Bevillningsutskottets betänkande Nr il.
11
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1933 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
lättnad i vissa fall beträffande skattskyldighet för avliden
persons under livstiden havda inkomst och förmögenhet.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 176, Ilar herr Löfgren m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag i syfte att
vinna lättnader för de mindre eller skuldsatta dödsboen beträffande skattskyldighet
för avliden persons under livstiden åtnjutna inkomst och tillhöriga
förmögenhet med aktgivande av de synpunkter, som i motionen
framförts.
Genom 1907 års skattereform skedde en omläggning av beskattningsåret,
varigenom taxeringen kom att avse nästföregående års och icke
såsom tidigare varit fallet löpande års inkomst. I samband härmed infördes
såväl i bevillningsförordningen (11 §) som förordningen örn inkomstskatt
(10 §) bestämmelser rörande eftergift av skatt och lindring
i beskattning för av avliden person under livstiden åtnjuten inkomst.
Enligt sagda bestämmelser ägde taxeringsmyndighet medgiva befrielse
från inkomstskatt och bevillning för inkomst, därest behållningen i boet
efter den avlidne ej överstigit 5,000 kronor samt den avlidne efterlämnat
änka, oförsörjda barn eller andra stärbhusdelägare, som varit beroende
av honom för sin försörjning.
Då genom proposition den 15 februari 1907 nr 47 förslag till nyss nämnda
bestämmelser framlades, anförde chefen för finansdepartementet bland
annat, att en diskretionär rätt för taxeringsmyndigheterna att, när ömmande
omständigheter förelåge, inom vissa gränser bestämma, i vad mån
befrielse från taxering finge medgivas stärblius, visserligen kunde missbrukas
och i allt fall föranleda till ojämnhet i beskattningen, men att en
dylik anordning syntes högeligen önskvärd och att nian icke kunde betvivla
taxeringsmyndigheternas opartiskhet och goda vilja.
Genom 1910 års bevillningsförordning (12 § 1 moni.) samt förordningen
Utkkotteta
yttrande.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt (24 §) ökades förenämnda
maximibelopp, 5,000 kronor, till 10,000 kronor. En ytterligare
höjning av maximibeloppet till 20,000 kronor ägde rum genom beslut av
1920 års riksdag. Sistnämnda höjning motiverades närmast av penningvärdets
fall.
Gällande bestämmelser i ämnet innefattas i 15 § 2 mom. och 55 § kommunalskattelagen
samt 23 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Enligt dessa bestämmelser må dödsbo, därest behållningen
i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet varit här i
riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor samt den avlidne efterlämnat
make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans frånfälle
varit beroende av honom för sin försörjning, kunna av beskattningsnänind
helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastighetsskatt
samt från skattskyldighet för sådan den avlidnes inkomst och förmögenhet,
som skolat upptagas till beskattning under det år, han avlidit, eller
året näst därefter. Fråga örn sådan befrielse skall upptagas beträffande
taxering, som skolat äga rum under dödsåret, av beskattningsnämnd
för detta eller nästpåföljande år och beträffande taxering, som skolat äga
rum under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.
I motionen har framhållits det behjärtansvärda i, att största möjliga
garantier skapas för att billighetens krav på föreliggande område bliva
fullt tillgodosedda. Motionärerna hava ansett, att nuvarande maximibelopp
av 20,000 kronor vore alldeles för lågt och att särskild vikt borde
läggas vid storleken av de särskilda lotter, som folie på änka eller oförsörjda
barn. Huvudsynpunkten borde vara, huruvida boets behållning
och den på envar efterlevande fallande lotten kunde anses stå i något så
när rimligt förhållande till den skatt, som skulle betalas. Avsevärda fördelar
skulle kunna vinnas, örn i lagen närmare angåves, under vilka förutsättningar
ett eftergivande av skatt skulle äga rum, och beskattningsnämnds
prövning så mycket som möjligt inskränktes till att avse frågan,
huruvida dessa förutsättningar vore för handen.
