Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1933 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om importförbud beträffande äldre fartyg samt importreglering
beträffande smidbart järnskrot m. m.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 218
i första kammaren av herr Nordborg och nr 380 i andra kammaren av
herr Christiernsson m. fl., har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
dels örn importförbud beträffande fartyg av högre ålder än 25 år,
dels att till Kungl. Majit avlåta skrivelse med begäran att exportförbud
å smidbart järnskrot icke måtte förnyas för tid efter den 28 februari
1933,

dels ock att hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning och förslag
i syfte att genom lämpligt avvägd tullsats eller eljest viss importreglering
beträffande smidbart järnskrot åvägabringas».

Till stöd för dessa yrkanden hava motionärerna åberopat motiveringen
i två av dem väckta, till statsutskottet hänvisade likalydande motioner
nr 162 i första kammaren och nr 173 i andra kammaren, vilka motioner
avse anvisande av anslag till ett belopp av 2.8 miljoner kronor för
inköp under statens medverkan av äldre svenska fartyg i och för deras
nedskrotning vid svenska varv. Av motiveringen framgår, att motionärerna
ansett den i sistnämnda motioner föreslagna anordningen
förutsätta, att för framtiden all import av fartyg av högre ålder än 25
år lagenligt förhindrades samt att enligt motionärernas uppfattning
även andra åtgärder vore erforderliga för att den avsedda nedskrotningsverksamlieten
vid varven skulle komma i gång i större skala. Gällande
exportförbud beträffande smidbart järnskrot borde sålunda icke
vidare förnyas ävensom en lämpligt avvägd tull åsättas dylikt skrot,
därest icke rent av importförbud kunde anses motiverat med hänsyn till
den ökning av den inhemska skrottillgången, som vore att förutse.

I detta sammanhang må erinras, att exportförbud å smidbart järnskrot
ursprungligen infördes genom kungörelse den 23 september 1927
(nr 356) samt efter 1928 års riksdags börande därefter av Kungl. Majit
förlängts, i regel varje gång för en period av sex månader. Motiven
för 1928 års riksdags ståndpunkttagande i frågan återfinnas i sammansatta
bevillnings- och första lagutskottets, av riksdagen godkända utlå ftihang

till riksdagens protokoll 1933. 7 sami. Nr 50.

1

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

tande nr 2. Däri uttalades bland annat, att med hänsyn till den inhemska
liandelsjärntillverkningens betryckta läge, vilket skulle än mera försämras,
därest tillgången på järnskrot av lämplig kvalitet genom exportens
frigivande, innan andra skrotkonsumerande länder vidtagit samma åtgärd,
skulle ytterligare begränsas, goda skäl talade för en utsträckning
av det då gällande utförselförbudets giltighetstid — Nu gällande förbud
grundar sig på kungörelsen den 28 augusti 1930 (nr 332) angående förbud
mot utförsel från riket av smidbart järnskrot, vilken senast enligt
kungörelse den 17 februari 1933 (nr 42) förordnats skola äga fortsatt tilllämpning
från och med den 1 mars 1933 tillsvidare till och med den 30
juni samma år.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit ett av kommerskollegium den 4 april 1933 avgivet utlåtande
i anledning av de föreliggande motionerna jämte avskrifter av dels
ett utav kommerskollegium samma dag till statsutskottet avgivet utlåtande
över omförmälda motioner 1:162 och II: 173, dels ock till kollegium
inkomna yttranden i ämnet från Jernkontoret, Sveriges redareförening,
Sveriges varvsindustriförening och Svenska järnskrothandlareförcningen.

I det till statsutskottet avgivna utlåtandet, vilket torde komma att —
jämte omförmälda, till kommerskollegium inkomna yttranden — i avtryck
åtfölja statsutskottets utlåtande över motionerna 1:162 och 11:173,
har kommerskollegium ansett sig kunna förorda beaktande för närvarande
av i sistnämnda motioner framfört förslag allenast på så sätt, att
kollegium på grund av förebragt utredning tillstyrkt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsamt verkställande
av utredning i vad mån behov av stödåtgärder från statens sida för
sjöfarten särskilt under den nuvarande allmänna krisen föreligger samt
rörande de lämpligaste formerna för eventuellt behövliga dylika åtgärder.

