Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
1
Nr 52.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1933 kl. 3.SO e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.
I en den 26 maj 1933 dagtecknad proposition nr 260, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken
må för tiden från och med den 16 juni till och med den 30 september
1933 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av
banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, örn förhållandena därtill giva anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
I den föreliggande propositionen har föredragande departementschefen
till behandling upptagit frågan örn riktlinjerna för vårt lands penningpolitik.
Därvid har till en början erinrats örn vissa tidigare yttranden i denna
fråga. Bland annat hava återgivits 1932 års bankoutskotts i utlåtande
nr 40 gjorda, av riksdagen godkända uttalanden, vilka gingo ut på att
ett hindrande av prisfallet och en viss återhämtning av prisnivån borde
eftersträvas. Vidare har i propositionen lämnats en redogörelse för utvecklingen
av kronans yttre värde, den inhemska prisnivåns förändringar
efter guldmyntfotens övergivande samt den förda diskontopolitiken
m. m. I nu angivna hänseenden får utskottet hänvisa till propositionen
(sid. 2—11).
I skrivelse den 22 maj 1933 med hemställan örn fortsatt befrielse från
sedelinlösningsskyldigheten hava fullmäktige i riksbanken anfört bland
annat följande:
Alla torde vara eniga örn att det är synnerligen angeläget, att prisfallet
hejdas och att en måttlig prisstegring måtte inträda. Vid en uppgång av
priserna på världsmarknaden bör vårt land därför ej genom penningpolitiska
åtgärder söka förhindra en prisstegring även hos oss, så länge levnadskostnaderna
ej mera kännbart påverkas därav. Möjligheterna att i
ett litet land som Sverige, vilket därtill är i hög grad beroende av sin utrikeshandel,
genom penningpolitiken åstadkomma en självständig och vederbörligen
reglerad prisstegring äro däremot enligt fullmäktiges mening
Bihang till riksdagens protokoll 1933. S sami. Nr 52. 1
2 Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
mycket begränsade. Denna uppfattning bör ej förhindra, att de åtgärder
vidtagas, sorn. kunna bereda näringslivet lättnad och befrämja återhämtningen
av priserna. Men förutsättningen är, att åtgärderna äro sådana,
att de ej medföra menliga verkningar på längre sikt. Framförallt böra
sådana åtgärder ej tillgripas, som rubba förtroendet för statens finanser
eller för den svenska valutan.
Vissa länder hava i syfte att åstadkomma en intern prisstegring och
vinna fördelar för sin export avsiktligt försämrat den egna valutans notering
i främmande mynt. Fullmäktige anse det vara av vikt att framhålla,
att en dylik valutadepreciering möjligen under en kortare tid kan bereda
vissa grenar av näringslivet en fördel men i varje fall i längden torde
kunna medföra betänkliga verkningar såväl för det egna landet som
internationellt. Här må endast erinras, att i ett land, som begagnar sig
av nämnda utväg, krav på ytterligare depreciering snart nog framträda,
framförallt på grund av konkurrensen med länder, som på enahanda sätt
sökt finna en väg ur svårigheterna. En konkurrens med valutadepreciering
såsom vapen motverkar direkt strävandena efter en internationell
stabilisering.
Förutsättningen för en förbättring av de ekonomiska förhållandena i
världen torde kunna angivas sålunda, att förtroendet till möjligheterna
att driva en lönande, verksamhet allmänt återställes inom näringslivet.
Företagaren måste finna, att han åter kan uppgöra hållbara kalkyler.
Härför erfordras framförallt stabilitet inom penningväsendet såväl inom
de enskilda länderna som internationellt. En återgång till guldmyntfoten
bör i det nuvarande läget ej äga rum. Ej heller är en faktisk anknytning
till någon av de ledande valutorna för närvarande att tillråda.
Fullmäktige vilja emellertid uttala den förhoppningen, att den ekonomiska
världskonferensen särskilt i detta avseende måtte leda till en så avsevärd
förbättring av de internationella förbindelserna, att förutsättningar
skapas för en faktisk stabilisering snarast möjligt av det inbördes
förhållandet mellan de viktigaste valutorna. När en sådan åstadkommits,
har därigenom åvägabragts ett utgångsläge för en mera allmän stabilisering
av valutorna.
