Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
5
Nr 99.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1933 kl. 2 e. m.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsunderstöd för ernående av förlikning i det s. k. Hornborg
amålet.
I en till riksdagen den 12 maj 1933 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition nr 252 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att för ernående
av förlikning i tvisterna mellan Hornborgasjöns sänkningsföretag
och fallägare i ån Filan anvisa för budgetåret 1933/1934 dels under nionde
huvudtiteln ett extra reservationsanslag av 550,000 kronor; dels ock till
kapitalökning å fonden för låneunderstöd ett reservationsanslag av 125,000
kronor, att utgå av andra statsinkomster än lånemedel.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån därför ej nedan redogöres, hänvisa till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet.
Sedan länsstyrelsen i Skaraborgs län på grund av en den 28 december
1898 dagtecknad ansökan av tre jordägare vid den inom länet belägna
Hornborgasjön förordnat t. f. lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg att i
enlighet med lagen den 20 juni 1879 örn dikning och annan avledning av
vatten förrätta syn beträffande sänkning eller fullständig uttappning av
nämnda sjö samt avdikning av närbelägna marker inom Bjärka, Bjurums,
Sätuna, Hornborga, Broddetorps, Bolums, Norra Lundbys, Norra Vings
och Stenums socknar av Gudhems och Valle härader, blev synen förrättad
åren 1900—1902.
Enligt synemännens utlåtande 1902 avsåg förrättningen att genom
reglering av Fliaån — d. v. s. uppgrävning av Hornborgasjöns utlopp
— sänka vattenståndet i sjön, så att de då ofta förekommande översvämningarna
å de kringliggande markerna förhindrades, samt att genom
uppgrävning av tillflödena möjliggöra en ändamålsenlig torrläggning
av de kring sjön belägna vattensjuka ägoområdena, så att de bleve
tjänliga till rationell åkerkultur. — Avsikten med sjösänkningen var således
icke att vinna ny mark utan att skydda redan odlad jord från skadliga
översvämningar. Arealen av den mark, som skulle vinna båtnad av
sjösänkningen, beräknade synemännen till i avrundat tal 3,690 hektar,
därav åker 1,565 hektar, äng omkring 400 hektar samt annan mark, landvinningar
häri inberäknade, omkring 1,725 hektar. Denna mark hör till
omkring 200 fastigheter. Sammanlagda kostnaderna beräknades till 355,766
kronor och båtnaden uppskattades till 602,789 kronor.
6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
Arbetet med sjösänkningen igångsattes 1903 och hade i början
av 1912 fortskridit så långt, att slutlig sänkning av sjöytan då kunde
äga rum. Härmed nåddes det tekniska målet, som enligt syneutlåtandet
var att nedbringa högvattenytan cirka 1 meter och medelvattenståndet
i ungefär samma proportion. Sedan en del efterarbeten utförts, anmäldes
1916 sänkningsarbetet vara avslutat, men på grund av att vissa anmärkningar
mot det utförda arbetet framställdes av lantbruksstyrelsens
avsyningsförrättare blev arbetet icke förr än den 31 december 1919 godkänt
av lantbruksstyrelsen.
Lån från odlingslånefonden beviljades år 1903 åt vissa delägare
i sänkningsföretaget jämlikt kungörelsen i ämnet den 14 juni 1901.
Odlingslånet blev senare slutligen fastställt till 269,930 kronor och fördelat
På två lån, ett å 255,040 kronor, som skall vara till fullo inbetalt 1937, och
ett å 14,890 kronor, som skall vara till fullo inbetalt 1944. Sina skyldigheter
på grund av odlingslånen hava låntagarna hittills fullgjort.
Ifrågavarande sänkning av Hornborgasjön har för delägarna i företaget
blivit synnerligen förlustbringande. Enligt en av ordföranden i
sänkningsföretagets styrelse ryttmästaren Bertil Ekberg per den 31 december
1932 uppgjord tablå uppgingo företagets havda utgifter nämnda
dag till ett belopp av 1,283,176 kronor 74 öre. Å andra sidan har den påräknade
båtnaden av företaget icke tillnärmelsevis kunnat vinnas. Enligt
en av lantbruksingenjören Hallin på uppdrag av länsstyrelsen i Skaraborgs
län år 1927 verkställd beräkning uppgick förbättringsvärdet då
till allenast 275,000 kronor.
