Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1933 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om fortsatt giltighet för gällande bestämmelser angående
utförselbevis för råg och vete.

Till bevillningsutskottet hava för förberedande behandling hänvisats
följande motioner angående utförselbevis för råg och vete, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 115 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 66 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen för sin del måtte besluta, att de genom Kungl.
Maj:ts förordning den 12 juni 1931 (nr 207) förlängda bestämmelserna i
förordningen den 13 april 1928 angående utförselbevis för råg och vete
skola äga fortsatt giltighet från och med den 1 augusti 1933 tills vidare»;
samt

2) motionen nr 193 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp,
däri hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att de i förordningen
den 13 april 1928 (nr 76) angående utförselbevis för råg och vete meddelade
bestämmelser skola äga fortsatt giltighet under tiden från och
med den 1 augusti 1933 till och med den 31 juli 1937».

De sålunda framställda yrkandena, vilka båda avse beredande av fortsatt
giltighet av bestämmelserna i förordningen den 13 april 1928 (nr 76)
angående utförselbevis för råg och vete, skilja sig från varandra i sak
icke i annat avseende än beträffande giltighetstidens längd, i det att i
motionerna 1:115 och II: 66 föreslagits, att bestämmelserna skola förlänas
fortsatt giltighet från och med den 1 augusti 1933 tillsvidare, medan
motionen II: 193 upptager förslag örn en fortsatt giltighet under fyra år
till och med den 31 juli 1937.

Beträffande motiveringen för yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna
II: 66 och II: 193.

Genom en den 28 april 1933 dagtecknad, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 247, har Kungl. Majit framlagt förslag angående fortsatt
tillämpning av gällande spannmålsreglering efter oförändrade riktlinjer.
I sitt anförande till det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokoll
har chefen för jordbruksdepartementet jämväl ingått på frå Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 7 sami. Nr 49.

I

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr d9.

gan om fortsatt tillämpning av utförselbevissystemet för råg och vete
och därvid till en början lämnat följande redogörelse:

»Sedan 1923, 1924 och 1925 års riksdagar avslagit väckta förslag örn införande
av utförselbevis för vissa slag av spannmål, antog 1926 års riksdag
ett motionsvis framlagt och av vissa reservanter inom bevillningsutskottet
tillstyrkt förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete
(bevilln.-utsk. bet. nr 37; R. skr. nr 197). Den 26 juli 1926 utfärdades förordning
i ämnet (nr 382) ävensom kungörelse (nr 383) med tillämpningsföreskrifter
till samma förordning. Bestämmelserna trädde i kraft den
1 augusti 1926 och skulle gälla till och med den 31 juli 1928. I förordningen
vidtogos i överensstämmelse med beslut av 1927 års riksdag (prop. nr
150; R. skr. nr 89) genom kungörelse den 8 april 1927 (nr 121) vissa ändringar.

Vid 1928 års riksdag (prop. nr 107; R. skr. nr 93) antogs förslag till ny
förordning angående utförselbevis för råg och vete. Förslaget innebar,
att 1926 års förordning med däri gjorda ändringar skulle, med viss mindre
ändring, äga fortsatt giltighet till och med den 31 juli 1931. I anslutning
till riksdagens beslut utfärdades förordning i ämnet den 13 april 1928 (nr
76). Kungörelse med tillämpningsföreskrifter utfärdades den 24 maj 1928
(nr 153).

Sedan 1931 års riksdag beslutat (prop. nr 159; R. skr. nr 194), att de i
1928 års förordning meddelade bestämmelser skulle äga fortsatt giltighet
under tiden från och med den 1 augusti 1931 tillsvidare till och med den
31 juli 1933, utfärdade Kungl. Maj:t den 12 juni 1931 dels i överensstämmelse
med riksdagens beslut förordning (nr 207) örn fortsatt giltighet av
1928 års förordning dels ock kungörelse (nr 208) örn fortsatt giltighet av
kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till sistnämnda förordning. De
i 1928 års förordning meddelade, alltjämt gällande bestämmelserna äro av
följande innehåll.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver
och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller
till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500
kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill,
av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis örn utförseln, med angivande
tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till
enahanda myckenhet (§ 1). Innehavare av utförselbevis är berättigad att,
inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets
återställande antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller
malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull,
som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset
angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex
kalendermånader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen
till utförsel ägt rum, införts till myckenhet, att den därav influtna
tullavgiften med avdrag av två procent beräknas därtill lämna
tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag
av två procent (§ 2 första stycket). Utförselbevis skall återställas eller be -

