Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

3

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1933 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad
rätt till ersättning för skada av björn ni. m. ävensom
i ämnet väckt motion.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 23 december 1932 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 10, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark
än kronan tillhörig förorsakar skada å tamdjur, vilka för betning må dit
inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,
sådan skada må ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande
lapp må utan hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark
än nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som
anfallit människa eller tamdjur.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
i anledning av propositionen inom andra kammaren väckt, till utskottet
hänvisad motion, nr 56, av herr Holmgren, vari hemställts, att riksdagen
ville avslå propositionen i vad rör utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd
döda björn.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån därför ej nedan redogöres, hänvisa till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet.

I fråga om de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttrande
av domänstyrelsen.

Gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak
dels i lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt, sådan denna
lag lyder enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan
den 25 november 1927 (nr 439), dels ock i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)
angående nationalparker med däri genom lagen den 25 november 1927 (nr
435) vidtagna ändringar.

Lagen örn rätt till jakt, i dess lydelse enligt förenämnda lag den 25
november 1927 (nr 434), innehåller, såvitt här är av betydelse, följande

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

stadganden. Enligt 1 § tillkommer jakträtt som regel envar jordägare
på honom tillhörigt område. Är jord upplåten åt någon till brukande,
äger, enligt 6 §, brukaren — med vissa undantag för jakt å älg — där ej
annorledes avtalats nyttja den jakt, som hör till jorden. Enligt 12 § skall
björn, som dödas eller fångas, alltid tillkomma kronan, örn ej av Konungen
annorledes förordnas. Även fallvilt av björn skall, enligt stadgande
i 16 §, tillkomma kronan.

Jaktstadgan föreskriver i dess 2 § 1 morn., att björn å kronans mark
icke må under någon tid av året jagas, dödas eller fångas utan Kungl.
Maj:ts tillstånd. Enligt 2 § 2 mom. får dock björn, som anfallit människa
eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.
Den, som dödat eller fångat björn, är, enligt 12 §, pliktig att
därom ofördröjligen underrätta vederbörande polismyndighet eller jägmästare.
Enligt 10 § skall, örn inom kronans område av björn förorsakas
skada å tamdjur, vilka för betning må dit inkomma, och skadan icke klätt
tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av
statsverket. Slutligen föreskrives, såvitt bär är i fråga, i jaktstadgans
25 §, att föreskrifterna i nämnda stadga icke skola äga tillämplighet beträffande
nationalpark, i den mån särskilda bestämmelser äro stadgade
för sådan park.

Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan
tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt
döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp
å person eller egendom. Enligt lagens 2 §, sådan denna lyder enligt
lagen den 25 november 1927 (nr 435), gäller berörda förbud i fråga
örn jakt å björn även för lapparna. Tillika föreskrives emellertid i
sistnämnda paragraf, att örn inom nationalparks område av björn förorsakas
skada å renar, vilka där må föras å bete, sådan skada skall,
örn den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning, ersättas av
statsverket. Enligt 3 § äger med avseende å varje särskild nationalpark
Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas,
som må finnas nödiga bland annat för utövande av den jakt, som prövas
utan olägenhet kunna medgivas. — Genom reglementet rörande nationalparkernas
förvaltning den 22 december 1911 (nr 156) efter däri genom
kungörelsen den 27 november 1927 (nr 438) vidtagen ändring är medgiven
rätt för vetenskapsakademien att, där inom nationalpark viss djurart nått
en för naturlivets jämvikt störande utveckling, beträffande sådan djurart
upplåta rätt till jakt inom parken med den inskränkning, att jakt å
björn och lo ej må äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

I skrivelse till Kungl. Majit den 18 februari 1928 bar Norrbottens läns
jaktvårdsförening hemställt, att sådana ändringar måtte vidtagas i gällande
författningar, att full ersättning av statsmedel erbölles för av björn
förorsakad skada å tamdjur, vare sig skadan skedde å enskild eller å kro -

,7ordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

5

nans mark, samt att rätt till dödande av björn utan att länsstyrelsens
tillstånd därtill behövde inhämtas medgåves i de fall, då människa eller
tamdjur bevisligen anfallits.

