Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

1

Nr 74.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1933 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om utrotande av berberis å viss mark ävensom en i
ämnet väckt motion.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 3 mars 1933 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 200, bar Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag örn
utrotande av berberis å viss mark.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
i anledning av proposition inom andra kammaren väckt, till utskottet
hänvisad motion, nr 464, av herr Linnér, vari hemställts, att 1 § i den
föreslagna lagen må erhålla delvis annan lydelse än Kungl. Majit föreslagit.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Majits förslag,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.

Beträffande innehållet i motionen hänvisas till den här nedan lämnade
redogörelsen.

Gällande lagstiftning örn utrotande av berberis innefattas i lagen
den 20 ju ni 1918 (nr 40 0) örn utrotande av berberisbuskar
å viss mark. I 1 § av lagen stadgas, att, där förhållandena inom
något hushållningssällskaps område sådant påkalla, Konungen äger, på
framställning av hushållningssällskapet och vederbörande landsting,
förordna, att buskar av vanlig berberis (Berberis vnlgaris) skola inom
hushållningssällskapets område eller viss del därav genom jordinnehavarens
försorg utrotas å mark, belägen på mindre avstånd än två hundra
meter från åker; dock att förordnandet ej må omfatta dylika buskar i botaniska
trädgårdar, som äro förbundna med högre undervisningsanstalter.
Enligt stadgande i 2 § skall i förordnande, varom i 1 § sägs, tillika utsättas
viss tid, inom vilken utrotandet skall var verkställt. Tiden må
sättas olika för olika delar av det område, förordnandet avser. I 3 §
stadgas, att, örn innehavare av mark, som i 1 § avses, uraktlåter att
inom utsatt tid. verkställa föreskriven utrotning av å marken växande

Bihang till riksdagens protokoll 19,‘I3. 10 sami. Nr 74 7.1.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

berberisbuskar, skall han straffas med böter från och med tio till och
med två hundra kronor, och må utrotandet på den skyldiges bekostnad
verkställas genom vederbörande åklagarmyndighets försorg. I 4
upptages en bestämmelse örn åtalsrätt, och 5 § innehåller vissa bestämmelser
örn bötesfördelning m. m. I 6 § stadgas, att förordnande enligt
lagen skall tillika med erinran örn påföljd av förseelse däremot genom
Kungl. Maj:ts befallningsliavandes försorg på statsverkets bekostnad
införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten
samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.
Enligt 7 § av lagen ankommer på Konungen att meddela föreskrifter
angående förbud mot försäljning och plantering av berberisbuskar.
Lagen trädde i kraft den 1 augusti 1918.

Genom kungörelse den 3 oktober 1929 (nr 30 2) angående
förbud mot salu hållande och plantering av berberisbuskar
har Kungl. Majit jämlikt 7 § i 1918 års lag förordnat, att
buskar av vanlig berberis (Berberis vulgaris), däri inbegripet dess varieteter,
ej må utan Kungl. Majits tillstånd hållas eller utbjudas till salu
eller planteras; dock att detta förbud ej gäller utbjudande till salu av
berberisbuskar till botaniska trädgårdar, som äro förbundna med högre
undervisningsanstalter, eller plantering av berberisbuskar i dylika trädgårdar.

Sedan framställningar örn en revision av den gällande lagen gjorts
från skilda håll, anbefallde Kungl. Majit den 13 januari 1933 lantbruksstyrelsen
att i samråd med statens växtskyddsanstalt verkställa utredning
rörande frågan örn berberisbuskens utrotande samt utarbeta de
förslag i avseende å hithörande lagstiftning, vartill utredningen kunde
föranleda; och förklarade Kungl. Majit tillika, att vid förslagens upprättande
borde, bland annat, iakttagas, att lagstiftningen i ämnet fortfarande
i så måtto bleve fakultativ, att lagbestämmelsernas giltighet för visst
område gjordes beroende av framställning från lokala organ, exempelvis
hushållningssällskap och landsting.