Det är ett önskemål, att räntorna inom landet hållas på den lägsta
nivå, som är möjlig med hänsyn till de kapitaltillgångar, som finnas
till förfogande. Fullmäktige hava under det gångna året strävat att
åstadkomma en nedsättning av ränteläget i landet. Strävandena i denna
riktning fortgå. Låga räntor minska svårigheterna för företagen
och skapa i sin mån ökad möjlighet att bibehålla nuvarande och igångsätta
ny produktion. Under i övrigt gynnsamma förutsättningar torde
de stimulera till en ökad företagsamhet, som eljest icke skulle hava kommit
till stånd.
För att erhålla tillfälle att vid beredning av frågan örn riktlinjerna för
vårt lands penningpolitik samråda med representanter för näringslivet och
personer med praktisk och teoretisk sakkunskap på penningväsendets område
har chefen för finansdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallat följande personer att såsom sakkunniga stå till förfogande för
överläggning och biträde i övrigt vid behandling av penningpolitiska spörsmål,
nämligen professorn Gustav Cassel, direktören i aktiebolaget Gasaccumulator
Gustaf Dalén, direktören i Korsnäs sågverks aktiebolag Wilhelm
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
3
Ekman, professorn Eli Heckscher, direktören i Svenska cellulosaaktiebolaget
T. Hernod, ordföranden bland fullmäktige i riksgäldskontoret Karl
Hildebrand, direktören i Finspångs metallverks aktiebolag Ivar Olsson,
överdirektören i aktiebolaget Svenska kullagerfabriken Björn Prytz, riksbankschefen
Ivar Booth, bankdirektören Helmer Stén, agronomen H. Sylvan,
Svalöv, och bankdirektören Jacob Wallenberg.
Efter ingående överläggningar hava de sakkunniga enat sig örn ett den
22 maj 1933 avgivet yttrande rörande riktlinjerna för Sveriges penningpolitik.
Riksbankschefen Rooth bär dock under hänvisning till sin ställning
såsom förste deputerad i riksbanken ansett sig icke böra deltaga i yttrandet.
De sakkunnigas yttrande är av följande lydelse:
»Då det gäller att i nuvarande läge utforma direktiv för vår penningpolitik,
har man först att överväga, huruvida dessa direktiv närmast skola
avse kronans inhemska köpkraft eller dess utlandsvärde. I full överensstämmelse
med de officiella uttalanden som gjordes såväl vid Sveriges övergång
till pappersmyntfot i september 1931 som vid sistlidna riksdag äro
sakkunniga av den uppfattningen, att politiken fortfarande bör taga sikte
på en för det svenska näringslivet gynnsam reglering av kronans inhemska
köpkraft och en i överensstämmelse därmed fortgående anpassning av valutans
utlandsvärde. En därav oberoende nedpressning av den svenska
kronans utländska värdering, i syfte att vinna handelspolitiska fördelar, bör
Sverige enligt de sakkunnigas bestämda mening icke inlåta sig på.
En för det svenska näringslivet gynnsam utveckling av kronans inhemska
köpkraft skulle sannolikt lättast och fördelaktigast komma till stånd genom
en stegring av världsprisnivån. Sverige bör därför åsyfta att följa med i
en sådan utveckling ävensom vid den stundande ekonomiska världskonferensen
giva sin anslutning åt strävanden med detta syftemål. Örn en
stabilisering av de viktigaste växelkurserna kommer till stånd i samband
med en åsyftad stegring av världsprisnivån, bör det icke möta någon betänklighet
för vårt land att binda sina växelkurser och sålunda låta utlandsvärdet
ånyo bliva normerande för landets penningväsende.
