Riksdagens skrivelse Nr 265.

5

Nr 265.

Godkänd av första kammaren den 31 maj 1932.

Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1932.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Marits
proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse
av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen
samt till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26
november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 31.)

Till KONUNGEN.

Genom en till riksdagen avlåten, den 11 mars 1932 dagtecknad proposition,
nr 194, har Eders Kungl. Maj :t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för samma dag dels till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning framlagt förslag till ändrad lydelse av
§§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen, dels ock föreslagit riksdagen,
att under förutsättning att ändring av riksdagsordningen i överensstämmelse
med ovan nämnda förslag varder av riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad
antaga förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen.

Vid prövning av förevarande förslag har riksdagen ansett sig böra i första
hand till behandling upptaga spörsmålet, örn det överhuvud taget kunde anses
föreligga behov av någon mera väsentlig omdaning av det nuvarande valsättet.

Riksdagen erinrar, att detta valsätt i princip, örn än delvis i annan utformning
än nu, infördes i svensk rätt år 1909 i samband med den politiska rösträttens
utvidgning till allmän rösträtt. Syftet med det nya valsättet var att
åstadkomma en differentiering på sådant sätt, att ej blott majoriteten av väljarna
inom en valkrets utan även mera betydande minoriteter skulle kunna erhålla
möjlighet att bliva företrädda inom riksdagen. Att avsikten med det

6

Riksdagens skrivelse Nr 265.

proportionella valsättets införande icke så mycket var att erhålla en efter exakt
proportionalistiska grander sammansatt representation som fastmer att erhålla
en praktiskt användbar metod att förhindra ett eljest möjligt majoritetsförtryck,
framgår därav, att valkretsarna ursprungligen erhöllo ett så litet antal
representanter, att exakt matematisk rättvisa ej kunde genomföras. Detta förhållande
utesluter å andra sidan icke, att valmetoden, inom de angivna gränserna,
borde utformas i enlighet med proportionalismens grunder på ett sådant
sätt, att de olika partierna finge ett mot deras röststyrka svarande antal representanter.
Någon tanke på att utsträcka den proportionella representationsprincipen
utöver valkretsen eller att giva partierna i deras egenskap av riksorganisationer
ett i förhållande till varandra, men av valkretsarna oberoende
proportionellt antal företrädare i riksdagen kan icke sägas då hava förefunnits,
även örn sedermera från extrema proportionalistiska synpunkter sådana
krav blivit framställda.

Ej heller den reform av valmetoden, som infördes genom nu gällande vallag
av år 1920 och som sedermera undergått vissa ändringar, innebar någon principiell
avvikelse från den år 1909 intagna ståndpunkten, örn än därigenom ett
större antal partier kunde bliva företrädda i riksdagen för varje valkrets. Den
utvidgning av valkretsarna, som genomfördes, var icke avsedd att vara ett steg
i riktning mot riksvalkretsen utan tvärtom att bevara valkretsarna genom att
i möjlig grad låta dem sammanfalla med länsområden såsom naturliga enheter
för valen, men på samma gång att göra dem sådana, att vid förhandenvarande
partiuppdelning det proportionella valsättet skulle med större framgång kunna
tillämpas.

Riksdagens hittills intagna ståndpunkt till förevarande spörsmål äger alltjämt
fog för sig. En utbyggnad av valsättet i syfte att vid sidan av eller i
stället för valkretsarna tillskapa en riksvalkrets av något slag är varken lämplig
eller önskvärd och knappast ens ur proportionalismens synpunkt behövlig.
Visserligen kan inträffa, att vid sammanräkning av valresultaten från de olika
valkretsarna det ena eller det andra partiet blir inom riket i dess helhet övereller
underrepresenterat, därest resultatet skulle bedömas från den matematiska
proportionalismens synpunkt. Men detta förhållande saknar praktisk betydelse,
då avvikelserna äro jämförelsevis obetydliga. Riksdagen anser i likhet
med de år 1919 tillkallade proportionalvalsakkunniga, att det kan ifrågasättas,
huruvida den matematiskt exakta partiproportionella representationen är av
den oomtvistliga vikt, att den först och sist måste utan alla andra hänsyn tillgodoses.
Man kan fråga sig, örn de smärre partiernas rätt till absolut exakt
representation i hela riket är så under alla förhållanden betvingande, som den
i propositionen framställts. Riksdagen ställer sig på den ståndpunkten, att den
proportionella exaktheten icke får genomföras längre, än att den icke utövar
en skadlig åverkan på andra värden inom det politiska livet. Det synes riksdagen
uppenbart, att en sådan utformning av valsättet, att det gynnar uppkomsten
och fortvaron av ett flertal småpartier, i sina konsekvenser hindrar
uppbyggandet av en parlamentarisk stark regeringsmakt, som från parlamentarisk
synpunkt måste anses önskvärd. Därjämte vill riksdagen framhålla, att

Riksdagens skrivelse Nr 265.

7

riksdagsordningen själv icke i något hänseende tagit sikte på partierna såsom
underlag för representation och än mindre på rikspartier utan blott på valkretsarna
och deras olika väljaregruppers fria val av representanter. Riksdagen
har i detta sammanhang särskilt beaktat, att kandidaterna till riksrepresentanter
icke skulle nomineras av valmännen utan av femtiomannagrupper utan särskilt
uppdrag från valmännens sida. Valmännen skulle icke heller tillerkännas
något som helst inflytande på personvalet vid riksmandatens tillsättande.

Beträffande de formella synpunkterna finner riksdagen, som med den avvisande
inställning till propositionen, riksdagen sålunda intagit, icke haft anledning
ingå på någon detaljgranskning, sig likväl böra göra den erinran i fråga
örn förslagets utformning, att det synes innebära ett betänkligt avsteg från eljest
i svensk valrätt gällande grunder, då Kungl. Majit nu föreslår, att beträffande
de nya riksmandaten samma befattning med valen skall tilläggas justitiedepartementets
chef, oaktat han är Konungens politiske rådgivare, som beträffande
valkretsvalen nu tillkommer Konungens befallningshavande, och detta
dessutom utan att någon som helst besvärsrätt stadgats i fråga örn samma departementschefs
beslut i hans egenskap av valmyndighet. Även örn i Sverige,
i motsats till vad annorstädes vanligen gäller, en administrativ eller administrativ-
judiciell myndighet sådan som Konungens befallningshavande kunnat utan
risk göras till valmyndighet, enär i sista hand regeringsrätten har att pröva
besvär över dess beslut, lärer detta ingalunda kunna gälla även beträffande en
så politiskt betonad och tillsatt ämbetsman som justitieministern i en sittande
partiministär. Och örn besvärsrätt i fråga om beslut av denne skulle vara utesluten,
såsom av den föreslagna lagtexten synes framgå, understrykas därmed
än ytterligare betänkligheterna. Redan av anförda skäl synes förslaget icke
heller kunna ur formell synpunkt tillstyrkas.

Riksdagen har alltså avslagit Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 31 maj 1932.

Med undersåtlig vördnad.