Riksdagens skrivelse Nr 42.

1

Nr 42.

Godkänd av lörsta kammaren den 18 februari 1932.
Godkänd av andra kammaren den 18 februari 1932.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om
viss ändring i gällande föreskrifter örn rätt för kommuner
å landet att upptaga lån.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion, II: 148, Ilar hemställts, att i 79 § b)
lagen örn kommunalstyrelse på landet efter orden »anskaffas genom uttaxering»
tillägges: »skolande i sistnämnda summa icke inräknas de belopp,
som avse folkskoleväsendet».

Bestämmelserna i 7 kap. 79 § lag örn kommunalstyrelse på landet och 7
kap. 74 § lag örn kommunalstyrelse i stad angående landskommuners och
städers rätt att upptaga lån utan att underställa beslutet Eders Kungl.
Maj:ts prövning hava i huvudsak tillkommit år 1910 och därefter endast
undergått vissa formella ändringar. Före 1910 gällde bestämmelsen i 1862
års kommunalstyrelseförordningar, att beslut örn upptagande av lån
ställda på längre återbetalningstid än två år skulle underställas Eders
Kungl. Maj:ts prövning. För Stockholm gällde dock fem i stället för
två år.

Avsikten med denna bestämmelse var, att all kommunernas upplåning
skulle underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning med undantag av sådana
lån på kort återbetalningstid, som kommunerna behövde upptaga för att
täcka tillfälliga behov. Emellertid utnyttjade kommunerna denna sin fria
lånerätt på annat sätt än som torde hava avsetts och täckte sålunda
ofta behov, som måste anses vara av stadigvarande beskaffenhet, genom
lån på kort tid, vilka därefter omsattes. Genom ett sådant tillvägagångssätt
blev Eders Kungl. Maj:ts prövningsrätt illusorisk, och för att råda bot
härpå föreslogs i proposition, nr 86, till 1910 års riksdag inskränkning
i kommunernas fria lånerätt. I propositionen framhölls att kommunernas
fria lånerätt borde begränsas med hänsyn till deras ekonomiska bärkraft,
och såsom lämplig mätare på densamma föreslogs dels den beskattningsBihang
till riksdagens protokoll 1932. lii sami. Nr 42 —4ö.

I

2

Riksdagens skrivelse Nr 42.

bara inkomsten inom kommunerna, dels ock den beslutade uttaxeringens
belopp. Gränsen för den fria lånerätten ansågs därför lämpligen böra bestämmas
till skillnaden mellan, å ena sidan, en tiondel av den inkomst för
vilken enligt vederbörande kommunalförfattning kommunalutskylder skolat
för sistförflutna året utgöras och, å andra sidan, den summa, som för
nämnda år beslutats skola i kommunen anskaffas genom uttaxering. Sådana
bestämmelser föreslogs i propositionen skola införas i § 73 kommunalstyrelseförordningen
för land och § 74 kommunalstyrelseförordningen för
stad. I anledning av propositionen väcktes motion II: 254 av friherre
Palmstierna. I denna motion framhölls, att enligt lagen den 25 juni 1909
angående folkskoleväsendet i vissa städer skulle i stad, där stadsfullmäktige
funnes och Eders Kungl. Majit på framställning av stadsfullmäktige
eller kyrkostämma därom förordnat, bland annat folkskoleväsendet utgöra
en för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun hade
att vårda, och i sådan stad skulle kostnaderna för ovannämnda ändamål
beslutas och utgöras på sätt örn kommunalutskylder vore stadgat. I den
män stadskommunerna sålunda övertoge folkskoleväsendet komme den
för detsamma nödiga utdebiteringen att ske i den borgerliga i stället för
i den kyrkliga kommunen. Då härigenom de städer, som överflyttat
folkskoleväsendet till den borgerliga kommunen, komme att få sin fria lånerätt
inskränkt och övriga städer kunde draga i betänkande att verkställa
överflyttningen på grund av därigenom inträdande ytterligare inskränkning
i deras lånerätt, yrkades i motionen att sådan stad vid lånerättens
beräknande skulle få avdraga uttaxeringen för folkskoleväsendet.

Konstitutionsutskottet beaktade även motionärens synpunkter och uttalade
därvid, att det icke kunde anses önskvärt, att omfånget av städernas
fria lånerätt gjordes beroende av huruvida folkskoleväsendet vore lagt under
den borgerliga eller den kyrkliga kommunens beslutanderätt. För att
ifråga örn den fria lånerättens omfång åstadkomma full likställighet mellan
samtliga kommuner föreslog utskottet därför ändring i propositionen
i den av motionären angivna riktningen genom att till den föreslagna lydelsen
av § 74 i förordningen örn kommunalstyrelse i stad foga bestämmelse
att i den summa, som beslutats skola i kommunen anskaffas genom
uttaxering, icke skulle inräknas de belopp, som avsåge folkskoleväsendet.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan. Härefter
har denna bestämmelse endast undergått vissa formella ändringar
huvudsakligen på grund av antagandet vid 1928 års riksdag av kommunalskattelagen.

Sedan Eders Kungl. Majit den 23 maj 1919 uppdragit åt tillkallade sakkunniga
att verkställa utredning och avgiva förslag bland annat rörande
frågan, huruvida och i vilken utsträckning ekonomiska angelägenheter,
även i vad de avsåge kyrkliga ändamål, skulle kunna handläggas av
den myndighet, som ägde besluta örn den borgerliga kommunens angelägenheter,
avgåvo dessa sakkunniga betänkande år 1922. De sakkunniga

Riksdagens skrivelse Nr 42.