I den mån åter förutsättningarna för anslutning till en internationell
utveckling av penningväsendet saknas, bär Sverige att även i fortsättningen
fullfölja en självständig penningpolitik. I så fall gäller det till en början
och framför allt att hejda och utjämna den tendens till prisfall, som har
framträtt i vårt land under det senaste halvåret. Men därutöver bör som
mål för en självständig svensk penningpolitik — i likhet med vad som skett
i officiella uttalanden i andra länder, bland annat inom det brittiska riket —
sättas en måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån. Då i levnadskostnaderna
till stor del ingå av partiprisstegringen oberoende kostnadselement
och detaljpriserna endast långsamt följa partiprisernas ändringar,
bör det kunna förväntas, att ingen kännbar stegring skall inträda i levnadskostnaderna
som en helhet betraktade.
Bland de medel riksbanken Ilar till sitt förfogande för att tillgodose de
nu angivna målen bör diskonto- och över huvud kreditpolitiken i främsta
rummet framhållas. Därtill komma vidare de möjligheter riksbanken äger
att aktivt ingripa i samma syfte. Örn mot förmodan en isolerad svensk
prisstegring skulle taga större omfattning än avsett är, böra de nu nämnda
medlen användas i motsatt riktning för sitt behärska den svenska kronans
värde.
4 Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
Syftet med den penningpolitik som här förordas skulle i väsentlig grad
befordras, örn bättre jämvikt kunde åstadkommas såväl mellan priserna på
olika produktionsfaktorer som mellan dessa och produktpriserna.
Vid finansieringen av statens och kommunernas utgifter i anledning av
arbetslösheten liksom för andra ändamål bör hänsyn tagas till att syftet
med en effektiv kreditpolitik efter förmåga befordras och icke motarbetas.
Framför allt måste det undvikas, att sparandet genom sättet för finansieringen
dragés från den enskilda produktionen och att till skada för näringslivet
stramhet skapas på kapitalmarknaden. Detta resultat förutsätter bland
annat, att statens utgifter icke onödigtvis springa i höjden.
Riksbanken bör icke erhålla något annat penningpolitiskt direktiv än det
som består i att penningpolitikens mål fastslås. Valet av medlen till detta
mål bör helt och hållet ligga i riksbankens hand, och riksbanken bör äga
härför nödig handlingsfrihet. Gent emot statsfinansiella krav på riksbanken
bör dess fulla självständighet upprätthållas.
Framgången av olika åtgärder i det nuvarande svåra läget beror i hög
grad av att de ske i samförstånd mellan alla därav berörda offentliga och
enskilda institutioner.
Det bör till sist understrykas, att det nu framlagda programmet för Sveriges
penningpolitik endast har kunnat taga sikte på läget sådant det för
närvarande ter sig. Förändringar i världsläget kunna snart nödga Konung
och riksdag att taga landets penningpolitik under ny omprövning.»
I propositionen har vidare meddelats en av de sakkunniga godkänd sammanfattning
av de olika meningar, som framförts vid de sakkunnigas
överläggningar örn hithörande frågor. Härutinnan hänvisas till propositionen
(sid. 17—24).
Departementschefen har för egen del anfört följande:
;>I likhet med bankofullmäktige och de särskilt tillkallade sakkunniga
anser jag det för närvarande uteslutet att binda den svenska kronan i
ett fast förhållande till någon främmande valuta, vare sig till en guldvaluta
eller till någon av de fria valutorna. Så länge erforderliga förutsättningar
för en återgång till de utländska växelkurserna som normerande
för vår penningpolitik icke föreligga, bör den svenska kronans
värde fortfarande regleras närmast med hänsyn tagen till dess inhemska
köpkraft och till det svenska näringslivets behov. Kronans yttre värde
torde sålunda böra i stort sett få anpassa sig efter dess inhemska köpkraft.
I överensstämmelse med vad såväl bankofullmäktige som de sakkunniga
betonat anser jag icke rådligt att oberoende av denna inre
köpkraft söka nedpressa kronans utlandsvärde för vinnande av handelspolitiska
fördelar.