I skrivelse den 16 februari 1933 har lantbruksstyrelsen inkommit med
framställning örn ändrad lagstiftning angående utrotande av berberis
samt tillika överlämnat ett förslag till ny lag i ämnet. Enligt lantbruksstyrelsens
förslag, vari benämningen »berberisbuskar» utbytts mot benämningen
»berberis», skulle utrotningstvånget utvidgas samt avse dels
all mark, obroende av dess läge i förhållande till åker, dels ock såväl
vanlig berberis med dess varieteter som andra svartrostförande arter av
samma släkte. Lagbestämmelsernas giltighet för visst område skulle fortfarande
vara beroende av framställning från hushållningssällskap och
landsting, men förordnande örn lagens tillämpning skulle alltid meddelas
för helt hushållningssällskapsområde, ej för del därav. I fråga om
område, för vilket förordnande meddelats enligt den gamla lagen, skulle
de nya bestämmelserna — efter viss övergångstid — automatiskt bliva

J ordbruks utskottets utlåtande Nr 74.

3

tillämpliga. Skyldighet att ombesörja utrotningen, som enligt gällande
lag åvilar »jordinneliavaren», skulle enligt lantbruksstyrelsen förslag
åligga jordägaren eller, där jorden vore med nyttjanderätt upplåten,
nyttjanderättsinnehavaren, varjämte för mark, upplåten allenast med
rätt till bete, föreslagits, att ägaren skulle svara för utrotningen, varvid
emellertid innehavaren av betesrätten vore skyldig att på anfordran
mot skälig ersättning i erforderlig utsträckning till utrotningsarbetets
utförande ställa arbetsfolk och dragare jämte redskap för hantlangning
och vattenborrning till jordägarens förfogande. Lantbruksstyrelsen har
vidare föreslagit borttagande av den rätt till bötesandel, som för närvarande
tillkommer åklagare och angivare, varjämte bestämmelsen örn
rätt för åklagarmyndigheten att verkställa försummat utrotningsarbete
omformulerats för att förtydliga, att åklagarmyndigheten i fall av försummelse
utan vidare vore berättigad att låta verkställa utrotningsarbetet.

Lantbruksakademiens förvaltningskommitté bar, efter remiss, den 24
februari 1933 avgivit utlåtande över lantbruksstyrelsen framställning
samt därvid såsom eget utlåtande överlämnat ett av akademiens ekonomiska
avdelning till förvaltningskommittén avgivet yttrande, vari hemställts
örn vissa ändringar i lantbruksstyrelsen förslag, framförallt innebärande,
att Kungl. Maj:t skulle genom särskild kungörelse bestämma,
på vilka arter utom Berberis vulgaris lagen skulle äga tillämpning.

Departementschefen har anfört följande.

»Den nu gällande berberislagen synes vara behäftad med vissa brister,
och åtskilliga framställningar örn en revision av densamma hava, såsom
av den förut lämnade redogörelsen framgår, blivit gjorda bos Kungl.
Majit. Med hänsyn till att revisionen angivits vara av brådskande natur
finner jag, lika med lantbruksstyrelsen, frågan härom böra upptagas till
närmare prövning utan avbidan på slutförandet av den lantbruksstyrelsen
anbefallda utredningen rörande lämpliga åtgärder av ekonomisk och organisatorisk
art för berberisbuskens utrotande. Såsom i ärendet föreslagits
bör revisionen av den gällande lagstiftningen lämpligen ske genom
utfärdande av en ny lag i ämnet.

Den betydelsefullaste av de föreslagna ändringarna torde vara den, som
avser borttagande av den nu stadgade begränsningen av utrotningsskyldigheten
till mark, belägen på mindre avstånd än 200 meter från åker.
Otillräckligheten av en sålunda begränsad utrotningsskyldighet får anses
vara bestyrkt genom de efter tillkomsten av 1918 års lag vunna erfarenheterna.
Vid det genom några hushållningssällskap utförda arbetet
för ett planmässigt utrotande av berberisbusken inom vissa delar av landet
har också utrotningsarbetet utsträckts att gälla all mark, oberoende av
dess läge i förhållande till åker. De därvid vunna resultaten skulle kunna
befaras bliva väsentligen tillintetgjorda, örn den nuvarande begränsningen
av jordbrukarnas utrotningsplikt alltjämt bibehölles i lagstiftningen. Av

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

nu angivna skäl tillstyrker jag de i förevarande avseende föreslagna ändrade
bestämmelserna. Lantbruksstyrelsens förslag örn borttagande av bestämmelsen,
att förordnande örn berberisbuskens utrotande skall kunna
meddelas för v i s s del av ett hushållningssällskaps område, finner jag
mig även böra biträda, varvid jag dock, lika med lantbruksstyrelsen, förutsätter,
att Kungl. Maj:t skall äga att, där särskilda skäl härtill
föreligga, medgiva undantag från lagens tillämpning för visst område.