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

lopp, varå beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara, för vilken
beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid ifrågasättes
(§ 2 andra stycket).»

I anslutning till denna redogörelse må här återgivas några av 1931 års
bevillningsutskott anförda synpunkter på den då föreliggande frågan om
fortsatt tillämpning av utförselbevissystemet. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 33 anförde 1931 års bevillningsutskott bland annat
följande:

På grund av den i juli månad 1930 igångsatta stödaktionen för spannmålsproduktionen
hade utförselbevisen för det dåvarande väsentligen förlorat
sin tidigare betydelse. Det vore emellertid enligt utskottets uppfattning
å ena sidan tydligt, att i detta läge några praktiska olägenheter
av betydelse icke kunde vara förknippade med de dittillsvarande bestämmelsernas
bibehållande. Å andra sidan fann utskottet den omständigheten,
att ovisshet rådde, huruvida stödaktionen för spannmålsodlingen
kunde komma att i fortsättningen fullföljas efter dåvarande
eller eventuellt andra riktlinjer, utgöra ett direkt skäl för att bestämmelserna
förlänades fortsatt giltighet. Desamma syntes enligt utskottets
uppfattning i sin män kunna medverka till en anpassning efter de nya
förhållanden, som kunde uppkomma vid en eventuell omläggning av riktlinjerna
för stödaktionen.

Till följd av två motioner (1:222 och 11:374) hade utskottet ägnat särskild
uppmärksamhet däråt, huruvida av internationella hänsyn vårt
dittillsvarande system med utförselbevis borde övergivas i enlighet med
det i nämnda motioner framställda yrkandet örn avslag^ å den då föreliggande
propositionen. Till belysande av detta spörsmål ansag sig utskottet
böra framhålla, hurusom i vårt land utförselbevisen städse varit
bundna vid tullens belopp samt att desamma berättigade innehavaren att,
inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets
återställande antingen utan tullavgifts erläggande införa en motsvarande
kvantitet råg eller vete eller — i den mån råg eller vete under de
sex kalendermånader, som förflutit närmast före den månad, under vilken
angivningen till utförsel ägt rum. införts till myckenhet, att den därför
influtna tullavgiften med avdrag av två procent beräknas därtill lämna
tillgång — utbekomma det i utförselbeviset angivna tullbeloppet med
avdrag av två procent. Med denna utformning av systemet hade möjliggjorts
ett utbyte av ett å den inhemska marknaden vid en viss tidpunkt
förefintligt säsongöverskott av svensk spannmål mot en motsvarande
kvantitet utländsk spannmål vid annan tidpunkt, då tillgången på svensk
vara vore mindre, utan hinder av eljest utgående införseltull. Det vore
också i detta sammanhang att märka, att tullen å spannmål i vårt land
vöre jämförelsevis låg i förhållande till utgående tull i åtskilliga andra
länder. Den av 1930 års riksdag gjorda framställningen (skr. nr 376) örn
utredning rörande internationella åtgärder mot dumping, som enligt vad
utskottet med tillfredsställelse erfarit lett till att frågan upptagits till
behandling inom Nationernas förbund, hade föranletts av de olägenheter,
sorn orsakades av en genom exportpremier eller liknande medel direkt
framkallad dumping och därmed sammanhängande störningar å marknaden.
Utskottet hade emellertid icke kunnat finna, att den ifrågasatta
förlängningen av giltighetstiden för gällande bestämmelser angående ut -

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

förselbevis för råg och vete, vilka bestämmelsers begränsade innebörd
nyss framhållits, vore oförenlig med den sålunda från svensk sida intagna
ståndpunkten, som syftade till en allmän reglering till förebyggande
av statligt understöd åt dumpingåtgärder. Vid angivna förhållanden
bade utskottet, i motsats till vad i nämnda motioner uttalats, icke ansett
att internationella hänsyn talade mot att vidtaga en förlängning av giltighetstiden
för bestämmelserna på ifrågavarande område.

