Bevillningsutskottets betänkande Nr 68.
1
Nr 63.
Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1933 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om
vissa ändringar av bestämmelserna rörande nöjesskatt.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet hava överlämnats följande två motioner, avseende
ändrade bestämmelser i förordningen den 30 maj 1919 örn rätt för
kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar,
nämligen
1) motionen nr 339 i andra kammaren av herr Cruse m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att 1 § mom. e) av nöjesskatteförordningen
av den 30 maj 1919 må erhålla följande ändrade lydelse:
e) kapplöpning, travkörning, motorfordonstävling och uppstigning i luftballong
eller flygmaskin»;
2) motionen nr 343 i andra kammaren av herr Petersson i Lerbäcksbyn
m. fl., däri yrkats,
»1) att den nuvarande fakultativa kommunala nöjesskatten skall göras
obligatorisk;
2) att de jämlikt kungl, förordningen den 30 maj 1919 tillämpade skattesatser
skola jämkas uppåt på sätt i denna motion angivits; samt
3) att av inflytande nöjesskattemedel 30 procent skola av respektive kommuner
inlevereras till statsverket enligt de närmare bestämmelser som härför
må varda fastställda».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.
Enligt förordningen den 30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger kommun,
inom vilkens område nöjestillställning försiggår, vartill allmänheten har
tillträde mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd
nöjesskatt.
Nöjesskatten utgår i förhållande till priset på biljett eller annat bevis,
som berättigar till deltagande i nöjestillställning, med följande belopp:
1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 7 samt. Nr 63.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.
i icke professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och
därutöver 5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;
2) vid biograf föreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,
10 öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver
10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt
3) Vid andra i förordningen avsedda tillställningar, däribland uppvisning
i professionell idrott samt annan liknande tillställning, uppvisning
i boxning ävensom kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong
eller flygmaskin:
2 öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,
5 » » » » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,
10 » » » » » » 25 » » » 50 » ,
15 » » » » » » 50 » » » 75 » ,
20 » » » » » » 75 » » » 1 krona,
och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.
Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.
Kommun kan emellertid — med bibehållande av det inbördes förhållandet
mellan de olika skattesatserna — besluta örn tillämpning av lägre
skattesatser. Vidare äger kommun, när skäl därtill äro, för visst fall eller
beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från skattens
utgörande eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars
främjande tillställningen anordnats.
Då Kungl. Maj:t för 1919 års riksdag framlade det förslag i fråga örn
beskattning av offentliga nöjestillställningar, vilket föranlett den nu gällande
förordningen härom, meddelade chefen för finansdepartementet till
statsrådsprotokollet i ämnet, att tidigare inom finansdepartementet utarbetats
förslag till nöjesbeskattning för statens räkning. Sistnämnda förslag
låg till grund för det år 1919 framlagda, enligt vilket dock nöjesskatten
föreslagits anordnad såsom en kommunal skatt. Som skäl härför anfördes,
att nöjesskatten finge till sin natur anses vara mest lämpad som
kommunalskatt varjämte framhölls, att utbytet av den inflytande skatten
i icke ringa mån komme att röna inverkan av de åtgärder, som vederbörande
kommuner vidtoge med avseende å inom dessa förekommande nöjestillställningar
samt att kommunerna, på grund av då rådande ekonomiska
läge, vore i behov av ifrågavarande inkomstkälla.
Föredragande departementschefen anförde vidare att, då behovet av
ökade inkomster naturligen icke gjorde sig lika starkt gällande i alla
kommuner, det syntes lämpligt att lägga i varje särskild kommuns hand
att själv avgöra, huruvida inom densamma nöjesskatt skulle upptagas
eller icke.
Vad principerna för nöjesheskattningen i övrigt anginge, syntes departementschefen
nöjestillställningarnas egen beskaffenhet böra i första hand
Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.
