Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.
13
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 17 lebruari 1933 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1928
(nr 212).
(2:a avd.)
I en tili riksdagen den 20 januari 1933 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 49, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).
Härigenom förordnas, att till 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skall
fogas ett nytt moment, betecknat 3 morn., av följande lydelse:
3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1
mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning
eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas
av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning
å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan
örn tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden utgöra nödig hantlangning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Beträffande avverknings tillstånd.
som sökts före nämnda dag, skall äldre lag äga tillämpning.
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i
den mån redogörelse härför ej lämnas här nedan, hänvisa till de vid propositionen
fogade protokollen.
Skogsvårdslagen bygger på grundtanken, att den enskilde skogsägaren
skall vara pliktig att utnyttja honom tillhörig skogsmark till produktion.
För tillgodoseende av detta syfte stadgas bland annat, att yngre skog som
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.
regel ej får avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring (3 §), samt att avverkning i äldre skog ej får så bedrivas,
att återväxten äventyras (5 § första stycket). Ej heller får, med vissa
undantag, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrivas avverkning av
äldre skog i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma
att för framtiden lida brist på husbehovsskog'' efter ortens förhållanden
(5 § andra stycket). Utan hinder av stadgandet i 3 § får efter tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen avverkning av yngre skog ske dels till husbehov
i vissa fall dels ock där avverkningen är avsedd att ingå såsom ett led
i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god
skogsvård (4 § 1 morn.).
Kostnad för undersökning eller utredning, som skogsvårdsstyrelsen låter
verkställa för prövning av fråga, varom i 4 eller 5 § sägs, skall, enligt
stadgande i 7 § 1 mom. andra stycket, utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökande utgöra nödig hantlangning ävensom,
därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva
ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år
fastställas. Berörda bestämmelse angående ersättning för utsyning eller
utstämpling förekom icke i det förslag till skogsvårdslag, som av Kungl.
Majit förelädes 1923 års riksdag. Bestämmelsen i fråga tillsattes av riksdagen
efter hemställan av det särskilda riksdagsutskott, som hade lagförslaget
till behandling. Såsom motivering anfördes allenast, att en något
större ersättningsskyldighet än av Kungl. Majit föreslagits syntes böra
åläggas en sökande i det fall, att vid undersökning, som enligt 7 § förekomma,
tillika verkställdes av sökanden begärd utsyning eller utstämpling.
Enligt skogsvårdslagens 8 §, som handlar örn avverkningsförbud till
förekommande eller avbrytande av olaglig skogsavverkning, får, sedan
dylikt förbud meddelats av skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänsteman, avverkning
av träd, vilka omfattas av förbudet, ej ske utan styrelsens till
stånd.
Vid skogsvårdslagens tillämpning har rått tvekan, huruvida på grund
av stadgandet i 7 § kostnad borde av sökanden gäldas för utsynings- eller
stämplingsförrättning, som av skogsvårdsstyrelsen verkställdes vid meddelande
av tillstånd efter avverkningsförbud enligt 8 §.
Denna fråga har varit föremål för domstols prövning i en rättegång,
refererad i Nytt Juridiskt Arkiv 1931 avd. I sid. 425. Av referatet framgår
följande:
Sedan en skogsägare verkställt vissa utstämplingar av barrträd å sin
fastighet, meddelade skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förbud att utan
styrelsens tillstånd å fastigheten bedriva avverkning av barrskog för annat
ändamål än fastighetens eller därmed samhrukad fastighets husbehov.
På begäran av skogsägaren, att de träd, vilka blivit utstämplade i strid
mot skogsvårdslagens föreskrifter, måtte »återmärkas», verkställde styrelsen
dylik förrättning, varefter styrelsen medgav vederbörande rätt att.
utan hinder av avverkningsförbudet, avverka de utstämplade träden med
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.
15
undantag av dem, som sålunda återmärkts. Styrelsen stämde därefter
skogsägaren till Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt och yrkade
ersättning för förrättningskostnaderna. Styrelsens talan bifölls av häradsrätten.
