Riksdagens skrivelse Nr 198.

3

198.

Godkänd av första kammaren den 11 maj 1932.
Godkänd av andra kammaren den 11 maj 1932.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående viss ändring
i kungl, kungörelsen angående villkoren för eldbegängelse.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion Ilar framhållits önskvärdheten att
sådan'' ändring komme till stånd i bestämmelserna örn eldbegängelse att
större möjlighet bereddes för uppfyllande av önskningar beträffande dispositionen
över aska efter eldbegängelse, uttalade av den avlidne i livstiden
eller, i brist därå, av dennes närmaste anhöriga eller av dem, som eljest
stöde den avlidne nära.

Enligt 9 § gällande eldbegängelseförfattning skall efter verkställd eldbegängelse
askan, så snart ske kan, nedsättas å kyrkogård eller annan begravningsplats
antingen i grav eller ock i tillsluten urna, insatt i överbyggt och
stängt förvaringsrum.

Motionärerna påpeka, att en jämförelse mellan åberopade stadgande i
eldbegängelseförfattningen och 9 § jordfästningslagen i dess nuvarande
lydelse ger vid handen, att aska kan nedsättas:

l:o) å kyrkogård eller annan plats, som blivit för sadant ändamål behörigen
invigd,

2:o) å s. k. enskild begravningsplats, som blivit med Kungl. Maj:ts medgivande
anlagd.

Till under mom. 2:o avsedda »enskilda begravningsplatser» räknas

a) dylik plats, som utanför någon under l:o avsedd plats anlägges av
enskild person eller sammanslutning;

b) till eldbegängelseanstalt (krematorium) hörande anordning för gravsättning
eller annat förvarande av aska, under förutsättning att Kungl. Maj:t
enligt 1 § i eldbegängelseförfattningen lämnat tillstånd till anstaltens begagnande.
Dylika anstalter kunna inrättas av enskild förening samt borgerliga
oller kyrkliga kommuner. De hesta ritningar till dylika anstalter, som

4

Riksdagens skrivelse Nr 198.

till Kungl. Majit för fastställelse ingivas, pläga numera innefatta jämväl anordningar
för gravsättning (urnlund eller uragård) respektive annan förvaring
av aska (s. k. kolumbarium respektive gemensamhetsgrav). Därtill
kommer emellertid, att alla krematorier hittills i vårt land blivit invigda av
någon svenska kyrkans prästman, i regel någon biskop, varigenom i dem
ingående anordningar för askas mottagande redan enligt l:o här ovan fått
karaktären av »begravningsplats» i jordfästningslagens och eldbegängelseförfattningens
mening.

Riksdagen, som i likhet med motionärerna och på i huvudsak av dem
angivna grunder anser vissa lättnader i nu gällande bestämmelser rörande
dispositionen över aska efter eldbegängelse motiverade, anser, att en allsidig
utredning i här berörda spörsmål bör komma till stånd. Dock anser
sig riksdagen böra framhålla, att fullständigt fri dispositionsrätt över askan
icke lämpligen synes böra medgivas. Nämnda rätt synes i likhet med vad
nu är fallet böra regleras genom generella föreskrifter. Åt Eders Kungl.
Majit bör emellertid förbehållas rätt att i särskilda fall tillåta annan än i
författningen medgiven disposition över aska i enlighet med den avlidnes i
livstiden uttalade önskemål.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Majit täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vilken mån större
möjlighet än enligt nu gällande bestämmelser må beredas för uppfyllande
av önskningar beträffande dispositionen av aska efter eldbegängelse, samt
därefter vidtaga de åtgärder, som av utredningen må föranledas.

Stockholm den 11 maj 1932.

Med undersåtlig vördnad.