För att lindra de uppkomna ekonomiska svårigheterna bär dels efter
medgivande av 1930 års riksdag till företaget beviljats bidrag från statens
avdikningsanslag å 350,000 kronor (prop. nr 191 och Eski-, nr 230), dels.
efter medgivande av 1931 års riksdag från undsättningsfonden beviljats
företaget ett räntefritt lån å 50,000 kronor (prop. nr 141 och E. skr. nr 191).
Orsakerna till den sålunda inträffade ekonomiska situationen, för vilken
närmare redogjorts i propositionen, äro flera och hänföra sig dels till omständigheter
i samband med arbetets utförande, dels till omständigheter
i samband med skötseln av företagets ekonomi, dels ock till omständigheter,
som legat helt och hållet utanför företagets, dess styrelses och delägares
rådighet.
I sist nämnt avseende må särskilt framhållas följande:
Trots föreskrift i sådant hänseende i 31 § av 1879 års dikningslag försummade
förrättningsmannen Sjöberg att till synen kalla ägarna av vattenfall
och vattenverk i Flian, Horgborgasjöns utlopp. Emedan sjösänkningen
lände de sistnämnda till skada, hava rättstvister uppstått mellan
dem och sänkningsföretaget. Sedan år 1910 instämde de flesta av fallägarna
företaget till Gudhems häradsrätt med yrkande, att syneförrättningen
skulle förklaras vara utan verkan mot dem. Deras talan, som
fullföljdes till högsta domstolen, bifölls av alla instanser. Högsta dom
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99. 7
stolens dom meddelades den 3 december 1920. Elter misslyckade försök
till förlikning instämde åtskilliga fallägare i november 1921 företaget
till Västerbygdens vattendomstol med yrkande örn åläggande för sjösänkningsföretaget
att antingen återställa sjöns avlopp i dess skick före
sänkningen eller ock vidtaga andra åtgärder till reglering av vattenavrinningen
så att fallägarna ej tede skada. Denna rättegång kai delvis
avgjorts genom Kungl. Maj:ts dom den 22 februari 1932. I denna dom
fann högsta domstolen, att genom sänkningen av sjön vattenföringen i
Flian i olika hänseenden ändrats till skada för vattenverken och att företaget
vore pliktigt att avhjälpa denna skada. Högsta domstolen fann
vidare, att skada kunde förebyggas, örn vissa kanaler upptoges i sjöbottnen
och örn det byggdes en damm i Flian, med vilken vattnet i sjön kunde
regleras inom vissa vattenståndsgränser. På grund av vad sålunda anförts
prövade högsta domstolen skäligt förklara, att företaget gent emot
vattenverksägarna vore skyldigt dels att bygga en damm å plats
och av beskaffenhet, som vattendomstolen ägde föreskriva, samt att lindel -hålla och sköta dammen, dels att tåla vattenreglering vid denna damm inom
vissa gränser och efter en tappningsplan, som vattendomstolen ägde bestämma,
dels ock att upptaga och underhålla vissa kanaler i sjöbottnen.
___ Vid vattendomstolen har någon handläggning av målet i återstående
delar ännu icke förekommit, men fallägarna hava upprepade gånger anhållit
om målets återupptagande därstädes.
De nu skildrade mer än 20-åriga rättegångarna hava föranlett, att utnyttjandet
av sjösänkningsresultatet så att säga stannat på halva vägen.
