Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
1
Nr 69.
Ankom tili riksdagens kansli den 21 april 1933 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande upphandling för statens behov av lantbruksprodukter.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 13, av herr Gabrielsson har anhållits, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att sådana bestämmelser utfärdas, att
vid upphandling för statens behov av lantbruksprodukter uppköpen skola
ske under hand från producenterna eller av dessa bildade organisationer
och till priser, som i orten äro gällande, eller, örn varan skall anskaffas
från. annan ort, med tillägg av fraktkostnaderna, samt att örn uppgörelse
örn skäligt pris icke kan träffas först därefter anbud i vanlig ordning
skall infordras.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna anhållan, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas bär nedan, hänvisa till
motionen.
Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
av medicinalstyrelsen och arméförvaltningen.
Enligt förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och arbeten
för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
<S. F. S. nr 10) skall vid upphandling för statens behov i regel infordras
anbud genom offentlig kungörelse.
Emellertid har Kungl. Majit, i anledning av skrivelse (nr 72) från 1931
års riksdag, genom cirkulär den 12 juni 1931 (S. F. S. nr 222) dels förordnad
att upphandling för statens behov av lantbruksprodukter må, där
upphandling sker från producenter eller av sådana bildade försäljningsorganisationer,
fr. o. m. den 1 juli 1931 tillsvidare under 3 år ske genom
uppgörelse under hand under förutsättning dock, att till inköp utbjudna
produkter uppfylla för leveranser för statens behov fastställda fordringar,
att priset icke överstiger det för vilket motsvarande vara bort kunna
erhållas vid upphandling i vanlig ordning, samt att, där leveransen avser
hö eller halm, varan, örn så påfordras, levereras i pressade balar, dels
ock anbefallt myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov,
att tillse, att leveranser av lantbruksprodukter i största möjliga omfattning
överlämnas åt producenterna själva eller av dessa bildade försäljningsorganisationer.
Bihang till riksdagens protokoll 19113. U) sami. .Yr 69 73. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr tilt.
Vid 1932 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner 1:59 och
11:97, bland annat, att ifrågavarande bestämmelser skulle kompletteras
med en ytterligare anbefallning till vederbörande myndigheter att tillse,
att upphandlingen under hand av lantbruksprodukter direkt från producenterna
eller deras organisationer i möjligaste mån bomme till utförande.
Motionerna föranledde i denna del ingen riksdagens åtgärd. Jordbruksutskottet
anförde i utlåtande nr 67, att — med hänsyn till den avfattning
ifrågavarande bestämmelser redan ägde —• den föreslagna kompletteringen
knappast vore motiverad.
I nu förevarande motion har motionären uppgivit, att uppliandlingsmyndigheterna
på grund av uttalandet i ovannämnda cirkulärskrivelse
Datt priset icke får överstiga det för vilket motsvarande vara bort kunna
erhållas vid upphandling i vanlig ordning», icke följt bestämmelserna
att uppgörelse skall träffas under hand utan i vanlig ordning infordrat
anbud genom annonser i Tidning för leveranser till staten m. fl. organ,
varav resultatet blivit, att anbud å förnödenheter liksom tidigare inkommit
från sådana leverantörer, vilkas intressen endast varit att förtjäna
pengar på leveransen, samt att producenterna själva eller av dem bildade
sammanslutningar för att under sådana förhållanden få leveransen
måst sätta priset så lågt, att det verkat ruinerande för producenterna.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över motionen anfört i huvudsak
följande.
»Det huvudsyfte, som får anses hava avsetts med ovannämnda cirkulär,
nämligen att upphandling av jordbruksprodukter skulle i största möjliga
omfattning ske direkt från producenterna eller deras sammanslutningar
och att i följd därav mellanhandsvinst vid upphandling av dylika produkter
icke skulle uppkomma, lär såvitt styrelsen kunnat finna i stort
sett hava vunnits. I de fall, elfir möjlighet förefunnits att erhålla dylika
produkter direkt från producenterna, torde dessa hava fått tillfälle till
leverans. Att uppliandlingsmyndigheterna i många fall i vanlig ordninginfordrat
anbud på ifrågavarande produkter har givetvis i första hand
berott på att priset enligt föreskrift i nämnda cirkulär icke finge överstiga
det för vilket varan bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig
ordning och att myndigheterna vid de fluktuerande varupriser, som förekommit
under de senaste åren, haft stora svårigheter att på annat sätt
jin genom upphandling i vanlig ordning få klarlagt huruvida vid upphandling
under hand begärt pris överstege vanligt upphandlingspris eller
icke. Emellertid kan upphandling i vanlig ordning hava varit påkallad
även av det skälet att alla de producenter av dylika produkter eller av
de av sådana producenter bildade sammanslutningar, som varit i tillfälle
att leverera produkter av ifrågavarande slag, bort beredas lika möjligheter
att erhålla leveranser av ifrågavarande slag. En anordning, som
innebär monopol för viss producent eller viss producentsammanslutning
att med förbigående av andra producenter erhålla dylika leveranser, kan
enligt styrelsens förmenande icke vara förenligt med ett sunt upphandlingsväsende.