I fortsättningen av sitt omförmälda anförande bar chefen för jordbruksdepartementet
vidare lämnat följande redogörelse:

»Den 4 november 1932 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium att avgiva
utlåtande rörande frågan örn tillämpning av utförselbevissystemet
för råg och vete jämväl för tid efter den 31 juli 1933, därvid kollegiet särskilt
borde yttra sig beträffande frågans handelspolitiska sida. Med skrivelse
den 31 december 1932 har kommerskollegium avgivit det begärda utlåtandet
samt därvid tillika överlämnat av kollegiet infordrade yttranden
i ärendet från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping,
Malmö och Göteborg, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Svenska kvarnföreningen,
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter samt Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening. De sålunda hörda sammanslutningarna
hava samtliga uttalat sig för bibehållande av systemet
med utförselbevis, därvid allmänt framhållits, att systemet visserligen
till följd av den bestående spannmålsregleringen för närvarande saknade
större betydelse, men att ett upphävande av systemet ej vore tillrådligt
med hänsyn till sagda reglerings provisoriska karaktär. Ur yttrandet
från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter må återgivas följande
uttalanden.

Med den omfattning, veteodlingen erhållit, förelåge vid fri prisbildning
utan statsinlösen risken av starka prissvängningar inom den inhemska
marknaden, kulminerande i svåra avsättningsstockningar och prissammanbrott,
därest icke exportmöjligheten hölles öppen i kraft av utförselbevisen.
Under sådana förhållanden kunde en prolongering av utförselbeviset
betraktas som oundviklig.

Enligt föreningens åsikt kunde utförselbeviset principiellt ej betraktas
som en exportpremie, förutsatt att man därmed åsyftade vissa uppoffringar
av statsinkomster eller andra medel i ändamål att befordra exporten.
Syftet med utförselbevisen hade aldrig varit att främja exportintresset,
endast att skapa jämvikt mellan marknadens tillgång och efterfrågan på
grundvalen av en måttligt effektiviserad tull, vars skälighet i förhållande
till industritullarna icke bestritts. Dessutom verkade utförselbeviset endast
under förutsättning av import. En anordning, som sålunda icke tillstadde
export av ett produktionsöverskott, kunde icke rimligen betraktas
som exportpremie.

Kommerskollegium har, beträffande först frågan i vilken omfattning
systemet med utförselbevis hittills funnit användning, anfört.

Under den tid, som förflutit sedan systemet med utförselbevis senast
förlängdes hade detta icke haft någon nämnvärd praktisk betydelse till
följd av de åtgärder, som i annan ordning av statsmakterna vidtagits för

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

5

den inhemska spannmålsmarknadens stödjande. Medan under konsumtionsåren
(augusti—juli) 1928/1929 och 1929/1930 den svenska exporten av
vete mot utförselhevis uppgått till i runt tal 80,500, respektive 44,300 ton,
hade motsvarande export under konsumtionsåren 1930/1931 och 1931/1932
uppgått till allenast 1,281 respektive 379 ton. För råg vore motsvarande
siffror för 1928/1929 samt 1929/1930 6,000 respektive 490 ton och för perioden
1930/1931 och 1931/1932 222 respektive 1,157 ton.

