MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1932

STOCKHOLM 1932

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING,

Sid,

Allmän redogörelse för militleombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel... 11

2. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel

har av truppförbandschefen jämte auditören felaktigt bedömts såsom allenast
försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter, och målet
mot kompanichefen härom har avgjorts i disciplinär ordning.................. 13

3. Olycka vid s. k. lösskjutning med svartkrut vid kustartilleriet. Fråga örn

ansvar för försummelse av pjäsbefälhavaren korpral) för underlåtenhet att
beordra viskning av pjäsen samt av övningens ledare (officer) för uraktlåtenhet
att meddela nödig instruktion och tillse att viskning skedde ...... 17

4. Förseelse av musikdirektör mot militär tukt och ordning........................... 44

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

5. Tillrättavisningar jämlikt strafflagen för krigsmakten tilldelade för förseelser,
som befälhavaren icke själv iakttagit, utan föregående förhör (§ 40 militär
bestraffningsförordning). Det har ej sedermera kunnat styrkas att förseelser
begåtts ........................................................................................... 46

Redogörelse för vissa ärenden, som Icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Furir, vilken olovligen pantsatt en kostym som han å tjänstens vägnar haft

till förvaring, har dömts till ansvar allenast för tjäll steförbry tel se men icke,
såsom rätteligen bort ske, jämväl för brott, som i 22 kap. allmänna strafflagen
omförmäles .................................... ................................... 48

2. Underlåtenhet av krigsfiskal att söka förebringa vidare utredning i mål, som

hänskjutits till krigsrätt ............................................................. 53

3. Sedan stämning å en värnpliktig utfärdats, har denne uteblivit från dom stolen.

Stämningsman har intygat att den värnpliktige ej »inom behörig
tid» kunnat anträffas. Krigsfiskalen har avstått från talan utan att förvissa
sig om möjligheten att delgiva stämningen vid förnyat försök................ 65

4. Fråga om tolkningen av det i strafflagen för krigsmakten förekommande ut trycket

»skiltvakt»............................................................................ 68

5. Fråga huruvida tjänstgöring såsom befälhavare för en å Järvafältet kvar lämnad

styrka kunde åläggas som tillrättavisning ........................... 71

6. Sedan tuberkulossjuk underofficer vid flottan intagits å kommunalt sjukhus,

ändras hans mantalsskrivningsort; och på den grund höjes avgiften för
vården. Fråga huruvida kronan eller den sjuke skall vidkännas avgiftsökningen
............................................................................ 77

7. Fråga om rätt för musikunderofficer att före avskedet erhålla s. k. respitår 83

8. Fråga bl. a. huruvida vitsord i avskedspass är avgörande för rätten till av skedspremie

...................................................;.......................... 89

9. Fråga om rätt för korpral vid, tillika underofficer av 3. graden i flottan att

under sjökommendering erhålla flaggkorprals sjötillägg ....................... 94

10. Fråga huruvida läkarundersökning av värnpliktig vid inskrivningen blivit
riktigt utförd samt huruvida den värnpliktiges intagning och tilldelning till
truppslag vore riktig.......................................................................... 104

Sid.

11. Fråga om skyldighet för rullföringsbefälhavare att utfärda s. k. militärintyg

(= av amerikanska konsulat fordrat intyg för immigrationsvisum)........... 109

12. Vid inskrivningsförrättning företer underårig sin faders skriftliga tillstånd för

sonen att i förtid fullgöra värnplikten under förutsättning att sonen tilldelas
visst angivet truppslag. Fråga huruvida sonen, oaktat förbehållet,
kan inskrivas och tilldelas annat truppslag .......................................... 114

13. Fråga om tjänstgöringstiden för värnpliktig, som efter inskrivningen anmält

samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.................................. 117

14. Fråga om obehörigt användande av Kronan (en rullföringsexpedition) tillhöriga

skrivmaterialier m. m. ....................................................................... 122

15. Anmärkning mot förvaltningen av enskild lägerkassas kapital ..................... 126

16. Fråga om kassadagars hållande för enskild lägerkassas räkning m. m.......... 134

17. Fråga om lämpligheten av central upphandling i utsträckt omfattning genom

flygstyrelsen för flygverkstäderna ....................................................... 137

18. Fråga om förändrade anordningar beträffande den tekniska revisionen av flyg vapnets

centrala verkstäder............................................................. 141

19. Fråga om lämpligheten av att regementsintendent tages i anspråk för s. k.

intresserörelse vid regementet m. m.................................................... 146

20. Fråga örn skyldighet för regementsintendent att lämna avskrift av visst analys bevis

........................................................................................... 150

21. Obehörigt användande av enskilda lägerkassans medel för en parkanläggning 161

22. Personbilar, inköpta för enskild lägerkassas medel utan arméförvaltningens

tillstånd, hava använts (delvis) för officerares tjänsteresor utan att ersättning
härför utgått till lägerkassan...................................................... 173

23. Telefon, som väsentligen använts för statsändamål, har bekostats av enskilda

lägerkassan ............................................................................... 180

24. Expenser hava vid vissa flygvapnets förband i större utsträckning än vad i

vederbörande stater är medgivet fått belasta övningsanslagen ................. 185

25. Sedan i militärt straffregister införts anteckningar om ett disciplinstraff, har

krigshovrätten genom utslag, som vann laga kraft, förklarat straffet icke
skola räknas vederbörande till last. Även därom har anteckning skett i
registret. Skola dessa anteckningar medtagas i sedermera utfärdat registerutdrag?
............................................................................................. 188

Redogörelse för framställningar till Konungen m. m.

1. Angående sättet för anförande av besvär över krigshovrättens utslag ......... 193

2. Fråga om förtydligande av de i reglementet för marinen intagna bestämmel serna

angående antagning av manskap vid marinen genom kontrakt ...... 194

3. Angående förtydligande av bestämmelserna om konstituering av sergeant vid

flygvapnet....................................................................................... 195

4. Fråga huruvida — sedan regementschef i avskedspass meddelat en under officerskorpral

för lågt uppförandebetyg — rättelse härutinnan kunde åvägabringas
genom överordnad myndighet ............................................. 202

5. Fråga huruvida i fastställd ersättning för expeditionsvakts vid sjökrigshög skolan

tjänstebostad inbegripits gottgörelse för centraluppvärmning ...... 212

6. Angående ändrad avfattning av vissa i generalordern nr 1 upptagna bestäm melser

rörande samvetsömma värnpliktiga....................................... 231

7. Angående åtgärder med anledning därav att värnpliktiga, som uttagits till er sättningsreserven

i yrkestjänst, i stället fått vid truppförbanden utföra handräckningsarbete
eller annat dylikt arbete ............................................. 235

8. Angående statens redogörares ansvarighet för sina utbetalningar............... 244

9. För reservofficer i flottan har enligt kungörelsen den 13 juli 1887 nr 46 (sid.

12) insatts ett belopp i försäkringsanstalt för beredande av kapitalutbetalning
i samband med hans avsked år 1915. Genom försummelser av vissa
statens befattningshavare har reservofficeren ej utbekommit den i marinförvaltningen
förvarade försäkringsboken eller försäkringsbeloppet förrän
år 1930. Fråga örn ersättning av statsmedel åt f. d. reservofficeren för
ränteförlust ....................................................................................... 251

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i ilen för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får .lag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1931.

Härvid Ilar jag till en början att meddela, att jag den 23 och. den 24
mars samt under tiden från och med den 6 juli till och med den 15
augusti begagnat mig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen
tillkommande rätt till semester. Under denna tid har militieombudsmansämbetet,
jämlikt bestämmelser i sistnämnda paragraf, uppehållits
av byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall, vilken hlivit utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Södermanlands,
Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, örebro, Kopparbergs och Västernorrlands
län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12
och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen, besökt:

Karl Gustavs stads gevärsfaktori;

Åkers krutbruk;

Kronobergs regemente;
centralfängelset i Växjö;

Södra skånska infanteriregementet;

Skånska kavalleriregementet;

Skånska trängkåren;

Flygskolkåren;
centralfängelset i Malmö;
kronohäktet i Ystad;

Värmlands regemente;
straffängelset i Karlstad;

Livregementets grenadjärer;
straffängelset i örebro;

Dalregementet;
straffängelset i Falun;

Västernorrlands regemente;

Norrlands trängkår; och
centralfängelset i Härnösand.

Här förutom har jag i Stockholm inspekterat:

Göta livgarde;

Svea artilleriregemente;
garnisonssjukhuset i Stockholm;
ammunitionsfabrikens avdelning å Marieberg; och
centralfängelset å Långholmen.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, har tjänstförrättande militieombudsmannen
företagit inspektionsresor till Stockholms samt Göteborgs
och Bohus län, och har han härvid besökt:

Vaxholms fästning med Vaxholms kustartilleriregemente;

Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani;

Göta artilleriregemente;

Göteborgs örlogsdepå;

Älvsborgs lastning med Karlskrona kustartilleriregementes detacherade
avdelning; och

centrallängelset å Härlanda.

Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen i Stockholm inspekterat
arméns centrala beklädnadsverkstad.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller
fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byrachelen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall därjämte av byråintendenten
vid expeditionen eller av en byggnadssakkunnig officer.
Vid inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokollen,
protokollen angående disciplinära bestraffningar, de militära straffregistren,
anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningens
räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom inar keten ter irörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner
och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna
av truppförband hava även arrestlokalerna besökts. De i
förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna
hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till
frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan
domstol.

Sedan i anledning av en under provflygning å Malmslätt den 27 januari
1931 timad flygolycka, som kostade en militär flygare livet, flygstyrelsen
i skrivelse den 28 i samma månad hos chefen för försvarsdepartementet
gjort framställning örn föranstaltande av undersökning av
flygstyrelsens åtgärder i visst hänseende ävensom av olyckan, bemyndigade
Kungl. Maj:t genom beslut den 30 januari 1931, på grund av flygstyrelsens
nämnda framställning och av i övrigt förekommen anledning,
chefen för försvarsdepartementet bland annat att tillsätta en kommission
med uppdrag att verkställa utredning rörande ovannämnda flygolycka
ävensom angående av flygstyrelsen vidtagna åtgärder i fråga örn
anskaffning av flygplan och annan materiel och i samband därmed uppkommande
frågor rörande flygstyrelsens handhavande av förvaltningen
i övrigt samt att till Kungl. Majit inkomma med utredningen jämte
det förslag, som därav kunde föranledas. Med hänsyn till de av Kungl.
Majit sålunda vidtagna åtgärder fann jag ej skäl att träffa särskilda anstalter
i anledning av de i pressen och eljest i början av ar 1931 fram -

komna påståenden om anmärkningsvärda förhållanden i samband med
flygstyrelsens förvaltning i vissa hänseenden.

Under tiden mars juni 1931 har å militieombudsmansexpeditionen
verkställts granskning av samtliga flygkårers ävensom de centrala flygverkstädernas
medelsräkenskaper för tiden juli 1929—december 1930 och
materielräkenskaper för redovisningsåret 1929—1930, dock att granskningstiden
för första flygkårens räkenskaper begynt med tidpunkten för
kårens uppsättande, den 1 oktober 1929. Vid denna granskning har jag
biträtts av särskild sakkunnig person.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1931 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1931 från år 1930 balanserade

ärenden till ett antal av........................................................................... 23

Under år 1931 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet.......................................................... 325

enligt diariet över hemliga ärenden..................................................... 10

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1931, utgör
alltså ....................................................................................................

De 335 ärenden, som inkommit under år 1931, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet...........................................

klagomål eller framställningar från enskilda............................................

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning................................................................

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. ...

Summa

358

221

335

Av de från föregående år balanserade 23 ärenden hava 11 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 12 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning,
m. m.

Till behandling under år 1931 hava alltså förelegat 90 klagomål eller
framställningar från enskilda samt 233 ärenden, som" uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning, m. m.,
tillhopa 323 ärenden.

Av. dessa klagomål och inspektionsanmärk- Enskilda inspektionsanningar
m. m. hava klagomål märkningar m. m.

under året avgjorts............................................................ 77 220

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande

eller påminnelser............................................................ 9 9

vid årets slut varit på domstols eller annan myndighets
prövning beroende................................................... 3 2

vid årets slut varit på militieombudsmannens prövning
beroende................................................................... 1 2

90 233

Summa

Enskilda Inspektionsanklagomål
märkningar m. m.

Av ovannämnda under året avgjorda enskilda klago -

mål och inspektionsanmärkningar m. m. hava

på grund av återkallelse avskrivits.................................... — —

till annan myndighet hänvisats........................................ 9 5

utan åtgärd avskrivits....................................................... 9

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd

utredning avskrivits........................................................ 48 164

på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi litieombudsmannen

fått bero....................................... 2 9

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse

eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna............ 8 35

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens
föranstaltande meddelat beslut
avslutats............................................................................ 1 7

Summa 77 220

Av de anhängiggjorda åtalen voro vid 1931 års början ännu icke

slutligt prövade ................................................................................................ 2

anhängiggjordes under år 1931.................................................................... 3

Summa 5

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts................................................................ 3

äro vid årets slut på prövning beroende.................................................... 2

Summa 5

Av hela antalet (358) ärenden äro under året slutbehandlade............ 332

i avvaktan på myndighets beslut eller på utredning vilande................ 23

på militieombudsmannens prövning beroende ........................................... 3

Summa 358.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhänggigjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder;

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Konungen m. m.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas
endast för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot
annat åtal allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de
enskilda fallen.

Stockholm den 11 januari 1932.

HOLGER ELLIOT.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets
postsparbanksmedel.

Ämbetsberättelsen till 1931 års riksdag innehåller (sid. 15 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anbefallt åtal mot kaptenen i fortifikationens
reserv Lars Olof Axel Liberg angående ansvar för förskingring
m. m.

Av redogörelsen framgår i huvudsak följande. På order av chefen för
Svea ingenjörkår hade i mars 1927 granskning ägt rum av förvaltningen
av det vid kåren fast anställda manskapets postsparbanksmedel under
tiden från och med den 1 januari 1926. Vid denna granskning hade åtskilliga
anmärkningar framkommit i fråga örn kårens 6. kompani. Sedan
den över granskningen avgivna rapporten delgivits Liberg, som under
ifrågavarande tid varit chef för 6. kompaniet, hade denne i förklaring
till kårchefen medgivit, att han under nämnda tid i vissa fall gjort
uttag av manskapets postsparbanksmedel utan att begäran därom framställts
av vederbörande och utan att tillstånd till uttagen begärts och
erhållits hos kårchefen, ävensom att Liberg i en del fall underlåtit att
insätta av avlöningen innehållna sparbanksmedel inom föreskriven tid.
Förhör hade därefter hållits med vissa av det stamanställda manskapet
samt med Liberg. Genom beslut den 27 april 1927 hade kårchefen, under
åberopande av 130 § strafflagen för krigsmakten, ålagt Liberg för försummelse
och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter disciplinstraff
av vaktarrest i fem dagar. Detta straffbeslut hade vunnit laga kraft.
Efter det militieombudsmannen tagit del av handlingarna i berörda disciplinmål
samt på militieombudsmannens föranstaltande ytterligare utredning
verkställts beträffande Libergs handhavande av ifrågakomna
medel, fann militieombudsmannen utrett dels att Liberg under åren 1926
och 1927 vid flera olika tillfällen efter utbetalande av avlöning till manskapet,
därvid avdrag gjorts för visst belopp, som varit avsett att insättas
i postsparbanken, dröjt med beloppens insättande i banken under

längre eller kortade tid, vid ett tillfälle under flera månader, dels att
Liberg i de till kårens kassaförvaltning avlämnade avlöningslistorna för
augusti, september och november 1926 för utfående av förskottsmedel intygat,
att de i listorna angivna bankinsättningar blivit verkställda, detta
långt innan så skett, dels ock att Liberg i ett flertal fall under 1926 och
1927 obehörigen ur postsparbanken uttagit avsevärda belopp, utan att
ägaren av medlen annat än undantagsvis därom framställt begäran eller
bekommit vad som uttagits. Med anledning av vad sålunda förekommit
och då Liberg för egen fördel förfogat över de sparbanksmedel, han sålunda
obehörigen innehållit eller från banken uttagit, hade militieombudsmannen
uppdragit åt krigsfiskalen J. G. Johnsson att ställa Liberg
under åtal inför regementskrigsrätten vid Svea ingenjörkår samt därvid
yrka ansvar å honom enligt 115 § strafflagen för krigsmakten, jämförd
med 25 kap. 11 § allmänna strafflagen, ävensom 129 § strafflagen för
krigsmakten, jämförd med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen. Genom utslag
den 1 november 1930 hade krigsrätten dömt Liberg jämlikt 129 $
strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25 kap. 16 § allmänna straff
lagen, att för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten böta 200 kronor. Militieombudsmannen
fann sig icke kunna åtnöjas med denna utgång av målet
utan uppdrog åt överkrigsfiskalsämbetet att hos krigshovrätten anföra
besvär över krigsrättens utslag under yrkande, att krigshovrätten måtte,
med ändring av krigsrättens utslag, bifalla den mot kaptenen Liberg i
målet förda talan, över utslaget anförde jämväl Liberg besvär.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den li april 1931. I utslaget
yttrades, så vitt nu är ifråga, följande. I målet vore upplyst, dels att
Liberg i fråga örn de av manskapets avlöning innehållna belopp, som.
skolat insättas i postsparbanken i början av augusti, september och oktober
1926, icke verkställt insättning förr än den 23 oktober 1926, samt att
Liberg beträffande sådana insättningar, som bort göras i början av november
och december månader samma år, inlevererat beloppen i banken
först den 22 nämnda december; dels ock att Liberg under år 1926 och bör
jan av år 1927 å manskapets konton i postsparbanken gjort ett stort antal
uttag, utan att vederbörande räkningshavare därom framställt begäran.
I målet vore vidare utrett, att Liberg vid särskilda tillfällen under sistnämnda
tid i postsparbanken verkställt extra insättningar, i huvudsak
av enskilda medel — av vilka insättningar den sista ägt rum den 8 mars
1927, efter det Libergs handhavande av manskapets vid 6. kompaniet postsparbanksmedel
särskilt uppmärksammats av vederbörande militärbefäl,
och uppgått till ett sammanlagt belopp av 3,578 kronor, så att räkningarna
efter denna insättning kommit att utvisa manskapets tillgodohavanden
å belopp, som vederbort — och måste det på grund av vad sålunda och i
övrigt förekommit antagas, att summan av vad Liberg utan begäran från
manskapets sida tid efter annan uttagit å dess postsparbanksräkningar
tillsammans med för insättning i postsparbanken avsedda lönebelopp,

vars insättning på sätt ovan angivits under avsevärd tid fördröjts, uppginge
till åtminstone 3,578 kronor; och enär vad Liberg i målet uppgivit
därom, att de penningmedel, han på sätt ovan angivits obehörigen innehållit
eller från postsparbanken uttagit, antingen utlämnats till manskapet
eller i den mån så ej skett förvarats i kompaniets kassaskåp, med
hänsyn till utredningen i målet icke förtjänade tilltro, samt på grund
härav och med avseende å vad i övrigt i målet förekommit Liberg måste
anses lagligen förvunnen att hava tillgripit och för egen räkning använt
nyssnämnda av honom i tjänsten för redovisning emottagna penningar,
vilka emellertid finge anses hava blivit av honom genast ersatta, men vad
härutöver i målet lagts Liberg till last icke vore av beskaffenhet att utöver
ansvar för förskingring medföra särskilt ansvar, alltså och då det
av kårchefen den 27 april 1927 meddelade straffbeslut icke utgjorde hinder
för bestraffning av ifrågavarande förskingringsbrott, prövade krigshovrätten,
med avslag å Lihergs ändringssökande, i anledning av överkrigsfiskalsämhetets
fullföljda talan lagligt att, med ändring av krigsrättens
utslag, i så måtto bifalla samma talan att Liberg, som icke vidare
vöre i besittning av det ämbete, vari han sig förbrutit, jämlikt 115 §
strafflagen för krigsmakten samt 25 kap. 11 § och 2 kap. 17 § allmänna
strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § sistnämnda lag, dömdes för förskingring
av medel, som han i sin tjänst omhänderhaft för krigsmaktens räkning,
att hållas i fängelse två månader; och skulle Liberg ersätta statsverket
vad av detsamma utgivits till i målet hört vittne för dennes inställelse
vid krigsrätten.

över krigshovrättens utslag anförde Liberg underdåniga besvär.

Kungl. Majit meddelade utslag i målet den 26 september 1931. I utslaget
yttrades följande. Kungl. Majit funne ej skäl göra annan ändring i
krigshovrättens utslag än att med avseende å omständigheterna i målet
straffet bestämdes till allenast böter 500 kronor.

I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden
Sundberg, friherre Leijonhufvud, Wedberg, Appelberg, Geijer,
viceamiralen Riben och generalmajoren Boustedt. Justitieråden
Sundberg och friherre Leijonhufvud vörö av skiljaktig mening
och funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

2. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel
har av truppförbandschefen jämte auditören felaktigt
bedömts såsom allenast försummelse och oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikter, och målet mot kompanichefen härom har avgjorts i

disciplinär ordning.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1931 års riksdag (sid. 15 ff.)
och denna ämbetsberättelse (sid. 11 ff.) hade chefen för Svea ingenjörkår
genom beslut den 27 april 1927 i disciplinär ordning ålagt dåvarande elie -

fen för kårens 6. kompani kaptenen Lars Olof Axel Liberg jämlikt 130
§ strafflagen för krigsmakten för försummelse och oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter med avseende å manskapets postsparbanksmedel disciplinstraff
av vaktarrest i 5 dagar. Straffbeslutet var undertecknat av
kårchefen översten G. J. Rabe och kontrasignerat av dåvarande auditören
A. R. A. von Hedenberg. Vid en av militieombudsmannen den 11
april 1929 förrättad inspektion av kåren iakttogs vid granskning av förhörsprotokollen,
att den till grund för straffbeslutet liggande utredningen
var synnerligen ofullständig, då nämligen bland annat allenast ett
fåtal av det av saken berörda manskapet blivit hört och förhören i övrigt
varit ofullständiga. Av de vid straffbeslutets meddelande tillgängliga
handlingarna framgick, att anledning funnes att antaga att Liberg icke
blott begått tjänsteförsummelse utan på ett straffbart sätt obehörigen
förfogat över manskapets sparbanksmedel. En på militieombudsmannens
föranstaltande verkställd ytterligare utredning i saken bestyrkte detta
antagande. Målet mot Liberg hade bort hänskjutas till krigsrätts avgörande.

Sedan översten Rabe och auditören von Hedenberg avgivit infordrade
yttranden i ärendet (se ämbetsberättelsen till 1931 års riksdag, sid. 20 ff.),
ställde dåvarande militieombudsmannen dem under åtal för de fel de
begått vid handläggningen av detta mål. Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet
den 31 december 1929. I skrivelsen anfördes följanda

Redan vid den granskning av förhörsprotokollet i målet med därtill
hörande handlingar, som militieombudsmannen företagit vid inspektionstillfället,
hade det för militieombudsmannen stått klart, att anledning
funnes att antaga, att Liberg icke blott begått tjänsteförsummelse utan
på ett straffbart sätt obehörigen förfogat över manskapets sparbanksmedel.
Den på militieombudsmannens föranstaltande sedermera verkställda
utredningen hade också till fullo bestyrkt, att det brott, vartill Liberg
i förevarande hänseende gjort sig skyldig, icke utgjorde försummelse
och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt utan innebure brottsligt
förfogande över manskapets sparbanksmedel för egen fördel.

Att så varit förhållandet borde hava varit för översten Rabe tydligt
eller i varje fall i hög grad sannolikt redan vid den tidpunkt, då ifrågavarande
mål av honom i disciplinär ordning avgjordes. Vid de undersökningar,
som före denna tidpunkt på Rabes eget föranstaltande verkställts
angående sparbanksmedlen vid 6. kompaniet, hade nämligen framkommit,
att Liberg vid flera tillfällen dels å ett stort antal konton gjort
obehöriga uttag dels under längre eller kortade tid — vid ett tillfälle under
flera månader — undanhållit manskapet vad som enligt gällande be
stämmelser skulle insättas å bank av dess avlöningsmedel. Dessa olov
liga förfoganden bestyrktes såväl av det redan under februari 1927 till
kårchefen inkomna sparbanksmedelsbeskedet för 6. kompaniet som av
kompaniets sparbanksmedelsrullor.

Lobergs uppgifter i det av honom till kårchef en avgivna yttrandet utgjorde
uppenbarligen icke någon tillfyllestgörande förklaring till de obehöriga
uttagen och de uraktlåtna insättningarna. Nämnda uppgifter
hade icke bort godtagas, utan att de vunnit bekräftelse vid förhör med
samtliga de personer, som berördes av saken. Dylik bekräftelse hade icke
vunnits, ty vid förhöret den 14 april 1927 hade — bortsett från några obestämda
uttalanden örn förskott till värnpliktiga — endast framkommit,
att Liberg i några enstaka fall lämnat förskott till vissa av det fast anställda
manskapet. Detta förhållande kunde således — i synnerhet som
dessa förskott i allmänhet syntes hava gällt obetydliga belopp — icke på
något sätt förklara de mycket omfattande uttag och uraktlåtna insättningar,
som förekommit för det fast anställda manskapet vid 6. kompaniet
under 1926 och 1927. I detta sammanhang ville militieombudsmannen
framhålla, att Eabe i sin till militieombudsmannen avgivna förklaring
upplyst, att intet skäl syntes föreligga till att antaga, att av Liberg till
värnpliktiga lämnade förskott icke skulle hava lämnats av till Libergs
förfogande ställda förskottsmedel. I den mån dylika förskott tilläventyrs
förekommit, saknade de således betydelse i detta sammanhang och
kunde icke av Liberg åberopas såsom stöd för hans förfarande i fråga
örn de fast anställdas sparbanksmedel.

Såsom militieombudsmannen anmärkt redan vid granskning av förhörsprotokollet
med därtill hörande handlingar, innefattade dessa icke nöjaktig
utredning i saken. De till militieombudsmannen avgivna yttrandena
gåve vid handen, att vid tidpunkten för upptäckten av ifrågavarande
oegentligheter uträkning verkställts av vad Liberg genom sitt förfarande
frånhänt envar av de fast anställda samt följaktligen ansetts skyldig
att ersätta. Det hade emellertid icke anställts förhör i föreskriven
ordning med samtliga de av saken berörda för utrönande av de förhållanden,
under vilka varje särskilt uttag gjorts respektive insättning i
varje förekommande fall uraktlåtits. Det med anledning av Libergs förklaring
anställda förhöret den 14 april 1927 hade omfattat endast en del
av de personer, å vilkas sparbankskonton uttag gjorts och vederbörliga
insättningar uraktlåtits, ehuru förutsättningen för hållbarheten av Libergs
förklaring vore, att förskott förekommit i sådan utsträckning och
till sådana belopp, att alla utan vederbörligt tillstånd verkställda uttag
och uraktlåtna insättningar därigenom kunde förklaras. Om förhöret
fått den omfattning, som vederbort, hade, såsom framginge av de numera
på militieombudsmannens föranstaltande anställda förhören, Libergs
uppgifter blivit i huvudsak vederlagda. Den vid förhöret i april
1927 framkomna utredningen hade på grund av anmärkta ofullständighet
givetvis blivit missvisande. Även om Eabe ej själv hållit detta förhör,
hade det ankommit på honom att tillse, att utredningen blivit fullständig.

Att icke i samband med upptäckten av Tabergs oegentligheter veder -

börliga förhör hållits med samtliga av saken berörda personer för vinnande
av den utredning, som ovan angivits, måste betecknas såsom anmärkningsvärt
— i synnerhet som flertalet av nämnda personer då ännu
vore i tjänst vid kåren — samt stridande mot gällande bestämmelser (se
särskilt 202 § strafflagen för krigsmakten samt §§ 3, 4, 6, 7 och 10 i mili
tär bestraffningsförordning). Nämnda förhållande hade, såsom handlingarna
i ärendet utvisade, även såtillvida medfört olägenhet, som det varit
förenat med svårighet att numera i alla avseenden erhålla exakta upplysningar.
Örn förhören verkställts i början av 1927, hade säkerligen fullständigare
upplysningar kunnat vinnas örn de då näraliggande förhållandena.

Av det anförda torde framgå, att det redan vid tidpunkten för avgörandet
av ifrågavarande mål borde hava varit för Rabe tydligt eller i
varje fall i hög grad sannolikt, att Liberg på brottsligt sätt för egen fördel
förfogat över manskapets sparbanksmedel. Rabe hade därför lagligen
icke ägt att i disciplinär ordning avgöra ifrågavarande mål utan
jämlikt 51 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes skolat
hänskjuta målet till krigsrätt. Även om Rabe icke ens skulle hava ansett
sannolika skäl föreligga, att Liberg gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande av nu angivet slag, hade det med hänsyn till de bristfälligheter,
som enligt vad ovan angivits vidlådde utredningen, jämlikt 204 §
strafflagen för krigsmakten ålegat honom att hänskjuta saken till krigsrätt.
Det bristfälliga och mot gällande bestämmelser stridande sätt, på
vilket utredningen verkställts, måste även läggas Rabe till last, enär det
ankommit på honom att tillse, att erforderlig utredning förebragtes.

Vad därefter anginge det ansvar för målets behandling, som ålåge
vederbörande auditör, så hade denne i sin till militieombudsmannen avgivna
förklaring medgivit, att han före avgivande av yttrande i målet erhållit
del av de handlingar, som funnes fogade vid förhörsprotokollet.
Även örn det icke redan av dessa handlingar skulle hava för honom framstått
såsom sannolikt, att Liberg på brottsligt sätt till egen fördel förfogat
över manskapets sparbanksmedel, borde det för honom hava varit
tydligt, att den utredning örn Libergs förfarande, som innefattades i
nämnda handlingar, varit i hög grad ofullständig. För von Hedenberg
såsom juridiskt sakkunnig hade det nämligen bort vara klart, att för
det rätta bedömandet av en sak sådan som den förevarande krävdes en
fullständig utredning örn de förhållanden, under vilka varje särskilt uttag
gjorts respektive insättning i varje förekommande fall uraktlåtits,
samt att Libergs uppgifter icke bort godtagas, utan att de vunnit fullständig
bekräftelse vid förhör i vederbörlig ordning med samtliga de personer,
som berördes av saken.

Då utredning av sådan beskaffenhet ej förelegat, hade von Hedenberg
lagligen icke ägt biträda beslutet örn ifrågavarande måls avgörande i

disciplinär ordning, 1 auditörens skyldighet enligt 203 § strafflagen för
krigsmakten att avgiva yttrande om bland annat »brottets beskaffenhet»,
inginge självfallet även förpliktelse att tillse, att sådan utredning funnes,
att brottets art kunde tillförlitligen bedömas, samt att, om dylik utredning
ej förebragts, avstyrka målets avgörande i disciplinär ordning. Den
na hans förpliktelse måste vara särskilt framträdande, därest anledning
funnes misstänka, att sådant brottsligt förfarande förekommit, som icke
finge bedömas i disciplinär ordning.

På grund av vad översten Rabe och auditören von Hedenberg sålunda
låtit komma sig till last vid behandling av ifrågavarande mål uppdrogo
militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa dem under
åtal inför krigshovrätten, varvid överkrigsfiskalsämbetet borde yrka ansvar
å Rabe jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten och å von Hedenberg
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot översten Rabe och auditören von Hedenberg, meddelade krigshovrätten
utslag den 14 april 1931. I utslaget yttrades följande. Enär,
med hänsyn till den utredning angående Libergs liandhavande av medelsförvaltningen
vid 6. kompaniet, som förelegat vid meddelandet av
ifrågakomna straffbeslut, berörda mål varit av sådan beskaffenhet att
detsamma bort av kårchefen hänskjutas till krigsrätt, alltså och då Rabe
genom straffbeslutet måste anses hava visat oförstånd i tjänsten, samt
von Hedenberg, vilken såsom tjänstförrättande auditör icke anfört avvikande
mening mot beslutet, förty vore jämte Rabe därför ansvarig, prövade
krigshovrätten rättvist på det sätt bifalla åtalet att Rabe och von
Hedenberg dömdes för det oförstånd i tjänstens utövning, de sålunda ge
nom meddelande av straffbeslutet ådagalagt, Rabe jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i två dagar och von Hedenberg jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
att böta 100 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

3. Olycka vid s. k. lösskjutning med svartkrut vid kustartilleriet.
Fråga örn ansvar för försummelse av pjäsbefälhavaren (korpral) för
underlåtenhet att beordra viskning av pjäsen samt av övningens
ledare (officer) för uraktlåtenhet att meddela nödig instruktion och

tillse att viskning skedde.

I en till militieombudsmannen insänd, den 31 maj 1930 dagtecknad
skrift anförde värnpliktige nr 85 37/1928 Bertil Karlsson i Gustafslund.
Kyrkebo: Under lösskjutning med 8 cm. kanoner vid Vaxholms kust -

2 — Militieombudsmanncns ämbetsberättehe.

artilleriregemente den 17 september 1929 hade Karlsson genom olyckshändelse
blivit skadad på sådant sätt att högra armen måst amputeras. Genom
beslut av riksförsäkringsanstalten hade Karlsson på grund av skadan
fått sig tillerkänd viss årlig ersättning. Med anledning av olyckshändelsen
hade förhör hållits inför regementskrigsrätten vid regementet
den 2 och den 16 november 1929. Vid krigsrätten hade utrönts, att förenämnda
skada förorsakats därigenom, att laddningen antänts före skottlossningen
vid den kanon, vid vilken Karlsson tjänstgjort. Att så skett
hade berott därpå, att kammaren icke blivit viskad efter tidigare skott.
Ansvaret för denna underlåtenhet syntes i första hand åvila vederbörande
befäl, som icke tillsett att viskning i reglementsenlig ordning skett.
Vid krigsrätten hade Karlsson icke beretts tillfälle närvara, och hade
Karlsson i följd härav icke där kunnat framställa några anspråk eller
föra någon talan. Åklagaren däremot hade förklarat, att han för sin
del icke förde talan, och på grund därav hade krigsrätten avskrivit ärendet
från vidare handläggning. Då skadan uppenbarligen förorsakats genom
vårdslöshet och försummelse hos den vid truppförbandet anställda
personalen, torde Karlsson vara lagligen berättigad att erhålla skadestånd
antingen av vederbörande befäl eller av kronan. Karlsson anhölle
därför, att militieombudsmannen ville, eventuellt efter verkställd ytterligare
undersökning, förhjälpa Karlsson att av vederbörande erhålla
lämpligt skadestånd, då Karlsson genom den honom ågångna skadan blivit
så gott som arbetsoduglig för sin återstående levnad.

Vid klagoskriften hade fogats avskrift av regementskrigsrättens protokoll
för den 2 och den 16 november 1929 angående ifrågavarande olyckshändelse.
Av protokollen inhämtas, att sedan vederbörande bataljonschef
den 17 september 1929 hållit förhör örn olyckan, regementsbefälhavaren
den 14 oktober 1929 resolverat att målet hänskötes till regementskrigsrätten;
samt att krigsrätten varit sammansatt av krigsdomare, auditör
och två kaptener vid regementet.

Protokollen utvisa, att nedannämnda personer vid förhören uppgivit
följande.

1) Befälhavaren vid ifrågavarande skjutövning löjtnanten vid kustartilleriet
B. E. Lindeberg uppgav inför bataljonschefen: Skjutningen
hade verkställts med ett batteri om fyra pjäser 8 ernts kanoner M/81.
Övningen hade avsett att mot fingerade mål utföra skjutning med lösa
skott, varvid 24 skott, svartkrut, sammanlagt skolat förbrukas. Pjäserna
hade iordningställts för lösskjutning omkring kl. 3 e. m., varvid hinkar
med vatten framförts till pjäserna. Sedan ett lag skjutits, hade kardusklick
inträffat vid tredje pjäsen, varför Lindeberg begivit sig till denna
pjäs för att kontrollera, att man här förfore så, att olyckshändelse icke
skulle inträffa. Därefter hade Lindeberg kommenderat »ett lag eld», vilket
lag gått utan anmärkning, dock hade tredje pjäsen på grund av kardusklicken
icke deltagit. Därpå hade »två lag eld» kommenderats. Här -

under hade olyckan inträffat vid första pjäsen på så sätt, att laddningen
antänts, då den införts, varvid laddaren, värnpliktige Karlsson, blivit
skadad företrädesvis i högra armen. Pjäsbefälhavaren korpralen nr 31/2
N. H. Nilsson hade blivit bränd i ansiktet samt å hals och bröst, och biträdande
riktaren värnpliktige nr 267/2 Edvardsson och mekanismskötaren
värnpliktige nr 282/2 Axelsson hade erhållit krutstänk i ansikte och
å händer. Olyekan inträffade omkring kl. 3.30 e. m. Lindeberg hade icke
haft uppmärksamheten riktad å just den pjäs, vid vilken olyckan inträffat,
emedan han övervakat tredje pjäsen, där kardusklick ånyo inträffat.
Omedelbart efter olyckan hade pjäsbetjäningen meddelat honom, att viskning
uraktlåtits. Viskning skulle jämlikt föreskrift i artillerireglementet
vid skjutning med svartkrut ske på pjäsbefälhavarens kommando
»viska» och utföras av laddaren med biträde av mekanismskötaren. Någon
särskild anmaning att viska efter varje skott hade Lindeberg icke
gjort, men han hade underrättat pjäsbefälhavarna örn att skjutning med
svartkrut förestode. Någon särskild undervisning angående viskning
efter skjutning med svartkrut hade under 1929 års övningar icke meddelats
andra pjäsbefälhavare än den, som genomgått kurs i korpralskola,
nämligen pjäsbefälhavaren vid fjärde pjäsen 2. klass kustartilleristen
nr 14/2 Trolle. Dock hade samtliga pjäsbefälhavare vid början av de
värnpliktigas utbildning blivit satta i tillfälle att på egen hand under
tjänstetid vid pjäsen studera dess betjänande enligt reglementet. — Lindeberg
hade observerat att under ifrågavarande skjutning viskning verkställts
vid fjärde pjäsen.

Vid krigsrätten vidhöll Lindeberg sina tidigare uppgifter samt tilläde,
att han före skjutningens början icke kommit sig för att påpeka, att viskning
skulle ske efter varje skott.

2) Löjtnanten i kustartilleriets reserv B. K. D. Pettersson Falkemo
yttrade inför bataljonschefen följande. Falkemo hade under lösskjutningen
i fråga haft order att övervaka betjänandet av tredje och fjärde
pjäserna, emedan pjäsbetjäningarna vid dessa pjäser varit ovana. Han
hade icke haft sin uppmärksamhet riktad på första pjäsen, då olyckan inträffat.
Falkemo hade sett att vattenhinkar varit framförda till pjäserna.
Beträffande de pjäser, som Falkemo haft att kontrollera, hade viskning
verkställts vid fjärde pjäsen. Huruvida detta skett efter varje skott
kunde Falkemo icke uppgiva. På grund av klickar hade intet skott avlossats
vid tredje pjäsen. Utöver vad löjtnanten Lindeberg uppgivit vid
bataljonsförhöret hade Falkemo i övrigt intet att anföra.

3) Pjäsbefälhavaren vid första pjäsen korpralen nr 31/2 N. Ii. Nilsson
uppgav inför bataljonschefen följande. Han vitsordade i huvudsak löjtnanten
Lindebergs yttrande vid bataljonsförhöret. Dock hade Nilsson ej
sett någon vattenhink vid pjäsen. Han hade haft sig bekant, att viskning
skulle verkställas. Viskning verkställdes icke, emedan Nilsson ansett
det obehövligt, då han ej sett några brinnande rester i krutkamma -

ren; dock kade en del krutrök ännu valdt kvar i kammaren, vilket Nilsson
nu ansåge vara orsaken till att lian icke med säkerhet sett örn brinnande
kardusrester funnits kvar. Efter att hava tittat in i krutkammaren
hade Nilsson ställt sig till riktning, varvid skottet gått bakåt och
eldflamman slagit upp mot ansiktet på Nilsson.

Vid krigsrätten vidhöll Nilsson sina tidigare uppgifter nied följande
tillägg. Han hade ägt kännedom örn att viskning skulle verkställas efter
varje skott, men hade icke tänkt på, att dylik viskning varit erforderlig.
Ej heller hade han i enlighet med bestämmelser i vederbörlig instruktion
kommit att tänka på att se efter, att en hink med vatten funnes tillgänglig
vid pjäsen.

4) Mekanismskötaren vid första pjäsen värnpliktige nr 282/2 Axelsson
uppgav vid bataljonsförhöret följande. Vattenhinkar hade varit framförda
till pjäserna. Då »två lag eld» kommenderats, hade första laget
gått normalt, men vid andra laget hade laddningen antänts just då lad
daren, värnpliktige Karlsson, infört laddningen i kammaren. Viskning
före detta skott hade icke utförts. Huruvida pjäsbefälhavaren eller laddaren
före skottet undersökt kammaren för att konstatera förekomsten
av brinnande rester, kunde Axelsson icke uppgiva. Ej heller kunde han
uppgiva, huruvida laddaren verkställt viskning efter tidigare avgivna
skott. Axelsson hade icke haft sig bekant, att han vid skjutning med *
svartkrut skulle biträda laddaren med viskning.

5) Förste ammunitionshämtaren vid första pjäsen värnpliktige nr 274/2
Falk och 6) andre ammunitionshämtaren vid samma pjäs värnpliktige nr
320/2 Klingström uppgåvo vid bataljonsförhöret, att de icke hade något
att meddela utöver vad Axelsson anfört. De hade icke haft sig bekant,
att viskning skulle verkställas vid skjutning med svartkrut.

7) Biträdande riktaren vid första pjäsen värnpliktige nr 267/2 Edvardsson
uppgav vid bataljonsförhöret, att viskning icke verkställts efter något
skott, och hade eljest utöver vad av förenämnda Axelsson, Falk och Kling
ström anförts intet att tillägga.

8) Pjäsbefälhavaren vid andra pjäsen korpralen nr 6/2 Vahlin anförde
vid bataljonsförhöret följande. Han hade sett förloppet vid olyckan. Ett
skott vid första pjäsen hade med ett väsande ljud gått bakåt, varvid laddaren
ramlat omkull och pjäsbefälhavaren utstött höga rop, då han fått
brinnande krut på bröstet. Vid första pjäsens betjänande hade Dahlin
ej fäst sig. En hink vatten hade funnits framförd till varje pjäs. Viskning
hade icke företagits vid andra pjäsen — Dahlin hade dock vetat att
viskning skulle verkställas vid skjutning med svartkrut — men han hade
iakttagit, att laddaren sett efter i laddningsrummet efter varje skott, att
brinnande rester icke förekomme. Dahlin hade icke blivit instruerad att
ovillkorligen viska vid skjutning med svartkrut.

Vid krigsrätten vidhöll Dahlin den avgivna berättelsen, med tillägg att
han icke vid något föregående tillfälle deltagit i skjutning med svartkrut.

9) Laddaren vid andra pjäsen värnpliktige nr 263/2 Larsson uppgav
vid bataljonsförhöret, att vattenhinkar varit framförda till pjäserna.
Larsson hade icke viskat efter avgivet skott. Han hade icke vetat, att
viskaren skulle fuktas i vatten eller över huvud att viskning skulle verkställas
efter lösskjutning med svartkrut.

10) Pjäsbefälhavaren vid tredje pjäsen 1. klass kustartilleristen nr 40/2
Örtengren uppgav vid bataljonsförhöret, att han haft klart för sig, att
viskning skulle verkställas efter varje skott vid skjutning med svartkrut.
På grund av klickar hade intet skott hunnit avlossas vid tredje pjäsen.

11) Laddaren vid tredje pjäsen värnpliktige nr 328/2 Fagerlund uppgav
vid bataljonsförhöret, att vattenhink varit framförd till tredje pjäsen.
Fagerlund hade haft klart för sig, att han skulle viska på order av
pjäsbefälhavaren och att viskaren därvid skulle vara doppad i vatten.

12) Pjäsbefälhavaren vid fjärde pjäsen 2. klass kustartilleristen nr 14/2
Troile uppgav vid bataljonsförhöret följande, som vid krigsrätten vidhölls:
Viskning hade under ifrågavarande skjutning icke verkställts vid
fjärde pjäsen, men det hade väl eftersetts och Trolle hade känt med handen,
att inga glödande rester funnits kvar i laddningsrummet efter skottlossningen.
Trolle hade aldrig förut deltagit i lösskjutning med svartkrut.
Han hade haft klart för sig att viskning skulle verkställas och att
detta vore bestämt i artillerireglementet för kustartilleriet. Trolle hade
dock vid ifrågavarande tillfälle icke kommit att tänka därpå, utan ansett
det tillräckligt med den kontroll han vidtagit genom att känna efter med
handen. — På löjtnanten Lindebergs föranledande tillfrågad, huruvida
ej vid visst tillfälle viskaren varit uppförd till viskning, uppgav Trolle
att viskaren varit upplyftad från marken och uppförd till viskning, men
att viskningen ej fullföljts, då Trolle ansett det obehövligt.

13) Laddaren vid fjärde pjäsen värnpliktige nr 313/2 Jansson uppgav
vid bataljonsförhöret följande. Vattenhink hade varit framförd vid fjärde
pjäsen. Jansson hade vetat, att viskning skulle verkställas alltid efter
varje skott vid skjutning med svartkrut. Viskning hade dock ej utförts
vid fjärde pjäsen, enär det ej kommenderats av pjäsbefälhavaren. Såväl
pjäsbefälhavaren som Jansson hade emellertid efter varje skott sett efter,
att inga brinnande rester funnits kvar i kanonen. — På av löjtnanten Falkemo
given anledning uppgav Jansson, att viskare varit framförd vid
fjärde pjäsen. Viskaren hade vid visst tillfälle varit upplyftad till viskning
men ej kommit till användning, enär pjäsbefälhavaren själv företagit
kontroll av kammaren.

I en till krigsrätten överlämnad skrivelse i oktober 1929 från tjänstförrättande
kompanichefen G. Carle till regementschefen hade meddelats,
att vid 2. kompaniets lösskjutningar med 8 cm. kanoner M/81 under åren
1927—1929 laddningarna utgjorts av svartkrut med undantag för de skjutningar,
som år 1929 utförts av rekrytskolan, då dylika laddningar av röksvagt
krut kommit till användning.

Av två för krigsrätten tillgängliga skrivelser den 31 oktober och den 1
november 1929 från riksförsäkringsanstalten till regementschefen inhänn
tas, att anstalten beträffande korpralen N. H. Nilsson åsamkade brännskador
och ögonsjukdom samt värnpliktige J. B. Karlsson åsamkad handskada
funnit skadorna och sjukdomen hava ådragits under sådana förhållanden,
att ersättning i anledning därav kunde utgå jämlikt bestämmelserna
i kungl, förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Det upplystes vid krigsrätten, att värnpliktige Karlsson fått ena armen
så svårt skadad, att den måst amputeras.

Vid krigsrätten såsom åklagare tillstädesvarande t. f. krigsfiskalen Arvid
Magne förklarade vid rättegångstillfället den 16 november 1929, att
han icke förde någon talan i målet, och förordnade krigsrätten genom beslut
samma dag i anledning därav, att målet skulle från vidare handläggning
avskrivas.

I skrivelse den 5 juni 1930 till marinförvaltningen anhöll dåvarande
militieombudsmannen, att marinförvaltningen ville i ärendet avgiva utlåtande.

Med anledning härav anförde mar inför vältning en i skrivelse den 10
juli 1930 följande.

Den övning, vid vilken olyckan inträffat, hade avsett s. k. lösskjutning,
d. v. s. skjutning utan projektil vid ett batteri örn fyra pjäser 8 cm
kanoner (lätta kanoner). Ammunitionen hade endast bestått av svartkrut,
som ej varit inneslutet i patronhylsor. Beträffande säkerhetsföreskrifter
under dylik övningsskjutning och tillsynen över desamma gällde
nedan nämnda stadganden. Artilleriinstruktionen den 29 juni 1921 för
kustartilleriet — innehållande program och föreskrifter för utbildning
— bestämde i mom. 77, att ledaren av övningen vore ansvarig för att
gällande säkerhetsföreskrifter tillämpades samt att i övrigt erforderlig
försiktighet iakttoges. Vid sådan övning, varom här vore fråga, gällde
enligt mom. 176, att avseende i främsta rummet skulle fästas vid att en
var följde de i artillerireglementet givna bestämmelserna. Nyssnämnda
reglemente, fastställt att tillsvidare lända till efterrättelse den 20 februari
1914, meddelade reglerna för skjutning, kommandoorden, olika befälhavares
funktioner o. s. v. Enligt A kap. VI § 27:3 hade pjäsbefälhavare
såsom allmänt åliggande bland annat att övervaka, att underlydande
personal fullgjorde sina åligganden, och pjäsbetjänings åligganden omfattade
enligt samma kap. § 29:1 under skjutning i vissa fall viskning.
Pjäsbefälhavaren anbefallde viskning (samma kap. § 34:1 och § 36: 7),
och sådan skulle alltid verkställas omedelbart efter skottlossning, under
skjutning med svartkrut, såvida laddningen ej vore innesluten i patronhylsa.
Närmare föreskrifter örn klargöring av den för viskning erforderliga
materielen återfunnes i samma reglemente C kap. VI § 21. Det
tillhörde korpralsulbildningen vid kustartilleriets artilleriavdelningar att

äga kännedom om dessa föreskrifter ock erfarenhet av deras tillämpning
(reglemente för kustartilleriets skolor och övningar den 8 juni 1926, § 24).

Handlingarna utvisade, att de ovan återgivna säkerhetsföreskrifterna
icke iakttagits, i det att i artillerireglementet föreskriven viskning underlåtits,
ävensom att olyckan följt på grund härav. Att vidtaga åtgärd för
beivrande av den sålunda otvivelaktigt begångna försummelsen torde
icke ankomma på marinförvaltningen i annan händelse, än att kronan
lidit ekonomisk skada av försummelsen och i samband med yrkande örn
ersättning för skadan. För närvarande förelåge icke sådana omständigheter.
Örn emellertid kronan komme att förpliktas utgiva skadestånd
till klaganden, skulle anledning uppkomma för marinförvaltningen att
väcka regresstalan mot den eller dem som felat. Icke heller hade marinförvaltningen
funnit behov föreligga av någon ändring av gällande föreskrifter,
vilka syntes vara tydliga och lämpliga. Då det närmast tillhörde
vederbörande militära befäl att överväga, huruvida frågan påkallade
att hos vederbörande inskärptes vikten av noggrant iakttagande av
givna säkerhetsföreskrifter, hade marinförvaltningen i skrivelse den 10
juli 1930 delgivit chefen för kustartilleriet vad i frågan förekommit för
den åtgärd chefen kunde linna ärendet föranleda.

Vad anginge klagandens ersättningsanspråk hade marinförvaltningen
under hand från riksförsäkringsanstalten inhämtat, att klaganden tillerkänts
en årlig livränta från den 13 februari 1930 till och med den 12
februari 1931 å 882 kronor, därvid hans invaliditetsgrad beräknats till
75 procent. Marinförvaltningen ansåge sig i ärendets nuvarande läge
icke hava skäl att hos Kungl. Majit föreslå utverkande åt klaganden av
högre ersättning än ovan nämnts. Särskilt hade ämbetsverket därvid
beaktat, att något åtal mot militär befälhavare icke följt på undersökningen
inför krigsrätt i anledning av olyckan, varför tillräcklig anledning
åtminstone för närvarande saknades att betrakta olycksfallet annorlunda
än annat olycksfall, som avsåges i olycksfallsförsäkringslagen;
och det stöde ju klaganden fritt att vid vederbörlig domstol anhängiggöra
den talan på skadestånd utöver nämnda livränta, vartill han ansåge
sig berättigad. Slutligen finge marinförvaltningen meddela, att undersökning
igångsatts inom ämbetsverket för utrönande, huruvida skjutning
med svartkrut, som ej vore inneslutet i patronhylsa, skulle kunna upphöra
vid kustartilleriet. Vid flottans övningar och utbildning förekom
me numera icke skjutning med dylikt krut.

I skrivelse den 21 juli 1930 anmodade tjänstförrättande militieombuds
mannen chefen för Vaxholms kustartilleriregemente att inkomma med
yttrande i ärendet. Tillika anhöll tjänstförrättande militieombudsman
nen, att regementschefen ville infordra och till militieombudsmannen insända
yttrande från regementskrigsrättens ledamöter ävensom från åkla
garen t. f. krigsfiskalcn Magne.

Med skrivelse den 9 september 1930 översände regementschefen yttrande
från regementskrigsrättens ledamöter och från t. f. krigsfiskalen Magne,
varjämte regementschefen, under framhållande att han icke varit regementschef
vid den tidpunkt då målet anhängiggjordes, anförde, att han
syntes sakna anledning att avgiva särskilt yttrande.

I skrivelse den 4 oktober 1930 till regementschefen anhöll militieombudsmannen,
att denne ville infordra och till militieombudsmannen insända
yttrande i ärendet från löjtnanterna Lindeberg och Falkemo, och
anförde militieombudsmannen därvid följande. I ärendet hade militieombudsmannen
särskilt uppmärksammat, beträffande Lindeberg, att
han, som fört befälet vid ifrågavarande skjutövning, underlåtit att före
övningens början meddela instruktion därom, att viskning av artilleripjäserna
skulle företagas efter varje skott, ehuru sådan instruktion med
hänsyn, till pjäsbetjäningarnas föregående utbildning varit erforderlig,
och att, oaktat vid samtliga tre pjäser, nied vilka skott avlossats, viskning
underlåtits efter varje under övningen avlossat skott, Lindeberg
uraktlåtit att beivra pjäsbefälhavarnas försummelse att reglementsenligt
kommendera »viska» oell i övrigt tillse att viskning skedde, samt beträffanden
1 alleania, att han, som haft order att under skjutningen övervaka
betjänandet av tredje och fjärde pjäserna, emedan pjäsbetjäningarna
bitr varit ovana, på motsvarande sätt som Lindeberg underlåtit att fullgöra
sina åligganden med avseende å sistnämnda pjäser.

Med skrivelse den 29 oktober 1930 översände chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
de begärda yttrandena.

Löjtnanten Lindeberg anförde i sitt yttrande följande. Före skjutningen
hade Lindeberg meddelat pjäsbefälhavarna, att skjutningen skulle äga
rum med svartkrut, och hade beordrat pjäsernas klargörande för lösskjutning.
Lindeberg hade låtit hämta hinkar med vatten oell utplacera
dessa vid pjäserna. Däremot hade Lindeberg ej särskilt påpekat bestämmelserna
angående, viskning efter värjo skott. Skjutningen hade
varit ordnad som en sista förövning före skarpskjutningarna. Vid skjutningens
början hade Lindeberg haft sin plats mellan andra och tredje
pjäserna. I första laget hade klick inträffat vid tredje pjäsen, och dä
pjäsbetjäningen förfarit felaktigt, hade Lindeberg ingripit där och rättat.
Under tiden hade rapporterats klart från övriga pjäser, och ett lag eld
hade kommenderats. Först när detta lag skjutits, hade tredje pjäsen
blivit klar. Sedan Lindeberg för manskapet vid samtliga pjäser påpekat
förfaringssättet vid klick, hade skjutningen fortsatts. Lindeberg hade
därvid stått kvar vid tredje pjäsen, och då klick återigen rapporterats
därifrån, hade Lindebergs uppmärksamhet ånyo riktats dit. Under detta
lag hade dyckan inträffat. Lindebergs uppfattning hade varit, att viskning
verkställts efter första laget vid fjärde pjäsen. Övriga pjäser hade
Lindeberg icke hunnit iakttaga på grund av klickarna vid tredje pjäsen.

Löjtnanten Falkemos yttrande var av följande innehåll. Till en början

framhölles, att han varken beordrats eller eljest haft någon som helst
befattning med första pjäsen, vid vilken ifrågavarande skjutolycka skett.
Falkemo hade haft order att övervaka tredje och fjärde pjäserna. Pjäsbefälhavarna
vid dessa pjäser hade medgivit, att de ägt kännedom örn
föreskriften att viskning skulle ske efter varje avlossat skott. Vid tredje
pjäsen hade intet skott avlossats. Falkemo hade iakttagit, att viskaren
uppförts till viskläge, då första skottet gått från fjärde pjäsen. Ungefär
samtidigt hade rapporterats klick vid tredje pjäsen. Falkemo kunde ej
bestämt erinra sig detaljerna men holle för sannolikt, att han omedelbart
gått fram till tredje pjäsen, dels för att övervaka att mekanismen till
kammaren icke öppnades under de föreskrivna närmaste två minuterna,
dels för att därefter undersöka vilka förhållanden som kunde hava förorsakat
klick. Det läge i sakens natur, att Falkemo därvid undersökt om
laddningen placerats för långt fram i kammaren samt huruvida och i
sådant fall i vad män tändmedlet orsakat åverkan å krutladdningen.
Allt detta hade tagit så låug tid, att omladdning skett vid fjärde pjäsen
innan Falkemo hunnit att ånyo observera densamma. Sedan batterichefen
ånyo kommenderat eld samt vid tredje pjäsen åter inträffat klick,
hade det nyss angivna förfaringssättet från. Falkemos sida upprepats.
Att Falkemos huvudsakliga uppmärksamhet efter dessa båda klickar
riktats å tredje pjäsen vore tydligt för den, som insåge vilken allvarlig
sak en klick kunde vara. Falkemo hade icke haft tillfälle och ej heller
anledning att särskilt noga observera allt vad som försiggått vid fjärde
pjäsen, detta så mycket mindre som Falkemo genom sin omförmälda iakttagelse
rörande viskning efter första skottet vid fjärde pjäsen haft den
bestämda uppfattningen, att pjäsbefälhavaren hade klart för sig och
följde reglementets bestämmelser rörande viskning. På grund av det
anförda hemställde Falkemo, att saken icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

I skrivelse den 4 oktober 1930 tili förre korpralen N. H. Nilsson anmodade
militieombudsmannen denne att avgiva yttrande i ärendet, och
anförde militieombudsmannen därvid följande. Såvitt Nilsson anginge
hade militieombudsmannen i ärendet särskilt uppmärksammat, att han
efter vart och ett av de under ifrågavarande skjutövning med första pjäsen
avlossade skotten underlåtit att reglementsenligt kommendera »viska»
och tillse, att viskning skedde.

I yttrande, som inkom till militieombudsmansexpeditionen den 24 oktober
1930, anförde Nilsson följande.

Inför regementskrigsrätten hade Nilsson anfört, att han under skjutningen
icke tänkt på att viskning skulle företagas efter skotten. Av
protokollet kunde det synas som örn Nilsson icke skulle hava tänkt allenast
på att viskning ej vore erforderlig. Rätta förhållandet vore emel
lertid, att Nilsson över huvud icke haft någon tanke på viskning, varav
följde att Nilsson icke övervägt, huruvida viskning borde ske eller ej.

Någon medveten underlåtenhet hade Nilsson sålunda i allt fall icke låtit
komma sig till last, och Nilsson, förmenade, att hans förhållande till
olyckan borde bedömas med beaktande av huruvida han rimligen bort
hava tänkt på att giva order örn viskning.

Såvitt Nilsson kunde erinra sig, hade han före olyckan icke deltagit i
lösskjutning med svartkrut sedan år 1925 under rekrytskolan. Väl hade
då viskning verkställts, men Nilsson kunde ej erinra sig med vilken noggrannhet
föreskrifterna härom iakttagits. I instruktionerna förekomme,
som uppgivits, dylika föreskrifter, men detta liksom förfarandet vid skjutningen
år 1925 vore förhållanden, som Nilsson nu efter olyckshändelsen,
sedan han lugnt övertänkt saken, dragit sig till minnes. Vid förhören
hade Nilsson därför sagt, att han haft kännedom att viskning skulle
företagas, men vid skjutövningen hade hans kunskap i ifrågavarande
hänseende icke varit aktuell. Utom det att fem år förflutit sedan Nilsson
över huvud deltagit i skjutning av detta slag, ville Nilsson framhålla, att
det varit första gången han tjänstgjort som pjäsbefälhavare vid sådan
skjutning den dagen olyckan inträffat. Före övningen hade befälet icke
för Nilsson och ej heller för de övriga i övningen deltagande särskilt påpekat,
att viskning borde företagas, eller framhållit, att olycka lätteligen
kunde ske, därest viskning underlätes. Löjtnanten Lindeberg hade uppgivit,
att han underrättat pjäsbefälhavarna örn att skjutning med svartkrut
förestode. Det vore riktigt, att han för pjäsbetjäningen förevisat en
laddning (löst skott), men såvitt Nilsson kunnat höra hade han ej särskilt
nämnt att laddningen utgjorts av svartkrut. Av förhören franninge,
att även övriga deltagare i övningen satts till skjutningen, ehuru de, om
det läge så mycken vikt på viskningen, varit synnerligen illa rustade för
övningens lyckliga genomförande, eftersom deras vetskap örn nödvän
digheten av att viskning verkställdes, liksom örn sättet för verkställigheten
härav, varit så bristfällig. Det syntes Nilsson som örn alla haft
rätt att fordra, att viskningsåtgärden blivit särskilt inpräntad och in
övad, innan denna farliga lösskjutning ägt rum. Det hade upplysts att
endast Trolle fått särskilt undervisning örn viskning efter skjutning med
svartkrut, men ej ens denne hade tänkt på att anbefalla viskning. Det
vore då av föga betydelse, att Trolle vid förhören uppgivit, att han »haft
klart för sig» att viskning skulle ske. Hans kunskap hade icke varit
sådan att han vid skjutningen haft någon nytta därav, ty hade han icke
vid övningen tänkt på att beordra viskning, så hade han praktiskt taget
under skjutningen ej heller haft vetskap örn viskningsföreskriften.