Svea hovrätt, där skogsägaren sökte ändring, upphävde emellertid
häradsrättens dom och ogillade styrelsens talan under anförande,
att av utredningen i målet framginge, att styrelsen funnit ifrågavarande
förrättningar erforderliga för lämnande av tillstånd till avverkning av
vissa utav de träd, beträffande vilka omförmälda avverkningsförbud meddelats,
samt att skogsägaren vid sådant förhållande lagligen ej kunde förpliktas
att återgälda styrelsen kostnaderna för förrättningarna. Styrelsen
sökte revision. Genom dom den 24 juli 1931 fastställde högsta domstolen,
efter förslag av nedre justitierevisionen, hovrättens dom.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som tidigare i skri
velse till Kungl. Maj:t den 29 november 1927 hemställt, att åtgärder måtte
vidtagas för skogsvårdslagens komplettering med en bestämmelse av innehåll,
att skogsvårdsstyrelse ägde rätt att av vederbörande fordra ersättning
för av styrelsen verkställd utsyning eller anvisning, då förrättningen
ägde rum i samband med tillstånd till avverkning i skog, beträffande vilken
skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddelat avverkningsförbud, har med
anledning av högsta domstolens omförmälda dom i skrivelse till chefen
för jordbruksdepartementet den 31 augusti 1931 hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för ett genomförande så snart ske kunde av den ändring,
vilken förordats i skrivelsen den 29 november 1927.
Centralrådets hemställan örn ändring i skogsvårdslagen har biträtts
dels i infordrade utlåtanden över centralrådets skrivelse den 29 november
1927 av domänstyrelsen (utlåtande 4 januari 1927) och statskontoret (utlåtande
19 januari 1928), dels ock efter remiss av centralrådets skrivelse
den 31 augusti 1931 av Sveriges skogsägareförbund (yttrande 20 oktober
1931).
Såsom stöd för kravet på en lagändring har anförts bland annat, att,
enär ett avverkningsförbud utfärdades först sedan en överträdelse av
lagen skett eller planerats, med den av högsta domstolen tillämpade lagtolkningen,
kostnaderna för skogens beståndsvård bleve överflyttade från
lagbrytaren på skogslagens väktare. Särskilt bleve förhållandet i ögonen
fallande, då det gällde yngre skog, där nämligen ett avverkningsförbud
kunde räcka många år och flera utsyning^!* således kunde erfordras. Den
försumlige eller brottslige skogsägaren kunde alltså få beståndsvården i
sin skog så gott som kostnadsfritt ordnad, varigenom skogsvårdsstyrelsernas
budget onödigt betungades och lagbrott uppmuntrades.
Med anledning av vad sålunda förekommit har inom jordbruksdepartementet
uppgjorts ett förslag till ändring av 8 § skogsvårdslagen, vilket
förslag remitterats för yttrande till Sveriges skogsägareförbund och centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Berörda förslag avsåg närmast
att under ett nytt moment i 8 § stadga skyldighet för sökande av
avverkningstillstånd efter avverkningsförbud att utgöra nödig hantlang
-
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.
ning ävensom att ersätta kostnaderna för utsyning eller stämpling, som
skogsvårdsstyrelsen funne erforderligt verkställa för tillståndets medde
lande, varvid den föreslagna ersättningen till skogsvårdsstyrelsen avsågs
skola, i likhet med vad som sker i de i 7 § åsyftade fall, utgå efter grunder,
som av styrelsen för varje år fastställdes.
I yttrande den 10 december 1932 har Sveriges skogsägareförbund icke
haft något annat mot omförmälda ändringsförslag att erinra, än att förbundet
hemställt, att grunderna för ersättning för skogsvårdsstyrelses förrättning
å skog, vilken belagts med avverkningsförbud, måtte prövas och
fastställas av Kungl. Majit. Till stöd härför har förbundet anfört, att,
när en skog lagts under förbud, skogsvårdsstyrelsen onekligen befunne
sig i visst motsatsförhållande till skogsägaren. En viss frestelse kunde
då finnas för skogsvårdsstyrelsen att använda sin befogenhet att fastställa
ersättningen för den förrättning, som måste föregå varje avverkning
å skogen, på sådant sätt, att däri inrymdes ett visst mått av straff
för skogsägaren. Ett sådant förfarande vore emellertid enligt förbundets
mening mindre lämpligt.