Körande det huvudsakliga innehållet i de till kommerskollegium inkomna
yttrandena, särskilt i vad desamma beröra nu förevarande motioner,
må följande redogörelse lämnas.

Fullmäktige i Jernkontoret. Införandet av importförbud för äldre fartyg
syftade uppenbarligen till att helt förhindra anskaffandet av billigt
utrangerat tonnage för nedskrotning och sålunda tillförsel till den inhemska
skrotmarknaden av en vara till billigare pris än den statspremierade
verksamheten möjligen komme att leverera, enär full frihet skulle finnas
att även exportera det härvid fallande skrotet. Skulle ett sådant förbud
förknippas med av motionärerna äskade åtgärder för importreglering och
samtidigt slopande av hittillsvarande exportförbud å järnskrot i syfte att
bereda mycket vinstgivande avsättningsmöjligheter för det vid upphuggningen
fallande, premierade skrotet, komme den svenska järnhanteringen
inom kort att råka i ett mycket prekärt läge på grund av alltför höga
skrotpris och svårigheten för att icke säga omöjligheten att anskaffa till -

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

räckliga kvantiteter. I motionerna omförmälda cirka 73,000 bruttoton
äldre fartyg, representerande enligt preliminär beräkning cirka 44,000 ton
skrot, motsvarade endast omkring 3 månaders skrotkonsumtion. Det smidbara
skrotet spelade för handelsjärntillverkningen en mycket avsevärd
roll oell vore för de svenska järnverken rent av ett livsvillkor under nuvarande
lågkonjunktur, då man måste begagna varje till buds stående
möjlighet att förbilliga sin tillverkning. Beträffande handelsjärnet rådde
som känt sedan flera år en mycket stark utländsk konkurrens. Emellertid
hade handelsjärnet under senare år kommit att få en alltmer ökad betydelse.
Detta framginge därav, att dess andel i den totala svenska järntillverkningen
från att år 1929 hava utgjort 53 procent successivt ökat till
04 procent år 1932. Denna utveckling hade kunnat äga rum tack vare exportförbud
å svenskt och fri import av utländskt skrot. Skulle genom vidtagande
av restriktiva åtgärder av i motionerna ifrågasatt slag järnverkens
möjligheter att anskaffa skrot omöjliggöras, skulle detta betyda avsevärt
minskad konkurrensförmåga och som följd därav minskade möjligheter
att sysselsätta de vid bruken anställda arbetare. Fullmäktige måste
därför på det bestämdaste uttala sig mot varje åtgärd, som syftade till ett
fördyrande av denna för verken så viktiga råvara.

I ett flertal yttranden till kollegium hade fullmäktige påvisat, att skrotpriset
icke rönt något inflytande av skrotexportförbudet. Prisrörelserna
i Sverige hade i det stora hela följt de tendenser, som gjort sig gällande på
kontinenten. Svenska inköp av skrot från utlandet hade emellertid möjliggjorts
tack vare att ett lägre skrotpris varit rådande i Tyskland än i
Sverige samt det förhållandet, att Polen under lågkonjunkturen icke uppträtt
som köpare i någon nämnvärd omfattning. Situationen på skrotmarknaden
hade emellertid under senaste tiden förändrats till nackdel för
de svenska verken. En prisstegring av betydande mått hade nämligen
under de senaste månaderna inträffat å kontinenten. — I utlandet bibehölle
man alltjämt där införda restriktioner i fråga om skrothandeln, vare
sig de bestode i exportförbud eller exporttullar. Icke i något land hade
veterligen ifrågasatts sådana restriktiva åtgärder i fråga örn införseln av
skrot, som motionärerna föreslå.