Det förefölle Nilsson som örn ej heller befälhavaren löjtnanten Lindeberg
varit särdeles övertygad örn att viskning erfordrats, ty ehuru han
väl ej kunnat undgå att märka att viskare icke kommit till användning,
hade han låtit detta passera utan anmärkning.

Nilsson hemställde sålunda, att hans underlåtenhet i förevarande hänseende
måtte anses som fullt ursäktlig och ej av beskaffenhet att för

Nilsson kunna medföra ansvar. De uteblivna viskningsåtgärderna syntes
få tillskrivas bristande instruktioner från ledningens sida. Ävenledes
ville Nilsson framhålla, att ett flertal skott lossats utan att viskning företagits
och utan att olycka skett. Det torde därför icke med tillräcklig
grad av visshet kunna antagas, att olyckan ifråga orsakats av underlåten
viskning. Nilsson hade ju sett efter i mddningsrummet att inga brinnande
rester där kvarblivit. Visserligen hade rök funnits i krutkammaren,
och ehuru Nilsson med anledning därav icke velat bestämt påstå, att
inga sådana bränder funnits, vore Nilsson dock själv övertygad örn att,
därest sådana legat därstädes, Nilsson skulle hava sett dem glöda genom
röken.

I skrivelse den 20 december 1930 till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
anhöll militieombudsmannen att regementschefen ville, efter
erforderlig utredning, så snart ske kunde meddela militieombudsmannen
upplysning och avgiva yttrande i följande hänseenden:

1) upplysning örn den undervisning, som enligt gällande instruktioner
eller eljest meddelade bestämmelser, innan skjutning med svartkrut före
foges, skulle meddelas rörande servispersonals åligganden vid dylik
skjutning;

2) så fullständiga upplysningar, som kunde åstadkommas, rörande såväl
den teoretiska undervisning, de vid ifrågavarande skjutövning tjänstgörande
pjäsbefälhavarna, laddarna och mekanismskötarna under tiden
intill övningen erhållit i sådan servispersonals åligganden vid skjutning
med svartkrut, som ock omfattningen av de praktiska övningar i dylik
skjutning, vari nämnda personal intill samma tid deltagit;

3) upplysningar till bedömande av huruvida löjtnanterna Lindeberg
och Falkemo — med hänsyn till kännedom örn den dem underlydande,
vid skjutövningen tjänstgörande personalens teoretiska och praktiska utbildning
— haft anledning antaga, att personalen vid övningens början,
utan särskild då lämnad instruktion, ägt vederbörlig kunskap örn sina
åligganden vid skjutning med svartkrut;

4) upplysning huruvida närmare bestämmelser rörande nu ifrågavarande
skjutövning meddelats av kompanichefen eller högre chef;

5) de upplysningar örn karaktären av ifrågavarande skjutövning, som
erfordrades för bedömande av huruvida befälet haft att, uteslutande eller
företrädesvis, ägna sin uppmärksamhet åt eldens ledning eller haft att
ägna väsentlig uppmärksamhet åt det sätt, varå servispersonalen fullgjorde
sina tjänsteåligganden med avseende k pjäsernas handhavande
(jämför artilleriinstruktionen för kustartilleriet § 31 mom. 176 tredje
stycket och marinförvaltningens utlåtande i ärendet);

6) upplysningar till bedömande av möjligheterna för löjtnanterna Lin
deberg och Falkemo att öva uppsikt över att underlydande personal full -

gjorde sina skyldigheter vid ifrågavarande skjutövning, såsom rörande
avståndet mellan kanonerna, terrängens beskaffenhet m. m.;

7) yttrande av regementschefen — under beaktande av de upplysningar,
som sålunda av regementschefen lämnades, och av den föregående utredningen
i ärendet, särskilt marinförvaltningens utlåtande — örn de tjänstetörsummelser,
som regementschefen kunde anse hava vid skjutövningen
begåtts av personal i olika tjänsteställning.

I yttrande den 16 mars 3931 anförde regementschefen översten L. T.
Hasselgren följande.

1. Bestämmelser för exercis, härvid även inbegripet förfaringssättet vid
användandet av svartkrutladdningar vid ifrågavarande pjässlag, återfunnes
i »Förslag till artillerireglemente för kustartilleriet (AR)». I avd.
A § 34:1 föreskreves:

»Viskning verkställes på P:s kommandoord: Viska!

under skjutning med svartkrut, såvida laddningen ej är innesluten i
patronhylsa, alltid omedelbart efter kammarens öppnande efter skottlossningen
och då fastnad krutslagg utgör hinder för projektilens rätta ansättande
eller patronens införande samt

i övrigt, då viskning är behövlig.

Den i vatten fuktade viskaren införes bakifrån, tills den kommer in i
projektilläget, och omvrides ett par varv i krutkammaren, varefter den
hastigt utdrages samt tvättas över läskbaljan (kanonpytsen).

Omedelbart efter viskningen och innan laddbryggan isättes, skola i krutkammaren
eller skruvmodern möjligen kvarliggande rester av kardustyg
borttagas. Lösa krutflagor på stötbottnen avlägsnas.»

I avd. C § 21:22 vore anbefallt:

»BR klargör---och vid skjutning med svartkrut kammarviskare.

1. AH uttager---och vid skjutning med svartkrut kanonpyts, som

fylles med färskvatten.

2. AH uttager---och vid skjutning med svartkrut kamm arviskar e.»

I samma paragraf, mom. 25, Anm. 2, föreskreves:

»Då viskning skall utföras (avd. A § 34:3), verkställes denna av L med
biträde av MS».

»Artilleriinstruktion för kustartilleriet (Al) 1921 kap. II. Laddningsövningar»,
innehölle endast bestämmelser för övningarna» omfattning.

»Reglemente för kustartilleriets skolor och övningar (SRK) 1926» föreskreve
i §§ 18 och 24 för rekryt- och korpralskolorna för stammanskapet
vid artilleriavdelningen bland annat beträffande ämnet artilleriexercis:
»langnings-, laddnings-, avfyrnings- och orderöverföringsövningar
enligt föreskrifterna i AI».

Generalorder nr 1305/26, innehållande föreskrifter för de värnpliktiges
utbildning, föreskreve beträffande ämnet artilleriexercis i rekrytskola för
artilleriavdelningen detsamma, som ovan anförts beträffande SEK.

Utöver ovannämnda utbildningsföreskrifter förefunnes inga instruktio -

ner eller eljest meddelade bestämmelser beträffande undervisning för
pjäsbetjäningen vid lösskjutning med svartkrut.

2. De vid skjutningen deltagande pjäsbefälhavarna, samtliga tillhörande
stammanskapet, hade genomgått följande skolor:

Utöver den såväl teoretiska som praktiska undervisning, som bibringats i
rekryt- och korpralskolorna, hade — fortsatte regementschefen — samtliga
pjäshefälhavare beretts tillfälle att, vid början av de värnpliktigas
utbildning år 1929, på egen hand under tjänstetid vid ifrågavarande pjässlag
studera dess betjänande enligt AR. Praktiska övningar vid skjutning
med svartkrut hade ägt rum såväl under rekrytskolorna som under regementsövningarna
åren 1927—1929, med undantag för rekrytskolan sistnämnda
år, då röksvagt krut kommit till användning. Huruvida pjäshefälhavarna
deltagit vid skjutövningar med svartkrut, hade icke kunnat
utredas; enligt deras egna uttalanden vid bataljonsförhöret och krigsrätten
skulle endast korpral Nilsson förut hava deltagit vid dylik skjutning.

Att pjäsbefälhavarna varit väl medvetna örn att viskning skulle äga
rum, och att de alltså blivit instruerade härutinnan, framginge dels av att
samtliga vid bataljonsförhöret och krigsrätten medgivit sin kännedom örn
att viskning skulle äga rum, dels av att vid de tre pjäser, där skott blivit
avfyrade, de antingen själva undersökt eller uppmärksammat, att laddaren
sett efter, att inga brinnande rester efter föregående laddning funnes kvar
i laddningsrummet. De torde således även varit underkunniga örn orsaken
till att viskning var erforderlig.

De vid skjutningen deltagande laddarna och mekanismskötarna, samtliga
värnpliktiga, vilka genomgått rekrytskolan 1929, hade Aud rekrytskolans
lös- och skarpskjutningar ingått i pjäsbetjäning. De hade dock förut icke
deltagit vid lösskjutning med svartkrut, enär vid lösskjutningen under
nämnda rekrytskola laddningar av röksvagt krut kommit till användning.
Huruvida denna personal blivit under ifrågavarande skola i erforderlig
grad instruerad beträffande viskning, hade icke kunnat utredas. Dock
framginge av protokollen från bataljonsförhöret och krigsrätten, att åtminstone
laddarna Aud 3. och 4. pjäserna kände till att viskning skulle äga
rum, Amrför instruktion härom tydligen blivit meddelad. På grund aA’
det stora antal liandräckningskommenderingar, som under sommarens övningar
måste utgå även från i övningarna deltagande personal, kunde det
fallet tänkas, att någon av de värnpliktiga varit bortkommenderad vid de
tillfällen, då instruktion i viskning blivit meddelad.

1 Före anställningen vid KA furir vid A. (i.

» Dahlin................

1. kl. kustart. Örtengren

2. ■» » Trolle .....

Korpral Nilsson

Rekrytskola Korpralskola

1924—1925 1925—1926, 1927
1 1927—1928

1926— 1927 1927—1928

1927— 1928 1928—1929

3. Löjtnanten Lindeberg hade under rekrytskolan 1929 varit kommenderad
såsom instruktionsofficer för den avdelning av 2. kompaniet, vilken utbildades
bland annat vid 8 cm. pjäserna. Han bade dock varit bortkommenderad
till annan tjänstgöring under den tid, då lösskjutning verkställdes
med nämnda pjäser. Enär lian alltså, med ovan nämnt undantag, baft
band örn utbildningen under rekrytskolan, och då lösskjutning brukat verkställas
med laddning av svartkrut, varför det ej funnits skäl för honom
att förutsätta, att dylik laddning ej även använts ifrågavarande år, borde
han på grund härav baft anledning antaga, att personalen vid påtalade,
övnings början, utan särskild då lämnad instruktion, ägt vederbörlig kunskap
örn sina åligganden vid skjutning med svartkrut. Detta syntes även
framgå av att han endast ansett behövligt att före skjutningen underrätta
pjäsbefälbavarna örn att skjutning med svartkrut förestod, samt att lian
låtit hämta och till pjäserna framsätta hinkar med vatten.

Löjtnanten i reserven Falkemo, som fullgjort sin repetitionsövning under
tiden 20 augusti—30 september, bade härunder varit kommenderad såsom
instruktionsofficer under löjtnanten Lindebergs befäl vid den avdelning av
2. kompaniet, som bland annat bemannade 8 cm. pjäserna. Enär manskapspersonalen
vid denna avdelning varit utbildad under rekrytskolan och
förut deltagit i såväl lös- som skarpskjutning med nämnda pjäser, hade för
löjtnanten Falkemo ingen särskild anledning förefunnits att reflektera över
personalens utbildningsståndpunkt i här påtalat avseende.

4. Några närmare bestämmelser rörande ifrågavarande skjutövningar bade
icke blivit meddelade av kompanichefen eller högre chef och vore ej i
något reglemente anbefallda.

5. Under regementsövningarna skulle med 8 cm. pjäserna skjutas serier
med skarpa skott mot rörligt mål på sjön. Ifrågavarande lösskjutning
hade varit lagd som förövning till dessa skjutningar. Vid den ringa tillgång
på lös ammunition, som numera på grund av de sparsamt tillmätta
övningsanslagen kunde avses för lösskjutningar, måste nämligen desamma
anordnas såsom förövningar till de kommande skarpskjutningarna, d. v. s.
eldhastigheten skulle vara densamma. Löjtnanten Lindeberg hade därför,
vid före skjutningen verkställd orientering, särskilt påpekat, att betjänandet
av pjäserna borde verkställas lika fort som vid skarpskjutning. Härvid
borde framhållas, att serviserna bestått av utbildad personal, som förut
deltagit vid såväl lös- som skarpskjutningar med samma pjäser. Skjutövningens
ovan påtalade karaktär av direkt förövning till skarpskjutning
hade dock icke lagt hinder i vägen för befälet att ägna väsentlig uppmärksamhet
åt det sätt, varpå pjäsbetjäningen fullgjorde sina tjänsteåligganden
med avseende på pjäsernas handhavande. Att så även varit fallet
framginge, dels av att löjtnanten Lindeberg, då klick inträffat vid 3. pjäsen
i första laget, och varvid pjäsbetjäningen hade förfarit felaktigt, ingripit
där och rättat samt efter andra laget för samtliga pjäsbetjäningar
påpekat förfaringssättet vid inträffad klick, dels av att även löjtnanten

Falkemo ingripit vid 3. pjäsen för att undersöka orsaken till den inträffade
klicken. Hade mindre intresse nedlagts på denna detalj, som dock vore
av synnerligen stor betydelse med hänsyn till risken för olyckshändelse,
så skulle, så paradoxalt det än kunde låta, befälet antagligen varseblivit
uraktlåtenheten att verkställa viskning.

6. Batteriet hade stått uppställt på jämn, obevuxen mark med 15 m.
luckor mellan pjäserna. Bakom batteriet hade befunnit sig en tvärbrant
bergvägg, som endast medgivit utrymme bakåt av 5—8 m.

Vädret hade varit klart med god sikt före skjutningens början, men, då
svag vind blåst från batteriets högra flygelpjäs (4. pjäsen) mot vänstra
flygelpjäsen (1. pjäsen), hade röken, som vid skjutning med svartkrut vore
riklig, drivit ner mot batteriets vänstra del och försämrat sikten där.

Batterichefens (löjtnanten Lindeberg) plats hade från början varit på en
batteriredskapslåda 5 m. bakom och mitt för luckan mellan 2. och 3. pjäserna.
Under skjutningen hade han uppehållit sig vid 3. pjäsen på grund
av de där inträffade två klickarna.

Löjtnanten Falkemo hade varit troppbefälhavare vid 2. troppen och hade
således intet att bestämma vid 1. troppen, där olyckan inträffat. Hans
plats hade från början varit bakom luckan mellan 3. och 4. pjäserna, men
hade han sedermera förflyttat sig till 3. pjäsen.

Under skjutningen hade det varit såväl löjtnanten Lindebergs som löjtnanten
Falkemos uppfattning, att viskning verkställdes vid 4. pjäsen.

7. Vid bedömandet av de tjänsteförsummelser, som eventuellt blivit begångna
vid ifrågavarande skjutövning, vore det nödvändigt att skilja på
sådana, som eventuellt ägt rum före skjutningen och vilka stöde i samband
med personalens utbildning, samt sådana, som begåtts vid skjutningen.

Hade personalen under utbildningstiden icke i erforderlig grad blivit
instruerad och inövad i pjäsbetjäningens åligganden i enlighet med gällande
bestämmelser (mom. 1 ovan), tolle ansvaret härför icke endast på
instruktionsofficeren utan även på kompanichefen, vilken det enligt RM
lil, § 177: 2 ålåge att, vad på honom ankomme, ansvara för, att envar av
manskapet vore väl utbildad för den tjänstgöring, för vilken han vore avsedd
vid mobilisering. Enligt samma paragraf, mom. 1, vore kompanichefen
under bataljonschefen ansvarig för kompaniets krigstukt, krigsduglighet
och tjänstbarhet i övrigt. Bataljonschefen vore enligt § 173:1 under
regementschefen ansvarig för detta, i vad rörde bataljonen. I samma paragraf,
mom. 2 c, föreskreves, att honom ålåge att med uppmärksamhet följa
den utbildning, som meddelades vid kompanierna. I § 167:1 funnes bestämt,
att regementschefen vore under chefen för kustartilleriet ansvarig
för regementets krigstukt, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt. Givetvis
kunde icke ansvaret för det skedda anses åligga högre befälhavare.
Dessa kunde icke övervaka samtliga detaljer. Huruvida något brustit vid
utbildningen, därom kunde översten nu icke förebringa någon utredning.
Det torde ej heller kunna förväntas, att översten, som ej varit regements -

chef vid tidpunkten ifråga, skulle uttala sig angående utbildningen vid
regementet.

Som översten förut anfört, syntes det dock vara ovedersägligt, att instruktion
angående viskning blivit meddelad. Av vittnesmålen framginge,
att 6 man, varav 2 värnpliktiga, haft sig bekant, att viskning skulle äga
rum. Detta vore ett positivt uttalande, som utvisade, att undervisning i
denna sak blivit meddelad, 5 värnpliktiga däremot sade sig icke hava vetat
örn detta. Dessa senare vittnesmål uteslöte dock icke, att vederbörande
glömt den undervisning, som härutinnan meddelats.

Vid skjutningen hade batterichefen klargjort för pjäsbetjäningarna, att
skjutning skulle verkställas med svartkrutladdningar dels genom att med
dela detta, dels genom att låta framföra vattenfyllda hinkar till pjäserna.
Skulle någon försummelse härvid kunna läggas löjtnanten Lindeberg till
last, skulle det vara, att han icke reflekterat över, huruvida den under
rekrytskolan verkställda lösskjutningen, då han tillfälligt varit bortkommenderad,
utförts med svartkrut eller röksvagt krut, samt att han icke
såsom en extra försiktighetsåtgärd särskilt påpekat, att viskning skulle
verkställas efter varje skott. Att batterichefen lämnat sin plats mitt bakom
batteriet och begivit sig till 3. pjäsen vid där inträffad klick, vore naturligt
under beaktande av den risk för olyckshändelse en sådan kunde
medföra.

Löjtnanten Falkemo syntes icke kunna påläggas något ansvar för det
inträffade.

Däremot hade pjäsbefälhavarna vid 1., 2. och 4. pjäserna begått tjänsteförsummelse
genom uraktlåtande att kommendera viskning, som enligt
AR § 34:1 klart och tydligt ålegat dem, och som de visat sig hava haft
vetskap örn dels enligt vad som framkommit av deras vittnesmål, dels genom
att de själva eller genom laddaren övertygat sig örn, att inga krutrester
kvarlåge i laddningsrummet.

Därefter anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 21 mars 1931 till
chefen för marinstaben, att han ville till militieombudsmannen inkomma
med utlåtande örn de tjänsteförsummelser, som han kunde anse hava vid
ifrågavarande skjutövning begåtts av personal i olika tjänsteställning.

Såsom svar å denna militieombudsmannens anhållan uttalade chefen för
marinstaben i skrivelse den 28 mars 1931, att han ansåge det tillkomma
krigsdomstol att pröva huruvida vid ifrågavarande skjutövning tjänsteförsummelser
kunde hava begåtts av personal i olika tjänsteställning.

Med hänsyn till beskaffenheten av och omständigheterna vid den olycka,
vid vilken värnpliktige Karlsson skadats, hade militieombudsmannen an
sett det vara synnerligen önskvärt att vid fattande av ett avgörande beslut
i ärendet äga tillgång till militära sakkunnigas utlåtanden rörande olyckan
och ansvarigheten för densamma. Sådant utlåtande hade militieom -

budsniannen erhållit av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente, men
måste tydligen chefens för marinstaben omförmälda skrivelse den 28
mars 1931 uppfattas så, att denne ansett sig icke kunna lämna det önskade
utlåtandet. Militieombudsmannen hade ej funnit tillräckliga skäl föreligga
för vidtagande av ytterligare åtgärd för att erhålla sistnämnda utlåtande,
utan företog ärendet i befintligt skick till prövning.

* *

Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsmannen
att ställa löjtnanten Lindeberg under åtal inför regementskrigsrätten vid
Vaxholms kustartilleriregemente. I skrivelse den 5 maj 1931 till t. f. krigsfiskalen
A. Magne anförde militieombudsmannen följande.

Bestämmelser rörande användande av svartkrutladdningar vid ifrågavarande
slag av artilleripjäs hade, på sätt regementschefen frambo lii t,
meddelats i »förslag till artillerireglemente för kustartilleriet (AK)». I
avdelning A, kap. VI § 34:1, föreskreves, att viskning skulle verkställas
på pjäsbefälhavarens kommandoord »viska»'' dels under skjutning med
svartkrut, såvida laddningen ej vore innesluten i patronhylsa, alltid omedelbart
efter kammarens öppnande efter skottlossningen och då fastnad
krutslagg utgjorde hinder för projektilens rätta ansättande eller patronens
införande, dels ock i övrigt, då viskning vore behövlig. Det föreskreves
vidare, att vid viskning den i vatten fuktade viskaren skulle införas bakifrån
i projektilläget, varefter skulle förfaras på sätt närmare i reglementet
angivits. — Beträffande personalens åligganden vid skjutning med svartkrut
anbefalldes i nämnda reglemente avdelning C, § 21: 22, att biträdande
riktaren skulle klargöra kammarviskare, förste ammunitionshämtaren uttaga
kanonpyts, som skulle fyllas med färskvatten, och andre ammunitionshämtaren
uttaga kammarviskare. I samma paragraf mom. 25 anmärkning
2 föreskreves, att då viskning skulle utföras, denna skulle verkställas
av laddaren med biträde av mekanismskötaren.

Körande ansvar för säkerhetsföreskrifters tillämpande stadgades i artilleriinstruktionen
för kustartilleriet (AI) 1921 mom. 77:1 att befälet
under skjutövning skulle föras av officer, ledaren, vilken vore ansvarig
för att gällande säkerhetsföreskrifter tillämpades samt att i övrigt erforderlig
försiktighet iakttoges.

Vidare föreskreves i förenämnda artillerireglemente för kustartilleriet,
avdelning A, kap. VI § 27: 3, att plutonsbefälliavare beträffande plutonen
hade såsom allmänna åligganden, bland annat, att övervaka att underlydande
personal fullgjorde sina åligganden jämlikt föreskrifterna i vederbörligt
kap. VI.

Vad anginge bestämmelser örn utbildning och övning för manskapet funnes
i nyssnämnda artilleriinstruktion för kustartilleriet, kap. II, under

3 — Militieombudsmannenn fimbetsberältelse

rubrik Laddningsövningar, bestämmelser örn föremål för övningarna och
dessas omfattning. — I reglemente för kustartilleriets skolor och övningar
(SRK) 1926 föreskreves i §§ 18 och 24 för rekryt- och korpralskolorna för
stammanskapet vid artilleriavdelningen, bland annat, beträffande ämnet
artilleriexercis följande: »langnings-, laddnings-, avfyrings- och orderöverföringsövningar
enligt föreskrifterna i AI». — Enahanda föreskrift som
den nyssnämnda i SRK hade genom generalorder nr 1305/1926 meddelats
för de värnpliktigas utbildning i ämnet artilleriexercis i rekrytskola för
artilleria vdelningen.

I fråga örn den tjänstgörande personalens av manskapsgrad utbildning
och övning vore upplyst, att pjäsbefälhavaren vid första pjäsen korpralen
Nilsson genomgått rekrytskola åren 1924—1925 samt korpralskola åren
1925—1926 och 1927. Befälhavaren vid andra pjäsen korpralen Dahlin, som
före anställning vid kustartilleriet varit furir vid arméns artilleri, hade
genomgått korpralskola vid kustartilleriet åren 1927—1928. Befälhavaren
vid tredje pjäsen 1. klass kustartilleristen Örtengren hade genomgått rekrytskola
åren 1926—1927 och korpralskola åren 1927—1928. Befälhavaren
vid fjärde pjäsen 2. klass kustartilleristen Trolle hade genomgått rekrytskola
åren 1927—1928 och korpralskola åren 1928—1929.

Praktiska övningar vid skjutning med svartkrut hade ägt rum under
rekrytskolorna och regementsövningarna åren 1927—1929, dock med undantag
för rekrytskolan år 1929, då röksvagt krut kommit till användning.
Samtliga pjäsbefälhavarna hade beretts tillfälle att vid början av de värnpliktigas
utbildning år 1929 på egen hand under tjänstetid vid pjäser av
ifrågavarande slag studera deras betjänande enligt artillerireglementet.

Huruvida de fyra nämnda pjäsbefälhavarna före den nu ifrågavarande
övningen deltagit vid skjutövningar med svartkrut, hade icke kunnat utredas.
Såvitt deras egna uppgifter utvisade, hade endast korpralen Nilsson
förut deltagit i dylik skjutning, dock ej senare än rekrytskolan 1925
och icke såsom pjäsbefälhavare förrän vid ifrågavarande övning.

Samtliga pjäsbefälhavarna hade medgivit, att de vetat att viskning vid
ifrågavarande skjutning skolat äga rum. Korpralen Nilsson hade dock
med närmare motivering tillagt, att hans kunskap härutinnan vid skjutövningen
ifråga icke varit aktuell. Nilsson, som vid krigsrätten anfört
att han under skjutningen ifråga icke tänkt på att viskning skulle företagas
efter skotten, hade i sitt yttrande till militieombudsmannen, med beriktigande
av sistnämnda anförande, uppgivit att han vid tillfället över
huvud icke haft någon tanke på viskning, varav följde att Nilsson icke
övervägt huruvida viskning borde ske eller ej.

De vid skjutövning ifråga tjänstgörande laddarna och mekanismskötarna,
å vilka utförandet av viskningen ankommit, hade samtliga varit värnpliktiga,
som genomgått rekrytskola 1929 och vid skolans lös- och skarpskjutningar
ingått i pjäsbetjäning. De hade dock ej förut deltagit i lösskjutning
med svartkrut. Huruvida denna personal blivit under skolan i

erforderlig grad instruerad beträffande viskning, hade ej kunnat närmare
utredas.

Mekanismskötaren vid första pjäsen Axelsson och laddaren vid andra
pjäsen Larsson, hade uppgivit, att de icke haft kännedom örn sin skyldighet
att viska. Motsatta uppgifter hade i enahanda hänseende lämnats av
laddarna vid tredje och fjärde pjäserna Fagerlund och Jansson.

Övrig i ärendet hörd personal —< förste ammunitionshämtaren Falk,
andre ammunitionshämtaren Klingström och biträdande riktaren Edvardsson,
alla vid första pjäsen — hade förklarat sig icke ägt kännedom örn att
viskning skulle verkställas vid skjutning med svartkrut.

I fråga örn de vid skjutningen tjänstgörande officerarnas kännedom örn
personalens utbildning vore följande upplyst. Löjtnanten Lindeberg hade
under rekrytskolan 1929 varit kommenderad såsom instruktionsofficer folden
avdelning av ifrågavarande kompani, 2. kompaniet, som utbildats vid

8. cm. artilleripjäser. Han hade dock varit bortkommenderad till annan
tjänstgöring under den tid, då lösskjutning verkställdes med dessa pjäser-
Löjtnanten Falkemo hade fullgjort repetitionsövning under tiden
den 20 augusti den 30 september 1929 och därvid varit kommenderad
såsom instruktionsofficer under löjtnanten Lindebergs befäl vid den avdelning
av 2. kompaniet, som bemannade 8 emis pjäserna. — Båda dessa
officerare torde hava haft kännedom örn de skolor, som personalen av manskapet
var för sig genomgått.

Rörande möjlighet och skyldighet för officerarna att vid ifrågavarande
skjutövning ägna väserttlig uppmärksamhet åt servispersonalens sätt att
fullgöra sina tjänsteåligganden med avseende å pjäsernas handhavande
vore upplyst: Den lösskjutning, varom fråga vore, hade utgjort förövning
tin en skarpskjutning mot rörligt mål på sjön. Eldhastigheten skulle vid
förövningen vara densamma som vid skarpskjutning, och pjäsernas betjänande
borde verkställas lika fort som vid skarpskjutning. Skjutningens
karaktär av förövning till skarpskjutning hade ej lagt hinder i vägen för
befälet att ägna väsentlig uppmärksamhet åt det sätt, varå pjäsbetjäningen
fullgjorde sina åligganden med avseende å pjäsernas handhavande.

Löjtnanten Lindeberg hade varit ledare vid skjutövningen. Då han över
servispersonalen vid första och andra pjäserna haft omedelbart befäl, hade
förut berörda stadgande i artillerireglementet rörande plutonshefälhavares
åliggande med avseende å övervakning av underlydande personal varit å
honom tillämpligt, i allt fall såvitt anginge nämnda två pjäser.

Vädret hade vid tiden för skjutövningen varit klart, med god sikt före
skjutningens början, men då svag vind blåst från batteriets högra flygelpjäs
(fjärde pjäsen) mot vänstra flygelpjäsen (första pjäsen), hade röken,
som vid skjutning med svartkrut vore riklig, drivit ned mot batteriets
vänstra del och försämrat sikten där.

Löjtnanten Lindeberg hade vid övningens början haft sin plats på en
redskapslåda 5 meter bakom och mitt för luckon mellan andra och tredje

pjäserna. Sedan klick vid första skjutningen ock senare ännu en gång inträffat
vid tredje pjäsen, kade Lindekerg med anledning kärav uppekållit
sig vid sistnämnda pjäs. —• Löjtnanten Falkemo kade från körjan käft sin
plats kakom luckan mellan tredje ock fjärde pjäserna, men kade sedermera
förflyttat sig till tredje pjäsen.

Med avseende å före och under skjutningen vidtagna säkerhetsåtgärder
kade, före den ifrågavarande skjutövningens körjan, löjtnanten Lindekerg
låtit framsätta en vattenkink vid varje pjäs ävensom uttaga viskare. Lin
dekerg kade före övningen enligt egen uppgift underrättat pjäsbefälkavarna
örn att skjutning med svartkrut förestode ock keordrat pjäsernas
klargörande för lösskjutning. Enligt korpralen Nilssons uppgift i skrift
till militieomkudsmannen kade löjtnanten Lindekerg för pjäsketjäningen
förevisat en laddning (löst skott), men såvitt Nilsson kunnat köra kade
Lindekerg ej särskilt nämnt att laddningen utgjordes av svartkrut.

Något särskilt påpekande till personalen örn kestämmelserna rörande
viskning efter varje skott kade löjtnanten Lindekerg ostridigt icke gjort.
Vid krigsrätten kade Lindekerg anfört, att kan före skjutningens körjan
icke kommit sig för att påpeka, att viskning skulle ske efter varje skott.

Viskning kade icke ägt rum efter något vid skjutningen avlossat skott.
Någon åtgärd för rättelse kärutinnan under övningen kade icke av kefälet
vidtagits.

I ärendet funne militieomkudsmannen vara utrett, att pjäskefälkavarna
vid första pjäsen Nilsson, vid andra pjäsen Daklin ock vid fjärde pjäsen
Trolle, ekuru de käft kännedom örn att viskning vid ifrågavarande skjutning
skolat äga rum efter varje skott, underlåtit att efter skottens avlossande
kommendera »viska» ock tillse att viskning skedde. Pjäskefälkavarna
syntes dock kava vidtagit vissa andra åtgärder för utrönande, kuruvida
glödande rester funnits kvar i laddningsrummet efter skottlossningen,
eller tillsett att sådana åtgärder vidtogos.

Genom sin underlåtenket att kommendera »viska» ock tillse att viskning
skedde kade Nilsson, Daklin ock Trolle enligt militieombudsmannens mening
gjort sig skyldiga till försummelse i sin tjänst. Därest Nilssons berörda
underlåtenket, såsom kan uppgivit, grundat sig därå, att kan icke
käft någon tanke på viskning, ock kan således icke övervägt kuruvida
viskning korde ske eller ej, torde detta förkållande icke inverka annorledes
än såsom i någon mån förmildrande vid kans förseelses bedömande.

Nilssons förenämnda försummelse hade, efter vad av utredningen måste
anses framgå, haft till följd att, sedan tre skott skjutits med första pjäsen
och då krutladdningen för ett fjärde skott skulle införas i krutkammaren,
laddningen antänts av glödande rester i kammaren, varvid värnpliktige
Karlsson svårt skadats och även Nilsson själv tillfogats vissa skador.

Däremot hade i ärendet ej ens påståtts, att Dahlins ock Trolles försummelser
skulle föranlett någon skada.

Vidkommande ledaren vid skjutövningen, löjtnanten Lindeberg, funne
militieombudsmannen denne hava vid övningens början ägt fog förutsätta,
att pjäsbefälhavarna erhållit undervisning örn skyldigheten att vid skjutning
med svartkrut kommendera viska, och att erinran örn denna skyldighet
i viss mån lämnades dem genom att vattenhinkar och viskare iordninggjordes
vid pjäserna. Lindeberg, som jämlikt artilleriinstruktionen
och artillerireglementet varit ansvarig för att erforderlig försiktighet vid
skjutövningen iakttoges och pliktig övervaka att underlydande personal
fullgjorde sina åligganden, hade emellertid bort före skjutningens början
taga i betraktande den möjligheten, att en eller flera av pjäsbefälhavarna
åtminstone icke under lång tid förut deltagit i praktisk övning i sådan
skjutning eller ock deltagit i dylik skjutning allenast i annan funktion
än såsom pjäsbefälhavare och därför varit i behov av en uttrycklig erinran
örn sina skyldigheter med avseende å viskning.

Beträffande den vid skjutövningen tjänstgörande personal, som skolat
utföra viskningen, samtliga värnpliktiga, hade löjtnanten Lindeberg, som i
regel följt deras utbildning men varit kommenderad till annan tjänstgöring
under den tid av rekrytskolan 1929, då dessa värnpliktiga erhållit
praktisk övning i lösskjutning med ifrågavarande slags artilleripjäser, i
betraktande härav enligt militieoinbudsmannens förmenande bort före
skjutövningens början förvissa sig om att nämnda föregående övning omfattat
även skjutning med svartkrut och således jämväl utförande av viskning.
Hade så skett, skulle Lindeberg hava funnit att de värnpliktigas
praktiska övning icke omfattat skjutning med svartkrut.

På grund av det anförda funne militieombudsmannen, att Lindeberg
bort, innan skjutövningen tagit sin början, uttryckligen erinra pjäsbefälhavarna
och det övriga manskapet örn skyldigheten att efter avlossande
av varje skott med svartkrut kommendera och utföra viskning.

På sätt av det föregående framginge hade löjtnanten Lindeberg då viskning
efter de avlossade skotten underläts, icke vidtagit någon åtgärd för
rättelse och beivran av denna underlåtenhet. Såsom grund härför hade
Lindeberg angivit, att han till följd av de upprepade kardusklickarna vid
tredje pjäsen haft sin uppmärksamhet riktad på de åtgärder, som i anledning
av klickarna vidtoges vid sistnämnda pjäs, och därför icke iakttagit
vederbörandes underlåtenhet att viska.

Med hänsyn till den stora risk för olyckshändelse, som efter vad i ärendet
upplysts vore förenad nied kardusklick, vore det väl även enligt militieombudsmannens
mening med all rätt, som Lindeberg ägnat stor uppmärksamhet
åt servispersonalens förfaringssätt med tredje pjäsen efter
inträffad klick. Härav följde emellertid icke, att Lindeberg bort lämna
personalens sätt att betjäna övriga pjäser utan all övervakning så, att han
icke blivit i stånd att kontrollera huruvida viskning skedde. Fastmer
hade Lindeberg, sedan klick inträffat, bort dröja med att kommendera
nästa lag tills tredje pjäsen icke längre påkallade särskild uppmärksamhet

och lian, exempelvis efter en fråga till pjäsbefälhavarna, inhämtat, huruvida
viskning vederbörligen skett. För kontroll av viskningen hade han
haft möjlighet att anlita biträde av den honom underlydande löjtnanten
Falkemo.

Vid det bedömande, som innefattades i militieombudsmannens nyss gjorda
uttalande, hade militieombudsmannen fäst avseende vid å ena sidan att
Lindeberg enligt instruktionen och reglementet varit ansvarig för att erforderlig
försiktighet iakttogs och pliktig övervaka den underlydande personalen,
a andra sidan det förhållande, att enligt vad i ärendet vore upplyst
övningens karaktär av förövning till skarpskjutning icke hindrat be
fälet att ägna väsentlig uppmärksamhet åt det sätt, varå pjäsbetjäningen
fullgjorde sina tjänsteåligganden. Det torde icke kunna göras gällande,
att de krav, som vid övningen måst ställas på eldhastighet, ej medgivit
Lindeberg tid att både tillbörligen uppmärksamma förfaringssättet efter
klickarna och kontrollera viskningen. Med hänsyn till de stora risker,
som skjutning med svartkrut medförde, syntes, då klick inträffat, fordringarna
på eldhastighet hellre bort sättas något lägre än i och för sig varit
ensidigt, än att nödig kontroll över säkerhetsbestämmelsernas iakttagande
vid skjutningen skulle eftersättas.

Löjtnanten Lindebergs underlåtenhet att dels före skjutövningen uttryckligen
erinra manskapet örn skyldigheten att kommendera och utföra viskning,
dels förvissa sig örn att viskning skedde efter de särskilda skotten
innefattade enligt militieombudsmannens förmenande försummelse i hans
tjänst och syntes, under förhandenvarande omständigheter och med viss
hänsyn tagen till sambandet mellan denna försummelse och korpralen
Nilssons förenämnda förseelse, icke böra undgå beivran.

Rörande frågan huruvida löjtnanten Lindeberg genom sin berörda försummelse
kunde anses hava gjort sig skyldig till ansvar och blivit ersättningsskyldig
med avseende å den skada, som vid olyckan åsamkats värnpliktige
Karlsson, funne militieombudsmannen sådana omständigheter, i
allt fall i utredningens nuvarande skick, icke föreligga, att dylik ansvarsoch
ersättningsskyldighet skäligen borde anses vara för handen.

Vad anginge löjtnanten Falkemo hade denne vid skjutövningen stått
under löjtnanten Lindebergs befäl och varit troppbefälhavare vid 2. troppen,
till vilken hört tredje och fjärde pjäserna. Falkemo hade haft order
att övervaka betjänandet av dessa pjäser, emedan pjäsbetjäningarna där
varit ovana. Efter vad i ärendet vore utrett hade han underlåtit att förvissa
sig örn huruvida viskning verkställdes efter varje skott vid fjärde
pjäsen. Såsom förklaring till sin underlåtenhet hade jämväl Falkemo
åberopat, att lian i anledning av kardusklickarna vid tredje pjäsen haft
sin uppmärksamhet riktad å denna pjäs. Väl ansåge militieombudsmannen
Falkemo icke hava saknat möjlighet att, oaktat klickarna vid tredje
pjäsen, utöva kontroll över att viskning vederbörligen skedde, men funne
militieombudsmannen, särskilt med hänsyn till att eldkommandona syntes

följt på varandra jämförelsevis hastigt och att det därför varit föga tid
till sådan kontroll, Falkemos berörda underlåtenhet kunna lämnas utan
beivran.

På grund av vad sålunda förekommit uppdroge militieombudsmannen
åt t. f. krigsfiskalen Magne att ställa löjtnanten Bo Erik Lindeberg under
åtal inför vederbörlig domstol samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten. Genom marinens generalorder nr 141/
1930 hade Lindeberg kommenderats att från och med den 1 oktober 1930
tills vidare vara kadettofficer vid sjökrigsskolan. Enligt vad militieombudsmannen
inhämtat hade han, sedan sjökrigsskolans läsår under våren
avslutats, jämlikt bestämmelse i reglementet för marinen del III, § 46,
återgått till ordinarie tjänstgöring vid Vaxholms kustartilleriregemente.

Tillfälle skulle genom krigsfiskalens försorg beredas värnpliktige J. Bertil
Karlsson att iakttaga inställelse i den blivande rättegången.

I särskild skrivelse samma dag till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
gjorde militieombudsmannen anmälan örn vad som förekommit
rörande tjänsteförsummelse av korpralen Nilsson för den åtgärd, i och för
hänskjutande av ärendet rörande Nilsson till vederbörlig domstol, vartill
regementschefen kunde finna skäl föreligga.

På grund av militieombudsmannens förenämnda uppdrag ställde t. f.
krigsfiskalen Magne löjtnanten Lindeberg under åtal inför regementskrigsrätten
vid Vaxholms kustartilleriregemente. Under rättegången åberopade
åklagaren ett från värnpliktige Karlssons ombud i målet mottaget brevav
innehåll, att Karlsson förbehölle sig rätt till ersättningstalan framdeles,
detta för att ej målet skulle fördröjas i avvaktan å hovrättens dom i ett
annat mål, däri Karlsson fört talan mot kronan om ersättning för ifrågavarande
skador.

Den 26 juni 1931 meddelade krigsrätten utslag i målet och anförde därvid
följande.

Enär, även örn löjtnanten Lindeberg medgivit att han underlåtit att före
den ifrågavarande skjutövningens början uttryckligen erinra det vid
skjutningen tjänstgörande manskapet örn skyldigheten att efter varje skott
kommendera och utföra viskning ävensom att under övningens gång kon
trollera, huruvida viskning skedde, berörda förhållanden i allt fall icke
vore av beskaffenhet att böra för Lindeberg föranleda ansvar för tjänste
försummelse, alltså funne regementskrigsrätten den av åklagaren emot
Lindeberg förda talan icke kunna bifallas.

Från förestående utslag, som innefattade auditören E. Öbergs
av kaptenerna C. O. K. Lindblom och O. R. Rydberg biträdda
mening, var krig sdomaren E. Ploman skiljaktig och yttrade:

»I målet är upplyst:

att den 17 september 1929 vid regementet under befäl av löjt -

nanten Bo Erik Lindeberg verkställts övningsskjutning med
lösa skott, därvid ammunitionen utgjorts av svartkrut, med ett
batteri örn fyra pjäser 8 cm. kanoner,

att, då laddningen för fjärde skottet skulle införas i den till
batteriet hörande pjäsen nr 1, vid vilken värnpliktige nr 85
37/1928 J. Bertil Karlsson tjänstgjort såsom laddare, laddningen
antänts vid införande i krutkammaren, så att skottet gått bakåt
med påföljd bl. a. att Karlsson skadats i högra armen, som sedermera
måst amputeras,

att enligt gällande föreskrifter vid skjutning med svartkrut
viskning efter därom av pjäshefälhavaren given order skulle ske
efter varje skott och att av sådan anledning på order av Lindeberg
hinkar med vatten samt viskare före skjutningens början
framförts vid varje pjäs,

att befälhavaren vid första pjäsen emellertid icke givit order
örn viskning efter något av de tre först med pjäsen avskjutna
skotten och att viskning icke heller vidtagits efter något av
dessa skott, liksom icke heller vid någon av övriga pjäser vid
batteriet; samt

att anledningen till olyckan varit den, att i anledning av den
underlåtna viskningen glödande rester från föregående skott
funnits i krutkammaren och antänt laddningen för fjärde
skottet.

Tillika är i målet utrett, att befälhavaren vid första pjäsen,
vilken haft kännedom örn, att viskning skulle vid skjutning med
svartkrut verkställas efter varje skott, icke sedan år 1925 deltagit
i lösskjutning med svartkrut, samt att mekanismskötaren,
första och andra ammunitionshämtaren och biträdande riktaren
vid samma pjäs ävensom åtskilliga av det manskap, som tjänstgjort
vid de övriga pjäserna, enligt egna uppgifter icke haft
sig bekant, att viskning skulle utföras.

Med hänsyn till nu anförda och övriga i målet förekomna
omständigheter har det enligt min mening ålegat Lindeberg —
vilken såsom ledare för övningen enligt gällande bestämmelser
varit ansvarig för att utfärdade säkerhetsföreskrifter tillämpa
des och att i övrigt erforderlig försiktighet iakttogs — att före
skjutningens början uttryckligen erinra det vid skjutningen
tjänstgörande manskapet om skyldigheten att efter varje skott
kommendera och utföra viskning ävensom att under övningens
gång kontrollera, huruvida viskning skedde.

Som upplyst är, att Lindeberg underlåtit att vidtaga berörda
åtgärder,

och Lindeberg därigenom enligt min mening gjort sig skyldig
till tjänsteförsummelse,

samt vad Lindeberg i målet anfört enligt mitt förmenande
icke är av beskaffenhet att kunna befria honom från ansvar för
vad han låtit komma sig till last,

prövar jag med bifall till den i målet mot Lindeberg förda
talan rättvist, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, döma
honom för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att hållas
i arrest utan bevakning fyra dagar.»

I skrivelse den 4 juli 1931 uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att hos krigshovrätten anföra besvär över ifrågavarande
utslag, därvid militieombudsmannen anförde följande.

I skrivelse den 5 maj 1931 hade militieombudsmannen — med översändande
av styrkt avskrift av en av militieombudsmannen samma dag avlåten
skrivelse till t. f. krigsfiskalen A. Magne angående åtal mot Lindeberg
och under hänvisning till vad i sistnämnda skrivelse anförts rörande
tjänsteförsummelse av förre korpralen vid regementet N. H. Nilsson — hos
chefen för regementet gjort anmälan örn vad sålunda mot Nilsson förekommit
för den åtgärd, i och för ärendets hänskjutande till vederbörlig domstol,
vartill regementschefen kunde finna skäl föreligga.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 19 juni 1931 hos regementschefen
anhållit örn upplysning örn den åtgärd, som efter mottagandet av
militieombudsmannens skrivelse den 5 maj 1931 av regementschefen kunde
hava vidtagits i ärendet, hade regementschefen meddelat, att hail den 2
juni till regementskrigsrätten liänskjutit mål mot förre korpralen Nilsson
angående tjänsteförsummelse. Efter vad militieombudsmannen under
hand inhämtat hade målet mot Nilsson utsatts att vid krigsrätten handläggas
första gången den 17 juli.

Såsom av militieombudsmannens skrivelse den 5 maj 1931 till krigsfiskalen
Magne torde framgå, förelåge ett nära samband mellan de försummelser,
som militieombudsmannen i detta ärende funnit Lindeberg och Nilsson
hava låtit komma sig till last. Vid sådant förhållande vore det mycket
beklagligt att icke redan krigsrätten kommit i tillfälle att samtidigt bedöma
dessa båda personers påtalade förfaranden. Det vore sannolikt, att
vad Nilsson till förringande av sin skuld kunde vid domstol anföra kunde
öva ett visst inflytande i försvårande riktning vid bedömande av Lindebens
handlingar. Så mycket angelägnare syntes det då vara, att målet
mot Lindeberg icke av krigshovrätten företoges till avgörande förrän
krigsrättens utslag i målet mot Nilsson vunnit laga kraft eller, efter anförda
besvär, kommit i skick att kunna av krigshovrätten avgöras.

I själva saken anfördes följande.

Vad löjtnanten Lindeberg i en till krigsrätten ingiven skrift av den 26
juni 1931 i målet invänt syntes icke vara av beskaffenhet att kräva annat
bemötande än som innefattades i militieombudsmannens skrift till t. f.
krigsfiskalen Magne den 5 maj 1931. Den av Lindeberg särskilt framhållna
nödvändigheten av att ägna uppmärksamhet åt kardusklickarna vid tredje
pjäsen torde i sistnämnda skrift hava av militieombudsmannen vederbörligen
beaktats. Det borde uppmärksammas att vad militieombudsmannen
i målet lagt Lindeberg till last väl i första hand sammanhängde med den
inträffade olyckan vid första pjäsen, men även hade avseende å pjäsbetjäningarna
vid övriga i skjutövningen deltagande pjäser.

Enligt krigsrättens protokoll för den 26 juni 1931 hade Lindeberg på
fråga muntligen uppgivit »att den ifrågavarande krigsövningen anbo -

fällts en kvarts timme innan den sedermera företagits samt att vid sådant
förhållande tid icke förefunnits för genomgående med de särskilda befälhavarna
av för krigsövningar av ifrågavarande slag gällande instruktion».
Denna invändning, vilken således icke framförts på Lindebergs eget initiativ,
föranledde militieombudsmannen att framhålla, att vad militieombuds
mannen ansett hava kunnat av Lindeberg såsom ledare av övningen begäras
icke varit en detaljerad genomgång av gällande instruktioner rörande
skjutövningar, utan ett påpekande i några korta ord av de viktigaste
säkerhetsföreskrifterna vid detta slag av skjutning. Över huvud syntes
det uteslutet att med fog kunna göra gällande, att en skjutövning anbefallts
så kort tid före dess utförande, att nödvändiga säkerhetsåtgärder
icke hunnit vidtagas. Lindebergs invändning hade för övrigt tydligen
icke avseende å hans underlåtenhet att kontrollera att viskning vederbörligen
skedde efter de särskilda skotten.

På sätt militieombudsmannen tidigare i målet utvecklat läge beträffande
den ifrågakomna skjutolyckan korpralen Nilsson till last att hava
underlåtit att kommendera »viska» och tillse att viskning skedde. Försummelsen
hade haft till följd att, då krutladdningen för ett skott skulle
införas i krutkammaren till den kanonpjäs, för vilken Nilsson var befälhavare,
laddningen antänts av glödande rester i kammaren, varvid värnpliktige
J. B. Karlsson svårt skadats och även Nilsson själv tillfogats vissa
skador. Löjtnanten Lindeberg åter hade enligt militieombudsmannens mening
gjort sig skyldig till underlåtenhet att dels före skjutövningen uttryckligen
erinra manskapet, som icke varit tillräckligt instruerat rörande
sina skyldigheter och icke haft vana vid praktiska övningar av detta slag,
örn skyldigheten att kommendera och utföra viskning, dels förvissa sig örn
att viskning skedde efter de särskilda skotten.

Det syntes militieombudsmannen icke förenligt med ett rättvist avvägande
av ansvaret för vad som vid ifrågavarande skjutövning förekommit
därest, medan Nilsson, såsom sannolikt vore, dömdes till ansvar för sin
tjänsteförsummelse, måhända även till ersättningsskyldighet, ledaren och
befälhavaren vid övningen, löjtnanten Lindeberg, vilken enligt militieombudsmannens
mening otvivelaktigt även han förfarit felaktigt i tjänsten
— låt vara på ett mindre påtagligt sätt — skulle gå helt fri från straffansvar.
Uteslutet vore icke, att Lindebergs friande från allt ansvar i detta
mål skulle få en menlig inverkan på vederbörande militärbefäls uppfattning
örn de anspråk, som med skäl kunde ställas på befälets säkerhetsåtgärder
vid skjutövningar.

Såsom framginge av Stockholms rådhusrätts protokoll den 16 och den 20
maj 1931 hade rådhusrätten genom dom sistnämnda dag förpliktat Kungl.
Majit och Kronan att i ersättning för sveda och värk, för lyte och för varaktig
nedsättning i arbetsförmågan efter ifrågavarande skjutolycka till
J. B. Karlsson utgiva vissa belopp, och hade rådhusrätten därvid i sin motivering
funnit den officer, vilken vid skjutövningen tjänstgjort såsom le -

dare, och den korpral, som tjänstgjort såsom pjäsbefälhavare, genom försummelser
hava varit vållande till olyckan. Mot domen hade Kungl.
Majit och Kronan efter vad fullföljt talan.

Överkrigsfiskalsämbetet anförde med anledning härav hos krigshovrätten
besvär över krigsrättens utslag.

Krig shovrätten meddelade utslag i målet mot löjtnanten Lindeberg den
19 december 1931. I utslaget, som var beslutat utan meningsskiljaktighet,
yttrades följande:

Krigshovrätten funne i målet utrett, att den 17 september 1929 vid regementet
under befäl av Lindeberg verkställts övningsskjutning med lösa
skott, därvid ammunitionen utgjorts av svartkrut, med ett batteri örn fyra
pjäser 8 emis kanoner; att, då laddningen för fjärde skottet skulle införas
i den till batteriet hörande pjäsen nr 1, vid vilken värnpliktige J. Bertil
Karlsson tjänstgjort såsom laddare, laddningen antänts vid införandet i
krutkammaren, så att skottet gått bakåt, med påföljd, bland annat, att
Karlsson skadats i högra armen, som sedermera måst amputeras; samt att
olyckan förorsakats därav, att viskning icke företagits efter de avlossade
skotten, vilket medfört, att glödande rester från föregående skott funnits
i krutkammaren och antänt laddningen för fjärde skottet;

och enär enligt gällande föreskrifter vid skjutning med lösa skott och
svartkrut viskning skulle ske efter varje skott,

samt Lindeberg, vilken såsom ledare för övningen varit ansvarig för att
nämnda säkerhetsföreskrift iakttoges, genom underlåten tillsyn därå visat
försummelse i fullgörande av tjänsteplikt,
alltså och då vad Lindeberg till förklaring av berörda underlåtenhet
anfört icke vore av beskaffenhet att kunna befria honom från straffpåföljd,

prövade krigshovrätten rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag,
döma Lindeberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för vad
i målet läge honom till last undergå arrest utan bevakning i fyra dagar.

I målet mot förre korpralen Nilsson meddelade regementskrigsrätten
vid Vaxholms kustartilleriregemente utslag den 11 september 1931. I utslaget
yttrades följande. I målet vore upplyst att den 17 september 1929
vid regementet verkställts övningsskjutning med lösa skott, därvid arn
munitionen utgjorts av svartkrut, med ett batteri örn fyra pjäser, 8 cm.
kanoner, att såsom pjäsbefälhavare vid första pjäsen tjänstgjort korpralen
nr 31/2 Nils Herman Nilsson, att då laddningen för fjärde skottet skolat
införas i första pjäsen, vid vilken värnpliktige J. Bertil Karlsson tjänstgjort
såsom laddare, laddningen antänts vid införande i krutkammaren,
så att skottet gått bakåt med påföljd att Karlsson skadats i högra armen,
som sedermera mast amputerats, att enligt gällande föreskrifter vid skjut -

ning med svartkrut viskning etter därav av pjäsbefälhavaren given order
skolat ske efter varje skott och att av sådan anledning på order av skjutningens
ledare hinkar med vatten samt viskare före skjutningens början
framförts vid varje pjäs, att Nilsson emellertid icke givit order örn viskning
efter något av de tre först med pjäsen avskjutna skotten och att viskning
ej heller vidtagits efter något av dessa skott, samt att anledningen
till olyckan varit den, att på grund av den underlåtna viskningen glödande
rester från föregående skott funnits kvar i krutkammaren och antänt laddningen
för fjärde skottet; och enär Nilsson genom sin underlåtenhet att
verkställa viskning gjort sig skyldig till försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt, prövade regementskrigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten rättvist döma Nilsson för vad sålunda läge honom till last
att undergå vaktarrest fem dagar.

Mot krigsrättens utslag anförde Nilsson besvär.

Krig shovrätten meddelade utslag i detta mål den 19 december 1931, därvid
krigshovrätten fann skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i
krigsrättens utslag.

4. Förseelse av musikdirektör mot militär tukt och ordning.

I en till militieombudsmannen insänd, den 8 oktober 1931 dagtecknad
skrift anmälde musikfuriren vid Livregementets grenadjärer O. A.
Brandt, att musikdirektören vid regementet N. V. Höglund under sin
tjänsteutövning och vid musikkårens engagement ofta använt sig av svordomar
och de grövsta tillmälen mot musikkåren i dess helhet och enskilda
medlemmar av densamma. Såsom vittnen härtill åberopade Brandt
musikfanjunkaren M. A. Häggblad, musiksergeanterna E. J. E. Johansson,
K. Larsson, A. Herlitz och G. I. Engvall ävensom kårens samtliga
medlemmar av manskaps grad.

Med anledning av berörda skrift anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 9 oktober 1931 sekundchefen för regementet att inkomma
med yttrande från musikdirektören Höglund ävensom att föranstalta örn
eljest erforderlig utredning.

Med skrivelse den 16 oktober 1931 översände sekundchefen yttrande i
ärendet från musikdirektören Höglund ävensom protokoll vid ett den 10
i samma månad av musikbefälhavaren överstelöjtnanten B. H. M. Swartling
hållet förhör i ärendet.

I sitt yttrande meddelade musikdirektören Höglund, att uppgifterna i
Brandts anmälan delvis ägde sin riktighet.

Vid förhöret förekom enligt protokollet följande.

Musikdirektören Höglund vidgick riktigheten av sitt nyssnämnda meddelande
och förklarade på tillfrågan, att han med ordet »delvis» menat,
att han nog använt grova tillmälen men att dessa icke kunde karakteriseras
som »de grövsta».

Musikfuriren Brandt uppgav: Orsaken till den gjorda anmälan vore
att Brandt, då han visste att han själv skulle sluta sin tjänst vid regementet,
hoppats kunna göra något för att hans kvarvarande kamrater
skulle slippa höra svordomar och grova tillmälen från musikdirektören
Höglund. — På tillfrågan huruvida Brandt vidhölle beskyllningen mot
Höglund, svarade Brandt att han ansåge, att Höglunds uttryck kunde
anses som »de grövsta», örn man toge hänsyn till den samhällsställning,
som Höglund innehade.

Musikfanjunkaren Häggblad samt musiksergeanterna Johansson, Larsson,
Herlitz och Engvall intygade: De hade hört musikdirektören Höglund
vid olika tillfällen använda sig av svordomar och andra mindre
lämpliga uttryck, dock icke mot någon av dem eller mot någon annan
personligen inför musikkåren, såvitt de nu kunde erinra sig. Ingen av
dem kunde uppgiva något särskilt tillfälle eller angiva exempel på något
särskilt grovt uttryck som Höglund skulle hava använt sig av.

Sergeanten Larsson ville framhålla, att musikdirektören Höglund kort
tid efter sin ankomst till regementet våren 1930 till musikkåren sagt
ungefär följande: »Jag ber på förhand örn ursäkt, örn jag kommer att
sjunga ut mitt hjärtas mening, det gäller sak och ej person.» — Musikfanjunkaren
Häggblad samt musiksergeanterna Herlitz och Engvall vitsordade
detta sergeanten Larssons yttrande.

Samtliga ansågo, att musikdirektören Höglund ej varit kitslig mot
Brandt.

Musikfurirerna Ljung, Netzéll, Johansson och Karlsson vitsordade i
allo vad musikunderofficerarna enligt det föregående uppgivit.

Musikfurirerna Ljung och Netzéll, vilka kommit i tjänst vid regementet
först den 1 november 1930, uppgåvo att de vid annat tillfälle hört musikdirektören
Höglund yttra något liknande som sergeanten Larsson anfört.

På tillfrågan, örn de ansåge att musikdirektören Höglund varit särskilt
kitslig mot Brandt, svarade furiren Ljung: »Tvärtom.»

Slutligen hördes korpralen Karlsson, vicekorpralen Hedman samt volontärerna
Svedling och Borg.

På tillfrågan örn de kunde erinra sig något särskilt tillfälle då musikdirektören
Höglund skulle hava använt svordomar eller grova tillmälen
till musikkåren, uppgav korpralen Karlsson, att han en gång år 1930
på kaserngården hört musikdirektören Höglund till musikkåren använda
uttrycket »dj-a löss». Volontären Borg uppgav, att han hört Höglund
använda uttryck såsom »gris» eller dylikt, och vicekorpralen Hedman
tilläde, att detta nog sagts med ordet »dj-a» framför.

Korpralen Karlsson och vicekorpralen Hedman förklarade att de erin -

rade sig vad sergeanten Larsson tidigare anfört därom, att musikdirektören
Höglund på förhand bett örn ursäkt, om han skulle »sjunga ut sitt
hjärtas mening». — Volontären Svedling hade ej varit närvarande vid
detta tillfälle.

I övrigt vitsordade de av manskapet, som hördes, vad musikunderofficerarna
anfört.

Överstelöjtnanten Swartling framhöll i protokollet, att några klagomål
mot musikdirektören Höglund från musikkårens sida icke framförts till
Swartling och att han icke vid något tillfälle iakttagit något ogrannlaga
eller olämpligt i musikdirektören Höglunds sätt att leda musikkåren.

I sin skrivelse meddelade sekundchefen, att han på grund av vad som
under utredningen framkommit meddelat musikdirektören Höglund tillrättavisning
i form av varning, och uppgav sekundchefen att han redan
tidigare skulle hava vidtagit denna åtgärd, därest anmälan i vanlig ordning
skett örn det påtalade förhållandet, vilket hittills varit för sekundchefen
okänt.

Sedan musikfuriren Brandt beretts tillfälle att avgiva påminnelser i
ärendet men sådana icke inom föreskriven tid inkommit, företog militieombudsmannen
ärendet till avgörande och yttrade därvid i resolution
den 12 november 1931 följande:

I ärendet vore upplyst, att musikdirektören Höglund vid olika tillfällen
under de senaste åren inför musikkåren använt sig av svordomar och
andra olämpliga uttryck, ävensom att sekundchefen på grund av vad
som framkommit under utredningen i ärendet meddelat Höglund tillrättavisning
i form av varning.

Med hänsyn till den åtgärd sekundchefen sålunda vidtagit funne militieombudsmannen
ärendet kunna från vidare handläggning avskrivas.

Örn detta beslut erhöllo klaganden och sekundchefen underrättelse.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

5. Tillrättavisning-ar jämlikt strafflag-en för krigsmakten tilldelade
för förseelser, som befälhavaren icke själv iakttagit, utan föregående
förhör (§ 40 militär bestraffningsförordning). Det har ej sedermera
kunnat styrkas att förseelser begåtts.