Centralrådet för skog svår dsstyrelsernas förbund har i yttrande den 20
december 1932 förklarat, att centralrådet ansåge den ifrågasatta ändringen
i 8 § skogsvårdslagen påkallad av ett trängande behov. Tillika har inom
centralrådet framhållits, att det syntes befogat, att sökande av avverkningstillstånd
i fall, varom nu vore fråga, medgåves rätt att hos vederbörande
länsstyrelse och i sista hand hos Kungl. Majit påkalla prövning,
huruvida de av skogsvårdsstyrelsen fastställda grunderna för här avsedd
ersättning vore skäliga. Utan hinder av att dylik prövning påkallades
borde dock sökanden vara pliktig att gälda ersättning enligt sagda grunder
med rätt för honom att, örn ersättningen sedermera av högre myndighet
nedsattes, återfå vad han för mycket betalat. Centralrådet har ansett,
att vad sålunda erinrats mot förslagets utformning borde komma
under övervägande vid förslagets fortsatta behandling.
Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande.
»Verkställes genom skogsvårdsstyrelsens försorg utsyning eller utstämp
ling i samband med meddelande av tillstånd till avverkning efter ett
å fastigheten lagt avverkningsförbud enligt 8 § skogsvårdslagen, torde
på frågan örn skyldighet för tillståndssökande att ersätta kostnaderna
för ifrågavarande förrättning böra anläggas delvis andra synpunkter
än de, vilka kunna åberopas då eljest för avverkning fordras skogsvårds
styrelsens tillstånd. Förpliktelsen att, innan avverkningen företages, inhämta
dylikt tillstånd är här icke såsom i de övriga fall, då tillstånd kräves,
ett i lagen ovillkorligen föreskrivet, fastigheten, oberoende av ägarens
eller avverkningsrättsinnehavarens åtgöranden, åvilande onus. Det
är icke tilltalande, att, på sätt för närvarande synes vara fallet, den som
begär tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud skall vara fritagen
från skyldighet att ersätta skogsvårdsstyrelsen kostnaderna för
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15. 17
»tsynings- eller stämplingsförrättning, som styrelsen finner, erforderlig
för tillståndets meddelande. Visserligen torde ej sällan inträffa, att tillstånd
till avverkning måste sökas på grund av ett förbud, sorn ej vållats
av sökanden. Förbudet kan sålunda hava meddelats redan under någon,
föregående ägares innehav av fastigheten. Dels finnes emellertid möjlighet
att vid förvärv av en fastighet övertyga sig örn, huruvida avverkningsförbud
åvilar densamma, dels torde kunna förväntas att,, därest
skogsvårdsstyrelsen finner, att en ändamålsenlig skogsvård kan antagas
komma att bedrivas av den nye ägaren, förbudet av styrelsen, upphäves
eller ägaren med förbudets bibehållande eljest medgives nödig rörelsefrihet.
Jag ansluter mig alltså till den princip, varå förenämnda inom
departementet upprättade förslag till ändring av 8 § bygger, eller att, då
skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter av-,
verkningsförbud finner erforderligt, att utsyningsförrättning genom styrelsens
försorg verkställes, kostnaderna för förrättningen skola gäldas av
den, som ansökt örn tillståndet. Utsyning torde nästan undantagslöst
vara förenad nied ett stämplingsför farande. Även stämplingskostnaderna
skola naturligtvis av sökanden betalas. Sådan förrättning, varigenom,
sedan avverkningsförbud meddelats, träd, vilka tidigare utstämplas av
skogsägare eller avverkningsrättsinnehavare, återstämplats genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, torde böra räknas lika med vanlig utsyningseller
stämplingsförrättning.
I överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 7 § torde erforderlig
hantiangning alltid böra av tillståndssökande utgöras. Dylik skyldighet
bär sålunda åvila honom ej blott vid utsyning eller stämpling, som
skogsvårdsstyrelsen för tillståndets meddelande finner erforderlig, utan
vid all undersökning å marken, som anses behövlig för ansökningens
prövning.