Sammanfattningsvis anfördes, att fullmäktige ville för sin del visserligen
icke avstyrka en subvention till rederinäringen, därest statsmakterna
skulle anse, att denna näring i jämförelse med de flesta övriga näringsgrenar
inom landet skulle vara i mera trängande behov av att en så ovanlig
åtgärd ifrågakomme på det allmännas bekostnad, men finge fullmäktige
hemställa, att densamma endast måtte komma till stånd under följande
förutsättningar, nämligen:

■»att den föreslagna subventionen nedsättes till rimligt belopp;

att varven erlägga betalning efter vissa grunder för det tonnage, som
överlämnas till dem för nedskrotning;

att det vid upphuggningen fallande skrotet i möjligaste män reserveras
för den inhemska järnindustriens behov, och att varven sålunda icke, i enlighet
med vad motionärernas förslag innebär, skulle äga rätt att avyttra
d(dsamma till järnverkens utländska konkurrenter;

att icke några som helst åtgärder i importreglerandc syfte av ifrågasatt
art vidtagas, enär dylika skulle leda till försvårade möjligheter för
järnverken att anskaffa erforderliga kvantiteter skrot under nu rådande
förhållanden å skrotmarknaden och under normala förhållanden verka
prisfördyrande på denna för järnverken så utomordentligt viktiga råvara;
sådana åtgärder skulle beröva verken möjlighet att behålla den andel av

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

(leii svenska liandelsjärnsförbrukningen, de tillkämpat sig, oell sålunda
medföra ökad och permanent arbetslöshet vid bruken, under det att desamma
för varvens vidkommande endast skulle innebära en tillfälligt minskad
arbetslöshet».

Därjämte hemställde fullmäktige, med avstyrkande av motionärernas
förslag angående gällande exportförbuds å smidbart järnskrot upphörande,
att kollegium i stället måtte på det kraftigaste förorda en förlängning under
minst ett år av samma förbuds giltighetstid.

Sveriges redareförening och Sveriges varvsindustriförening hava båda
yttrat sig i tillstyrkande riktning, därvid emellertid sistnämnda förening
förklarat sig icke hava anledning att vare sig tillstyrka eller motsätta sig
importförbud å fartyg med högre ålder än 25 år. Aktiebolaget Lindholmen—Motala
har i ett särskilt yttrande förklarat, att en importtull å skrot
skulle medföra en konstlad prisstegring därå, som visserligen vore värdefull
för vår varvsindustri men som samtidigt komme att ytterligare försvåra
verksamheten för en annan näringsgren, järnhanteringen, samt att
bolaget därför icke kunde tillstyrka förslaget örn importtull å smidbart
järnskrot.

Svenska järnskrothandlarefGreningen bär ansett sig sakna anledning
göra något uttalande örn förslaget angående importförbud å fartyg över
25 år. Föreningen har däremot förklarat, att syftemålen med de två senare
momenten i förevarande motioner vore desamma, som föreningen redan tidigare
givit uttryck åt. Import av järnskrot påginge i stor skala och för
importerat skrot betalades högre pris än för det inhemska. Örn denna favorisering
av utländskt skrot icke skett i avsikt att pressa prisen för det
inhemska, syntes en hel del importerat skrot kunnat ersättas med sådant,
som kvarligger inom landet. Föreningen instämde sålunda i motionärernas
begäran örn exportförbudets upphörande och åtgärder för förhindrande
av, att det inhemska skrotet skall behöva säljas till lägre pris än som betalas
för utländskt.

Kommerskollegium har med sitt till bevillningsutskottet avgivna utlåtande
i anledning av förevarande motioner överlämnat två sammanställningar,
den ena rörande från utlandet under vissa år inköpta fartyg om
20 tons nettodräktigliet och därutöver, 20 år gamla och äldre, respektive
fartyg örn 100 nettoton och däröver med en ålder av 25 år eller mera samt
den andra rörande Sveriges utrikeshandel med skrot av smidbart järn under
år 1932 samt de första månaderna 1933, vilka sammanställningar i avtryck
åtfölja detta betänkande såsom bil. 1 och 2. I utlåtandet har kommerskollegium
anfört i huvudsak följande.