I likhet med motiouärerna har utskottet ansett angeläget, att ifrågavarande
bestämmelser rörande skattebefrielse så allmänt som möjligt komma
till tillämpning i de fall, då ömmande omständigheter föreligga. Utskottet
är emellertid icke övertygat örn, att ett upphävande av den beskattningsnämnderna
tillerkända diskretionära prövningsrätten skulle komma att
skapa bättre garantier för stadgandenas tillämpning på ett riktigt och
önskvärt sätt. Förhållandena inom olika delar av landet och bland skilda
befolkningsgrupper ävensom i de särskilda fallen kunna nämligen vara så
olikartade, att det måste betraktas som en direkt fördel, att beskattningsnämnderna
äga en jämförelsevis stor rörelsefrihet. Ett fastställande av
detaljerade föreskrifter, vilka icke finge frångås, skulle med ali sannolik
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 13
het vara ägnat att beskära möjligheterna att i ömmande fall medgiva
den avsedda skattebefrielsen. De skattskyldiga åtnjuta för närvarande
den möjligheten att, då framställt yrkande örn skattelindring icke bifallits,
hos beskattningsdomstolarna söka ändring härutinnan. Av de prejudikat
på förevarande område, vilka föreligga, synes framgå, att nämnderna
i stort sett tillfredsställande begagnat den fria prövningsrätten, ett
förhållande som motionärerna själva hava vitsordat.
Det vill emellertid synas som örn understundom fall inträffat, då skattebefrielse
ej kommit att medgivas, på den grund att skattskyldig saknat
kunskap örn ifrågavarande bestämmelse. Det måste därför anses önskvärt,
att kännedomen örn bestämmelserna på ett ändamålsenligt sätt
sprides bland de skattskyldiga, exempelvis genom komplettering av de å
deklarationsblanketten eller debetsedeln införda anvisningarna. Då utskottet
är förvissat örn, att Kungl. Majit kommer att ägna detta förhållande
uppmärksamhet, har utskottet icke ansett sig böra föreslå någon
särskild åtgärd i nämnda syfte.
Motionärerna hava ansett ifrågakomna maximibelopp 20,000 kronor
vara alldeles för lågt. Med hänsyn till de mera allmänt förekommande
fallen synes dock detta belopp vara väl avvägt, I sådana fall åter, där
den avlidne efterlämnat flera oförsörjda bodelägare, torde denna begränsning
understundom kunna föranleda obilliga verkningar, exempelvis då
den avlidne icke genom pensionering eller annan försäkring, vartill bodelägare
åtnjuta förmånsrätt, sörjt för de efterlevande eller ock en mera
avsevärd del av dödsboets tillgångar nedlagts i lösörebo eller annan egendom,
som icke lämnar någon avkastning eller som icke utan svårighet
eller endast med särskilda uppoffringar kan realiseras. Med hänsyn till
nu anförda omständigheter har utskottet föreslagit, att i sådana fall, då
den avlidne efterlämnat mer än två bodelägare, som vid hans frånfälle
varit beroende av honom för sin försörjning, befrielse helt eller delvis
från den avlidne påförda utskylder må kunna medgivas, därest behållningen
väl överstiger 20,000 kronor men icke 30,000 kronor.
Vad motionärerna anfört därom, att en huvudsynpunkt bör vara, huruvida
boets behållning står i rimligt förhållande till den skatt, som skall
betalas, har utskottet icke kunnat tillmäta större betydelse. Vid beräkning
av behållningen i boet äger nämligen stärbhuset att såsom skuld
avräkna beloppet av ifrågavarande skatter.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motion 1:176 av herr Löfgren m. fl.
1) för sin del antaga följande förslag till
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.
Lag
om ändrad lydelse av 15 § 2 mom. och 55 § kommunaiskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 15 § 2 mom. och 55 § kommunaiskattelagen
den 28 september 1928 skola i nedan angivna delar hava följande ändrade
lydelse:
15 §.
2 mom. Har behållningen---året näst därefter. Har den avlidne
efterlämnat mer än två bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende
av honom för sin försörjning, må sådan befrielse kunna medgivas,
därest behållningen i boet ej överstigit 30,000 kronor. Fråga örn —--
för detta år.
55 §.
Har behållningen--— året näst därefter. Har den avlidne efter
lämnat
mer än två bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende
av honom för sin försörjning, må sådan befrielse kunna medgivas,
därest behållningen i boet ej överstigit 30,000 kronor. Fråga örn---
för detta år.
Henna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
2) antaga följande förslag till
Förordning
örn ändrad lydelse av 23 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373)
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 23 § förordningen den 28 september 1928 örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall i nedan angivna del hava
följande ändrade lydelse:
23 §.
Har behållningen---året näst därefter. Har den avlidne efter
lämnat
mer än två bodelägare, som vid bans frånfälle varit beroende
av honom för sin försörjning, må sådan befrielse kunna medgivas,
därest behållningen i boet ej överstigit 30,000 kronor. Fråga örn —--
för detta år.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.
Stockholm den 10 maj 1933.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: se under betänkande nr 38.