestämmelser örn rätt såväl för kronan
som de skattskyldige att överklaga taxeringsmännens beslut. I bevillningsförordningarna
under 1800-talet infördes även bestämmelser, vari
taxeringsmännen tillförsäkrades samma säkerhet och straffskydd mot över -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.

9

grepp, som gällde för riksdagsmän. Under 1800- och 1900-talet har Kungl.
Marits och ämbetsverkens makt och inflytande på taxeringsarbetet i hög
grad ökats. Det straffskydd, som sålunda införts för taxeringsmännen
och varom numera finnes stadgande i 10 kap. 3 § strafflagen, enligt vilket
ledamot i taxeringsnämnd m. fl. i eller för utövandet av sådan befattning
åtnjuter samma straffskydd som Konungens ämbetsmän, har uppenbarligen
varit avsett att utgöra ett skydd mot övergrepp icke från Kungl.
Majit utan från allmänhetens sida.

På grund av den utveckling taxeringsinstitutionen undergått med ett
allt större inflytande på taxeringsarbetet för kronans ombud, har det
skydd, som § 113 regeringsformen stadgar, icke längre visat sig vara av
större betydelse såvitt det riktar sig mot kronan. Däremot har paragrafen
tolkats så, att taxeringsmännen jämväl äro skyddade för att ställas
till ansvar från de skattskyldigas sida för felaktigheter vid debitering
och taxering.

Ifrågavarande bestämmelse i § 113 regeringsformen torde dock icke
skydda taxeringsman för ansvar för andra åtgärder än sådana, som röra
debiterings och taxerings bestämmande; således finnas exempelvis ansvarsbestämmelser
i taxeringsförordningen för ledamot av taxeringsnämnd,
som utan tillstånd offentliggör deklarationer m. m.

Det skydd, som tillförsäkrats taxeringsmännen i sistberörda paragraf,
synes emellertid alltfort vara av betydelse. Taxeringsmyndigheterna böra
kunna verkställa det dem anförtrodda grannlaga arbetet utan att riskera
att bliva ställda till ansvar för att vid något tillfälle en förment för hög
eller för låg taxering ägt rum. Ett borttagande av bestämmelsen torde
i varje fall icke kunna verka fördelaktigt på taxeringsarbetet och ej heller
hava påvisats några olägenheter eller missförhållanden, vilka kunna
hava sin grund i ifrågavarande bestämmelse och motivera en ändring av
densamma. Då bestämmelsen därjämte såsom förut påvisats sammanhänger
med riksdagens beskattningsrätt och i sin mån alltjämt betonar taxeringens
karaktär av självförvaltningsverksamliet bör densamma bibehållas
oförändrad. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1933.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 5 sami. Nr 10 — 12.

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén*, K. J. Ekman, greve Spens, Hellberg, Sandegård,
Sundberg, Larsén, Björkman*, Källman*, Karl A. Johanson, Borg, Magnusson i
Tumhult*, Andersson i Igelboda, Fast, Olsson i Mora, Lindmark, Petersson i
broaryd, Nordström och Lundquist 1 Rotebro*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.