I två skrifter, som till militieombudsmannen inkommo den 17 augusti
och den 2 september 1931 anförde dåvarande korpralen i Skånska kavalleriregementet
Carl F. S. Wiland bland annat, att han g-enom skvadronsorder
den 30 (rätteligen den 29) maj 1931 fått sig ålagd tillrättavisning

jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten i form av varning för försen
ankomst till ridning den 26 maj 1931. Något förhör med Wiland hade icke
hållits före tillrättavisningens meddelande. Wiland vore utan skuld
till det inträffade. Stallfuriren hade den 25 maj på kvällen givit order
till en remontskötare att den häst Wiland sedermera kommit att rida
skulle vara sadlad till kl. 7,30 f. m. den 26 maj, då uppställning skulle ske.
När Wiland kl. 7,25 f. m. av stallfuriren fått order att rida hästen, hade
denna ej varit sadlad. Wiland hade därför själv fått sadla hästen och
hade ej hunnit ut i tid. — Vid Wilands blivande avsked från regementet
den 31 oktober 1931 komme säkerligen att i utdrag ur anteckningsboken
över tillrättavisningar för honom upptagas den tilldelade varningen, och
detta komme att till stor del försvåra erhållande av civilanställning för
Wiland efter avskedet. Han anhölle att militieombudsmannen ville företaga
utredning i ärendet.

Militieombudsmannen införskaffade utredning genom dels chefen för
Skånska kavalleriregementet och dels vederbörande krigsfiskal. Det
upplystes, att jämväl musikfmuren nr 61 Thörnblad fått sig ålagd tillrättavisning
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten för försen inställelse
till Tidningen den 26 maj.

Av utredningen ansåg militieombudsmannen framgå, att skvadronschef
en, ryttmästaren Nils Rudolf Alexander Brunsson, den 29 maj 1931
tilldelat envar av Wiland och Thörnblad tillrättavisning jämlikt 210 §
strafflagen för krigsmakten för påstådd förseelse, som Brunsson icke
själv iakttagit, utan att Wiland och Thörnblad dessförinnan vid förhör
lämnats tillfälle att förklara sig, samt att icke ens genom den vidlyftiga
utredning, som hos militieombudsmannen förekommit, styrkts att Wiland
eller Thörnblad vid tillfället begått någon förseelse, som kunnat föranleda
tillrättavisning. För Thörnblads del syntes snarare vara utrett, att
någon förseelse icke blivit begången.

På närmare angivna grunder uppdrog militieombudsmannen i skrivelse
den 16 december 1931 åt krigsfiskalen Gustaf Thurell att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra åtal mot ryttmästaren Brunsson för
vad han i saken låtit komma sig till last.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Furir, vilken olovligen pantsatt en kostym som han å tjänstens
vägnar haft till förvaring, har dömts till ansvar allenast för tjänsteförbrytelse
men icke, såsom rätteligen bort ske, jämväl förbrott, som
i 22 kap. allmänna strafflagen omförmäles.

Av regementskrigsrättens vid Svea artilleriregemente protokoll för den
23 maj 1929 (nr 10) angående rannsakning med furiren nr 12/4 Karl Engnar
Bjurling inhämtade militieombudsmannen följande.

I skrivelse den 29 april 1929 till chefen för regementets II. division anmälde
chefen för 4. batteriet kaptenen O. Palme, att furiren Bjurling olovligen
pantsatt en kostym, tillhörig värnpliktige nr 127/4 Sandgren, vilken
kostym Bjurling haft till förvaring i handrustkammaren.

Vid förhör inför divisionschefen den 6 maj 1929 meddelade kaptenen
Palme följande. På grund av bristande utrymme i 4. batteriets handrustkammare
hade batteriadjutanten givit order örn att de värnpliktigas
kläder skulle omhändertagas av Bjurling i egenskap av dagfurir och
tillsvidare förvaras i 5. batteriets liandrustkammare. Sedan kaptenen
Palme fått kännedom örn att Sandgren saknade sin kostym, hade kaptenen
jämte batteriadjutanten begivit sig till sjukhuset, där Bjurling låg,
varvid denne erkänt, att han pantsatt kostymen. Kostymen hade senare
utlösts från pantbanken genom medel, tagna från Bjurlings lön.

Bjurling erkände vid divisionschefens förhör rapportens riktighet samt
anförde bland annat följande. Bjurling hade omkring den 8 mars 1929 till
förvaring mottagit ifrågavarande kostym jämte 16 andra civila kostymer,
tillhöriga ersättningsreservister. Den 16 april 1929 hade kostymen
pantsatts på ett pantlånekontor. Bjurling hade insjuknat den 22 april,
och den värnpliktige skulle ha ut sin kostym den 23 april. Sitt behov av
penningar förklarade Bjurling med följande. Han hade i oktober köpt
en kostym på avbetalning genom en annan furir, vilken vore ombud för
en firma Everclean. Sedan Bjurling gjort fyra avbetalningar å 10 kronor,
hade kostymen pantsatts för 35 kronor för att avbetalningen skulle
kunna ske. Av samma skäl hade den Sandgren tillhöriga kostymen pantsatts
för 30 kronor.

Inför krigsrätten medgav Bjurling, att han omkring den 8 mars 1929
till förvaring mottagit civil beklädnad, tillhörig vissa värnpliktiga, bland

andra Sandgren, samt att han den 16 april 1929 pantsatt en i sådan ordning
mottagen kostym, tillhörig Sandgren. Kostymen hade sedermera
med Bjurlings medgivande utlösts med medel, som genom regementets
försorg för Bjurlings räkning förut insatts å postsparbanken. När Bjurling
pantsatt kostymen, hade han haft för avsikt att den 1 maj 1929 själv
utlösa densamma.

Åklagaren krigsfiskalen J. G. Johnsson yrkade ansvar å Bjurling jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten för förbrytelse i tjänsten till egen
fördel.

Krigsrätten, vilken bestod av vice krigsdomaren E. Hildebrand i egenskap
av t. f. krigsdomare, auditören B. F. Björkman, kaptenen E. P. H.
de Laval och styckjunkaren F. G. Eriksson, meddelade följande utslag.

Enär i målet vore utrett, att, sedan Bjurling på utav vederbörande befäl
given order omkring den 8 mars 1929 till förvaring mottagit civil beklädnad
tillhörig vissa värnpliktiga, bland andra Sandgren, Bjurling den
16 därpå följande april pantsatt en i nämnd ordning mottagen kostym
tillhörig Sandgren, vilken kostym sedermera på Bjurlings bekostnad utlösts
från pantlånekontoret, alltså prövade krigsrätten jämlikt 129 §
strafflagen för krigsmakten rättvist döma Bjurling att för förbrytelse i
tjänsten till egen fördel undergå femton dagars vaktarrest.

Enligt vad militieombudsmannen från krigshovrätten inhämtade hade
detta utslag vunnit laga kraft.

I skrivelse den 20 april 1931 till vice krigsdomaren Hildebrand anförde
militieombudsmannen följande:

På sätt krigsrätten funnit hade Bjurling tydligen genom sin åtgärd
att pantsätta en kostym, som han enligt honom ålagd tjänsteplikt emottagit
till förvaring, jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten gjort sig
skyldig till förbrytelse i tjänsten för egen fördel. Genom sin nämnda åtgärd
hade emellertid Bjurling, såvitt den föreliggande utredningen gåve
vid handen, därjämte gjort sig skyldig till förskingring av egendom, som
tillhörde person lydande under strafflagen för krigsmakten, under sådana
förhållanden, som omförmäldes i 107 § andra stycket strafflagen för
krigsmakten. Med iakttagande av bestämmelsen i 131 § strafflagen för
krigsmakten hade krigsrätten därför bort döma Bjurling till ansvar järn
väl, jämlikt 22 kap. 11 § allmänna strafflagen, för förskingring.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren Hildebrand
att avgiva yttrande i ärendet ävensom att infordra och till militieombudsmannen
inkomma med yttrande av de övriga personer, som vid
ifrågavarande tillfälle tjänstgjort såsom ledamöter i krigsrätten.

I yttrande, som till militieombudsmannen inkom den 5 maj 1931, anförde
krigsdomaren Hildebrand, med instämmande av övriga ledamöter i
krigsrätten, följande.

4 — Miliiieotnbudsmannens ämbetsberättelse.

På sätt av krigsrättens protokoll framginge hade åklagaren inskränkt
sig att föra talan mot Bjurling jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten
för förbrytelse i tjänsten till egen fördel. I sitt utslag hade krigsrätten
hållit sig inom ansvarsyrkandets ram, därvid följande en, såsom Hildebrand
trodde, rätt allmänt tillämpad praxis. Det läge ju i åklagarens
makt att helt och hållet avstå från att föra talan, i vilket fall domstol
icke torde kunna ingå på prövning av frågan örn ansvar.

Emellertid syntes fullt fog hava förelegat för åklagaren att i nu ifrågavarande
fall allenast föra talan örn ansvar för förbrytelse i tjänsten till
egen fördel. Den av Bjurling pantsatta civila kostymen hade utlösts av
medel som genom regementets försorg för hans räkning insatts å postsparbanken.
Såsom av bifogat intyg framginge hade Bjurling vid tiden
för kostymens pantsättning och jämväl därefter till dess kostymen utlösts
från pantlånekontoret haft mer än tillräckliga penningmedel för
ändamålet. Bjurlings uppgift inför krigsrätten, att han hade för avsikt
att själv utlösa kostymen, styrktes av nyssnämnda förhållande. Med
hänsyn härtill syntes Bjurlings pantsättning av kostymen icke innebära
någon tillägnelse och sålunda ej heller förskingringsbrott föreligga.

I »Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, utgiven genom
socialdepartementets försorg, del III. Straffrätt», anförde professorn i
straffrätt vid Lunds universitet Hagnar Bergendal — efter omförmälande,
att den straffbara handlingen vid förskingringsbrott skulle hava karaktär
av tillägnelse samt efter uppräknande av exempel på tillägnelse såsom
försäljning, pantsättning m. m. — (å sid. 481—482) följande.

»Åtskilliga av de anförda handlingarna kunna emellertid icke alltid
anses innebära någon tillägnelse. T. ex. icke en pantsättning av annans
sak för att rädda besittare!! ur en tillfällig penningförlägenhet, och framför
allt icke obehörigt förfogande över annans penningar, då den, som
handlar på något av dessa sätt, har för avsikt och på rimliga grunder
anser sig komma att vara i stånd att med andra sig tillhöriga medel utlösa
den pantsatta saken och på utsatt tid återställa den till ägaren, resp.
att behörigen redovisa penningarna till denne.»

Av vad ovan anförts syntes Hildebrand framgå, att någon berättigad
anmärkning icke kunde framställas mot det domslut, vartill krigsrätten
i sitt utslag kommit.

Vid krigsdomaren Hildebrands yttrande hade fogats en av vederbörande
regementskvartermästare bestyrkt handling, varav framgick att Bjurlings
sparmedel i postsparbanken under april och maj 1929 utgjort mellan
400 och 500 kronor.

Sedan ytterligare utredning i ärendet förekommit, anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 4 juli 1931 till vice krigsdomaren Hildebrand
följande.

Jämlikt 13 § i avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast
anställt manskap vid försvarsväsendet skulle viss del av lönen till sådant
manskap enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter innehållas för
att insättas i bankinrättning.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260) med vissa tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementen stadgades i 1 kap. 3 § bland annat följande.

»1. För ogift manskap utom högbåtsman och flaggkorpral skall genom
befälets försorg månatligen av vederbörandes avlöning i postsparbanken
insättas ett belopp av---

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må vederbörande regementschef
(likställd chef) kunna medgiva, att insättning i bank må ske
med mindre belopp än ovan angivits, eller ock meddela befrielse från sådan
insättning.

2. Medel, som jämlikt 1 mom. blivit i postsparbanken insatta, jämte
därå upplupen ränta utbetalas vid avgång ur krigstjänsten, vid befordran
till högbåtsman, flaggkorpral eller underofficer eller vid ingående av
äktenskap. Då särskilda skäl därtill föreligga, må regementschef (likställd
chef) jämväl i andra fall kunna medgiva, att innestående sparbanksmedel
må helt eller delvis utbetalas.

3. Kronan äger att av de medel, som enligt 1 mom. blivit i postsparbanken
insatta, bålla sig skadeslös för de kostnader eller förluster, för
vilka beställningsbavare på grund av felaktigt förhållande i tjänsten eller
eljest i vederbörlig ordning förklarats ersättningsskyldig.

4. Medel, som enligt 1 mom. blivit för beställningshavares räkning insatta
i postsparbanken, må icke för gäld utmätas, så länge beställningshavaren
kvarstår i tjänst.»

Vad anginge Hildebrands framhållande av att åklagaren yrkat ansvar
å Bjurling allenast efter 129 § strafflagen för krigsmakten och att krigsrätten
hållit sig inom ramen för ansvarsyrkandet, därvid följande en
ganska allmän praxis, finge anföras följande.

Åklagarens ansvarsyrkande kunde rätteligen endast såtillvida bilda
ram för domstolens dömande, att densamma icke torde kunna döma till
ansvar för annan brottslig handling än sådan, som vore föremål för ansvarsyrkande
i det mål, varom i ett förutsatt fall vore fråga. Däremot
vore domstolen vid bedömande av frågan örn vilka lagrum, som vore
tillämpliga vid ådömande av straff för den handling ansvarsyrkandet
avsåge, ingalunda bunden av vad åklagaren därutinnan kunde hava
gjort gällande. Fastmer vore, därest åklagaren yrkat ansvar å den tilltalade
för det han gjort sig skyldig till ett visst förfarande samt domstolen
skulle finna detta förfarande innefatta två brott — det kunde antagas:
dels förskingring dels uppsåtlig tjänsteförbrytelse — domstolen
skyldig att döma till ansvar för båda dessa brott utan avseende därå, att
åklagaren kunde hava rubricerat det brottsliga förfarandet såsom allenast
uppsåtlig tjänsteförbrytelse.

Beträffande Hildebrands åsikt att Bjurling i förevarande fall bort dömas
allenast för tjänsteförbrytelse framhölles följande.

Enligt utredningen hade Bjurling i oktober 1928 köpt en kostym på
avbetalning. Sedan vissa avbetalningar gjorts, bade Bjurling pantsatt
denna kostym för 35 kronor för att avbetalningarna skulle kunna fortsättas.
Av samma skäl hade Bjurling den 16 april 1929 pantsatt värnpliktige
Sandgrens kostym, som Bjurling haft till förvaring och vård, för
30 kronor. Vid denna senare pantsättning hade Bjurling enligt uppgift
haft för avsikt att lösa ut Sandgrens kostym den 1 maj 1929, tydligen
med då utfallande lönemedel. Den 22 april hade Bjurling insjuknat, och
följande dag den 23 april, då Sandgren skolat utfå sin kostym, hade densamma
icke kunnat omedelbart tillhandahållas Sandgren. Bjurling hade
vid denna tidpunkt saknat medel, varöver han själv förfogat, till att utlösa
Sandgrens kostym.

Enligt vad den person, som under ifrågavarande tid tjänstgjort såsom
batteriadjutant, under hand meddelat militieombudsmannen, skulle vid
utlösandet av Sandgrens kostym hava tillgått så, att batteriadjutanten
den 23 eller den 24 april av egna medel förskotterat det för utlösandet
erforderliga beloppet, varefter hatteriadjutanten den 1 maj av Bjurlings
då utfallande lönemedel tillgodogjort sig ett belopp motsvarande det utlagda.
Å andra sidan hade från ifrågavarande pantlånekontor meddelats,
att kostymen därifrån utlösts först den 2 maj. Under inga förhållanden
torde Bjurlings genom kompanihefälet insatta sparbanksmedel
tagits i anspråk för utlösandet.

För frågan huruvida i detta fall förskingringsbrott förelegat syntes
den omständigheten, att medel för Bjurlings räkning jämlikt gällande
bestämmelser varit insatta i postsparbanken, icke vara av betydelse, vid
det förhållande att Bjurling icke själv förfogat över de insatta medlen
och icke kunnat påräkna att få dylika medel ställda till förfogande. Såsom
av de i det föregående återgivna bestämmelserna framginge, utbetalades
nämligen sådana medel allenast vid avgång ur krigstjänsten, vid
befordran till underofficer eller vid äktenskaps ingående — intet av dessa
fall hade förelegat — och i övrigt, efter regementschefens medgivande,
»då särskilda skäl därtill föreligga»; medlen finge icke för gäld utmätas
så länge beställningshavaren kvarstode i tjänst. Bjurling syntes efter
sina egna uppgifter i målet själv icke hava räknat med sparbanksmedlen
utan med blivande lönemedel för kostymens utlösande.

Däremot torde för frågan huruvida förskingringsbrott i detta fall blivit
begånget vara av avgörande betydelse de utsikter, som vid tiden för
pantsättningen av Sandgrens kostym förelegat för att Bjurling skulle å
pantskuldens förfallodag kunna utlösa panten. Därest dessa utsikter varit
i någon mån ovissa samt fara sålunda förelegat för att äganderätten
till kostymen skulle gå förlorad för Sandgren, torde — med vederbörligt
beaktande jämväl av det subjektiva rekvisitet — förskingringsbrott hava
förelegat vid tiden för kostymens pantsättande.

Utsikterna för Bjurling att kunna å förfallodagen utlösa kostymen och

Bjurlings skäl för en optimistisk uppfattning av dessa utsikter vore punkter,
som syntes otillräckligt utredda vid krigsrätten. Att, såsom förhållandena
utvecklat sig, befälet använt Bjurlings den 1 maj utfallande lönemedel
till betalande eller ersättande av det erforderliga lösenbeloppet,
torde icke utgöra något avgörande bevis för att Bjurling, lämnad att fritt
bestämma hur lönemedlen skulle användas, ansett sig kunna förfara på
enahanda sätt. Omständigheterna i målet utvisade, att Bjurling befunnit
sig i ett svårt ekonomiskt trångmål, och den möjligheten förelåge
tydligen, att en fullständigare utredning kommit att till fullo ådagalägga
att de förenämnda förutsättningarna för ett förskingringsbrott i
detta fall förelegat. Å andra sidan uppgick pantskulden till så ringa belopp,
att viss anledning förelåge till förmodan, att panten kunnat av
Bjurling lösas å förfallodagen eller tidigare.

Redan med stöd av den utredning, som nu i målet mot Bjurling förekommit,
hade emellertid krigsrätten enligt militieombudsmannens mening
bort döma Bjurling till ansvar, förutom för uppsåtlig tjänsteförbrytelse,
jämväl jämlikt 22 kap. allmänna strafflagen. Även under antagande att
Bjurling vid pantsättningen ansett sig fullt säker örn att å pantskuldens
förfallodag kunna utlösa panten, så att någon risk för Sandgrens äganderätt
till kostymen ej förelegat, hade i allt fall Bjurling efter militieombudsmannens
åsikt genom pantsättningen gjort sådant bruk av kostymen,
att han blivit förvunnen till ansvar jämlikt 12 § i nämnda kapitel. (Jfr
Hagströmer, Efterlämnade föreläsningsanteckningar i svensk straffrätt,
sid. 70—71.)

På grund av det anförda funne militieombudsmannen krigsrätten hava
uti ifrågavarande mål bort döma Bjurling till ansvar ej blott för tjänsteförbrytelse
utan även för brott, som avsåges i 22 kap. allmänna strafflagen.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet vidtoge militieombudsman
nen däri ej vidare åtgärd.

Vice krigsdomaren Hildebrand anmodades giva de övriga krigsrättsledamöterna
del av militieombudsmannens skrivelse.

2. Underlåtenhet av krigsfiskal att söka förebringa vidare utredning
i mål, som hänskjutits till krigsrätt.

Sedan chefen för Bodens artilleriregemente på begäran tillställt militieombudsmannen
avskrift av regementskrigsrättens vid regementet protokoll
den 11 oktober 1930 i mål rörande en anmälan av furiren vid regementets
6. kompani nr 6 F. E. W. Edborg, inhämtade militieombudsmannen
av protokollet följande:

I skrivelse den 7 oktober 1930 till regementschefen anmälde furiren

Edborg följande. Då lian samma dag såsom dagunderofficer verkställt
väckning av 6. kompaniets manskap, hade han i tredje logementet mötts
av tillropet »håll käften». När han på kvällen efter verkställd aftonvisitation
kommit för att släcka ljuset i samma logement, hade kastats
kärnhus, tändsticksaskar, pappersbollar m. m. mot honom. Vidare hade
olika tillmälen tillropats Edborg.

Med anledning av berörda anmälan hölls den 10 oktober 1930 förhör
inför bataljonschefen överstelöjtnanten J. G. M. Upmark. Därvid förhördes
23 värnpliktiga, samtliga förlagda i tredje logementet. Något erkännande
av förseelsen framkom därvid icke. Beträffande en av de hörda
antecknades i förhörsprotokollet, efter upptagande av vissa uppgifter,
att »efter lång tvekan och synbar nervositet förklarade Sundqvist, att
han icke iakttagit något vidare». Körande en annan av nämnda värnpliktiga
antecknades i protokollet: »Carlberg verkade under förhöret synnerligen
nervös, vilket yttrade sig genom att han skakade i hela kroppen,
men uppgav han själv, att han skakade i benen på grund av att han stått
och väntat utanför i korridoren.»

Genom beslut den 10 oktober 1930 överlämnade regementschefen handlingarna
i ärendet till krigsdomaren under anhållan örn målets handläggning
vid vederbörlig krigsdomstol.

Vid regementskrigsrättens sammanträde den 11 oktober 1930, därvid i
krigsrätten voro tillstädes krigsdomare, auditör, en kapten och en styckjunkare,
förekom målet till handläggning i närvaro av krigsfiskalen O. G.
Kristianson och furiren Edborg. I krigsrättsprotokollet antecknades, att
regementschefen till krigsrätten överlämnat att företaga undersökning i
ärendet.

Sedan protokollet från bataljonschefens förhör, jämte tillhörande bilaga,
föredragits och från företedda utdrag av de vid 6. kompaniet förda
straffregister och anteckningsbok för tillrättavisningar inhämtats, att ej
någon av de av Edborg rapporterade värnpliktiga förut straffats eller
tillrättavisats, hördes Edborg, och vidhöll han därvid den av honom uppsatta
rapporten med det tillägg, att han numera erinrade sig, att någon av
de värnpliktiga i logementet vid ifrågakomna tillfälle örn honom fällt
uttrycket »Din förb-de dj-1».

Enligt anteckning i krigsrättsprotokollet förmälde krigsfiskalen Kristianson
härefter följande. Utredningen i ärendet hade icke givit vid handen,
att någon viss person kunde misstänkas för att vid ifrågavarande
tillfälle hava fällt de yttranden, som angivaren uppgivit. Då det i logementet
förlagda manskapet icke kunde höras på ed, alldenstund det vore
uppenbart, att en av dem vore gärningsman, samt krigsfiskalen först
kl. 9.30 e. m. nästföregående dag emottagit de till ärendet hörande handlingarna,
ansåge krigsfiskalen icke nödigt att anställa förhör med ifrågavarande
värnpliktiga. Krigsfiskalen förklarade sig icke föra någon talan
i saken.

Genom krigsrättens beslut samma den 11 oktober 1930 blev i anledning
härav ärendet från vidare handläggning i krigsrättens protokoll avskrivet.

I skrivelse den 23 december 1930 till krigsfiskalen Kristianson infordrade
militieombudsmannen Kristiansons yttrande i ärendet, och anförde
militieombudsmannen därvid följande. Jämlikt 53 § i lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes hade det ålegat krigsfiskalen att i
det ifrågavarande målet, vilket syntes hava avsett indisciplinärt uppträdande
av ganska allvarlig beskaffenhet, förebringa den utredning, som
varit erforderlig och kunnat åstadkommas. Sådan utredning torde hava
kunnat anskaffas bland annat genom inkallande av de omförmälda värnpliktiga
eller vissa av dem till förhör inför krigsrätten vid dess sammanträde
den 11 oktober eller, efter utverkat uppskov med målet, genom förhör
av krigsfiskalen med de värnpliktiga före nästa krigsrättssammanträde.

I yttrande den 13 januari 1931 anförde krigsfiskalen Kristianson följande.
Då det förefallit krigsfiskalen omöjligt att ställa någon av de värnpliktiga
under åtal, hade han icke kunnat begära anställande av vittnesförhör,
vilket enligt hans åsikt hade varit den enda utvägen att få fram sanningen.
Att utan edgång utredningsvis inför krigsrätten höra de värnpliktiga torde
icke hava medfört något resultat, då de helt säkert endast vidhållit sina
vid bataljonsförhöret lämnade uppgifter. Lika litet torde krigsfiskalen
hava vunnit något genom att själv anställa förhör, vilket även mött svårigheter
på grund av att de värnpliktiga stått i begrepp att utrycka från
regementet. Krigsfiskalen ansåge, att han icke kunnat handla annorlunda,
och han trodde att krigsrättens ledamöter delade hans åsikt. På
grund av det anförda hemställde krigsfiskalen att militieombudsmannen
måtte låta vid denna hans förklaring bero.

I skrivelse den 16 januari 1931 anmodade militieombudsmannen chefen
för Bodens artilleriregemente att inkomma med yttrande i ärendet av
överstelöjtnanten Upmark ävensom att själv däri avgiva yttrande. Sådant
yttrande avgav regementschefen, översten friherre G. A. E. Lagerfelt,
i skrivelse den 22 januari 1931, som till militieombudsmannen inkom
den 29 i samma månad, och var vid skrivelsen fogat yttrande av
överstelöjtnanten Upmark.

I sitt yttrande anförde överstelöjtnanten Upmark följande:

1. Krigsfiskalens förmodan att fortsatt förhör inför krigsrätt skulle
medföra, att de värnpliktiga blott skulle vidhålla sina tidigare vid bataljonsförhör
lämnade uppgifter, syntes vara en allt för svag grund för
att utan vidare låta målet förfalla. Krigsfiskalens påstående att det
skulle möta svårigheter för honom själv att hålla förhör med de värnpliktiga,
emedan dessa stodo i begrepp att utrycka från regementet, syn -

tes icke vara bärande. Visserligen hade avsikten varit, att ifrågavarande
värnpliktiga skulle avrest nied ett tåg, som avgått på förmiddagen
samma dag krigsrätten ägde rum, men avresan hade kunnat uppskjutas
tili annan tågiägenhet samma dag på eftermiddagen.

2. Det vore icke osannolikt, att några av de värnpliktiga vid tiden för
krigsrättens förhör, när de visste att sammanlevnaden med de övriga
vore avslutad, och inför utsikten att icke få avresa samtidigt med de övriga
eller att eventuellt senare bliva inkallade till förnyat förhör, skulle
visa sig benägna att sanningsenligt berätta vad de visste örn de påtalade
uppträdena. Vid tidpunkten för förhöret inom bataljonen hade de värnpliktiga
däremot ännu varit förlagda tillsammans: bandet dem emellan
hade varit starkare, och den som avgåve ett sanningsenligt vittnesmål
kunde frukta att omedelbart utsätta sig för trakasserier från de sämre
elementens sida.

3. Finge de värnpliktiga den uppfattningen, att brott mot krigstukten
bleve utan straff, därest brotten beginges under de sista tjänstgöringsdagarna,
vore fara för handen att antalet av dylika förseelser komine att
ökas.

4. Det syntes dessutom ligga vikt uppå att på allt sätt stödja underbefälets
ställning, i synnerhet beträffande tjänsteförrättningar tillhörande
den inre tjänsten, där underbefälet i regeln måste uppträda utan stödet
av officers eller underofficers närvaro. Finge underbefälet den uppfattningen,
att de stöde rättslösa gentemot de värnpliktiga, torde deras
intresse för tjänsten minskas, till obotlig skada för den militära disciplinen.

I sitt yttrande den 22 januari 1931 förklarade regementschefen sig instämma
i överstelöjtnanten Upmarks uttalanden och anförde därutöver
följande:

1. Av furiren Edborgs tjänsterapport till regementschefen framginge,
att grova disciplinära brott blivit begångna. I protokollet från det förhör,
som bataljonschefen, överstelöjtnanten Upmark, med anledning av
sagda rapport hållit, återfunnes emellertid icke några medgivanden eller
upplysningar om brotten, ännu mindre några sådana fakta, att viss person
framstode såsom den, som hade begått och erkänt brotten. Med anledning
härav hade i målets dåvarande läge varje bestraffningsåtgärd
från regementschefens sida varit utesluten. Det påtalade brottet hade
emellertid varit av den beskaffenhet, att det icke syntes regementschefen
tillåtligt att avskriva det, varför regementschefen hänskjuta det till
handläggning vid krigsdomstol. Detta hade regementschefen gjort även
av det skälet, att han förutsatt att domstolen ägde befogenhet att använda
verksammare former, då det gällde att verkställa utredning av
brott, än som stöde till en militär befälhavares förfogande. På grund
såväl av brottets beskaffenhet som av vikten av att detsamma bleve beivrat,
jämförda med förhörsprotokollets ofullständighet beträffande an -

svar för viss person, hade det nämligen synts vara nödvändigt att anställa
ett så effektivt utredande förhör, som möjligt vore. Att en dylik
utredning kunde taga lång tid, vore uppenbart, och att den kunde medföra
vissa kostnader vore icke osannolikt (lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål), men att de värnpliktigas
utryckning varit planlagd att äga rum den 11 oktober före kl.
10.30 förmiddagen syntes icke hava varit en omständighet, som under här
förhandenvarande förhållanden finge inverka på örn en utredning skulle
verkställas av krigsrätten eller icke. Då förseelsens beivrande icke
kunnat ske annat än efter full utredning, och då det varit av vikt, att
dylikt beivrande — såvitt som någon möjlighet härtill förefunnits — verkligen
kommit till stånd, syntes alltså det enda riktiga hava varit att härvidlag
utnyttja alla de befogenheter, som domstolen hade för att förebringa
utredning.

2. Under instämmande i vad överstelöjtnanten Upmark i mom. 2 av
sitt yttrande anfört framhölles vidare, att icke sällan en stor del av de
unga män, ibland vilka den eller de brottsliga stöde att finna, knappast
vid tiden för hans ifrågavarande förhör syntes hava haft någon klar uppfattning
vare sig örn sin skyldighet att vid förhör — detta i olikhet mot
vad de brukade anse sig skyldiga till inför domstol — sanningsenligt
meddela allt, som de visste örn hrottet, eller örn krigsdomstolens kraftiga
medel att fullfölja utredningen.

Mentaliteten hos dessa ungdomar torde dessutom icke sällan vara påverkad
av en »kamratanda», som högre uppskattade skenbara plikter på
grund av en tillfällig »solidaritet» än att sanningen komme helt i dagen,
och som därför även holle ett förtigande av kända fakta för tillåtligt.
Även kunde det finnas vissa personer, som fegt fruktade för repressalier
från dåliga element inom kamratkretsen för ett sanningsenligt och fullständigt
vittnesmål, särskilt örn detta skulle medföra den skyldiges fällande.
Med hänsyn härtill syntes osannolikheten för att erhålla ett positivt
resultat av ett förhör vid krigsrätt, sedan den tillfälliga kamratkretsen
i logementet hade skingrats i och med utryckningen, icke hava varit
så stor, att den kunnat motivera målets avskrivning utan något försök
till utredning vid krigsrätten.

3. Vidare framhölles särskilt vikten av vad överstelöjtnanten Upmark
anfört i mom. 3 av sitt yttrande. Härutöver torde emellertid böra tillläggas,
att örn de värnpliktiga visste, att de riskerade att någon vecka
efter utryckningen åter bliva instämda för att svara för de förseelser,
som de begått under de sista dagarna av sin tjänstgöring, komme utsikten
till dylika inställelser — på egen bekostnad — att verka märkbart
främjande på krigstukten även i dessa sista timmar.

4. Slutligen syntes den uppfattning, som framkommit i krigsfiskalens
yttrande den 13 januari 1931, att begagnandet av vittnesförhör efter edgång
vore uteslutet, på grund av att den skyldige vore att finna bland

dem, som skulle höras, knappast utan vidare böra få godtagas såsom ett
bärande motiv eller ens som en inverkande omständighet för att varje
försök till utredning vid krigsrätten helt iiteblivit och att målet — eventuellt
efter erforderliga uppskov — alltså icke bragts till utredning, så
långt som möjligt varit. All personal tillhörande krigsmakten — i detta
fall särskilt underbefälet — skulle dock hava det medvetandet, att den
på ett effektivt sätt åtnjöte lagens stöd i och för sin tjänst.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 29 januari 1931 krigsfiskalen Kristianson att
avgiva förnyat yttrande. Sådant yttrande avgavs i skrivelse den 4 februari
1931, och anförde krigsfiskalen därvid följande:

Överstelöjtnanten Upmark förmenade, att krigsfiskalens i det föregående
yttrandet framförda uppfattning, att ett fortsatt förhör inför krigsrätt
endast skulle hava medfört det resultatet, att de värnpliktiga vidhållit
sina tidigare vid bataljonsförhöret lämnade uppgifter, vore »allt
för svag grund för att utan vidare låta målet förfalla». Här stöde sålunda
åsikt mot åsikt. Krigsfiskalen förmodade, att överstelöjtnantens
avvikande mening grundade sig på den erfarenhet han vunnit såsom ledamot
av krigsdomstolar vid söder örn Boden förlagda truppförband.
Men även krigsfiskalen grundade sin åsikt på de rön, han erhållit under
de fem år, som han i Boden tjänstgjort som krigsfiskal.

Överstelöjtnanten Upmark ansåge vidare, att krigsfiskalens påstående,
att det skulle mött svårigheter för krigsfiskalen att själv hålla förhör
med de värnpliktiga, icke vore bärande. Något motiv för en sådan åsikt
anfördes icke. Därest krigsfiskalen hållit detta förhör, vore det mycket
sannolikt, att han icke medhunnit avsluta det samma dag. Följden hade
då blivit den, att de värnpliktiga fått stanna kvar efter den bestämda
utryckningsdagen. Det undandroge sig krigsfiskalens bedömande, örn
regementschefen kunnat tillåta detta. Emellertid hade krigsfiskalen icke
vågat taga på sitt ansvar att föreslå och tillstyrka en sådan åtgärd. I
detta sammanhang anmärkte krigsfiskalen att överstelöjtnanten under
bataljonsförhöret, då han erfarit, att han icke uppnådde något positivt
resultat, kunnat påkalla krigsfiskalens medverkan. Krigsfiskalen hade
då omedelbart stått till förfogande, men krigsfiskalen vore dock övertygad
örn att han icke på något sätt kunnat förbättra sakläget.

Då övriga punkter i överstelöjtnanten Upmarks yttrande i stort sett
sammanfölle med de synpunkter, som regementschefen anfört i sitt utlåtande,
överginge krigsfiskalen till att bemöta detta.

Inledningsvis förutsatte översten Lagerfelt, att en krigsdomstol ägde
befogenhet att använda verksammare former, då det gällde att verkställa
utredning av brott, än som stöde till en militär befälhavares förfogande.
Häremot måste krigsfiskalen anmärka, att denna verksammare form endast
utgjordes av vittnesförhör och den därmed förbundna vittneseden.

Som krigsfiskal i sitt föregående yttrande framhållit, hade vittnesförhör
i detta fall icke kunnat begäras, då det varit omöjligt för krigsfiskalen
att ställa någon viss person under åtal. Under förevarande omständigheter
hade krigsfiskalen icke varit försvarad med att på måfå rikta
sin talan mot en av de 23 värnpliktiga. Den omständigheten, att en värnpliktig
under bataljonsförhöret verkat synnerligen nervös, vore ej tillräcklig
anledning för en ansvarstalan mot denne. Han hade ock uppgivit
orsaken till sitt till synes nervösa uppträdande. Detta ärende hade
behandlats som ansvarsmål. Då krigsfiskalen icke kunnat yrka ansvar å
någon viss person, hade det varit honom omöjligt att begära uppskov för
vidare utredning. Därest utredningskrigsrätt, örn sådan låtit sig göra,
handlagt målet, hade krigsdomstolen ex officio kunnat höra samtliga
värnpliktiga. Ett förhör inför domstol utan att vittnen hördes ledde enligt
krigsfiskalens erfarenhet icke till bättre resultat än det som erhölles
vid förhör inför militär myndighet. Den psykologiska press, som en överordnad
militär myndighet faktiskt hade möjlighet att utöva över en
värnpliktig, saknade såväl krigsdomstolen som åklagaren. Härmed menade
krigsfiskalen icke, att otillåtna medel på något sätt skulle komma
till användning.

Krigsfiskalen vore. fullkomligt av regementschefens åsikt, att de värnpliktiga
i sitt görande och låtande ofta påverkades av kamratanda, »som
högre uppskattade skenbara plikter på grund av en tillfällig solidaritet
än att sanningen komme helt i dagen, och som därför holle ett förtigande
av kända fakta för tillåtligt». Även i fråga örn repressalier vore krigsfiskalen
av samma uppfattning som översten. Men kamratandan och repressalierna
hade minst lika stor inverkan vid en krigsdomstol utan vittnesförhör
som vid ett förhör inför den militära myndigheten. Till och
med vid vittnesförhör inverkade dessa begrepp menligt. Ej sällan förekomma
det, att man måste så att säga plocka fram sanningen. Örn icke
direkta frågor ställdes till vittnet, förtege han det rätta sammanhanget.
Detta vore också en erfarenhet, som den allmänna civila åklagaren ofta
finge göra. En sådan person hade givetvis gjort sig skyldig till menedsbrott,
men det vore dock sällan, som åklagaren erhölle tillräckligt med
bevismedel för att kunna anställa ett menedsåtal. Då »den tillfälliga
kamratkretsen i logementet» icke varit skingrad vid ifrågavarande krigsrättstillfälle,
hade överstens argumentering i slutet av punkt 2 i detta
fall icke någon betydelse, även örn den principiellt syntes hava ett visst
värde. Den framförda synpunkten vore dock av teoretisk natur, men örn
den i praktiken vore bärande, saknade krigsfiskalen erfarenhet att yttra
sig örn.

Beträffande överstens under punkt 3 uttalade åsikt vore även denna
endast en teori utan praktisk betydelse. Därest krigsfiskalen själv efter
krigsrättens sammanträde anställt förhör med de värnpliktiga, hade han
icke med hänsyn till nu tillämpade förhörsmetoder vågat framställa nå -

got som helst hot om eventuell instämning efter utryckningen. Örn den
militära förhörsledaren ansett sig kunna begagna sig av ett sådant förfaringssätt,
hade det kunnat användas vid bataljonsförhöret. Krigsfiskalen
tilläte sig dock hava den uppfattningen, att något bättre resultat därigenom
icke erhållits. Stämningsinstitutet, sedan vederbörande ryckt ut
från sin tjänstgöring, måste handhavas med stor försiktighet, ty en åklagare
kunde i annat fall äventyra att själv få vidkännas motpartens ocl^
statsverkets kostnader.

Överstens yttrande under punkt 4 i fråga örn vittnesförhöret saknade
krigsfiskalen anledning att vidare bemöta, då krigsfiskalen härutinnan
förut framhållit synpunkter, som enligt hans förmenande måste vara juridiskt
hållbara.

Regementschefen slutade sitt yttrande med följande: »All personal tillhörande
krigsmakten, i detta fall särskilt underbefälet, skall dock hava
det medvetandet, att den på ett effektivt sätt åtnjuter lagens stöd i och
för sin tjänst.» Krigsfiskalen instämde fullkomligt i detta uttalande
och vore full underkunnig örn underbefälets svåra ställning. Under sin
femåriga tjänstgöring som krigsfiskal i Boden hade han också alltid haft
detta för ögonen. Utan tagen hänsyn till den militära rangen hade han,
väl medveten örn sitt ansvar och krigsdomstolens stora betydelse för upprätthållandet
av krigslydnaden, efter bästa förmåga sökt fylla sin uppgift
som åklagare. Krigsfiskalen hade också haft den tillfredsställelsen
förstå, att hans överordnade i krigsdomstolarna icke haft något att anmärka
mot hans sätt att fullgöra sin tjänst.

Krigsfiskalen beklagade livligt, att de brottsliga icke kunnat dömas och
erhålla sin välförtjänta näpst. Den militära myndigheten, krigsdomstolen
och krigsfiskalen hade i detta fall stått maktlösa. Likaväl som den
civila polismyndigheten ej sällan misslyckades i sitt arbete vid uppklarande
av ett begånget brott, kunde också den militära ordningsmakten
ställas inför uppgifter, som icke kunde lösas.

Krigsfiskalen anhölle slutligen att i anledning av detta fall få göra
några allmänna erinringar. Åklagaren vid krigsdomstol intoge i viss
mån en särställning i förhållande till allmänna åklagaren vid de civila
domstolarna. Skillnaden läge däri, att åtal inför krigsdomstol icke anhängiggjordes
genom stämning utan genom angivelse om brottet hos vederbörande
befälhavare. Men i likhet med vad som gällde för allmänna
åklagare i allmänhet hade åklagaren inför krigsdomstol att själv avgöra.
örn sannolika skäl funnes för åtal. Den omständigheten, att en befälhavare
remitterat ett mål till krigsrätts prövning, innebure icke, att åklagaren
hade ovillkorlig skyldighet att väcka åtal. Då åtal anställdes,
åtoge sig åklagaren risken för ett eventuellt rekonventionsansvar. Detta
drabbade sålunda icke befälhavaren.

Då en militär befälhavare på grund av en begången förseelse påkallade
krigsrätt utan att såsom i detta fall angiva någon viss person till

åtal, uppstode det spörsmålet, huruvida befogenhet förefunnes att hänskjuta
målet till krigsrätt. Den generalaktion, som omförmäldes i 4 kap.
1 § andra punkten rättegångsbalken vore alldeles antikverad och torde i
varje fall icke äga tillämpning vid krigsdomstol. Jämlikt 204 § strafflagen
för krigsmakten ägde vederbörande befälhavare överlämna ett mål
till krigsdomstol, då erforderlig utredning örn brottets beskaffenhet eller
den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas. Detta förutsatte enligt krigsfiskalens
åsikt, att viss person angåves till åtal. Jämlikt samma lagrum
kunde befälhavaren, där saken prövades vara av synnerligen ringa vikt
och målsägaren ej för vinnande av ytterligare utredning påfordrade dess
hänskjutande till domstol, låta målet förfalla. Anmärkas borde att målsägaren
här icke påkallat krigsrätt. Han hade ej heller inför krigsrätten
fört någon talan i målet.

Något lagstadgande örn att en krigsfiskal, då han icke ansåge sig kunna
föra ansvarstalan mot någon viss person, vore nödsakad begära uppskov
för förebringande av ytterligare utredning, vilken han på förhand vore
övertygad örn att den bleve utan något värde, funnes, såvitt krigsfiskalen
hade sig bekant, icke. Ett sådant uppskov torde icke heller kunna
tillåtas av krigsdomstolen, som alltid vid första rättegångstillfället tillfrågade
åklagaren, örn ansvarstalan fördes. Ej heller hade krigsfiskalen
kunnat finna någon föreskrift örn att en krigsfiskal vore skyldig att inför
krigsrätt höra en massa förut inför militär myndighet hörda personer,
då han hade anledning antaga, att ett dylikt förhör icke skulle komma
att lända till upplysning i saken. Det kunde förtjäna påpekas, att i liknande
fall inför krigsrätt hållna massförhör rörande av okänd person
förövade brott alltid lämnat negativt resultat.

I skrivelse den 11 februari 1931 till krigsdomaren P. Sandström, vilken
tjänstgjort såsom krigsdomare vid krigsrättens handläggning av ifrågavarande
mål, anmodade militieombudsmannen denne att infordra och till
militieombudsmannen inkomma med yttrande av tillförordnade auditören
S. Dyberg, vilken vid målets handläggning tjänstgjort såsom auditör,
ävensom att själv i ärendet avgiva yttrande.

Sådant yttrande avgav krigsdomaren Sandström i skrivelse den 18 februari
1931, vid vilken var fogat yttrande av tillförordnade auditören
Dyberg.

I sitt yttrande anförde auditören Dyberg, att handlingarna i det ifrågavarande
målet kommit krigsrätten tillhanda först vid tiden för krigsrättens
sammanträde samt att något ytterligare, utöver vad krigsrättens
protokoll utvisade, icke vid sammanträdet förekommit.

Krigsdomaren Sandström vitsordade i sitt yttrande riktigheten av de
uppgifter auditören Dyberg lämnat i det av honom avgivna yttrandet och
anförde ytterligare: I de förut förekomna fall, då Sandström tjänstgjort
som krigsdomare vid handläggning av mål rörande brott eller förseelse.

som hänskjutits till krigsrätt, utan att viss person angivits som tilltalad,
hade utredningen vid krigsrätt, såvitt han nu kunde erinra sig, så gott som
alltid givit negativt resultat. Flera gånger hade det sålunda i dylika fall
inträffat, att allt manskap, tillhörande ett eller flera logement, upplysningsvis
hörts inför krigsrätten, men att därvid likväl icke erhållits någon
som helst ledtråd angående vem som varit gärningsman. Följden
hade därför så gott som undantagslöst blivit den, att åklagaren i brist
på bevisning ej ansett sig kunna föra någon talan i målet.

I skrivelse den 11 april 1931 till krigsfiskalen Kristianson anförde militieombudsmannen
härefter följande.

De förseelser, som enligt furiren Edborgs anmälan begåtts av en eller
flera personer av manskapet vid regementets 6. kompani, hade tydligen
varit av den beskaffenhet, att mål därom, då det anhängiggjorts hos regementschefen,
jämlikt 185 § strafflagen för krigsmakten varit att anse
såsom disciplinmål. Med hänsyn till vad i målet förekommit vid tiden
för regementschefens beslut, enligt vilket han överlämnade handlingarna
i målet till krigsdomaren med anhållan örn målets handläggande vid
krigsdomstol, måste det antagas, att nämnda beslut grundat sig därå, att
regementschefen ansett erforderlig utredning örn de begångna förseelsernas
beskaffenhet ej kunnat vinnas och förty funnit sig jämlikt 204 §
strafflagen för krigsmakten skyldig överlämna målet till krigsdomstol.
Detta antagande bekräftades av vad regementschefen anfört i förevarande
ärende.

Att den ifrågavarande bestämmelsen i 204 § ägde tillämpning för det
fall, att befälhavares utredning i disciplinmål givit till resultat, att brott
blivit begånget och att den brottslige vore att finna inom en viss krets
personer utan att tills vidare kunnat utrönas vilken av dessa personer
vore gärningsman, syntes icke böra vara föremål för tvekan. Ur utredningens
synpunkt, oftast sammanfallande med disciplinens, vore det
av synnerlig vikt, att utredningen i dylikt fall kunde fullföljas med anlitande
av de resurser, som stöde krigsdomstolen till buds, och de i 204 §
använda ordalagen syntes otvivelaktigt giva möjlighet att tillämpa stadgandet
för dylikt fall. (Jämför Svedelius’ och af Geijerstams kommentar
till krigslagarna, sid. 544—545.)

Efter det mål av vederbörande befälhavare hänskjutits till krigsdomstol,
vore det, evad ansvarstalan omedelbart kunde framställas eller tills
vidare endast utredning ifrågakomme, vederbörande krigsfiskals sak att,
så långt som vore erforderligt och möjligt, föranstalta örn utredning att
föreläggas domstolen. Såvitt anginge tiden före målets första handläggning
vid domstolen, kunde härutinnan åberopas stadgandena i 53 § lagen

om krigsdomstolar m. m. och § 34 under c) i instruktionen för krigsdomare,
auditörer och krigsfiskaler. Beträffande tiden efter målets första
handläggning vid domstolen gällde uppenbarligen detsamma. Till stöd
härför kunde åberopas sakens natur men även bestämmelserna i 53 och
54 §§ lagen örn krigsdomstolar m. m. Av krigsfiskalens allmänna ställning
till domstolen syntes utan vidare följa, att han, även örn ansvarstalan
ännu ej kunde föras mot viss person, icke kunde undandraga sig
de utredningsuppgifter, som i allmänhet ankomme på åklagare.

Det borde måhända anmärkas, att stadgandet i § 34 under c) i instruktionen
örn skyldighet för krigsfiskal att, sedan handlingarna i ett till
krigsrätt hänskjutet mål till honom överlämnats, verkställa den ytterligare
utredning, som före målets handläggning vid domstolen kunde vara
erforderlig, naturligtvis icke kunde åberopas till stöd för den mening, att
krigsfiskalen, sedan målet förevarit vid domstolen, skulle vara befriad
från befattning med utredningen. En sådan slutsats hade veterligen icke
heller ifrågasatts för det fall att talan av krigsfiskalen fördes mot viss
person, och något giltigt skäl för en olikhet i krigsfiskalens åligganden
härutinnan för sådant fall och det fall, att ett mål jämlikt 204 § strafflagen
för krigsmakten kommit till domstolen för utredning, torde icke
kunna anföras.

Att i ett mål, som jämlikt nyssnämnda 204 § för utredning hänskjutits
till krigsdomstol utan att talan kunnat riktas mot viss person, personer
skulle kunna av domstolen höras på vittnesed, torde vara uteslutet. För
denna mening torde stöd kunna vinnas i inledningsorden i 17 kap. 3 §
rättegångsbalken (»Vill någon sin talan med vittne fästa») ävensom i 7 §
örn vittnesjäv med flera stadganden i samma kapitel. Det torde för övrigt
ligga i sakens natur, att då vittnesförhör av lagen kringgärdats med
vissa garantier i form av regler örn vittnesjäv, detta förhållande måste,
då annat ej stadgats, uppfattas såsom innefattande krav på att frågan
om förefintligheten av vittnesjäv i varje fall skulle kunna utredas, vilket
förutsatte bland annat att vissa parter funnes i rättegångsärendet.

Däremot kunde naturligtvis krigsdomstol i mål av förutsatt art avhöra
personer upplysningsvis. Det vore tydligen på detta sätt, som den ytterligare
utredningen förutsattes i huvudsak skola vinnas.

Samtidigt som krigsfiskalen bestritt skyldighet för honom att i det
föreliggande fallet vid krigsrätten åberopa de ifrågavarande värnpliktige
för avhörande upplysningsvis eller att själv anställa förhör med de värnpliktiga,
hade han med avseende å sin underlåtenhet att vidtaga dylik
åtgärd åberopat, att åtgärden i allt fall varit gagnlös, i det att något för
målet gynnsamt resultat av ett sådant förhör med all sannolikhet icke
kunnat vinnas.

Härtill borde genmälas, att resultatet av ett förhör ingalunda med visshet
kunnat på förhand förutses. Naturligt nog vore krigsdomstol och

krigsfiskal i anseende till utbildning och verksamhet i allmänhet bättre
än militära befälhavare lämpade att med framgång hålla utredande förhör
i vanskligare fall. Krigsfiskalens påstående, att de värnpliktiga lättare
kunde av sin militära befälhavare, än av en civil förhörsledare,
bringas att framkomma med sanna uppgifter, kunde måhända vara riktigt
beträffande en och annan bland de värnpliktiga. Däremot torde säkerligen
med avseende å det stora flertalet värnpliktiga gälla, att de inför
den civile krigsdomaren eller krigsfiskalen kände sig vara i en omgivning,
där de — lättare än i den militära — funne sig föranlåtna att
lämna riktiga uppgifter.

Rörande sannolikheten av ett gynnsamt resultat av ett förnyat förhör
med de värnpliktiga kunde vidare erinras därom, att utsikten att, örn än
blott för helt kort tid, få stanna kvar vid regementet för ytterligare förhör,
sedan övriga värnpliktiga utryckt, eventuellt att nödgas snart ånyo
inställa sig vid regementet för förhör, säkerligen skulle varit en synnerligen
kraftigt verkande sporre för de värnpliktiga att verksamt bidraga
till en utredning örn det inträffade.

Att krigsfiskalen för egen del ifrågasatt, huruvida regementschefen
kunnat kvarhålla de värnpliktiga för förhör utöver den bestämda utryckningsdagen,
syntes icke hava bort för honom utgöra anledning till
underlåtenhet att för vederbörande framhålla de skäl, som ur utredningens
synpunkt talade för ytterligare förhör. Därest krigsfiskalen så gjort,
hade, såsom sig bort, regementschefen fått taga ställning till frågan örn
de värnpliktigas kvarhållande och bära ansvaret för en sådan åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts hade militieombudsmannen funnit, att
krigsfiskalen icke endast kunnat utan även haft skyldighet att i det ifrågavarande
målet söka förebringa ytterligare utredning, antingen genom
att inkalla omförmälda värnpliktiga eller vissa av dem till förhör inför
krigsrätten eller, efter utverkat uppskov med målet, genom att själv
hålla förhör med de värnpliktiga. Genom sin åtgärd att, under antagande
att dylikt förhör icke skulle medföra resultat, underlåta sådan åtgärd
hade krigsfiskalen enligt militieombudsmannens förmenande, särskilt i betraktande
av den allvarliga karaktären hos de disciplinära förseelser,
som syntes hava begåtts, förfarit felaktigt i sin tjänst. Omständigheterna
i ärendet vore emellertid sådana, att militieombudsmannen funne sig
kunna underlåta att däri vidtaga ytterligare åtgärd och sålunda läte
bero vid sina nu gjorda erinringar.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse till krigsfiskalen Kristianson
tillställdes chefen för Bodens artilleriregemente för kännedom.

3. Sedan stämning1 å en värnpliktig1 utfärdats, har denne uteblivit
från domstolen. Stämningsman har intygat att den värnpliktige ej
»inom behörig tid» kunnat anträffas. Krigsfiskalen har avstått från
talan utan att förvissa sig om möjligheten att delgiva stämningen

vid förnyat försök.

Vid en av militieombudsmannen den 9 februari 1931 företagen inspektion
av Göta livgarde iakttogs under granskning av regementskrigsrättens
protokoll följande.

1) Vid sammanträde den 18 november 1930 (§ 1 i protokollet) hade
krigsrätten att företaga undersökning rörande en förkommen bajonett
med balja, som varit utlämnad till värnpliktige nr 219/3 Magnusson. Enligt
protokollet hade, sedan ett förhörsprotokoll föredragits, krigsfiskalen
J. G. Johnsson anmält att han utfärdat stämning å Magnusson till inställelse
inför krigsrätten sistnämnda dag men att stämningen icke kunnat
delgivas Magnusson, varför Johnsson avstode från att fullfölja talan i
målet. Krigsrätten lät härvid bero, i anledning varav målet avskrevs
från vidare behandling.

Militieombudsmannen fann anmärkningsvärt, att krigsfiskalen förklarat
sig avstå från talans fullföljande i målet utan att annat skäl härför
upp givits än att stämning icke kunnat delgivas Magnusson och utan att,
såvitt protokollet visade, beskaffenheten av det hinder, som för delgivningen
mött, blivit angiven.

2) Vid samma krigsrättssammanträde den 18 november 1930 (§ 3 i protokollet)
hade krigsrätten att företaga undersökning rörande ett förkommet
par lägerskor, utlämnat till värnpliktige nr 162/10 Lundborg. Enligt
protokollet hade, sedan ett förhörsprotokoll föredragits och närvarande
kompaniombud lämnat vissa upplysningar, krigsfiskalen Johnsson anmält
att han utfärdat stämning å Lundborg till inställelse inför krigsrätten
nämnda dag, men att Lundborg icke fått sig delgiven stämningen samt
att krigsfiskalen avstode från talan i målet. Krigsrätten lät härvid bero,
i anledning varav målet avskrevs från vidare behandling.

Militieombudsmannen fann i detta fall anmärkningsvärt, att krigsfiskalen
förklarat sig avstå från talan i målet utan att något skäl härför
uppgivits eller — för den händelse protokollet borde så förstås, att den
uteblivna delgivningen med Lundborg varit skäl för avståendet från
talan — utan att annat skäl än det nyssnämnda angivits. Såvitt protokollet
gåve vid handen hade i detta fall icke ens förekommit, att hinder
mött för stämningens delgivning med Lundborg.

Med översändande av en avskrift av krigsrättens ifrågavarande protokoll
anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 7 mars 1931 krigsfiskalen
Johnsson att inkomma med yttrande i anledning av vad sålunda
under 1) och 2) anmärkts.

Mililieombudsmnnnens ämbetsberättche.

I skrivelse den 11 mars 1931 avgav krigsfiskalen Johnsson det begärda
yttrandet och åberopade därvid

dels i avskrift den av Johnsson å värnpliktige Lundborg till krigsrättssammanträdet
den 18 november 1930 kl. 9 f. m. utfärdade stämningen, å
vilken fanns tecknat följande bevis: »Att ifrågavarande Lundborg, som
icke anträffats i huset 59 Skånegatan eller annorstädes här i staden, vistas
å okänd ort, betygar Stockholm den 14/11 1930. E. Björklund. Stämningsman»; dels

ock den av Johnsson å värnpliktige Magnusson, till samma sammanträde
och tid på dagen, den 13 november 1930 utfärdade stämningen,
därå fanns tecknat följande bevis: »Att Karl S. G. Magnusson ej inom
behörig tid kunnat anträffas för delgivning av ovanstående stämning,
betygar Stockholm den 17/11 1930. J. G. Andersson. Stämningsman».

I sitt yttrande anförde krigsfiskalen Johnsson följande.

Johnsson hade från auditören E. Grape, som vid det omförmälda rättegångstillfället
tjänstgjort såsom krigsrättens ordförande, återbekommit
de två stämningarna.

Vid rättegångstillfället hade Johnsson medfört den på Lundborg utfärdade
stämningen och överlämnat den till auditören. Huruvida Johnsson
därvid muntligen anfört, att Lundborg vistades å okänd ort, eller endast
hänvisat till innehållet i stämningsmannens påskrift å stämningshandlingen,
kunde Johnsson icke nu erinra sig. I varje fall hade, på sätt av
det anförda framginge, anledningen till att Johnsson icke fullföljde talan
icke kunnat vara okänd för krigsrättens ledamöter.

Stämningen å Magnusson hade, då Johnsson begivit sig till krigsrättssammanträdet,
ännu icke återkommit från vederbörande stämningsmyndighet.
Under sammanträdet och då det vid pårop visat sig, att Magnusson
icke iakttagit inställelse, hade Johnsson telefonerat till sitt kontor
och därvid fått besked, att stämningshandlingen omkring kl. 9.30 f. m.
ankommit med posten. Sedan Johnsson anmodat personalen på kontoret
att bryta brevet, hade han erhållit upplysning, att icke heller Magnusson
kunnat få sig delgiven stämningen. Johnsson hade även i detta fall
utgått ifrån att Magnusson ombytt vistelseort och att den nya vistelseorten
icke varit för stämningsmannen känd. I anledning härav hade
Johnsson meddelat, sannolikt med återgivande av de upplysningar han
erhållit från kontoret, att han icke fullföljde talan i målet. Samma dag
hade Johnsson översänt stämningshandlingen till auditören. Johnsson ansåge
sig allt fortfarande kunna utgå från att hans antagande, att Magnusson
ombytt vistelseort och att stämningsmannen icke känt till varthän
han avflyttat, vore riktigt, trots det att förhållandet icke uttryckligt meddelats
i stämningsmannens påskrift å stämningshandlingen. Det förekomme
nämligen mera sällan, att stämningsmännen, särskilt i landsorten,
lämnade så utförligt besked i sina påskrifter, som stämningsmännen
i Stockholm gjorde. Däremot brukade de alltid lämna meddelande.

därest de erhållit upplysning om den eftersöktes nya adress. Dessutom
förefölle det otänkbart, att Magnusson, därest han bott kvar på den uppgivna
adressen, icke skulle hava hunnit få sig delgiven stämningen, då
stämningsmannen haft minst tre dagars tid på sig för ärendet.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 17 mars 1931, med översändande
av stämningen å Magnusson, hos Överståthållarämbetet anhållit,
att ämbetet måtte infordra och till militieombudsmannen inkomma
med upplysning från vederbörande stämningsman huruvida Magnusson
kunnat anträffas för stämningens delgivning eller huruvida Magnussons
vistelseort varit okänd, översände Överståthållarämbetet ett skriftligt yttrande
den 19 i samma mars månad av stämningsmannen Andersson, vilken
därvid anförde:

Ärendet rörande Magnusson hade av andre stadsfogden till Andersson
utlämnats den 15 november 1930 för att vara delgivet med vederbörande
till den 18 november. På den korta tidrymden från den 15 november kl.
2 e. m. till måndagen den 17 november kl. 2—3 e. m., då ärendet ovillkorligen
av Andersson måst redovisas för att nå krigsfiskalen inom behörig
tid, hade det varit omöjligt att någon omfattande eftersökning kunnat
äga rum, i synnerhet som flera ärenden av brådskande art förelegat.
Efter att hava sökt den värnpliktige på uppgiven adress, villa Adofsberg,
Liljeholmen, utan att denne kunnat anträffas, hade Andersson ej å
beviset kunnat framhålla, att den värnpliktige vistades på okänd ort,
utan hade Andersson å beviset meddelat att den eftersökte icke kunnat
inom behörig tid anträffas. Att tillämpa »okänd ort» å beviset hade ej
här kunnat ifrågakomma, då Andersson vid två besök icke träffat någon
hemma under den uppgivna adressen. Anderssons tanke hade ju varit,
att målet skulle bliva föremål för förnyad behandling och att under sådana
förhållanden förnyad begäran örn delgivande av stämningen med
den värnpliktige skulle inkomma. Därför hade meddelats det bevis, som
å stämningen funnes upptaget.

Slutligen inkom stämningsmannen Andersson den 23 mars 1931 till militieombudsmannen
med ytterligare förklaring och anförde därvid: Värnpliktige
Magnusson, som enligt vad 1930 års mantalslängd utvisade vore
skriven å villa Erikshöjd, Gröndal, hade vid stämningens delgivande varit
boende å upptagen adress Adofsberg, Årsta skog 23, Liljeholmen. Enligt
upplysningar från mantalskontoret i Stockholm hade Magnusson den
29 december 1930 blivit inskriven hos en familj Österberg i sistnämnda
fastighet, men hade inflyttat hos nämnda familj redan i mars 1930 enligt
av fru Österberg den 21 mars 1931 lämnad upplysning. Såsom framginge
hade Magnusson vid stämningens delgivande fortfarande varit boende
på den i stämningen upptagna adressen.