Inför ovissheten huruvida sjön skulle få förbli sänkt eller ånyo dämmas
lipp har lantbrukaren helt naturligt dragit sig för att vidtaga detaljdikning
och andra kostsamma kulturåtgärder. Företagsamheten har också
hämmats av de långvariga rättegångarna och av gång efter annan
inom företaget återkommande tyngande uttaxeringar. Härtill kommer, såsom
i ärendet framhållits, att företaget under alla omständigheter torde
stå i ansvar för deli skada fallägarna hava lidit av sjösänkningen allt sedan
1912. I den år 1921 instämda rättegången förbehöllo sig fallägarna att fä
föra särskild talan örn sådan skada. Av hämmande inflytande pa joidbiuksnäringen
i trakten har även den omständigheten varit, att de i företaget ingående
fastigheterna på grund av det stora skadeståndsansvar, som hotar
företaget och dess delägare, så att säga kommit ur den fria marknaden. Det
är uppenbart, att sådana fastigheter, som pålägga sin ägare ekonomiskt
ansvar av nästan oöverskådlig räckvidd, skola hava mycket svårt att
finna köpare.
Den 30 augusti 1932 uppdrog Kungl. Hajd åt tre utredningsmän (revisionssekreteraren
S. Turén, f. d. lantbruksingenjören A. V. Nordin och
ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren J. F. Gustafson i
Domö) att, efter erforderliga utredningar och förhandlingar nied vederbörande
sakägare, upprätta förslag för ernående av förlikning i de till
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
följd av Hornborgas jöns sänkning mellan vattenverksägarna oell sänkningsföretaget
uppkomna tvistefrågor.
Utredningsmännen, som antogo benämningen Hornborgaförlikningen,
hava den 25 april 1933 avlämnat betänkande och förslag i ämnet.
Utredningsmännens förlikningsförslag, som går ut på att sjön skulle
förbliva i sitt avsänkta läge, innefattar i huvudsak att sänkningsföretaget
skall vara skyldigt att utföra en dammbyggnad till skydd mot häftiga
flöden jämte vissa kanaler i sjöns botten ävensom att till fallägarna utgiva
kontant ersättning. Förslaget, som godtagits av parterna, har i siri
helhet följande innehåll:
Fallägarna avstå från alla vidare anspråk mot företaget under villkor:
1) att företaget förbinder sig att till skydd mot häftiga flöden i Flian
uppföra och underhålla en dammbyggnad i vattendraget vid Trestena bro
samt att med denna damm reglera avrinningen ur Hornborgasjön så att.
mer än tjugu kubikmeter i sekunden icke kommer att framgå i vattendraget
nedom dammen,
2) att företaget förbinder sig att i och för förbättrande av lågvattenföringen
i Flian dels upptaga kanaler i Hornborgasjöns botten så att vattnet
från tillflödena Tranumsbäcken och Uddagårdsbäcken kan framkomma
till utloppet ur sjön, dels ock för all framtid vidmakthålla såväl dessa kanaler
som de redan förut befintliga kanalerna i sjöbottnen från Hornborgaån,
Bredgårds mossar, Bjurumsdiket samt dikena söder och norr örn Dagsnäs,
3) att företaget i ersättning för fallägarnas rättegångskostnader vid
Västerbygdens vattendomstol i det vid denna domstol anhängiga stämningsmålet
mellan ägare av vattenfall i Flian, å ena, och företaget, å
andra sidan, till motparterna erlägger 50,000 kronor, samt
4) att till en var av de ersättningsberättigade fallägarna respektive f. d.
fallägare utbetalas ett kontant belopp.
I föilikningsförslaget är vidare intaget en utfästelse av fallägarna att,
örn förestående villkor uppfyllas, dels anmäla till Västerbygdens vattendomstol,
att förlikning träffats i förenämnda rättegång, dels ock att hos
domstolen anhålla, att förlikningen måtte fastställas av domstolen.
Utredningsmännen hava framhållit, att av skriftväxlingen i vattendomstolen
angående detta ärende framginge, att det enda intresse, som kunde
bliva förnärmat av dessa åtgärder, vore intresset att bevara sjöns egenskap
av att vara uppehållsort för vissa fågelarter. Det syntes emellertid
uppenbart, att naturskyddsintresset i detta fall ej vore av sådan valör, att
det kunde utgöra hinder för ifrågavarande åtgärder.
Utredningsmännen hava beräknat det för förlikningens genomförande
erforderliga beloppet till 700,000 kronor, nämligen 25,000 kronor till
skyddsdamm och kanaler, 50,000 kronor till rättegångskostnader samt
625,000 kronor till ersättningar åt fallägarna enligt punkt 4 i förlikningsförslaget.
