Riksdagens skrivelse Nr 282.
5
Nr 282.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1932.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1932.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för de privata och vissa kommunala
läroanstalters understödjande med statsmedel.
(Statsutskottets utlåtande, nr 102.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion (I: 233) har hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Eders Kung], Majit anhålla, att Eders Kungl. Majit
måtte föranstalta en allsidig utredning rörande frågan örn de privata och
vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel i syfte att
åvägabringa en enkel, rättvis och ur kontrollsynpunkt mera tillfredsställande
ordning än den nu härutinnan gällande.
Till stöd för det i motionen framförda yrkandet har anförts följande:
När 1874 års riksdag medgav, att understöd av statsmedel finge utgå till
enskilda flickskolor, skedde detta under fastslående av den grundsatsen, att
varje skola skulle kunna erhålla anslag till visst maximibelopp, av riksdagen
då bestämt till 3,000 kronor. För understöd uppställdes emellertid vissa
villkor, bland andra avseende terminsavgifternas storlek samt bidragsplikt
från vederbörande kommun. Det för ändamålet disponibla anslagsbeloppet
höjdes sedermera vid olika tillfällen, liksom också understödsvillkoren modifierades.
Enligt beslut av 1896 års riksdag höjdes anslaget till 200,000
kronor, ehuru maximibidraget fortfarande skulle utgöra 3,000 kronor för
varje skola. Samtidigt fastslogs, att vederbörande kommun eller enskilda
skulle bidraga med ett belopp motsvarande minst statens bidrag. Av särskilt
intresse är jämväl, att från riksdagens sida uttalades, att statsbidragets
storlek borde bliva i någon mån beroende av läroanstaltens lärjungeantal
och utgå med högst 30 kronor för varje lärjunge i klasser över de förberedande.
På grund av beslut av 1902 års riksdag ökades maximiunderstödet
till 4,500 kronor för varje skola och 45 kronor för lärjunge. Tillika upp
-
6 Riksdagens skrivelse Nr 282.
ställdes ytterligare villkor beträffande bland andra lärarinnornas tjänstgöringsskyldighet.
Vid den senaste generella regleringen av privatläroverkens anslagsförhållanden,
genomförd på grund av beslut av 1909 års riksdag, fastställdes
statsbidraget till visst högsta belopp för varje skola, beräknat efter lägsta
grundlön för erforderligt antal lärarinnor, till 5,400 kronor, respektive 6,200
kronor, allteftersom skolan hade fyra eller fem klasser över den egentliga
folkskolans stadium. Därjämte skulle utgå vissa lönetillägg till lärarinnor.
Sedermera hava emellertid genom beviljande av avsevärda belopp till tillfällig
löneförbättring och dyrtidstillägg anslagsförhållandena i hög grad
komplicerats, och samtidigt har grundanslaget kommit att utgöra endast en
relativt mindre betydande del av det skolorna tillkommande statsunderstö ■
det. Principiellt enahanda är förhållandet beträffande de övriga grupperna
av privatläroverk, enskilda mellanskolor samt högre goss- och samskolor.
Belysande är i sistnämnda avseende, att för budgetåret 1932/1933 förslagsanslaget
till tillfällig löneförbättring åt lärare vid privatläroverk ensamt utgör
i det närmaste dubbla summan av reservationsanslaget till privatläroverken
och förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter. Därutöver komma dyrtidstillägg till icke närmare
bestämbart belopp.
Under dessa omständigheter lär ingen vilja eller kunna bestrida, att både
överblicken över och kontrollen av statsmedlens användning till ifrågavarande
ändamål är allt annat än tillfredsställande. Riksdagen och Kungl. Maj:t
hava visserligen lämnat i åtskilliga hänseenden mycket detaljerade föreskrifter
i kontrollsyfte. För skolorna erbjuder det betydande svårigheter
att i alla delar efterkomma dessa, liksom myndigheterna, såväl de pedagogiska
som de reviderande, i kontrollen hava fått sig mycket omfattande
och tidskrävande arbetsuppgifter pålagda. Otvivelaktigt gäller också, att
statsverket årligen nödgas utgiva icke obetydande belopp på grund av omöjligheten
att fullständigt kontrollera anslagsdispositionen.