Denna ståndpunkt är väl förenlig med vad bankoutskottet vid 1932 års
riksdag uttalade och vad bankofullmäktige i sin nu ingivna skrivelse
understrukit, nämligen att penningpolitiken icke kan schematiskt bindas
vid vissa indextal. Över huvudtaget synes man vid nu ifrågavarande
övervägande av vår penningpolitik kunna anknyta till de av
1932 års riksdag godtagna riktlinjerna. Det yttrande av särskilt tillkallade
sakkunniga, som nu föreligger, utgör icke heller någon brytning
med dessa riktlinjer. Men det får anses innehålla en klarare utformning
av tankegången i nämnda riktlinjer och ger framför allt en önskvärd
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
D
och behövlig precisering av de medel, som stå till buds för att uppnå
syftet med 1932 års direktiv likaväl som med det nu avsedda programmet,
nämligen att vinna en lättnad i den svåra depressionen genom en
måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån.
Liksom det nu förefaller tydligt, att man vid upphävandet av guldmyntfoten
hösten 1931 underskattade styrkan av de pristryckande tendenserna
i den allmänna värld skonjunkturen och därför inriktade hela
sin uppmärksamhet på att förebygga en befarad inflation, torde man
ännu på våren 1932 ha varit bunden av föreställningen, att man endast
behövde lätta något på ett med penningpolitiska medel utövat tryck för
att se en viss återhämtning hos priserna inträda. I bankoutskottets
förenämnda uttalande har i överensstämmelse med denna tankegång
framhållits, att en dylik återhämtning borde tillåtas. Den följande utvecklingen
har givit vid handen, att diskontosänkningar och lättnader å
kapitalmarknaden icke i och för sig äro tillräckliga för att åvägabringa
en höjning av priserna. Denna erfarenhet synes ligga bakom vad bankofullmäktige
i sin nu föreliggande skrivelse anfört därom, att möjligheterna
skulle vara mycket begränsade att i ett land som vårt förverkliga
önskemålet örn en måttlig prisstegring.
Av de sakkunnigas gemensamma yttrande oell ännu mer av den förut
återgivna sammanfattningen av vid de sakkunnigas överläggningar
framförda uppfattningar synes man kunna draga den slutsatsen, att
även de sakkunniga äro höjda för att i nuvarande svåra depression
anse de vanliga diskonto- och kreditpolitiska medlen otillräckliga för att
hejda ett pågående prisfall eller för att åstadkomma en höjning av prisnivån.
De sakkunniga erinra emellertid örn att riksbanken icke saknar
möjligheter att mera aktivt ingripa och anknyta därvid till de olika
utvägar, som erbjuda sig vid finansieringen av offentliga arbeten till
motverkande av arbetslösheten. Med beaktande av vad de sakkunniga
härutinnan anfört finner jag för min del, att möjligheterna att utöva ett
väsentligt inflytande på gestaltningen av den inhemska prisnivån torde
vara större än bankofullmäktige antytt. Dessa möjligheter böra utnyttjas
i all den utsträckning, som kan erfordras för att nå det förut angivna
målet, nämligen en måttlig stegring i den inhemska partiprisnivån.
Då jag här starkt betonat angelägenheten av att med till buds stående
penningpolitiska medel ernå en återhämtning av priserna, vill jag
emellertid icke underlåta att också understryka sakens motsatta sida,
vilken icke heller förbisetts av de sakkunniga, nämligen att uppmärksamheten
även måste vara inriktad på att förhindra en prisstegring utöver
de åsyftade gränserna. Örn man, såsom förut antytts, på hösten
1931 avgjort underskattade de pristryckande tendenserna, är det icke
omöjligt, att man nu frestas att ej tillräckligt beakta de tendenser i inflationistisk
riktning, som ett omslag i den allmänna världskonjunkturen
skulle kunna lösgöra.
Det är naturligt, att de sakkunniga ansett sig icke kunna på ett mera
noggrant sätt än som i yttrandet skett angiva gränserna för den prisstegring,
som hör eftersträvas. Liksom skedde i bankoutskottets uttalande
vid 1932 års riksdag, torde det vara tillräckligt om begränsningen uttryckes
så, att den åsyftade prisstegringen icke bör mera kännbart påverka
levnadskostnaderna.
De sakkunniga hava betonat, att framgången av åtgärder i syfte att
förverkliga det uppställda programmet i hög grad beror av att dessa
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
Utskottet.