Vad först anginge den väckta frågan angående införande av importförbud
beträffande äldre fartyg ville kollegium — nied överlämnande av en
sammanställning rörande från utlandet under vissa år inköpta fartyg örn
20 tons nettodräktigliet och därutöver, 20 år gamla och äldre, respektive
fartyg om 100 nettoton och däröver med en ålder av 25 år eller mera (se
bil. 1) — framhålla, att såvitt för kollegium vore känt Norge vore det enda
land, som hade restriktioner av denna art beträffande fartygsförvärv från
utlandet. Enligt provisorisk lag av den 21 juli 1916 finge sålunda där
fartyg över 20 år gamla icke inköpas från utlandet. Undantag gällde för

5

Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

fartyg örn 100 bruttoton elior därunder saint för fartyg, som vore byggda
för ''fångst eller fiske på havet, bärgning, bogsering, isbrytning eller liknande
ändamål och alltjämt skulle användas till dylikt bruk. Dessa salunda
undantagna fartyg finge, oavsett sin ålder, inköpas, såframt de eller
av vederbörande tillsynsmyndighet anordnad besiktning befunnes i
fullt betryggande skick. Uppmärksammas borde vidare, att fartyg, som
inköpts för nedskrotning (»opliugning») eller avriggning till pråm, dock
finge oavsett ålder eller klass införas till Norge, därest det efter vedel boing
besiktning befunnits sjödugligt för resan. 0 . . .. ....

Det kunde enligt kollegii mening otvivelaktigt anföras åtskilliga skäl för
införande av importförbud för äldre fartyg såsom komplement till fran
statens sida vidtagna åtgärder till stöd för modernisering av det svenska
tonnaget. Det syntes emellertid icke kunna ifrågakomma att göra ett sådant
förbud så bindande, att icke undantag därifrån skulle kunna medgivas
i fall då på grund av styrkta särskilda förhållanden förvärv till landet
av fartyg av detta slag kunde anses tillrådligt eller önskvärt. Prövningen
av hithörande frågor måste dock bliva av mycket ömtålig och åven
eljest vansklig karaktär. Dä vidare denna fråga om importförbud beträffande
vissa fartyg intimt sammanhängde med den av kollegium i övrigt
förordade utredningen, syntes kollegium i varje fall icke för närvarande
lämpligt att vidtaga åtgärder i med motionerna avsett syfte.

Vidkommande härefter frågorna örn upphävande av gällande exportförbud
å smidbar t järnskrot samt tullbeläggning av eller importreglering beträffande
sådant skrot erinrade kollegium till en början, att kungörelsen
(leii 28 augusti .11)30 angående förbudet numera förordnats skola äga fortsatt
tillämpning tills vidare till och med den 30 juni 1933 ävensom att
kommerskollegium och generaltullstyrelsen i gemensamt yttrande i ämnet
den 8 februari 1933 anfört bland annat följande:

»I sitt senaste, den 4 augusti 1932 avgivna gemensamma utlåtande uti
ifrågavarande ämne betecknade ämbetsverken de internationella förhållandena
på det handelspolitiska området såsom ytterst labila och förklarade
sig under hänvisning härtill anse det mindre tillrådligt, att den handelspolitiska
beredskapsställning, vårt land genom ifrågavarande exportförbud
intagit, rubbades. Den handelspolitiska situationen torde alltjämt
vara lika svävande. Ämbetsverken erinra i detta sammanhang om pågående
handelst raktatibrhandlingar med olika makter. Vid anförda förhållanden
bör enligt ämbetsverkens mening exportförbudet alltjämt upprätthållas.
»

Därjämte erinrade kollegium, att ämbetsverken i utlåtande den 28 juli
1930 anmält, alf exportförbudet, från vilket licenser dittills huvudsakligen
beviljats för enstaka, specificerade skrotpartier, i fortsättningen kunde
modifieras genom att licenser meddelades mera generellt för viss tid och
lipp till viss lämpligt avvägd myckenhet. Sådana s. k. generella licenser
blevo även vanliga, och syntes härigenom de från vissa håll överklagade
svårigheterna för skrothandeln högst väsentligt hava minskats. Under de
närmast följande åren kännetecknades också skrotmarknaden av ett visst
lugn. Den starka efterfrågan på skrot från andra järnproducerande länders
sida avtog, skrotpriset sjönk och för de inhemska järnbr-uken yppades
icke större svårighet att i den öppna marknaden täcka skrotbehovet.
Situationen i avseende å skrottillgången syntes emellertid vara på väg att
ånyo skärpas för järnbruken och, såsom framginge av jernkontorets i ämnet
avgivna yttrande, anses en åtstramning av skrotmarknaden hava inträtt,
vilken åter skulle motivera en mera restriktiv inställning i fråga örn