Till belysning av denna sistnämnda synpunkt, vilken i nuvarande depressionstid
torde böra tillmätas större vikt än eljest, anser jag mig böra erinra
örn två fall, vilka genom rena tillfälligheter kommit till min kännedom och
sålunda kunna anföras såsom godtyckligt utvalda stickprov. En flickskola,
som av riksdagen genom upprepade uttalanden ställts under avveckling, har
innevarande läsår upprättat en ny första klass med allenast 3 lärjungar.
För dessas undervisning kräves i det närmaste en lärarekraft, som av statsmedel
åtnjuter tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg till ett årligt belopp
överstigande 2,000 kronor. Såvitt jag kan förstå, rör det sig här i sak
örn ett uppenbart missbruk av rätten till statsunderstöd. Huruvida så är
fallet även ur formell synpunkt, undandrager sig mitt säkra bedömande
med hänsyn till förefintliga bestämmelsers svåröverskådlighet. I det andra
fallet torde enligt min mening med visshet kunna sägas, att förfarandet
varken sakligt eller formellt låter sig bringas i överensstämmelse med gällande
bestämmelser. En numera nedlagd enskild mellanskola, vilken författningsenligt
omfattade 4 klasser, har ansett sig oförhindrad att rekvirera
och jämväl uppburit tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke blott
för lärarna i de klasser, av vilka skolan består, utan också för tre av de 6
förberedande klasser, motsvarande folkskolestadiet, vilka i strid med grunderna
för understödet befunno sig i samorganisation med mellanskolan.
Skolan har med andra ord förfarit fullständigt som örn den åtnjöte understöd
såsom privat flickskola. Jag har övertygat mig om, att detta missför
-
7
Riksdagens skrivelse Nr 282.
hållande bestått under budgetåret 1929/1930, men har anledning antaga, att
samma ordning tillämpats under flera föregående och ett efterföljande budgetår.
Efter en approximativ uppskattning torde under det nämnda budgetåret
8,000 å 10,000 kronor hava uppburits i statsunderstöd utan stöd i
gällande författning. Har saken fortgått under en följd av år, rör det sig
sålunda örn ganska betydande belopp.
Medan man sålunda nödgas konstatera, att nu gällande bestämmelser för
privatläroverkens understödjande ur statens synpunkt äro allt annat än tillfredsställande,
föreligger berättigad anledning att påtala den njugghet, som
visats de av vederbörande kommuner upprätthållna kommunala gymnasierna.
Till dessa senare utgår statsbidraget med ett fixerat, förhållandevis lågt belopp
utan några tilläggsanslag. Kontrasten blir särskilt iögonenfallande, om
bidragen till de kommunala gymnasierna jämföras med de statsunderstöd,
som utgå till vissa läroanstalter inom gruppen högre goss- och samskolor.
För var och en, som närmare känner hithörande förhållanden, framstår
det under dessa omständigheter som en angelägenhet av stor vikt, att en
annan och bättre ordning såväl i det ena som i det andra avseendet snarast
kommer till stånd. Beträffande de kommunala gymnasierna har också föredragande
departementschefen ställt i utsikt en förnyad omprövning.
I syfte att skapa förutsättningar för en omläggning kräves givetvis en
närmare utredning, som klarlägger de allmänna grunder, efter vilka läroanstalterna
i fråga fortsättningsvis böra komma i åtnjutande av statsunderstöd.
Härvid kunna olika utvägar komma under övervägande. Uppenbarligen
låter det tänka sig, att med tillämpning av de grundsatser, som voro
bestämmande vid 1909 års reglering, bidragen för klass omräknas enligt
gällande lönesatser för lärarepersonalen. Då såmedelst löneförbättring och
dyrtidstillägg skulle bortfalla, skulle kraven på reda och enkelhet i viss mån
tillgodoses samt kontrollen underlättas. Men fråga är, örn icke tungt vägande
skäl föreligga att i princip söka anknytning till det ovan antydda
system, som dessförinnan tillämpades och sålunda fastställa bidragsbeloppet
i relation till skolans lärjungeantal. Denna grundsats har i vårt land under
en lång följd av år ägt tillämpning beträffande en annan gren av undervisningsväsendet,
dövstumskolorna. Och i åtminstone ett av våra grannländer
torde samma ordning i huvudsak gälla i fråga om privatskolornas
understödjande.