3
vara avgörande för frågan, om skatt vid dem skulle uttagas eller ej, liksom
vid själva avvägandet av skatten. I konsekvens härmed borde nöjesskatten
omfatta alla tillställningar, i vilka nöjes- eller förströelsemomentet
vore det enda eller huvudsakliga. Där förutom nämnda moment
ett annat och högre syfte inginge i tillställningarna, borde skatten
göras i motsvarande mån lindrigare. Vid skattesatsernas bestämmande
borde därjämte i görligaste mån hänsyn tagas till nöjenas större eller
mindre kulturella värde.
Förslag örn nöjesskattens ombildning till statsskatt eller införande av
statlig nöjesskatt vid sidan av den kommunala hava tidigare motionsledes
varit väckta vid 1921, 1923, 1927, 1929 och 1932 års riksdagar. Yrkandena
härom hava emellertid blivit avvisade av riksdagen. I de av bevillningsutskottet
avgivna hetänkanden, som legat till grund för riksdagens
beslut, har utskottet till stöd för sina avstyrkanden huvudsakligen hänvisat
till att nöjesskatten för ett stort antal kommuner har en avsevärd
finansiell betydelse ävensom till att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt,
svårigheter och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna
vid skattens handhavande.
Vidare hava vid 1928 och 1929 års riksdagar motioner väckts örn upphävande
av nöjesskatten. Även dessa motioner hava, enligt hemställan
av bevillningsutskottet, blivit avslagna av riksdagen.
Vid 1925 års riksdag yrkades motionsvis, att nöjesbeskattningen måtte
göras obligatorisk. I sitt i anledning härav avgivna betänkande, nr 15,
anförde 1925 års bevillningsutskott följande:
»Enligt bevillningsutskottets mening hör en såsom kommunalskatt anordnad
nöjesheskattning icke hava obligatorisk karaktär. I många landskommuner
torde nämligen förekomsten av nöjestillställningar vara så sparsam,
att kommunerna kunna ha anspråk på att själva få avgöra, huruvida
införandet av nöjesskatt är ekonomiskt tillräckligt motiverat. Likaså synes
det utskottet, att en kommun, där nöjestillställningar av endast anspråkslösaste
slag förekomma, kan ha goda skäl att lämna dessa obeskattade.
Ur nu angivna synpunkter vore det enligt utskottets mening icke rådligt,
att staten påtoge sig ansvaret för påläggande av en skatt, för vilken
de lokala förutsättningarna icke kunna antagas alltid föreligga.»
I bevillningsutskottets år 1929 avgivna betänkande nr 18 hava lämnats
vissa statistiska uppgifter rörande kommunernas utbyte av nöjesskatten,
till vilka utskottet hänvisar. Av Svenska stadsförbundets tidskrift år
1933 framgår, att nöjesskattens avkastning år 1932 i 109 städer utgjort
i avrundat tal 4,923,000 kronor. Enligt av statistiska centralbyrån verkställda
preliminära beräkningar, har under 1931 nöjesskatt utgått inom
977 av rikets 2,418 landskommuner nied 850,539 kronor, inom 123 av rikets
207 municipalsamhällen med 235,123 kronor och inom 108 av rikets 113
städer med 5,241,309 kronor.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.
I motionen nr 339 i andra kammaren har anförts, att utvecklingen under
den relativt långa tidsperiod, som förflutit sedan förordningen tillkommit,
medfört, att densamma blivit föråldrad, i vad gäller angivandet av
de tillställningar, som äro föremål för beskattning. Vissa av de i förordningen
upptagna tillställningarna förekomma numera knappast, medan å
andra sidan under de senaste åren uppkommit nya slag av nöjestillställningar,
som borde vara föremål för skatten, men på grund av nämnda
förhållande icke träffades av densamma. En revision av förordningen
vore därför påkallad. På en punkt syntes det emellertid angeläget, att
utan avvaktande av resultatet av en sådan utredning en komplettering av
förordningen omedelbart komme till stånd. De större motorfordonstävlingar,
som tid efter annan anordnats, bade alltmer visat sig vara nöjestillställningar
med stark dragningskraft å publiken. Emellertid vore dessa
tillställningar, som av kommunerna tidigare allmänt ansetts böra påföras
nöjesskatt, enligt ett av regeringsrätten den 4 december 1931 (Årsbok ref.