åtgärder vidtagas i samförstånd mellan därav berörda offentliga och enskilda
institutioner. För min del vill jag understryka detta yttrande.
Självfallet är en positiv medverkan från riksbankens och riksgäldskontorets
sida den första förutsättningen för programmets genomförande. I
anslutning till vad flertalet bland de sakkunniga yttrat vill jag också
betona angelägenheten av att åtgärder, som kunna främja det uppställda
programmets förverkligande, utan dröjsmål vidtagas.
De mål för vår penningpolitik, som i det föregående angivits, taga
sikte på den närmaste framtiden och ha utformats utifrån förutsättningen,
att vårt lands penningspolitik måste föras utan anknytning till
en på internationella överenskommelser grundad utveckling av
penningväsen och prisnivå i världen. Örn däremot det läge skulle inträda,
som de sakkunniga i början av sitt yttrande åsyfta, då de uttala
sig örn en stegring av världsprisnivån, måste tydligen frågan örn vår
penningpolitik upptagas från nya utgångspunkter. Det torde icke löna
sig att i detta ögonblick göra några mera bestämda eller långtgående uttalanden
i denna fråga än dem, som innehållas såväl i de sakkunnigas
yttrande som i bankofullmäktiges skrivelse. Jag delar sålunda den uppfattningen,
att det icke bör möta någon betänklighet för vårt land att
ånyo binda sina växelkurser vid de viktigaste främmande valutorna,
därest dessa inbördes stabiliseras och samtidigt förutsättningar skapas
för ett hejdande av deflationen och en återhämtning av priserna.»
Lika med departementschefen finner utskottet ett bindande av den
svenska kronan till guldet för närvarande vara uteslutet. Icke heller
torde det vara lämpligt att nu anknyta kronan i ett fast förhållande till
någon av de från guldet lösgjorda främmande valutorna. Förutsättningen
för en sådan anknytning synes, såsom departementschefen antytt,
böra vara att de viktigaste bland dessa valutor inbördes stabiliserats och
att samtidigt möjlighet beretts till en återhämtning av priserna.
Intill dess denna förutsättning inträtt, lärer, på sätt departementschefen
anfört, den svenska kronans värde böra fortfarande regleras med
hänsyn tagen till dess inhemska köpkraft och det svenska näringslivets
behov. En anpassning av kronans yttre värde, uttryckt i växelkurserna,
till den inhemska köpkraften bör eftersträvas. Att för vinnande av handelspolitiska
fördelar åvägabringa en depreciering av kronans utlandsvärde,
oberoende av dess inre köpkraft, bör icke ifrågakomma.
Såsom mål för den penningpolitik, vilken från här angivna utgångspunkter
bör föras under den närmaste framtiden, torde böra, såsom i propositionen
skett, uppställas en stegring av den inhemska partiprisnivån.
Att angiva gränserna för denna stegring i vidare mån än vad i propositionen
skett synes knappast kunna ifrågakomma. I likhet med departementschefen
finner utskottet alltså tillräckligt, örn begränsningen uttryckes
så, att stegringen icke bör mera kännbart påverka levnadskostnaderna.
Av vad nu anförts följer, att utskottet lika med departementschefen
finner uppmärksamheten böra vara inriktad jämväl på att förhindra
en prisstegring av utpräglat inflationistisk karaktär.
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
7
Vad sålunda angivits i fråga om målet för penningpolitiken ansluter
sig väsentligen till de riktlinjer, vilka uppdrogos av 1932 års bankoutskott
och godkändes av riksdagen. Den klarare utformning av programmet
i denna del, som nu kommit till stånd icke minst tack vare de tillkallade
valutasakkunnigas arbete, har föranletts av att önskvärdheten av
en prisstegring och nödvändigheten av att tillgripa positiva åtgärder för
dess främjande framträtt starkare mot bakgrunden av det senaste årets
erfarenhet.