Fastställandet av ett lämpligt anslagsbelopp skulle därvid kunna ske på
grundvalen av en undersökning rörande statens kostnader för undervisningen
å motsvarande stadier av de allmänna läroverken. Givetvis bör understödet
bestämmas under hänsynstagande till att dels vederbörande kommun,
dels läroanstalten själv skall bära var sin andel av kostnaden i fortsättningen
såsom hittills. Fördelen av här antydda ordning ligger däri, att
kontrollföreskrifterna synas kunna begränsas till att i huvudsak avse de
allmänna förutsättningarna beträffande läroanstaltens verksamhet, lärarnas
kompetens, anställnings- och avlöningsvillkor samt maximiantalet lärjungar
i klassavdelning. Till denna fördel kommer en ur administrativ synpunkt
mycket betydelsefull vinst, nämligen att vid en dylik form för understödets
beräkning rekvisitionsförfarandet kan väsentligen förenklas och såmedelst
åtskillig arbetsbesparing uppnås för de utanordnande myndigheterna, statskontoret
och länsstyrelserna.
Och vad angår de kommunala gymnasierna, synes det uppenbart, att liknande
grunder böra kunna tillämpas jämväl vid dessas understödjande.
Därvid torde det få anses både rättvist och billigt, att bidraget utgår enligt
8 Riksdagens skrivelse Nr 282.
gynnsammare grunder än som kunna varda fastställda för de helt privata
läroanstalterna.
Den omständigheten, att i fråga örn lärarepersonalen vid statens läroanstalter
en allmän lönereglering är under förberedande, bör icke få utgöra
hinder för att privatläroverkens anslagsförhållanden redan nu underkastas
en närmare översyn. En utredning i här angivet syfte kan nämligen med
lätthet anpassas efter en förändrad kostnadsnivå vid statsläroverken. Huvudsaken
är att grunderna bliva närmare prövade och utformade. De siffror,
som finnas böra uttrycka relationen mellan olika läroanstalter, kunna därefter
utan svårighet omräknas med hänsyn till inträdda förändringar i de
allmänna förutsättningarna.
Över ifrågavarande motion har riksdagens vederbörande utskott i vederbörlig
ordning införskaffat yttranden från skolöverstyrelsen, statskontoret och
riksräkenskapsverket. Dessa yttranden äro såsom bilagor fogade vid utskottets
utlåtande i ärendet (Bil. A, B och C), och riksdagen vill här hänvisa
till desamma.
Riksdagen delar den i motionen uttalade uppfattningen, att nu gällande
bestämmelser beträffande i motionen avsedda läroanstalters understödjande
med statsmedel ur kontrollsynpunkt lämna åtskilligt övrigt att önska, liksom
att nämnda bestämmelser med hänsyn till enkelhet, reda och överskådlighet
icke äro tillfredsställande. Mot samma bestämmelser synes även den anmärkningen
med fog kunna riktas, att de icke i önskvärd grad tillgodose
rättvisans krav, i det att de, vad angår det utgående statsbidragets storlek,
verka synnerligen ojämnt för olika skolor. I sistnämnda hänseende har
riksdagen särskilt velat fästa uppmärksamheten på de kommunala gymnasierna,
vilka — såsom motionären framhållit och skolöverstyrelsen vitsordat
— befinna sig i ett i ekonomiskt avseende ogynnsamt läge.
På grund av vad sålunda anförts, finner riksdagen påkallat, att en utredning
i det i motionen angivna syftet med det snaraste verkställes genom
skolöverstyrelsen eller på annat sätt. Några närmare riktlinjer för denna
utredning anser sig riksdagen här icke böra uppdraga, utan torde det vid
utredningen böra stå vederbörande öppet att fritt pröva olika utvägar till
att nå det avsedda resultatet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen, i anledning av
ovanberörda motion (1:233) anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta
en allsidig utredning förande frågan örn de privata och vissa kommunala
läroanstalters understödjande med statsmedel i syfte att åvägabringa en
enkel, rättvis och ur kontrollsynpunkt mera tillfredsställande ordning än
den nu härutinnan gällande.
Stockholm den 7 juni 1932.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1932, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
321803