76) meddelat utslag icke underkastade ifrågavarande beskattning. Då något
bärande skäl för att fritaga dessa nöjen från beskattning icke förefunnes
samt kommunerna under nuvarande svåra ekonomiska förhållanden
mer än eljest vore i behov av skattemedel, borde åtgärder vidtagas
för åstadkommande av rättelse i sistnämnda hänseende.
I motionen nr 343 i andra kammaren har under hänvisning till nuvarande
utomordentligt svåra statsfinansiella läge föreslagits, att den kommunala
nöjesskatten måtte åtminstone till viss del ombildas till statsskatt.
Enligt statistiska uppgifter framginge att, medan städerna med ytterst
få undantag numera infört nöjesskatt, åtskilliga köpingar och municipalsamhällen
samt ett stort antal landskommuner icke uttoge nöjesskatt. Av
rikets omkring 2,400 landskommuner bade sålunda år 1930 allenast 930
infört denna skatt. Även örn sedan dess en icke obetydlig förskjutning
inträtt, vore antalet kommuner, som ej infört nöjesskatt, fortfarande mycket
ansenligt. Bland dessa kommuner funnes åtskilliga av den storleksordning
och karaktär i övrigt, att frånvaron av nöjesskatt näppeligen
kunde misstänkas hava sin grund i frånvaron av tjänliga skatteobjekt
utan måste härledas ur andra bevekelsegrunder. Vid en omläggning av
skatten borde emellertid skälig hänsyn tagas till de kommuner, vilka infört
nöjesskatt. Skattens omläggning syntes sålunda icke böra träda i
tillämpning förrän i och med övergången till nästa kommunala budgetår
och indragningen borde endast avse en del av skatten, förslagsvis 30 procent.
Vidare borde inom de båda högsta skatteklasserna skattebeloppet
förböjas, nämligen för biograftillställning med 5 öre per biljett, vars pris
överstege 50 öre men ej 1 krona; och med 10 öre per biljett, som betingade
ett pris av mer än 1 krona, samt för danstillställningar och liknande
nöjen med ett belopp motsvarande hälften av nu fastställda skattesatser.
Av förslaget att skatten skulle delvis utgöras till staten följde att den
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 63. 5
samma borde vara obligatorisk ävensom att den kommunerna i förordningens
6 § medgivna rätt att — med bibehållande av det inbördes förhållandet
mellan de olika skattesatserna — besluta örn tillämpning av lägre
skattesatser borde bortfalla.
Såsom i motionen nr 339 i andra kammaren anförts, kan mot nöjesskatteförordningen
göras den erinran, att åtskilliga slag av nöjestillställningar,
som enligt förordningens allmänna syfte borde träffas av skatt,
icke finnas omnämnda i förordningen. I viss mån sammanhänger detta
förhållande med omständigheterna vid förordningens tillkomst. I det
föregående har antytts, att bestämmelserna rörande nöjesskatt ursprungligen
utformades med avsikt att åstadkomma en statlig beskattning. Med
hänsyn härtill kom man, vid övervägande av de slag av nöjestillställningar,
som borde inordnas under beskattningen, att skjuta de fiskaliska
synpunkterna i förgrunden. Man tog därför närmast sikte på sådana
slag av tillställningar, som vid tiden för förordningens tillkomst mera
allmänt förekommo och vid vilka publiktillströmningen plägade vara mera
betydande. Däremot upptogos icke bland de i förordningen uppräknade
tillställningarna flera, ur statsfinansiell synpunkt måhända mindre viktiga
slag av nöjen, vilka dock den kommun, inom vars område tillställningen
anordnades, kunde hava ett icke oväsentligt intresse att beskatta.
Nu anförda förhållanden och framför allt den omständigheten,
att förordningen icke på ett mera allmänt sätt definierat de skattepliktiga
nöjena, har medfört, att förordningen blivit i viss omfattning föråldrad,
oaktat densamma vid flera olika tillfällen utvidgats att omfatta nya slag
av nöjen.