Vad först angår frågan om utvidgad rätt till ersättning för skada av
björn har nyssnämnda jaktvårdsförening till stöd för sitt yrkande, att ersättningsrätten
måtte utvidgas att gälla skada å tamdjur å all mark, anfört,
att i de glest befolkade trakter upp emot fjällen, där björn huvudsakligen
förekomma, utgjorde den enskilda marken endast en ringa del
av den sammanlagda arealen. De enskilda ägorna låge vanligen som
små avskilda områden, helt omgivna av kronomark. Då kronan skyddade
rovdjuren och beredde dem en fristad på all kronomark, borde kronan
tillse, att detta skyddande ej medförde skada och förlust för enskilda.
Då skada å tamdjur förorsakades, borde kronan till fullo ersätta
skadan, oavsett var densamma inträffade. Ehuru rätt att döda björn å
annan mark än kronomark förelåge, vore möjligheterna härtill mycket
små med hänsyn till vad nyss sagts angående den enskilda markens belägenhet
och förhållandevis ringa areal. Härtill bomme att även om
den skadegörande björnen dödades å enskild mark, bytet av björnen ej
utgjorde någon ersättning för förlusten av dödade tamdjur, enär enligt
gällande bestämmelser björnen skulle tillkomma kronan. Det kunde väntas,
att på grund av rådande fridlysning rovdjuren, åtminstone på vissa
avlägsna trakter, komme att kraftigt öka i antal. Björn syntes redan på
vissa håll i Norrbottens län förekomma i ganska stort antal.

Förslaget, att ersättning för skada av björn å tamdjur skall utgå av
statsmedel, även då skadan förorsakats på enskild mark, har tillstyrkts
av nära nog samtliga, vilka däröver avgivit yttrande.

Vidkommande därefter frågan om utvidgad rätt att döda björn har
framställning örn ändrade bestämmelser gjorts — förutom av Norrbottens
läns jaktvårdsförening -— jämväl av 1928 års riksdag, som i skrivelse nr
211, under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av en inom riksdagen väckt motion, II: 301, anhållit örn utarbetande
av ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn, i syfte att renvårdande
lapp bleve utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring tillerkänd
dylik rätt, samt örn framläggande för riksdagen, i den mån så
kunde befinnas erforderligt, av förslag i ämnet.

Anmärkas må, att lapparna före 1927 års författningsändringar å annan
kronomark än nationalpark obehindrat fingo jaga björn inom område, där
de ägde uppehålla sig med sina renar.

De i anledning av riksdagens framställning hörda myndigheterna hava
i allmänhet uttalat sig i tillstyrkande riktning. Sålunda har domänstyrelsen
i utlåtande den 17 januari 1929 tillstyrkt sådan ändring av 2 §
jaktstadgan, att renvårdande lapp erhölle rätt att utan särskilt tillstånd
för tryggande av sin näring döda björn å sådan annan kronomark än
nationalpark, där lapparna enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

renbete i Sverige vore berättigade till jakt. Däremot bär vetenskapsakademien
i utlåtande den 13 februari 1929 åberopat ett av dess naturskyddskommitté
den 6 i samma månad avgivet yttrande, vari förslaget avstyrkts,
enär detsamma i realiteten skulle innebära helt upphävande av björnens
fridlysning.

Departementschefen har funnit de skäl, som åberopats till stöd för den
föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning för skada av björn, vara
bärande samt beträffande frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp
att döda björn anfört i huvudsak följande.