I skrivelse den 30 april 1931 till krigsfiskalen Johnsson anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Beträffande målet rörande värnpliktige Magnusson framginge av utredningen
följande. Den av Johnsson å Magnusson utfärdade stämningen
hade samma dag krigsrätten sammanträdde återkommit från vederbörande
stämningsman till Johnssons kontor i Stockholm och hade därvid
varit försedd med bevis av stämningsmannen örn att Magnusson ej inom
behörig tid kunnat anträffas för delgivning av stämningen. Johnsson,
som vid stämningens återkomst redan begivit sig till krigsrättssammanträdet,
hade, då Magnusson icke iakttog inställelse vid krigsrätten, vid
förfrågan i telefon å sitt kontor fått det besked, att stämningen icke kunnat
delgivas Magnusson. Då Johnsson utgått från att Magnusson ombytt
vistelseort och att den nya vistelseorten icke varit för stämningsmannen
känd, hade han därefter meddelat krigsrätten, att han icke fullföljde
talan i målet. — Emellertid hade befunnits, att Magnusson vid den
tid, då försök gjorts att delgiva honom stämningen, bott å den i stämningen
uppgivna adressen, ehuru han vid stämningsmannens besök icke
kunnat anträffas.

Genom att, utan att förvissa sig örn ordalagen i det rörande stämningsförsöken
utfärdade beviset och örn möjligheten att vid förnyat försök delgiva
Magnusson stämning i målet, vid krigsrätten avstå från att fullfölja
talan i målet hade Johnsson enligt militieombudsmannens mening
förfarit oriktigt i sin tjänst. Med hänsyn till omständigheterna i målet
rörande Magnusson, och då militieombudsmannen ansåge sig kunna för
utsätta, att Johnsson i framdeles förekommande fall komme att förfara
med vederbörlig omsorg i det avseende, varom nu vore fråga, läte militieombudsmannen
bero vid vad i denna del av ärendet förekommit.

Vad anginge målet rörande värnpliktige Lundborg hade militieombudsmannen
av utredningen inhämtat, att utfärdad stämning icke kunnat delgivas
Lundborg av den orsak att han vistats å okänd ort. Krigsrättens
protokoll hade i detta fall varit ofullständigt. Militieombudsmannen vidtoge
härutinnan ej vidare åtgärd.

4. Fråga om tolkningen av det i strafflagen för krigsmakten förekommande
uttrycket »skovakt». I

I en till militieombudsmannen insänd skrift den 23 februari 1931 anförde
sekundchefen för Göta livgarde översten J. T. A. af Klercker bland
annat följande.

Med framhållande att 124 § strafflagen för krigsmakten vore föremål
för olika tolkning såväl beträffande innebörden av ordet »skovakt» som
beträffande principerna för utmätande av straff för förseelser, som be -

vinges av olika slag av poster, hemställde översten, att genom militieombudsmannens
föranstaltande förtydligande bestämmelser måtte utfärdas
eller ett vägledande uttalande göras beträffande de slag av poster,
som vore hänförliga under begreppet »skiltvakt».

Ordet skiltvakt komme, enligt vad översten anförde, numera aldrig till
användning inom armén utan kunde betraktas såsom en kvarleva från
äldre tider. Med skiltvakt torde man hava menat en från en vaktstyrka
— i regel beväpnad — avdelad post med viss bevakningsuppgift. Till
skiltvakt syntes man därför enligt överstens mening icke kunna hänföra
manskap, som, ehuru det benämndes post, likväl vore att betrakta såsom
ett slag av ordningsmän eller handräckningsmanskap. De vanligast förekommande
av dessa poster vore: s. k. stallposter för övervakande av ordningen
och för renhållning inom stall ävensom för tillsyn av där uppställda
hästar; telefonposter; inom kompanis eller motsvarande avdelnings
förläggningslokaler avdelade s. k. kompaniposter, korridorposter
eller nattposter; poster avdelade för att tillse ordning m. m. i badhus,
ridhus, gymnastiksalar m. fl. dylika lokaler eller platser; samt poster
avdelade för att hava tillsyn över materiel, som kvarlämnades å övningsplats
under övningsuppehåll.

Av 88 § och 185 § punkt 6 strafflagen för krigsmakten, i vilka paragrafer
talades örn »skiltvakt» eller »annan vakt», syntes kunna utläsas att
lagen gjorde en bestämd skillnad mellan de slag av poster, som borde
hänföras till skiltvakter, och övriga slag av poster. Det ville även synas,
som örn denna skillnad blivit framhållen jämväl med hänsyn till den
olika grad av ansvar, som borde påvila poster av skilda slag.

Utgående från att en bestämd skillnad funnes mellan »skiltvakt» och
»annan vakt» och under beaktande av att dessa båda olika slag av poster
omnämndes i vissa paragrafer av strafflagen för krigsmakten, syntes
man kunna fastslå, att därest man avsett, att paragrafen skulle tillämpas
även beträffande annan vakt än skiltvakt, formuleringen av 124 §
blivit: »övergiver skiltvakt eller annan vakt sin post» o. s. v. Man torde
således hava fullt fog för att anse förseelser, som beginges av »annan
vakt», vara hänförliga till tjänsteförsummelser, som omförmäldes i 130 §
strafflagen för krigsmakten.

En viss tvekan förelåge, yttrade översten vidare, beträffande den paragraf,
efter vilken sådant underbefäl vid vakt, som icke vore att betrakta
som befälhavare för vakt, således en avlösnings- eller patrullbefälhavare,
skulle straffas, därest han gjorde sig skyldig till de i 123 § strafflagen
för krigsmakten omförmälda slag av förseelser. Andemeningen i 123 §
syntes vara, att dylikt befäl skulle jämställas med övrigt manskap, som
övergåve tjänstgöringen. Översten hänvisade till kommentar av Svedelius
och af Geijerstam sid. 288—289.

I skrivelse den. 17 september 1931 till översten af Klercker anförde militieombudsmannen
följande.

Ordet skiltvakt förekomme i 45, 88, 89, 106, 124, 176 och 185 §§ strafflagen
för krigsmakten ävensom i ett flertal paragrafer i kungörelsen den
9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga
vid upprätthållande av allmän ordning m. m. I kungörelsen användes
genomgående uttrycket »post (skiltvakt)».

I gällande tjänstgöringsreglemente för armén torde ordet skiltvakt ej
förekomma annorstädes än i rubriken till § 103 med lydelse: »Posters
(skiltvakters) skyldigheter». Ordet »skiltvakt» förekomme således ej i
reglementets text.

I fälttjänstreglementet för armén syntes ordet i fråga ej förekomma.

I förarbetena till gällande krigslagstiftning förekomme, såvitt militieombudsmannen
kunnat finna, icke några uttalanden av betydelse för tolkningen
av uttrycket skiltvakt i strafflagen för krigsmakten. Enahanda
vore förhållandet beträffande förarbetena till äldre svensk krigslagstiftning.

Av betydelse för uttryckets tolkning syntes vara dels i någon mån
själva den språkliga innebörden av ordet skiltvakt, dels ock framför allt
de bestämmelser i strafflagen för krigsmakten, som stadgade särskilda
straff för brott av skiltvakt i motsats mot enahanda brott av annan person,
som utförde vakttjänst. Dessa bestämmelser innefattades i 124 och
176 §§ strafflagen för krigsmakten.

Man torde kunna utgå från att en skiltvakt alltid vore vad som med
modernare militär terminologi kallades en »vaktpost» eller »post» d. v. s.
en militärperson, som för bevakning utställdes från ett militärt förband
eller annan militär avdelning. Däremot vore naturligtvis icke varje sådan
post tillika en skiltvakt.

Av bestämmelserna i 124 och 176 §§ strafflagen för krigsmakten, jämförda
med de övriga stadganden i samma lag däri ordet skiltvakt förekomme
och däri skiltvakt i bestraffningshänseende likställts med annat
vaktmanskap, syntes kunna dragas den slutsats, att med »skiltvakt» avsåges
en militärt särskilt betydelsefull vaktpost. Endast därigenom kunde
förklaras den stränghet, varmed skiltvakt i straffhänseende av lagen
behandlats. Följande regler syntes kunna giva en viss vägledning vid
tolkningen av uttrycket skiltvakt: 1) Åtminstone i första hand skulle det
vara fråga örn en vaktpost för bevakning utåt, mot fienden eller eljest
mot ett för det bevakade intresset främmande element. — 2) Det skulle
vara fråga örn en beväpnad vaktpost. — 3) Det torde böra antagas, att
en skiltvakt i allmänhet skulle vara utställd från en militär vaktstyrka,
således ej från en avdelning, som icke utgjorde vaktstyrka.

Vad nu yttrats vore emellertid avsett endast att angiva beskrivande
regler, från vilka undantag kunde tänkas förekomma. Sålunda torde,
beträffande den första regeln, för det fall att en viss del av ett militärt

förband visat upproriska tendenser och vaktposter utsattes för bevakning
av de upproriska, dylika poster väl kunna fa karaktär av skiltvakter;
något som måhända kunde sägas framgå redan av regelns formulering.
Vidare kunde möjligen — vad anginge andra regeln — förekomma, att
en post, som av särskilda orsaker utsattes obeväpnad, likväl finge karaktär
av skiltvakt. Slutligen torde även från tredje regeln undantag kunna
tänkas.

Av det sagda följde, att vissa inom ett militärt etablissement uppställda
poster med begränsade uppgifter, huvudsakligen för den inre ordningens
upprätthållande, såsom stallpost, korridorpost, badhuspost m. fl., icke
torde få karaktär av skiltvakter.

Beträffande det av översten jämväl berörda spörsmålet örn det lagrum,
efter vilket underbefäl som ej vore befälhavare för trupp under vaktgöring
borde bestraffas för förseelser av de slag, som omtalades i 123 §
strafflagen för krigsmakten, erfordrades ej vidare yttrande från militieombudsmannens
sida än att militieombudsmannen hänvisade till det av
översten själv omnämnda uttalandet härom i justitierådet C. A. Svedelius’
och hovrättsrådet O. af Geijerstams kommentar till krigslagarna,
sid. 288—289.

5. Fråga huruvida tjänstgöring såsom befälhavare för en å Järvafältet
kvarlämnad styrka kunde åläggas som tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen den 9 februari 1931 förrättad inspektion
av Göta livgarde iakttogs vid granskning av 5. kompaniets anteckningsbok
för tillrättavisningar, att kompanichefen den 3 augusti 1930
tilldelat korpralen nr 18 Malmström för oförstånd i tjänsten tillrättavisning
med en vakt utom tur.

Mot beslutet anmärktes, att vaktgöring icke vore hänförlig till någon
av de former av tillrättavisning, som jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten
vore tillåtna.

Med anledning av vad sålunda anmärkts, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 14 februari 1931 sekundchefen för regementet att infordra
och till militieombudsmannen inkomma med kompanichefens yttrande.

I ett av sekundchefen till militieombudsmannen översänt, den 19 februari
1931 dagtecknat yttrande anförde kompanichefen kaptenen friherre F.
Fleetwood följande.

Anmärkningens riktighet erkändes. Formuleringen i anteckningsboken
för tillrättavisningar torde näppeligen hava gjorts efter Fleetwoods
diktamen, enär han hade för princip att aldrig tilldela en tillrättavisning

utan att liava strafflagen för krigsmakten 210 § uppslagen framför sig.
Emellertid hade Fleetwood tydligen glömt att kontrollera den av kompaniadjutantens
ställföreträdare gjorda anteckningen. Den ordinarie
kompaniadjutanten hade nämligen vid tillfället ifråga varit tjänstledig.
Fleetwood ville vidare framhålla, att den vakt, på vilken Malmström beordrats,
icke varit någon vakt i egentlig mening, ehuru denna benämning
kommit att fästas vid den styrka (ett underbefäl och tre till fyra meniga),
som under förläggning å övningsfältet under lördagar och söndagar kvarlämnades
inom förläggningsområdet, medan personalen i övrigt vore permitterad
till staden. Denna styrka uttoges i allmänhet i första hand på
frivillighetens väg, i andra hand genom kommendering. Därest någon
till följd av begången förseelse ansåges böra tillrättavisas, t. ex. medelst
åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten, hade
denne i främsta rummet kvarbeordrats. Så hade förhållandet varit med
Malmström, i det han begått ett mindre fel mot militär tukt och ordning.
Den inom förläggningsområdet kvarbeordrade styrkan hade som åliggande
att uppsnygga förläggningsområdet såväl inom- som utomhus samt
att utöva tillsyn över materielen, eventuellt utföra materielvård enligt
särskilda bestämmelser. Styrkan vore obeväpnad. Post vore icke utsatt.

I skrivelse den 23 februari 1931 anhöll militieombudsmannen, att sekundchefen
måtte till militieombudsmannen inkomma med fullständiga
uppgifter rörande anordnandet av ifrågavarande vakthållning å övningsfältet
samt rörande de skyldigheter, som ålåge vaktstyrkan, särskilt med
avseende å bevakningsuppgifterna. Därest skriftlig instruktion i ämnet
utfärdats, skulle avskrift av densamma tillställas militieombudsmannen.

I anledning härav översände sekundchefen med skrivelse den 28 februari
1931 ett den 26 i samma månad dagtecknat yttrande av kaptenen
friherre Fleetwood, som däri anförde följande.

Förläggning å övningsfältet ägde vid stridsvagnsbataljonen rum upprepade
gånger varje år, i regel flera veckor i följd. Det vore med anledning
härav, som permittering av truppen ägde rum lördagar och söndagar.
Förläggningen hade ordnats antingen inomhus i s. k. värmestuga
eller i tält. Vid förläggning i värmestuga förvarades all materiel i densamma
utom stridsvagnar, kokvagn och driv- och smörjmedel, vilka senare
förvarades i tält. Vid tältförläggning förvarades filtar, madrasser
och personlig utrustning i tälten, viss gemensam materiel i värmestugan,
stridsvagnar, kokvagn och driv- och smörjmedel enligt det förut
sagda. Driv- och smörjmedel vore beräknade så, att den medförda kvantiteten
vore förbrukad på lördagen, ny kvantitet uttransporterades på måndagen.
Vid tältförläggning inflyttades den utrustning, som skulle kvar
lämnas, från tälten till värmestugan, varefter tälten hophäktades samt
stridsvagnarna och kokvagnen täcktes med presenningar, resp. skyddades
med tältdukar. Den kvarbeordrade styrkan inflyttade i värmestugan.

För denna styrka hade skriftlig instruktion utfärdats för varje gång,
detta med hänsyn till att dess åligganden i viss mån växlat. Någon sådan
instruktion funnes ej bevarad. Instruktionens huvudinnehåll hade
alltid varit, att vakten vore obeväpnad, att post ej utsattes, att städning
inom förläggningsområdet skulle utföras, att tillsyn skulle utövas beträffande
utomhus förvarad materiel, så att presenningarna (tältdukarna) ej
blåste av stridsvagnarna (kokvagn) samt att tälten voro hophäktade, att
denna tillsyn utövades under dagen och på så sätt, att befälhavaren tid
efter annan uppdroge åt någon eller några av de meniga att utöva densamma,
att befälhavaren själv tid efter annan skulle företaga visitationer,
samt att värmestugan, när ingen uppehälle sig i eller invid densamma,
skulle vara låst.

Detaljhestämmelserna rörande städning och tillsyn av materielen hade
i regel växlat från gång till gång, varför också ny instruktion måst utfärdas.

Så hade vid regnig väderlek förekommit, att särskilda åtgärder måst
anbefallas för utplånande av stridsvagnsspåren ävensom att särskilda åtgärder
måst vidtagas för att torka tält o. s. v.

Det hade också förekommit, att någon stridsvagn till följd av reparationsarbeten
genom verkstadspersonals försorg icke hunnit få den å lördagar
vanliga grundliga vården före den permitterade styrkans avgång
till kasernen, där den borde hava inträffat till middagsmålet kl. 5 e. m.
Den kvarlämnade hade då fått utföra denna vård. I

I skrivelse den 2 mars 1931 anmodade militieombudsmannen sekundchefen,
av anförd orsak, att själv eller, örn så erfordrades, genom vederbörande
bataljonschef lämna militieombudsmannen fullständiga upplysningar
rörande anordnandet av ifrågavarande vakthållning å övningsfältet
samt rörande de skyldigheter, som ålegat vaktstyrkan, särskilt med
avseende å bevakningsuppgifterna. Därvid skulle meddelas, huruvida
bevakningen avsett den bevakade materielens skyddande ej endast mot
naturkrafter (vind, väta), utan jämväl mot obehöriga personer. Upplysningarna
borde hänföra sig till de förhållanden, som varit rådande i augusti
1930. Därest skriftlig instruktion i ämnet, gällande vid nämnda tid
eller något tidigare, utfärdats och, såvitt vore sekundchefen eller bataljonschefen
bekant, funnes bevarad, skulle avskrift av densamma tillställas
militieombudsmannen.

I anledning härav avgav sekundchefen yttrande i skrivelse den 26 mars
1931 och överlämnade därvid yttrande jämväl av chefen för stridsvagnsbataljonen
överstelöjtnanten G. Hahr, som därvid anförde följande.

Utöver vad kaptenen friherre Fleetwood meddelat hade bataljonschefen
att tillägga, att sedan lös materiel intagits under tak, hade stridsvagnar,
tält och kokvagn huvudsakligen ansetts kräva skydd mot vind och väta,
varför det ålegat den kvarlämnade styrkan att tillse, att presenningar

och dylikt icke skulle blåsa av, utan väl täckte vagnar m. m. Givetvis
hade det även ålegat den kvarvarande styrkan att förhindra åverkan
å materielen. Instruktionen för ifrågavarande styrka hade för varje
tillfälle skriftligen utfärdats av vederbörande förläggningsbefälhavare
— i regel en kompanichef — eller dennes dagofficer. Någon dylik instruktion
funnes emellertid icke i behåll vid bataljonen.

I övrigt meddelade bataljonschefen, att korpralen Malmström varit befälhavare
för den kvarvarande styrkan samt att denna styrka icke syntes
kunna betraktas såsom en vakt i enlighet med dess i tjänstgöringsreglementet
givna betydelse.

Själv anförde sekundchefen i sitt sist omförmälda yttrande följande.

Kaptenen friherre Fleetwood hade anmält, att den vid vakttillfället
i fråga utfärdade instruktionen icke funnes bevarad. Detta vore ganska
naturligt, enär instruktioner som under övningar utfärdades givetvis
icke kunde bevaras. Någon instruktion från föregående liknande tillfällen
funnes, sekundchefen veterligen, icke bevarad.

Av Fleetwoods yttrande i skrivelsen den 26 februari kunde utläsas följande.
Vakten vore obeväpnad, och post vore icke utsatt; detta tydde
på att vakten vore en handräckningsstyrka (jämför tjänstgöringsreglementet
§ 100 mom. 2). Tillsyn skulle utövas beträffande utomhus förvarad
materiel, så att presenningarna (tältdukarna) ej skulle blåsa av
stridsvagnar (kokvagn) samt att tälten vore liophäktade; härav kunde
man sluta till att någon särskild uppgift att bevaka materielen mot obehöriga
personer icke givits i instruktionen. Då övningsfältet vöre fridlyst,
skulle ju också en dylik uppgift vara överflödig. Det läge emellertid
i sakens natur, att en för övervakande av kvarlämnad materiel avdelad
handräckningsstyrka, som förmärkte ofog mot materielen ifråga, ingrepe
till förhindrande av dylikt. Det kunde icke förnekas att det varit
välbetänkt, örn i handräckningsstyrkans åligganden legat även uppgift
att tillse, att okynnesåverkan icke gjordes mot materielen. Ett dylikt
åliggande torde dock icke med nödvändighet behövt föranleda utsättande
av vakt med post. Till belysande av denna fråga kunde framhållas, hurusom
en s. k. stallpost eller, måhända riktigare benämnd, en »ordningsman
i stallet», vilkens huvuduppgift vore att tillse att hästarna icke
slete sig eller sparkade varandra, givetvis måste ingripa, därest någon
obehörig skulle vidtaga några åtgärder mot de under stallpostens vård
varande hästarna. En dylik ordningsman torde dock icke kunna betraktas
annat än som hanaräckningsman.

Av Fleetwoods yttrande framginge icke, att Malmström varit avdelad
såsom befälhavare för den kvarlämnade handräckningsstyrkan, men hade
detta varit förhållandet.

Slutligen framhölles, att Fleetwood, såsom han ock i sitt första yttrande
erkänt, gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse därutinnan, att

han icke kontrollerat den av tjänstförrättande kompaniadjutanten i anteckningsboken
för tillrättavisningar för Malmström införda tillrättavisningen,
en omständighet som i viss mån kunde förklara, att tillrättavisningen
fått den felaktiga formuleringen »vakt utom tur» i stället för
»handräckning utom tur». För nämnda försummelse vore det sekundchefens
avsikt att tilldela Fleetwood tillrättavisning. Sekundchefen hade
emellertid icke velat föregripa den av militieombudsmannen begärda utredningen.

I skrivelse den 5 maj 1931 till sekundchefen för Göta livgarde anförde
militieombudsmannen härefter följande.

I det av 1901 års krigslagstiftningskommitté framlagda förslaget till
ny strafflag för krigsmakten, 212 §, upptoges bland former för tillrättavisning
för manskap bland annat dels vaktgöring utom vanlig ordning
och dels »förrättande utom tur av handräcknings- eller andra arbeten,
som för krigsmaktens behov kunna förefalla».

I det förslag till strafflag för krigsmakten, som år 1906 för granskning
remitterades till Högsta domstolen, upptogs i 210 § bland tillrättavisningsformerna
för manskap ej vaktgöring men väl »åläggande för visst
antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar,
att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten, som för krigsmaktens
behov kunna förefalla».

Vid remissen till Högsta domstolen anförde departementschefen (prop.
nr 67/1908 sid. 99) bland annat följande:

»Slutligen har det jämväl befunnits olämpligt att för närvarande bland
tillrättavisningarna borttaga åläggande att utom tur förrätta handräcknings-
eller andra arbeten, som för krigsmaktens behov kunna förefalla.
Att vaktgöring utom vanlig ordning borttages, är endast en konsekvens
av det redan tidigare verkställda borttagandet av den s. k. straffexercisen
och sammanhänger därmed, att den slags vaktgöring, som här uteslutande
torde åsyftas, eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgör en del av
den rent militära tjänsten. Men de skäl, som tala för, att vad som tillhör
den rent militära tjänsten, icke bör användas såsom tillrättavisning,
synas icke äga tillämpning beträffande s. k. handräckningsarbeten.»

Vid framläggande av 1908 års proposition (nr 67) med förslag till
strafflag för krigsmakten m. m. hade ifrågavarande stadgande samma
lydelse som i det remitterade förslaget.

Det år 1913 till lagrådet remitterade förslaget till strafflag för krigsmakten,
210 §, upptog ingendera av tillrättavisningsformerna vaktgöring
och handräckningsarbeten. Departementschefen anförde vid remissen
(prop. nr 57/1914 B sid. 162):

»Samma skäl, som anförts till stöd för att vaktgöring utom vanlig ordning
icke skulle få användas, eller att denna tillrättavisning i tillämpningen
verkade ojämnt och lätt kan missbrukas, synes mig även vara

tillämpligt i fråga om åläggande att utom tur förrätta handräckningseller
andra arbeten, som för krigsmaktens behov kunna förekomma, varför
jag, såsom även krigshovrätten yrkat, låtit detta slag av tillrättavisning
utgå ur förslaget. Såsom en reservant inom kommittén påpekat,
är även numera en hel kategori, nära en femtedel, av alla de värnpliktiga,
nämligen de icke vapenföra, huvudsakligen och utom tur kommenderade
till arbeten och handräckningar.»

I anledning av uttalanden av lagrådet upptog propositionen till 1914
års senare riksdag (nr 57) med förslag till strafflag för krigsmakten m. m.
i 210 § av strafflagsförslaget bland tillrättavisningsformerna »åläggande
för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton
dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten». Vaktgöring
upptogs däremot icke såsom form för tillrättavisning. Departementschefen
uttalade till statsrådsprotokollet bland annat (prop. sid. 438):

»Vägran av tjänstledighet, vaktgöring utom vanlig ordning — — _

hava ----icke medtagits bland tillrättavisningarna — — —. I denna

del ansluter jag mig till de principiella betänkligheter, som uttalats vid
förslagets remitterande till lagrådet. Däremot torde åläggande att utom
vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten med stor fördel kunna användas
såsom tillrättavisning i sådana fall, då tillrättavisning av annat
slag icke bör användas. Bestämmelsen härom har dock avfattats något
annorlunda än förut och uttryckligen begränsats till verkliga handräckningsarbeten
utom vanlig ordning.»

210 § i gällande strafflag för krigsmakten vore som bekant i förevarande
del av samma lydelse som nyssnämnda stadgande i propositionen.

Av förarbetena till 210 § strafflagen för krigsmakten framginge, att
då i detta lagrum såsom tillrättavisningsform upptagits »åläggande —
— — att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten», avsikten
varit att begränsa denna tillrättavisningsform till att avse verkliga handräckningsarbeten,
och meningen synes vid stadgandets slutliga utformning
hava varit att därifrån utesluta varje slag av vaktgöring.

Korpralen Malmström hade såsom tillrättavisning fått sig tilldelad
tjänstgöring utom tur såsom befälhavare för en å övningsfältet vid Järva
under en lördag och söndag kvarlämnad styrka örn i övrigt tre eller fyra
meniga. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst rörande de uppgifter,
som ålegat denna styrka, syntes tjänstgöringen ifråga hava örn

fattat dels egentliga handräckningsgöromål dels ock — i viss mån _

vaktgöring. Den omständigheten att styrkan varit obeväpnad eller att
post icke utsatts kunde icke i och för sig medföra annan uppfattning örn
tjänstgöringens natur. På grund av det anförda funne militieombudsmannen
åläggandet av denna tjänstgöring såsom tillrättavisning icke stå
i god överensstämmelse med förenämnda 210 §.

Med dessa uttalanden läte militieombudsmannen bero vid vad i ärendet
förekommit. Sekundchefen anmodades giva kaptenen friherre Fleetwood
del av militieombudsmannens skrivelse.

6. Sedan tuberkulossjuk underofficer vid flottan intagits å kommunalt
sjukhus, ändras hans mantalsskrivningsort; och pä den grund höjes
avgiften för värden. Fråga huruvida kronan eller den sjuke skall

vidkännas avgiftsökningen.

I en till militieombudsmannen insänd, den 31 januari 1931 dagtecknad
klagoskrift anförde rustmästaren av 3. graden på övergångsstat vid flottan
A. E. W. Andersson följande.

Med anledning av iråkat sjukdomstillstånd (lungtuberkulos) och vederbörande
läkares rekommendation örn Anderssons intagande å sanatorium
hade chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station
i Stockholm den 28 juli 1930 avlåtit en skrivelse till stationsbefälhavaren
med framställning örn Anderssons intagande å sanatorium. Enligt
bestämmelserna i stationsbefälhavarens ämbetsnot nr 649/1923 hade
Söderby sjukhus förordats, och hade Andersson också den 15 augusti 1930
blivit där intagen och vistades fortfarande där.

I samma ämbetsnot, punkt 1, föreskreves bland annat följande: »Vid
ärendets överlämnande till SBS skall den underlydande myndigheten
överlämna dels utredning angående den sjukes hemortsrätt —». Med anledning
härav hade kårchefen tillskrivit hälsovårdsnämndens i Stockholm
ombudsman angående Anderssons hemortsrätt, i vilken skrivelse
även funnes anmärkt, att Andersson den 11 november 1929 avflyttat till
Spånga församling. I det hemortsrättsintyg, som från ombudsmannen
lämnats kårchefen, hade troligen ej funnits någon anteckning örn när
Anderssons hemortsrätt i Stockholm upphörde, utan endast den uppgiften,
att Andersson innehade hemortsrätt därstädes. I kårchefens skrivelse
till stationsbefälhavaren hade emellertid ej heller lämnats någon
upplysning örn denna Anderssons avflyttning till Spånga.

Som emellertid Anderssons hemortsrätt i Stockholm, Andersson ovetande,
utgått den 31 december 1930, hade avgiften för Andersson från
och med den 1 januari 1931 höjts från 1 krona per dag till 8 kronor. Denna
omständighet hade blivit för Andersson bekant först den 22 januari
1931 genom ett meddelande från kårchefen, varigenom Andersson underrättats,
att stationsbefälhavaren bestämt, att Andersson på grund av uraktlåtenhet
att uppgiva förändrad hemortsrätt komme att själv få vidkännas
prisskillnaden.

Då Andersson saknat all kännedom örn befintligheten av denna stationsbefälhavarens
ämbetsnot angående intagning och vård å sanatorium,
vilka bestämmelser ej heller funnes angivna i för Andersson tillgängliga
författningar och då dessutom, oavsett detta, Anderssons sjukdom lagt
hinder i vägen för forskande i för Andersson okända separata bestämmelser
— jämfört med omständigheten att omnämnda ämbetsnot föreskreve,
att den underlydande myndigheten ombesörjde och lämnade ut

redning angående hemortsrätten — kunde Andersson ej anse någon uraktlåtenhet
från Anderssons sida hava förelegat. Andersson anhölle därför,
att militieombudsmannen ville taga frågan under behandling och, om
så läte sig göra, upphäva stationshefälhavarens resolution.

Vid klagoskriften hade i avskrift fogats följande tre handlingar:

1) »Till Stationsbefälhavaren.

Med stöd av SBS not nr 649/1923 får jag härmed, med överlämnande av
närslutna handlingar, anhålla att SBS ville ombesörja sanatorievård för
rustmäst. 3 gr. ögs. A. E. W. Andersson.

Framställning örn den sjukes intagande bör i detta fall — förutom till
Jubileumsfondens sanatorier — göras till Söderby sjukhus. Stockholm
den 28 juli 1930. A. G. Mörner. / A. Ellsén.»

2) »Till Hälsovårdsnämndens Ombudsman.

Med anledning av att underofficeren av 3. gr. vid flottan, rustmästaren
A. E. W. Andersson är i behov av sanatorievård och äger hemortsrätt
i Stockholm (utflyttat till Spånga den 11 november 1929), får jag,
med överlämnande av åldershevis och läkareintyg, anhålla att genom
hälsovårdsnämndens försorg hemortsrättsintyg måtte utfärdas för ovannämnda
underofficer, ävensom att sagda intyg, tillika med handlingarna
i ärendet, måtte översändas till chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
Skeppsholmen, Stockholm. Stockholm den 23 juli 1930. A. G.
Mörner. / A. Ellsén.»

3) »Meddelande

Kårchefen Till rustmästaren 3 gr. ögs A. E. W. Anders Stockholm

den 20 jan. 1931. son, som å detta meddelande äger teckna bevis

örn dagen för delfåendet och därefter hit återställa
detsamma.

På order av SBS får jag härigenom underrätta Eder att Ni, på grund
av uraktlåtenhet att uppgiva förändrad hemortsrätt fr. o. m. den 1 dennes,
kommer att själv iå vidkännas de härav föranledda ökade kostnaderna
(skillnaden mellan 1 och 8 kr. per dag) för Eder vård å Söderby
sjukhus fr. o. m. ovannämnda dag och intill dess Ni blivit förflyttad till
annat sanatorium, varom SBS gått i författning. Som ovan. På befallning:
I. Bagge-Lindahl, KCS intendent.»

Med anledning av förenämnda klagoskrift anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 3 februari 1931 stationsbefälhavaren att avgiva
yttrande i ärendet. I skrivelse den 28 februari 1931 anförde statioiisbefälhavaren
följande.

I överensstämmelse med gällande bestämmelser hade chefen för underofficers-
och sjömanskårerna den 28 juli 1930 inkommit med framställning
örn sanatorievård för Andersson. Vid framställningen funnes bifogade
föreskrivna handlingar, däribland jämväl hemortsrättsbevis, som utvisade
att Andersson hade hemortsrätt i Stockholm.

Ärendet hade överlämnats till förste läkaren å stationen för vidare åtgärdande
i enlighet med givna föreskrifter.

Sedan meddelande inkommit, att plats blivit för Andersson beredd å

Söderby sjukhus, hade stationsbefälhavare]! utfärdat ansvarsförbindelse
för kostnaderna för Anderssons vård.

Föreskrifter i fråga vore utfärdade på grund av bestämmelserna i
kungl, brev den 22 mars 1912 och den 7 september 1923 samt marinförvaltningens
skrivelse den 19 september 1923. Genom kungl, brev till överstyrelsen
för Konung Oscar Ilis jubileumsfond den 22 mars 1912 hade
bestämts bland annat att, mot full ersättning av statsverket, 120 vårdplatser
ständigt skulle hållas tillgängliga för lungtuberkulossjuka bland
underofficerare, stamanställda av manskapsklassen och värnpliktiga vid
armén och marinen.

Då emellertid dagavgiften vid de med statsbidrag understödda tuberkulossanatorier,
som stöde under landstings eller kommuners förvaltning
och vilka beträffande utrustning vore fullt jämförliga med jubileumsfondens
sanatorier, vore avsevärt lägre, och således, även örn statsbidraget
frånräknades, en stor besparing för statsverket kunde utvinnas, därest
så många som möjligt av marinen tillhörande tuberkulossjuka vårdades
å de läns- eller kommunala tuberkulossanatorier, där dessa sjuka hade
hemortsrätt, hade på framställning av marinförvaltningen genom kungl,
brev den 7 september 1923 bestämts, att tuberkulossjuka bland underofficerare,
stamanställda av manskapsklass och värnpliktiga vid marinen
skulle, där så lämpligen kunde ske, på kronans bekostnad vårdas å allmän
sal på sådant, statsbidrag åtnjutande och landsting eller kommun
tillhörande tuberkulossjukhus, varest ifrågavarande sjuka ägde hemortsrätt,
mot erläggande av den avgift, som vore fastställd för respektiva
sanatorier.

Med anledning av detta kungl, brev hade marinförvaltningen genom
skrivelse den 19 september 1923 utfärdat följande föreskrifter.

»Därest tuberkulossjuk, som är i behov av sanatorievård, anses böra
bibehållas i tjänst, skall ansökan om sådan vård för honom skriftligen
göras samtidigt hos såväl jubileumsfondens sanatorium som det länseller
kommunala tuberkulossjukhus, där den sjuke på grund av hemortsrätt
är berättigad till vård.

Den sjuke bör sedermera sändas till det sanatorium, där plats först blir
ledig, men örn plats å läns- eller kommunalt sanatorium senare blir ledig
för tuberkulossjuk, som är intagen å något av jubileumsfondens sanatorier
och som fortfarande under minst en månad anses vara i behov av
sanatorievård, skall den sjuke, när så lämpligen kan ske, överflyttas till
det förstnämnda sanatoriet.

Är väntetid ej oläglig för den sjuke, bör plats sökas endast å vederbörande
läns- eller kommunala sanatorium.»

Andersson hade intagits på Söderby sjukhus den 14 augusti 1930, enär
han hade hemortsrätt i Stockholm.

Den 2 januari 1931 hade från sjukhuset meddelats, att Andersson från
och med den 1 januari 1931 erhållit hemortsrätt utom Stockholm, varför
en högre avgift komme att debiteras för hans vård från nämnda datum.

Enär Andersson bort äga kännedom om att hans ändrade mantalsskrivningsort
komme att medföra ändring i fråga örn hans hemortsrätt, men
uraktlåtit att meddela något därom, hade stationsbefälhavaren beslutit
att Andersson skulle underrättas därom, att han på grund av uraktlåtenhet
att uppgiva förändrad hemortsrätt den 1 januari 1931 komme att
själv få vidkännas de härav föranledda ökade kostnaderna för hans vård
å Söderby sjukhus från och med ovannämnda dag och intill dess han blivit
förflyttad till annat sanatorium, varom stationsbefälhavaren gått i
författning.

I skrivelse den 5 mars 1931 till marinförvaltningen anhöll militieombudsmannen
att marinförvaltningen ville avgiva utlåtande i ärendet.
Sådant utlåtande avgavs av marinförvaltningen i skrivelse den 12 mars
1931, därvid anfördes följande.

Andersson hade inkallats till tjänstgöring för tiden den 1 juli 1930—
den 30 juni 1931 och vore så länge inkallelsen varade berättigad till sanatorievård
på statsverkets bekostnad, oberoende av på vilket sanatorium
eller sjukhus han vårdades. Han hade i februari 1931 överförts till Upplands
länssanatorium. Andersson hade i sin till militieombudsmannen
ställda skrivelse hemställt, att militieombudsmannen örn möjligt ville
upphäva stationsbefälhavarens vid flottan station i Stockholm resolution,
enligt vilken Andersson meddelats, att han själv finge vidkännas de ökade
kostnaderna för sin vård å Söderby sjukhus från och med den 1 januari
1931. Emellertid hade stationsbefälhavaren vid flottans station i
Stockholm icke meddelat någon resolution i ärendet, och icke heller hade
någon del av Anderssons lön innehållits till täckande av dessa ökade
kostnader. Det av kårchefens intendent till Andersson sända meddelandet
innehölle allenast en anmaning att utgiva dessa kostnader. Skulle
stationsbefälhavaren genom resolution ålägga Andersson att utgiva beloppet
vore Andersson oförhindrad att i vederbörlig ordning hos marinförvaltningen
överklaga detsamma.

Marinförvaltningen ville tillika meddela, att ämbetsverket i skrivelser
den 12 mars 1931 till stationsbefälhavarna och regementscheferna anmodat
dessa tillse, att i de fall, då tuherkulossjuk, som med stöd av kungl,
brevet den 7 september 1923 angående beredande av vård å vissa kommunala
tuberkulosanstalter för personal, tillhörande marinen, beretts vård
å sådant tuberkulossjukhus, förändrade hemortsrätt, åtgärder snarast
möjligt borde vidtagas för den sjukes förflyttning till det läns- eller kommunala
tuberkulossjukhus, där den sjuke på grund av sin sålunda förändrade
hemortsrätt vore berättigad till vård, eller örn plats där ej funnes,
till Konung Oscar Ilis jubileumsfonds sanatorium, varjämte i övrigt
marinförvaltningens föreskrifter i ämnet den 18 september 1923 i tillämpliga
delar skulle lända till efterrättelse.

Sedermera inkom tili militieombudsmannen i avskrift följande ämbetsnoter: »Stationsbefälhavare!!

vid Flottans
station Stockholm Nr 85,

NOT.

Stationsbefälhavaren vill härigenom återkalla sitt beslut av den 21 sistlidne
januari, varigenom rustmästaren av 3. gr. Andersson meddelats, att
han själv komme att få vidkännas de ökade kostnader för vård å Söderby,
som uppstått därigenom, att han från och med den 1 sistlidna januari
icke längre äger hemortsrätt i Stockholm, börande förenämnda beslut genom
chefens för underofficers- och sjömanskårerna försorg delgivas rustmästaren
Andersson. Stockholm den 13 mars 1931. C. F. Riben. / Ernst
Fr. Lindgren.»

»Stationsbefälhavare!! vid Flottans
station Stockholm Nr 91.

NOT.

Stationsbefälhavaren vill härigenom föreskriva, att när chefen för underofficers-
och sjömanskårerna till stationsbefälhavaren inkommer med
begäran örn sanatorievård för underofficer, manskap eller värnpliktig
och vid skrivelsen fogar hemortsrättsbevis för den, som skall erhålla
vård, skall vid skrivelsen jämväl fogas utredning örn, huruvida personen
i fråga är mantalsskriven i den församling, varifrån hemortsrättsbeviset
är utfärdat. Skulle så icke vara fallet, skall tillika uppgivas, dels huru
länge personen i fråga — enligt då för handen varande förhållanden —
fortfarande äger hemortsrätt i den församling, varifrån hemortsrättsbeviset
är utfärdat, dels i vilken församling personen är mantalsskriven
och när han blev därstädes mantalsskriven. Det åligger jämväl kårchefen
att under den tid, underofficer, manskap eller värnpliktig kvarligger
å sanatoriet, med vissa mellanrum, och under alla förhållanden före varje
års utgång, förvissa sig örn, att samma person allt fortfarande är kvarskriven
i samma församling. Stockholm den 17 mars 1931. C. F. Riben.
/ Ermst Fr. Lindgren.»

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 25
juni 1931, vari militieombudsmannen yttrade följande.

»Jämlikt 1 § i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus åligger det landsting, så ock stad, som ej
deltager i landsting, att för dem, som hava sin vistelseort eller hemort
inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom,
skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg örn sådan
vård. — Enligt 17 § samma lag erlägges för den, som är intagen på sjukhus,
legosängsavgift efter de grunder och till det belopp, som fastställes
av den, som driver sjukhuset.

Det torde vara ett allmänt känt förhållande, att legosängsavgifter å
ifrågavarande kommunala sjukhus vanligen pläga fastställas till lägre
belopp för sådana patienter, som hava hemortsrätt inom den kommun,
som driver sjukhuset, och till högre belopp för övriga patienter. Det bör

Milit ironi bitti swan noris ("mibel shera! telse.

därför för vederbörande militära myndigheter vara tydligt, att förändring
i hemortsrätten för militärpatient, som intagits å sjukvårdsanstalt,
driven av kommun varest han dittills haft hemortsrätt, kan medföra
högre avgifter för patienten å nämnda anstalt och därför kan göra erforderligt
patientens överflyttande till annan sjukvårdsanstalt.

Frågan örn tolkningen av ordet hemort i dess betydelse jämlikt lagen
nr 302/1928 torde böra avgöras i enlighet med lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården. — Jämlikt 45 § sistnämnda lag skall i fråga örn
fattigvård svensk medborgare anses, med vissa undantag, hava hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven
utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i
åtnjutande av fattigvård, som, enligt vad i 49 § sägs, utövar inverkan
på förvärv av hemortsrätt. Har någon, som med avseende å tilltänkt
inflyttning mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, ej inflyttat
dit, gäller den mantalsskrivning icke till bestämmande av hans hemortsrätt.

I förevarande fall är upplyst, att rustmästaren Andersson uttagit flyttningsbetyg
till Spånga församling av Stockholms län den 11 november
1929 men att han ännu under hela år 1930 haft hemortsrätt i Stockholms
stad, vilken hemortsrätt gått förlorad med ingången av år 1931.

Det är vidare genom innehållet i chefens för underofficers- och sjömanskårerna
vid flottans station i Stockholm skrivelse den 23 juli 1930
till hälsovårdsnämndens i Stockholm ombudsman upplyst, att kårchefen
då ägt kännedom örn Anderssons åtgärd den 11 november 1929 för utflyttning
till Spånga. Meddelande örn denna Anderssons åtgärd synes icke
hava av kårchefen, i samband med hans framställning den 28 juli 1930
till stationsbefälhavaren örn sanatorievård åt Andersson, lämnats stationsbefälhavaren.
Däremot har för stationsbefälhavaren i ärendet örn
sanatorievård varit tillgängligt ett från pastorsexpeditionen i Spånga
församling den 21 juli 1930 utfärdat åldersbetyg rörande Andersson.

Såväl kårchefen som stationsbefälhavaren hava sålunda haft anledning
uppmärksamma de förhållanden, som kunnat föranleda ändrad hemortsrätt
för Andersson och därigenom medföra högre legosängsavgift för honom
å Söderby sjukhus.

Det torde icke kunna läggas Andersson till last, att han icke särskilt
underrättat de militära myndigheterna örn den förestående förändringen
av hemortsrätten, örn vilken förändring han för övrigt själv synes hava
varit okunnig.

Efter det förevarande ärende hos militieombudsmannen anhängiggjorts,
hava följande åtgärder av myndigheterna vidtagits.

Marinförvaltningen har i skrivelse den 12 mars 1931 till stationsbefälhavarna
och regementscheferna anmodat dessa tillse, att i de fall, då
tuberkulossjuk, som med stöd av kungl, brevet den 7 september 1923 angående
beredande av vård å vissa kommunala tuberkulosanstalter för per -

sonal tillhörande marinen, beretts vård å sådant tuberkulossjukhus, förändrade
hemortsrätt, åtgärder snarast möjligt borde vidtagas för den
sjukes förflyttning till det läns- eller kommunala tuberkulossjukhus, där
den sjuke på grund av sin sålunda förändrade hemortsrätt vore berättigad
till vård, eller, örn plats där ej funnes, till Konung Oscar Ilis jubileumsfonds
sanatorium.

Genom not den 13 mars 1931, nr 85, har stationsbefälhavaren återkallat
sitt ifrågavarande beslut den 21 (20) januari 1931, varigenom Andersson
fått meddelande att han själv finge vidkännas de ökade kostnaderna för
vård å Söderby.

Genom not den 17 mars 1931, nr 91, har stationsbefälhavaren vidare
meddelat föreskrifter dels örn närmare utredning — i samband med kårchefens
begäran örn sanatorievård för underofficer, fast anställd av manskapet
eller värnpliktig — därom, huruvida personen i fråga är mantalsskriven
i den församling, från vilken hemortsrättsbeviset i ärendet är utfärdat,
m. m., dels ock örn fortlöpande kontroll över mantalsskrivningen
av personal, som kvarligger å sanatorium.

Med hänsyn till av myndigheterna sålunda företaget återkallande och
meddelade föreskrifter finner jag ej skäl att i detta ärende vidtaga ytterligare
åtgärd.»

7. Fråga om rätt för musikunderofficer att före avskedet erhålla s. k.

respitär. I

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 23 februari 1931,
anförde musikfanjunkaren i Livregementets husarers reserv K. I. A. Edberg
följande.

Då bestämmelserna angående rättighet att kvarstå i tjänst tre år utöver
den ordinarie pensionsåldern — s. k. respitår — för musikunderofficerare,
som varit uppförda på gammal stat, syntes tolkas olika, hade
Edberg velat fästa militieombudsmannens uppmärksamhet på detta förhållande.
Edberg hade blivit musiksergeant på gammal stat år 1901 och
överförd till övergångsstat den 30 december 1927. Den 17 september 1928
hade Edberg fyllt 50 år. Edbergs uppfattning vore, att han hade rätt
att erhålla tre respitår. Edberg hade därför våren 1928 hos sekundchefen
för Livregementets husarer anhållit därom, men vid ett personligt
samtal med sekundchefen hade Edberg fått till svar, att sekundchefen
icke kunde lämna sitt bifall till Edbergs anhållan.

År 1931 hade kommit till Edbergs kännedom, att musikfanjunkaren vid
Norrlands dragonregemente W. Lemon fått tillstånd att kvarstå i tjänst
intill fyllda 53 år; ansökan härom hade dock tidigare avslagits av dåvarande
chefen för dragonregementet. Lemon hade senare vänt sig med sin

anhållan till högre myndighet, vilket resulterat i att honom medgivits
rätt till respitår. I Skövde funnes en musiksergeant vid Göta trängkår,
musikfanjunkare i kåren, vilken överförts till övergångsstat år 1927, sam
ma tid som Edberg, och som erhållit tillstånd att kvarstå i tjänst intill
fyllda 53 år. Från en styckjunkare vid förutvarande Upplands artilleriregemente
hade Edberg erhållit personligt meddelande att han blivit tillfrågad,
örn han önskade erhålla sina respitår, då han sommaren 1931 inträdde
i ordinarie pensionsålder.

År 1918 hade Edberg blivit uppflyttad till sergeant av 1. klass. Numera
funnes dock icke några sergeanter av 1. eller 2. klass, utan skedde
uppflyttning i klasser enligt avlöningsreglementet, dock så, att före den
1 januari 1928 icke någon musikfanjunkare kunde erhålla uppflyttning i
den klass, som gällde för fanjunkare vid trupp. Edberg vore av den
uppfattningen, att de högre myndigheter, som haft att bestämma i denna
sak, icke menat att någon skulle bliva så missgynnad som Edberg blivit.
Genom Edbergs tvångsöverföring den 30 december 1927 hade han mistat
rätt till den lön såsom fanjunkare, varav musikfanjunkare den 1 januari
1928 för första gången kommit i besittning; samtidigt hade Edberg ock
mistat därmed förenade pensionsförmåner för fanjunkare. I sin förmodan
angående möjligen förekommande feltolkning styrktes Edberg än
mera genom den uppgift Edberg nyligen erhållit därom, att det funnes
ännu flera musikunderofficerare än de förut uppräknade, som erhållit
tillstånd till respitår, oaktat de uppflyttats till musiksergeanter av 1.
klass efter år 1910. Edberg hade vid tiden för sin avgång ur tjänst varit
fullt tjänsteduglig, vilket Edberg kunde styrka med läkarintyg.

Med anledning av det anförda anhölle Edberg att få underställa rnilitieombudsmannens
prövning frågan huruvida Edberg haft rätt att kvarstå
i tjänst intill fyllda 53 år. I

I skrivelse den 27 februari 1931 anmodade militieombudsmannen sekundchefen
för regementet att avgiva yttrande och därvid bland annat
foga avskrift av de anställningshandlingar, som utfärdats för Edberg vid
hans anställande såsom musiksergeant och såsom musikfanjunkare.

Med anledning härav anförde sekundchefen i skrivelse den 12 mars 1931
följande.

Beträffande kaptener (ryttmästare) hade Kungl. Majit tillämpat den
principen, att kapten, som efter juni 1910 erhållit nytt löneförordnande,
därigenom blivit underkastad bestämmelserna i »Kungl, cirkulär angående
grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl av år 1910».
Sålunda hade en kapten av 2. klass, som efter år 1910 blivit förordnad till
kapten av 1. klass, icke haft rättighet att uttaga de s. k. respitåren.

Förhållandet borde enligt sekundchefens uppfattning vara analogt inom
underofficersgraden, och således borde en musiksergeant av 2. klass, som

efter år 1910 fått förordnande såsom musiksergeant av 1. klass, icke hava
rättighet till respitår.

Edberg hade den 19 november »1916» (rätteligen 1918) erhållit förordnande
såsom musiksergeant av 1. klass, varigenom Edberg således enligt
sekundchefens uppfattning blivit underkastad pensionsbestämmelserna av
år 1910.

Det personliga samtal, som Edberg omnämnt i sin skrivelse, kunde sekundchefen
för det dåvarande icke direkt påminna sig, men Edberg tycktes
vid den tidpunkten hava delat sekundchefens uppfattning, ty Edberg
hade den 25 augusti 1928 insänt sin anhållan om avsked från och med
den 18 september.

Angående Edbergs tvångsöverföring den 30 december 1927 och därigenom
utebliven befordran till musikfanjunkare på stat hade Kungl. Majit
i brev den 23 september 1927 bestämt, att musikfanjunkarplatsen vid
regementet skulle besättas med musikfanjunkaren i Livregementets dragoner
K. A. Borgman.

Vid sekundchefens yttrande hade fogats följande handlingar:

1) utdrag av regementets orderbok, utvisande att sekundchefen den 16
september 1901 tilldelat skvadronstrumpetaren nr 19 Edberg sergeants
grad;

2) utdrag av regementsorder den 29 februari 1904, varav framgick att
trumpetaren sergeanten Edberg skulle från och med den 1 mars 1904 redovisas
såsom musiksergeant av 2. klass;

3) utdrag av regementsorder den 19 november »1916» (rätteligen 1918),
utvisande att musiksergeanten av 2. klassen Edberg jämlikt bestämmelserna
i kungl, brev den 8 november 1918 förordnades till musiksergeant
av 1. klassen;

4) utdrag av regementsorder den 3 december 1918, enligt vilken musiksergeanten
av 1. klassen Edberg utnämnts och förordnats till musikfanjunkare
i regementet;

5) utdrag av regementsorder den 4 oktober 1927, varav inhämtades att
Kungl. Majit den 23 september 1927 beslutat, att musikfanjunkaren Edberg
skulle från och med den 1 januari 1928 överföras till övergångsstat;

6) utdrag av regementets diarium, enligt vilket musikfanjunkaren Edberg
i skrivelse den 23 augusti 1928, som ankommit till vederbörlig expedition
den 25 i samma månad, anhållit örn avsked med pension;

7) utdrag av regementsorder den 22 september 1928; enligt denna beviljades
musikfanjunkaren på övergångsstat i regementet Edberg på grund
av uppnådd pensionsålder avsked från beställning på stat från och med
den 18 samma september med rätt till pension, fyllnadspension och pensionsförbättring,
dock med skyldighet för honom att kvarstå i regementets
reserv intill uppnådd 65 års ålder;

8) ett på given anledning lämnat meddelande från vederbörande rege -

mentsintendent därom, att, enligt vad av handlingar i regementets kassaförvaltning
framginge, Edberg åtnjutit avlöningsförmåner enligt avlöningsreglementet
den 29 juni 1921 (nr 388);

9) i avskrift en av Edberg i december 1924 upprättad tjänsteförteckning;
ur densamma må anföras, att Edberg är född den 17 september 1878
samt att han år 1894 antagits till trumpetare vid regementet och år 1900
utnämnts till korpral vid musiken.

Vidare funnos vid sekundchefens yttrande fogade dels avskrift av
kungl, brev den 8 november 1918 till arméförvaltningens civila departement,
av vilket brev inhämtades, att sekundchefen hemställt om medgivande
bland annat att återbesätta en vakant musiksergeantbeställning
av 1. klassen vid regementet samt att Kungl. Majit bifallit denna framställning,
dels och utdrag av Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
för den 29 september 1927; av däri i transumt intaget kungl, brev den 23
samma september framgår bland annat, att Kungl. Majit bemyndigat
sekundchefen för Livregementets husarer att från och med den 1 januari
1928 vid regementet utnämna (konstituera och förordna) till musikfanjunkare,
musikfanjunkaren i Livregementets dragoner K. A. Borgman
och till musiksergeant, musiksergeanten i sistnämnda regemente T. E.
Lindblad. I

I skrivelse den 19 mars 1931 anmodade militieombudsmannen härefter
Edberg att till militieombudsmannen insända avskrift av de anställningshandlingar,
som utfärdats för Edberg vid hans anställande såsom musiksergeant
av såväl 2. som 1. klass ävensom såsom musikfanjunkare.

I en skrift som till militieombudsmannen inkom den 23 samma mars
anförde Edberg bland annat, att han icke erhållit några särskilda anställningshandlingar
å någon av sina beställningar. Då i tjänstgöringsreglementet
stadgades, att sådana skulle av chefen utfärdas, hade Edberg
ej funnit anledning att särskilt anhålla örn sådana, i synnerhet som Edberg
haft den uppfattningen att dessa papper endast vore att anse såsom
formsaker. Edbergs transport från 2. klass till 1. klass sergeant hade
skett efter år 1918 efter Edbergs hänvändelse till militieombudsmannen.
Edbergs utnämning till fanjunkare samma år hade endast gällt grad och
icke berört några löneförhållanden. År 1916 hade en sergeant av 1. klass
avgått, efter vilken Edberg stått i tur att bliva uppflyttad. Dåvarande
sekundchefen hade också hos Kungl. Majit anhållit härom, men fått avslag,
och Edberg ville minnas att det gjorts ännu en gång, av en senare
sekundchef, men med samma resultat tills Edberg år 1918 erhållit denna
förmån. Därest genom denna Edbergs försenade uppflyttning något författningsrum
möjligen skulle lägga hinder i vägen för att Edberg erhölle
respitår, syntes Edberg detta mycket orättvist. Edbergs tjänstgöringstid
vid regementet vore 34 V* år.

1 skrivelse dea 7 maj 1931 till Edberg anförde militieombudsmannen
härefter följande.

I Kungl. Maj:ts cirkulär den 22 juni 1877 (Sv. ffs. nr 22, sid. 1) angående
ny pensionsreglering för armén stadgades, att pension tillkomme de till
armén hörande ämbets- och tjänstemän av militär-, läkare- och civilstaterna
och utginge dels såsom pension från arméns pensionskassa enligt
gällande bestämmelser, dels såsom fyllnadspension enligt vissa i cirkuläret
angivna grunder. — I punkt 1 anmärkning 2 i dessa grunder stadgades,
att »fältmusikanter vid indelta armén, vilka ånjuta avlöning av
de till musikens underhåll anvisade medel, berättigas att i pension och
fyllnadspension uppbära samma pensionsbelopp som sergeanter av andra
klassen». — I punkt 2 av nämnda grunder stadgades följande: »En var
av förenämnda ämbets- och tjänstemän, vilken vid avskedstagandet stått
i tjänst vid armén i 30 år, eller, örn han är underofficer vid värvat garnisonsregemente
eller fortifikationen, i 25 år, samt i övrigt till Arméns
pensionskassa erlagt stadgad pensionsavgift, och är till pension ur kassan
berättigad, äger att vid avskedstagandet erhålla fyllnadspension, beräknad
enligt punkten 1 här ovan, örn tillika följande levnadsår äro uppnådda,
nämligen — — — d) av officerare utav kompaniofficers grad ävensom
underofficerare och spel ...... 50 år.» — I punkt 7 föreskrevs föl jande:

»Den löntagare, som med tre år överskridit den för rätt till pension
med fyllnadspension i den tjänst, han innehar, stadgade levnadsålder,
skall, så snart han jämväl uppfyllt de villkor, som för erhållande
av de tjänsten åtföljande pensioner eljest äro föreskrivna, vara skyldig
att med pension och fyllnadspension avgå, så framt ej Kungl. Majit eller
den myndighet, som honom till tjänsten utnämnt, prövar hans kvarstående
i tjänst vara för riket nyttigt.» — Slutligen stadgades i punkt 12 första .
stycket: »Den, som efter det förestående bestämmelser blivit gällande,
undfår lön, varmed pensionsrätt är förenad, skall vara skyldig att underkasta
sig dessa bestämmelser.»

Dessa stadganden hade varit gällande då Edberg den 16 september 1901
fick sig tilldelad sergeants grad. Från och med den 1 mars 1904 redovisades
Edberg såsom musiksergeant av 2. klass, och enligt regementsorder
den 19 november 1918 förordnades han till musiksergeant av 1. klassen.

Intill sistnämnda dag, den 19 november 1918, hade följande ändringar
vidtagits i nu ifrågavarande delar av de genom cirkuläret den 22 juni
1877 meddelade grunderna för åtnjutande av viss pension:

1) Genom kungörelsen den 6 juni 1902 (nr 69) hade punkt 1 anmärkning
2 i grunderna erhållit denna lydelse: »Musikunderofficerare, som
åtnjuta avlöning av de till musikens underhåll anslagna tillgångar, utan
att dem äro tillagda enligt stat för viss tjänst anslagna avlöningsförmåner,
anses i avgifts och pensioneringsavseenden. som vore de på stat
anställde»;

2) Genom kungörelsen den 12 juli 1907 (nr 57) hade de första orden i
punkt 2 av grunderna erhållit följande lydelse:

»En var av förenämnda ämbets- och tjänstemän, vilken vid avskedstagandet
stått i statens tjänst i 30 år» etc.

och fick avdelningen d) i punkten denna lydelse:

»d) officerare av kompaniofficers grad, underintendenter, underofficerare
med undantag av fanjunkare vid krigsskolan och tygunderofficerare,
ävensom musikpersonal ........ 50 år;

skolande nuvarande löntagare, som icke önskar få de nya bestämmelserna
på sig tillämpade, senast sex månader efter deras trädande i kraft
därom göra anmälan hos direktionen över arméns pensionskassa.»

Punkt 2 i grunderna hade även erhållit ändrad lydelse genom kungörelserna
nr 115/1909, 292/1915 och 531/1917, men dessa ändringar vore i
detta sammanhang knappast av intresse.

3) Genom kungörelsen den 17 september 1914 (nr 266) hade punkt 7 i
grunderna erhållit följande lydelse:

»Löntagare, som uppnått den för rätt till fyllnadspension i den tjänst
han innehar stadgade levnadsålder, och som jämväl uppfyllt de villkor,
vilka för erhållande av de samma tjänst åtföljande pensioner äro föreskrivna,
är skyldig att från tjänsten avgå, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet
äger att från tjänsten avskeda, den myndighet obetaget
att, då särskilda omständigheter därtill föranleda oell därest vederbörande
är fältduglig eller i övrigt prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna, låta med avskedet under viss vid tillståndets
meddelande angiven tid anstå, dock att anstånd, som sålunda
medgivas, icke må sammanlagt överstiga tre år.»

Kungörelsen nr 266/1914 hade vidare erhållit följande slutbestämmelse:

»Vad sålunda förordnats skall träda i kraft den 1 januari 1916, men
äger ej tillämpning på löntagare, vilken före denna kungörelses utfärdande
erhållit fullmakt, konstitutorial eller förordnande å tjänsten utan
föreskrift därom, att han skulle vara skyldig underkasta sig de förändringar
i pensionsbestämmelser, som bleve i laga ordning fastställda.»

I kungl, brev den 6 maj 1910 (hih. till sv. ffs. nr 31) hade föreskrivits,
att i fullmakt, konstitutorial eller förordnande, som därefter utfärdades
å beställning såsom underofficer eller underofficers vederlike vid armén
och varå rätt till pension från arméns pensionskassa kunde grundas,
skulle inryckas bestämmelse därom, att vederbörande skulle vara skyldig
underkasta sig de förändrade pensionsbestämmelser, som en omorganisation
av lantförsvaret kunde göra erforderliga eller eljest kunde varda i
laga ordning fastställda.