Helt naturligt skulle, såsom de sakkunniga anfört, det uppställda målet
lättast nås vid en stegring av världsprisnivån, som i önskvärd omfattning
bragtes att återverka på prisläget i Sverige. Därest denna förutsättning
icke skulle komma att inträda, böra oberoende av de utländska
förhållandena särskilda åtgärder vidtagas i syfte att hejda prisfallet och
förbyta det i en återhämtning. I fråga örn de medel, som därvid kunna
användas, må icke förbises att — även örn givetvis en låg räntenivå är
av stor betydelse för näringslivet — de vanliga penningpolitiska hjälpmedlen
måhända, såsom bankofullmäktige antytt, under nuvarande förhållanden
icke äro tillräckliga. I rådande läge torde emellertid även
andra utvägar böra prövas. Såsom de sakkunniga påpekat, torde i samband
med finansieringen av statens utgifter för arbeten till motverkande
av arbetslösheten erbjuda sig olika utvägar, ägnade att användas i det
ifrågavarande penningpolitiska syftet. Dessa möjligheter böra, på sätt
departementschefen anfört, utnyttjas i den utsträckning, som kan erfordras
för att nå det åsyftade målet.
I detta sammanhang anser sig utskottet böra understryka vad departementschefen
anfört örn angelägenheten av att åtgärder för förverkligande
av det uppställda programmet utan onödigt dröjsmål vidtagas och ske
i samförstånd mellan därav berörda offentliga och enskilda institutioner.
Särskilt är naturligen en samverkan mellan riksbanken och riksgäldskontoret
av den största betydelse. I avseende härå vill utskottet icke
underlåta att starkt framhålla vikten av att riksgäldsfullmäktige vid
upplåningens handhavande i möjligaste mån undvika åtgärder, som
verka åtstramande på kapitalmarknaden eller eljest medföra olägenheter
för det enskilda näringslivet och alltså äro ägnade att motverka
syftet med den av statsmakterna anbefallda penningpolitiken.
Men det bör också erinras, att även andra institutioner — framför
allt sparbanker och övriga penninginrättningar — kunna i sin verksamhet
på olika sätt bidraga till att underlätta det penningpolitiska programmets
genomförande. Det är angeläget, att detta genomförande icke försvåras
genom en olämplig hållning från dessa institutioners sida. De medel,
riksbanken äger att påverka ifrågavarande inrättningar, främst med avseende
å räntepolitiken, bör riksbanken icke underlåta att använda.
I anslutning till vad de sakkunniga yttrat beträffande riksbankens
ställning må slutligen här framhållas, att utskottet med det förut anför
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 52.
da ingalunda åsyftat, att riksbankens handlingsfrihet skulle bindas i vidare
mån än som följer av fastställandet av målet för penningpolitiken.
Detta fastställande åligger givetvis statsmakterna, vilka fattat beslut örn
upphävande av riksbankens sedelinlösningsskyldighet. Bestämmandet
och avvägandet av de medel, vilka under olika förhållanden lämpligen
böra komma till användning för att nå målet, ankommer däremot på riksbanksledningen,
som i detta avseende har att ensam bära ansvaret.
Då utskottet, såsom framgår av det anförda, giver sin anslutning
till departementschefens på de sakkunnigas yttrande grundade uppfattning
i den föreliggande frågan, får utskottet, med åberopande i övrigt
av vad propositionen innehåller, hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av
riksdagen bifallas.
Stockholm den 9 juni 1933.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Gustafsson i Stensholm, Lindgren, Ström i
Lidköping, Johansson i Friggeråker, Stendahl, Bjurström och Lindström;
från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Laurén, Lovén, Paulsen, Johansson i
Sollefteå, Wikström och Pettersson i Hosta.
Reservationer:
av herr Stendahl mot vissa delar av utskottets motivering; samt
av herr Lovén, som ansett, att sista meningen av det stycke i utskottets
motivering å sid. 7, som börjar med orden »I detta sammanhang»,
bort hava följande lydelse:
»De medel, riksbanken äger att påverka ifrågavarande inrättningar,
främst med avseende å räntepolitiken, bör riksbanken låta sig angeläget
vara att använda för det avsedda syftets befrämjande.»
331708. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.