I det förslag till förordning örn nöjesskatt, som av Kungl. Majit framlades
för 1919 års riksdag, hade i fråga örn uppvisningar i sport och idrott
inga andra nöjen upptagits än uppvisning i professionell idrott samt annan
liknande tillställning ävensom kapplöpning, travkörning och uppstigning
i luftballong eller flygmaskin. 1919 års riksdag beslöt att till
skattepliktiga nöjen hänföra jämväl uppvisning i boxning. Genom beslut
av 1920 års riksdag kom även uppvisning i icke professionell idrott att
underkastas beskattning, dock efter en lägre skattesats än övriga skattepliktiga
uppvisningar i sportsliga och idrottsliga övningar. Då emellertid
till idrott icke ansetts hänförliga sådana kroppsövningar, vid vilkas
utövande använda redskap eller djur hava en mera huvudsaklig betydelse
och desamma i regel äro jämförelsevis dyrbara såsom exempelvis i fråga
örn tävlingar med motorfordon, motorbåtar eller segelbåtar ävensom prishoppningar
och prisridningar, synas dessa slag av nöjen icke ansetts
kunna träffas av nöjesskatt i andra än ovannämnda särskilt uppräknade
fall. Uppenbarligen saknas emellertid fog för att undantaga sistnämnda
tillställningar från skatt, samtidigt med att de egentliga idrottsövning
-
Utskottets
yttrande.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.
arna samt vissa slag av sportsliga tävlingar såsom kapplöpningar äro
underkastade beskattning.
Med hänsyn till det sålunda anförda och då under årens lopp jämväl
andra slag av nöjen än de i förordningen omförmälda uppkommit, har
utskottet ansett önskvärt, att en omarbetning av förordningen kommer
till stånd. En dylik omarbetning bör dock lämpligen ske genom Kungl.
Maj:ts försorg. Vid en sådan revidering torde böra tillses, att de olika
slagen av nöjestillställningar angivas så allmänt och omfattande som möjligt
med hänsyn till deras art och att de särskilt uppräknade tillställningarna
endast tjäna som förtydligande exempel. Härigenom synes det bliva
möjligt åstadkomma, att även de nya slag av nöjen, som framdeles kunna
komma att uppstå, i förekommande fall träffas av nöjesskatt.
Vid denna utredning bör uppmärksamhet ägnas jämväl andra än nu
omförmälda delar av förordningen. Utskottet har i detta sammanhang
velat erinra att, enligt vad av ett nyligen av regeringsrätten meddelat utslag
framgår, svårighet kan uppkomma att avgöra vilken kommun, som
bör äga rätt att upptaga nöjesskatt, då nöjestillställningen försiggår å
område, beläget inom mer än en kommun.
Vad angår det i motionen nr 339 i andra kammaren framställda yrkandet,
att motorfordonstävlingar skola underkastas nöjesskatt, har utskottet,
med avseende å dessa tävlingars natur samt det betydande ekonomiska
intresse kommun, inom vars område dylik tävling anordnas, måste anses
hava av att tävlingar med automobil och motorcykel träffas av skatt, utan
avvaktan på utredningen föreslagit ett tillägg till förordningen i överensstämmelse
med yrkandet i motionen.
Vidkommande motionen nr 343 i andra kammaren, synas flera skäl tala
för att nöjesskatten så till vida göres obligatorisk, att varje kommun, inom
vars område nöjestillställning av skattepliktig art förekommer, skall vara
skyldig uttaga nöjesskatt. Detta spörsmål torde därför böra upptagas till
undersökning i samband med den av utskottet förordade revisionen av
förordningen. Utskottet har emellertid ansett önskvärt, att kommunernas
rätt att, med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de olika
skattesatserna, besluta örn tillämpning av lägre skattesatser icke rubbas.
Det torde därför bliva erforderligt, att särskilda minimibelopp fastställas
för skatten inom de olika skatteklasserna. Jämväl torde bestämmelsen
örn kommuns rätt att använda skattebeloppet för det ändamål, till vars
främjande tillställningen må hava anordnats, böra bibehållas.