Även i ett annat hänseende har en utvidgning av utrotningstvånget föreslagits.
Utrotningstvång föreligger enligt den gällande berberislagen
allenast för vanlig berberis (Berberis vulgaris). Lantbruksstyrelsen har
nu först föreslagit ett tillägg till nuvarande bestämmelser av innehåll, att i
vanlig berberis även skola inbegripas dess varieteter. Detta tillägg, som
överensstämmer med ett motsvarande stadgande i den jämlikt 7 § i 1918
års lag utfärdade kungörelsen den 3 oktober 1929 angående förbud mot
saluhållande och plantering av berberisbuskar, torde emellertid endast
innefatta ett förtydligande av den nu gällande lagen. Däremot innebär
det av lantbruksstyrelsen framlagda lagförslaget såtillvida en utvidgning
av utrotningstvånget, att utrotningen enligt förslaget skall
utsträckas även till sådana andra arter av släktet Berberis än Berberis
vulgaris, som kunna visas vara bärare av smittämnet. Mot denna utvidgning
av utrotningstvånget, som måste anses stå i överensstämmelse med
lagens syfte, har jag icke något att erinra. Beträffande den närmare utformningen
av bestämmelserna härom anser jag emellertid, att det av
lantbruksakademiens ekonomiska avdelning framförda förslaget, att
Kungl. Maj:t genom särskild kungörelse skall bestämma, på vilka arter
utom Berberis vulgaris lagen skall äga tillämpning, bör följas. I detta
sammanhang torde jag tillika få nämna, att jag biträder lantbruksstyrelsens
förslag, att den i gällande lag använda benämningen »berberisbuskar»
skall utbytas mot benämningen »berberis», vilken här torde vara riktigare,
då berberis förekommer ej endast som buske utan jämväl såsom planta
eller träd.

Beträffande den nuvarande bestämmelsen, att utrotningsskyldigheten
åligger »jordinnehavaren», har anmärkts, att den är oklar till sin innebörd,
samt framhållits, att det därför uppstått svårigheter vid tillämpningen
av densamma. Mot de av lantbruksstyrelsen härutinnan föreslagna
bestämmelserna synes mig kunna erinras, att det även i andra fall
av nyttjanderättsupplåtelser än upplåtelse av betesrätt kan vara obilligt
att ålägga nyttjanderättshavaren utrotningsskyldigheten. Jag åsyftar
härvid framför allt vissa av de i 1 kap. 7 § nya jordabalken angivna upplåtelser
av nyttjanderättskaraktär, exempelvis upplåtelser av rätt till stenbrytning,
torv-, ler- eller grustäkt. För egen del har jag funnit mig böra
stanna för ett stadgande av innebörd, att utrotningsskyldigheten som regel
skall åläggas jordägaren men att denna skyldighet, där jorden är upplåten
på arrende, skall åläggas arrendatorn. Såvitt angår mark, som är

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

5

upplåten med en begränsad nyttjanderätt, skall sålunda enligt det av mig
föreslagna stadgandet utredningsskyldigheten alltid åligga jordägaren.
Någon bestämmelse av det innehåll, som lantbruksstyrelsen föreslagit beträffande
upplåtelse av mark med betesrätt, har jag icke ansett erforderlig.

Vad angår lantbruksstyrelsen förslag i övrigt anser jag mig nu endast
böra beröra övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Dessa torde
böra avfattas i överensstämmelse med vad lantbruksakademiens ekonomiska
avdelning i sitt yttrande föreslagit. Den nya lagen torde böra träda
i kraft den 1 juli 1933.

Lantbruksstyrelsen förslag till ny lag har inom jordbruksdepartementet
blivit i vissa delar omarbetat i enlighet med de av mig nu tillstyrkta grunderna
samt dessutom i några avseenden underkastats en formell överarbetning.
»

Motionären har till stöd för sin hemställan anfört i huvudsak följande.