Efter den 19 november 1918 hade tillkommit nytt avlöningsreglemente
den 29 juni 1921 (nr 388) för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen.
I detta reglemente hade hänvisning skett till vad angående beställnings -

havares rätt till pension samt skyldighet att avgå från tjänsten vore särskilt
stadgat. — Enahanda hänvisning förekomme i avlöningsreglementet
den 20 maj 1927 (nr 170).

Då Edberg den 19 november 1918 förordnats till musiksergeant av 1.
klass, hade han blivit underkastad bestämmelserna i cirkuläret den 22
juni 1877, vad anginge punkt 7 med den lydelse denna punkt hade enligt
kungörelsen nr 266/1914. I detta förhållande hade senare avlöningsreglementen
eller Edbergs överförande till övergångsstat icke medfört ändring.
Edberg, som uppfyllt villkoren för erhållande av pension såsom
sergeant av 1. klass, hade således varit skyldig att från tjänsten avgå
vid fyllda 50 år, därest ej vederbörande myndighet — såsom icke varit
fallet — funnit skäl att låta med avskedet anstå under viss tid, högst
tre år.

Därest, såsom Edberg uppgivit, befattningshavare i liknande ställning
som Edberg fått kvarstå i tjänst efter fyllda 50 år, torde detta hava berott
på att avsked för dem fått anstå jämlikt förenämnda, därom gällande
bestämmelser.

8. Fråga bl. a. huruvida vitsord i avskedspass är avgörande för

rätten till avskedspremie. I

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 2 februari 1931,
anförde förre underofficerskorpralen vid Karlskrona kustartilleriregemente
Karl Theodor Pettersson följande.

Den 20 juni 1930 hade Pettersson på grund av bestämmelserna i § 63
i KM III (reglementet för marinen del III) blivit avskedad från sin anställning
såsom underofficerskorpral vid kustartilleriet i Karlskrona. I
oktober samma år hade Pettersson med företeende av friskbetyg, varav
det ena var utfärdat av äldste läkaren vid kustartilleriregementet, sökt
förnyad anställning vid regementet, men hade hans ansökan avslagits,
enär någon beställning såsom underofficerskorpral ej funnits vakant. Då
i nämnda paragraf stadgades, att den av manskapet, som på grund av
sjukdom eller kroppsskada bleve oduglig till vidare krigstjänst, skulle av
äldste läkaren anmälas till undfående av avsked, syntes denna bestämmelse
böra fattas så, att blott för sådana fall, då äldste läkaren antingen
med visshet eller med större grad av sannolikhet kunde förutsäga utgången
av sjukdomsfallet, dylik anmälan skulle ske. Då Pettersson, såsom
av den för honom utfärdade förhållningsboken framginge, redan
efter 43 dagars sjukdom förklarats oduglig till krigstjänst, men fyra månader
därefter av samme läkare förklarats fullt frisk, syntes det Pettersson,
att kassationen varit förhastad och beslutet örn hans avsked vilade
på oriktig förutsättning.

I det för Pettersson utfärdade avskedspasset hade tilldelats honom det

vitsord, att iian skickat sig »mindre väl», varigenom den avskedspremie,
som jämlikt kungl, brev den 23 augusti och den 13 september 1918 samt
den 21 oktober 1921 utginge till manskap vid erhållet avsked, icke författningsenligt
kunnat utbetalas till honom. Efter vilka grunder denna
betygssättning skett vore svårt att förstå. Under sin anställningstid, omfattande
20 år 7 månader 20 dagar, hade Pettersson, såsom framginge av
förhållningsboken, till övervägande del erhållit högsta uppförandebetyg,
nämligen »berömligt», och blott vid fyra olika tillfällen hade han såsom
lägsta uppförandebetyg erhållit vitsordet »mindre gott». Vilka förnuftiga
beräkningsgrunder som än anlades, exempelvis medelbetyget för
hela anställningstiden eller sista tjänsteåret eller rent av sista uppförandebetyget,
hade Pettersson under alla förhållanden varit berättigad till
högre uppförandebetyg i sitt avskedspass. Blott i fall då någon gjort sig
skyldig till vanhedrande brott hade, enligt vad som upplysts, uppförandebetyget
brukat sättas till »mindre väl».

På grund av det anförda hemställde Pettersson, att militieombudsmannen
måtte infordra förklaring av vederbörande samt gå i författning örn
att antingen Pettersson bereddes förnyad anställning vid regementet eller
nytt avskedspass utfärdades för honom med högre uppförandebetyg.

Vid denna skrift voro i styrkta avskrifter fogade följande handlingar:

1) ett avskedspass av följande lydelse:

»Avskedspass. Chefen för Kungl. Karlskrona kustartilleriregemente
gör veterligt att underofficerskorpralen vid 8. kompaniet nr 7 Pettersson,
Karl Teodor (på grund av sjuklighet RM III § 63:1) härmed varder
från krigstjänsten avskedad med vitsord, att han under en anställningstid
av 20 år, 7 månader, 20 dagar skickat sig mindre väl. Karlskrona
den 20 juni 1930. Hans Malmberg. Regementschef. / Filip Borgenstam.»;

2) ett intyg den 28 oktober 1930 av legitimerade läkaren R. Urde i
Karlskrona av innehåll att lantbrukaren Karl Theodor Pettersson, född
den 17 maj 1890, som i och för sökande av anställning som extra stationskarl
vid örebro—Frövi järnväg nämnda dag blivit av Urde undersökt,
befunnits frisk och stark samt fri från lyte och men och i besittning av
god syn (synskärpa = 0.9 på båda ögonen) och god hörsel (hör viskstämma
på 5 meters håll) på båda öronen och normalt färgsinne;

3) ett intyg den 30 oktober 1930 av sjukhusläkaren, marinläkaren av 1.
graden Albert Grönberg i Karlskrona. Däri intygades på heder och samvete,
att lantbrukaren Pettersson nämnda dag av Grönberg undersökts
och därvid icke företett tecken på sjukdom eller lyte samt företett normal
syn på båda ögonen, normal hörsel på båda öronen samt normalt färgsinne; 4)

förhållningsbok för Pettersson.

Angående den utredning, som i ärendet förekom, hänvisas till redogörelsen
i denna ämbetsherättelse, sid. 203 ff.

I skrivelse den 30 maj 1931 till Pettersson anförde militieombudsinaunen
följande.

I. Angående Petterssons avskedande.

I RM III § 63 mom. 1 första stycket hade stadgats följande:

»Den, som tillhör manskapet och på grund av sjukdom eller kroppsskada
bliver oduglig till vidare tjänst, skall av vederbörande äldste (kår-)
läkare efter av honom verkställd läkarbesiktning hos vederbörande regements-(kår-)chef
skriftligen anmälas till undfående av avsked, och fattar
därefter regements-(kår-)chefen beslut i ärendet.»

I arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses reglemente den 22 januari 1926
(sv. ffs. nr 12) till ledning vid läkarundersökning av dem, som söka fast
anställning vid krigsmakten, samt av värnpliktiga (besiktningsreglemente),
vilket reglemente av doktor Urde åberopats, hade meddelats vissa
närmare föreskrifter angående sättet och ordningen för utförande av läkarundersökning,
som avsåges i kungörelsen samma dag angående läkarundersökning
av sådana personer, samt angående kroppsfel, lyten och
sjukdomar, vilka skulle utgöra hinder för olika slag av militär tjänst.
I avd. IV av besiktningsreglementet hade upptagits kroppsfel, lyten och
sjukdomar m. m., som föranledde, att de värnpliktiga hänfördes till tre
angivna grupper, nämligen grupp A, odugliga till krigstjänst; grupp B
och C, dugliga till krigstjänst, men icke i vapentjänst (B) samt — beträffande
studenter och likställda — dugliga till krigstjänst endast i viss befattning
(C); och grupp D, användbara i vapentjänst. Under rubriken
»nervsystemets sjukdomar» hade vid nr 17 i grupperna A samt B och C
upptagits »Svårare neurosformer». Ett därvid i gruppen B och C anbragt
särskilt tecken innebure att vid lindrigare grader av dessa sjukdomar
det tillkomme vederbörande besiktningsläkare att bedöma huruvida
deras befintlighet kunde medgiva inskrivning i sistnämnda grupp.

Av Petterssons förhållningsbok inhämtades, att Pettersson under tiden
från och med år 1928 till avskedandet varit sjuk följande tider, nämligen
från och med den 10 oktober 1929 3 dagar å sjukrum, från och med
den 8 maj 1930 11 dagar å sjukhus och från och med den 20 samma maj
32 dagar i kvarter.

Med hänsyn till vad som. särskilt av vederbörande läkare, blivit upplyst
rörande Petterssons sjukdom under tiden intill hans avskedande den
20 juni 1930 kunde någon åtgärd icke av militieombudsmannen vidtagas
med anledning av beslutet att meddela Pettersson avsked.

II. Angående frågan om av skedspremie.

Av Petterssons förhållningsbok inhämtades följande: Pettersson hade
antagits som 3. klass kustartillerist den 1 november 1909 och utnämnts
till underofficerskorpral den 31 augusti 1917. Pettersson hade år 1910
avslutat rekrytskola och år 1912 korpralskola, men hade år 1920 blivit
skild från underofficersskolan på grund av bristande förmåga att följa
undervisningen.

Under sin anställningstid hade Pettersson varit bestraffad fyra gånger
och tillrättavisad fyra gånger. Sålunda hade han fått sig ålagt den 10
juni 1910 av regementschefen för fylleri fyra dagars vaktarrest, den 18
mars 1926 av regementschefen för olovligt undanhållande sju dagars
arrest utan bevakning, den 31 mars 1927 av chefen för regementets detachement
i Älvsborgs fästning för försummelse i tjänsten och olovligt
undanhållande fem dagars vaktarrest samt den 7 september 1929 av regementschefen
för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt tre dagars vaktarrest.
Tillrättavisning hade meddelats honom år 1916 för fylleri, samma
år för olovlig bortovaro från kasern, år 1917 för överbliven permission
och år 1927 för brott mot ordningsföreskrifter.

Petterssons betyg för uppförande hade varit från den 1 november till
den 19 december 1909 7, därefter till den 28 februari 1910 8, därefter till
den 31 januari 1911 9, därefter till den 10 juni 1916 10, därefter till den 2
augusti 1916 5, därefter till den 16 augusti 1916 6, därefter till den 5 september
1916 7, därefter till den 19 december 1916 6, därefter till den 9
januari 1917 8, därefter till den 5 mars 1917 6, därefter till den 28 april
1917 7, därefter till den 21 juni 1917 8, därefter till den 7 augusti 1918 9,
därefter till den 18 mars 1926 10, därefter till den 11 maj 1926 6, därefter
till den 5 juni 1926 7, därefter till den 22 juni 1926 8, därefter till den 31
mars 1927 9, därefter till den 30 april 1927 5, därefter till den 24 augusti
1927 6, därefter till den 30 september 1928 9, därefter till den 7 september
1929 10, därefter till den 9 oktober 1929 5, därefter till den 12 november
1929 6, därefter till den 21 december 1929 7, därefter till den 28 april 1930
8 samt därefter intill avskedet den 20 juni 1930 9.

Jämlikt gällande reglemente för kustartilleriets skolor och övningar,
§ 10, motsvarade sifferbetygen för uppförande följande vitsord: från och
med 0 intill 5 opålitligt, från och med 5 intill 6 mindre gott, från och med
6 intill 8 gott, från och med 8 intill 10 mycket gott samt 10 berömligt.

Under sin tjänstetid av 20 år 7 månader 20 dagar hade Pettersson alltså
under allenast 115 dagar haft så lågt vitsord som mindre gott och under
ingen dag vitsordet opålitligt. Under långa perioder, sammanlagt utgörande
större delen av anställningstiden, hade Pettersson innehaft högsta
uppförandebetyget, d. v. s. vitsordet berömligt.

Vad beträffade de senaste sex åren av sin anställningstid hade Pettersson
allenast under 62 dagar haft vitsordet mindre gott, under 268 dagar
vitsordet gott, under 883 dagar vitsordet mycket gott och under 978 dagar
vitsordet berömligt.

Petterssons betyg för tjänstbarhet hade i allmänhet varit 8 eller 9 (mycket
god), under några perioder 7 (god). Endast vid ett tillfälle (april
1927) hade betyget nedgått till 6 (god). Vid intet tillfälle hade för tjänstbarhet
givits något av vitsorden »mindre god» (5 intill 6) eller »otillräcklig»
(0 intill 4).

Rörande upp muni ring sklass utvisade förhållningsbokeu, att Pettersson

uppflyttats i 3	uppmuntringsklassen den 31/i0	1911
» »2	»	» 3710	1913
» » 1	»	» 31/I0	1915
nedflyttats » 2	»	» 10/e	1916
uppflyttats » 1	»	» 3 7?	1918
nedflyttats » 2	»	» ;,7,	1927
uppflyttats » 1	»	* 7»	1929 samt
nedflyttats » 2	»	» 7»	1929.

I andra uppmuntringsklassen hade Pettersson kvarstått vid avskedet.

Jämlikt kungl, brev den 23 augusti 1918 angående föreskrifter beträffande
anställningspremier samt rekapitulations- och avskedspremier vid
flottan och kustartilleriet gällde bland annat, att avskedspremier tilldelades
vid flottan eller kustartilleriet fast anställt underbefäl av manskapet
— dock ej båtsmän eller hornblåsare — som efter ingången av år
1919 efter minst sex års väl vitsordad tjänstgöring avginge från beställning
på stat utan att samtidigt beredas civilanställning i statens tjänst.

Skäl syntes med fog kunna göras gällande till stöd för den meningen,
att det vitsord, som lämnats i avskedspass, utfärdat av vederbörande regementschef
vid kustartilleriet, rätteligen icke i och för sig vore avgörande
för frågan örn rätt till avskedspremie, utan att denna fråga finge,
med iakttagande av bestämmelserna i nämnda kungl, brev den 23 augusti
1918, prövas efter samtliga föreliggande förhållanden. I detta avseende
kunde åberopas utgången av ett av regeringsrätten vid föredragning den
17 februari 1925 avgjort mål angående besvär av förre furiren P. O. Bergström
rörande avskedspremie (regeringsrättens årsbok 1925 not Fö nr 34).

Därest Pettersson ansåge sig berättigad till avskedspremie, hade han
att hos chefen för Karlskrona kustartilleriregemente därom göra framställning.
För den händelse regementschefen, som torde meddela Pettersson
skriftligt beslut i ärendet, skulle lämna hans framställning utan bifall,
ägde Pettersson över beslutet anföra besvär hos marinförvaltningen
i enlighet med den besvärshänvisning, som i regementschefens beslut torde
meddelas honom.

Rörande frågan örn lydelsen av Petterssons avskedspass avlät militieombudsmannen
samma den 30 maj 1931 till Kungl. Majit en underdånig
skrivelse (se denna ämbetsberättelse sid. 202 ff.).

9. Fråga om rätt för korpral vid, tillika underofficer av 3. graden
i flottan att under sjökommendering erhålla fiaggkorprals sjötillägg.

I en skrift, som till militieombudsinannen inkom den 4 september 1930,
anförde musikkonstapeln nv 3. graden i flottan A. J. Björkdahl följande.

Vid flottans station i Karlskrona funnes en liten grupp på 13 man, som
enligt kungl, brev den 13 december 1918 (reglementet för marinen I § 29)
av stationsbefälhavaren blivit utnämnda till underofficerare av 3. gradan
i flottan. Dessa personer tillhörde huvudsakligen musik- och ekonomiavdelningarna.
Fortfarande vore de fullt tjänstedugliga och stöde i
befordringstur så snart ledighet inom respektiva avdelningar vid underofficerskåren
uppstode. Vid sjökommenderingar förekomme emellertid
ett tämligen personligt tolkande av bestämmelserna angående till dem
utgående sjöavlöning, vilket förfarande varit rådande alltsedan år 1925.
Dessförinnan hade de erhållit sjöavlöning i likhet med underofficer av 3.
graden vid flottan.

Björkdahl, som under sistförflutna vinter varit kommenderad å pansarskeppet
Oscar II under dess resa till avlägsnare farvatten, hade uppburit
sjöavlöning i likhet med korpral, eller 60 öre örn dagen, under det
att såväl år 1929 på flaggskeppet kommenderad personal av samma kategori
som Björkdahl tillhörde, som ock vissa till denna kategori hörande,
kommenderade å pansarskeppet Oscar II under dess expedition sommaren
1930, åtnjutit sjöavlöning i likhet med flaggkorpral, eller 1 krona
örn dagen. Björkdahl hade redan vid början av resan för fartygsintendenten
framhållit, att under sommaren förut till underofficer av 3. graden
i flottan utbetalats flaggkorprals sjöavlöning, men intendenten hade
icke ansett sig kunna med stöd av ombord befintliga sjöavlöningsreglementen
utbetala mer än korprals sjöavlöning. Att en sådan olikhet i
tolkningen av avlöningsreglementen vid samma station och under likartade
förhållanden befordrade missnöje, vore en uppenbar sak.

Det syntes önskvärt från såväl myndigheters som den ifrågavarande
personalens synpunkt, att klara bestämmelser utfärdades örn sjöavlöning
till underofficerare av 3. graden i flottan. Björkdahl hade velat bringa
det anförda till militieombudsmannens kännedom under anhållan om den
åtgärd omständigheterna kunde föranleda.

Sedan utredning i ärendet förekommit, avlät militieombudsmannen den
23 december 1930 en skrivelse till Björkdahl. Avskrift av denna skrivelse
översändes samma dag till stationsbefälhavaren vid flottans station i
Karlskrona för kännedom.

Sedermera inkom Björkdahl den 23 januari 1931 med ytterligare en
skrift och anförde bland annat följande.

Björkdahl ville ytterligare söka bevisa, att hans påståenden icke vore
felaktiga.

Då fartygs besättningslista icke upptoge musikpersonal, beordrades
vid behov ett visst antal av denna personal genom generalorder utöver
besättningslistan utan angivande av grad eller tjänstebefattning; det

hette vanligen bland annat »---utökas med musikkonstaplar eller

hornblåsare---». Följaktligen kunde bela utökningen bestå av un derofficerare

eller ock av hornblåsare, enbart beroende på tillgång av
personal för stämbesättningen. Av denna order framginge sålunda icke
att den utökade besättningen skulle bestå av den eller den tjänstegraden,
varför heller icke torde kunna bliva tal örn att någon inom den sålunda
beordrade musikavdelningen kunde upprätthålla den eller den tjänstegradsbefattningen,
utan torde vederbörande vid sjötilläggets fixerande
vara hänvisade till innehavande grad eller till stationsmyndighetens kommenderingsf
Örmer.

Enär Björkdahl på kårchefsorder varit kommenderad i sammanhang
med övriga ombord kommenderade underofficerare, torde det varit kårchefens
mening att Björkdahl ombord också skulle betraktas som sådan
och åtnjuta de förmåner, som författningar medgåve i respektive grad.
Denna Björkdahls förmodan örn kårchefens mening syntes ytterligare
bestyrkas därav, att kårchefen kommenderat den korpral, som utkommenderats
i Björkdahls ställe sommaren 1930, i stället för flaggkorpral.

Att kommenderingarna varit likartade med de av Björkdahl i föregående
skrivelse jämförda, nämligen musikkonstapeln av 3. graden i marinen
E. W. T. Perssons kommendering i flaggen sommaren 1929 och musikkonstapeln
B. A. Rosengrens kommendering å »Oscar II» sommaren
1930, vilka personer båda innehade korprals löneförmåner och erhållit
sjöavdelning i likhet med flaggkorpral under respektiva sjökommenderingar,
torde framgå av kompanichefens kommenderingsförslag till kårchefen
samt utdrag ur kårchefsorder, vilka berörde nämnda sjökommenderingar.
Enligt Björkdahls förmenande vore kommenderingsförhållandena
fullt jämförliga utom i fråga örn sjöavlöningen, varför Björkdahl ansåge
det skiljaktiga endast utgöra en tolkningsfråga örn huruvida Björkdahl
under nu nämnda och även föregående sjökommenderingar bort erhålla
sjöavlöning enligt avlöningsreglementets 15 kap. 1 eller 2 §.

Med det sagda hade Björkdahl endast velat söka bevisa sina i den
förra skrivelsen gjorda påståendens riktighet och det befogade i anmärkningen.

Vid denna skrift voro i utdrag och avskrift bilagda åtskilliga kårchefsorder
och manskapsförteckningar. I

I skrivelse den 6 juni 1931 till stationsbefälhavaren vid flottans station
i Karlskrona anförde militieombudsmannen följande.

I 9 § 2 mom. i avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast
anställt manskap vid försvarsväsendet stadgades, att särskilda förmåner
finge utgå bland annat under sjökommendering enligt av Kungl. Majit
meddelade föreskrifter.

Enligt 15 kap. 1 § i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260) med vissa
tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170)
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet och förenämnda avlöningsreglemente
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet gällde, att till beställningshavare
vid flottan utginge under sjötjänstgöring sjötillägg enligt
en i paragrafen intagen tabell. Sjötilläggets storlek vore, såvitt nu
vore fråga, för underofficer av 3. graden 1 krona 20 öre för dag, för flaggkorpral
1 krona för dag och för korpral 60 öre för dag. — 2 § morn. 1 i
samma kapitel stadgade följande: »Korpral (högbåtsman), som uppbär
flaggkorprals (underofficers av 3. graden) löneförmåner, så ock korpral
(högbåtsman), vilken blivit antingen från sjöexpeditions början kommenderad
eller sedermera på grund av uppkommen vakans under pågående
expedition å skeppsorder beordrad att förrätta tjänst såsom underofficer
eller flaggkorpral, äger åtnjuta sjötillägg enligt vad därom
för flaggkorpral ovan är bestämt.»

Utredningen i ärendet innehölle huvudsakligen följande.

A. Rörande Björkdahls kommendering å pansarskeppet Oscar II under
dess resa vintern 1929—1930 till avlägsnare farvatten förelåge i avskrift
följande handlingar.

1) en kår chef sorder, varav intoges följande:

»Kårchef sarder nr 63 den 10 augusti 1929.

II. Å pansarskeppet Oscar II under dess genom g.o. 1250/28 anbefallda
expedition kommenderas följande IJO och Fik:

musikkonstapeln av 2 gr. A. F. Olsson

» » 3 » i fl. K. S. Pommer

» » 3 » » » B. A. Rosengren1

» » 3 » » » A. J. Björkdahl

» » 3 » » mar. J. A. Iderström 1

1 (i not.:) avgått från kommenderingen och ersatt med musikkonstapeln av 3 gr. i mar.
S. F. Sundgren.

Karlskrona som ovan.

Äng. Giron.

Sören Hedin. »

2) i utdrag, en mauskapsförteckning med därå av kårchefen tecknad
resolution, av vilka handlingar intoges följande:

»(''.helen för 3 yrkeskomp. Utdrag ur

Karlskrona Nr 664. Förteckning

över det manskap, som är kommenderat å H. M. S.
Oscar II från och med den .... oktober 1929.

\| Kompani !	Nr	Namn • 1	1 Avdelning; i eller yrkesgren	Tjänstegrad eller sjömans- ! klass	Dag f. senaste uppfattning i sjö-mansklass eller befordran
		Musikpersonal.		-------j
i yk.	454	Pommer...........................	M	UO 3	*•/» 19
	462	Björkdahl ........................	M	»	10In 20
	459	Sundgren ........................	M	»	*7» 91
	451	Iderström ........................	M	>	*•/, 25
		-----:--:-----		-----

Karlskrona den 4 oktober 1929.

H. Ros.

(Zieten för Underofficers- oell sjömanskårerna
Karskrona Nr 2017.

Närslutna 5 st. kommenderingsförteckningar överlämnas till chefen å
psk. Oscar II med förmälan att i desamma upptaget manskap kommenderas
ombord fr. o. m. den 29 dennes eller annan å s. o. särskilt angiven
dag. Karlskrona den 8 oktober 1929.

C. E. Holmberg.

Helge Hager.*

I detta sammanhang finge nämnas, att jämlikt marinens generalorder
nr 325/1929, punkt 10 a, pansarskeppet Oscar II skulle, vad beträffade underofficerare
och manskap, under expedition vintern 1929—1930 till avlägsnaro
farvatten vara bemannat i överensstämmelse med en bifogad
besättningslista; dock att stationsbefälhavarna ägde att efter samråd
däri vidtaga de mindre ändringar, som av omständigheterna kunde betingas.

Besättningslistan upptoge, under rubrik »IJO eller flaggkorpraler» och
underrubriker »Ekon.avd.», »Musikkonstaplar» siffran 5, från Karlskrona
station. En till nämnda siffra fogad not innehölle: »UO, flaggkorpraler
eller korpraler, avsedda att jämte i kol. 28 upptagna hornblåsare kunna
utföra musik.»

Det anmärktes här, att i anteckningskolumuen till vederbörlig å »Oscar
II» vintern 1929—1930 förd mönsterrulla beträffande Björkdahl icke verkställts
någon anteckning om kommendering såsom underofficer eller
flaggkorpral men däremot anteckningen: »Bespisas från mil.mässen.»

Det vöre upplyst, att Björkdahl under ifrågavarande expedition med
»Oscar II» åtnjutit korprals sjötillägg.

7 — Mililieombud/imaniiens åmbet libe rättelse.

Börande detta Björkdahl sjötillägg hade fartygschefen å »Oscar II»
under ifrågavarande vinterexpedition, numera kommendören K. G. Bjur
lier i ett för ärendet rörandet Björkdahls klagomål avgivet yttrande anfört
följande.

Björkdahl hade å »Oscar II» under expeditionen 1929—1930 åtnjutit sjötillägg
såsom korpral med 60 öre per dag. Kommenderingen ombord hade
grundat sig på chefens för 3. yrkeskompaniet förteckning över ombord
kommenderat manskap. Björkdahl åtnjöte korprals avlöningsförmåner
i land och hade på grund av sin tjänsteställning som underofficer av
3. graden ombord hespisats från mäss och sålunda åtnjutit servisbidrag.
Björkdahl hade varken från expeditionens början eller sedermera på
grund av uppkommen vakans under pågående expedition å skeppsorder
beordrats förrätta tjänst såsom underofficer eller flaggkorpral, då detta
ej torde vara möjligt, enär musikpersonalen enligt gällande besättningslista
ej med nödvändighet behövde utgöras av underofficerare utan kunde
rekryteras jämväl av korpraler eller meniga. På grund av vad sålunda
anförts och med stöd bland annat av kammarrättens utslag den 10 december
1926, notis 375/1926, varigenom Björkdahl och musikkonstapeln
av 3. graden i marinen P. S. Sundgren i liknande kommendering å »Gustaf
V» förklarats ej berättigade till annat sjötillägg än det, som vore
bestämt för dem i deras beställningar såsom korpraler, hade några skäl
ej förefunnits för fartygsintendenten å »Oscar II» att utbetala högre sjötillägg
till Björkdahl.

B. Beträffande musikkonstapeln av 3. graden i marinen, korpralen vid
3. yrkeskompaniet E. W. T. Perssons kommendering å pansarskeppet Sverige
(flaggskepp) under sommaren 1929 förelåge i avskrift följande handlingar.

1) en kårchefsorder, varav intoges följande.

»Kårchefsorder nr 21 den 13 mars 1929.

II. Nedan upptagna UO och Fik (K) kommenderas att avgå från resp.
tillträda sjökommendering enligt följande:

Pansarskeppet Sverige

Flaggens personal

tillträda å dag som senare bestämmes

musikkonstapeln av 2 gr. A. F. Olsson

» » 3 » i fl. K. S. Pommer

» » 3 » » mar. E. W. T. Persson.

Karlskrona som ovan.

Nils Akerblom.

Helge Hager.

2) i utdrag, en manskapsförteckning med därå av kårchefen tecknad resolution,
av vilka handlingar intoges följande:

»Chefen för 3 yrkeskomp. Utdrag ur

Karlskrona Nr 120. Förteckning

över det manskap, som är kommenderad å H. M. S.
Sverige från och med den april 1929.

Kompani	Nr	N a lii n	Avdelning eller yrkesgren	Tjänstegrad eller sjömans-klass	Dag t. senaste uppfattning i sjö-ni ansklass eller befordran
3. vk.	454	Pommer ...........................	M	UO 3 (Fik)	• ’°/9 19 sl/7 28
	455	Persson ...........................	M	UO 3 i mar.	ls/8 19
	473	Wiberg.............................	tihl.	K	30/9 19

Karlskrona den 30 mars 1929.

H. Ros.

Chefen för Underofficers- och sjömanskårerna
Karlskrona Nr 508.

Närslutna 4 st. kommenderingsförteckningar överlämnas till chefen å
psk. Sverige med förmälan att i desamma upptaget manskap kommenderas
ombord fr. o. m. den 22 dennes kl. 19.oo eller annan särskilt angiven
dag. Karlskrona den 8 april 1929.

Äng. Giron.

Helge Hager.*

I detta sammanhang erinrades därom, att jämlikt marinens generalorder
nr 393/1928, punkt 12 och 13, följande personal skulle för sommaren
1929 från Karlskrona station kommenderas till högste befälhavarens över
kustflottan stab, under tid då högste befälhavaren vore embarkerad, nämligen
av »underofficerare och flaggkorpraler» 2 musikkonstaplar samt av
»korpraler och meniga» 4 av musikpersonal, tillika skrivbiträden.

Det anmärktes här, att i anteckningskolumnen till vederbörlig å »Sverige»
sommaren 1929 förd mönsterrulla beträffande Persson verkställts
anteckningen: »Komm. ss. uo. Avpolletterad 28 oktober 29.»

Det vore upplyst, att Persson under ifrågavarande expedition med
»Sverige» åtnjutit flaggkorprals sjötillägg.

Tydligen med hänsyftning å Persson och dennes ifrågavarande sjötillägg,
liksom även å musikkonstapeln Kosengrens sjötillägg sommaren
1930 å »Oscar II», hade fartygsintendenten å pansarskeppet Gustaf V i
september 1930, marinintendenten av 2. graden C. G. S. von Schmalensée
i ett för ärendet rörande Björkdahl klagomål avgivet yttrande anfört
följande.

I enlighet med fartygschefens order hade marinintendenten i marin

100

förvaltningen verkställt undersökning av de av Björkdahl lämnade uppgifterna,
att vissa musikunderofficerare av 3. graden i flottan vid kom
mendering å pansarskeppet Sverige år 1929 samt å pansarskeppet Oscar
II under sommarexpeditionen 1930 erhållit sjötillägg i likhet med flagg
korpral. Dessa uppgifter hade visat sig vara riktiga, och enligt marinintendentens
förmenande syntes starka skäl föreligga att tilldela denna
kategori underofficerare detta sjötillägg. Ehuru de under ovannämnda
sjökommenderingar icke direkt bestritt underofficersbefattning, hade de
likväl, visserligen utöver besättningslistan, varit ombordkommenderade i
egenskap av underofficerare av 3. graden och åtnjutit en sådana förmåner
i övrigt, såsom servisbidrag m. m.

Till de båda underofficerare av 3. graden i flottan, som för det dåvarande
(september 1930) vore kommenderade ombord å pansarskeppet Gustaf
V, hade marinintendenten utbetalat sjötillägg i likhet med flaggkorpral,
och detta förfarande hade icke medfört någon anmärkning från
sjörevisionen i marinförvaltningen. Marinintendenten hade även förfrågat
sig i ärendet hos sjörevisorn, marinintendenten av 1. graden B.
Thörn, och han hade förklarat sig dela von Schmalensées nu anförda
uppfattning.

C. Vad slutligen anginge musikkonstapeln av 3. graden i flottan, korpralen
vid 3. yrkeskompaniet B. A. Rosengrens kommendering å pansarskeppet
Oscar II under sommaren 1930 förelåge i avskrift följande handlingar.

1) en kårchef sorder, varav intoges följande:

»Kårchefsorder nr 19 deri- 12 mars 1930.

[i kanten: Sjökommendering av UO och Fik (K)].

III. Nedan upptagna UO och Fik (K) kommenderas att avgå från
resp. tillträda sjökommendering enligt följande:

Pansarskeppet Oscar II.

musikkonstapeln av 3 gr. K. V. Friman

» » 3 » i fl. S. G. E. Hansson

» » 3 » » » B. A Rosengren

» » 3 » » » A. J. Björkdahl1

1 (i not:) avgått på grund av sjukdom och ersatt med K. 3 yk. 464 Karlsson, vilken kommenderats
i st. !. Fik.

Karlskrona som ovan.

C. E. Holmberg.

Helge Bayer.»

2) i utdrag, en manskapsförteckning med därå av kårchefen tecknad
resolution, av vilka handlingar intoges följande:

101

»(thelen för 3 yrkeskomp.
Karlskrona Nr 145.

Utdrag ur

Förteckning

över det manskap, som är kommenderat å H. M. psk.
Oscar II från och med den .... april 1930.

.... 1 Kompani 1	\| Nr i Namn 1 1	Avdelning eller yrkesgren	Tjänategrad eller sjömans-klass	Dag f. senaste uppfattning i sjö-i mansklass eller befordran
i----	Musiken.		\|
3. yk.	Hansson, S. G. K................	M	UO 3 i fl. Klk	»Vjo 26
»	Rosengren, B. A. ...............	M	UO 3 i fl.	lä/e 29
»	Björkdahl, A. .1...................	M	»	1 10/u 20
	456 \| Sundström ........................	Hbl.	1	9/io 20
'' (i not:) Avgått på grund av sjukdom.

Karlskrona den 28 mars 1930.

H. Bos.

(''.helen för Underofficers- och Sjömanskårerna
Karlskrona Nr 491.

Närslutna 6 st. förteckningar överlämnas till chefen å Oscar II med
förmälan att i desamma upptaget manskap kommenderas ombord fr. o. m.
den 2 maj. Karlskrona den 16 april 1930.

C. E. Holmberg.

Helge Bayer.*

Några bestämmelser rörande antalet av den musikpersoual, som under
sommaren 1930 skulle tjänstgöra å »Oscar II», hade icke meddelats å
generalorder, ej heller rörande fördelningen av denna personal nied avseende
å grad.

Det anmärktes här, att i anteckningskolumnen till vederbörlig å »Oscar
II» sommaren 1930 förd mönsterrulla beträffande Rosengren verkställts
anteckningen: »Kommenderad ss uo. Avpolletterad 20 augusti 30.»

Det vore upplyst, att Rosengren under ifrågavarande tjänstgöring ombord
å »Oscar II» åtnjutit flaggkorprals sjötillägg.

Tydligen med hänsyftning å Rosengren och dennes ifrågavarande sjötillägg
hade fartygschefen å »Oscar II» under sommaren 1930, kommendörkaptenen
av 1. graden A. E. O. Giron i ett för ärendet rörande Björkdahls
klagomål avgivet yttrande anfört följande.

I bestämmelserna angående sjötillägg m. m., RM: Il bil. 19, funnes i
tabell i § 1 angivet beloppet av sjötillägg, som under sjötjänstgöring för
dag tillkomme befattningshavare av olika tjänstegrader. Någon föreskrift,
som fastsloge, att de angivna sjötilläggen allenast skulle utgå efter

102

innehavande tjänstegrad vid flottan och sålunda rättas efter veder bärandes
lön på stat, funnes icke i sagda avlöningsförfattning.

Det hade fördenskull bland vederbörande, som baft att verkställa utbetalning
av sjötillägg till ifrågavarande underofficer av 3. graden i flottan,
förklarligt nog rått tvekan om, vilketdera sjötillägg, som rätteligen
bort utgå, och, såsom av klagandens skrivelse framginge, hade även olika
tolkningar förekommit. Nu hade emellertid redan tidigare liknande ärenden
varit föremål för myndigheternas behandling, bland annat år 1925
efter anförda klagomål av nuvarande klaganden Björkdahl jämte musikkonstapeln
av 3. graden i marinen F. S. Sundgren. Vid sjökommendering
sagda år hade till dem utbetalats sjötillägg såsom för korpral,
men hade de vid månadsmönstring yrkat att erhålla sjötillägg och övriga
förmåner såsom för underofficer av 3. graden. Marinförvaltningen
hade funnit klagandena icke vara berättigade till det högre sjötillägget såsom
underofficer av 3. graden, och kammarrätten, varest klagandena besvärat
sig, hade icke gjort någon ändring i marinförvaltningens utslag.

Under det att sålunda blivit fastslaget, att ifrågavarande personal icke
kunde erhålla sjötillägg i likhet med underofficer av 3. graden, ansåge
kommendörkaptenen emellertid riktigt, att flaggkorprals sjötillägg utbetalades
till densamma under vissa förhållanden, som nedan angåves.

I förutnämnda bilaga till RM: II, § 2, stadgades nämligen, att korpral
(högbåtsman), som uppbure flaggkorprals (underofficers av 3. graden)
löneförmåner, så ock korpral (högbåtsman), vilken blivit antingen från
sjöexpeditionens början kommenderad eller sedermera på grund av upp
kommen vakans under pågående expedition å skeppsorder beordrad att
förrätta tjänst såsom underofficer eller flaggkorpral, ägde att åtnjuta
sjötillägg enligt vad därom för flaggkorpral vore bestämt.

Det fall, som åberopades från »Oscar II:s» sommarexpedition 1930, åsyftade
en underofficer av 3. graden i flottan, musikkonstapel, med beställning
på stat såsom korpral. Denne hade emellertid å kårchefsorder från
expeditionens början varit kommenderad ombord såsom underofficer och
icke såsom korpral. På grund härav och med stöd av nyssnämnda reglementsbestämmelser
hade kommendörkaptenen ansett honom berättigad
till sjötillägg såsom flaggkorpral och hade även utbetalat dylikt.

Därest Björkdahl på enahanda sätt varit kommenderad ombord såsom
underofficer, ansåge kommendörkaptenen hans framställning vara fullt
befogad, men torde reglementets föreskrifter i berörda hänseende böra
kompletteras och förtydligas, så att tvekan icke kunde uppstå angående
vilket sjötillägg, som skulle utgå till personal, utnämnd i flottan.

Av den i det föregående återgivna bestämmelsen i 15 kap. 2 § mom. 1
i kungörelsen nr 260/1928 framginge, att rätt för korpral att under sjö -

108

kommendering åtnjuta flaggkorprals sjötillägg kunde vara beroende av
den omständigheten, huruvida han från sjöexpeditionens början kommenderats
att förrätta tjänst såsom underofficer eller flaggkorpral. I
de förenämnda fallen Björkdahl, Persson och Rosengren, vilka personer
vore korpraler vid yrkeskompaniet tillika musikkonstaplar i flottan
eller marinen, torde vederbörandes rätt till flaggkorprals sjötillägg hava
varit beroende på tolkningen av beslutet örn kommenderingen i det särskilda
fallet.

Det vore numera i ärendet upplyst, att formuleringen av kommenderingsbesluten
i dessa tre fall varit väsentligen densamma samt att Björkdahl
erhållit endast korprals men Persson och Rosengren flaggkorprals
sjötillägg. Sistnämnda förhållande hade berott på fartygschefernas och
fartygsintendenternas olika tolkning av kommenderingsbesluten. Anteckningarna
i mönsterrullorna hade uppenbarligen icke någon självständig
betydelse i förevarande avseende, utan utgjorde endast ett uttryck
för vederbörandes tolkning av kommenderingsbesluten. I fallet Björkdahl
syntes fartygschefen (intendenten) hava funnit avgörande att någon
uttrycklig order därom, att Björkdahl skulle förrätta tjänst såsom
underofficer eller flaggkorpral, icke förelegat. I fallen Persson och Rosengren
torde fartygscheferna (intendenterna) fäst större avseende vid
det förhållandet, att Persson och Rosengren i kårchefsorderna benämnts
med sina underofficerstitlar i flottan eller marinen, och därav dragit den
slutsats, att de kommenderade beordrats att ombord förrätta tjänst såsom
underofficer eller flaggkorpral.

Det vore tydligt, att den sålunda förekomna olikheten i tolkning av
samma uttryckssätt i olika fall vore ägnad att hos en del av den därav
berörda personalen alstra irritation och missnöje. Därest kårcheferna i
de särskilda kommenderingsbesluten velat inlägga samma innebörd, måste
ju ock endera tolkningen vara oriktig. Till undvikande för framtiden
av olika tolkning av kommenderingsbeslut av enahanda innehåll syntes
vara angeläget, att kårchefs kommendering av ifrågavarande personal i
flottan (marinen) till sjöexpedition skedde i så tydliga ordalag — i anslutning
till berörda bestämmelse i 15 kap. 2 § mom. 1 — att möjligheten av
olika tolkningar bleve utesluten.

Militieombudsmannen hade ansett angeläget, att med dessa uttalanden
framhålla vikten av att kommendering av ifrågavarande personal till
sjöexpeditioner skedde på sådant sätt, att förenämnda bestämmelse i kungörelsen
nr 260/1928 erhölle en jämn och rättvis tillämpning.

Militieombudsmannen anhölle, att stationsbefälhavaren ville giva chefen
för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona del av denna
skrivelse.

104

10. Fråga huruvida läkarundersökning av värnpliktig vid inskrivningen
blivit riktigt utförd samt huruvida den värnpliktiges uttagning
och tilldelning till truppslag vore riktig.

1 en den 17 oktober 1930 dagtecknad, till militieombudsmannen insänd
skrift anförde värnpliktige nr 279 22/1930 ,/. T. Lind följande. Vid den
läkarundersökning, som företagits å Lind vid hans inskrivning såsom
värnpliktig, hade konstaterats att han ägde en synskärpa av allenast

0.3 å högra ögat. Enligt kungl, brev den 22 januari 1926 fordrades för
uttagning till flygvapnet i linjetjänst en synskärpa av minst l.o å ena
och 0.8 å andra ögat. Lind hade likväl blivit uttagen till linjetjänst samt
tilldelad flygvapnet. Lind anhölle örn militieombudsmannens ingripande
för att Lind om möjligt skulle bliva överförd till ersättningsreserven,
varigenom han skulle erhålla minskning av sin tjänstgöringstid i fredstid.

Vid skriften hade fogats avskrift av det beträffande Lind utfärdade
läkarkortet, av vilket framgick, att Lind vid inskrivningsförrättning år
1930 befunnits hava en synskärpa av 1 å vänstra ögat och 0.3 med korrektionsglas
å högra ögat ävensom att Lind varit opererad för strabism och
hade låga fot val v. Vidare hade antecknats, att Lind innehade körkort
för bil. Lind hade erhållit klassificeringsbokstaven E, d. v. s. hänförts
till »vapenför grupp 2». — Av anteckningarna från läkarundersökningen
vid första tjänstgöringens början framgick, att Lind då befunnits hava
pungåderbråck och stora tonsiller samt att han hade en synskärpa av
1 å vänstra ögat och 0.2 utan korrektion å högra ögat. Lind hade friskt
utseende och kraftig kroppsbyggnad. Vidare hade antecknats, att Lind
vore »mindre väl lämpad för fortsatt utbildning med vapen men dock
användbar för annan tjänstgöring» på grund av nedsatt synskärpa
(D. 20).

Av det för Lind utfärdade värnpliktskortet, vilket i avskrift på begäran
tillställdes militieombudsmannen av vederbörande rullföringsbefälhavare,
inhämtades därjämte, att Lind, som till yrket vore smedsarbetare,
bilmekaniker och motorskötare, vid inskrivningen tilldelats flygvapnet
och uttagits för tjänstgöring såsom bilmekaniker.

Med anledning av Linds klagoskrift anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 25 oktober 1930 chefen för tredje flygkåren, vid vilken kår
Lind hade sin tjänstgöring, att inkomma med yttrande i ärendet, I yttrande
den 30 oktober 1930 anförde kårchefen följande.

Vid den av kårens läkare den 15 september 1930 jämlikt inskrivningsförordningen
§ 107 verkställda läkarbesiktning å värnpliktige Lind hade
denne befunnits hava å vänstra ögat en synskärpa av 1, men å det högra
endast av 0.2, vilket senare förhållande ej förbättrats medels korrigerande
glas. Det kunde erinras, att värnpliktiga för att kunna tilldelas flyg

105

vapnet skulle hava en lägsta synskärpa utan korrektion av 1 ä det ena
och 0.8 å det andra ögat. Därjämte skelade Lind starkt å högra ögat
samt hade låga fotvalv, pungåderbråck och stora (hypertrofiska) öronmandlar.
Med hänsyn tagen endast till synskärpans beskaffenhet var
alltså Lind att hänföra till besiktningsreglementets grupp D, men på
grund av hans övriga kroppsfel hade han bort räknas till grupp B, icke
vapenföra, i vilket fall han jämlikt värnpliktslagen § 4 mom. 2 punkt a
blivit från värnpliktens fullgörande under fredstid frikallad. Då emellertid
§ 107 i inskrivningsförordningen ej medgåve, att värnpliktiga vid
läkar besiktning jämlikt denna paragraf finge förklaras vara »dugliga till
krigstjänst, men icke i vapentjänst» (icke vapenföra), och Lind varken
kunde anses vara för all framtid eller för tillfället oduglig till krigstjänst,
hade ej återstått annat än att förklara honom »mindre väl lämpad
för fortsatt utbildning med vapen men dock användbar för annan
tjänstgöring». Läkarintyg i enlighet härmed hade också omedelbart utfärdats,
och Lind hade alltså jämlikt § 110 inskrivningsförordningen att
vid tredje flygkåren fullgöra 200 dagars tjänstgöring »på sätt av truppförbandschefen
bestämmes».

Jämlikt anteckning å läkarkortet skulle Lind vid inskrivningsförrättningen
befunnits hava å högra ögat en synskärpa av 0.3 samt vara opererad
för strabism (skelögdhet) och hava låga fotvalv. Om övriga ovan
angivna kroppsfel nämndes i läkarkortet intet, ej heller örn att operationsresultatet
icke blivit gott. Inskrivningsläkaren hade därför ansett
sig kunna hänföra Lind till besiktningsgrupp E, varefter han uttagits
till linjetjänst och tilldelats flygvapnet. Då, såsom förut angivits, för
tilldelning till flygvapnet fordrades en synskärpa å det sämre ögat av
lägst 0.8, stöde denna åtgärd under alla förhållanden i strid med gällande
bestämmelser, även örn man bortsåge från att Lind sedermera vid besiktning
jämlikt inskrivningsförordningen § 107 befunnits hänförbar till
högst besiktningsgrupp D, eventuellt endast grupp B.

Med anledning av kårchefens yttrande anmodade uiilitieombudsmannen
härefter i skrivelse den 1 november 1930 befälhavaren för Norra
Smålands inskrivningsområde att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande av bland andra ordföranden i 1930 års inskrivningsnämnd
inom Vimmerby rullföringsområde nr 22 samt den läkare, som biträtt
nämnden.

Med skrivelse den 26 november 1930 översände inskrivningsbefälhavaren
yttranden av ordföranden i ifrågavarande inskrivningsnämnd majoren
T. Tillberg och av nämndens läkare bataljonsläkaren A. T. Herne.

Bataljonsläkaren Hörnes yttrande var av följande lydelse:

Ä läkarkortets framsida hade Herne vid inskrivningsförrättningen antecknat,
att Lind företedde synskärpan 1 å vänster öga och 0.:i (med kor
rektionsglas) å höger öga. att Lind varit opererad för strabism (= skei -

ion

ögdhet), att lian företedde låga fotvalv och att han hänförts till »vapenföra
grupp 2».

Av anteckningar å läkarkortets baksida framginge som resultat av den
läkarundersökning, som verkställts den 15 september 1930 (efterbesiktning)
av läkaren vid tredje flygkåren, att Lind då företedde ett friskt
utseende och kraftig kroppsbyggnad, vidare att han hade låga fotvalv,
pungåderbråck, stora tonsiller och strabism.

Av utdraget ur värnpliktskort framginge, att Lind tilldelats flygvapnet
och uttagits till bilmekaniker.

I yttrandet den 30 oktober 1930 hade chefen för tredje flygkåren framställt
vissa anmärkningar, vilka Herne i det följande ordnat i 4 punkter:

1. Å läkarkortets framsida, avd. 2, hade vid inskrivningsförrättningen
icke införts anteckning angående stora tonsiller, pungåderbråck eller resultatet
av operationen för strabism (= graden av kvarstående skelande).

2. Synskärpan å det högra ögat hade vid efterbesiktningen visat sig
vara 0.2, och icke bättrats vid korrektionsförsök.

3. Lind hade blivit tilldelad »vapenföra, grupp 2», ehuru han, med
hänsyn tagen enbart till synfelet, bort komma i grupp 3 och, med hänsyn
till samtliga kroppsfel, bort förklaras »icke vapenför».

4. Lind hade blivit tilldelad flygvapnet i linjetjänst, ehuru han med
avseende å synskärpan icke uppfyllde villkoren enligt gällande besiktningsreglemente.

Som svar å dessa anmärkningar anförde Herne:

Beträffande punkt 1: Det vore en ofta förekommande sak, att anteckning
örn åkommor saknades å läkarkortets framsida, ehuru de sedermera
annoterats vid efterbesiktningen; och härför behövde icke den vid inskrivningsförrättningen
biträdande läkaren påbördas felaktigt förfarande.
Det berodde på den vikt och betydelse, han vid inskrivningstillfället
funne hos kroppsförändringarna ifråga (jfr även punkt 16 i besiktningsreglementet),
huruvida han ansåge, att anteckning örn en åkomma behövde
göras. I detta fall hade Herne icke ansett, att pungåderbråcket,
tonsillförstoringen eller den kvarstående skelningen, i den mån de verkligen
förefunnits vid inskrivningsförrättningen, varit av sådan grad att
anteckning örn dem behövt göras. Vad särskilt skelningen beträffade så
vore, när lytet icke varit så vanställande, att Lind helt bort frikallas,
och andra besvär, såsom t. ex. dubbelseende, icke förefunnits, synskärpan
å ögat det väsentliga.

Beträffande punkt 2: Att synskärpan ä höger öga av Herne uppgivits
till 0.3 (med korrektion) berodde på, att Herne efter undersökning funnit
detta värde. Här kunde tilläggas, att då Lind enligt anteckning å lä karkortet
vid inskrivningsförrättningen innehade körkort för bil, så visade
detta, att hans ögon varit undersökta av annan läkare inom cirka l1/»
år före inskrivningsförrättningen (Lind vore född i december 1910), och
att synskärpan å högra ögat även då uppgått till minst 0.3.

107

Beträffande punkt 3: Med beteckningen »lågt fotvalv», vilken aven använts
av den läkare, som förrättat efterbesiktningen, avsåge Herne icke
ett sådant tillstånd bos foten, att det utgjorde hinder för vederbörande att
inskrivas i »vapenför grupp 2».

Då synskärpan hos Lind sålunda vid inskrivningstillfället befunnits
tillräcklig, kroppsfel och lyten av hindrande art eller grad icke iakttagits,
och han därjämte haft friskt utseende och kraftig kroppsbyggnad,
hade han hänförts till »vapenföra grupp 2».

Beträffande punkt 4: Sedan Lind vid inskrivningsförrättningen hänförts
till »vapenföra grupp 2», hade han tilldelats flygvapnet i linjetjänst,
trots att synskärpan å ena ögat uppgick till endast 0.3 (med korrektion).

Besiktningsreglementet vore, såsom framgiuge av dess rubrik, avsett
att tjäna till ledning vid läkarundersökningar, bland annat vid inskrivningsförrättningar.
Att reglementet vore avsett »till ledning» påpekades
särskilt i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses särskilda anvisningar
(T. L. A nr 3/1929). Läkaren vore sålunda icke under alla förhållanden
bunden vid reglementets anvisningar, utan det ankomme på honom att,
då förhållande därtill kunde giva anledning, efter sitt bedömande av det
särskilda fallet avgöra, i vad mån avvikelse från besiktningsreglementets
bestämmelse kunde anses berättigad. I föreliggande fall hade Lind uttagits
till bilmekaniker vid flygvapnet i linjetjänst, och det hade varit
på grund av den särskilda yrkesbefattning Lind fått sig tilldelad, som
Herne ansett att han kunde uttagas till flygvapnet, trots att synskärpan
å det högra ögat ej uppgått till den i besiktningsreglementet föreskrivna.

Under hänvisning till vad Herne anfört bestrede han, att felaktigt förfarande
från hans sida förekommit vid inskrivningen av Lind.

Majoren Tillberg anförde: Inskrivningsnämnden hade på de grunder,
som doktor Herne anfört i sitt yttrande, funnit värnpliktige Lind lämplig
för uttagning i linjetjänst vid flygvapnet som bilmekaniker. Enligt
anteckning i inskrivningslängden hade Lind uttalat som önskemål att få
komma till tredje flygkåren.

Sedan Lind härefter beretts tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet
men sådana icke inkommit, anhöll militieombudsmannen i skrivelse den
27 december 1930 till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, att styrelsen
ville avgiva utlåtande i ärendet, i utlåtande den 31 december 1930 anförde
sjukvårdsstyrelsen följande.

Klaganden, som vid inskrivningsförrättning år 1930 efter av bataljonsläkaren
Herne verkställd besiktning tillförts besiktningsgrupp E (if. 2)
och uttagits till linjetjänst samt tilldelats flygvapnet som bilmekaniker,
hade vid nämnda läkarundersökning enligt å upprättat läkarkort, avdel
ning 2, utförd anteckning haft en synskiirpa, som å höger öga. uppgått
till O.n och å vänster öga varit normal (= Lo). Samtidigt hade antecknats.

108

att mannen opererats för strabism, ävensom att hail företett låga fotvalv».

Jämlikt gällande besiktningsreglemente, avdelning IV, medförde ingen
av nämnda defekter obligatorisk tilldelning till någon av besiktningsgrupperna
A (oduglig till krigstjänst), B och C (duglig till krigstjänst
men icke i vapen tjänst, respektive duglig till krigstjänst endast i viss
befattning) eller D (användbar i vapentjänst). Det hade sålunda återstått
att hänföra mannen till i kvalitativt hänseende närmast bättre
grupp, d. v. s. E-gruppen (if. § 32 besiktningsgrupp 2). Emot denna in
skrivningsläkarens åtgärd kunde sålunda ingen anmärkning göras. Att
mannen sedermera vid sin inryckning till tredje flygkåren, vilken ägde
rum åtskilliga månader senare, och vid då enligt § 107 inskrivningsförordningen
verkställd undersökning visat en synskärpa, som med Vid understigit
den vid inskrivningen konstaterade å det högra ögat, kunde
hava berott på åtskilliga olika omständigheter: att synskärpan försämrats
under tiden efter inskrivningen, på olika belysningsförhållanden vid
de håda undersökningstillfällena m. m.

Att inskrivningsnäinnden, oberoende av besiktningsreglementets direktiv
avdelning I, mom. 7. angående erforderlig synskärpa utan tillåten
korrektion av minimum 1 å det ena och 0.8 å det andra ögat för andra
värnpliktiga än studenter, tilldelat klaganden flygvapnet, kunde anses
anmärkningsvärt, men icke bedömas såsom en felaktig åtgärd. Därvidlag
måste bataljonsläkaren Hernes erinran godtagas, då denne i sitt yttrande
den 12 november 1930 framhölle, att besiktningsreglementet vore
avsett att tjäna till ledning vid bland annat inskrivningsförrättningarnas
läkarundersökningar, samt att läkarna därmed lämnats viss frihet att
bland annat bedöma de inskrivningsskyldigas förutsättningar för olika
truppslag, befattningar o. s. v. Det kunde ej heller anses strida mot denna
besiktningsreglementets innebörd att — såsom i föreliggande fall skett
— en yrkesman, bilmekaniker och motorskötare i civila livet, uttoges till
enahanda sysselsättning vid flygvapnet under sin värnpliktstjänst, även
om hans synförmåga med 0.5 dioptri understege vad som i allmänhet
fordrades eller ansåges godtagbart vid samma vapen.

Vad slutligen beträffade de iivriga defekter, pulsåderbråck och stora
öronmandlar, som klaganden jämlikt chefens för tredje flygkåren skrivelse
den 30 oktober 3930 företett vid läkarbesiktningen den 35 september
1930, torde det förhållandet, att förekomsten av dessa defekter icke anmärkts
av inskrivningsläkaren i avdelning 2 å läkarkortet, icke kunna
föranleda någon anmärkning mot läkaren. Den subjektiva uppfattningen
angående i vad mån dylika åkommor kunde vara hinderliga för avsedd
tjänstgöring, måste därvidlag göra sig gällande, och förekomsten av
dessa utgjorde icke obligatoriskt hinder för vare sig aftagning till linjetjänst
ellsi'' tilldelning till visst vapenslag.

T a grund a\ vad salunda anförts ville sjukvårdsstyrelsen som sin åsikt

109

uttala, att skäl icke föreläge för eventuellt vidtagande av ändring i klagandens
värnplikts- eller tjänstgöringsförhållanden.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 27
januari 1931. I denna resolution yttrade militieombudsmannen följande.

I besiktningsreglementet den 22 januari 1926, utfärdat av arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, stadgades såsom fordran å synskärpa för
värnpliktig, som tilldelats flygvapnet och tillhörde annan kategori än
»Studenter, lämpliga till flygare», att hava en synskärpa av: å det ena
ögat lägst 1 och å det andra ögat lägst 0.8.

I ärendet vore upplyst att klaganden vid inskrivning år 1930 tilldelats
flygvapnet, oaktat vid den läkarundersökning, som förrättats av bataljonsläkaren
Herne i samband med inskrivningsförrättningen, klagandens
synskärpa betecknats med: för vänster öga 1 och för höger öga allenast
0.3. På sätt sjukvårdsstyrelsen i ärendet framhållit, hade emellertid besiktningsreglementet
utfärdats endast för att tjäna till ledning vid, bland
annat, dylika läkarundersökningar. Med hänsyn till detta förhållande
och upplysta omständigheter rörande klagandens tidigare utbildning och
avsikten med hans placering å flygvapnet kunde åtgärden att tilldela
klaganden nämnda vapen icke anses felaktig.

På grund härav och då — sedan klaganden efter läkarundersökning vid
värnpliktstjänstgöringens början med anledning av befunnen kroppsbeskaffenhet
överförts från besiktningsgruppen E till gruppen D, omfattande
värnpliktiga med inskränkt förmåga att deltaga i vapentjänst, och
jämlikt § 110 inskrivningsförordningen fått sig anvisat att fullgöra återstoden
av honom åliggande tjänstgöring enligt kårchefens närmare bestämmande
— förutsättning för ytterligare förändring av klagandens
värnpliktsförhållanden icke, såvitt visats, förelegat,
funne militieombudsmannen ej anledning att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

Örn denna resolution erhöll kårchefen underrättelse med anmodan att
giva Lind del av densamma.

11. Fråga om skyldighet för rullföringsbefälhavare att utfärda s. k.
militärintyg (= av amerikanska konsulat fordrat intyg för immigra tionsvisum).

1 skrivelse den 4 september 1930 till ministern för utrikes ärendena
anhöll svenske konsuln i Vancouver E. A. ,J. Ståhl örn s. k. militärintyg
i två exemplar för svenske undersåten Johan August Sandberg, född 1898.

Ilo

vilken utvandrat till Canada är 1925 och numera hade för avsikt att Invandra
till Nordamerikas Förenta Stater.

Skrivelsen överlämnades av utrikesdepartementet till befälhavaren för
Piteå rullföringsområde nr 72, kaptenen G. Schöning, under anhållan att
det begärda intyget måtte insändas till departementet.

Såsom svar härå meddelade kaptenen Schöning i skrivelse den 29 september
1930 till utrikesdepartementet följande. Sandberg hade redan år
1929 anhållit örn militärintyg, men Schöning hade vägrat utlämna sådant,
enär Sandberg utan Kungl. Maj:ts tillstånd avvikit till Canada.
Schöning ansåge att en »rymmare» ej skulle genom myndigheternas försorg
förses med papper, som han genom sin rymning förverkat. Därest
departementet emellertid trots vad Schöning anfört vidhölle sin anhållan
örn militärintyg för Sandberg, skulle Schöning omgående översända sådant.

Med anledning härav anförde chefen för juridiska byrån i utrikesdepartementets
rättsavdelning, byråchefen J. M. Kastengren i skrivelse den
21 oktober 1930 till kaptenen Schöning, under hänvisning till föreskrifterna
i tryckfrihetsförordningen § 2 punkt 4:o, att någon laglig grund ej
torde kunna åberopas till stöd för en vägran att lämna det begärda intyget.

Med skrivelse den 28 oktober 1930 till rättsavdelningen översände Schöning
det begärda militärintyget för värnpliktige nr 189 72/1918 Sandberg,
varvid Schöning tillika meddelade, att orsaken till Sandbergs avvikande,
enligt av Schöning inhämtade uppgifter, torde vara att Sandberg
den 23 december 1924 jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen dömts för misshandel
till fängelse i två månader, villkorlig dom.

I skrivelse den 29 september 1930 till militieombudsmannen anhöll kaptenen
Schöning att få underställa ärendet militieombudsmannens prövning,
varvid Schöning anförde följande. Såsom stöd för Schönings åsikt
i den föreliggande frågan framhölles, att enligt § 143 mom. 5 inskrivningsförordningen
flyttningsbetyg för avflyttning från riket finge meddelas
värnpliktig endast för såvitt han .erhållit vederbörligt tillstånd att
avflytta från riket. Schöning ansåge att militärintyg ej borde utfärdas,
då flyttningsbetyg ej finge meddelas den värnpliktige. I varje fall kunde
militärintyg ej hänföras till sådana handlingar, som omförmäldes i § 2
punkt 4:o tryckfrihetsförordningen. I förevarande fall torde det rätta
förfaringssättet för utfående av såväl flyttningsbetyg som militärintyg
hava varit, att Sandberg hos Kungl. Majit anhållit att av nåd erhålla
tillstånd att utvandra, i vilket fall han även haft rätt att kräva de saknade
intygen.