I sistnämnda hänseende hava fallägarnas anspråk hittills
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
9
nedbringats till sammanlagt 680,800 kronor, men utredningsmännen haval
ansett summan kunna nedbringas till 625,000 kronor. För den händelse
godvillig överenskommelse härvidlag icke skulle kunna ernås med en
eller annan fallägare hänvisa utredningsmännen till möjligheten att
lämna denne utanför förlikningen och låta hans anspråk prövas av vattendomstolen.
Av de medel, som åtgå till förlikningens genomförande, har företaget
iklätt sig betalningsansvar för 125,000 kronor under förutsättning att företaget
beredes ett under vissa år ränte- och amorteringsfritt lån å samma
belopp. Vidare hava 25,000 kronor ställts till förfogande från enskilt,
förre lantbruksingenjören Sjöberg närstående håll. Återstående 550,000
kronor hava utredningsmännen funnit nödvändigt att begära av statsmedel.
Såsom skäl för statshjälpen hava utredningsmännen åberopat — utom
det att utsikter icke funnes för att förlikningsvis nedbringa fallägarnas
ersättningssumma så lågt, att den rymdes inom ramen för sänkningsföretagets
betalningsförmåga — att förrättningsmannens försummelser och
även andra på statsmyndigheterna ankommande omständigheter, såsom
rättsskipningens långsamhet, medverkat till skadan.
Utredningsmännen hava därför tillstyrkt, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att dels anvisa för budgetåret 1933/1934 under nionde huvudtiteln
ett extra reservationsanslag av 550,000 kronor att enligt Kungl.
Majits närmare bestämmande användas för ernående av förlikning i de
tvister, som till följd av Ilornborgasjöns sänkning uppkommit mellan
Hornborgasjöns sänkningsföretag och fallägare i ån Flian, dels ock medgiva,
att Kungl. Majit må ur undsättningsfonden för nyss sagda ändamål
bevilja sänkningsföretaget ett lån å 125,000 kronor att av företaget
åtnjutas räntefritt och på de villkor i övrigt, Kungl. Majit föreskriver.
Över utredningsmännens betänkande hava utlåtanden avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Departementschefen har anfört i huvudsak följande.
»Av den förebragta utredningen synes framgå, att en sänkning av Hornborgasjön
vid tiden omkring sekelskiftet varit nödvändig för att skydda
odlad jord för skada av översvämningar, och sakkunniga uttalanden berättiga
till den slutsatsen, att den under åren 1900—1902 utarbetade torrläggningsplanen
jordbrukstekniskt sett varit väl avvägd. Hade alltså
sänkningsföretagets verksamhet fått fortlöpa normalt, är det antagligt, att
sjösänkningen även ekonomiskt blivit ett för bygden gagnande företag.
Genom en serie olyckliga och säregna omständigheter har emellertid sjösänkningen
— oaktat att syftet med densamma vunnits — utvecklat sig
till ett såväl för delägarna i företaget som för andra personer synnerligen
förlustbringande företag. Härtill har framför allt bidragit de rättegångar,
som ägare av vattenfall och vattenverk i sjöns avloppså Flian kort
före sänkningens fullbordan anhängiggjorde mot sjösänkningsföretaget,
vilka rättegångar gått ut på att få sänkningsförrättningen ogiltigförkla
-
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
xad gent emot fallägarna samt att antingen få sjöns avlopp återställt i
dess skick före sänkningen eller att få till stånd andra åtgärder till reglering
av vattenavrinningen. Rättegångarnas hittillsvarande resultat är,
att det förrättningsutlåtande, på grund av vilket sänkningen kom till
stånd, genom högsta domstolens dom den 3 december 1920 förklarades vara
utan verkan mot vattenverksägarna, varjämte sjösänkningsföretaget, genom
samma domstols dom den 22 februari 1932, gent emot vattenverksägarna
förpliktats att vid sjöns utlopp uppföra en regleringsdamm och
att tåla viss vattenreglering i sjön. Dessa rättegångar, av vilka en ännu
•ej är slutförd, hava, förutom att de för sänkningsföretaget medfört stora
direkta utgifter, verkat hindrande och återhållande på tillgodogörandet
av sänkningsresultatet. Inför utsikten att företaget av domstol ålades att
åter dämma upp sjön har den enskilde delägaren i företaget icke vågat
fullfölja avdikningen av sin marker i enlighet med den ursprungliga
planen. Enär det genom rättegångarna blivit klarlagt, att fallägarna genom
sjösänkningen åsamkats försämrad vattenförsörjning, har företaget
att räkna med att bliva förpliktat att utgiva skadestånd till fallägarna för
de förluster, dessa genom den försämrade vattenförsörjningen lidit allt
sedan 1912, då sänkningen genomfördes.