Vad beträffar det i sistnämnda motion framställda yrkandet, att viss
del av skatten skall överföras till statsverket, har utskottet på enahanda
skäl, som anförts, av bevillningsutskottet åren 1921, 1923, 1927, 1929 och 1932.
icke ansett sig böra biträda detta förslag. Då de nuvarande skattesatserna
synas vara i stort sett väl avvägda, har utskottet icke heller velat
föreslå en höjning av desamma. För övrigt torde en utredning rörande
en jämkning av dessa skattesatser lämpligen kunna ske i samband med
den av utskottet föreslagna revideringen av förordningen.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 63. 7
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
II: 339 av herr Cruse m. fl. och II: 343 av herr Petersson
i Lerbäcksbyn m. fl., i skrivelse hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning
angående revision av förordningen den 30 maj
1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild, avgift
vid vissa offentliga nöjestillställningar och därvid beakta
vad i detta betänkande anförts samt för riksdagen
framlägga de förslag, som kunna av utredningen
föranledas;
2) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II:
339 av herr Cruse m. fl., antaga följande förslag till
F ö rordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 30 maj
1919 (nr 256) örn rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar. 1
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 30
maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild
avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar skall i
nedan angiven del hava följande ändrade lydelse.
1 §.
e) kapplöpning, travkörning, motorf or donstävling
och uppstigning i luftballong eller flygmaskin; samt
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.
1 Senaste lydelse se 1923:447. 3
3) att motionen II: 343 av herr Petersson i Lerbäcksbyn
m. fl., i den mån densamma icke kan anses
besvarad genom vad utskottet under punkten 1 hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 maj 1933.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg, Örne, Boman, Ericson i Oberga, Jönsson i
Slätåker, Månsson i Furuvik, Jönsson i Boa, Lövgren i Boden, Olsson i Gävle,
Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Lithander, Wijkström, Larsson i Örbyhus,
Hjalmarsson, Sjödahl, Werner i Hultsfred, Heiding och Brännström.
Reservation
av herrar Boman, Ericson i Oberga, Jönsson i Slätåker, Jönsson i Boa,
Olsson i Kamsta, Wijkström, Heiding och Brännström, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan hort hava följande lydelse:
»Såsom i motionen nr 389 ---böra bibehållas.
Vad beträffar det i sistnämnda motion framställda yrkandet, att viss
del av skatten skall överföras till statsverket, har motionären till stöd
härför anfört vissa skäl, vilka utskottet — även örn utskottet på skäl, som
anförts av bevillningsutskottet åren 1921, 1923, 1927, 1929 och 1932 alltjämt
är tveksamt angående lämpligheten av en dylik anordning — likväl finner
böra tagas under närmare övervägande. En ovillkorlig förutsättning för
att någon del av nämnda skatt ombildas till statsskatt är emellertid, att
skatten göres obligatorisk. I anslutning härtill och då hinder ej torde
möta, att den nyss förordade utredningen tager sikte jämväl på den nu
berörda frågan, har utskottet ansett sig böra föreslå, att även detta spörsmål
upptages till undersökning.
Då de nuvarande skattesatserna synas vara i stort sett väl avvägda, har
utskottet icke heller velat föreslå en höjning av desamma. För övrigt
torde en utredning rörande en jämkning av dessa skattesatser lämpligen
kunna ske i samband med den av utskottet föreslagna revideringen av
förordningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, 1 2
1) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
II: 339 av herr Cruse m. fl. och II: 343 av herr Petersson
i Lerbäcksbyn m. fl., i skrivelse hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning
angående revision av förordningen den 30 maj
1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift
vid vissa offentliga nöjestillställningar och därvid beakta
vad i detta betänkande anförts samt för riksdagen
framlägga de förslag, som kunna av utredningen
föranledas;
2) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II:
339 av herr Cruse m. fl., antaga följande förslag till
Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.
9
F örordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 30 maj
1919 (nr 256) om rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar.1
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 30
maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild
avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar skall i
nedan angiven del hava följande ändrade lydelse.
1 $.
e) kapplöpning, travkörning, motorfordonstävling
och uppstigning i luftballong eller flygmaskin; samt
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.»
1 Senaste lydelse se 1923:447.
Bihang lill riksdagens protokoll 1!)33. 7 sami. Nr 63.