Intyg av det slag, varom i ärendet är fråga, plägar numera skrivas på
en blankett av följande lydelse:

lil

»Militärintyg.

Härmed intygas att ....................

kyrkoskriven i .............................................. församling

av .......................... län ........................................

icke har uppnått värnpliktsåldern.

har fullgjort all honom åliggande värnplikt.

har fullgjort värnplikt som följer ........................................

är frikallad från vidare fullgörande av värnplikt på grund av: ........

är frikallad från värnplikts fullgörande på grund av: ..................

har utträtt ur värnpliktsåldern och icke kan återfinnas i några tillgängliga
rullor.

(Överstryk rader, som ej äro tillämpliga.)
...................... den ..................

Tjänstetitel.

Tjänstestämpel.»

De amerikanska konsulaten fordra, att sådant intyg i två exemplar,
behörigen underskrivna och stämplade av rullföringsbefälhavare eller annan
militärmyndighet, för varje man, som det år visering erhålles fyller
20 år eller är över denna ålder, medföres vid ansökan om immigrationsvisum.
I

I skrivelse den 17 september 1931 till kaptenen Schöning anförde militieomhudsmannen
följande.

De frågor, som i detta ärende inställde sig till besvarande, voro dels
i vad mån enskild person ägde rätt att fordra att av statsmyndighet
utbekomma bevis eller intyg rörande sådana sökandens förhållanden,
som läge inom myndighetens arbetsområde, dels ock huruvida en persons
rätt i dylikt avseende rönte inverkan av ett sådant förhållande, som att
personen utan tillstånd utvandrat ur Sverige och nu vore i behov av
intyget för sin fortkomst från ett främmande land till ett annat.

Med avseende å den första frågan finge till en början erinras örn förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen och förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Enligt expeditionslösenförordningen ägde expeditionslösen rum hos ett
flertal i förordningens § 1 upptagna myndigheter. Dessa vore fördelade
å fem avdelningar. Ämbets- eller tjänsteman, som icke blivit i § 1
särskilt nämnd, men tillhörde någon där upptagen myndighet, hänfördes
till samma avdelning som den myndighet, till vilken han hörde.

I § 3 i förordningen hade intagits en tariff för beräkning av lösen för
expeditioner. Denna tariff upptoge dels vissa särskilt angivna handlingar,
däribland åtskilliga slag av bevis, dels ock vissa handlingar utan
närmare angivande av deras karaktär (såsom »avskrift, annan»; »betyg,

112

annat»; bevis, som avser upplysning enligt diarium: diariebevis»; »bevis
över ingivande av handling, som icke antecknas i diarium: »bevis, annat,
tecknat å företedd handling»; »bevis, annat, då det särskilt utfärdas»),

I § 15 funnes uppräknade de expeditioner som skulle utfärdas utan lösen.
Bland dessa förekomme åtskilliga slag av bevis.

§ 5 första och andra styckena innehölle en erinran därom, att angående
lösen för expeditioner, som utfärdades från vissa angivna myndigheter,
funnes särskilt stadgat ävensom att likaledes vore särskilt stadgat rörande
gottgörelse i vissa fall för expeditioner från arkiv.

Stämpelförordningen hade i motsvarande delar en uppställning, som
erinrade örn lösenförordningens.

Förutom i expeditionslösen- och stämpelförordningarna funnes i ett
stort antal författningar bestämmelser angående bevis, utfärdade av
myndigheter. I vissa författningar stadgades direkt skyldighet för myndighet
att utfärda bevis under det att i andra författningar föreskreves,
att sökande skulle vid ansökningshandling eller eljest förete visst bevis.
Uppenbart vore att även i de fall då i författning endast stadgats skyl
dighet för sökande att i visst angivet fall förete myndighets bevis men
icke tillika föreskrivits någon skyldighet för myndigheten att utfärda
detsamma, myndigheten likväl icke kunde undandraga sig att tillhandahålla
sådant bevis.

I detta sammanhang torde böra anmärkas att i vissa instruktioner stadgades
en viss skyldighet — låt vara begränsad — för vederbörande tjänsteman
att tillhandagå allmänheten. Såsom exempel härå kunde åbe
ropas instruktionerna för militieombudsmannen och för justitieombuds
mannen den 14 maj 1915, 10 § respektive 9 §; instruktionen den 25 oktober
1918 för justitiekanslersämbetet, 7 §; instruktionen den 31 december 1921
för befattningshavarna i statsdepartement, § 12; arbetsordningen den 22
juni 1923 för Svea hovrätt med krigshovrätten, §§ 38 och 39; samt in
struktionen den 27 juni 1929 för kammarkollegiet, 31 §.

Vad särskilt anginge rullföringsbefälhavare torde böra framhållas, att
denne enligt § 20 inskrivningsförordningen hade såsom allmän skyldig
het sig ålagt att på därom gjord framställning lämna erforderliga upp
lysningar åt värnpliktiga, som skulle inskrivas eller önskade ändring i
sina värnpliktsförhållanden.

Örn bevis, som rullföringsbefälhavare jämlikt inskrivningsförordningen
hade att utfärda, respektive tillställa de värnpliktiga, lämnades föreskrifter
i förordningen, §§ 35, 36, 104, 129 och 130 samt § 143 mom. 5.

Med den ställning myndigheterna enligt allmän förvaltningsrättslig
uppfattning intoge till allmänheten syntes vara bäst förenligt att an
taga en ganska vittgående skyldighet för myndighet att lämna enskild
person bevis och intyg örn förhållanden, som läge inom myndighetens

113

arbetsområde, Vissa gränser måste naturligtvis härvid uppdragas. Tydligen
borde i varje fall myndigheten hava rätt att kräva att den enskilde
förebringade sannolika skäl för att han hade ett berättigat intresse att
-erhålla beviset eller intyget, där detta förhållande ej utan vidare framginge.
Vidare torde vara uppenbart att utfärdandet av beviset eller intyget
icke finge kräva sådant arbete, att ämbets- eller tjänsteman måste
härför eftersätta sin tjänst. Några verkligt betungande efterforskningar
syntes icke kunna krävas av tjänstemannen med mindre dylikt vore honom
uttryckligen ålagt. Att detaljerat angiva gränserna för myndighets
skyldighet i förevarande avseende torde vara vanskligt. Skyldigheten
måste i sista hand bedömas från fall till fall.

Med den nu avhandlade frågan sammanhängde nära spörsmålet i vad
mån myndighet ägde rätt att för ett till enskild person utfärdat intyg
uppbära lösen. Detta spörsmål vore besvarat i expeditionslösenförordningen.
Vad härutinnan särskilt anginge rullföringsbefälhavare hade
olika meningar yppat sig därom, huruvida dessa vore att hänföra till de
myndigheter, som avsåges i nyssnämnda förordning. Övervägande skäl
syntes militieombudsmannen tala för den åsikten, att så vore fallet och
att rullföringsbefälhavare borde hänföras till de under Tredje avdelningen
i förordningen upptagna myndigheter.

Numera gällde beträffande ett stort antal ämbets- och tjänstemän att
lösen indragits till statsverket. Se kungörelserna den 22 december 1922
fnr 594) och den 1 juni 1923 (nr 178).

Beträffande härefter spörsmålet huruvida en persons rätt att av myndighet
utbekomma bevis eller intyg rönte inverkan av ett sådant förhållande,
som att personen utvandrat ur riket utan tillstånd och nu hade
behov av intyget för sin fortkomst från ett främmande land till ett annat,
kunde detta spörsmål naturligt nog synas vanskligt att besvara.
Det vore förklarligt, örn vederbörande tjänsteman i sökandens tidigare,
otillåtna förfarande i fråga örn en hans plikt såsom medborgare funne
ett skäl att nu vägra ett dylikt intyg. Emellertid torde en avvägning
härvidlag böra ske mellan å ena sidan statens intresse att icke uppmuntra
till utvandring från riket utan tillstånd, å andra sidan sökandens intresse
att erhålla intyget. Ju längre tid som förflutit från det utvandringen
ägde rum och till dess intyget begärdes, desto svagare syntes statens
intresse att förvägra intyget göra sig gällande.

I nu föreliggande fall tillkomme den omständigheten, att intyget i
fråga hos rullföringsbefälhavaren begärts av utrikesdepartementet för
Sandbergs räkning. Man syntes äga rätt att förutsätta, att en viss prov
ning i departementet ägnats frågan huruvida ur statliga synpunkter intyget
borde förvägras Sandberg oell att frågan besvarats nekande. Häruti
torde hava bort ligga ett skäl för att lämna det begärda intyget.

8 — Militieombudsmannens ämbetsberåttelse.

114

12. Vid inskrivningsförrättning företer underårig sin faders skriftliga
tillstånd för sonen att i förtid fullgöra värnplikten under förutsättning
att sonen tilldelas visst angivet truppslag. Fråga huruvida
sonen, oaktat förbehållet, kan inskrivas och tilldelas annat truppslag.

I en till militieombudsmannen den 21 maj 1931 inkommen klagoskrift
anförde skriftställaren Axel Ringström i Strängnäs klagomål däröver,,
att hans son studeranden Ulf Ringström vid inskrivning såsom värnpliktig
tilldelats infanteriet, ehuru han, som vid inskrivningen vore allenast
18 år, erhållit målsmans tillstånd till inskrivning i förtid under förutsättning
att han bleve tilldelad ingenjörtrupperna.

Det upplystes i ärendet följande:

Vid inskrivningsförrättning i Strängnäs den 21 februari 1931 med värnpliktiga,
tillhörande Nyköpings rullföringsområde nr 43, inställde sig Ulf
Ringström oell framställde begäran därom, att han, som vore född den 1
juli 1912 och således inskrivningsskyldig först år 1932, likväl måtte bliva
inskriven såsom värnpliktig. Ulf Ringström beräknade att avlägga studentexamen
våren 1931. För inskrivningsnämnden företedde Ulf Ringström
ett så lydande intyg:

»Härmed giver jag mitt tillstånd till, att min son Olof (Ulf) Ringström
fullgör sin värnplikt, ehuru han ej uppnått föreskriven ålder, under
förutsättning att han får göra det vid ingenjörtrupperna. Strängnäs,
den 21 februari 1931. Axel Ringström.»

Ulf Ringström blev inskriven såsom vapenför värnpliktig i linjetjänst.
Han blev emellertid tilldelad infanteriet och uttagen såsom befälselev för
utbildning i befälstjänst.

Vid Axel Ringströms klagomål hade fogats en skrivelse från befälhavaren
för Nyköpings rullföringsområde nr 43 majoren P. H. von Krusenstierna
till Axel Ringström, vilken skrivelse tydligen var föranledd av
en framställning från Ringström örn annullering eller ändring av beslutet
rörande Ulf Ringströms inskrivning. Majoren von Krusenstierna»
skrivelse innehöll följande:

Annullering av redan skedd inskrivning vore omöjlig. Hade Axel
Ringström givit sitt tillstånd till inskrivning, så vore det givet, och inskrivningsmyndigheterna
handlade sedan efter lag och godtoge inga förbehåll.
Ändring i tilldelning med överflyttning till ingenjör trupperna
kunde meddelas endast av Kungl. Majit, men en ansökan till Konungen
härom torde ej hava någon utsikt att bliva bifallen. Bland de 100-tals
studenter, som årligen inskreves, vore det endast några stycken, som
komme till ingenjörtrupperna, och härtill utvaldes i första hand de, som
redan tagit studentexamen och vore inskrivna vid tekniska högskolan.
Önskade Ulf Ringström emellertid ej fullgöra sin värnplikt år 1931, kunde
han erhålla uppskov på grund av studier. Uppskov kunde på grund

115

av studier erhållas till det år Ulf Bingström fyllde 24 år, då han måste
påbörja sin värnpliktstjänstgöring.

Med anledning av Axel Ringströms klagomål anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 21 maj 1931 befälhavaren för Södermanlands
inskrivningsområde att så snart ske kunde avgiva yttrande i ärendet
och därvid foga dels yttranden från ordföranden i 1931 års inskrivningsnämnd
för Nyköpings rullföringsområde nr 43 ävensom från vederbörande
rullföringsbefälhavare, dels ock styrkt avskrift av värnpliktskort för Ulf
Ringström och av de handlingar rörande honom, vilka varit vid inskrivningsförrättningen
tillgängliga.

Inskrivningsbefälhavarens yttrande inkom till militieombudsmannen
den 3 juni 1931. Vid detsamma hade fogats yttranden från ordföranden
i inskrivningsnämnden majoren G. A. Trana och från rullföringsbefälhavaren
majoren von Krusenstierna ävensom de begärda avskrifterna.

Majoren Tranas yttrande var av följande innehåll.

Vid inskrivningsförrättningarna i Strängnäs den 21 februari 1931 med
Strängnäs stadsförsamling hade Ulf Ringström inställt sig för undergående
av inskrivning. Såsom underårig hade han därvid företett såväl
åldersbetyg som tillståndsintyg från sin fader. Efter undergången läkarbesiktning,
vid vilken han befunnits duglig till krigstjänst i vapentjänst,
hade han av majoren Trana tillfrågats örn sin blivande studieriktning
och örn sina önskemål angående sin värnplikt, varvid han anmält sin
avsikt att söka inträde vid tekniska högskolan samt önskemålet att få
fullgöra sin värnplikt vid ingenjörtrupperna. Majoren Trana hade då
meddelat honom, att inskrivningsnämnden icke kunde besluta örn tilldelning
till olika vapenslag, utan endast ägde att hos inskrivningsrevisionen
föreslå sådan, varför det ej vore säkert, att Ulf Ringström bleve
tilldelad ingenjörtrupperna. Då han i alla fall vidhållit sin önskan örn
inskrivning, hade han av nämnden blivit inskriven samt föreslagen att
tilldelas fältingenjörtrupperna såsom befälselev.

I inskrivningslängden, kol. 50, hade majoren Trana antecknat att Ringström
avsåge studera vid tekniska högskolan samt önskade bliva tilldelad
ingenjörtrupperna i fältingenjörtjänst.

Majoren von Krusenstierna anförde bland annat följande.

Inskrivningsnämnden hade godtagit Axel Ringströms tillståndsintyg
örn inskrivning av hans underårige son, då denne, ehuru underrättad örn
att det ej vore inskrivningsnämnden utan inskrivningsrevisionen, som
bestämde uttagning och tilldelning, och att uppfyllandet av önskemålet
örn tilldelning därför vore oviss, icke återtagit sin anhållan örn inskrivning.
Alla studenter och likställda underrättades alltid örn denna sak
och örn att uppfyllelsen av deras till nämnden framställda önskemål
därför vore ovissa.

Majoren ansåge att det varit oriktigt, örn inskrivningsnämnden vägrat

116

Ulf Ringström inskrivning, då ur nämndens synpunkt möjlighet förefunnits
att uppfylla hans önskan. Huruvida inskrivningsrevisionen
skulle bifallit inskrivningen, d. v. s. godtagit intyget, då den ej kunnat
uppfylla fordringarna i detsamma, kunde majoren ej yttra sig örn. Från
rullföringsområdet nr 43 hade en annan underårig uttagits till ingenjörtrupperna
i fältingenjörtjänst, i vilkens intyg ej funnits upptaget något
villkor. Båda två hade anmält fortsatta studier vid tekniska högskolan
såsom väg- och vattenbyggare.

Möjligt vore, att inskrivningsnämnden i protokollet skulle kunnat påpeka
saken för inskrivningsrevisionen, men denna skulle ju i allt fall
granska och genomgå alla handlingar för studenter och likställda, då
det just vore på grund av eventuellt bifogade sådana och nämndens yttrande,
som uttagning efter lämplighet m. m. ägde rum.

För egen del anförde inskrivning sbefälhavaren bland annat följande.

Det vore inskrivningsrevisionen, som med ledning av vissa av Kungl.
Majit fastställda grunder verkställde tilldelning vid truppförband vid
hären m. m. av studenter och likställda. Härvid skulle hänsyn tagas till
ynglingarnas studieriktningar samt deras uttalade önskemål, vilka av
inskrivningsnämnderna uppfördes i särskilda namnrullor över studenter
och likställda.

Beträffande 1931 års inskrivningar hade inom hela inskrivningsområdet
15 ynglingar anmält, att de ämnade studera eller redan påbörjat
studier vid tekniska högskolan; 9 ynglingar hade uttalat önskan örn tilldelning
till ingenjörtrupperna. Enligt generalorder nr 696/1931 skulle
från hela inskrivningsområdet endast en man tilldelas ingenjörtrupperna
som befälselev, och hade annan värnpliktig utsetts härtill.

Då klagan över inskrivningsnämndens beslut örn inskrivning icke inkommit
till inskrivningsrevisionen, oaktat den inskrivne Ulf Ringström
av nämnden underrättats, att villkorlig inskrivning icke kunnat ske, syntes
inskrivningsbefälhavaren anledning icke hava förefunnits att vid revisionens
sammanträde särskilt granska föreliggande intyg.

Att inskrivningsnämnden skulle anmärkt Ulf Ringströms villkor i protokollet,
syntes inskrivningsbefälhavaren ej heller vara erforderligt, då
ynglingen, oaktat han fått veta att han ej kunde inskrivas villkorligt,
ändock yrkat på att bliva inskriven.

Med anledning av vad i yttrandet anförts anhölle inskrivningsbefälhavaren,
att Axel Ringströms framställning ej måtte föranleda någon
annan åtgärd, än att Ulf Ringström anvisades att, om han så önskade,
söka uppskov med tjänstgöringen till år 1932, då han nått sin lagliga
tjänstgöringsålder.

Samma dag denna utredning till militieombudsmannen inkommit, erhöll
Axel Ringström telefonledes från militieombudsmannens expedition
upplysning därom, att, enär det numera vore känt att Ulf Ringström

117

skulle inställa sig till tjänstgöring vid ett infanteriförband redan den
15 juni 1931, det vore — om det skulle kunna bliva någon verkan av åtgärden
från Axel Ringströms sida — tjänligast att Axel Ringström till
Kungl. Maj:t ingåve en framställning i saken.

Från Axel Ringström inkom sedermera meddelande, att han hos Kungl.
Maj:t gjort framställning örn att Ulf Ringström måtte överföras till ingenjörtrupperna
eller att ifrågavarande inskrivning och tilldelning måtte
undanröjas.

I en senare skrift till militieombudsmannen framhöll Axel Ringström,
att han icke kunde godkänna myndigheternas förslag att Ulf Ringström
skulle erhålla uppskov med tjänstgöringen till år 1932, detta enär själva
inskrivningen vore olaglig.

På Axel Ringströms begäran översände militieombudsmannen samtliga
handlingar i det hos honom anhängiga ärendet till försvarsdepartementet
för att de skulle kunna vara tillgängliga vid behandlingen av
ärendet hos Kungl. Majit.

I anledning av Axel Ringströms underdåniga ansökning medgav Kungl.
Majit genom beslut den 19 juni 1931, att Ulf Ringström, därest han så
önskade, omedelbart överfördes till ingenjörtrupperna och tilldelades
Svea ingenjörkår såsom befälselev.

Ärendet hos militieombudsmannen blev härefter av tjänstförrättande
militieombudsmannen avskrivet från vidare handläggning.

13. Fråga om tjänstgöringstiden för värnpliktig, som efter inskrivningen
anmält samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. I

I klagoskrift, som inkom till militieombudsmannen den 5 juni 1931, anförde
värnpliktige nr 366 39/1930 Karl Gösta Karlsson följande. Karlsson
hade år 1930 blivit inskriven såsom värnpliktig samt uttagen till
linjetjänst och tilldelad ingenjörtrupperna i telegraftjänst. På grund
av sedermera uppkomna samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
vid krigsmakten hade Karlsson under mars 1931 ingivit ansökan
till vederbörande inskrivningsrevision att i stället för tjänstgöring vid
krigsmakten få fullgöra civilt arbete för statens räkning, vilken ansökan
bifallits den 28 april 1931. Enligt § 3 i lagen den 12 juni 1925 örn
värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
vöre Karlsson skyldig att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar,
430JJI med 120 överstege det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring
i fredstid skolat åligga Karlsson enligt § 27 mom. 1 eller 2 värn -

118

pliktslagen. För värnpliktiga, uttagna till linjetjänst och tilldelade ingenjörtrupperna,
vore fredstjänstgöringen bestämd till 200 dagar, och
skulle Karlsson alltså vara skyldig att fullgöra 200 + 120 = 320 dagars
civilt arbete. Enligt § 70 mom. 9 inskrivningsförordningen skulle emellertid
en värnpliktig, som i laga ordning erhållit tillstånd att fullgöra
tjänstgöring såsom s. k. samvetsöm och som icke vore student eller likställd,
av inskrivningsrevisionen uttagas till ersättningsreserven och
tilldelas infanteriet. Tjänstgöringsskyldigheten såsom civilarbetare bleve
härigenom 140 -f- 120 = 260 dagar. Då Karlssons uttagning och tilldelning
nu icke ändrats i enlighet med nyssnämnda bestämmelser, vore Karlsson
skyldig fullgöra 320 dagars civilt arbete, eller 60 dagar mera än de flesta
andra värnpliktiga av hans kategori. Den omständigheten att Karlssons
samvetsbetänkligheter inträtt och anmiilts först efter inskrivningen såsom
värnpliktig, syntes honom icke böra få inverka på tjänstgöringstidens
längd. Då nu anmärkta förhållande dels skulle vålla Karlsson
avsevärda olägenheter, dels syntes Karlsson icke överensstämma med bestämmelsen
i § 70 mom. 9 inskrivningsförordningen, anhölle han, att militieombudsmannen
ville föranstalta därom att hans uttagning till linjetjänst
och tilldelning till ingenjörtrupperna ändrades till respektive ersättningsreserven
och infanteriet. Härigenom bleve han i likhet med de
värnpliktiga, som redan vid inskrivningen som värnpliktiga anmält samvetsbetänkligheter,
skyldig att fullgöra endast 260 dagars civilt arbete.

Med anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande
från befälhavaren för Askersunds rullföringsområde nr 39. Innehållet
i dennes yttrande är återgivet i denna ämhetsberättelse sid. 232 ff. I

I skrivelse den 27 juli 1931 till värnpliktige Karlsson anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen härefter följande.

Enligt lagen den 21 maj 1920 örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, vilken lag gällde till och med
den 31 december 1925, fick värnpliktig, som hyste allvarliga, på religiös
övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i den ordning, gällande värnpliktslag förutsatte, i den
händelse hans samvetsbetänkligheter avsåg tjänstgöring med vapen, fullgöra
sin värnplikt vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller
bära vapen eller ammunition, samt, därest hans samvetsbetänkligheter
avsåg varje tjänstgöring vid krigsmakten, i stället för honom åliggande
värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning. Jämlikt
§ 3 i nämnda lag var tjänstgöringstiden under fredstid för ifrågavarande
båda grupper av värnpliktiga bestämd i förhållande till det sammanlagda
antalet dagar, varunder tjänstgöring för utbildning samt reservtrupp-
och landstormsövningar enligt värnpliktslagen ålåg till respektive
huvudkategori värnpliktiga (värnpliktiga i allmänhet; värnpliktiga stu -

•dente!- och med dem likställda) hörande vapenföra, som tilldelats de vapenslag,
för vilka längsta tjänstgöringstid föreskrivits. Nämnda dagantal
förlängdes för vapenvägrare med 25 procent och för civilarbetare med
-50 procent.

I det inom försvarsdepartementet utarbetade lagförslag, som lage
till grund för nu gällande lag i ämnet, hade upptagits en ny princip för
tjänstgöringstidens beräkning. Ökningen hade sålunda föreslagits skola
fastställas lika för alla värnpliktskategorier med 60 dagar för vapenvägrare
och 120 dagar för civilarbetare. Ökningen skulle beräknas på
den tjänstgöringstid, som enligt § 27: 1 eller 2 värnpliktslagen skolat
åligga den värnpliktige, därest han icke varit samvetsöm.

Från två av de myndigheter, som hördes över detta lagförslag, restes
vissa invändningar mot denna beräkningsgrund.

Sålunda yttrade chefen för generalstaben bland annat följande. »För
närvarande beräknas tjänstgöringstiden för samtliga samvetsömma värnpliktiga
i förhållande till tjänstgöringstiden vid det truppslag, som har
den längsta tjänstgöringstiden. Därigenom bliver också denna av enahanda
längd för samtliga tillhörande samma värnpliktskategori. Enligt
den föreslagna lydelsen bliva däremot tjänstgöringstiderna olika för värnpliktiga
tillhörande olika truppslag. Det är tydligt, att ett sådant förfaringssätt
kan komma att medföra olägenheter i vissa fall, då det gäller
att ordna de samvetsömmas tjänstgöring. Men det synes även olämpligt ur
rättvisesynpunkt, då de värnpliktigas tilldelning till olika truppslag ofta
sker oberoende av den värnpliktiges egna åtgöranden. Av ovan angivna
skäl får jag avstyrka den föreslagna förändringen i sättet för beräkningen
av tjänstgöringstidens längd.»

Chefen för marinstaben anförde följande: »I § 3 fastställes det antal
dagar, som värnpliktig, varom denna lag handlar, är skyldig att under
fredstid tjänstgöra. Därvid har tjänstgöringstiden ökats med sextio respektive
etthundratjugo dagar utöver det sammanlagda antalet dagar,
varunder tjänstgöring i fredstid enligt § 27:1 eller 2 värnpliktslagen skolat
åligga honom. Enligt denna bestämmelse blir antalet dagar, som en
värnpliktig, varom här är fråga, skall tjänstgöra, beroende icke allenast
på till vilken kategori fila eller § 1 b) han tillhör utan även på till
vilket truppslag han inskrivits eller örn han tilldelats marinen. Även
om man utgår ifrån, att en s. k. samvetsöm värnpliktig i regel blir vid
inskrivningen tilldelad infanteriet, varigenom dessa värnpliktiga i allmänhet
komma att få tjänstgöra ett lika antal dagar, så blir det dock
en icke obetydlig procentuell skillnad för en värnpliktig, som efter inskrivningen
erhåller tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring enligt
denna lag och som blivit tilldelad t. ex. kavalleriet. Enligt nu gällande
lag bliva alla värnpliktiga, på vilka lagen skall tillämpas, likställda
med avseende på utgångspunkten för beräknandet av antalet dagar. Detta

120

förhållande anser jag vara att föredraga framför det, som det föreliggande
lagförslaget i berört avseende utgår ifrån.»

I det förslag, som framlades för 1925 års riksdag genom proposition nr
210, gjordes på denna punkt ingen annan ändring än att ökningen för
vapenvägrare föreslogs till 90 i stället för 60 dagar.

Föredragande departementschefen statsrådet P. A. Hansson yttradevid
förslagets framläggande bland annat följande:

»Givetvis vore det från teknisk synpunkt fördelaktigast, örn man i lagstiftningen
införde ett bestämt antal dagar (lika för alla), under vilka
tjänstgöring skulle fullgöras av de olika kategorierna samvetsömma. Ett
sadant förfaringssätt skulle emellertid icke avhjälpa den orättvisa, som
vidlåder nuvarande lagstiftning, nämligen att den till förekommande av
simulation stadgade ökningen i tjänstgöringstiden är olika för olika slags
värnpliktiga. En infanterist finge sålunda fortfarande större ökning än en
kavallerist, då tjänstgöringstiden för den förre enligt värnpliktslagens bestämmelser
är kortare än för den senare. Det synes mig därför vara lämpligast
fastställa ökningen i tjänstgöringstiden till ett visst antal dagar, lika
för alla, tillhörande de stora kategorierna (värnpliktiga i allmänhet, studenter
och likställda), därest tillståndet avser tjänstgöring enligt § 1 a)*
och till ett visst något större antal dagar, därest tillståndet avser tjänstgöring
enligt § 1 b). Härigenom uppkommer visserligen den olägenheten,
att tjänstgöringstiden för de olika kategorierna blir olika lång, men denna
olägenhet är i verkligheten endast skenbar, ty, såsom förut antytts,
bör — frånsett studenter och likställda — den, vilken i samband med inskrivningen
anmäler sina samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
uttagas till ersättningsreserven. I de rena undantagsfall, då till
linjetjänst redan uttagen värnpliktig på grund av samvetsbetänkligheter
övergår till tjänst i särskild ordning, torde det icke vara annat än med
billighet förenligt, att tjänstgöringstiden blir olika beroende på den
tjänst, till vilken han uttagits. Några svårigheter med tjänstgöringens
ordnande i dylika fall torde icke behöva uppkomma. Under de år lagstiftningen
verkat har i flera fall sådan olikhet i tjänstgöringsperiodernas
längd förekommit utan att föranleda olägenheter. De icke vapenföra
torde man i detta sammanhang kunna bortse ifrån, då de äro ifrågasatta
att helt befrias från värnpliktstjänstgöring under fredstid.

Hur stor ökningen skall vara måste alltid bliva beroende på en skälighetsprövning.
Såsom militieombudsmannen (i yttrande över förslaget)
erinrat, torde det icke vara görligt att allt för mycket bygga på tjänstgöringstidens
förlängning dels på grund av praktiska svårigheter med
arbetets anordnande och dels med hänsyn till rättvisa och billighet mot
icke-simulerande värnpliktiga.

Utgångspunkten synes mig emellertid böra vara, att tjänstgöringstiden
för de samvetsömma alltid skall överstiga den tid, som enligt värnpliktslagen
stadgas för värnpliktig tillhörande truppslag med den längsta ut -

121

bildningstiden. Om maxi räknar med de utbildningstider, som föreslagits
i propositionen nr 51 till innevarande års riksdag, synes ökningen lämpligen
kunna för tjänstgöring enligt § 1 a) (vapenfri tjänst) sättas till 90
dagar, varigenom sådan värnpliktigs tjänstgöringstid kommer att överskjuta
utbildningstiden vid berörda truppslag med minst ett mot en repetitionsövning
vid samma truppslag svarande dagantal (30 dagar). För
tjänstgöring enligt § 1 b) (eivilarbete) synes härtill skäligen böra komma
en ytterligare ökning av 30 dagar, varigenom den totala ökningen i detta
fall kommer att uppgå till 120 dagar. Tjänstgöringstiderna för samvetsömma
värnpliktiga skulle i enlighet härmed bliva följande:

Enl. § 1 a. Enl. £ 1 b

För studenter och likställda.................................................... 350 380

För övriga värnpliktiga

a) tilldelade infanteriet, träng- och intendenturtrup perna

i linjetjänst samt ersättningsreserven ............ 230 260

b) tilldelade kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna,
flottan, kustartilleriet och flygvapnet, allt i

linjetjänst.......................................................................... 290 320»

I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 2 gjorde första särskilda utskottet
icke någon erinran mot det i propositionen innefattade förslaget beträffande
tjänstgöringstiden.

Utskottets hemställan örn bifall till propositionen godkändes av riksdagens
kamrar.

Såsom framginge av den ovan lämnade redogörelsen hade vid lagens
tillkomst ingalunda förbisetts, att sådant förhållande kunde uppkomma,
att den, som först efter inskrivningen erhölle tillstånd att i särskild ordning
fullgöra sin tjänstgöring såsom värnpliktig, kunde komma att erhålla
längre tjänstgöringstid än den, som redan vid inskrivningen anmälde
samvetsömhet.

Då något fel vid bestämmande av tjänstgöringstidens längd för Karlsson
icke blivit begånget och anledning icke syntes tjänstförrättande militieombudsmannen
föreligga att föreslå ändring i gällande bestämmelser
i ämnet, vilka endast varit i tillämpning ett fåtal år, hade tjänstförrättande
militieombudsmannen ej funnit skäl att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

122

14. Fråga om obehörigt användande av Kronan (en rullföringsexpedition)
tillhöriga skrivmaterialier m. m.

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 1 oktober 1930,
anförde ordföranden i avdelning 16 av Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund Oscar Krigh och sekreteraren i samma avdelning Folke
Sundelin följande.

I Östersund påginge en arbetskonflikt mellan hotell Britannia och
nämnda avdelning. Innehavare av hotellet vore överstelöjtnanten E.
Rothman, tillika befälhavare för rullföringsområdet nr 63. Under konfliktens
gång hade personal från rullföringsexpeditionen använts att utföra
blockerat arbete. Sedan den 1 april 1930, då Rothman övertagit hotellrörelsen,
hade vid upprepade tilllällen från rullföringsexpeditionen
avhämtats åtskillig skrivmateriel, såsom papper, pennstift, häftstift,
läskpapper, pappersklämmare och dylikt, vilket använts inom hotellrörelsen.
Därjämte hade av Rothmans hustru gjorts rekvisitioner hos
en pappershandel i Östersund med tillsägelse att leverera det rekvirerade
till hotellet men debitera detsamma på rullföringsexpeditionen.

Klagandena, som ansåg de relaterade förhållandena synnerligen anmärkningsvärda,
anhölle att militieombudsmannen måtte företaga undersökning
samt vidtaga de åtgärder, som situationen krävde.

Under den skriftväxling, som sedermera i ärendet förekom, anförde
klagandena — vilka uppgivit att den gjorda anmälan kommit från dem i
egenskap av enskilda medlemmar i nämnda avdelning och icke å avdelningens
vägnar — i påminnelser följande.

Av utredningen i ärendet framginge följande anmärkningsvärda förhållanden: 1)

En ämbetsman dreve hotellverksamhet under förhållanden, som förorsakade
inblandning av privat och offentlig verksamhet genom utnyttjande
av förmåner, som han i sin egenskap av statens tjänsteman åtnjöte,
och genom användning av egendom, som han i sin förenämnda egenskap
nyttjade.

2) Oavsett att överstelöjtnanten Rothman i särskilda avseenden för sin
privata verksamhet som hotellinnehavare använt sig av staten tillhörig
egendom och förmåner i sin verksamhet, vore i och för sig denna förening
av privat och offentlig verksamhet hos en sådan tjänsteman som
Rothman i hög grad olämplig och torde icke böra tillåtas en tjänsteman
i den ställning, som Rothman intoge.

3) Rothman hade gjort sig skyldig till följande separata handlingar i
sin dubbla egenskap av hotellinnehavare och rullföringsbefälhavare: a)
Vid behov av klister för hotellets räkning hade lånats en klisterburk,
som varit avsedd för och förvarats å rullföringsexpeditionen. — b) Detsamma
hade ock varit förhållandet, när bläckhornen i hotellet skolat på -

123

fyllas. Vid sådana tillfällen hade hämtats en bläckflaska, som förvarats
på golvet i ett hörn av rullföringsexpeditionen. — c) När läskpapper skolat
utbytas å resanderummen, hade Rothmans hustru ringt upp en pappershandel
och bett dem sända läskpapper till hotellet samt debitera det
å rullföringsexpeditionen. Likaledes hade Rothman själv använt rullföringsexpeditionens
läskpapper för hotelländamål. -— d) Vid personalens
begäran örn skrivpapper och kuvert för hotellgästernas räkning hade
skrivmateriel från rullföringsexpeditionen utan hotellets firmatryck utlämnats
av Rothmans hustru under uttalande att dylikt borde användas
i första hand, då hon hade så god tillgång på det otryckta papperet från
expeditionen. — e) Vid upprepade tillfällen hade Rothman avhämtat även
andra rullföringsområdet tillhöriga skrivutensilier, såsom notisblock,
blyertspennor, pennstift, häftstift, pappersklämmare och dylikt, från rullföringsexpeditionen
till hotellet. — f) Dessutom hade Rothman för sin hotellverksamhet
och hans hustru för sin privata del använt rullföringsexpeditionens
telefon i åtminstone fyra interurbanfall, vilka samtal debiterats
å rullföringsområdet. — g) Rothman hade enligt egen utsago haft
rullföringsexpeditionen såsom lagerrum för åtskillig enskild egendom och
sammanblandat hotellets och expeditionens utensilier och materiel. — h)
Dessutom funnes anledning antaga, att en del beställningar för hotellets
räkning blivit sammanblandade eller felaktigt påförda rullföringsområdets
konto.

I saken ansåge klagandena framgå, att Rothman på ett mycket betänkligt
sätt sammanblandat sin privata verksamhet som hotellinnehavare
och sin ämbetsmannaställning. På grund av det anförda och vad i övrigt
utretts hemställde klagandena, att militieombudsmannen ville föranstalta
örn sådana åtgärder att Rothmans verksamhet som hotellinnehavare i
sammanhang med det militära ämbetet såsom rullföringsbefälhavare genast
måtte upphöra, och att militieombudsmannen ville ställa Rothman
under åtal för denne till last lagda förseelser och förhållanden i tjänsten.

Vidare må av skriftväxlingen återgivas följande ur en överstelöjtnanten
Rothmans skrift den 29 november 1930 till militieombudsmannen:

Något förbud för Rothman, som vore pensionerad, att vara ägare av
hotell funnes icke. Nästan alla pensionerade måste skaffa sig inkomster
för att kunna uppfostra sina barn. Det vore Rothmans hustru som skötte
hotellet. Någon anmärkning mot Rothmans tjänst såsom rullföringsbefälhavare
hade icke förekommit. Staten bidroge med ett visst bestämt
belopp till hyra för rullföringsexpeditionen. Det stöde rullföringsbefälhavaren
fritt att, om han så ville, hava expeditionen i sin bostad, något
som mera än 90 procent av rullföringsbcfälhavarna hade, eller hava särskild
lokal på annat ställe, vilket vore dyrbart och ådroge honom extra
utgifter. Rothman ville icke hava expeditionen i sin bostad utan hade
den i en kontorslokal i det hus där hotellet vore beläget. Denna lokal

124

vöre i själva verket betydligt dyrbarare, och kostnaden motsvarade icke
den byresersättning Rothman uppbure för expeditionen. På grund härav
ansåge Kothman sig hava rätt att i expeditionslokalen förvara även egna
tillhörigheter, blott Rothman vårdade statens inventarier och skötte expeditionshandlingarna.
Rothman förnekade att han på något sätt använt
sig av statens egendom till statens förfång och ville ytterligare understryka,
att hans verifikationer och redovisningar av expensmedel aldrig
föranlett någon anmärkning.

Vad beträffade klagandenas påståenden under punkt 3) i påminnelseskriften
ville Rothman framhålla följande.

a) På en anhållan att få låna klister hade rullföringsbiträdet, som befunnit
sig ensam på expeditionen, utlämnat det klister, som för tillfället
stod till buds, enär Rothman ej lämnat honom nycklarna till sin låda.
Rothman hade många gånger använt hotell Britannias klister då rullföringsexpeditionens
klister tagit slut, och Rothman hade likaledes med
hotell Britannias lack minst ett 20-tal gånger förseglat tjänstebrev.

b) Vad anginge bläckpåfyllningen, så vore förhållandet detsamma som
beträffande klistret. I expeditionen hade stått en hel liter Barnängens
bläck, tillhörande hotellet, av samma sort som användes för rullföringsexpeditionen.
Som denna bläckflaska varit ouppdragen, hade rullföringsexpeditionens
bläckflaska i första hand använts för hotellets räkning.
Rullföringsexpeditionen hade sedermera mer än väl fått igen sitt bläck
ur hotell Britannias flaska.

c) Rullföringsexpeditionen använde aldrig stora helark läskpapper, ej
heller läskpapper i block. De av Rothman uppburna läskpapperen vore
i block, och hade Rothman å varje block skrivit hotell Britannias namn.
Det av Rothmans hustru rekvirerade läskpapperet utgjordes av stora ark^
avsedda för bordsbeläggning i hotellet.

d) Rothman hade riklig tillgång av papper för eget förråd, vilket Rothman
sedan flera månader, för att icke säga år, tillbaka inköpt och som
Rothman använde vid skrivandet av sina minnen och upplevelser. Kuvert
av annat slag än stämplade tjänstekuvert funnes ej tillhörande rullföringsexpeditionen.
Dessa kunde ej användas för annat än tjänsteändamål.
Rothmans egna kuvert vore ostämplade eller stämplade nied firmastämpel.

e) Beträffande denna punkt hänvisades till vissa angivna handlingar.

f) Rothman hänvisade till ett intyg. Då någon begränsning icke gällde
beträffande samtalen å rullföringsexpeditionens telefon, finge densamma
användas av Rothman, Rothmans hustru eller den Rothman tilläte för
vanliga (icke interurbana) samtal till så stort antal som helst.

g) Beträffande anmärkningen att Rothman haft rullföringsexpeditionen
som lagerrum för enskild egendom och sammanblandat hotellets och
expeditionens utensilier och materiel hänvisade Rothman till vad han
tidigare anfört.

h) Anmärkningarna under denna punkt bestredes.

125

I ärendet åberopades av såväl klagandena som överstelöjtnanten Rothman
såsom bevis åtskilliga intyg och andra handlingar.

För ärendets utredning tog militieombudsmannen del av Rothmans i
arméförvaltningen förvarade redovisningshandlingar för fjärde kalenderkvartalet
av år 1929 och för år 1930.

I skrivelse den 14 februari 1931 till överstelöjtnanten Rothman anförde
militieombudsmannen följande.

Särskilt i de fall då rullföringsexpeditionen vore förlagd i anslutning
till rumsutrymmen, som användes för rullföringsbefälhavarens privata
bruk, borde tydligen, med hänsyn till lättheten att förblanda statsverket
och rullföringsbelälhavaren privat tillhörig egendom, denne iakttaga den
största omsorg till undvikande av dylik förblandning. Därest rullföringsbefälhavarens
enskilda förråd av sådan materiel, som även användes å
expeditionen, såsom bläck, papper m. m., förvarades inom expeditionslokalen,
förelåge naturligen ökad risk för en förblandning av egendom,
och lämpligast vore otvivelaktigt att icke förvara privat materiel av
dylika slag i expeditionslokalen.

I det föreliggande fallet vore upplyst, att en av Rothman och hans
hustru eller endera innehavd affärsrörelse — hotellrörelse — sedan våren
1930 dreves i lokaler i samma byggnad, vari rullföringsområdets expeditionslokal
vore inrymd, och att för denna rörelse vid många tillfällen under
år 1930 använts Rothman tillhörig materiel, som förvarats å expeditionen
och åtminstone delvis utgjorts av samma slags materiel som
statsverkets där förvarade egendom. Att dylik privat materiel förvarades
å expeditionen bleve under sådana omständigheter otvivelaktigt ett
olämpligt förhållande. Med den omsättning och rörelse, som vanligen
förekomme inom ett hotell, torde nämligen följa, att materiel för hotellet
eller dess gäster ofta måste snabbt anskaffas, och det kunde då, därest
det önskade av någon anledning icke kunde erhållas från det privata förrådet,
lätt inträffa att materielen lånades från statsverkets förråd. Sådant
vore uppenbarligen mycket olämpligt och borde icke ifrågakomma.

Också vore genom vad Rothman i ärendet medgivit upplyst, att statsverket
tillhörigt bläck och klister vissa gånger använts för hotellets räkning.
Såvitt utredningen gåve vid handen hade detta ägt rum endast
vid enstaka tillfällen, och finge det på grund av omständigheterna antagas,
att det sålunda använda varit av helt ringa värde. Rothmans påstående,
att hotellet härför lämnat statsverket ersättning, funnes väl med
hänsyn till upplysta förhållanden ej anledning betvivla, men det borde
framhållas, att dylikt lån av statsverkets egendom — förutom att det,
såsom berörts, vore i och för sig mycket olämpligt — vore ägnat att hos
utomstående väcka misstanke om otillbörligt förfarande och att sådan
misstanke, på grund av svårigheterna att tillfredsställande ådagalägga

126

att ersättning vederbörligen lämnats, icke lätt kunde vederläggas. För
en befattningshavare i statens tjänst borde det vara en angelägenhet av
största vikt att förekomma varje misstanke örn obehörigt förfarande.

Ehuru militieombudsmannen funnit Rothmans förfarande att — låt
vara mot senare lämnad ersättning — för hotellets räkning använda
statsverket tillhörigt bläck och klister vara anmärkningsvärt, hade militieombudsmannen
— med hänsyn till den ringa omfattning, vari sådant
förfarande såvitt utrett förekommit, och då någon förlust för statsverket
icke kunde antagas hava därigenom uppkommit — funnit sig kunna låta
bero vid de i skrivelsen gjorda erinringar.

Vad anginge klagandenas mot Rothman framställda påståenden i vad
de icke kommit under bedömande genom det sålunda anförda, funne militieombudsmannen,
i den mån desamma ej kunde lämnas utan allt avseende,
sådana omständigheter icke hava förekommit till stöd för nämnda
påståenden, att vidare åtgärd från militieombudsmannens sida därav
föranleddes.

15. Anmärkning mot förvaltningen av enskild lägerkassas kapital.

Vid militieombudsmannens inspektion av Livregementets grenadjärer
den 8 april 1931 antecknades i samband med granskning av enskilda lägerkassans
räkenskaper följande.

Räkenskaperna för år 1929 voro tillgängliga, varemot räkenskaperna
för år 1930 befunno sig för granskning hos arméfördelningschefen. Regementsintendenten
upplyste på förekommen anledning att vissa kapitalbelopp,
som icke längre prövats erforderliga för marketenteriet, överförts
från detta till enskilda lägerkassan. Av tillgängliga handlingar framgick
emellertid, att enskilda lägerkassans behållning icke ökats i motsvarande
mån. Då det av tillgängliga räkenskapshandlingar endast delvis
kunde utrönas på vad sätt enskilda lägerkassans kapitaltillgångar
förvaltats, anmodade militieombudsmannen regementsintendenten att till
militieombudsmannen insända en uppställning utvisande dels för vartdera
av åren 1929 och 1930 a) enskilda lägerkassans och marketenteriets
kapitalbehållning vid årets ingång, b) de överföringar av kapital, som
ägt rum från marketenteriet till enskilda lägerkassan, samt c), i klumpsummor
för de särskilda inkomstkällorna, enskilda lägerkassans inkomster,
dels ock för år 1931 kapitalbehållningen vid årets ingång. Av uppställningen
borde ock framgå marketenteriets tillgångar vid ingången av
de särskilda åren.

I anledning av vad sålunda vid inspektionen förekommit insände regementsintendenten
kaptenen T. W. Johnsson med skrivelse den 14 april
1931 till militieombudsmannen följande två uppställningar.

127

1) »Enskilda lägerkassan.

1929.

Kapitalbehållning 1/J 1929 kr. 6,291:6 3

Inkomster under året (häri ingår 1928 års vinst å

manskapsmässen kronor 3,162:7 3) ........................ » 5,482:6 5 ll,774: i8

Utgifter under året....................................................... » 8,308:7 4

Kapitalbehållning äl/12 1929........................................ » 3,465:44 ll,774:i g

1930.

Kapitalbehållning ’/i 1930 ........................................ kr. 3,465:4 4

Inkomster under året (häri ingå 1929 års vinst å
manskapsmässen kronor 3,315: 9 8 jämte från

manskapsmässen överförda kronor 5,000:—) ... » 10,270: os 13,735:52

Utgifter under året....................................................... » 8,486:5 3

Kapitalbehållning 31/]2 1930 ........................................ » 5,248:9 9 13,735:52

Örebro den 14 april 1931.

Tore Johnsson.

Regementsintendent.»

2) »Manskapsmässen.

1929.

Kapitalbehållning 1/1 1929 ........................................ kr. 13,555: 93

Inkomster under året.................................................... » 73,734:64 87,290:57

Utgifter under året (häri ingår 1928 års vinst kronor
3,162: 73, inreverserat till enskilda lägerkassan). . » 71,986: 14

Kapitalbehållning 31/J2 1929 ........................................ » 15,304:43 87.290=5 7

1930.

Kapitalbehållning ''/, 1930 ........................................ kr. 15,304: 43

Inkomster under året................................................... » 71,701:97 87,006:4 0

Utgifter under året (häri ingå 1929 års vinst kronor
3,315: 9 8 jämte kronor 5,000: —, som inreverserats

till enskilda lägerkassan) ........................................ » 77,241: 32

Kapitalbehållning 31/12 1930........................................ » 9,765: 08 87,006: 40

Örebro den 14 april 1931.

Tore Johnsson.

Regementsintendent.»

Av den förra uppställningen framgår, att enskilda lägerkassans kapitalbehållning
vid ingången av år 1929, 6,291 kronor 53 öre, praktiskt taget
varit förbrukad vid utgången av år 1930, i det att av då varande behållning,
5,248 kronor 99 öre, ett belopp av 5,000 kronor utgjordes av medel,
som under 1930 frän marketenteriet utöver årsvinsten för 1929 överförts
till enskilda lägerkassan.

Med anledning av vad sålunda iakttagits anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 15 april 1931 dåvarande sekundchefen för regementet
att till militieombudsmannen avgiva yttrande och därvid foga yttrande
jämväl av vederbörande regementsintendent.

128

Med skrivelse den 17 april 1931 översände sekundchefen översten E. N.
D. af Sandeberg yttrande samma dag av kaptenen Johnsson, som därvid
anförde följande.

Utgifterna hade åren 1929 och 1930 icke oväsentligt överstigit inkomsterna.
Utgifterna hade emellertid uteslutande avsett manskapets
nytta och nöje, företrädesvis idrott, extraförplägnad, biografföreställningar
och julklappar. Genom en radikal omläggning av skötseln av
marketenteriet syntes emellertid vinsten å marketenterirörelsen kunna
icke oväsentligt ökas; sålunda hade vinsten år 1930 uppgått till omkring
2,000 kronor mer än år 1929, oaktat omsättningen båda åren varit ungefär
densamma. På grund härav syntes framdeles utgifterna kunna begränsas
till att omfatta enskilda lägerkassans inkomster.

För egen del meddelade översten af Sandeberg i sin skrivelse, att han
icke hade något att tillägga till kaptenen Johnssons yttrande.

Sedermera har, efter militieombudsmannens anmodan, regementsbefälhavaren
med skrivelse den 21 april 1931 till militieombudsmannen översänt
enskilda lägerkassans räkenskaper för åren 1928 och 1929, varjämte
dess räkenskaper för år 1930 såsom lån ställts till militieombudsmannens
förfogande från intendentsdepartementet.

I samband med granskning av räkenskaperna för åren 1928—1930 har
över enskilda lägerkassans inkomster och utgifter under nämnda tre år
uppgjorts följande sammandrag.

»Sammandrag över inkomster och utgifter för I. 3:s enskilda lägerkassa

åren 1928-1930.

I. Inkomster.

A r	Matavfall	Manskaps- mässen	Diverse uppbörd	Summa
\| 1928 .............................................	2,454:13	2,936: 76	''5,180:51	10,571:40
1929 .............................................	1,740: 17	3,162: 78	579: 75	5,482: 65
1930 .............................................	1,403: 04	5 8,315: 98	551: 06	10,270: 08
Summa	5,597: 34	14,415: 47	6,311: 32	26,324:13

1 Krån törutv. 1.18 4,441:8*. — 5 Från marketenterirörelsen 5,000:—.

11. Utgifter.

Å r	Inventarier	Idrott	Tidningar, tidskrifter	Böcker	Föredrag, föreläsnings- kurser
Nyanskaff- ning	Under- håll
1928 ..............................	310: 2 9	520: 98	489: 56	660: 75	77: 75	310: 75
1929 ..............................	280:7 5	133: 75	1,230: 39	693: 60	110:80	250:4 0
1 1930 ..............................	353:4 2	308: 20	1,013: 86	617: 50	272: 50	400: —
Summa	944: 46	962: »3	2,733: 81	1,971: 85	460: 55	961: 15

129

Å r	Julklappar till man-skap	Faster, nöjen	Extra förplägnad	Mat- avfall	Manskaps- mässen	Diverse omkost- nader	Samma
1928 ...............	404: —	1,353: 58	1,627: 7 0	49:14	431: 07	810:58	7,046: 10
1929 ...............	437: 6 B	1,705: 40	1,525: 80	15: 75	343: 90	1,581: os	8,308:7 4
1930 ...............	362: 80	1,516: ii3	1,359: —	47: 88	1,223:14	1,011: io	8,486: 53
Summa	1,203: 95	4,575: 91	4,512: 60	112: 77	1,998: 11	3,403: 38	23,841: 87

lil. Sammanställning.

Å r	Ingående behållning	Uppbörd	Utgifter	Utgående behållning
1928 ..........................................	2,766: 28	1 10,571: 40	7,046: 10	6,291: 58
1929 .............................................	6,291:53	5,482: 6 5	8,308: 7 4	3,465: 44
1930 ..............................................	3,465: 44	2 10,270: 08	8,486: 53	5,248: 99
Summa		26,324:13	23,841: 37

1 Från föruv. 1.18 4,441:84. — 2 Från marketenterirörelsen 5,000:—.»

Såsom sammandraget utvisar hava under åren 1928—1930 bokförda inkomster
varit sammanlagt 26,324 kronor 13 öre och utgifter tillhopa 23,841
kronor 37 öre. Utgifterna hava alltså understigit inkomsterna med 2,482
kronor 76 öre. Emellertid ingå i inkomsterna under år 1928 regementets
andel i förutvarande I. 18:s enskilda lägerkassa, 4,441 kronor 34 öre, och
under år 1930 från marketenteriet eller manskapsmässen överfört kapital,
5,000 kronor. Tillsammans utgöra dessa belopp 9,441 kronor 34 öre. Bortser
man från dessa till enskilda lägerkassan överförda kapitaltillgångar,
äro inkomsterna under nämnda treårsperiod 16,882 kronor 79 öre och hava
följaktligen med ej mindre än 6,958 kronor 58 öre understigit utgifterna.

Under ifrågavarande tre år hava några större anskaffningar för ändamål,
som i sin ordning medfört inkomster eller som eljest skulle kunna
förklara kapitaltillgångarnas användning på sätt som skett, icke förekommit.
Sammanlagda kostnaden för nyanskaffning av inventarier har uppgått
till 944 kronor 46 öre och torde icke vara större än som krävts för
ersättande av normal förslitning. Därutöver har under år 1930 inköpts
en radioapparat för 565 kronor 85 öre.

Utgifterna synas alltså praktiskt taget hava varit av löpande natur. I

I anledning av vad sålunda förekommit rörande hushållningen med enskilda
lägerkassans kapitaltillgångar under åren 1928—1930 anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 29 juni 1931 till arméförvaltningens intendents-
och civila departement, att departementen ville avgiva utlåtande
i ärendet.

Utlåtandet avgavs i skrivelse den 20 augusti 1931, vid vilket fogats ytfc -

9 — Militieombudsmannens åmbelsberättehe.

130

randen, dels den 17 juli 1931 av nuvarande sekundchefen för regementet
och av kaptenen Johnsson, dels ock den 6 augusti av tjänstförrättandechefen
för östra arméfördelningen, generallöjtnanten J. Åkerman.

Kaptenen Johnssons yttrande innehöll följande.

Under senare åren hade från enskilda lägerkassan bestritts utgifter av
olika slag för manskapets nytta och nöje. Strävan hade varit att bereda
de inneliggande årsklasserna de förmåner, som ansetts skäliga. Härvid
hade det emellertid visat sig, att utgifterna överstigit de faktiska inkomsterna,
ett förfaringssätt, som givetvis i längden icke kunde vara förenligt
med en god hushållning. En i hög grad bidragande orsak till att
inkomsterna icke uppgått till de belopp, med vilka kalkylerats, vore att
söka i konkurrensen med i kassornas omedelbara närhet belägna kaféer.
På grund härav hade frekvensen i marketenteriet icke varit så livlig,
som önskvärt varit. Det hade således gällt att utan att minska de fast
anställdas och de värnpliktigas förmåner finna en utväg, varigenom inkomsterna
kunde ökas. För detta ändamål hade år 1930 vidtagits bland
annat den åtgärden, att en föreståndarinna anställts, en person som med
hänsyn till förutvarande lång erfarenhet å liknande platser ansetts äga
god insikt i ett marketenteris närmaste skötsel. Genom trevnadsanordningar
och genom föreståndarinnans förutseende och omtanke samt sparsamhet
hade också marketenteriet synts bliva livligare besökt, vilket i
sin tur torde haft till följd att, ehuru kostnaderna för marketenteriet icke
oväsentligt ökats — företrädesvis genom anställandet av ytterligare och
mera kvalificerad personal — marketenteriets vinst dock kunnat ökas.
Nettovinsten hade sålunda år 1930 uppgått till omkring 2,000 kronor mer
än under år 1929, vilket möjliggjorde att utgifterna beräknades framdeles
kunna begränsas till att omfatta allenast inkomsterna.

Sekundchefen anförde i sitt yttrande, att då enligt vad av regementsintendentens
yttrande framginge åtgärder år 1930 blivit vidtagna i syfter
att ernå inkomstökning, sekundchefen utöver vad regementsintendenten
anfört intet hade att tillägga.

Tjänst för rättande arméfördelningschefen framhöll i sitt yttrande att,
såvitt han kunnat utröna, någon erinran från arméfördelningen ej gjorts
på grund av minskning av kapitaltillgångarna i regementets enskilda lägerkassa.

För egen del anförde intendents- och civila departementen följande.

Av utredningen i ärendet framginge, att kassans kapitaltillgång vid
ingången av år 1929, 6,291 kronor 53 öre, varit i det närmaste förbrukad
vid utgången av år 1930, i det att av den vid detta års slut förefintliga
behållningen, 5,248 kronor 99 öre, ett belopp av 5,000 kronor utgjorts av
medel, som under år 1930 från marketenteriet utöver årsvinsten för 1929
överförts till enskilda lägerkassan. Av utredningen framginge vidare, att
under de år utredningen avsåge inga större anskaffningar ägt rum, vilka

131

i siri ordning inedlort inkomster eller eljest kunde förklara kapitaltillgångarnas
användning på sätt som skett.

Departementen ansåge visserligen icke, att minskandet av lägerkassans
kapitaltillgångar varit direkt anmärkningsvärt i och för sig, för så vitt
de tagits i anspråk för de ändamål, vilka vore angivna i kungl, brevet
den 24 november 1922, något som här syntes vara fallet. Men då utgifterna
under ovannämnda tidrymd icke i nämnvärd grad tillfört kassan
tillgångar av bestående natur, syntes minskandet av kassans kapitaltillgångar
med så avsevärt belopp hava varit mindre lämpligt och måhända
hava bort föranleda till en erinran från arméfördelningschefen till sekundchefen
örn nödvändigheten av begränsning av kassans årliga utgifter.

I skrivelse den 24 september 1931 till chefen för Östra arméfördelningen
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Såsom militieombudsmannen tidigare i ärendet framhållit, hade det kapital,
som tillhört regementets enskilda lägerkassa, under åren 1928—
1930 så förvaltats, att kapitalet till avsevärd del förbrukats. Detta hade
skett utan att nyttigheter i stället anskaffats, som i sin ordning medfört
inkomster, och utan att eljest några särskilda omständigheter förekommit,
som kunde giva en tillfredsställande förklaring till kapitalets användning
på sätt som skett. Utgifterna syntes alldeles övervägande hava varit
av vanlig, löpande natur.

Någon uttrycklig bestämmelse, som reglerade i vad mån enskild lägerkassas
kapital finge, utan att nödtvång förelåge, förbrukas, funnes icke
vare sig i kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor, eller eljest. Härutinnan
torde vid sådant förhållande få förfaras efter grundsatserna för
en förståndig hushållning.

Innan militieombudsmannen närmare inginge på spörsmålet örn vad
dessa grundsatser krävde, uppehälle militieombudsmannen sig något vid
frågan örn enskild lägerkassas natur och ändamålet med sådan kassa.

Detta ändamål torde i första hand vara att i kassan samla vinsten av
marketenterirörelsen (annan tillåten rörelse) vid truppförbandet ävensom
inkomsten av köksavfall m. m. samt att använda dessa medel till
anordningar för manskapets nytta och trevnad. Så långt som detta ändamål
gjorde sig gällande, torde enskilda lägerkassan knappast behöva något
stående kapital; kassan bleve endast en central, som mottoge och fördelade
penningmedel.

Emellertid förutsatte det förenämnda kungl, brevet, att kassa kunde
äga i bank insatta och andra räntebärande medel, varmed säkerligen avsåges
mer än de löpande inkomsterna. Likaså förutsattes, att kassa
kunde äga byggnader oell lägenheter. Enskilda lägerkassorna ägde också,
såsom känt, i allmänhet kapitaltillgångar av ganska avsevärd storlek.

132

Tillvaron av dessa kapital sammanhängde med ett annat enskilda lägerkassornas
ändamål: att vara förläggare åt marketenterirörelsen (annan
tillåten rörelse) vid truppförbandet ifråga. I detta avseende märktes
följande bestämmelser i gällande, av arméförvaltningens intendentsoch
civila departement fastställda reglemente för marketenterirörelsen
vid arméns truppförband: § 3: Marketenterirörelsen skall bedrivas för
regementets enskilda lägerkassas räkning. För rörelsen erforderligt kapital
skall av nämnda kassa förskjutas. — Enskilda lägerkassan tillhandahåller
marketenterirörelsen sådana inventarier, som icke äro att hänföra
till förbrukningsinventarier, såsom möbler, kassaapparater o. d., men däremot
icke servis, kokkärl och andra förbrukningsinventarier. — §5 första
stycket: Avtal med enskilda rörande leveranser eller utförande av
arbete, vilka icke bliva föremål för kontant köp, skola upprättas skriftligen
med uttryckligt tillkännagivande att för de ingångna förbindelserna
svarar allenast regementets enskilda lägerkassa med sina tillgångar. —
§ 7 andra stycket: Vinst, som av rörelsen uppstår, tillfaller regementets
enskilda lägerkassa. Uppstår förlust, skall den täckas av samma kassa.