»Propositionen innebär —- i jämförelse med vad som lärer vara avsett
med ett av lantbruksstyrelsen i ämnet avgivet förslag — att i vissa fall
av nyttjanderätt skyldigheten att sörja för utrotning av berberis skulle
åligga jordägaren i stället för rättighetens innehavare. Så skulle bli förhållandet
med nyttjanderätt, som avses i nyttjanderättslagens hyreskapitel.
Enahanda torde bli fallet med avseende å jord, upplåten under tomträtt
eller boställe, som på lön besittes av tjänsteinnehavare, exempelvis
prästgård. Å andra sidan lärer utrotningsskyldigheten, örn jorden är
upplåten med betesrätt, enligt propositionen komma att åligga innehavaren
av sådan rätt. Enligt vad jag inhämtat, lia under det hittills bedrivna
utrotningsarbetet dylika fall visat sig i praktiken kunna medföra vissa
svårigheter. Dessa anses kunna lösas med den av lantbruksstyrelsen
angivna ståndpunkten.

I enlighet härmed bör såsom huvudregel uppställas, att utrotningen
skall åligga jordägaren. Från denna regel göres undantag för det fall att
jorden innehaves med allmän nyttjanderätt. Med denna formulering
lärer undantaget med gängse terminologi komma att omfatta även innehavare
med hyresrätt eller tomträtt, åbor och boställsinnehavare. För
speciella'' nyttjanderätter böra dock modifikationer göras, dels så, att i
sådana fall, som avses i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen, skyldigheten helt
skall vila på jordägaren, dels ock så, att, då allenast betesrätt innehaves,
skyldigheten uppdelas mellan ägaren och den betesberättigade i överensstämmelse
med lantbruksstyrelsens förslag.»

På grund av vad sålunda anförts har motionären hemställt, att 1 § i
den föreslagna lagen örn utrotande av berberis å viss mark må erhålla
följande lydelse:

*1 §.

Där förhållandena — —- — hushållningssällskapets område utrotas.

Skyldighet att ombesörja utrotningen åligger jordägaren. Den så -

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

Utskottet.

lunda för ägaren stadgade skyldigheten skall, där jorden innekaves med
annan nyttjanderätt än i 1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
avses, i stället gälla för innehavaren, dock att med avseende å område,
som upplåtits med rätt till bete, innehavaren av betesrätten allenast
är skyldig att till utrotningsarbetets utförande ställa arbetsfolk och
dragare jämte redskap för hantlangning och vattenkörning till förfogande
mot skälig ersättning.

Förordnande, varom ovan nämnts, må ej omfatta berberis i botaniska
trädgårdar, som äro förbundna med högre undervisningsanstalter.»

Utskottet anser en revision av den gällande berberislagen vara behövlig.
Särskilt torde den nuvarande bestämmelsen örn begränsning av utrotningstvånget
till mark belägen på mindre avstånd än 200 meter från
åker göra lagen mindre lämplig för sitt ändamål att tjäna som medel i
kampen mot svartrosten, eftersom erfarenheten numera visat, att rostsporerna
kunna spridas på mycket större avstånd än 200 meter från berberisens
växtplats. Utskottet tillstyrker därför Kungl. Maj:ts förslag
örn 200-metersgränsens borttagande. Efter de vunna erfarenheterna örn
rostsporernas stora spridningsförmåga måste det framstå som ett önskemål,
att bestämmelserna örn berberisens utrotande vinna så allmän territoriell
giltighet som möjligt. Då det oaktat bestämmelsernas giltighet
för visst område ansetts fortfarande böra göras beroende av framställning
från hushållningssällskap och landsting, måste det anses riktigt
såväl att bestämmelsen, att förordnande örn berberisbuskens utrotande
skall kunna meddelas för allenast en del av ett hushållningssällskaps område,
blivit borttagen som ock att de nya bestämmelserna efter viss övergångstid
gjorts automatiskt tillämpliga å områden, för vilka förordnande
enligt den gamla lagen meddelats. Emellertid förutsätter utskottet, att
vid den pågående utredningen örn stödåtgärder av ekonomisk och organisatorisk
art från det allmännas sida särskild hänsyn tages till de jordinnehavare,
för vilka 200-metersgränsens borttagande kan verka alltför
betungande.