»För sina renbeten begagna sig lapparna, så vitt angår de trakter där
skadegörelse genom björn plägar inträffa, huvudsakligen av kronans
marker. De säregna omständigheter, varunder lapparna därstädes leva
och driva sin näring, torde berättiga till att för lapparnas del avsteg
sker från de principer, som i fråga örn den bofasta befolkningen ansetts
riktiga. Beträffande nationalparkerna synes dock någon ändring
i gällande bestämmelser ej böra vidtagas.---Beträffande

åter annan kronomark än nationalpark förefaller det mig som skulle
någon lättnad i nuvarande föreskrifter skäligen kunna medgivas lapparna.
Såsom nämnts medförde, vad sådan mark angår, 1927 års
författningsändringar, att lapparna förlorade den befogenhet, de förut
ägt, att å sagda mark utan tillstånd idka jakt å björn, varemot i stället
medgavs dem rätt till ersättning för skada, som av björn förorsakades.
För att underlätta för lapparna att skydda sina renar mot björn synas
1927 års bestämmelser böra något uppmjukas. Jag anser mig sålunda
böra förorda, att renvårdande lapp gives befogenhet att, utan inhämtande
av särskilt tillstånd, å annan kronomark än nationalpark döda björn,
som anfallit människa eller tamdjur. Däremot kan jag ej tillstyrka en
så allmänt hållen bestämmelse som den i ärendet ifrågasatta, att de renvårdande
lapparna skulle äga rätt att utan tillstånd döda björn till skyddande
av sin näring. Farhågan för att med stöd av ett dylikt stadgande
lapparna skulle anse sig befogade att döda varje björn, som befunne sig
inom de områden, varest lapparna bruka uppehålla sig med sina renar,
är säkerligen välgrundad. Rätten att utan särskilt tillstånd döda skådetorn
torde vidare, såsom domänstyrelsen framhållit, böra begränsas till
att avse sådan kronan tillhörig mark, med undantag för nationalpark,
varest lapparna enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige äro berättigade att jaga.»

Departementschefen har vidare framhållit, att de föreslagna utvidgningarna
såväl av rätten till ersättning för skada av björn som av lapparnas
rätt att döda björn föranledde vissa ändringar i jaktstadgan, vilka ansetts
icke böra vidtagas, innan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.

I den i anledning av propositionen väckta motionen har motionären uttalat
farhågor för att det föreslagna medgivandet för lapparna att döda
björn skulle resultera i björnens utrotning i alla av lappväsendet berörda

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65. 7

marker, enär lapparna skulle betrakta varje björn såsom en angripare på
deras tamdjur.

Domänstyrelsen bär i sitt yttrande över motionen uppgivit, att anledningen
till att domänstyrelsen i sitt ovannämnda utlåtande den 17 januari
1929 tillstyrkt en utvidgning av lapparnas rätt att döda björn varit
den påstådda ökningen under senare år av björnstammen inom Lapplands
fjälltrakter oell den skada på renar, som björnen med anledning härav
ansetts orsaka. Domänstyrelsen har vidare anfört.

»På grund av den skyndsamhet, varmed ärendet av styrelsen måste handläggas,
gavs icke tid att närmare undersöka, huru härmed förhölle sig.
Under de fyra år som förflutit, sedan ovan nämnda utlåtande avgavs, har
styrelsen emellertid kommit till den uppfattningen att, örn man överhuvud
taget kan tala örn någon ökning av björnstammen inom Lappland, densamma
är synnerligen obetydlig och att björnen, örn den för framtiden
skall kunna bevaras för den svenska faunan, alltjämt är i behov av ett
effektivt skydd. Ej ens inom Stora Sjöfallets och Sarjeks nationalparker,
där björnen dock borde äga synnerligen goda betingelser att öka i antal,
har någon påtaglig tillväxt av björnstammen kunnat förmärkas.

Den skada, som björnen säges vålla å renar, finner styrelsen^ också vara
betydligt överdriven. Att så är fallet bevisar bl. a. det förhållandet att
under de senast förflutna tio åren, 1923—1932, ersättning av statsmedel
för av björn å kronomark dödade renar utgått för endast 13 stycken djur
med ett sammanlagt belopp av 375 kronor. Svaga renar och framför allt
renkalvar självdö emellertid ofta. Detta inträffar isynnerhet efter vintrar,
då renarna haft svårighet att skaffa sig föda. Dessa självdöda djur
uppätas av rovdjur, däribland även av björn, som då förmodas hava dödat
det djur, han tillvaratager. Häri torde i de flesta fall förklaringen
vara att söka till de beskyllningar för skadegörelse å renar, för vilka
björnen utsättes.