Det syntes utan vidare utveckling vara uppenbart, att enskild lägerkassa
icke vederbörligen kunde fullgöra sin uppgift att vara förläggare
åt marketenterirörelsen och ansvarig för dennas förbindelser och förluster,
därest kassan icke ägde ett kapital av lämplig storlek. Detta kapital
bleve att anse såsom ett slags reservfond för marketenterirörelsen. Det
torde ock i allmänhet hava varit en strävan hos dem, som haft förvaltningen
av enskild lägerkassa sig anförtrodd, att hålla kassan uppe vid
en för nämnda ändamål tjänlig storlek.

Därest annan rörelse än marketenterirörelse bedreves vid ett truppförband,
framstode icke mindre tydlig nödvändigheten av att ett visst stående
kapital funnes i förbandets enskilda lägerkassa. Omhänderhavandet
av sådan annan rörelse vore nämligen i allmänhet mera direkt knuten
till kassans förvaltning, och kapitalet framstode därför omedelbart såsom
en reserv för den rörelse, varom fråga vore.

I detta sammanhang borde måhända framhållas, att enligt militieombudsmannens
mening kapitalbildning i enskild lägerkassa å andra sidan
icke syntes böra äga rum utöver vad som följde av kassans ändamål att
vara ett slags reservfond. Därest för stor kapitalisering skedde, torde
detta i allmänhet innebära, att manskapet under den tid kapitalbildningen
ägde rum fått erlägga onödigt hög betalning för marketenterivarorna
eller ock icke kommit i åtnjutande av kassans inkomster, allt till oberättigad
fördel för dem, som sedermera erbölle förmåner genom avkastningen
å det alltför stora kapitalet.

Utginge man från att enskild lägerkassa skulle förvaltas efter grundsatserna
för en förståndig hushållning, syntes den grundläggande regeln
böra vara, att utgifterna för kassan i allmänhet icke skulle överstiga inkomsterna,
d. v. s. kapitalet skulle bibehållas oförminskat. Emellertid

133

borde det otvivelaktigt vara tillåtet, att till någon del använda kapitalet
för en anordning, som i sin ordning direkt eller indirekt lämnade inkomst
åt kassan. Sålunda torde det exempelvis ofta kunna vara lämpligt att
även med anlitande av något av kapitalet vidtaga förbättrade anordningar
med marketenteriets lokaler eller inventarier, örn det skäligen
kunde beräknas att marketenteriet därigenom bleve mera tilldragande
för manskapet och sålunda genom ökad frekvens lämnade större vinst.
Måhända kunde det ock någon gång vara försvarligt att, även utan att
medel därtill på förhand samlats i kassan, göra ett kapitalutlägg för anskaffande
av någon för manskapet särskilt önskvärd sak — exempelvis
en dansbana, en större radioapparat — förutsatt att man inriktade sig
på att genom besparingar under de nästföljande åren uppbringa kassans
kapital till dess tidigare storlek.

Däremot vore det enligt militieombudsmannens mening även utan särskilda
bestämmelser tydligt, att det icke vore tillåtet att under ett eller
flera år taga kassans kapital till större eller mindre del i anspråk för
utgifter av vanlig löpande natur, utan produktiv karaktär. Huruvida
undantag härvid borde göras för det fall, att kapitalet ansåges vara större
än dess förenämnda ändamål krävde, vore vanskligt att säga. Skäl syntes
militieombudsmannen i allt fall ur rent principiell synpunkt kunna
anföras för den meningen, att dylika överskott i kassorna borde — i
mindre omfattning och under skyldig hänsyn tagen till sättet för kassornas
uppkomst i de särskilda fallen — indragas till arméförvaltningen
för att tillhandahållas truppförband, vilkas kassor trots förståndig förvaltning
vore för små. Under alla förhållanden vore för militieombudsmannen
klart, att en kapitalförbrukning icke kunde försvaras endast därmed,
att kapitalet jämlikt § 2 i förenämnda kungl, brev använts för
manskapets nytta och trevnad, utan att några särskilda skäl tillkomme
som gjorde förbrukningen tillåten.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke uttryckliga bestämmelser lämpligen
borde meddelas rörande kapitalbildning för enskild lägerkassa och
tillåtligheten av förbrukning av sådant kapital. Militieombudsmannen
hade dock ansett fråga härom i allt fall för närvarande icke böra i vidare
mån väckas.

Under åberopande av vad sålunda anförts funne militieombudsmannen
enskilda lägerkassans vid regementet kapital icke hava under åren 1928
—1930 förvaltats på tillfredsställande sätt, utan ansåge militieombudsmannen
anmärkningsvärt att kapitalet under denna tid utan giltiga skäl
till avsevärd del förbrukats. Att förbrukningen skulle skett av den orsak
att kapitalet i sin helhet ansetts för stort — något som icke kunde anses
hava varit fallet —• hade ej ens påståtts. För förvaltningen vore översten
af Sandeberg, numera tillhörande arméfördelningens reserv, såsom dåvarande
sekundchef för regementet och kaptenen Johnsson såsom regements -

intendent närmast ansvariga. Militieombudsmannen funne ock anmärkningsvärt,
att den inom arméfördelningsstaben verkställda granskningen
av kassans räkenskaper för nämnda år icke föranlett erinran till sekundchefen
för regementet. I betraktande av föreliggande omständigheter,
och då militieombudsmannen beträffande kaptenen Johnsson, som fortfarande
vore i aktiv tjänst, ansåge sig kunna förutsätta, att det förfarande
militieombudsmannen i detta ärende klandrat icke komme att såvitt
på honom ankomme upprepas, funne militieombudsmannen sig efter
dessa erinringar kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Militieombudsmannen anhölle, att skrivelsen genom arméfördelningschefens
försorg delgåves översten af Sandeberg och kaptenen Johnsson.

Avskrift av skrivelsen tillställdes arméförvaltningens intendents- och
civila departement.

16. Fråga om kassadagars hållande för enskild lägerkassas

räkning m. m.

Vid en av militieombudsmannen den 8 april 1931 förrättad inspektion
av Livregementets grenadjärer antecknades, bland annat, följande rörande
enskilda lägerkassans räkenskaper.

För år 1931 hade tillgångarna vid årets början införts i räkenskapsböckerna,
men hade några inkomster eller utgifter ej däri antecknats.
Under året hade emellertid verkställts en större inbetalning ävensom utbetalningar.
Sålunda hade från marketenteriet till enskilda lägerkassan
inbetalts ett belopp av 5,634 kronor 52 öre, utgörande marketenteriets
vinst för år 1930, och hade utbetalningar skett dels med 825 kronor i förskott
till kompanichefer m. fl. och dels med 784 kronor 99 öre såsom likvid
för 24 stsmken räkningar. För likvidering av de båda sistnämnda
beloppen, tillhopa 1,609 kronor 99 öre, hade uttagits från banktillgodohavande
1,400 kronor, varjämte återstående 209 kronor 99 öre betalts av
medel, som regementsintendenten innehade i förskott från statskassan.
Regementsintendenten kaptenen T. W. Johnsson meddelade, att avsikten
vore, att sedan ersättning för matavfall för första kvartalet 1931 den 15
april kommit enskilda lägerkassan tillhanda, kassadag omedelbart skulle
hållas.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 15 april 1931 översten E. N. D. af Sandeberg såsom
dåvarande sekundchef för regementet att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande och därvid foga yttrande jämväl av regementsintendenten
och vederbörande kassakontrollant.

Med skrivelse den 17 april 1931 överlämnade översten af Sandeberg

135

till inilitieoinbudsmannen yttrande av regementsintendenten kaptenen
Johnsson, som därvid anförde följande.

Då enligt gällande bestämmelser angående användandet oell redovisningen
av truppförbandens enskilda lägerkassor (kungl, brevet den 24 november
1922, T. L. A nr 47) icke stadgades när kassadag skulle hållas, hade
sådan av lämplighetsskäl och på grund av kassans ringa omfattning under
de senaste åren hållits endast 4—6 gånger årligen.

Beträffande år 1931 hade till följd av det ringa antal utgiftsverifikationer,
som inkommit under de två första månaderna, och i avvaktan
på inleverering av vinstmedel från marketenterirörelsen för år 1930 ävensom
ersättning för matavfall för första kvartalet, kassadag hållits först
den 13 april. Vinstmedlen från marketenterirörelsen hade inlevererats
den 31 mars och samma dag insatts på enskilda lägerkassans bankräkning.
På grund av de med kassadagen den 1 april och föregående månads
medelsredovisning för statskassan förenade göromålen hade kassadag
för enskilda lägerkassan då icke lämpligen kunnat hållas förrän någon
av de första dagarna efter den 1 april. Men på grund av den då
infallande påskhelgen och i avvaktan på den under förra hälften av månaden
enligt kontrakt inflytande ersättningen för matavfall för första
kvartalet hade, såsom nämnt, kassadag hållits den 13 april. Därvid hade
bokförts samtliga då inkomna inkomst- och utgiftsverifikationer, varvid
det förskjutna beloppet 209 kronor 99 öre tillförts regementsintendentens
förskott från statskassan.

Å kaptenen Johnssons yttrande hade vederbörande kassakontrollant
kaptenen H. E. Tornberg tecknat, att yttrandet vitsordades.

I översten af Sandebergs skrivelse den 17 april 1931 meddelade denne,
under hänvisning till kaptenerna Johnssons och Tornbergs yttranden, att
översten därutöver icke hade något att tillägga. I

I skrivelse den 22 maj 1931 till översten af Sandeberg anförde militieombudsmanen
härefter följande.

I kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och redovisningen
av truppförbandens enskilda lägerkassor, § 5, hade föreskrivits
bland annat, att beträffande vid enskild lägerkassa förekommande
in- och utbetalningar skulle föreskrifterna i gällande kassareglemente i
tillämpliga delar lända till efterrättelse. Kassareglemcntet innehölle i
§ 9 mom. 1 bestämmelse bland annat därom, att regementets kassa skulle
hållas öppen för in-och utbetalningar å tre ordinarie kassadagar, nämligen
den 1, 11 och 21 dagen i varje månad, såvida dagen vore helgfri,
eljest å närmaste helgfria dag därefter; om så vore nödvändigt, linge
regementschef, på framställning av regementsintendenten, förordna örn
ordinarie kassadags fördubbling genom kassans hållande öppen även under
näst påföljande helgfria dag ävensom örn extra kassadag.

136

I kungl, brevet den 24 november 1922, § 6, stadgades, att arméförvaltningens
civila departement meddelade erforderliga föreskrifter angående*
de räkenskaper för, bland annat, enskild lägerkassa, vilka det ålåge regementsintendent
och kassakontrollant vid kassaförvaltning att föra. Med
stöd härav hade departementet i cirkulärskrivelse den 28 december 1923
föreskrivit, bland annat, att vid enskild lägerkassa skulle förås dels uppbörds-
och utgiftsböcker (månadsräkenskap), dels huvudbok (årsräkenskap),
dels ock kassakontrollista. Uppbörds- och utgiftsböckerna skulle
avslutas för varje månad. Avslutade månadsräkenskaper skulle undertecknas
av regementsintendenten och inom tio dagar elter månadens utgång
förses dels med bevis örn inventering av regements-(kår-)chefen dels
ock med kassakontrollantens bevis i närmare angivna avseenden.

Av de återgivna bestämmelserna framginge uppenbarligen, att in- och
utbetalningar vid enskild lägerkassa endast borde äga rum å kassadag.
Då kassareglementet endast i tillämpliga delar lände till efterrättelse
beträffande in- och utbetalningar vid enskild lägerkassa, torde det ickeovillkorligen
böra fordras att kassadag hölles så ofta som tre gånger i
månaden, utan syntes det i viss mån ankomma på regementschefen att
avgöra hur ofta kassadag borde hållas. Naturligt nog borde antalet kassadagar
i första hand bestämmas med hänsyn till behovet. I allt fall
måste av bestämmelserna i kassareglementet, jämförda med föreskrifterna
örn månadsräkenskap, anses med tydlighet framgå, att åtminstone en
kassadag skulle hållas varje månad.

I förevarande fall vore upplyst, att kassadag intill tiden för inspektionen
den 8 april 1931 icke hållits någon gång under år 1931 och att några
räkenskaper över inkomster och utgifter under samma tid icke förts, detta
ehuru under nämnda tid dels ett större belopp inbetalts, dels ock utbetalningar
skett i ett flertal poster. Regementsintendenten kaptenen
Johnsson hade sålunda under ifrågavarande tid underlåtit att hålla kassadagar
och åsidosatt sin bokföringsskyldighet. För egen del hade översten
af Sandeberg underlåtit att tillse, att kassadagar vederbörligen hölles
och att bokföringen ordentligen fullgjordes. Anledning till utövandeav
sådan tillsyn hade så mycket mer förelegat, som månadsräkenskapen
skolat av översten förses med inventeringsbevis.

Vidare hade i ärendet utrönts, att regementsintendenten kaptenen
Johnsson till bestridande av enskilda lägerkassans utgifter använt medel,
som han innehaft i förskott från statskassan. Ett dylikt förskotterande
av egentliga statsmedel för enskilda lägerkassans räkning vöre
uppenbarligen otillåtet och anmärkningsvärt.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att kaptenen Johnsson,,
liksom även översten af Sandeberg, i angivna hänseenden förfarit oriktigt
i tjänsten, hade militieombudsmannen dock, då rättelse numera skett
och då militieombudsmannen ansåge sig kunna förutsätta att framdeles:
komma att förfaras på sätt militieombudsmannen enligt vad ovan anfört»

137

ansåge riktigt, funnit sig kunna låta med dessa erinringar bero vid vad i
ärendet förekommit.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse översändes till nuvarande
sekundchefen för regementet för delgivning med kaptenerna Johnsson och
Tornberg.

17. Fråga om lämpligheten av central upphandling i utsträckt omfattning
genom flygstyrelsen för flygverkstäderna.

I skrivelse den 20 juni 1931 till flygstyrelsen anförde militieombudsmannen
följande.

I samband med granskning å militieombudsmansexpeditionen av centrala
flygverkstädernas å Malmen och i Västerås medelsräkenskaper för
tiden juli 1929—december 1930 hade i anledning av de upphandlingar, som
vid vardera verkstaden i ganska stor omfattning förekommit av åtskilliga
artiklar, såsom aluminiumplåt, metalltråd, metallrör, impregneringslack,
fanér, motordelar, tändstilt och vissa instrument, ifrågasatts huruvida
icke besparing för statsverket kunde vinnas därigenom, att upphandling
av dylika artiklar, i den mån behovet därav kunde förutses
och beräknas, ägde rum centralt genom flygstyrelsens försorg. Genom
sådant förfarande syntes i allmänhet gynnsammare pris kunna erhållas
än vid ofta förekommande smärre anskaffningar vid de olika verkstäderna.
Det anförda torde icke minst gälla i fråga örn materiel, som
kunde erhållas endast utom landet, samt örn sådana inom landet förefintliga
artiklar, beträffande vilka på grund av varans säregna natur någon
egentlig tävlan mellan olika leverantörer icke kunde förekomma.

Militieombudsmannen anhöll i sin skrivelse, att flygstyrelsen ville avgiva
yttrande rörande vad sålunda anförts. Med anledning härav anförde
flygstyrelsen i skrivelse den 7 juli 1931 följande.

För närvarande gjordes i flygstyrelsen upphandlingar av flygmateriel»
d. v. s. flygplan, motorer, fallskärmar, radiostationer, de flesta motor*
fordon m. m.; men icke av artiklar, som kunde anses som material för
flygplans m. m. vidmakthållande och underhåll. Dessutom behandlades
i styrelsen alla byggnadsentreprenader av större omfattning samt upphandling
av drivmedel för flygplan.

Inköp och nytillverkning av instrument och inventarier hade flygstyrelsen
år 1928 bestämt skola göras av de centrala verkstäderna efter viss
fastställd fördelning, så att t. ex. navigeringsinstrument, kompasser, radiodetaljer
skulle anskaffas vid centrala flygverkstaden i Västerås, under
det att fotografi- och bestyckningsdetaljen m. m. vore förlagd till
centrala flygverkstaden å Malmen. Vidare hade bestämts att detaljen

138

flytande materiel» behandlades vid verkstaden i Västerås och »hjulmateriel»
vid verkstaden å Malmen.

Flygstyrelsen ansåge att en viss centralisering vore till fördel för statsverket,
men att denna icke borde drivas längre än att materielen borde
inköpas å de båda centrala verkstäderna enligt viss fördelningsplan. Om
alla inköp av artiklar, jämförbara med de i militieombudsmannens skrivelse
nämnda, skedde i flygstyrelsen, beräknades som fördel att ett gynnsammare
pris skulle erhållas. Som nackdelar linge styrelsen anföra:

Med inköp följde uppsättande av specifikationer, anhudsinfordran, anbudsöppnande,
anbudsprotokoll, beställningsskrivelse, besiktning vid leverans
m. m. För medhinnande av dessa arbeten fordrades arbete av både
teknisk personal och kontorspersonal, och nuvarande arbetskrafter i
flygstyrelsen räckte icke till härför. Någon överflyttning av personal
från centrala verkstäderna vore ej heller möjlig, enär där ändock måste
göras inköp av alla andra förbrukningsartiklar, som ej kunde vara gemensamma,
och endast en person å vardera av verkstäderna helt sysslade
härmed.

I flygstyrelsen funnes ingen möjlighet att dagligen följa förbrukningen
av materiel. Detta kunde göras å central verkstad, där förrådskorten fördes
och kvantitet och förråd av vederbörande förrådsbokhållare avlästes
vid varje på- eller avföring å kortet, då även, när så vore möjligt, jämförelse
gjordes med minsta tillåtna rest. Skulle sedan rapporter sändas
eller infordras från olika platser, medförde detta tidsutdräkt, som endast
kunde undvikas, örn lagren hölles större och härigenom icke toge slut, förrän
flygstyrelsen gjort nästa stora inköp.

Som anslagen å materielförrådstitlarna vore mycket små, vore stora
inköp för närvarande icke möjliga att göra. Det vore nämligen nödvändigt,
att artiklar, som inköptes huvudsakligen för underhållet, debiterades
på förrådstitlarna och uttoges därifrån i mån av behov, och från förrådstiteln
debiterades respektive beställningskonto, för att översikt å
fördelningen av verkliga kostnaden skulle kunna erhållas.

Vad de olika i militieombudsmannens skrivelse som exempel specificerade
detaljerna beträffade, finge flygstyrelsen dessutom anföra följande:

Aluminiumplåt (lättmetallplåt): Denna inköptes dels i standarddimensioner,
dels ock, särskilt vad verkstaden i Västerås beträffade, i specialstorlekar,
passande för olika flottörer. Dessa senare kunde endast till
en del beställas såsom lagermaterial; resten anskaffades, när verkstaden
erhölle beställningar. Som någon enhetlig för år eller halvår gällande
upphandling ej kunde göras utan risk för erhållande av onödigt avfall
vid klippningen, avstyrktes central upphandling. — Metalltråd, metallrör:
Det vore fråga örn alltför små partier för att central upphandling skulle
löna sig. — Impregneringslade: Olika slag användes för sjö- och landplan,
varför delning vore lämplig. Vad det impregneringslack beträffade,
som köptes från firma inom landet, hade priset varit detsamma

139

för båda verkstäderna, och hade härom underhandlats med firman. —
Fanér: Gemensamt inköp vore möjligt; föresloges dock ej. — Motordelar:
Gemensamt inköp bleve möjligt, när motortyperna mera standardiserats.
För närvarande vore bäst med uppdelning. — Tändstift: Olika typer användes
delvis. Gemensam upphandling vore emellertid möjlig, föresloges
dock ej. — Instrument: Se det föregående; uppdelning vore redan
gjord.

Med hänvisning till vad sålunda yttrats finge flygstyrelsen såsom sin
åsikt anföra, att en koncentrering till de centrala verkstäderna av inköp
av detaljartiklar syntes lämpligare, och hade flygstyrelsen för avsikt
att, så snart tillfälle gåves, lämna ytterligare anvisning å uppdelningen
av olika artiklar. Däremot borde kårverkstäderna i stor utsträckning
rekvirera erforderlig materiel och materialier från centrala verkstäderna.
Styrelsen ansåge att kronan hittills ej lidit någon förlust på grund
av använt förfaringssätt.

I skrivelse den 2 oktober 1931 till flygstyrelsen anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Av flygstyrelsens skrivelse framginge, att centraliserad upphandling
för centrala flygverkstäderna för närvarande ägde rum dels i viss mån
hos flygstyrelsen, dels ock vid nämnda verkstäder på det sätt, att upphandling
av vissa artiklar skedde endast vid verkstaden å Malmen och
av andra artiklar endast vid verkstaden i Västerås. Av flygstyrelsens
skrivelse inhämtades ock, att styrelsen hade för avsikt att, i den mån
tillfälle gåves, föreskriva utsträckt användning av sistnämnda förfaringssätt.

Mot detta förfaringssätt syntes i många fall knappast vara något att
invända, i synnerhet då fråga vore örn förnödenheter, som alldeles övervägande
förbrukades vid den verkstad, som erhölle uppdrag att förrätta
upphandlingen, eller örn artiklar, beträffande vilka vid verkstaden funnes
särskild sakkunskap att anlita vid upphandlingen. I detta sammanhang
borde dock uppmärksammas stadgandena i gällande leveransförordning
18 § mom. 1 punkt e) samt punkt i) sista stycket. De artiklar, varom
här vore fråga, torde stundom vara sådana, som kunde påräknas endast
från vissa för vederbörande myndighet kända leverantörer. Befogenhet
att infordra anbud å dylikt materiel genom särskilda skrivelser,
utan kungörelseförfarande, tillkomme jämlikt nämnda stadganden endast
central förvaltningsmyndighet, dock att sådan myndighet kunde i särskilda
fall uppdraga åt underordnad myndighet att infordra anbud genom
skrivelser, därvid en maximigräns av 5,000 kronor bestämts för upphandlingens
tillåtna värde. Ett generellt uppdrag från flygstyrelsen till verkstad
att upphandla hela behovet av viss artikel kunde sålunda med nu
gällande författningsbestämmelser medföra, att det för det särskilda fallet
lämpligaste upphandlingssättet icke kunde av verkstaden användas.

140

Av flygstyrelsens skrivelse framginge ytterligare, att central upphandling
för verkstäderna genom flygstyrelsen av ytterligare en del artiklar i
och för sig vore möjlig, men att flygstyrelsen avhölles från tanken å
sådan upphandling av vissa i skrivelsen angivna skäl. Beträffande dessa
finge anföras följande.

Flygstyrelsen anförde till en början, att styrelsen icke förfogade över
erforderlig arbetskraft för det ökade arbete med upphandlingar, som
skulle följa med ökad centralisering, och att sådan arbetskraft ej heller
torde kunna erhållas genom överflyttning från verkstäderna.

Att med ökad centralisering av inköpen skulle följa ökat arbete inom
flygstyrelsen, vore obestridligt. Toge man emellertid i betraktande summan
av arbete för upphandlingarna i flygstyrelsen och å verkstäderna,
bleve denna summa efter ökad centralisering tydligen mindre än förut,
en omständighet som vore ägnad att medföra besparing för statsverket.
Det förhållandet, att en förskjutning skulle uppstå i arbetsbördan till
minskning för verkstädernas och ökning för flygstyrelsens personal, syntes
— därest olägenheten av den ringa förskjutning, varom här vöre
fråga, icke skulle kunna omedelbart undanröjas — endast böra föranleda
därtill, att man för en eljest önskvärd ökning av centralisering i upphandlingarna
valde en tidpunkt, då även annan förändring i arbetsuppgifternas
omfattning, verkstäderna och flygstyrelsen emellan, ägde rum
och då av sådan orsak det ökade arbetet med upphandlingar inom flygstyrelsen
kunde ur arbetsfördelningens synpunkt verka utjämnande.

Emellertid torde ofta åtskilligt arbete för en av flygstyrelsen verkställd
central upphandling kunna besparas flygstyrelsen därigenom, att styrelsen
åt central flygverkstad uppdroge att utföra vissa åtgärder för upphandlingen,
såsom infordrande och öppnande av anbud samt uppsättande
av kontrakt.

Flygstyrelsen hade vidare mot tanken på ökad central upphandling för
centrala verkstäderna åberopat, att i flygstyrelsen icke funnes möjlighet
att dagligen följa förbrukningen av materiel och att rapporter härutinnan
till flygstyrelsen skulle medföra tidsutdräkt, som endast kunde undvikas
genom ökning av lagren; sådan ökning läte sig emellertid icke
göra.

Det syntes militieombudsmannen som örn de sålunda framförda betänkligheterna
icke vore alltför tungt vägande. Man torde kunna tänka
sig, att de ifrågasatta centrala upphandlingarna ägde rum med bestämmande
av lämpligt avvägd, ej alltför kort leveranstid samt med rätt för
vardera av de centrala verkstäderna, i förhållande till leverantören, att
beordra delleverans. Besiktning av varan kunde äga rum vid verkstaden.
I förhållande till flygstyrelsen kunde vardera verkstaden tillåtas
att av den kontrakterade varan uttaga högst en viss bestämd mängd, avpassad
efter det anmälda behovet. När denna mängd till största delen
uttagits, skulle verkstaden hava att hos flygstyrelsen göra anmälan om

141

sitt ytterligare behov, varefter styrelsen, kunde efter omständigheterna
antingen tillåta verkstaden att uttaga mer å det uppgjorda kontraktet,
därest så med hänsyn till den andra verkstadens behov läte sig göra, eller
medgiva verkstaden att självständigt företaga en kompletterande upphandling
eller ock träffa förberedelser för en ny central upphandling.

Genom ett sådant förfaringssätt, som sålunda skisserats, skulle väl någon
ökad kommunikation erfordras mellan verkstaden och flygstyrelsen
men dock ej mer, än att ökningen väl uppvägdes av den förut framhållna
fördelen med central upphandling. Möjligt vore dessutom, att den ökade
kommunikationen kunde för styrelsen vara av ett visst värde ur kontrollsynpunkt.

På grund av vad sålunda anförts funne militieombudsmannen skäl föreligga
till antagande, att möjligheter för centralisering av upphandlingar
för centrala flygverkstäderna — och därigenom möjlighet för besparingar
för statsverket — förelåge i större omfattning än flygstyrelsens i detta
ärende till militieombudsmannen avgivna yttrande gåve vid handen.

Det torde slutligen förtjäna framhållas, att ifrågavarande av militieombudsmannen
väckta spörsmål skulle komma i förändrat läge i händelse
av genomförande av vissa å senaste tiden ifrågasatta åtgärder avseende
centrala llygverkstädernas verksamhet, vilka åtgärder även de hade centralisation
till syfte.

18. Fråga om förändrade anordningar beträffande den tekniska revisionen
av flygvapnets centrala verkstäder. I

I skrivelse den 27 juni 1931 till flygstyrelsen anförde militieombudsmannen
följande.

I kungl, brev den 29 juni 1926 angående tillämpning på flygvapnet av
vissa för armén och marinen gällande förvaltningsföreskrifter hade förordnats,
bland annat, (mom. 2) att beträffande underhåll och vård av
flygmaterielen skulle gällande föreskrifter angående underhållet och
vården av ingenjörmaterielen vid ingenjörkårerna samt av fälttelegrafkårens
materiel äga motsvarande tillämpning, och att beträffande
förvaltningen vid de centrala tygverkstäderna skulle vad som funnes
stadgat angående förvaltningen vid artilleriets fabriker och tyganstalter
i lämpliga delar lända till efterrättelse.

I 1927 års instruktion för ingenjörtruppernas tygverkstäder, vilken ersatt
bland annat kap. III i del II av 1919 års instruktion för fortifikationsförråden,
hade stadgats: i §5 mom. 20 att, sedan bokslut verkställts,
kårchefen skulle låta revidera tygverkstädernas räkenskaper och förvaltning,
samt, i §6, att kårchefen före den 1 september skulle till fortifikationsdepartementet
insända en årsrapport från kårens tygverkstäder

142

enligt exempel i bil. 3 till instruktionen (.morn. 1) och att den i § 5 mom.
20 omnämnda revisionsberättelsen skulle påtecknas eller biläggas rapporten
(mom. 2).

Dessa stadganden ägde jämlikt kungl, brevet den 29 juni 1926 motsvarande
tillämpning beträffande verkstad vid flygkår.

Den år 1915 fastställda instruktionen rörande artilleriets tyganstalter
och truppförråd del I, kap. II, avdelning V med rubrik VerkstadstjänsR
innehölle i § 43 mom. 3 föreskrift därom, att från verkstäderna skulle
redovisningen medelst månadsrapporter och årsberättelse ske i enlighet
med bestämmelserna i bil. 6 till instruktionen. Denna bilaga innehölle
detaljerade bestämmelser för avfattande av månadsrapporter och årsberättelse.

Sist berörda instruktion ägde jämlikt förenämnda kungl, brev den 29
juni 1926 motsvarande tillämpning beträffande central flygverkstad.

För budgetåret 1929/1930 hade styresmannen för centrala f^verkstaden
å Malmslätt till flygstyrelsen insänt en av revisionsberättelse åtföljd
rapport, upprättad i huvudsak enligt bestämmelserna i förenämnda
instruktion för ingenjörtruppernas tygverkstäder.

Från centrala flygverkstaden i Västerås hade enligt upplysning under
hand från flygstyrelsen för nämnda tid icke inkommit någon årsberättelse,
innefattande redovisning för verkstaden.

Formellt torde vid verkstaden å Malmslätt hava förfarits oriktigt, då
redovisning icke skett i enlighet med de bestämmelser, som gällde de centrala
flygverkstäderna.

Beträffande verkstaden i Västerås torde underlåtenhet att avgiva föreskriven
årsberättelse föreligga.

Av de återgivna bestämmelserna framginge, att medan det ålåge chef för
flygkår att låta verkställa revision av kårverkstadens räkenskaper och
förvaltning samt att till flygstyrelsen insända revisionsberättelsen jämte
årsrapport, någon motsvarande skyldighet beträffande revision av central
flygverkstads förvaltning och räkenskapshandlingar icke förelåge.

Revisionen av central flygverkstads förvaltning vore som bekant för
närvarande så ordnad, att teknisk revision ägde rum i flygstyrelsen, medan
kameral revision skedde i riksräkenskapsverket. I båda fallen läge
för revisionen till grund de från verkstaden avgivna medels- och materielredovisningarna.
Därjämte borde tydligen, för att den tekniska revisionen
skulle bliva en revision av verkstadsrörelsen såsom affärsrörelse, revisionen
ske på grundval av sådan årsberättelse, som enligt vad förut
nämnts skulle av vederbörande styresman avgivas. Den tekniska revision,
som med ledning av dessa handlingar ägde rum centralt i flygstyrelsen,
torde emellertid svårligen kunna bliva fullt tillfredsställande.
Det syntes nämligen svårt eller omöjligt att på grundval av de nämnda
redovisningarna och årsberättelsen erhålla en fullständig bild av den

143

centrala verkstadens hushållning under den tid revisionen avsåge och ett
rätt uppfattning om ändamålsenligheten av vidtagna åtgärder.

För att den tekniska revisionen skulle kunna omfatta en fullständig
och tillfredsställande granskning av verlcstadsrörelsen såsom affärsrörelse,
torde vara erforderligt, att densamma till avsevärd del utfördes
på platsen. Upplysningar kunde då inhämtas direkt av personal av olika
kategorier, och tillgång till handlingar samt tillträde till förråd kunde
lätt erhållas.

Det kunde i syfte att mera tillfredsställande anordna revisionen ifrågasättas
att låta de i det föregående återgivna bestämmelserna i 1927 års
instruktion för ingenjörtruppernas tygverkstäder erhålla motsvarande
tillämpning jämväl för de centrala verkstädernas del. Detta skulle innebära,
att en särskild revision på platsen ägde rum av centralverkstädernas
räkenskaper och förvaltning. Då sistnämnda bestämmelser torde vara
modernare och ändamålsenligare än bestämmelserna för artilleriets tyganstalter,
vilka bestämmelser såsom nämnt nu gällde även de centrala
flygverkstäderna, skulle därigenom viss fördel kunna vinnas. Emellertid
kunde mot en sådan anordning en invändning göras. Revisionen av den
centrala verkstaden skulle på detta sätt komma till stånd genom styresmannens
försorg, och detta förhållande syntes för dessa stora verkstäders
del och i betraktande av styresmannens direkta ansvar för förvaltningen
icke vara fullt lämpligt.

Lämpligare torde vara, att den tekniska revisionen såsom nu utfördes
genom flygstyrelsen, men sålunda, att tjänstemän från styrelsen utsändes
till verkstaden och där utförde en del av revisionsarbetet. Bland
dessa tjänstemän syntes såväl teknisk som kommersiell sakkunskap böra
förefinnas, och därest tillika åt en bokföringskunnig person uppdroges att
å verkstaden fortlöpande övervaka bokföringen och företaga siffergranskning,
torde genom visst samarbete mellan de utsända revisorerna och siffergranskare!].
revisionen kunna vinna ytterligare ökad effektivitet.

Militieombudsmannen anhölle att flygstyrelsen ville avgiva utlåtande
i anledning av vad sålunda anförts.

Den 4 augusti 1931 avgav flygstyrelsen det begärda utlåtandet, vid
vilket fogats yttranden, som infordrats av flygstyrelsen från kår- och
verkstadscliefer. Ur dessa yttranden må följande återgivas.

Kårbefälhavaren för första flygkåren yttrade:

Vad militieombudsmannen anfört syntes beaktansvärt. En ingående
årsrevision, sådan densamma föresloges komma till utförande, omfattande
en opartisk såväl teknisk som kommersiell granskning, syntes bättre än
vad det nuvarande systemet tillstadde, medgiva en överblick över verkstädernas
verkliga ekonomiska ställning samt ändamålsenligheten av deras
drift. Planläggningen av driften och tilldelandet av anslagen (ny -

144

byggnader och underhåll) för kommande år torde även härav komma att
underlättas för flygstyrelsens del.

Enär flygstyrelsen (chefen för flygvapnet) till Konungen ingått med
underdånig anhållan örn tillkallandet av viss personal för en närmare utredning
angående verksamheten vid de centrala flygverkstäderna, syntes
vid bifall av nämnda anhållan den av militieombudsmannen väckta
revisionsfrågan icke böra behandlas separat utan av flygstyrelsen lämpligen
överlämnas till de sålunda tillkallade utredningsmännen.

Kårbefälhavaren för andra flygkåren yttrade:

Körande den för kårverkstäderna gällande instruktionen för ingenjörtruppernas
tygverkstäder ville kårhefälhavaren, beträffande det i militieombudsmannens
skrivelse påtalade förhållandet angående bokslut, årsredogörelse
och revisionsberättelse, meddela, att detta vid andra flygkåren
skett i enlighet med bestämmelserna i omförmälda instruktion såväl
för budgetåret 1928/1929 som 1929/1930.

De vid andra flygkårens kårverkstad förrättade revisionerna hade endast
avsett kameral revision.

Enär för kårverkstädernas förvaltning delar av flera olika instruktioner
för närvarande vore gällande, vore det synnerligen önskvärt, att en
lämplig instruktion utarbetades och fastställdes att enbart gälla flygvapnets
verkstäder.

Styresmannen för centrala flygverkstaden å Malmen anförde bland annat
följande.

Mot det av militieombudsmannen framförda förslaget att vid centrala
flygverkstäderna tillämpa bestämmelser i 1927 års instruktion för ingenjörtruppernas
tygverkstäder samt att låta flygstyrelsen utföra teknisk
revision på så sätt som angivits, hade styresmannen intet att erinra.

Tjf. styresmannen för centrala flygverkstaden i Västerås anförde bland
annat följande.

Vad den juridiska frågan beträffade, d. v. s. örn instruktionen för tygstationerna
i Stockholm, Boden och Karlsborg (till vilken flygstyrelsen
aldrig någon gång hänvisat) vore tillämplig på en central flygverkstad,
ansåge tjf. styresmannen, att den numera borde lämnas därhän, då i ingenjören
Olof Kärnekulls på offentligt uppdrag verkställda undersökning
av verkstäderna olämpligheten i att flygvapnets verkstäder skulle
följa vissa för helt andra ändamål hopkomna reglementen »i tillämpliga
delar» blivit klart och tydligt framhållen.

Tjf. styresmannen ville därför anföra, att enligt hans mening en klar
och tydlig instruktion för de centrala verkstäderna snarast borde komma
till stånd.

Angående militieombudsmannens förslag till ändrad metod för revisionen,
så syntes denna fråga lämpligen böra tagas upp först i samband
med utarbetandet av en fullständig instruktion för de centrala flygverkstäderna,
vari förhållandena vid dessa i olika avseenden reglerades, alltså

14ä

även frågan om den verkligen behövliga revisionen och underlagen för
densamma.

För egen del anförde flyystyrelsen följande.

Såsom jämväl av de avgivna yttrandena franninge syntes orsaken tili
den påtalade bristande enhetligheten i tillvägagångssättet vid revision av
verkstäderna vara att söka dels i det förhållandet, att genom nådigt brev
den 29 juni 1926 anbefallts, att för artilleriets fabriker och tyganstalter
gällande föreskrifter endast skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
dels i att sagda bestämmelser delvis vore av föråldrad natur.

Flygstyrelsen vore sålunda fullt medveten örn att utarbetande av nya
bestämmelser angående verksamheten vid verkstäderna vore av nöden
och hade därför för avsikt att låta detta ingå såsom ett led i den utredning
rörande verkstadsdriften, för vilken styrelsen hos Kungl. Majit hem
ställt, örn bemyndigande att få tillkalla särskild sakkunnig. För ifrågavarande
utredning förelåge redan nu så mycket material (flygkommissio
nens utredning angående verkstadsdriften, erfarenheterna från de gångna
fem årens drift m. m.) att styrelsen hade anledning förvänta, att densamma
skulle kunna slutföras på relativt kort tid. Styrelsen ansåge följ
aktligen, att ett utfärdande av provisoriska bestämmelser i av militieombudsmannen
föreslagen riktning endast skulle vara ägnat att bringa
oreda i förhållandena och hade därför icke för närvarande för avsikt att
i frågan vidtaga annan åtgärd än att tillse, att de av militieombudsmannen
framförda synpunkterna vid utredningen vunne vederbörligt beaktande.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 28
september 1931. I resolutionen yttrade militieombudsmannen följande.

Vad flygstyrelsen uttalat rörande olägenheterna med att bestämma!
ser örn revision av flygvapnets verkstäder bleve provisoriskt meddelade,
funne militieombudsmannen så mycket mindre ägnat att föranleda yttrande
från hans sida, som militieombudsmannen för sin del icke ifråga
satt sådana provisoriska bestämmelser.

Då syftet med militieombudsmannens framställning, så långt omstän
digheterna för närvarande medgåve, vöre uppnått, funne militieombuds
mannen ej anledning att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Militieombudsmannens beslut delgavs flygstyrelsen genom skrivelse den
28 september 1931.

.Ulli liro minni sinim neny ämbetsberUttelur.

146

19. Fråga om lämpligheten av att regementsintendent tages i anspråk
för s. k. intresserörelse vid regementet m. m.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 9 juli 1931 förrättad
inspektion av Göta artilleriregemente anmärktes följande vid
granskning av kassakontrollistan över statsmedel.

Enligt promemorian till vägledning vid kassakontrollen inom armén,
§ 5 mom. 2 c., skall kassakontrollanten, sedan kassakontrollistan blivit
avslutad första kassadagen i var och en av månaderna mars, juni, september
och december, å särskild rad i kassakontrollistan »inom kolumnen»
anteckna slutsiffran å de jämlikt avdragslistan innehållna pensionsavgifterna;
och enligt § 5 mom. 6 skall kassakontrollanten vid kvartalsskifte
med ledning av denna anteckning övertyga sig örn att pensionsavgifterna
inlevererats och därvid överensstämma med kvittot från pensionsinrättningen.
Det iakttogs, att pensionsavgifterna vid regementet
innehållas tre gånger i kvartalet, nämligen vid månadslönernas utbetalning,
och inlevereras till arméns pensionskassa en gång i kvartalet, nämligen
vid dess slut. Enligt reglementet för samma kassa § 81 mom. 1
och reglementet för arméns nya änke- och pupillkassa § 21 skola avgifterna
insändas så fort ske kan och så tidigt, att medlen inom utgången
av kvartalet kunna inflyta i pensionsinrättningens kassa. Det syntes
anmärkningsvärt, att avgifterna innehållas i annan än föreskriven ordning.
Upplysning borde inhämtas, huruvida de sålunda innehållna avgifterna
förvarades i bank samt huru i sådant fall förfores med upplupen
ränta.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 21 juli 1931 regementschefen att till
militieombudsmannen inkomma med yttrande av vederbörande regementsintendent.

Med skrivelse den 31 juli 1931 översände regementschefen dels regementsintendentens
yttrande i ärendet, dels, sedan regementsintendenten
själv hemställt örn särskild granskning av de av honom omhänderhavda
enskilda intressemedel och innehållna pensionsavgifter, utlåtande av
granskningsmännen.

Regementsintendenten kaptenen J. C. G. R. Stenbecks yttrande var av
följande lydelse.

Enligt reglementen för arméns pensionskassa och nya änke- och pupillkassa
förfölle för officerare, underofficerare och vederlikar avgifter till
sagda kassor den 1 i var och en av månaderna mars, juni, september och
december. Enligt gällande skattelagstiftning förfölle för i Göteborg varande
personal vid regementet omkring den 1 i var och en av månaderna
mars, juni och september kommunalskatt till Göteborgs stad och omkring
den 1 december kronoskatt. För dem av här berörd personal, som till -

147

hörde vissa enskilda pensionskassor vid regementet med obligatorisk införsel
i avlöning, förfölle pensionsavgifter m. m. den 1 i var och en av
månaderna mars, juni, september och december.

Följden av dessa relaterade förhållanden bleve särskilt för underofficerarna
och den lägre officerspersonalen — örn intet i reglerande syfte
vidtoges — sådant djupt grepp i vederbörandes avlöning dessa 4 månader,
varav den sista tillika vore julmånad med dess extra utgiftsbelastning,
att den enskildes ekonomiska jämnvikt allvarligt rubbades. För
motverkande härav hade därför sedan lång tid tillbaka förefunnits intresserörelser
av olika slag vid regementet, vilka haft till uppgift att genom
månatliga avdrag med V« av årsbeloppet av här ifrågavarande utgiftsposter
åstadkomma en jämnare fördelning av dessa utgifter och därmed
förbättrad ekonomi för personalen, det sistnämnda enligt nutida
uppfattning ett icke oviktigt statsintresse.

Vid Stenbecks tillträde av regementsintendentsbefattningen vid Göta artilleriregemente
i oktober 1924 hade det meddelats honom av den avgående
regementsintendenten, att denne omhänderhade två slag av intresserörelse
för regementets personal, den ena för all personal, avseende avdrag
under åtta månader av året av belopp, motsvarande viss del av
obligatoriska pensionsavgifter, den andra för viss officerspersonal, avseende
månatliga avdrag för gäldande av skatter, liv- och andra försäkringspremier
m. fl. utgifter av enskild natur.

Beträffande den förstnämnda intresserörelsen, som tillämpats sedan den
1 januari 1918, vore systemet så ordnat, att regementsintendenten åtagit
6ig att varje första och andra kvartalsmånad verkställa avdrag av visst
belopp (varje gång ungefär Va av kvartalets pensionsavgifter). Medlen
magasinerades för vederbörandes räkning av regementsintendenten å särskild
bankräkning, och regementsintendenten vore av uppdragsgivarna tillerkänd
uppstående räntemedel såsom arvode för denna intresseverksamhet.
Vid ingången av kvartalets tredje månad skedde regementsintendentens
reglementsenliga »innehållande» av pensionsavgifter på det sätt, att utav
vederbörandes totala tillgodohavande dels i lön och dyrtidstillägg, dels i
magasinerade intressemedel innehölles kvartalets sammanlagda pensionsavgifter.
Förfaringssättet belystes bäst av följande exempel:

Beställningshavare N. N. pr den ,/s 19 :

Debet.

Lön och dyrtidstillägg ......................

Tillgodo i »intresse», 2 mån. å 25: —

500: —

50= — 550:

Kredit.

Innehållna pensionsavgifter f. 1 kvartalet
Saldo, kontant

148

Då Stenbeck vid regementsintendentsombytet i oktober 1924 icke kun
nät finna något oriktigt i detta förfaringssätt, vilket tvärtom vore till
fromma för personalen vid regementet och av dem önskades bibehållet,
förklarade Stenbeck sig villig att fortsätta systemet. Så hade ock skett.
Medlen hade av Stenbeck omsorgsfullt bokförts och städse hållits inne
stående å lätt kontrollerbar sparkasseräkning. Till yttermera visso hade
kassakontrollanten anmodats att i kassakontrollistan annotera samtliga
avdrag av hithörande art, ehuruväl avdragen i kvartalets första och
andra månad — enligt vad ovan sagts — egentligen vore att hänföra
till enskilda intressemedel och först vid tidpunkten den 1 i varje tredje
kvartalsmånad överginge att utgöra pensionsavgiftsmedel. Med anled
ning av militieombudsmannens uppmärksammande av denna angelägenhet
hade Stenbeck hos regementschefen hemställt örn särskild granskning
av Stenbecks bokföring av här ifrågavarande medel och örn resultatets
framläggande för militieombudsmannen.

Granskning smännen kaptenerna J. Akmar och S. G. G. Landergren an
förde i skrivelse den 31 juli 1931 till regementschefen, att de på anmodan
genomgått regementsintendentens bokföring för tiden den 17 oktober 1924
—den 29 juli 1931 av dels varje första och andra kvartalsmånad avdragna
enskilda intressemedel, dels varje tredje kvartalsmånad innehållna och
inlevererade pensionsavgifter. På grund av vad de vid granskningen
iakttagit uttalade granskningsmännen, att regemcntsintendenten under
ifrågavarande tid av närmare sju år samvetsgrant handhaft ifrågavarande
angelägenheter.

För egen del anförde regementschefen i sin skrivelse, att då ifråga
varande intressesystem grundade sig på frivillig överenskommelse mellan
personalen och regementsintendenten; då personalen önskade systemet bi
behållet; samt då detsamma icke medfört några som helst olägenheter
utan tvärtom verkat utjämnande å de enskilda löntagarnas månadsbudget,
anledning icke funnes att rubba den nu hävdvunna anordningen.

I skrivelse den 11 augusti 1931 till direktionen över arméns pensionskassa
anhöll härefter tjänstförrättande militieombudsmannen, att direktionen
ville till militieombudsmannen inkomma med utlåtande i ärendet.

Direktionen avgav det begärda utlåtandet i skrivelse den 19 augusti
1931 och anförde därvid följande.

§ 81 mom. 1 i reglementet den 26 februari 1904 för arméns pensionskassa
och § 21 i reglementet den 30 december 1905 för arméns nya änkeoeh
pupillkassa stadgade, att pensionskassans redogörare vore skyldiga,
att vid utbetalning av lön för tredje månaden i varje kalender kvartal in
nehålla för kvartalet pensionsinrättningarna tillkommande inkomster
samt att till kassan inleverera avgifterna så fort ske kunde och så tidigt,
att medlen inom utgången av kvartalet kunde inflyta i direktionens kassa.
Direktionen kunde ej finna, att reglementena lade något hinder i vägen
för redogörarna, att. örn delägarna så önskade, innehålla viss del av pen -

149

sionsavgifterna vid utbetalningen av varje månadslön. För delägarna
torde detta tillvägagångssätt vara att föredraga, då därigenom deras inkomster
bleve ungelär desamma för varje månad. Då numera lönerna
utbetalades i efterskott och ej såsom vid reglementenas tillkomst i förskott
för månaden, vore det omöjligt för redogörarna att vid utbetalandet
av lönerna för sista kvartalsmånaden innehålla pensionsavgifterna och
inleverera dem till kassan före kvartalets utgång. Att ålägga redogörarna
att för varje månad inbetala de eventuellt innehållna avgifterna torde
ej i strid mot reglementets bestämmelser låta sig göra och syntes direktionen
vara att onödigtvis belasta redogörarna med arbete samt skulle
dessutom i högst avsevärd grad öka arbetsbördan för kassör och kassakontrollant
i arméns pensionskassa, vilket med den fåtaliga personal arméns
pensionskassa nu hade, icke torde låta sig göra.

Vad beträffade ränta å de av redogörarna månadsvis innehållna pensionsavgifterna
hade arméns pensionskassa enligt § 81 mom. 5 i reglementet
endast rätt att erhålla ränta, därest med levereringen dröjdes över
utgången av sista kvartalsmånaden, och då endast för den tid, som översköte
den, inom vilken inlevereringen bort ske, varför direktionen ej ansåge
sig hava anledning att yttra sig i frågan, vilken vore en affär mellan
redogöraren och delägarna.

Direktionen hemställde, att anmärkningen ej måtte föranleda någon vidare
åtgärd.

I skrivelse den 5 september 1931 till regementschefen anförde militieombudsmannen
härefter följande.

1 ärendet vore upplyst, att regementsintendenten vid Göta artilleriregemente,
i stället för att såsom i utfärdad promemoria till vägledning
vid kassakontrollen inom armén förutsattes ske, å första kassadagen av
värjo kalenderkvartals tredje månad på en gång avdraga officerares, underofficerares
och vederlikars avgifter till arméns pensionskassa och nya
änke- och pupillkassa, enligt överenskommelse med vederbörande befattningshavare
sedan åtskilliga år tillbaka förfarit så, att å första kassadagen
av varje månad avdragits omkring 1/''i2 av pensionsavgifternas
ärsbelopp. För varje kalenderkvartal hade avgifterna översänts till kassorna
i god tid före utgången av kvartalets tredje månad. De avdragna
beloppen hade under tiden intill översändandet till kassorna innestått i
bank, varvid enligt förenämnda överenskommelse räntan såsom arvode
för ökat arbete tillfallit regementsintendenten och under senare år, till
en del — förvaltningsunderofficeren.

Mot den ifrågavarande s. k. intresserörelsen syntes militieombudsmannon
principiellt ej vara något att erinra under förutsättning att vederbörande
befattningshavares tjänstegöromål icke därigenom åsidosattes.
Det borde dock genom regementschefens eller regementsintendentens för

150

sorg göras klart även för nykommande personal å regementet, att anslutning
till rörelsen vore fullt frivillig. Därest så skedde, torde någon erinran
icke kunna göras mot att regementsintendenten och förvaltningsunderofficeren
erhölle uppkommande räntemedel i ersättning för arbetet
för intresserörelsen. I samband härmed horde emellertid erinras därom,
att jämlikt grunderna för gällande reglementen för kassorna pensionsavgifterna
skulle till kassorna insändas så fort ske kunde efter det att de
för varje kvartal till fullo avdragits. Att, sedan avgifterna å första kassadagen
av kvartalets tredje månad avdragits till fullo, redogöraren utan
tvingande skäl dröjde med medlens insändande till de sista dagarna av
samma månad, finge således icke förekomma.

Efter dessa erinringar vidtoge militieombudsmannen ej vidare åtgärd
i ärendet. Eegementschefen anmodades giva kaptenen Stenbeck del av
militieombudsmannens skrivelse.

20. Fråga om skyldighet för regementsintendent att lämna avskrift

av visst analysbevis.

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 22 september
1930, anförde Zieglers Kol- & Koks aktiebolag följande.

Bolaget anhölle örn militieombudsmannens biträde för erhållande av
uppgift örn analysen på den westfaliska koks, som firman And. Smith i
Uddevalla levererat till Bohusläns regemente. Regementsintendenten vid
regementet hade insänt protokoll, upptagande namn på leverantören,
pris och uppgift att säljaren garanterat 6,900 värmeenheter, men »av
hänsyn till leverantören» hade regementsintendenten vägrat att uppgiva
vad analysen utvisade. Eftersom regementet köpt på basis av garanterad
analys, vore det tydligen lika viktigt att få reda på analysen som på
priset. I

I skrivelse den 23 september 1930 anmodade militieombudsmannen chefen
för Bohusläns regemente att inkomma med yttrande av vederbörande
regementsintendent.

Med remissresolution den 6 oktober 1930 översände regementschefen i
anledning härav ett den 4 i samma månad dagtecknat yttrande av regementsintendenten
kaptenen C. G. M. Humble, som däri anfört följande.

På sin tid hade Humble från bolaget mottagit en skrivelse av den 15
september 1930, däri bolaget anhållit att mot postförskott erhålla protokoll
över upphandlingen av koks vid regementet för bränslesäsongen 1930
—1931 ävensom analys och uppgift huruvida det blivit något tillägg eller
avdrag å priset. Enligt skrivelsen hade bolaget förklarat sig önska få
veta leverantörens namn, kokssort (märke) samt analys, utvisande vattenhalt,
askhalt och värmevärde.

151

i skrivelse den 17 samma september månad hade Humble såsom svar
förklarat sig översända ett bilagt utdrag av upphandlingsprotokollet rörande
koks samt meddelat, att inköpt koks vore s. k. gjuterikoks, prima
westfalisk av syndikatets tillverkning, samt att värmevärdet vore gäran
terat till lägst 6,900 v. e. I skrivelsen hade Humble förklarat, att han av
hänsyn till leverantören ansåge sig förhindrad att sända bolaget någon
avskrift av analysbeviset.

Redan det förhållandet att en firma, som aldrig inlämnat anbud till regementet
å vare sig kol eller koks, begärt uppgifter rörande leveranser,
vilka måste vara firman ovidkommande, hade förefallit Humble synnerligen
egendomligt. Då emellertid upphandlingsprotokollet vore en offentlig
handling, hade utdrag av detta genast översänts.

Den framställda begäran örn avskrift av analysbevis hade Humble ansett
sig förhindrad att tillmötesgå, enär denna handling enligt Humbles
mening icke kunde anses offentlig. Humbles uppfattning härutinnan
hade understötts av regementets auditör, vilken rått Humble att handla
så som han sedan gjort.

Det syntes vara ostridigt, att regementschefens åtgärd att taga analys
av levererad vara vöre en inre angelägenhet, vidtagen i syfte att erhålla
visshet huruvida leverantören fullgjort sina skyldigheter. Det torde icke
kunna betraktas annat än såsom en kontrollåtgärd, och det borde framhållas,
att analyseringen avsåge redan påbörjad leverans och att den
icke hade det minsta att göra med själva upphandlingsförfarandet. Kontroll
av en varas beskaffenhet berörde endast köpare och säljare, även
örn, såsom i detta fall, den förre råkade vara staten. Alla andra parter
vore i detta fall utomstående, och varken entreprenadreglementet eller
tryckfrihetsförordningen medverkade till blottande av affärshemligheter.

Till det nu sagda komme det förhållandet, att leveransen ännu icke
vore avslutad, varför det kunde befinnas erforderligt att taga ännu en
analys. På grund därav, men även alldeles frånsett den pågående leveransen,
ansåge Humble sig hava handlat fullt riktigt genom att icke
blotta en leverantör för en annan, vare sig leverantören fullgjort sitt åtagande
eller icke. Till stöd för denna sin uppfattning åberopade Humble
ordalydelsen i tryckfrihetsförordningen § 2. I föreliggande fall vore
ärendet icke avslutat, och särskilda omständigheter förelågo att icke giva
offentlighet åt begärda handlingar.

Såsom förut sagt hade Humble funnit bolagets begäran egendomlig,
men måndagen den 22 september 1930 hade Humble fått förklaring. Då
hade nämligen i tidningen Göteborgs Morgonpost varit införd en annons,
som klarlagt avsikten med bolagets anhållan örn analysbeviset. 1

1 detta sammanhang åberopade Humble ett exemplar av nämnda tidningsnummer,
däri fanns införd en annons med följande överskrift och
ingress: »Analys å koks. Komplettering senare. Do flesta svenska rege

152

mentén hava inköpt sitt koksbehov på basis av garanterad analys. Vi
meddela bär nedan följande.» Härefter följde i annonsen en uppställning
med följande kolumnrubriker: regementen, leverantör, kokssort, ana
lys. I uppställningen lämnades uppgifter rörande sex regementen, en kår
och ett intendenturförråd. Såsom leverantör upptogs för tre regementen
bolaget, vilket levererat s. k. Priestman-koks. Beträffande Bohusläns regemente
upptogs såsom leverantör And. Smith, Uddevalla, och såsom
kokssort: westfalisk, varjämte i analyskolumnen upptogs följande: »Säljaren
har garanterat 6,900 kalorier, men regements!ntendenten anser sig
äv hänsyn till leverantören’ förhindrad att lämna avskrift av analysen.-— Annonsen var undertecknad av bolaget.

Vidare åberopade Humble ett exemplar av Göteborgs Morgonpost för
onsdagen den 1 oktober 1930, innehållande en av bolaget undertecknad,
liknande men större annons, upptagande beträffande Bohusläns regemente
samma uppgifter som förstnämnda annons. Under den i nu ifråga
varande annons intagna uppställningen förekom följande: »Enligt vad
vi hört uppgivas är det mycket hög askhalt samt lågt värmevärde å den
westfaliska koks, som levererats i Uddevalla. Givetvis kan koks med
hög vatten- och askhalt samt lågt värmevärde säljas billigt. Jämför
Priestmankoksen.»

l sitt yttrande anförde Humble ytterligare följande:

Annonsen av den 22 september talade för sig själv. Det torde kunna
betecknas såsom ett mycket originellt sätt att framhålla egen varas förträfflighet
på bekostnad av andras, och glädjande nog vore detta av tärn
ligen enastående slag. Humble beklagade, att bolaget citerat hans väg
rån, åt vilken tyvärr givits sådan olycklig formulering, att man måhända
därav kunde draga den slutsatsen att leverantören försummat sig, vilket
icke varit fallet.

Under inga förhållanden hade emellertid Humbles vägran kunnat tjäna
såsom grund för den senare annonsen. I denna påstode bolaget på tyd
ligen mycket lösa grunder, att till regementet levererad koks haft »mycket
hög askhalt och lågt värmevärde». Härom hade aldrig av Humble
yttrats eller skrivits ett ord, enär den levererade koksen varit leveransgill
och god. Humble förmodade att bolagets ogenerade annonseringar
bomme att bliva påtalade.

Humble åberopade vidare de i yttrandet omförmälda breven av den
15 september 1930 från bolaget och den 17 i samma månad från Humble
ävensom ett brev av den 22 september 1930 från firman And. Smith till
regementsintendenten vid Bohusläns regemente. I detta brev hänvisades
till den först omnämnda annonsen och yttrades därpå följande: »Sedan
jag erfarit, att ni varit fullt tillfredsställd med min koksleverans, tackar
jag för det ni vägrat till nämnda kolbolag utlämna analysbeviset, enär

L53

detta enligt min uppfattning är en handling, som ingalunda vederbörande
annonser har rätt att fordra.»

L gällande tryckfrihetsförordning, § 2, stadgas under l:o:

>1 överensstämmelse med här ovan för en allmän och lagbunden tryck
frihet lagda grunder, skall det, under de nedanlöre i 3 § stadgade förbe
håll, stå varje författare fritt, att över allt vad som är eller kan bliva
föremål för mänsklig kunskap genom tryck sina tankar kungöra.»

samt under 4:o:

»I grund av vad i 1 mom. av denna § stadgat är, skall även, till utgi
varens säkra efterrättelse, dock med de undantag och villkor, som nedanföre
stadgas skola, uttryckligen vara envar tillåtet, att i allmänt tryck utgiva
alla, såväl rättegångar, som andra allmänna ärenden rörande hand
lingar, protokoll och beslut, av vad namn och beskaffenhet de vara må.
evad de höra till den förflutna tiden, eller till mål, som hädanefter förekomma,
vare sig lios---— förvaltningar---eller andra publika

verk, utan åtskillnad på målens beskaffenhet av civila, kriminella, ekonomiska,
militära eller ecklesiastika; vidare alla tillförene, nu eller hädan
efter gällande instruktioner, konstitutioner, reglementen, statuter, ord
ningar, privilegier, reskripter och allmänna stadganden, varifrån helst
utfärdade, tillika med alla ovannämnda högre och lägre rätters, kollegiers,
ämbetsverks, publika korporationers och alla ämbets- och tjänste
mäns relationer, memorialer och ämbetsbrev; äntligen alla societeters
och verks, samt enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag, betänkanden,
besvär, jämte utslag och svar därå, till de delar därav, som till
publika ämbetsmäns och verks handläggning komma; och böra till den
ändan icke allenast alla sådana handlingar, vid domstolar och andra
ovannämnda verk och ämbeten, genast och utan tidsutdräkt emot lösen
utlämnas åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar
såsom för tjänstens försummelse, örn sådant av någon publik tjänsteman
vägras eller obehörigen fördröjes, utan även, vid samma ansvar,
i alla arkiv, var och en fri tillgång lämnas, att få på stället avskriva
eller avskriva låta, eller, örn därvid betydande hinder vore, i bevittnad
avskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i vad
ämne som helst.