På sätt framhållits såväl av Sveriges skogsägareförbund som inom centralrådet
för skogs vårdsstyrelsernas förbund synes det ej lämpligt att i
skogsvårdsstyrelsens egna händer, utan möjlighet till jämkning, överlämna
fastställandet av de grunder, efter vilka ersättning till styrelsen
skall utgå för sådan utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrelsen
vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud
finner erforderligt verkställa. Varken det av skogsägareförbundet
eller det av centralrådet framförda förslaget har emellertid synts mig
innebära en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Efter
övervägande av olika möjligheter härutinnan har jag stannat för den
meningen, att i lagtexten allenast bör inflyta föreskrift därom, att ersättningen
skall utgå med skäligt belopp. Anser den ersättningsskyldige
beloppet vara för högt tilltaget, får tvisten slitas inför allmän domstol, på
samma sätt som när skogsvårdsstyrelsens krav över huvud bestrides.
För att vederbörande skola hava möjlighet att i förväg någorlunda kunH
i hana lill riksdagens protokoll 193,1. II) sami. Nr 13—19. ‘j
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.
Utskottet,
na bedöma storleken av den ersättning, varom i förekommande fall kan
bliva fråga, torde emellertid vara lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna för
varje år fastställa och tillkännagiva de grunder, som styrelserna vid ersättningens
debitering avse att tillämpa. Då olika grunder torde tillämpas
av olika skogsvårdsstyrelser, erhålles också härigenom ett material,
som kan bliva av viss betydelse för prövningen av ersättningsbeloppens
skälighet. Någon skyldighet för skogsvårdsstyrelserna i angivet hänseende
torde dock ej lämpligen böra föreskrivas i lagen. Därest de av
mig förordade bestämmelserna vinna statsmakternas bifall, torde framdeles
kunna i administrativ ordning tillses, att nyssnämnda åtgärder bliva
av styrelserna vidtagna.
De av mig tillstyrkta bestämmelserna torde böra sammanföras under
ett nytt moment, betecknat 3 morn., i 8 §. Bestämmelserna torde böra
träda i kraft den 1 juli 1933. Med allmänna rättsgrundsatser synes bäst
överensstämma, att de ej erhålla tillämplighet i sådana fall, där avverkningstillståndet
sökts före nämnda dag. Till undvikande av varje tveksamhet
torde uttryckligt stadgande härutinnan böra meddelas.»
Lagförslaget har vid granskning av lagrådet lämnats utan anmärkning.
Utskottet finner den föreslagna lagändringen innebära en välmotiverad
komplettering av gällande bestämmelser. Det kan sålunda icke vara rimligt,
att en skogsägare, som ådragit sig ett avverkningsförbud och därefter
gör ansökan örn tillstånd till avverkning, skall vara befriad från
sådana kostnader, som andra skogsägare måste vidkännas vid ansökan
utan föregående avverkningsförbud örn skogsvårdsstyrelsens yttrande
beträffande rätt till avverkning. Å andra sidan böra självfallet kostnaderna
för en förrättning, avseende avverlcningstillstånd efter förbud, icke
bestämmas till högre belopp än kostnaderna för en motsvarande förrättning
i sådana fall, där förbud ej föregått. Departementschefen har förutsatt,
att skogsvårdsstyrelserna varje år skola fastställa och tillkännagiva
de grunder, som styrelserna vid ersättningens debitering avse att
tillämpa. Därvid måste givetvis samma grunder fastställas för alla förrättningar
av likartad beskaffenhet, oavsett örn avverkningsförbud föregått
eller ej. Genom att i det föreslagna tillägget till skogsvårdslagens
8 § endast intagits föreskrift att skälig ersättning skall gäldas av sökanden
för förrättning, som där avses, beredes emellertid, såsom departementschefen
framhållit, sökanden möjlighet att, örn han vill bestrida
skogsvårdsstyrelsens krav, få ersättningens skälighet prövad av domstol.
Sökanden synes härigenom fullt tillfredsställande tryggad mot att skogsvårdsstyrelsen,
såsom Sveriges skogsägarförbund befarat, skulle bestämma
ersättningen till särskilt högt belopp med hänsyn till den försummelse,
skogsägaren kan hava gjort sig skyldig till i samband med avverkningsförbudets
meddelande.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15. 19
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.
Stockholm den 17 februari 1933.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 4.