Att vid infordrande av anbud å jordbruksprodukter anbud kunna inkomma
även från andra än producenter, oaktat sådana anbudsgivare
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
3
måste äga vetskap om det företräde, som vid anbudens prövning gives
ät producenternas anbud, lär icke kunna helt undvikas, men torde framdeles,
i den mån erfarenhet vinnes örn att sådana anbud beaktas endast
i brist på anbud direkt från producenterna, förekomma i allt mera minskad
omfattning.
Styrelsen anser sig icke kunna tillstyrka, att ovannämnda motion må
föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Arméförvaltningens intendentsdepartement, till vilket arméförvaltningen
överlämnat detta ärende för handläggning, har i yttrande över motionen
till en början framhållit, att avsikten med de av Kungl. Majit utfärdade
föreskrifterna angående upphandling under hand av lantbruksprodukter
varit att tillförsäkra producenterna den vinst, som förut gått
till mellanhänder, men däremot icke att låta staten betala högre priser
än vid upphandling i vanlig ordning.
Beträffande frågan örn fastställande av det pris, som med hänsyn till alla
på frågan inverkande förhållanden bör av staten betalas, bär intendentsdepartementet
anfört följande.
»Motionären har härutinnan föreslagit, att ’i orten gällande pris’ med
tillägg i vissa fall för fraktkostnader skulle vara utslagsgivande. Omöjligheten
i många fall att använda denna beräkningsgrund torde emellertid
framgå av det förhållandet, att man vid upphandling av t. ex. havre
eller vete för Bodens fästning, i vilka trakter dylika sädesslag icke odlas,
givetvis icke kan räkna med något ortspris i den bemärkelsen, att det
kan ligga till grund för prisbestämning vid leveranser. Ej heller kan
man i ett sådant fall gärna lägga till grund priserna i de vitt skilda orter
i södra Sverige, där anbudsgivande lantbrukarsammanslutningar hava
sitt hemvist. —- Men även i andra fall är motionärens beräkningsgrund
icke möjlig att använda. Såsom motionären själv anfört äro beträffande
t. ex. hö regementena på en del platser de enda köparna. Regementsleveranserna
bliva alltså prisbildande. Huru skall man under sådana
förhållanden kunna göra någon jämförelse med ’i orten gällande pris’?
Då sålunda enligt departementets mening prisbestämning enligt ’i orten
gällande pris’ icke är möjlig att tillämpa, ligger det närmast tili
hands att beröra frågan örn prisbestämning med ledning av de priser,
som gälin för större delar av landet, d. v. s. de allmänna noteringarna,
vilka hava till ändamål att avspegla det allmänna marknadsläget för de
noterade varorna. Noteringar finnas emellertid endast på ett begränsat
antal lantbruksprodukter, och dessa noteringar hänföra sig till priserna
en viss dag på ett fåtal orter. De innehålla alltså inga sådana uppgifter
rörande marknadstendensen, som kunna tjäna till ledning för bedömandet
av de priser, som böra betalas vid successiv leverans under upphandlingsperioder
örn G—12 månader, vilket upphandlingssätt visat sig i flera
avseenden vara det bästa för armén. Försök hava för övrigt gjorts inom
armén att verkställa upphandlingar under hand och bedöma priserna
såväl efter gällande noteringar som ock efter från sakkunniga inhämtade
upplysningar rörande marknadens tendens in. m. Försöken hava
emellertid visat, att detta varit en alldeles för osäker grund att bygga
på, vadan ett sådant upphandlingsförfarande måst övergivas såsom ledande
till det rena godtycket.
4
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
Utskottet.
Att det är av stor finansiell betydelse, att prissättningen sker efter säkrare
grunder än de ovan berörda, belyses av det förhållandet, att de årliga
upphandlingarna för armén omfatta så relativt stora kvantiteter som
omkring 3,000 ton potatis, 3,800,000 liter mjölk, 9,000 ton havre, 9,000 ton
hö och 10,000 ton halm. Även mindre förskjutningar i priset komma att
här spela en avsevärd roll för statskassan, v
Intendentsdepartementet har uppgivit, att arméns myndigheter för att
Jeunna avgöra, vilket pris som »bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig
ordning», i allmänhet använt följande tillvägagångssätt:
Anbud hava infordrats genom kungörelser i vanlig ordning. Har därvid
lägsta anbudet avgivits av producent eller av sådana bildad sammanslutning,
har detta anbud antagits. Under andra förhållanden ha på basis
av det lägsta anbudet underhandsförhandlingar inletts med de producenter,
som avgivit anbud utan att vara lägst. Har då någon av dessa sänkt
sitt anbud, så att det blivit lika med eller lägre än den lägste anbudsgivarens,
har anbudet antagits. Har dylik sänkning icke verkställts, har producentens
anbud ej heller kunnat antagas.