Mot förslaget, att utrotningstvånget skall avse såväl vanlig berberis
med dess varieteter som andra svart rostförande arter av samma släkte
har utskottet intet att erinra.

Vad. beträffar frågan örn vem skyldigheten att ombesörja utrotningen
bör åligga, finner utskottet, i likhet med departementschefen, den nuvarande
bestämmelsen, att dylik skyldighet åligger »jordinnehavare!!»,
vara alltför oklar för att böra bibehållas. Kungl. Maj :ts förslag, att skyldigheten
skulle åligga jordägaren eller, där jorden är upplåten på arrende,
arrendatorn, synes emellertid i vissa fall leda till mindre lämpliga
konsekvenser. Sålunda skulle som en följd av detta förslag jordägaren
bliva skyldig att utrota berberis å mark, som innehaves av annan med
åborätt, tomträtt eller hyresrätt eller som på lön besittes av tjänstinne -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74. 7

havare. I dylika fall torde det vara naturligare att lägga skyldigheten
på nyttjanderättsinnehavaren, eftersom denne innehar marken och jordägaren
måhända icke utan särskilt medgivande skulle kunna vinna tillträde
dit. Utskottet vill därför förorda, att utrotningsskyldigheten skall
i regel åvila jordägaren men beträffande mark, som innehaves med annan
än partiell nyttjanderätt, åläggas innehavaren. Såvitt angår mark,
som är upplåten med partiell nyttjanderätt, anser utskottet, liksom departementschefen,
att utrotningsskyldigheten skall åligga jordägaren.
Dock finner utskottet, i motsats till departementschefen, en särskild bestämmelse
erforderlig angående mark, beträffande vilken allenast rätt
till bete tillkommer nyttjanderättsinnehavaren. Vid tillämpning av
Kungl. Maj:ts förslag skulle det nämligen bliva svårt att avgöra, örn dylik
mark vore att anse som utarrenderad eller icke. Troligen skulle nyttjanderättsinnehavare
med i grunden lika rättigheter komma att behandlas
olika, allteftersom — vid utarrendering av inägojord — allenast betesrätt
upplåtits till utägorna eller jämväl dessa utarrenderats men
med förbehåll örn skogsavverkningsrätt för jordägaren. Enligt utskottets
åsikt höra sistnämnda håda fall behandlas lika; och det ur billighetssynpunkt
mest tilltalande förfaringssättet synes därvid vara att, såsom
lantbruksstyrelsen föreslagit, fördela bördan av utrotningsarbetet
mellan jordägaren och betesrättsinnehavaren så, att den sistnämnde mot
skälig ersättning skall tillhandagå med hantlangning men jordägaren i
övrigt svara för utrotningen. Mot den av lantbruksstyrelsen härutinnan
föreslagna bestämmelsen kan dock erinras, att betesrättsinnekavarens
skyldighet till deltagande i arbetet gjorts till en rent civilrättslig förpliktelse
gentemot jordägaren. Då det icke torde vara lämpligt att i en
lag av här förevarande beskaffenhet införa bestämmelser örn enskildas
inbördes förhållanden, bör bestämmelsen i stället, i överensstämmelse
med vad motionärens förslag innebär, givas det innehållet, att både jordägaren
och betesrättsinnehavaren, envar i vad på honom ankommer, åläggas
offentligrättsligt ansvar för utrotningsarhetets utförande. För att
lagen skall erhålla den innebörd, utskottet åsyftat, bör 1 § formuleras i
överensstämmelse med vad motionären föreslagit samt 3 § underkastas
en mindre, formell omredigering.

I övrigt biträder utskottet Kungl. Majrts förslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med förklaring att ifrågavarande
proposition ej kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Lag

om utrotande av berberis å viss mark.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps
område sådant påkalla,
äger Kungl. Majit på framställning
av hushållningssällskapet
och vederbörande landsting förordna,
att vanlig berberis (Berberis vulgaris),
däri inbegripet dess varieteter,
samt andra arter av för svartrost
(Puccinia graminis) mottaglig berberis
skola inom hushållningssällskapets
område utrotas. Skyldighet
att ombesörja utrotningen åligger
jordägaren eller, där jorden är upplåten
på arrende, arrendatorn.