Av företagets senaste balansräkning framgår, att dess skulder överstiga
dess tillgångar med nära 100,000 kronor, och utredningen i övrigt giver
vid handen, att större delen av de enskilda delägarna äro synnerligen hårt
gäldbundna. Läggas till företagets förenämnda skuldsumma dels det belopp,
som åtgår för att bygga och underhålla den i högsta domstolens
dom den 22 februari 1932 föreskrivna regleringsdammen, dels de rättegångskostnader,
företaget kan komma att ådömas i den ännu pågående
rättegången, dels det skadestånd, företaget kan bliva ålagt att utgiva till
fallägarna för förlorad vattenföring, dels den skada och förlust, som kan
åsamkas företaget och dess delägare genom ett återuppdämmande av sjön,
dels ock den oguldna delen av odlingslånen, är det uppenbart, att skulderna
komma att uppgå till sådana belopp, att deras utkrävande av delägarna
skulle för de allra flesta av dem medföra ekonomisk undergång. Att den
ekonomiska situation, i vilken delägarna sedan flera år levat och som de för
närvarande leva i, skall vara ägnad att hos dem framkalla missmod och oro
för framtiden är uppenbart, och det är givet, att det nuvarande tillståndet
verkar hämmande på jordbruksnäringen i trakten. I samma riktning
måste den omständigheten verka, att de i företaget ingående fastigheterna,
på grund av det gäldansvar, som delägarskapet i företaget medför, äro
svåra eller omöjliga att avyttra. Detta måste i sin tur inverka på fastiglietskrediten.
Lämnas företaget och fallägarna att på egen hand i rättegångsväg
göra upp sina mellanhavanden, lärer ett avsevärt antal år komma
att förflyta, innan rättegångarna slutförts och delägarna i företaget
vunnit klarhet örn vad som på en var av dem slutligen belöper av företagets
skulder. Det beträngda läge, i vilket flertalet sänkningsdelägare re
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
11
dan nu befinner sig, kommer givetvis i väntan på slutförandet av nämnda
rättegångar att förvärras oell måhända leda till ekonomiskt sammanbrott
för hela företaget.
Av det nu anförda framgår, att det är av synnerligen stort intresse såväl
för bygden som för det allmänna, att företagets mellanhavanden med fallagarna
utan uppskov regleras.
Det av utredningsmännen för sådant ändamål framlagda och av parterna
i princip godtagna förlikningsförslaget förutsätter, att sjön skall förbli i
sitt sänkta skick. Anledningen till att förlikningsförslaget bygger på
denna grund är, att parterna själva begärt ett förlikningsförslag efter
sådan linje, att ett sådant förslag medger den snabbaste lösningen,
samt att utredningsmännen själva funnit en dylik anordning ändamålsenlig
även ur övriga synpunkter. En lösning, som bygger på denna grund, torde
väl också vara den enda, till vars realiserande staten numera bör bidraga.