Statsverkets utgifter för restitution av tullmedel på utförselbevis hade
till följd av den begränsade omfattning, i vilken utförselbevisen anlitats,
även avsevärt nedgått under de båda senaste budgetåren, såsom framginge
av följande siffror:

Budgetåret 1926/1927
» 1927/1928

» 1928/1929

» 1929/1930

» 1930/1931

» 1931/1932

kronor 3,552,116
» 1,940,996

» 2,944,760

» 2,046,642

» 64,898

»__54,527

Kronor 10.603.939.

Beträffande utförselhevisen ur handelspolitisk synpunkt har kommerskollegium
bland annat anfört följande.

Kollegium kunde för sin del ej ansluta sig till den av föreningen Sveriges
spannmålsintressenter uttalade uppfattningen, utan funne att utförselhevisen
till sin natur måste karakteriseras såsom exportpremier. Denna
egenskap skulle i någon mån vara mindre framträdande, därest bevisen
endast kunde utnyttjas såsom likvid för tull för importerad råg respektive
vete. Då emellertid utförselhevisen enligt gällande författning kunna av
exportören kontant inlösas hos tullverket, framträdde systemets karaktär
av exportpremie mera markerat. Det enda förbehåll, som nu gällde, avsåge
det förhållande, att »täckning» för utförselhevisen måste finnas i form
av under viss föregående tid uppburen tull för importerad råg eller vete.
Någon praktisk betydelse hade detta förbehåll dock hittills icke ägt, och
skulle den eventualitet inträffa, att vete- och rågimporten nedginge i sådan
grad, att tullintäkter för utförselbevisens inlösen saknades, finge detta
väl snarast betecknas som en olägenhet i systemet och böra föranleda, att
medel i allt fall ställdes till förfogande. Det kunde nämligen knappast
anses rimligt, att en exportör, som vid avslutande av en affär givetvis
räknat med att erhålla valuta för utförselbeviset, skulle se sin möjlighet
härtill äventyrad genom det av hans åtgöranden helt oberoende faktum,
örn spannmålsimport i viss omfattning ägt rum eller icke. Skulle ett sådant
osäkerhetsmoment göra sig gällande, bleve syftet med utförselhevisen
helt förfelat, ty den prisstabilisering, som utförselhevisen vore avsedda att
medföra, vore naturligen helt beroende på att bevisen bleve inlösta.

Å andra sidan finge konstateras, att några direkta olägenheter av handelspolitisk
art hittills ej framkallats av utförselhevisen, vilket för de senare
årens del givetvis berodde på den ringa omfattning, i vilken systemet
kommit till användning. Fara förefunnes emellertid helt naturligt, att
främmande länder, vilkas spannmålsmarknad kunde komma att röna ett
oförmånligt inflytande av en i större skala bedriven svensk spannmålsexport,
kunde komma att vidtaga motåtgärder för att neutralisera verkningarna
av dessa svenska exportpremier. Och helt naturligt komme strävanden
från Sveriges sida, som möjligen vid den förestående ekonomiska

Ut skottet.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

världskonferensen eller eljest kunde komma till uttryck för främjande av
sunda handelspolitiska metoder, att lätt nog ställas i en mindre gynnsam
dager, i händelse mot den svenska handelspolitiken kunde riktas den anmärkningen,
att Sverige självt tillämpade systemet med exportpremier.

Kommerskollegium har slutligen framhållit, att utförselhevisen för närvarande
inginge som ett led i de stödåtgärder, som under senare år vidtagits
för jordbruksnäringens fromma. Sett enbart ur jordbrukets synpunkt
torde det enligt kollegiets mening ej vara lämpligt att isolera spörsmålet
örn utförselbevisens bibehållande från frågan örn vidmakthållande
eller avveckling av spannmålsregleringen över huvudtaget. I händelse
prisreglerande åtgärder för brödspannmålsproduktionen av det slag, som
under de senaste åren tillämpats, även framdeles bibehölles, komme nämligen
utförselhevisen såsom fallet varit under de senare åren att sakna
praktisk betydelse och något hinder för upphävande av anordningen med
utförselbevis torde då icke föreligga.»

