Bankoutskottets utlåtande Nr 55.

11

Nr 55.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1933 kl. 3.80 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 för
Sveriges riksbank.

I en den 26 maj 1933 dagtecknad proposition nr 259, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj
1897 (nr 27) för Sveriges riksbank.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för

Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Riksbanken äger att utgiva sedlar till det belopp, som motsvaras av
dubbla summan av riksbankens metalliska kassa, så beräknad, som i 8 §
sägs, samt därutöver till ett belopp av trehundrafemtio miljoner kronor.

Örn sådant---hava utgivits.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 55.

Nu gällande bestämmelser rörande sedelutgivningsrätten, återfinnas i
G—S §§ riksbankslagen. 6 § är av följande lydelse:

Riksbanken äger att utgiva sedlar till det belopp, som motsvaras
av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa, så beräknad som i
8 § sägs, samt därutöver till ett belopp av tvåhundrafemtio miljoner kronor.
(Lag den 9 maj 1930, nr lii).

Örn sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt,
må Konungen och riksdagen samfällt eller, örn riksdagen ej är samlad,
Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter
samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken
att utgiva sedlar till belopp av ytterligare högst trehundrafemtio miljoner
kronor. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna lämnat medgivande
skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag inom
tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse. Det åligger fullmäktige i riksbanken
att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga sedlar till
belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven ökning av
sedelutgivningsrätten må hava utgivits. (Lag den 17 juni 1932, nr 213.)

I skrivelse den 22 maj 1933 hava fullmäktige i riksbanken hos Kungl.
Majit hemställt örn förslag till riksdagen örn sådan ändring i 6 § första
stycket i riksbankslagen, att orden »tvåhundrafemtio miljoner kronor»
utbyttes mot »trehundrafemtio miljoner kronor».

I frågan, huruvida den ordinära sedelutgivningsrätten kan antagas
vara tillfyllest intill nästa riksdags början, lia fullmäktige i berörda skrivelse
anfört:

Frågan kunde givetvis ej med säkerhet besvaras. Riksbankens nuvarande
guldbehållning uppginge till omkring 266 miljoner kronor, örn
i densamma inräknades allt det guld, som för bankens räkning funnes
förvarat utomlands. Örn guld i erforderlig utsträckning hemtoges, så att
guldbehållningen i sin helhet finge räknas såsom primär sedeltäckning,
d. v. s. inräknas i den s. k. metalliska kassan, skulle riksbanken erhålla
en total sedelutgivningsrätt av omkring 780 miljoner kronor, under förutsättning
att den supplementära täckningen vore tillräcklig. Då sedelutgivningen
under år 1932 och hittills under 1933 ej överstigit ett högsta
belopp av 622 miljoner kronor, syntes härav framgå, att en ganska riklig
sedelreserv stöde till riksbankens förfogande. Vid bedömandet av sedelreservens
storlek borde dock hänsyn tagas till vissa omständigheter,
som kunde avsevärt reducera densamma.

För närvarande visade prisnivån i Nordamerikas förenta stater och
även i England en stigande tendens. Det vore givetvis ej möjligt att
förutsäga vare sig varaktigheten av denna prisstegring eller hur hög
stegringen komme att bliva. Försiktigheten bjöde dock, att man räknade
med möjligheten såväl av dess fortbestånd som att den kunde bliva
av avsevärd omfattning. Därest en prisstegring på världsmarknaden
komme till stånd, borde i vårt land åtgärder ej vidtagas, som skulle motverka
en måttlig prisstegring även hos oss. Följden av en prisstegring
bleve sannolikt dels ökade anspråk på riksbankens sedelutgivning, dels
även ökade krav på riksbankens reserv av utländska betalningsmedel.
Vid en prisstegring torde visserligen sedelbehovet relativt minskas på
grund av den ökning av sedlarnas omloppshastighet, som då torde in -

Bankoutskottets utlåtande Nr 55.

13

träda, men det kunde dock befaras, att en sedelreserv, som vid nuvarande
förhållanden syntes tillräcklig, under angivna förutsättningar bleve
reducerad på ett sätt, som vore ägnat att medföra olägenheter.

Även örn berörda utveckling ej med säkerhet kunde förväntas, syntes
densamma enligt fullmäktiges mening utgöra anledning att bereda riksbanken
ökad rörelsefrihet i fråga örn dess för normala förhållanden stadgade
sedelutgivningsrätt.

Med hänsyn till den avsevärda storleken av riksbankens nuvarande
guldkassa och reserv av utländska valutor syntes fullmäktige den ökning
av sedelutgivningsrätten, som kunde ifrågasättas, kunna begränsas
till ett belopp av 100 miljoner kronor. Om den i 6 § omförmälda
kontingenten, nu fastställd till 250 miljoner kronor, höjdes till 350 miljoner
kronor, skulle riksbankens sedelutgivning vid en metallisk kassa
av 200 miljoner kronor komma att uppgå till 750 miljoner kronor, och
vid en metallisk kassa av 266 miljoner kronor till ej mindre än omkring
880 miljoner kronor. Riksbanken finge därigenom anses rustad att
möta även de krav, som kunde följa av en avsevärd internationell prisstegring.
Skulle omständigheter av utomordentlig karaktär därtill inträda,
funnes ju möjlighet för fullmäktige att hemställa örn medgivande
till extraordinär sedelutgivningsrätt enligt 6 § andra stycket riksbankslagen.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I likhet med departementschefen finner sig utskottet böra förorda den
av fullmäktige föreslagna lagändringen såsom en av det rådande ekonomiska
läget betingad beredskapsåtgärd.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Stockholm den 9 juni 1933.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Utskottet.

Närvarande: Se anteckning å utlåtandet nr 53.