Det är givet, att sjöns bibehållande i avsänkt läge medför större nytta för
jordbruket än en större eller mindre återuppdämning av sjön, som för
övrigt icke kan åstadkommas annat än efter så lång tidsiitdräkt, att åtgärden
blir onyttig såsom botemedel mot det nuvarande betryckta läget
i orten. Även örn — såsom vattenöverdomstolen yttrat i sin dom i målet
angående regleringsdammen — »väsentliga delar av torrläggningsvinsten
kunna räddas», örn en sådan reglering, som den av högsta domstolen sedermera
föreskrivna, kommer till stånd, är dock att märka, att en sådan
reglering enligt utredningsmännens beräkningar skulle förstöra jordvärden
till ett belopp av omkring 250,000 kronor. Vilka ekonomiska konsekvenser
en sådan reglering i övrigt skulle medföra kan ej på förhand
avgöras, men anledning saknas till antagande, att anspråken på statens
bistånd i sådant fall skulle bliva mindre. För sjöns bibehållande
i avsänkt läge talar även den omständigheten, att sjöns lämplighet såsom
reservoar för nedanförliggande vattenverk kan starkt ifrågasättas, under
det att en kanalisering i sjöbottnen i enlighet med utredningsmännens
förslag synes vara ägnad att i avsevärd grad förbättra vattenverkens
vattenförsörjning. Att nu utan tvingande skäl rubba på ett tillstånd, som
varat mer än tjugu år och efter vilket ett stort antal människor inrättat
sig, kan ej heller vara lyckligt.
Utredningsmännen hava funnit, att ett avvecklande genast av företagets
och fallägarnas mellanhavanden icke kan åstadkommas med mindre
staten lämnar bidrag därtill. På grund av det synnerligen beträngda
läge, i vilket företaget och största delen av delägarna befinna sig,
och med hänsyn till de i samband med syneförrättningen förekomna särskilda
omständigheter, som i detta fall medverkat till den uppkomna situationen,
finner jag det billigt, att staten träder hjälpande emellan. Kan
en uppgörelse nu åstadkommas, medför det även den fördelen, att vidlyftiga
rättegångar komma att avlastas från domstolarna.
I avseende å statsunderstödets storlek tillstyrker jag, att staten, utöver
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
Utskottet.
det belopp å 25,000 kronor som kan påräknas från enskilt håll, tillskjuter
675,000 kronor att utgå med 550,000 kronor i form av bidrag åt företaget
utan återbetalningsskyldighet och med 125,000 kronor såsom räntefritt
lån till företaget.
Väl är slutligt förlikningsavtal ännu icke åstadkommet, i det att summan
av de ersättningsanspråk, som rests från vattenverksägarnas sida,
överstiger det belopp, som skulle bliva tillgängligt för fallägarnas förnöjande,
därest staten lämnar bidrag i den utsträckning jag nyss föreslagit,
men, såsom av utredningsmännens betänkande framgår, torde det finnas
utsikter att åstadkomma en ändamålsenlig uppgörelse av parternas mellanhavande,
blott de av utredningsmännen såsom nödiga ansedda medlen
bliva disponibla.
Vad slutligen angår sättet för nämnda statsunderstöds anvisande får
jag, efter att härom hava samrått med chefen för finansdepartementet,
föreslå, att berörda belopp, 675.000 kronor, i sin helhet anvisas såsom anslag
å riksstaten. Av beloppet torde lämpligen 550,000 kronor böra uppföras
såsom extra reservationsanslag å nionde huvudtiteln, medan 125,000
kronor torde böra upptagas under utgifter för kapitalökning såsom kapitalökning
å fonden för låneunderstöd samt med hänsyn till räntefriheten
utgå av andra statsinkomster än lånemedel. Rörande anslagens närmare
användning torde Kungl. Majit få meddela erforderliga föreskrifter,
därvid torde böra iakttagas, att den tid, inom vilken det räntefria
lånet skall vara återbetalat, ej må bestämmas senare än till 1945.»
Såsom i ärendet erinrats hava statsmakterna tidigare vid ett par tillfällen
lämnat sin medverkan till lindrande av vissa i samband med
Hornborgasjöns sänkningsföretag uppkomna ekonomiska svårigheter.
