8
Bankoutskottets utlåtande Nr 15.
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1933 kl. 2,30 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
rörande höjning av pensionsåldern för befattningshavare i
statens tjänst.
I en inom riksdagens första kammare väckt, till bankoutskottets förberedande
handläggning hänvisad motion nr 184 har herr Holmgren anfört
och hemställt följande:
»Det är väl bekant, att medellivslängden i vårt land på de sista 100 åren
stigit högst betydligt, minst 20 år. Även örn man ur denna siffra icke utan
vidare kan dra slutsatsen, att livskraften i det livsskede, då pensionsåldern
infaller, numera är högre, så säger dock den allmänna erfarenheten, att så
är fallet. Folk i den senare medelåldern och den tidigare ålderdomen är numera
otvivelaktigt bättre bibehållna, ungdomligare och mera arbetsföra än
förut. Detta sammanhänger med den större måttfullhet i mat och dryck samt
de gångna decenniernas stora hygieniska framsteg, som medfört, att de
skadeverkningar på kroppen, som av bristande hygien och sjukdom framkallas
och ge anledning till de så kallade åldersfenomenen, numera i mindre
grad göra sig gällande. Det synes under sådana förhållanden berättigat att
uppställa frågan örn icke pensionsåldern för de i statens tjänst anställda,
vilken i många fall nu är densamma som för lång tid sedan bestämts, borde
ändras och framflyttas till en något högre ålder.
Jag får därför föreslå, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Majit
anhålla örn utredning i frågan jämte förslag till den höjning av pensionsåldern
för de i statens tjänst anställda, till vilken utredningen kan ge
anledning.»
Enligt den i gällande civila pensionslag stadgade huvudregeln beträffande
pensionsålder utgör denna ålder 67 levnadsår för manlig och 60 levnadsår
för kvinnlig tjänstinnehavare. Från denna huvudregel hava emellertid i
lagen stadgats ett stort antal undantag, enligt vilka för olika befattningshavargrupper
förekomma pensionsåldrar å 65, 62, 60 och 55 levnadsår (sistnämnda
åldersgräns gäller emellertid endast för enstaka grupper av kvinnlig
personal).
För kommunikationsverkens personal har i en vid gällande pensionslag
fogad åldersförteckning för varje särskild befattning angivits pensionsålder.
De olika pensionsåldrar, som i denna förteckning upptagits, utgöra 67, 65,
63 och 60 levnadsår.
Det förslag till ny civil tjänstepensionslag, som framlades för 1925 års
riksdag, gick ut på att fortfarande en huvudregel skulle gälla örn en pensions
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 15.
9
ålder av 67 år. Denna åldersgräns var avsedd att gälla för såväl manliga som
kvinnliga befattningshavare. Från huvudregeln angåvos i en särskild bilaga
åtskilliga undantag. Samtidigt framlades förslag örn sådana ändringar i kommunikationsverkens
pensionslag, varigenom skulle stadgas samma pensionsålder
för kvinnliga som för manliga innehavare av motsvarande befattning.
1925 års förslag till civil tjänstepensionslag förföll på grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut. I kommunikationsverkens pensionslag infördes, efter skiljaktiga
beslut av kamrarna, sammanjämkningsvis ett stadgande av innehåll
att för kvinnlig innehavare av sådan befattning, för vilken i åldersförteckningen
angivits högre pensionsålder än 64 år, pensionsåldern skulle tills
vidare och intill dess annorledes varder förordnat inträda vid 64 levnadsår.
I detta stadgande har ändring hittills icke ägt rum.
Frågan om avvägningen av pensionsåldern för olika befattningar i statens
tjänst har sedermera varit föremål för uppmärksamhet såväl i samband med
utredningar om revision av pensionslagstiftningen som ock i framställningar
rörande pensionsvillkoren för särskilda personalgrupper. I det betänkande
med förslag till reglemente angående tjänstepension för tjänstemän tillhörande
den civila statsförvaltningen m. m., som den 5 september 1932 avgivits
av 1930 års pensionssakkunniga, har spörsmålet utförligt behandlats
(betänkandet sid. 25—30). Det förslag, som av nämnda sakkunniga framlagts
i ämnet, går ut på att personalen skulle, med gradering efter löneställningen,
indelas i tre huvudgrupper med pensionsåldern 63 år för tjänstemän
tillhörande 1—12 lönegraderna, 65 år för tjänstemän tillhörande
13—20 lönegraderna och 67 år för tjänstemän tillhörande 21—38 lönegraderna
i den av 1928 års lönekommitté föreslagna löneplan, på vilken
förslaget till pensionsreglemente grundats. Från nämnda huvudregel skulle
särskilda undantag göras för tillgodoseende av de speciella krav med avseende
å pensionsåldern, som för vissa befattningar och verksamhetsgrenar
göra sig gällande.
Frågan om en lämplig avvägning av de statliga befattningshavarnas pensionsålder
utgör ett av de många detaljproblem på pensionsväsendets område,
vilka under senare år varit föremål för uppmärksamhet i samband med
pågående utredningar rörande revision av pensionslagstiftningen för civila
tjänstinnehavare. För sin del har utskottet, då förslag i dylika detaljspörsmål
kommit under utskottets prövning, ansett sig böra intaga den ståndpunkten,
att ett fristående avgörande i sådana spörsmål såvitt möjligt bör
undvikas och att desamma i stället böra upptagas till enhetlig behandling
i samband nied prövning av pensionslagstiftningsfrågan i dess helhet. I
överensstämmelse med denna uppfattning har utskottet under senare är
avstyrkt såväl förslag örn utredning rörande generell höjning av pensionsåldern
som ock framställningar örn ändrad avgångsålder för särskilda perBihang
till riksdagens protokoll 1933. 3 sami. Nr 12—15. 2
Utskottet.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 15.
sonalgrupper, av vilka sistnämnda framställningar åtskilliga gått ut på sänkning
i stället för höjning av nu gällande pensionsåldrar.
Utskottet finner icke anledning frångå den ståndpunkt, som sålunda intagits.
I fråga örn pensionsålder för statens befattningshavare synes ett dylikt
ställningstagande så mycket mer naturligt, som denna fråga helst bör
ses i samband med sättet för reglering av avgångsskyldigheten i övrigt.
Oavsett detta lärer en framställning till Kungl. Maj:t om utredning rörande
pensionsålder icke lämpligen böra ifrågakomma för närvarande, då detta
spörsmål nyligen varit föremål för ingående behandling i en sakkunnigberedning,
vars förslag nu befinner sig under Kungl. Maj:ts prövning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet — utan att ingå på frågan,
huruvida en generell ändring av bestämmelserna om pensionsålder för statstjänstemän
kan anses motiverad — avstyrka bifall till motionärens framställning
och alltså hemställa,
att förevarande motion I: 184 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 mars 1933.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande: se anteckning å utlåtande nr 12.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1933.