I anslutning till den sålunda återgivna redogörelsen har chefen för jordbruksdepartementet
för egen del anfört följande:

»Såsom jag tidigare framhållit torde gällande spannmålsreglering böra
erhålla fortsatt tillämpning efter oförändrade riktlinjer. Av utredningen
framgår, att systemet med utförselbevis under sådana förhållanden är i
stort sett utan värde som stöd för spannmålsodlingen. Däremot torde, såsom
kommerskollegium erinrat, vissa olägenheter ur handelspolitisk synpunkt
kunna vara förknippade med systemet. Jag har med hänsyn till
dessa omständigheter icke ansett mig böra föreslå, att bestämmelserna örn
utförselbevis givas förlängd giltighet efter den nuvarande giltighetstidens
utgång den 31 juli 1933.

I avseende å utförselhevissystemets avveckling torde böra tillses, att den
i § 2 andra stycket av förordningen föreskrivna skyldigheten att vid tullfri
återinförsel av vara, för vilken utförselhevis meddelats, återställa beviset
eller inbetala det belopp, varå beviset lyder, ej bortfaller med förordningens
upphörande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela
de bestämmelser, som i dylikt syfte må vara erforderliga.»

Den ståndpunkt, som, på sätt ovan anförts, 1931 års bevillningsutskott
och riksdag intogo till den då föreliggande frågan örn fortsatt giltighet
av utförselbevissystemet för råg och vete, äger enligt utskottets
uppfattning även under nuvarande förhållanden goda skäl för sig. Detta
system torde visserligen, till följd av spannmålsregleringen, för närvarande
icke äga nämnvärd betydelse. Men liksom år 1931 råder även nu
ovisshet, huruvida stödaktionen för spannmålsodlingen må komma att i
fortsättningen fullföljas efter gällande eller eventuellt andra riktlinjer,
och detta förhållande utgör enligt utskottets uppfattning allt fortfarande
ett direkt skäl för att bestämmelserna böra förlänas fortsatt giltighet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4V.

7

Jämväl vad angår spörsmålet, huruvida av internationella hänsyn vårt
nuvarande system med utförselbevis hör övergivas, har utskottet kunnat
ansluta sig till den ståndpunkt, som från riksdagens sida hävdades år
1931. I sitt ovan omförmälda yttrande den 31 december 1932 har även
kommerskollegium förklarat, att några direkta olägenheter av handelspolitisk
art hittills ej framkallats av utförselhevisen.

Vid övervägande av den föreliggande frågan har utskottet sålunda stannat
vid den uppfattningen, att 1928 års förordning angående utförselbevis
för råg och vete bör förlänas fortsatt giltighet. Tiden för den fortsatta
tillämpningen har i nuvarande läge synts kunna tillsvidare bestämmas
till två år.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av dels de likalydande
motionerna 1:115 av herr Trygger m. fl. och
II: 66 av herr Lindman m. fl. dels ock motionen II: 193
av herr Olsson i Kullenbergstorp, besluta,
att de i förordningen den 13 april 1928 (nr 76) angående
utförselbevis för råg och vete meddelade bestämmelserna
skola äga fortsatt giltighet under tiden
från och med den 1 augusti 1933 tillsvidare till och
med den 31 juli 1935.

Stockholm den 23 maj 1933.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Orne, Boman, Wohlin*, Lövgren i Boden, Björklund,
Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Lithander, Wijkström, Larsson i
Örbyhus, Hjalmarsson, Sjödahl, Rosén*, Velander, Werner i Hultsfred, Eklund*,
Brännström, Andersson i Dunker och Rersson i Grytterud.

Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Reservation

av herrar Örne, Lövgren i Boden, Biörklund, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson,
Sjödahl, Rosén, Werner i Hultsfred och Eklund, som anfört:

»Under hänvisning till det i utskottets betänkande anförda departementschefsyttrandet
få vi hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna 1:115 av herr
Trygger m. fl., II: 66 av herr Lindman m. fl. samt
II: 193 av herr Olsson i Kullenbergstorp».

831505. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.