Intendentsdepartementet har förklarat, att myndigheterna genom nu
tillämpade förfaringssätt tvivelsutan så långt sig göra låter — och enligt
mellanhändernas åsikt till och med i allt för hög grad — tillgodosett producenternas
intressen. I anslutning härtill har intendentsdepartementet
såsom sin åsikt beträffande det i motionen framförda förslaget framhållit,
att den för prissättningen föreslagna bedömningsgrunden »priser, som
i orten äro gällande,» icke kan godtagas, då prissättningen härmed skulle
komma att ske efter allt för lösa, godtyckliga och svårkontrollerade grunder,
att den principen alltjämt måste hävdas, att staten vid sina upphandlingar
icke bör betala högre pris än det, som erhålles vid upphandling
i vanlig ordning, samt att det i motionen framförda förslaget att
uppköpen skola ske under hand från producenterna följaktligen icke kan
av departementet tillstyrkas.
Det är otvivelaktigt, särskilt under nu rådande svåra förhållanden inom
jordbruket, önskvärt, att vid upphandling för statens behov av lantbruksprodukter
producenterna själva beredas tillfälle att erhålla den vinst, som
förut gått till mellanhänder. Till realiserande av detta syfte hava i ovannämnda
cirkulär den 12 juni 1931 meddelats föreskrifter örn att upphandling
må ske under hand och i största möjliga omfattning bör verkställas
från producenterna själva. Enligt vad motionären uppgivit och de över
motionen avgivna yttrandena synas bekräfta har emellertid upphandling
under hand i många fall icke kommit att tillämpas. Upphandlingsmyndigheterna
hava nämligen ofta funnit det omöjligt att fastställa, vilket
pris staten vid uppgörelse under hand borde betala. Det förfarande, som
arméns myndigheter i stället tillämpat, nämligen att först infordra anbud
i vanlig ordning och därefter, örn lägsta anbudet avgivits av annan än
producent eller producentsammanslutning, på basis av detta anbud inleda
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 5
underliandsförhandlingar, synes knappast tillfredsställande. Med hänsyn
härtill har inom utskottet den tanken blivit framförd, att upphandlingsmyndigheterna
i första hand borde infordra anbud allenast från producenter.
Utskottet kan emellertid icke undgå att finna, att förevarande fråga är
av svårlöst beskaffenhet samt att den erfarenhet, varpå ett avgörande
kan grundas, torde vara alltför ringa. Före år 1931 förelåg så gott som
ingen erfarenhet på området. Genom de bestämmelser, som infördes sistnämnda
år, har åsyftats att öppna en möjlighet till undersökning av systemet
med upphandling under hand. Bestämmelserna härom äro tillsvidare
gällande under en försökstid av tre år, som utgår först den 1 juli
1934. Då ännu icke fullt två år av denna försöksperiod gått till ända,
anser sig utskottet, i avbidan på ytterligare erfarenhet av de nu gällande
bestämmelsernas tillämpning, icke för närvarande böra påkalla utfärdande
av nya föreskrifter i ämnet, allrahelst som det lärer vara möjligt
för Kungl. Maj :t att i mån av behov verkställa nödiga ändringar.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att motionen 1:13 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 21 april 1933.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, N. August Nilsson, Carl E. Eriksson,
Gabrielsson, Granath, Tjällgren, Lindmark och Elof B. Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Uddenberg,
Andersson i Grimbo, Nilsson i Landeryd, Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön och Danielsson.
(i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
Reservation
av herr Gabrielsson, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:
»Det är otvivelaktigt---knappast tillfredsställande. Med hänsyn
härtill har utskottet, liksom motionären, ansett, att upphandlingsinyndiglieterna
i första hand borde infordra anbud allenast från producenter.
Utskottet vill erinra, att Kungl. Majit i cirkulär den 17 februari innevarande
år till de myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens
behov, angående ökad användning av inhemskt vedbränsle m. m. föreskrivit,
att ’där så lämpligen kan ske, skall i första rummet infordras anbud
under hand från producenter eller försäljningsorganisationer, som äro bildade
av producenter; skolande såsom producent jämväl räknas domänverket
samt, enligt Kungl. Majlis bestämmande, tillverkare av träkolsbriketter’.
Utskottet finner därför möjligt, att motsvarande bestämmelser böra
kunna utfärdas beträffande upphandling av lantbruksprodukter.
Svårigheterna för upphandlingsmyndiglieterna att få utrönt, vilket pris
som kan anses skäligt, torde kunna övervinnas genom att införskaffa yttrande
från respektive hushållningssällskap eller länsstyrelser.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, med anledning av motionen 1:13, måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att bestämmelser
angående upphandling för statens behov av lantbruksprodukter
måtte, i anslutning till vad utskottet
anfört, utfärdas, i tillämpliga delar efter samma grunder,
som av Kungl. Majit föreskrivits beträffande upphandling
av inhemskt vedbränsle.»