3

föreslogo att skolärendena obligatoriskt skulle såväl i stad som på laud
överföras till den borgerliga kommunen. I samband härmed yttrade de
sakkunniga beträffande kommunernas fria lånerätt, att något behov i fråga
örn utsträckning av den fria lånerätten icke genom skolärendens överflyttning
torde föreligga. Däremot ansågo de sakkunniga nödigt göra ändring
i detta stadgande för att förhindra att lånerätten minskades och anförde
härutinnan bland annat:

»Genom folkskolebudgetens överflyttning till den borgerliga kommunen
ökas nämligen det årliga behovet av uttaxering och på detta sätt minskas
marginalen för den fria lånerätten. För dennas bibehållande i hittillsvarande
utsträckning erfordras alltså, att vid beräkning av den summa,
som beslutits skola i kommunen anskaffas genom uttaxering, uteslutas de
belopp, som avse folkskoleväsendet och därmed sammanhängande angelägenheter.
Beträffande städerna, där i stor utsträckning folkskoleväsendet
med stöd av lagen den 25 juni 1909 redan överflyttats till stadsfullmäktiges
handläggning, finnes redan ett stadgande av sådant innehåll, och i
enlighet därmed har även i kommunalförordningen för landet nu föreslagits
ett motsvarande tillägg.

Det särskiljande av uttaxeringen för olika behov, som härav blir en
följd, är en olägenhet. Men de sakkunniga hava icke ansett sig böra söka
framställa något annat förslag till lånerättens begränsning, helst som vid
en blivande allmän revision av kommunallagarna en ändring av bestämmelserna
härutinnan även ur andra synpunkter synes vara önsklig.»

Vid 1930 års riksdag framlade Eders Kungl. Majit i propositionerna nr
99 och 100 förslag till kommunallagar för land och stad samt lag örn församlingsstyrelse
m. m. Eders Kungl. Majit föreslog, bland annat, beträffande
frågan örn skolärendens överflyttning till den borgerliga kommunen,
att sådan överflyttning skulle kunna beträffande landskommunerna ske
efter ungefär samma regler som dittills gällt blott för städerna eller sålunda
allenast en fakultativ överflyttning av skolärendena. I propositionerna
nämndes icke något beträffande denna överflyttnings inverkan
på den fria lånerätten.

Konstitutionsutskottet kunde emellertid icke tillstyrka Eders Kungl.
Majits förslag utan framlade förslag avseende skolärendenas obligatoriska
överflyttande till borgerliga kommunen såväl i stad som på landet. Härvid
gjordes dock undantag dels för de landskommuner, vilka icke infört kommunalfullmäktige,
dels ock för kommuner, där den borgerliga kommunen
och skoldistrikt icke sammanfölle. Riksdagen godkände denna utskottets
ståndpunkt, och i enlighet härmed infördes bestämmelser i vederbörliga
lagar.

I nu föreliggande motion påpekar motionären att i trots av att skolväsendet
numera även på landet överflyttats till den borgerliga kommunen
likväl ingen ändring företagits beträffande bestämmelserna angående
landskommunernas fria lånerätt, vilken lånerätt genom skolärendenas överförande
alltså måste minskas. I motionen anföres sålunda bland annat:

4

Riksdagens skrivelse Nr 42.

»Det förefaller som om något bärande skäl för att behandla lands- och
stadskommun olika i detta stycke icke föreligger. Vad som gäller för
stadskommun synes också böra gälla för landskommun. Det kan icke heller
vara motiverat att straffa en landskommun, som har mindre än 1,500
invånare men ändock vill införa kommunalfullmäktige, med en inskränkning
i dess fria lånerätt, örn den besluter sig för fullmäktigsystemet. Snarare
bör ett överförande av beslutanderätten till fullmäktige I många fall
uppmuntras. Det representativa systemet innebär nämligen, såsom allmänt
erkännes, ökade garantier för en försiktig och planmässig hushållning
i kommunerna».

Riksdagen vidhåller den ståndpunkt, som riksdagen år 1910 intog, att
i fråga örn den fria lånerätten full likställighet bör råda mellan samtliga
kommuner och således även mellan stads- och landskommuner, och
finner det alltså önskvärt, att bestämmelserna angående lands- och stadskommunernas
fria lånerätt snarast möjligt bringas i överensstämmelse
med varandra. Enär det emellertid ej utan vidare är klart, huruledes
denna likställighet bör åvägabringas, och hänsyn torde få tagas till kommunernas
ekonomiska bärkraft och upplåningsbehov, finner riksdagen
en närmare utredning böra äga rum beträffande genomförandet av likställigheten.
Med hänsyn härtill finner riksdagen det för närvarande ej
möjligt att för sin del antaga någon ändring av lagen.

På grund härav får riksdagen hos Eders Kungl. Majit anhålla, att
Eders Kungl. Majit måtte låta skyndsamt verkställa utredning på vad
sätt bestämmelserna örn lands- och stadskommunernas fria upplåningsrätt
böra bringas till överensstämmelse med varandra samt för riksdagen framlägga
det förslag vartill utredningen föranleder.

Stockholm den 18 februari 1932.

Med undersåtlig vördnad.