Utskottet.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

skrotexporten från Sverige. Kommerskollegium hade också i senare yttranden
rörande ansökningar örn tillstånd att utföra skrot ansett sig böra
förorda viss begränsning beträffande nya licenser. Ehuru läget icke ännu
kunde fullt överblickas, syntes dock så mycket kunna sägas, att skrotmarknaden
för järnbrukens vidkommande redan vore vida vanskligare än den
pa flera år varit. Skrotkonsumtionen och skrotprisen vore på kontinenten
i stigande, sannolikt icke utan samband med den politiska oron i Europa,
och efterfrågan på svenskt skrot för export bade ökats i samma mån.

Huru denna situation än bomme att utveckla sig, syntes det dock
vara ställt utom allt tvivel, att motionärerna här vidrört ett för den
svenska järnhanteringen ytterst ömtåligt område. Exportförbudets
upphävande skulle under nu rådande förhållanden sannolikt hårt träffa
järnindustrien. Med denna industris stora betydelse för vårt land, icke
minst ur arbetslöshetssynpunkt, måste ett statligt ingripande av nämnd
art med sm — för övrigt av motionärerna direkt avsedda — prisstegrande
effekt förefalla betänkligt.

Då tullbeläggning av importerat skrot eller importreglering av skrotinförseln
till ökande av den inhemska nedskrotningens vinst måste få
samma menliga inverkan på de skrotförbrukande järnverkens konkuri
ensförmåga, särskilt i avseende å produktion av liandelsjärn, finge även
sistnämnda åtgärder betecknas såsom olämpliga ur järnindustriens synpunkt.

Visserligen kunde man tänka sig möjligheten av att kompensera de
höjda skrotprisen genom en motsvarande reglering uppåt av järnindustriens
tullskydd, men en så vittgående omläggning av tullagstiftningen
syntes av andra skäl för närvarande icke höra ifrågasättas.

Det kunde till slut framhållas, att ökning av det inhemska skrotfallet
genom uthuggning av utrangerade fartyg givetvis icke vore stridande
mot järnindustriens intressen, utan tvärtom kunde för järnbruken innebära
en fördel, men detta syntes endast gälla under förutsättning, att
skrotprisen samtidigt icke stegrades utöver vad järntillverkningen kunde
bära. Sverige hade normalt ett betydande importöverskott i fråga örn
smidbart järnskrot, för vilket järnbruken finge betala världsmarknadspriset.
Erfarenheten hade visat, att ett upprätthållande av exportförbudet
under rådande handelspolitiska osäkerhetstillstånd väl läte förena
sig nied ganska stor frihet för exporthandeln med skrot, så länge
icke extraordinära faktorer försköte läget på för järnhanteringen allt
lör ogynnsamt sätt. Då dessa faktorer icke för närvarande kunde nämnvärt
påverkas till vart lands förmån genom åtgärder från svensk sida,
och utlandet i huvudsak alltjämt vidliölle en restriktiv handelspolitik i
avseende å respektive länders egna skrottillgångar, syntes det för närvarande
vara förenat med svåröverskådliga risker att övergiva den handelspolitiska
beredskapsställning vårt land intagit i och med exportförbudet
i fråga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kunde kommerskollegium icke förorda
särskild åtgärd för närvarande i anledning av förevarande motioner.

Av den i ärendet verkställda utredningen torde framgå, att tillgången
på skrot av smidbart järn är av stor betydelse för den svenska järnhanteringen
och särskilt för produktionen av handelsjärn ävensom att situationen
i avseende å skrotmarknaden synes vara på väg att ånyo skärpas