Det är obestridligt att trots de skyddsbestämmelser, som gälla för bjorn
å kronomark, björnen jagas därstädes av lapparna. I vilken omfattning
beskattningen av björnstammen genom olovlig jakt sker, undandrager
sig givetvis bedömande. Så mycket kan emellertid sägas, att då gällande
bestämmelser försvåra öppen handel med björnskinn, lärer det förekomma
att lappar efter besök i Norge salubjuda björnskinn, som de uppgiva härröra
från inom norskt område skjutna björnar. Björn förekommer dock
icke i Norge norr örn Trondheims arnt, varför det synes vara uppenbart
att björnarna skjutits i Sverige och att jägaren icke haft möjlighet bevisa
deras lagliga åtkomst därstädes.

Lapparnas liksom andra naturfolks inställning till rovdjuren är primitivt
fientlig. De eftersträva därför dessa djurs fullständiga utrotande
och äro benägna att skylla även av andra orsaker föranledda skador å
tamdjuren på rovdjuren. Intresset att skydda vissa för sitt fortbestånd
hotade arter av rovdjur måste av denna anledning komma att stå i strid
med den uppfattning, lapparna hysa i detta avseende.»

Domänstyrelsen har funnit de av motionären uttalade farhågorna välgrundade
samt framhållit, att det dessutom kunde befaras att lapparna
skulle finna det lämpligt att mot ersättning låta andra jägare deltaga
i björnjakten samt att de under senare åren i stor omfattning förbättrade

Utskottet.

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

kommunikationerna inom övre Norrland gjorde det möjligt även för avlägset
boende jägare att snabbt förflytta sig till tidigare så gott som otillgängliga
trakter. Med hänsyn till den risk för björnens utrotande, som
ett bifall till propositionen skulle innebära, har domänstyrelsen därför
i likhet med motionären hemställt att ifrågasatt utvidgad rätt för renvårdande
lapp att utan särskilt tillstånd döda björn icke måtte bifallas.

Domänstyrelsen har emellertid förordat en sådan ändring i jaktstadgan,
att tillstånd att döda björn, som anfallit människa eller tamdjur, må
kunna lämnas av vederbörande jägmästare. Till stöd härför har domänstyrelsen
anfört.

»Sådant tillstånd skall nu enligt jaktstadgan 2 § 2 mom. lämnas av
länsstyrelse. Denna bestämmelse synes i tillämpningen hava medfört en
viss tidsutdräkt i det länsstyrelsen, sedan framställning örn tillstånd att
döda björn ingått, varit nödsakad att genom landsfiskal låta verkställa
undersökning på ort och ställe och avvakta resultatet därav innan tillstånd
kunnat lämnas. Tidigare gällande bestämmelser erbjödo möjlighet
till ett snabbare förfarande vid oskadliggörande av björn, som vållat
skada. Kungl. kung. den 8 november 1912 angående grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt stadgade nämligen i punkt 4 att björn, som
anfallit människa eller husdjur, finge dräpas, även annorledes än i nödvärn,
efter tillåtelse av den tjänsteman vid skogsstaten, under vars tillsyn
marken vore ställd.

Med de förhållandevis goda kommunikationer, såväl i fråga örn vägar
som telefon, som numera äro förhanden även i Lappland, torde det icke
mota större svårighet för lapparna att sätta sig i förbindelse nied närmast
boende skogsstatstjänsteman i de sällsynta fall, då björn å kronomark
angripit människa eller tamdjur, liksom det för skogsstatstjänstemannen
låter sig göra att snabbt infinna sig för konstaterande av örn så
skett. Då skogsstatstjänstemännen i regel äga lämpliga skjutvapen och
äro förfarna i deras hanterande, kunna de samtidigt vara lapparna behjälpliga
vid björnens dödande.»