Det torde enligt utredningen i ärendet framstå som uppenbart att ett
uppfyllande av de förpliktelser av synnerligen betydande ekonomisk
räckvidd, som dels genom Kungl. Maj:ts dom den 22 februari 1932
ålagts ifrågavarande sänkningsföretag gent emot vissa av företaget berörda
fallägare i Hornborgasjöns avlopp Flian dels ock kunna bliva en
följd av samma dom, med stor sannolikhet komme att, örn bistånd till
förpliktelsernas fullgörande ej beredes, för flertalet delägare i samma
företag medföra oöverkomliga ekonomiska svårigheter med därav följande
ödesdigra verkningar för en hel jordbruksbygd. Det synes utskottet
därför vara en angelägenhet av synnerlig vikt jämväl ur allmän synpunkt,
att en definitiv reglering sker av sänkningsföretagets och ifrågavarande
fallägares mellanhavande. Staten synes så mycket mindre böra
tveka att lämna sin ytterligare medverkan härtill, som grunden till de
ekonomiska svårigheter, varom nu närmast är fråga, föranletts av förhållanden,
som bland annat sammanhänga med vissa åtgöranden från
statsmyndigheternas sida. Kungl. Majrts förslag avser, att denna statens
medverkan skulle ske genom beredande av erforderliga medel för genom
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9''-).
13
förande av ett av särskilda utredningsmän framlagt förlikningsförslag
mellan sjösänkningsföretaget oell fallägarna i fråga. Den tanken bär
emellertid jämväl framförts, att Kungl. Maj:ts dom i stället borde tagas
till utgångspunkt för stödaktionen.
Beträffande frågan huruvida stödaktionen bör grunda sig på Kungl.
Maj:ts dom eller på det framlagda förlikningsförslaget vill utskottet anföra
följande.
Kungl. Maj:ts dom innefattar utom annat utförande av en dammbyggnad
för reglering av vattenståndet i sjön, varigenom redan torrlagda
marker skulle komma att spolieras till ett beräknat värde av
icke mindre än 250,000 kronor. Förlikningsförslaget, som utgår från att
Hornborgasjön bibehålies i sitt avsänkta läge, avser att vattenverksägarna
skola utbyta sin rätt till regleringsdamm och vattenreglering i sjön
mot vederlag genom upptagande i sjöns botten av kanaler i syfte att underlätta
framkomsten till sjöns utlopp Flian av vattnet från vissa tillflöden
ävensom genom kontant ersättning. Den i förlikningsförslaget
ingående dammbyggnaden åsyftar sålunda endast att under exceptionellt
starkt vattenflöde möjliggöra, att avrinningen ur Hornborgasjön hålles
inom viss angiven gräns. Härav följer ock att någon olägenhet ur jordbrukssynpunkt,
såsom från vissa håll befarats, icke torde komma att föranledas
av sistnämnda damm. Enligt vad utskottet inhämtat lärer det
för övrigt endast vara vid den i samband med snösmältningen och islossningen
hastigt påkommande starka vårfloden som dammbyggnaden kan
komma att behöva anlitas för att avvärja översvämningar vid vattenverken.
Någon fara för de redan torrlagda markerna synes så mycket
mindre vara att räkna med som grödan vid denna tidpunkt på året icke
torde hava nått sådan utveckling att någon större skada därå torde uppstå
av ett rent tillfälligt högre vattenstånd. Beträffande de i förlikningsförslaget
ingående bottenkanalerna, vilka närmast ifrågasatts med
hänsyn till fallägarnas intresse, torde emellertid dessa kanaler även
komma att öva en fördelaktig inverkan ur torrläggningssynpunkt på vissa
invidliggande markområden.
Från naturskyddsintresserat håll har uttalats betänkligheter mot det
framlagda förlikningsförslaget, vilket ansetts skola helt tillspillogiva
Hornborgasjön och därmed spoliera stora värden ur naturskyddssynpunkt,
under det att däremot verkställande av Kungl. Maj:ts dom, varigenom
vattenståndet beräknades bliva höjt en halv meter, skulle bland
annat hava ett synnerligen gynnsamt inflytande på fågellivet. Utskottet
vill med anledning härav först erinra, att frågan örn de i förlikningsförslaget
upptagna anordningarnas inverkan på naturförhållandena varit
föremål för prövning av Västerbygdens vattendomstol, som i lagakraftvunnen
dom den 11 maj 1933 lämnat tillstånd till anordningarnas
utförande. Tillika vill utskottet framhålla, att verkningarna i förevarande
avsende av förlikningsförslaget torde komma att bliva i stort sett
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
desamma som för den händelse att Kungl. Maj:ts dom går i verkställighet.