Bevillningsutskottets betänkande Nr 50. 7

för järnbruken. Till följd härav och nied hänsyn till vad fullmäktige i
järnkontoret och kommerskollegium i övrigt anfört till belysande av frågan
om upphävande av exportförbudet för smidbart järnskrot, har det synts
utskottet, att ett frigivande av skrotexporten skulle, särskilt örn läget på
skrotmarknaden ytterligare skärpes, för järnindustrien kunna medföra
olägenheter. Det torde vidare böra uppmärksammas, att det ligger i
Kungl. Maj:ts hand att, allt efter utvecklingen av förhållandena på området,
bevilja utförsellicenser för järnskrot samt att vid licensgivningen
skälig hänsyn torde kunna tagas därtill, att exportförbudet icke må komma
att försvåra strävandena på en nedskrotning av gammalt tonnage. På
grund av det anförda och då det närmast torde ankomma på Kungl. Maj:t
att bedöma, när gällande exportförbud å smidbart järnskrot må kunna
undvaras, har utskottet ansett sig böra avstyrka motionärernas förslag,
att riksdagen skulle hos Kungl. Majit anhålla örn förbudets upphävande.

Av hänsyn till den inhemska järnindustriens intressen och under beaktande
tillika, att behovet av smidbart järnskrot under en följd av år
varit så stort, att utrikeshandeln därmed städse uppvisat ett betydande
införselöverskott, har utskottet ansett sig icke heller kunna tillstyrka
motionärernas förslag om en utredning i syfte att införa tull å eller
importreglering beträffande järnskrot.

Vad slutligen angår det i motionerna först upptagna yrkandet örn importförbud
beträffande fartyg av högre ålder än 25 år, kan ett sådant förbud
enligt utskottets uppfattning icke under nuvarande förhållanden vara av
nämnvärd betydelse.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:218 av herr Nordborg
och II: 380 av herr Christiernsson m. fl., örn
importförbud beträffande äldre fartyg samt importreglering
beträffande smidbart järnskrot m. m., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 maj 1933.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Örne, Homan, Ericson i Oberga, .Iönsson i
Slätåker, Jönsson i Iloa, Björklund*, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm*,
Lithander, Wahlmark, Forssberg, Larsson i Örbyhus, Hjalmarsson, Rosén,
Eklund, Heiding, Blomquist, Johansson i Krogstorp och Persson i Undersvik.

*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

Reservation

av herr Örne, som ansett, att utskottet hort hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 218 av
herr Nordborg och II: 380 av herr Christiernsson
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
exportförbudet å skrot av smidbart järn icke måtte
ytterligare förlängas.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 50.

9

KUNGL. KOMMERSKOLLEGIUM
Statistiska Byrån.

Bilaga 1.

Från utlandet inköpta fartyg

om 20 nettoton och däröver, 20 år gamla och äldre, åren 1921—1931.

År Bruttoton

1921 ....................................... 7,453

1922 .......................................... 35,204

1923 .......................................... 34,188

1924 ......................................... 35,243

1925 12,783

1926 .......................................... 17,194

Anni. Uppgifter för tidigare år saknas.

Ar Bruttoton

1927 .......................................... 25,273

1928 .......................................... 24,515

1929 .......................................... 35,676

1930 ......................................... 20,166

1931 .......................................... 5,849

Motsvarande uppgifter för fartyg örn 100 bruttoton och däröver 25 år gamla och äldre
hava uträknats för åren

1930

9,192 1931

4,092

Bilaga 2.

Sveriges införsel och utförsel av skrot av smidbart Järn (stat* nr 1555).

Införsel

Utförsel

kg-

kg.

Januari ..........

.......................... 1,681,459

160,010

Februari..........

.......................... 1,545,724

230,534

Mars .............

.......................... 3,069,982

175,366

April .............

.......................... 6,095,105

253,132

Maj ................

.......................... 5,542,732

145,296

Juni................

.......................... 6,952,173

231,894

Juli ................

........................... 6,844,130

289,844

Augusti ..........

.......................... 4,803,904

328,321

September.......

........................... 4,120,034

237,827

Oktober..........

......................... 6,394,452

262,543

November.......

350,352

December .......

.......................... 2,191,027

98,990

Aret................

.......................... 53,791,052

2,764,109

Januari ..........

........................... 402,199

554,672

Februari..........

.......................... 743,803

111,322

Mars .............

......................... 1,113,363

1,221,027

April .............

.......................... 3,091,872

229,941

Januari—april 5,351,237

2,116,962

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 7 sami. Nr 50.

o