Utskottet finner de skäl, som anförts till stöd för den föreslagna utvidgningen
av rätten till ersättning för skada av björn, vara bärande.

Vad angår frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp att döda
björn finner utskottet Kungl. Maj:ts förslag vara så avvägt, att dess genomförande
näppeligen kan innebära någon allvarlig risk för björnens
utrotande. För övrigt anser sig utskottet vid denna frågas bedömande
böra taga mera hänsyn till den risk, för vilken lapparna äro utsatta genom
anfall av björn, än till risken för björnens utrotande. Utskottet har
ingenting att erinra mot domänstyrelsens förslag, att tillstånd att döda
björn, som anfallit människa eller tamdjur, må kunna lämnas av vederbörande
jägmästare i stället för av länsstyrelsen. Sistnämnda förslag
synes emellertid för lapparnas vidkommande icke innebära tillräckliga
möjligheter till skydd mot anfall av björn. Utskottet tillstyrker därför
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

9

att riksdagen, med avslag å motionen II: 56, må bifalla
förevarande proposition.

Stockholm den 30 mars 1933.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från lörsta kammaren: herrar Sederholm, N. August Nilsson, Gabrielsson, Dalberg,
Norman, Elof B. Andersson, Henriksson och Halvarsson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Uddenberg,
Olsson i Rödingsberg, Carlström, Ericsson i Sörsjön, Liedberg och Gustafson i Vimmerby.

Reservation

av herrar Sederholm, Dalberg, Norman och Halvarsson, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet har intet att erinra mot Kungl. Majlis förslag, att även i
fall, där björn å annan mark än kronan tillhörig förorsakar skada å tamdjur,
vilka för betning må dit inkomma, och skadan icke är att tillskriva
vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan skada må ersättas av statsverket.

Vad därefter angår förslaget, att renvårdande lapp må utan hinder av
gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark, varest
han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äger
jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa eller tamdjur,
finner utskottet de synpunkter, som framförts i motionen och i domänstyrelsens
däröver avgivna yttrande, vara värda beaktande. Utskottet
kan alltså icke undgå att finna, att ett genomförande av vad Kungl.
Maj:t föreslagit skulle innebära allvarlig risk för björnens utrotande i
vårt land. Visserligen bör vid frågans bedömande lapparnas intresse av
att kunna skydda sig mot anfall av björn i första hand vinna beaktande,
och detta intresse synes icke tillbörligen tillgodosett genom den i 2 § 2
mom. jaktstadgan meddelade föreskriften, att björn, som anfallit män -

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

niska eller tamdjur, må dödas annorledes än i nödvärn endast efter tillstånd
av länsstyrelsen, eftersom anfall av björn å lapparnas renar i regel
inträffar på så avlägsna orter, att ett tillstånd av länsstyrelsen icke kan
inhämtas utan alltför stor tidsutdräkt. Det förefaller emellertid som
örn denna fråga skulle kunna lösas genom att, såsom domänstyrelsen föreslagit,
i sistnämnda stadgande utbyta orden »av länsstyrelsen» mot »av vederbörande
jägmästare». Enligt domänstyrelsens uppgift skulle nämligen
närmast boende skogsstatstjänsteman i regel kunna snabbt tillkallas
och infinna sig, så snart en skadebjörn uppträtt, samt vara lapparna behjälplig
vid björnens dödande. Med hänsyn till att sålunda från domänstyrelsens
sida föreligger ett förslag, varigenom till synes lapparnas rätt
kan tillgodoses utan risk för björnens utrotande, anser sig utskottet icke
böra förorda den av Kungl. Maj:t föreslagna ändringen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla dels att
det i propositionen framställda förslaget angående utvidgad
rätt till ersättning för skada av björn icke föranlett
någon erinran från riksdagens sida, dels ock att
riksdagen funnit det i propositionen framlagda förslaget,
i vad rör utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd
döda björn, icke böra genomföras,

2) att motionen II: 56 må anses besvarad genom utskottets
hemställan under 1).»