För sistnämnda fall har man visserligen att räkna med temporära,
höjningar av vattenytan. Men å andra sidan är att märka, att enligt
domen något hinder för fallägarna icke föreligger att i obegränsad grad
utnyttja vattenmagasinet. Särskilt under torra somrar lärer man få
räkna med att det magasinerade vattnet inom kort blir förbrukat med
åtföljande sänkning av vattenståndet i sjön. Sålunda tilläventyrs uppkommande
hastiga förändringar i vattenytans höjd torde icke heller
kunna undgå att i sin mån ofördelaktigt påverka djurlivet i sjön och på
dess stränder. Vidare hör icke bortses ifrån att även med ett högre vattenstånd
ett successivt igenväxande av sjön näppeligen lärer i längden
kunna undvikas, därest icke -— vilket torde vara helt uteslutet — åtgärder
vidtagas för en fullständig uppmuddring av Hornborgasjöns botten.
Utskottet har genom besök på platsen liksom också av tillgängliga
handlingar i ärendet bibragts den uppfattningen, att de övervägande sakskälen
tala för ett uppordnande av förevarande i samband med Hornborgasjöns
sänkning uppkomna förhållanden enligt det framlagda förlikningsförslaget.
Härtill kommer såsom en tungt vägande omständighet
att förlikningsförslaget — som därest det kommer till stånd är avsett att
fastställas av vattendomstolen — avser åstadkommande av slutgiltig
uppgörelse beträffande fallägarnas rättsanspråk gent emot Hornborgasjöns
sänkningsföretag. Genom ett realiserande åter av Kungl.
Maj:ts dom — vars slutliga verkställande för övrigt är beroende av
beslut av vattendomstolen i vissa genom domen dit till närmare prövning
överlämnade frågor — skulle spörsmålet örn eventuell förpliktelse för
sänkningsföretaget att till fallägarna utgiva skadestånd för de förluster
dessa genom den försämrade vattenförsörjningen lidit alltsedan 1912, då
sänkningen genomfördes, vilken skada uppskattats till flera hundratusen
kronor, för en obestämd framtid lämnas öppen med därav följande fortsatt
osäkerlietstillstånd för delägarna i sänkningsföretaget, något som
hittills visat sig hava haft en ödeläggande inverkan på hela deras ekonomi.
Då slutligen enligt vad departementschefen i ärendet anfört anledning
saknas för antagande att anspråken på statens bistånd skulle
bliva mindre, därest Kungl. Maj:ts dom tages till utgångspunkt för stödaktionen,
än örn denna grundar sig på det framlagda förlikningsförslaget,
anser sig utskottet böra förorda, att medel ställas till förfogande för förlikningsförslagets
genomförande. Det är visserligen mycket betydande
belopp, som sålunda äskas av Kungl. Majit, men med hänsyn till den
vikt utskottet på sätt ovan nämnts tillmäter, att ett uppordnande av de i
samband med Hornborgasjöns sänkning uppkomna förhållandena sker,
vill utskottet förorda de begärda beloppen. Utskottet tillstyrker sålunda
Kungl. Majits förslag.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
15
att riksdagen må för ernående av förlikning i tvisterna
mellan Hornborgasjöns sänkningsföretag och
fallägare i ån Flian anvisa för budgetåret 1933/1934:
dels under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag
av 550,000 kronor;
dels ock till kapitalökning å fonden för låneunderstöd
ett reservationsanslag av 125,000 kronor.
Beträffande sättet för anskaffande av det för kapitalökning tillstyrkta;
anslaget torde statsutskottet framdeles under riksdagen avgiva förslag..
Stockholm den 8 juni 1933.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl E. Eriksson*, Gabrielsson, von Stockenström*,
Granath*, J Fritiof Gustafson och Dalberg; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby. Uddenberg*, Olsson i Röd—
ningsberg, Andersson i Löbbo, Carlström, Hagman och Gustafson i Vimmerby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.