Förordnande, varom nyss nämnts,
må ej omfatta berberis i botaniska
trädgårdar, som äro förbundna med
högre undervisningsanstalter.

1 i

Bär förhållandena inom något hushållningssällskaps
område sådant påkalla,
äger Kungl. Majit på framställning
av hushållningssällskapet
och vederbörande landsting förordna,
att vanlig berberis (Berberis vulgaris),
däri inbegripet dess varieteter,
samt andra arter av för svartrost
(Puccinia graminis) mottaglig berberis
skola inom hushållningssällskapets
område utrotas.

Skyldighet att ombesörja utrotningen
åligger jordägaren. Den sålunda
för ägaren stadgade skyldigheten
skall, där jorden innehaves
med annan nyttjanderätt än i 1 kap.
7 § lagen örn nyttjanderätt till fast
egendom avses, i stället gälla för
innehavaren, dock att med avseende
å område, som upplåtits med rätt
till bete, innehavaren av betesrätten
allenast är skyldig att till utrotningsarbetets
utförande ställa arbetsfolk
och dragare jämte redskap för liantlangning
och vattenkörning till förfogande
mot skälig ersättning.

Förordnande, varom ovan nämnts,
må ej omfatta berberis i botaniska
trädgårdar, som äro förbundna med
högre undervisningsanstalter.

2 %.

I förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid, inom
vilken utrotandet skall vara verkställt. Tiden må sättas olika för olika
delar av det område, förordnandet avser.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

9

(Kungl. Maj:ts förslag)

3 %.

Uraktlåter jordägare eller arrendator,
som i 1 § avses, att inom utsatt
tid verkställa föreskriven utrotning
av å marken växande berberis,
som är mottaglig för svartrost, straffes
med böter från och med tio till och
med tvåhundra kronor; och må den
försumlige åliggande åtgärder, sedan
han blivit underrättad, verkställas
genom vederbörande åklagarmyndighets
försorg. Kostnaden härför må
av åklagarmyndigheten omedelbart
uttagas hos den försumlige.

(Utskottets förslag)

3 %.

Uraktlåter jordägare eller nyttjanderättsinnehavare,
som i 1 § avses,
att inom utsatt tid verkställa
föreskriven utrotning av å marken
växande berberis, som är mottaglig
för svartrost, straffes med böter från
och med tio till och med tvåhundra
kronor; och må den försumlige åliggande
åtgärder, sedan han blivit
underrättad, verkställas genom vederbörande
åklagarmyndighets försorg.
Kostnaden härför må av åklagarmyndigheten
omedelbart uttagas
hos den försumlige.

4 §.

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

5 i

Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran örn påföljd av
förseelse däremot genom vederbörande länsstyrelses försorg på statsverkets
bekostnad införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom
orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.

6 %.

Genom särskild kungörelse bestämmer Kungl. Majit, på vilka arter
av släktet Berberis utom Berberis vulgaris denna lag skall äga tillämpning.
Vad sålunda kungöres skall gälla även beträffande område, för
vilket förordnande örn utrotning redan meddelats, då kungörelsen träder
i kraft; börande i denna stadgas viss tid, inom vilken, såvitt angår sådant
område, utrotningen av berberisart, vilken icke förut varit föremål för
utrotningsarbetet, senast skall vara verkställd vid påföljd, som stadgas
i 3 §.

7 §.

På Kungl. Majit ankommer att meddela föreskrifter angående förbud
mot försäljning och plantering av berberis.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1933. 10 sami. Nr 74 — 75.

2

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 74.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, då lagen den 20 juni 1918
(nr 400) om utrotande av berberisbuskar å viss mark skall upphöra att gälla.

I fråga örn område, för vilket förordnande meddelats enligt sistnämnda
lag, skall den nya lagen gälla som om förordnandet meddelats enligt
denna; dock att beträffande mark, som är belägen på längre avstånd från
åker än 200 meter, bestämmelserna i 3 § av den nya lagen icke skola
träda i tillämpning förr än den 1 juli 1935.

2) att motionen II: 464 må anses besvarad genom
vad utskottet under 1) hemställt.

Stockholm den 21 april 1933.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 69.