Vid föregående tillåtelsen skola följande undantag ovägerligen iakttagas:
—

Att i ärende angående upphandling eller utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom skrivelse,
vilken utgått från myndighet, som handlägger ärendet, eller i stadgad
ordning infordrade skriftliga anbud, som inkommit till sådan myndighet,
eller andra hos myndigheten befintliga handlingar, som kunna tjäna till
upplysning, i vad mån anbud i ärendet infordrats eller avgivits, eller som
eljest avse dylikt anbud, icke må, innan anbuden slutligen prövats även
som, där samtliga anbuden förkastats och i samband därmed beslutats att
infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett, utlämnas i
vidare mån än för prövningen befinnes nödvändigt eller begäran örn
anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren, vilket förbud lik
väl icke gäller protokoll över i ärendet hållen auktion, samt att i dylikt
ärende genom myndighets försorg upprättade kostnadsberäkningar och
prisbestämningar ävensom tjänsteutlåtanden, vilka avse desamma, ej ina

154

utan myndighetens samtycke utlämnas, förrän ärendet blivit slutligen
prövat, ägande, där särskilda omständigheter det föranleda, myndigheten
besluta, att sådan handling i prövat ärende skall hemlighållas under
högst ett år från dess upprättande.--------------—

I övrigt, och som det bleve för vidlyftigt, att alla förekommande ämnen,
mål och ärenden med noggrannhet utsätta, skall det stå var och en
fritt, att i tryck allmänt kunnigt göra allt vad som i denna lag icke finnes
uttryckligen förbjudet; följaktligen skall ock ej något, som över i
denna lag tillåtliga ämnen i tryck anmärkes, påminnes, eller eljest gransknings-
eller reflexionsvis i dagsljuset framlägges, kunna, under förevändning
att innebära tadel eller klander, såsom straffbart anses, såvida skrivsättet
icke såsom smädligt eller skändligt sig utmärker, om ansvar varför
i denna lag stadgat är.»

Vidare stadgas i gällande upphandlingsförordning den 16 januari 1920
(nr 10) följande:

»2 §. I överensstämmelse med vad i tryckfrihetsförordningen stadgas,
gäller, att i ärende angående upphandling eller utförande av arbete för
statens räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom skrivelse,
vilken utgått från myndighet, som handlägger ärendet, eller i stadgad
ordning infordrade skriftliga anbud, som inkommit till sådan myn
dighet, eller andra hos myndigheten befintliga handlingar, som kunna
tjäna till upplysning, i vad mån anbud i ärendet infordrats eller avgivits,
eller som eljest avse dylikt anbud, icke må, innan anbuden slutligen
prövats ävensom, där samtliga anbuden förkastats och i samband därmed
beslutats att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa
skett, utlämnas i vidare mån än för prövningen befinnes nödvändigt eller
begäran örn anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren, vilket
förbud likväl icke gäller protokoll över i ärendet hållen auktion, samt
att i dylikt ärende genom myndighets försorg upprättade kostnadsberäkningar
och prisbestämningar ävensom tjänsteutlåtanden, vilka avse desamma,
ej må utan myndighets samtycke utlämnas, förrän ärendet bli
vit slutligen prövat, ägande, där särskilda omständigheter det föranleda,
myndigheten besluta, att sådan handling i prövat ärende skall hemlighållas
under högst ett år från dess upprättande.

3 §. Det åligger envar, som har att å tjänstens vägnar taga befattning
med ärende av i 2 § nämnd art, att ej annorledes än som för tjänstens behöriga
utövande är erforderligt yppa omständighet, varom han under
sin befattning med ärendet vunnit kännedom.»

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll militieombuds
mannen i skrivelse den 8 oktober 1930 till chefen för Bohusläns regemente,
att regementschefen ville inkomma med upplysningar i följande hänseenden,
nämligen 1) av vem den i ärendet avsedda analyshandlingen upprättats
och om tidpunkten för dess upprättande, 2) huruvida analyshand
lingen i upphandlingsärendet ingivits av anbudsgivaren eller införskaf
fats av regementsförvaltningen eller ock införskaffats efter upphandlingsärendets
slutliga prövning, samt 3) — för den händelse erforderliga
förutsättningar förelåge -— huruvida sådant beslut örn analyshandlingens

155

hemlighållande fattats, som avsåges i 2 §, slutet, i gällande förordning
angående upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av
staten tillhörig lös egendom.

Med anledning härav lämnade regementschefen i skrivelse den 11 oktober
1930 följande upplysningar.

Det kontrakt, som efter förutgången upphandling avslutats med firman
Arid. Smith, Uddevalla, angående leverans av koks vore av regementschefen
dagtecknat den 6 juni 1930 och av leverantören den 13 i samma månad.

Analyshandlingen vore av statens provningsanstalt upprättad den 8
augusti 1930, och enligt anteckning å handlingen vore för analys avsett
prov till anstalten inkommet den 31 juli 1930. Analyshandlingen hade
av dåvarande regementschefen införskaffats efter upphandlingsärendets
slutliga prövning, vilket även framginge av angivna data.

Något beslut örn analyshandlingens hemlighållande hade icke fattats,
enär i överensstämmelse med föreskrifterna i upphandlingsförordningen,
2 §, erforderliga förutsättningar därför icke förelåge. Analysen vore att
betrakta som en regementets inre angelägenhet, en regementschefens kontrollåtgärd
rörande pågående leverans och helt oberoende av själva upphandlingsförfarandet.

Militieombudsmannen lämnade härefter bolaget tillfälle att över den
inkomna utredningen avgiva påminnelser, utan att dock tillfället av bolaget
begagnades. I

I skrivelse den 31 oktober 1930 till arméförvaltningens intendents- och
civila departement anhöll militieombudsmannen, med översändande av
samtliga handlingar i ärendet, att departementen ville, så snart ske kunde,
däri avgiva utlåtande.

I skrivelse den 10 februari 1931, som till militieombudsmansexpeditionen
inkom den 27 i samma månad, avgåvo departementen det begärda
utlåtandet samt överlämnade därvid vissa handlingar. Av dessa handlingar
inhämtas följande.

1) Enligt en i »Tidning för leveranser till staten m. m.» för den 20 maj
1930 intagen kungörelse infordrade chefen för Bohusläns regemente skriftliga
anbud å kol och koks av viss beskaffenhet till en myckenhet av
sammanlagt 9,500 hektoliter. Enligt kungörelsen skulle provtagning
verkställas genom regementets försorg i samband med emottagen leverans.
Analysering av uttaget prov skulle ske vid av arméförvaltningen
godkänd kemisk undersökningsanstalt. Såsom prisbestämmelse upptogs följande:
»I händelse det vid analyseringen visar sig, att levererad vara
icke överensstämmer med i anbudet uppgivna värmevärde, ask- och
fuktighetshalt kommer prisreducering att verkställas med 25 öre per dels
felande 50 värmeenheter och dels ‘A procent högre askhalt. Skulle kok -

156

sens fuktighetshalt överstiga 10 procent oaktat vid utbjudandet lägre
fuktighetshalt garanterats, kommer vederbörligt avdrag att fördubblas.
För koks skall prisreducering ske på beräknat tonpris.» Vidare upptog
kungörelsen följande betalningsbestämmelse: »Likvid erhålles å ordina
rie kassadag näst efter verkställd och godkänd leverans (del-), dock att
räkningen skall vara kassaförvaltningen tillhanda senast 5 dagar före
denna kassadag samt att *Ao av likviden innehålles under högst 30 dagar,
till dess utfallet av här ovan nämnd analysering blivit känt.»

2) Enligt kontrakt, undertecknat av regementsförvaltningen vid Bohusläns
regemente den 6 juni 1930 och av firman And. Smith den 13 i
samma månad, åtog sig leverantören att för regementets räkning leverera
9,500 hektoliter koks av viss närmare angiven beskaffenhet och till
angivna pris. Det stadgades i kontraktet bland annat, att säljaren garanterade
att fuktigheten vid »45 kg:s hektoliters» vikt icke överstege 5
procent, att det effektiva värmevärdet vore lägst 6,900 v. e. samt att
askhalten icke överstege 9 procent. Vidare stadgades att mätning och
övrig kontroll utfördes vid regementet samt att analysering verkställdes
på för armén föreskrivet sätt och vid författningsenligt angivet la
boratorium i köparens val ävensom att betalning skulle ske enligt kungörelsens
föreskrift. Slutligen stadgades, att i fråga örn vad som icke
blivit genom kontraktet särskilt överenskommet och stadgat omförmälda
kungörelse samt, i tillämpliga delar. 1 kap. av upphandlingsförordningen
skulle lända till efterrättelse.

3) I skrivelse den 11 juli 1930 från Humble i egenskap av regementsintendent
till statens provningsanstalt, vilken skrivelse var försedd med
sedvanlig numrering å regementsexpeditionen (avd. IV), meddelades,
att Humble nämnda dag till anstalten översänt ett prov å koks, och an
hölles att anstalten måtte snarast analysera koksen och därefter tillställa
Humble analysbeviset; räkning å anstaltens arvode borde utställas
å regementet.

4) Det i ärendet ifrågavarande analysbeviset hade utfärdats från provningsanstalten
den 8 augusti 1930 och innehöll i huvudsak följande. Uppdragsgivare
vore Bohusläns regemente, regementsintendenten. Föremål
för undersökningen vore två prov koks, inkomna den 31 juli 1930 och betecknade
det ena med »A» och det andra med »B». Provningsresultatet
avsåg dels en överslagsanalys och dels en beräkning av värmevärdet.
Överslagsanalysen utvisade, beräknad på prov i inlämningstillstånd, beträffande
provet A en vattenhalt av 0.5 procent, en brännbar substans
90.9 procent och aska 8.6 procent samt, beträffande provet B, vatten 3.4
procent, brännbar substans 87.3 procent och aska 9.3 procent. Beräknad
på vattenfritt prov utvisade överslagsanalysen en askhalt av: för provet
A 8.6 procent och för provet B 9.6 procent. — Beräkningen av värmevärdet
utvisade bland annat ett effektivt värmevärde (hränslevärde) hos

157

ett kilogram prov i inlämningstillständ av: beträffande provet A 7,180
och beträffande provet B 6,880 kalorier.

5) I räkning den 12 juli 1930 hade firman And. Smith påfört regementet
för 4,050 hektoliter koks 4,900 kronor 50 öre, vilket belopp av firman
kvitterats den 22 samma juli månad.

6) I yttrande den 17 november 1930 till regementschefen anförde
Humble följande.

Något tjänstemeddelande eller dylikt hade icke legat till grund för
den skrivelse, varigenom analysbeviset infordrats från provningsanstalten.
Analysbevisets införskaffande hade föranletts av nödvändigheten
att kontrollera, att den levererade varan uppfyllde kontraktets kvalitetsbestämmelser
samt för att, enligt föreskrifterna i fortifikations- och intendentsdepartementens
skrivelse den 23 mars 1928 angående upphandling
av kolbränslen, beviset skulle kunna biläggas vederbörlig räkning
vid insändande av medelsredovisningen.

Enligt gängse praxis diariefördes i regel icke verifikationer, såsom
kvitterade räkningar, lönekvitton och dylikt. Icke heller diariefördes
de uppgifter angående t. ex. fetthalt i mjölk, vilka gång efter annan införskaffades.
Enligt Humbles åsikt vore det av honom infordrade analy
sbeviset av samma karaktär och borde därför anses såsom offentlig
handling först då det insändes som bilaga till verifikation.

Slutligen anmäldes att analysbeviset eller avskrift därav ännu icke
medsänts utgiftsverifikationerna, dels emedan gällande kontrakt icke
stipulerade något pristillägg säljaren i vissa fall tillgodo, dels emedan
av analysbeviset framginge att den levererade varan varit leveransgill.

[ detta sammanhang anmärkes, att arméförvaltningens forti!''ikationsoch
intendentsdepartement i skrivelse den 26 maj 1925 angående upphand
ling av kolbränslen m. m. till underställda förvaltningsmyndigheters
kännedom meddelat vissa anvisningar beträffande upphandling av sådana
bränslen ävensom att samma departement i skrivelse den 23 mars
1928 föreskrivit vissa ändringar i nämnda tidigare utfärdade anvisningar.
I 1928 år-s skrivelse har bestämts, bland annat, att provning
skulle utföras vid vissa närmare angivna anstalter, däribland statens
provningsanstalt i Stockholm, och avsåge att fastställa effektivt värmevärde
och askhalt samt för koks därjämte fuktighetshalt. Provets uttagande
skulle ske enligt av vederbörlig anstalt efter rekvisition till
handahållna anvisningar. över provningen utfärdat bevis eller avskrift
därav jämte uträkning av verkställda prisavdrag och pristillägg
skulle vid insändandet av medelsredovisning bifogas vederbörlig räkning.

7) I skrivelse den 2 december 1930 till arméförvaltningens intendentsdepartement
anförde chefen för Bohusläns regemente översten H. Malm
berg följande. Med anledning av en departementets skrivelse den 4 no
vember 1930 översände regement schefen kassaförvaltningens yttrande

158

jämte avskrift av kontraktet rörande ifrågavarande leverans av koks.
Frågan örn analysbevisets behandling hade avgjorts före överstens ankomst
till regementet. Översten hade erhållit kännedom om densamma
först genom remiss från militieombudsmannen och hade i frågans nuvarande
läge icke ansett lämpligt att upptaga frågan örn diarieföring till
förnyad prövning. Utöver vad regementsintendenten anfört hade regementschefen
därför intet annat att tillägga än att det omförmälda analysbeviset
numera insänts till arméförvaltningens civila departement.

I sitt förenämnda utlåtande den 10 februari 1931 anförde arméförvaltningens
intendents- och civila departement följande.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse hade intendentsdepartementet
anmodat chefen för Bohusläns regemente att infordra kassaförvaltningens
förklaring i ärendet samt att därmed jämte eget yttrande
till departementet inkomma, därvid särskilt borde uppgivas, huruvida
det tjänstemeddelande, räkning eller dylikt, som legat till grund
för den skrivelse, varigenom analysbeviset infordrats, ävensom det analysbevis,
som sedermera till regementet från provningsanstalten inkommit,
behandlats i den ordning då gällande instruktion för expeditionstjänsten
vid armén, § 2, stadgade ävensom huruvida analysbeviset eller
avskrift därav bilagts övriga verifikationer till den utgiftspost, för vars
uträknande beviset varit avsett att tjäna till ledning. I anledning härav
hade Humbles och regementschefens förenämnda yttrande avgivits.

I den för ifrågavarande upphandling utfärdade kungörelsen hade i
fråga örn prisbestämningen föreskrivits, att därest vid analysering visade
sig att levererad vara icke överensstämde med i anbudet uppgivna
värmevärde, ask- och fuktighetshalt, prisreducering komme att verkställas
med 25 öre per dels felande värmeenheter och dels 1h procent
högre askhalt ävensom att, för den händelse fuktighetshalten överstege
10 procent, oaktat vid utbjudandet lägre fuktighetshalt garanterats, avdraget
komme att fördubblas.

I det med firman And. Smith sedermera upprättade leveranskontraktet
hade dessa bestämmelser visserligen ej intagits, men då i kontraktet
stadgats, att i fråga örn vad som däri icke blivit särskilt överenskommet
bestämmelserna i nämnda kungörelse skulle lända till efterrättelse,
hade leverantören varit bunden av kungörelsens föreskrifter rörande
prisbestämningen.

Härav framginge alldeles tydligt, att infordrandet av analysbevis
varit nödvändigt för att kunna konstatera, huruvida likviden skulle ske
enligt det i kontraktet bestämda å-priset eller huruvida prisreducering
med hänsyn till avvikelse från kungörelsens kvalitetsbestämmelser
borde ifrågakomma. I cirkulärskrivelse den 23 mars 1928 angående upphandling
av kolbränslen hade fortifikations- och intendentsdepartementen
föreskrivit, att över provning rörande kol och koks utfärdade bevis

159

eller avskrift därav jämte uträkning rörande prisavdrag och pristillägg
skulle vid insändandet av medelsredovisning bifogas vederbörlig räkning.

Analysbeviset skulle således rätteligen hava bifogats den räkning,
varå utbetalningen grundade sig, och måste, örn icke förr, betraktas såsom
offentlig handling då detsamma jämte medelsredovisningen insänts
till arméförvaltningen.

Av handlingarna i ärendet framginge emellertid, att den av Humble
den 11 juli 1930 till provningsanstalten avlåtna skrivelsen med begäran
örn analysbevis varit försedd med expeditionsmärke och att ärendet således
varit infört i det å expeditionen för avdelning IV förda diarium.
Det från provningsanstalten såsom svar härå inkomna tjänstemeddelandet
borde tydligen hava blivit infört i avdelningens diarium och härigenom
erhållit naturen av offentlig handling.

I instruktionen för statens provningsanstalt den 30 december 1922,
§ 2, stadgades visserligen, att resultaten av provning, som verkställts
för uppdragsgivares räkning, ej finge utan uppdragsgivarens samtycke
för annan än denne yppas, men denna bestämmelse syntes allenast hava
avseende å provningsanstalten och således ej gälla annan statens myndighet,
för vilkens räkning provning företagits.

På grund av vad sålunda anförts uttalade intendents- och civila departementen
såsom sin åsikt, att Humble förfarit felaktigt genom sin
vägran att mot lösen tillhandahålla bolaget avskrift av det ifrågakomna
analysbeviset, men finge departementen, vid det förhållande att bolaget
icke kunde anses hava lidit någon skada genom ifrågavarande förfarande,
hemställa, att den gjorda anmälan icke måtte föranleda någon
vidare åtgärd från militieombudsmannens sida. I

I skrivelse den 2 april 1931 till kaptenen Humble anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande.

Såsom skäl för Humbles åtgärd att, då bolaget i september 1930 anhållit
att mot lösen erhålla avskrift av ifrågavarande analysbevis, förvägra
bolaget detta, hade Humble i förklaring till militieombudsmannen
uppgivit, att beviset enligt Humbles mening icke vore att anse såsom
en offentlig handling, varjämte Humble åberopat att den koksleverans,
å vilken beviset hade avseende, ännu icke varit avslutad och att
det därför kunnat befinnas erforderligt att taga ännu en analys. Senare
hade Humble uttalat, att analysbeviset i fråga borde anses såsom
en offentlig handling först då det insändes till arméförvaltningen såsom
bilaga till verifikation. Dylikt insändande hade ägt rum i slutet
av november eller början av december 1930.

I ärendet vore utrett, att det analysbevis, varom vore fråga, av Humble
å tjänstens vägnar införskaffats från statens provningsanstalt för kon -

160

troll över att köks, som enligt upphandlingskontrakt i juni 1930 levererades
till regementet under sommaren samma år, var av leveransgill beskaffenhet.
Då handlingen således införskaffats för ett offentligt ärende
vid regementet, och då stöd för åsikten, att analysbeviset icke redan
då det ankom till regementet skulle varit en för allmänheten tillgänglig
offentlig handling, icke kunde hämtas vare sig från tryckfrihetsförordningen
eller från annan gällande författning, hade bolaget varit berättigat
att av Humble mot lösen erhålla den begärda avskriften. Det
förhållandet, att koksleveransen i september 1930 ännu icke varit avslu
tad, hade härvidlag varit utan betydelse. Humbles åtgärd att förvägra
bolaget avskriften hade sålunda enligt militieombudsmannens mening
varit stridande mot lag.

På grund av vad sålunda förekommit anmodade militieoinbudsman
nen Humble att, till ledning för militieombudsmannen vid företagande
av ytterligare åtgärd i ärendet, senast den 16 april 1931 till militieombudsmannen
inkomma med upplysning, huruvida Humble, sedan utred
ning numera skett, vore beredd att i fall, sådant som det föreliggande,
för framtiden förfara på sätt militieombudsmannen, enligt vad av denna
skrivelse framginge, ansett riktigt.

Med anledning härav anförde kaptenen Humble i skrivelse den 7 april
1931 till militieombudsmannen följande. Under åberopande av de skäl,
vilka motiverat Humbles handlingssätt och vilka under målets handläggning
av Humble förut angivits, vore det Humbles avsikt att i
framtiden förfara så, som av militieombudsmannens utredning framginge
borde hava skett i föreliggande fall. Humble ansåge sig sålunda
icke längre kunna hålla på sin åsikt, sedan det visat sig, att den saknade
stöd i gällande lag.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 11
april 1931, däri anfördes följande. Sedan kaptenen Humble i skrivelse
den 7 april 1931 förklarat det vara hans avsikt att för framtiden förfara
så, som enligt militieombudsmannens utredning i ärendet bort ske i före
varande fall, funne militieombudsmannen sig, med stöd av 5 § i den för
riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion, kunna låta bero vid
vad i ärendet förekommit.

Örn detta beslut underrättades kaptenen Humble och klaganden.

161

21. Obehörigt användande av enskilda lägerkassans medel för en

parkanläggning.

Under en av militieombudsmannen den 19 september 1930 företagen
inspektion av Smålands arméartilleriregemente antecknades följande.

Vid granskning av de till enskilda lägerkassans räkenskaper hörande
verifikationer uppmärksammades, att avsevärda utgifter bestritts av
kassan för en plantering eller mindre park. På frågor uppgav regementsintendenten
kaptenen J. K. Thorssell följande. Parken, som vore belägen
söder och väster örn kasernen, omfattade förutom gräsmattor och sandgångar
planteringar av rosenbuskar och andra prydnadsväxter samt en
vattendamm med änder, m. m. Parken vore tillgänglig för såväl manskap
som regementets övriga personal, men besöktes av manskapet i mycket
ringa utsträckning, något mer av underofficerarna och deras familjer.
Det vore först sedan början av år 1928 som kostnader i större omfattning
nedlagts å denna park. Kostnaderna hade burits huvudsakligen
av enskilda lägerkassan, i mindre utsträckning av regementets allmänna
lägerkassa. Dessförinnan hade de ringa utgifter, som ifrågakommit för
parken, bestritts från statsanslag.

På anmodan utfästa sig kaptenen Thorssell att med ledning av räkenskaperna
till militieombudsmansexpeditionen insända en uppgift angående
de belopp, som från och med år 1928 från enskilda lägerkassan utbetalts
för ifrågavarande parkanläggning, ävensom rörande beloppet av
kassans sammanlagda inkomster för åren 1928 och 1929 samt den gångna
delen av år 1930.

Med skrivelse den 24 september 1930 översände kaptenen Thorssell en
»Förteckning över utbetalningar 1928—1930 från A. 6:s enskilda lägerkassa
för parkanläggningen». Av förteckningen framgår:

att under år 1928 från kassan utbetalts, med början den 11 augusti
1928, i åtta poster för gödning, arbete, gräsfrö, växter m. m. tillhopa 408
kronor 60 öre;

att under år 1929 från kassan utbetalts i 35 poster för gödning samt
körning och annat arbete, gräsfrö, plantor, växter och grus, granitstolpar
(265 kronor), staket (1,774 kronor 75 öre), gjutning för staket (130
kronor) m. m. tillhopa 4,339 kronor 67 öre, därav till »A.-B. Skånska cementgjuteriet,
för dammbyggnaden 300 kronor 84 öre»; samt

att under år 1930, tiden till och med den 11 september, från kassan utbetalts
i 61 poster för gödning, målning och annat arbete, gräsfrö, plantor,
växter och grus, stolpar till staket (80 kronor), kopparsköldar på
grind (75 kronor), m. m. tillhopa 4,044 kronor 16 öre, därav till »A. 6:s
Tyganstalt, för dammanläggningen 282 kronor 70 öre».

Kaptenen Thorssell meddelade ock, att enskilda lägerkassans sammanlagda
verkliga inkomster och utgifter utgjort följande belopp:

1 I — Militieowbudsmnnnewt ämbel.tberällelse

162

inkomster, kr. utgifter, kr.

1929 .......................

1930 (t. o. m. u/8)

1928 ........

19,216:n 19,062: 05

11,397:05 19,983:97

13,076:15 11,282:51

1 skrivelse den 25 september 1930 anmodade militieombudsmannen regementschefen
— under hänvisning till § 2 i kungl, brevet den 24 november
1922 angående användandet och redovisningen av truppförbandens en
skilda lägerkassor (T. L. 1922 A nr 47), jämförd med § 10 i kungörelsen
den 5 december 1919 (nr 849) angående användandet och redovisningen
av truppförbandens allmänna lägerkassor — att till militieombudsmannen
avgiva yttrande i ärendet och därvid foga yttrande jämväl
av vederbörande regementsintendent. I regementschefens yttrande
skulle angivas de tider på dagen, varunder regementets manskap, före
tapto, i regel vore fritt från tjänstgöring, samt de tider på dagen, varunder
manskapet hade tillträde till parkanläggningen i fråga.

Med anledning härav anförde regementschefen översten J. G. Sylvan
i skrivelse den 15 oktober 1930 i huvudsak följande.

Regementets kasernetablissement vore beläget mellan vägen Jönköping—Nässjö
och en skogbevuxen ravin, genomfluten av en bäck. Utmed
ravinens ena sida växte sekelgamla ekar, och därstädes vöre belägen
den av Jönköpingsborna fordom högt uppskattade »österbrunn». Ravinen
hade vid tiden för kasernetablissementets tillkomst inplanterats
med bok, ek samt diverse prydnadsträd och buskar, varjämte en damm
där anlagts genom uppdämning av bäcken, enligt uppgift ursprungligen
avsedd såsom vattenreservoar vid eldsvåda. Gångar hade anlagts,
och det hela hade ordnats som park.

Då arméartilleriregementet den 1 januari 1928 övertagit kasernetablissementet,
hade dammen till större delen varit igenslammad, gångarna
mer eller mindre igenvuxna samt dikningen försummad. Det hela hade
gjort ett ovårdat intryck. Den ordnade delen av parken hade varit upplåten
endast åt officerare och underofficerare samt varit uppdelad dem
emellan medelst ett taggtrådsstängsel. Underhållet syntes hava bekostats
av allmänna lägerkassan, medan den enskilda lägerkassan bestritt
utgifterna för mindre planteringar omkring själva byggnaderna.

Emellertid hade underofficerarna gjort framställning örn tillträde till
parken i dess helhet, under det att regementschefen däremot ansett, att
en dylik plantering borde vara gemensam för regementets hela personal,
då utgifterna för densamma bekostades av kronan och parken icke
kunde anses äga något samband med inom kasernen befintliga bostadslägenheter
för befälet. Planteringen vore dessutom belägen intill marketenteriet,
regementets idrottsbana läge mitt emot på andra sidan ravinen,
och lämplig väg till idrottsbanan ginge över ravinen.

Då härtill kommit, att allmänna lägerkassans medel redan då varit

163

otillräckliga för bestridande av kostnaderna för planteringens underhåll;
att kassans inkomster undan för undan minskades genom regementets
motoriseiing, och att tilldelat antal tjänstgöringsdagar för ersättningsreservister
icke medgåve underhållsarbetets utförande med militär personal,
så hade det synts regementschefen lämpligt att ordna anläggningen
huvudsakligen till manskapets nytta och trevnad med platser för
idrott, dans m. m. Härigenom hade utgifterna för iständsättandet och
underhållet bort kunna påföras järnvä! den enskilda lägerkassan.

I den plan, som regementschefen uppgjort för anläggningen, hade ingått
densammas utvidgning med ett icke underhållet område — en numera
icke använd ridbana — begränsat av spårvägslinjen; uppförandet
av stängsel längs denna; upprensning av dammen och dikena; inplantei
ing av en del träd och perenna växter samt planering av gångar, särskilt
inom områdets östra del. Dessa arbeten vore nu slutförda. Öppna
platser funnes, avsedda för en dansbana, en kägelbana och eventuellt en
tennisbana. Intresset för den senare syntes emellertid icke vara stort.
Regementschefen hade därför tänkt låta densamma utgå. Dans- och
kägelbanor hade regementschefen avsett låta komma till utförande, i
den mån enskilda lägerkassans inkomster därtill lämnade medel, och utan
att använda kassans i obligationer placerade tillgångar, vilka avsåges
att utgöra en reserv för marketenterirörelsen.

Genom regementsorder den 19 och den 26 mars 1929 hade utfärdats
ordningsföreskrifter och hade planteringen upplåtits till användning av
regementets hela personal, vilket även angåves i regementsinstruktionen.
Officerare begagnade sig därav i mycket ringa utsträckning, underofficerare
med familjer något mera, beroende på att en lekplats med
grushög, gungor m. m. för barn sedan gammalt läge inom området.
Manskapets besök i anläggningen varierade givetvis mycket med årstiderna
och ägde i regel rum först efter slutad tjänstgöring för dagen. Med
hänsyn till kasernetablissementets belägenhet på en kilometers avstånd
från staden och den förkortade arbetstiden med ledighet för truppen i
allmänhet efter kl. 5 e. m. syntes det regementschefen emellertid vara av
stor betydelse, att truppen hade möjlighet att vistas på en trevlig plats
i det fria i kasernens omedelbara närhet, även örn envar, såsom här vore
fallet, ägde frihet att utan särskilt tillstånd vistas i staden kl. 12 middagen
1,30 e. m. samt kl. 5 e. m.—tapto, i den mån han därunder vore
tjänstfri. Underhållandet av detta område i ett tillfredsställande skick
syntes regementschefen också vara ägnat att uppfostra manskapet till
ordning och belevenhet, i det att all skadegörelse å anläggningen •— brytning
av kvistar, blommor, utskärande av initialer m. m. ft träd och bän
kar, kringkastande av papper o. s. v. — vöre förbjuden, vilket förbud
också, upprätthölles.

Den årliga underhållskostnaden för anläggningen med dans- och kägelbanor
beräknade regementschefen lill 2,500 kronor, därav 1.500 kronor

164

till avlöning åt en civil trädgårdsarbetare under 9—10 månader. Till
huru stor del den allmänna lägerkassan kunde bidraga till täckande av
denna utgift, vore beroende på den utsträckning, vari sådana utgifter,
som kunde föras å båda kassorna, t. ex. tillhandahållande av för tandvård
avsedda borstar jämte tandkrita, fördes å allmänna lägerkassan.

Enskilda lägerkassans inkomster beräknades framdeles komma att uppgå
till cirka 6,000 kronor för år. De av regementsintendenten avgivna
sammandragen för åren 1928—1930 angåve högre siffror. Detta torde
huvudsakligen bero på att regementet år 1928 övertagit såväl förutvarande
Smålands artilleriregementes som förutvarande Positionsartilleriregementets
enskilda lägerkassor med skyldighet att fullgöra kassornas
förpliktelser. Från det förstnämnda regementet hade sålunda i tillgångar
mottagits 10,442 kronor 99 öre samt i skulder, betalda under
1928, 3,689 kronor 79 öre. Det sistnämnda truppförbandet hade i tillgångar
lämnat 6,643 kronor 92 öre, från vilka avgått av Kungl. Maj.t
bestämd ersättning örn 2,768 kronor 26 öre till marketenteripersonalen.
Till enskilda lägerkassan inreverserade medel från marketenterirörelsen
hade dessutom under de gångna åren varit något högre, än som beräknats
ingå i kassans ovan angivna årsinkomst, 6,000 kronor, enär handelslagret
successivt avsevärt minskats såsom en följd av den minskade
omsättningen efter genomförandet av 1925 års försvarsordning och därigenom
överflödigt rörelsekapital ingått till lägerkassan.

Slutligen framhölle regementschefen, att han vid beslutandet av dessa
utgifter varit övertygad örn att de finge utgå ur enskilda lägerkassan,
enär han tidigare under sin tjänstetid beslutat utgifter ur samma
kassa till liknande ändamål, utan att detta hittills föranlett anmärkning,
vare sig från vederbörande arméfördelningschef eller från militieombudsmannen.

På grund av det sålunda anförda hemställde regementschefen, att militieombudsmannen
måtte finna utgifterna för omförmälda parkanläggning,
huvudsakligen avsedd för manskapet, vara av sådan natur, att de
jämlikt gällande reglemente för enskilda lägerkassan kunde av denna
bestridas, i den mån allmänna lägerkassan icke lämnade tillgång därtill.

Vid regementschefens skrivelse hade fogats:

1) utdrag av en av regementschefen undertecknad regementsorder den
19 mars 1929, nr 23, vari under punkt 25 anbefallts följande:

»Växter och blommor, utplanterade inom kasernområdet eller inom
regementets parkanläggning, äro avsedda till gemensam trevnad och få
icke avbrytas (plockas), även örn desamma förekomma i gräsmattor och
på jordsläntor (snödroppar, krokus, tusenskönor, gullvivor m. fl.). Inom
kasernetablissementet bosatta underofficerare torde benäget tillhålla
sina barn att icke överträda dessa föreskrifter, då dessa uppehålla sig
utanför den åt dem särskilt anvisade lekplanen.»

2) utdrag av en av regementschefen undertecknad regementsorder den
26 mars 1929, nr 25. däri under punkt 12 anförts följande:

165

»Regementets parkanläggning är öppen för regementets hela personal
med familjer, dock att barn, som icke åtfölja sina föräldrar, äga uppehålla
sig endast å den för barnen anvisade lekplatsen.

Till komplettering av reg.o. nr 23/1929, p. 25, uppmanas en var att skydda
fågellivet i dammen.»

Vidare var vid regementschefens skrivelse fogat yttrande av kaptenen
Thorssell, som däri anförde: Då parkanläggningen vore upplåten åt regementets
hela personal och då underhållet av anläggningen hestredes av
allmänna lägerkassan så långt ske kunde, hade kaptenen icke funnit skäl
att motsätta sig regementschefens beslut att utanordna ytterligare behövliga
medel ur enskilda lägerkassan jämlikt föreskrifterna i kungl,
brevet den 24 november 1922.

Då regementschefens yttrande icke innehöll upplysning örn de tider på
dagen, varunder regementets manskap hade tillträde till parkanläggningen
i fråga, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 17 oktober
1930 regementschefen att meddela militieombudsmannen den önskade
upplysningen, varefter regementschefen i skrivelse den 18 i samma
månad meddelade, att parkanläggningen vore tillgänglig för manskap
liksom för övrig personal utan inskränkning från revelj till tapto.

I skrivelse den 27 oktober 1930 till arméförvaltningens intendents- och
civila departement anhöll militieombudsmannen, att departementen ville
avgiva utlåtande i ärendet.

Departementen avgåvo det begärda utlåtandet i skrivelse den 7 april
1931, och voro vid skrivelsen fogade dels ett från chefen för Östra brigaden
generalmajoren friherre A. G. A. Leijonhufvud av intendentsdepartementet
infordrat yttrande, dagtecknat den 4 mars 1931, dels ock ett
av brigadchefen från regementschefen infordrat yttrande av den 10 februari
samma år.

I sist berörda yttrande anförde regementschefen bland annat följande.

Av regementets räkenskaper för åren 1928—1930 framginge, att de kostnader,
som från allmänna lägerkassan — tit. 484 — bestritts för park -

anläggningen, utgjort:

år 1928 .......................................... kronor 2,538:35

» 1929 .......................................... » 1,093: 40 och

» 1930 intill den 31 oktober .................. » 823: 70.

Dessa kostnader vore av enahanda slag som de av enskilda lägerkassan
under samma tid bestridda.

Samtliga utgifter å tit. 484 hade utgjort:

år 1928 ......................................... kronor 3,089:35

» 1929 ......................................... » 1,494: 55 och

» 1930 intill den 31 oktober ................... » 1,348: so.

Förutom det av regementschefen i yttrandet till militieombudsmannen
åberopade förhållandet, att regementschefen tidigare beslutat liknande

166

utgifter från enskilda lägerkassan utan att detta föranlett erinran från
militieorabudsmannens sida, syntes regementschefen att stöd för denna
hans uppfattning jämväl förefunnes i ett kungl, brev av den 16 december
1927, enligt vilket torde hava medgivits, att viss del av föra tvärån
de Andra livgrenadjärregeinentets enskilda lägerkassa finge användas
till underhåll av parkanläggningen m. m. vid nuvarande Livgrenadjärregementet.
Detta Kungl. Maj:ts medgivande syntes regementschefen vara
prejudicerande för användningen av enskilda lägerkassans medel för
ändamål, varom här vore fråga.

Slutligen anförde regementschefeu, att engångsutgifterna för själva
anordnandet av parken, såsom regementschefen tänkt sig denna, nu vore
gjorda. Framdeles gällde det endast kostnaderna för anläggningens un
derhän, så att parken förbleve i värdigt skick.

Efter uppförandet av dans- och kägelbanor m. m., för vilka kostnaderna
syntes kunna bestridas av enskilda lägerkassan, torde platsen säkerligen
bliva till stor trevnad, särskilt för manskapet.

Brigadchefen g ener dm a j oren friherre Leijonhufvud anförde bland an
nät följande.

Av såväl regementschefens till militieombudsmannen avgivna yttran
de som av den till brigadchefen insända förklaringen framginge, dels
att den av regementschefen företagna iståndsättningen och utvidgnin
gen av parkområdet tillkommit i första hand för att bereda manskapet
nytta och trevnad, vilket underströkes därav, att avsikten vore att inom
parkområdet även anlägga för manskapet avsedda dans- och kägelbanor
m. in., för vilka plats reserverats, dels även att kostnaderna för parken,
sedan regementet övertagit densamma, bestritts med omkring en tredjedel,
eller 34 procent, från regementets allmänna lägerkassa. I kungörelsen
den 5 december 1919 (nr 849) angående användandet och redovisningen
av truppförbandens allmänna lägerkassor, § 10, angåves visserligen att
allmänna lägerkassans besparingsmedel finge användas till utgifter för
truppförbandets gemensamma bästa, bland annat för anläggning och underhåll
av parker och planteringar, under det att i kungl, brevet den
24 november 1922 (T. L. A sid. 287), § 2, användningen av enskilda lägerkassans
medel icke specificerades till vissa ändamål, utan endast föreskreves.
att enskild lägerkassas medel finge användas allenast för beredande
av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande truppförband.
Att enskilda lägerkassan i detta fall tagits i anspråk i den mån medel
icke förefunnits å allmänna lägerkassan — med tanke på att bereda manskapet
nytta och trevnad, ansåge brigadchefen av regementschefens förklaringar
otvetydigt framgå. Brigadchefen holle emellertid även före,
att den ovannämnda bestämmelsen örn enskilda lägerkassans användning
icke vore avsedd att tolkas så, att kassan icke skulle kunna tagas i
anspråk till anordningar för manskapets nytta och trevnad, därest därigenom
någon glädje även skulle ilian särskilda kostnader beredas övrig

167

personal vid regementet. En motsatt tolkning syntes brigadchefen vara
otidsenlig och skulle säkerligen lå vittgående konsekvenser. Exempelvis
kunde anföras, hurusom truppförbandens filmapparater och -utrustning
såsom regel bekostades från enskilda lägerkassorna. Med den inne
börd, som syntes läggas i orden »må användas allenast» o. s. v. enligt det
i remisshandlingen påtalade förhållandet, skulle icke uågon personal
utom manskapet vid ett regemente kunna beredas samma tillfälle som
manskapet att åse en filmförevisning, ehuru några särskilda kostnader
härigenom icke åsamkades lägerkassan. På samma sätt skulle en park
eller plantering, som vore anlagd med hänsyn till manskapets nytta och
trevnad, icke kunna beträdas av andra än manskapet, vilket ej syntes
vara meningen.

Det vore även vid andra truppförband än arméartilleriregementet,
som enskilda lägerkassans medel tagits i anspråk för parkanläggningar.
Sålunda funnes vid Livgrenadjär regementet en parkanläggning med
grenadjärtorp, fågeldammar, planteringar m. m., som ursprungligen anlagts
av förutvarande Andra livgrenadjärregementet, varvid även medel
från enskilda lägerkassan tagits i anspråk. Ifrågavarande parkanläggning
underhålles numera huvudsakligast med medel, som tillhört
sistnämnda regementes enskilda lägerkassa. Genom kungl, brev den 16
december 1927 hade nämligen Kungl. Majit, efter förslag från arméförvaltningens
fortifikations-, intendents- och civila departement, förordnat
att från dåvarande Andra livgrenadjärregementets enskilda lägerkassa
skulle högst 40,000 kronor avsättas till en fond med ändamål att
bestrida kostnaderna för underhåll och utveckling av det Livgrenadjärregementet
nu tillhöriga parkområdet. Till denna park hade icke endast
regementets manskap utan även såväl all övrig personal med familjer
som den civila befolkningen fritt tillträde. Parken hade också visat
sig vara till allmän glädje och trevnad, icke minst för manskapet.

Brigadchefen holle sålunda före att regementschefen i här anmärkt
fall tagit i anspråk medel från enskilda lägerkassan för ett behjärtansvärt
ändamål och enligt tidigare godkända principer.

Med anledning av det anförda anhölle brigadchefen, att ärendet icke
måtte föranleda någon annan intcndentsdepartementets vidare åtgärd
än att hos militieombudsmannen föreslå, att ärendet måtte med de gjorda
utredningarna få bero.

Intendents- och civila departementen anförde för egen del följande.

Departementen ansåge användandet av enskilda lägerkassans medel
för ifrågavarande ändamål icke stå i full överensstämmelse med de i kungörelsen
den 5 december 1919 och kungl, brevet den 24 november 1922 givna
bestämmelser angående användandet och redovisningen av truppförbandens
allmänna och enskilda lägerkassor. Enligt 10 § i nämnda kungörelse
finge allmänna lägerkassans besparingsmedel tagas i anspråk
för sådana utgifter för truppförbandets gemensamma bästa, som avsåge

168

bland annat förskönandet av kasern- och lägerområdet, såsom anläggning
och underhåll av parker m. m. Enskilda lägerkassans medel finge
däremot användas allenast för sådana utgifter, som avsåge beredande av
nytta och trevnad för manskapet. Även örn i detta stadgande icke kunde
läggas den betydelsen, att enskilda lägerkassans medel ej linge användas
till andra anordningar än sådana, som komma uteslutande manskapet
till nytta och trevnad, torde man dock med stadgandet hava åsyftat
att anordningarna skulle vara av sådan natur, att de huvudsakligen avsåge
beredande av nytta och trevnad för manskapet. Detta torde knappast
kunna påstås beträffande en parkanläggning och särskilt icke beträffande
den ifrågavarande, örn vilken särskilt blivit upplyst, att den
endast i ringa utsträckning besöktes av manskapet. Härtill komme att
direkt hänvisning i nämnda kungörelse givits rörande användning av
allmänna lägerkassans besparingsmedel just för det ändamål, varför enskilda
lägerkassans medel här i så betydlig omfattning tagits i anspråk.
Det av regementschefen och hrigadchefen till stöd för uppfattningen örn
det berättigade att använda lägerkassans medel på sätt som skett åberopade
kungl, brevet den 16 december 1927, enligt vilket Kungl. Maj:t medgivit
att av besparingar å förutvarande Andra livgrenadjärregementets
enskilda lägerkassa ett belopp av 40,000 kronor finge avsättas till en fond
för bestridande av kostnaderna för underhåll och utveckling av ett nämn
da regemente då tillhörigt parkområde, hade icke någon som helst betydelse
för avgörande av ifrågavarande ärende, då beslutet örn användandet
av enskild lägerkassas medel i nämnda fall meddelats av Kungl.
Maj:t och avsett disposition av enskilda lägerkassan vid ett indraget
truppförband.

Av regementschefens yttrande i ärendet framginge, att några ytterligare
engångskostnader för anordnande av ifrågavarande parkanläggning
icke vidare vore att förvänta, utan att allenast utgifter för densam
mas underhåll för framtiden kunde ifrågakomma. Huruvida regementschefen
tänkt sig, att dessa utgifter skulle bestridas av enskilda lägerkassans
tillgångar eller med andra medel framginge icke fullt tydligt; och
hade departementen fördenskull i särskild skrivelse till regementschefen
den 7 april 1931 erinrat denne därom, att enskilda lägerkassans medel
icke finge tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål i större omfattning
än som kunde anses motsvara de syften, som nämnda kassa vore avsedd
att tillgodose.

I sin förenämnda skrivelse hade regementschefen vidare satt i fråga
att använda enskilda lägerkassans medel för uppförande av dans- och
kägelbanor inom området, och hade departementen med anledning därav
i sin skrivelse till regementschefen såsom sin mening uttalat, att enskilda
lägerkassans medel finge användas för ifrågavarande anordningar
endast under den förutsättning att desamma huvudsakligen avsåges
för begagnande av manskapet.

169

På grund av vad sålunda förekommit hade departementen, som icke
kunde underlåta att såsom sin mening uttala, att regementschefens åtgärd
att använda en så betydlig del av enskilda lägerkassans medel
för ifrågavarande ändamål, som här skett, enligt departementens åsikt
vore anmärkningsvärd, likväl ansett sig böra hemställa, att militieombudsmannen
måtte låta vid de gjorda utbetalningarna hero.

I skrivelse den 16 juni 1931 till dåvarande regementschefen översten
J. G. Sylvan anförde militieombudsmannen följande.

På sätt tidigare anförts stadgades i § 2 i kungl, hrevet den 24 november
1922 angående användandet och redovisningen av truppförbandens
enskilda lägerkassor, att sådan kassas medel finge användas allenast för
beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande truppförband.
De ändamål, för vilka dylik kassas medel finge användas, hade
icke detaljerat angivits.

Med det nyss åberopade stadgandet borde jämföras bestämmelserna i
§ 10 i kungörelsen den 5 december 1919 angående användandet och redovisningen
av truppförbandens allmänna lägerkassor, enligt vilka bestämmelser
sådan kassas besparingsmedel finge av chef för regemente eller
kår användas till utgifter för truppförbandets gemensamma bästa i vissa
särskilt angivna avseenden, nämligen bland annat till

a) befrämjande av idrotten vid truppförbandet (närmare angivna
ändamål);

b) förskönande av kasern- eller lägerområdet: anläggning och underhåll
av parker och planteringar med tillhörande materiel, redskap, inhägnader
och parkmöbler m. m.;

c) nöjes-, bildnings- och trevnadsanordningar (närmare angivet);

g) andra anordningar eller ändamål, som bereda gemensam nytta eller
trevnad för all personal vid truppförbandet och för vilka medel icke blivit
i stat eller eljest anvisade.

Korteligen kunde innehållet i de nämnda stadgandena uttryckas så, att
enskild lägerkassas medel finge användas endast för manskapets nytta
och trevnad, allmän lägerkassas besparingsmedel åter för truppförbandets
gemensamma bästa.

Delvis torde samma slag av anordningar kunna vidtagas med användande
av enskilda kassans och av allmänna kassans medel, men anordningen
borde då genom sättet för dess vidtagande framstå, i förra fallet
såsom en anordning för manskapet och i det senare såsom en anordning
för hela förbandet.

Vad särskilt anginge en sådan åtgärd som att anlägga en park vid kasernetablissementet,
vore det uppenbart att en dylik anläggning enligt
författningarnas ordalag och syfte väl lämpade sig att utföra med me -

170

del ur allmän lägerkassa, i den män anläggningen ur andra synpunkter
ansäges böra komma till stånd. En sådan anläggning bleve en vege
mentets park. En park, anlagd med anlitande huvudsakligen av en
skilda kassan, bleve däremot, örn anläggandet skulle anses berättigat,
en manskapets park. Det kunde emellertid i allmänhet icke anses lämpligt,
att ett område — örn det till sin storlek vore av någon betydenhet
— intill kasernetablissementet avskildes såsom upplåtet endast eller huvudsakligen
åt manskapet. Anläggandet av manskapspark torde således
i allmänhet över huvud ej vara lämpligt.

Med det senast anförda torde den åsikten vara väl förenlig, att mindre
omfattande planterings- eller prydnadsanordningar kunde med anlitande
av enskilda lägerkassans medel vidtagas å sådan plats intill kasernetablissementet,
som kunde betraktas såsom en manskapets särskilda
samlingsplats, exempelvis intill marketenteriet eller å plats, där manskapet
eljest plägade vila eller åhöra regementsmusik.

I detta sammanhang torde något böra beröras spörsmålet huruvida en
anordning, vidtagen på enskilda lägerkassans bekostnad, rätteligen icke
borde — ens då särskild kostnad därigenom ej uppstode — få komma ari
nan personal å förbandet än manskapet tillgodo.

Givet vore, att bestämmelsen i omförmälda § 2 i kungl, brevet icke
borde erhålla en sådan tillämpning, att förbandets övriga personal förhindrades
att, för samtliga fall och under alla omständigheter, få glädje
av en anordning, som vidtagits för manskapets nytta eller trevnad. Man
torde emellertid böra skilja mellan olika anordningar och sträva efter en
förnuftig tillämpning för varje särskilt fall. Vissa anordningar vore
otvivelaktigt av den beskaffenhet, att desamma mer eller mindre miste
sin lockelse för manskapet, därest även befälet begagnade sig därav. Örn
exempelvis en för manskapet inrättad dansbana skulle, vid ofta upprepade
tillfällen, samtidigt i större utsträckning användas även av befälet,
syntes militieombudsmannen sannolikt, att många bland manskapet
skulle känna sig mindre obesvärade och tillfreds på platsen, och, om tillfälle
gåves, söka sig till en annan dansbana. Likaså torde en med enskilda
lägerkassans medel och således för manskapet anlagd och avsedd
park, örn densamma foges i anspråk även av befälet vid truppförbandet,
för manskapet mista en del av sin lockelse, i det att vistelsen där för
många bland manskapet bleve förenad med en viss känsla av ofrihet och
tvång.

Däremot syntes exempelvis för det fall att biografföreställningar anordnades
för manskapet på enskilda lägerkassans bekostnad, det i allmänhet
icke vara ägnat att minska manskapets trevnad, därest även befälet
i viss utsträckning bereddes tillfälle att närvara vid föreställningarna.

Vad härefter anginge den ifrågavarande, vid Smålands armérartilleriregemente
verkställda parkanläggningen syntes — oavsett vad som va -

171

rit avsikten med parkens anläggande —- de av regementschefen från oell
med år 1928 och intill senaste tid vidtagna åtgärderna utvisa, att vid
regementet anlagts en regementets park i motsats till en manskapets
park. I vad män åtgärder, som framdeles kunde komma att vidtagas,
kunde härutinnan förändra parkens karaktär, torde icke nu kunna tillförlitligen
bedömas. Det nu föreliggande resultatet av åtgärderna för
parkanläggningen vore således en anordning, som kunde anses typisk
för en verksamhet på allmänna lägerkassans bekostnad.

De av regementschefen hittills vidtagna åtgärderna för parkanlägg
ningen — utvidgningen med det förut såsom ridbana använda området;
uppförandet kring en del av parken av ett dyrbart stängsel med grind
inom granitstolpar, prydd med koppar sköldar; inplantering av träd
och perenna växter i stor omfattning; planering av gångar — torde samt
liga få anses välbetänkta och lämpliga, därest det gällt att anordna en
regementets park. För förverkligande av en avsikt att inrätta en manskapspark
torde däremot ett annat förfaringssätt bort komma till användning.
Sådana åtgärder, som särskilt berett manskapet trevnad, såsom
anordnandet av dans- och kägelbanor, anordningar vilka ännu efter
nära 31U år icke färdigställts, syntes då bort företagas utan dröjsmål.
En utökning av det redan tidigare använda parkområdet torde för inrättande
av manskapspark icke varit lämplig. Inplantering av träd och
växter ävensom planering av gångar syntes för sådant ändamål ej bort
ske i nämnvärd omfattning, därest man tager i betraktande å ena sidan
kostnaden för dessa åtgärder och å andra sidan det mått av ökad trevnad,
som därmed skulle beredas manskapet. Att märka vore nämligen,
att platsen i fråga, effei- vad militieombudsmannen vid besök iakttagit,
även med frånseende av de särskilt vidtagna inplanteringarna m. m. vore
synnerligen vacker.

Det finge i detta sammanhang beträffande de belopp, som år 1929 och
år 1930 intill hösten samma år från de två kassorna vid regementet nedlagts
å parkens anläggande, framhållas följande siffror. Av de under
år 1929 därå nedlagda medlen, tillhopa 5,433 kronor 7 öre, hade ett belopp
av 1,093 kronor 40 öre eller omkring 20 procent utgjort allmänna
lägerkassans besparingsmedel och 4,339 kronor 7 öre eller omkring 80
procent enskilda lägerkassans medel. Motsvarande siffror för nämnda
del av år 1930 vore: sammanlagda kostnader 5,538 kronor 71 öre, därav
från allmänna lägerkassan (under tiden intill den 31 oktober) 1,494 kronor
55 öre eller omkring 27 procent och från enskilda lägerkassan (under
tiden intill den 11 september) 4,044 kronor 16 öre eller omkring 73
procent. Med hänsyn till de olika slutpunkterna för de jämförda tidsperioderna
under år 1930 vore emellertid troligen siffrorna för detta år
något missvisande. Siffran 27 procent för allmänna kassan torde vara.
något för hög och siffran 73 procent i motsvarande mån för låg.

Av regementsordern den 26 mars 1929, varigenom parken förklarats

172

vara öppen för regementets hela personal, syntes kunna dragas den slutsats,
att manskapet icke tidigare ägt tillträde till parken. Därest slutsatsen
vore riktig, vore detta förhållande i och för sig synnerligen anmärkningsvärt,
särskilt som parken dittills underhållits av allmänna
lägerkassan eller med rena statsmedel och, under cirka ett halvt år före
regementsorderns utfärdande, rent av delvis med enskilda lägerkassans
medel.

Sedan nu stora kostnader huvudsakligen av enskilda lägerkassans medel
nedlagts å området, inställde sig spörsmålet huru valuta för dessa
kostnader skulle i största möjliga mån kunna föras manskapet till godo.
Detta torde bäst ske genom att sådana anordningar vidtoges, som vore
särskilt ägnade att tilltala manskapet och draga detsamma till parken.
Uppförandet av dans- och kägelbanor — som regementschefen uppgivit
sig hava planerat — måhända också av en marketenteriets kiosk för försäljning
av läskedrycker och andra varor, som vöre begärliga för manskapet
under vistelse i parken, syntes vara ett verksamt medel att nå
dessa syften. Det kunde ifrågasättas, huruvida ej kostnaden för dessa
och möjligen andra liknande anordningar rättvisligen borde bäras av
regementets allmänna lägerkassa, vartill i så fall finge sökas Kungli
Maj:ts tillstånd. Motivet för en sådan kostnadsfördelning skulle vara en
önskan att åstadkomma ett slags kvittning mellan de belopp, som sålunda
skulle utgå från aUmänna kassan, och en del av de utbetalningar,
som redan skett från enskilda kassan för ändamål, för vilket i stället
allmänna kassan vore avsedd.

Frågan huruvida medel ur enskilda lägerkassan finge tagas i anspråk
för underhåll av parken syntes väsentligen bero på vilken karaktär parken
ägde under den tid, som underhållet avsåge. Så länge parken, såsom
nu, vore att anse såsom en regementets park, syntes det icke tillåtligt
att för underhållet i någon avsevärdare mån anlita enskilda lägerkassans
medel, synnerligast i betraktande av de stora belopp, som därav
redan använts för parkens anläggande.

På grund av vad militieombudsmannen i det föregående anfört funne
militieombudsmannen regementschefens under åren 1929 och 1930 fattade
beslut att i den omfattning, som förekommit, taga regementets enskilda
lägerkassas medel i anspråk för anläggning och utvecklande av
ifrågavarande park — mot vilka beslut vederbörande föredragande ej anmält
reservation — icke stå i överensstämmelse med gällande bestämmelser
rörande användningen av sådan kassas medel, utan funne militieombudsmannen
fastmer samma beslut vara oriktiga och anmärkningsvärda.
Med stöd av 5 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen
ansåge militieombudsmannen sig dock kunna med dessa erinringar
låta bero vid vad i ärendet förekommit.

173

Regementschefen anmodades att giva kaptenen Thorssell del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift av samma skrivelse tillställdes
jämväl arméförvaltningens intendents- och civila departement för kännedom.

22. Personbilar, inköpta för enskild läg-erkassas medel utan arméförvaltningens
tillstånd, hava använts (delvis) för oiflcerares tjänsteresor
utan att ersättning härför utgått till lägerkassan.

Under en av militieombudsmannen den 18 september 1930 företagen
inspektion av Jönköpings-Kalmar regemente antecknades följande.

Vid granskningen av enskilda lägerkassans räkenskaper uppmärksammade
militieombudsmannen vissa utgifter för en kassan tillhörig
automobil. På frågor uppgav regementsintendenten kaptenen S. Brogren
härutinnan följande. Kassan hade år 1929 inköpt en automobil
för omkring 6,000 kronor. Bilen användes huvudsakligen för två ändamål.
Den begagnades i första hand vid utbildning av ett antal underbefäl
av manskapet, huvudsakligen furirer, till chaufförer, varmed avsågs
att förbättra de utbildades utsikter till lämplig civilanställning efter
avgången ur militärtjänst. Såsom instruktör anlitades en vid regementet
anställd civil reparatör, vilken meddelade undervisningen utom
tjänstetid och för sin undervisning erhöll gottgörelse av kassan. Utbildningskurserna
vore mycket eftersökta av underbefälet. Vidare användes
automobilen av regementschefen och övriga regementsofficerare
vid resor i tjänsten för rekognoscering och planläggning av övningar.
Någon ersättning för dessa resor utginge icke till enskilda lägerkassan.
Bensin och olja till bilen under resorna bekostades dock av vederbörligt
övningsanslag. Före inköpet av omförmälda automobil hade kassan
varit ägare av en annan bil, som inköpts år 1926 för omkring 3,000 kronor.
Denna senare bil hade icke använts för chaufförsutbildning utan
endast för regementsofficerarnas resor för omförmälda ändamål.

På anmodan utfästa sig kaptenen Brogren att till militieombudsmansexpeditionen
insända uppgift örn den av kassan ägda automobilens inköpspris
samt om utgifterna för densamma efter inköpet.

Från kaptenen Brogren inkom sedermera en den 22 september 1930
dagtecknad handling av följande lydelse:

»Uppgift

å kostnader för en vid I. 12 befintlig, lägerkassan tillhörig personbil (utgifter
efter november 1928).

Personbil, ’Buick\ inköpt i november 1928 med utbyte av en år 1926
inköpt begagnad bil ’Auburn\ mellanavgift .......... kronor 5,000: —

174

Bilskatt (1928—1930) ............. Försäkringar.............	kronor	309: 0/1/1.
Snökedjor och diverse reparationer ...........	»	169:50
Bilkurser för underbefäl 1929 och 1930: lärarearvoden ................ 865" bensin och olja ......................... 295* 90	»	1,160: »1
Inkvartering och underhåll av chaufför vid körning utom förläggningsorten (beloppet felaktigt avfört å enskilda lägerkassan) .....................	»	17:—

Summa kronor 6,901: 26.»

Med anledning av vad sålunda förekommit därom, att ifrågavarande
två enskilda lägerkassan tillhöriga automobiler av officerare vid regementet
använts för resor i tjänsten utan att ersättning därför utgått till
kassan, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 25 september
1930 regementchefen att till militieombudsmannen avgiva yttrande i
ärendet och därvid foga dels yttrande jämväl av vederbörande regementsintendent,
dels ock uppgift, avfattad med ledning av räkenskaperna,
å samtliga de belopp — jämväl inköpssumman — som under åren
1926—1928 utbetalts från enskilda lägerkassan för den år 1926 inköpta
automobilen.

Med skrivelse den 7 oktober 1930 översände regementschefen dels en
av kaptenen Brogren den 26 september 1930 dagtecknad uppgift å kostnaderna
för den i augusti 1926 inköpta personautomobilen. dels ock ett av
Brogren den 7 oktober 1930 avgivet yttrande i ärendet.

Nyssberörda uppgift var av följande lydelse:

»Uppgift

ä kostnader för en av I. 12:s enskilda lägerkassa i augusti 1926 inköpt
personautomobil.

Personbil, ''Auburn’, begagnad, inköpt augusti 1926 .... kronor 3,600: —

Besiktnings- och registreringskostnader ................ » 32:_

Försäkringar ........................................... » 254: m

Skat* ................................................... » 128:-

Reparationer och tillbehör .................... » 97c.

Summa kronor 4,289:35.

Utgifterna avse tiden augusti 1926—november 1928.»

Kaptenen Brogiens yttrande var av följande lydelse: Anledningen till
att personbilarna använts i tjänsten för vissa rekognoscerings- m. fl. resor
utan att ersättning därför till lägerkassan erlagts, berodde på att
lägerkassan enligt av arméförvaltningens civila departement givna bestämmelser
icke finge driva affärsrörelse av nämnda art. Skulle ersättning
erlagts till lägerkassan för nämnda resor, bade förhållandet givet -

175

vis fått karaktär av affärsrörelse. Det kunde synas, som om lägerkassan
på så sätt fått vidkännas obehöriga kostnader i form av slitage. Detta
torde dock få anses såsom tämligen skenbart. Dels hade bilens användning
för ifrågavarande resor varit av vida mindre omfattning än för
ckaufförsutbildning, dels kunde bilen härigenom icke sägas hava undergått
värdeminskning. Att bilen under resor av ovan nämnt slag gått
måhända sammanlagt några hundra mil (någon exakt siffra härå kunde
icke nu lämnas), hade icke på minsta sätt nedsatt bilens livslängd. Tvärtom
skulle bilen icke fara väl av att stå obrukad under de tider av året,
då chaufförsutbildningen icke ägde rum. Det kunde däremot anföras, att
statsverket genom den påtalade användningen besparats avsevärda kostnader,
som i annat fall åtgått för förhyrning av bilar.

I sin skrivelse meddelade regementschefen, att han icke hade något
att tillägga utöver vad kaptenen Brogren i sitt yttrande anfört i ärendet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll militieombudmannen
i skrivelse den 14 oktober 1930 till arméförvaltningens intendents- och
civila departement, att departementen ville avgiva utlåtande i ärendet.
Den 27 december 1930 avgåvo departementen, vilka i sin tur införskaffat
utredning i ärendet, det begärda utlåtandet och anförde däri följande.

Av den utredning, som i ärendet verkställts, hade framgått:
att ifrågavarande automobil inköpts i november månad 1928, därvid en
enskilda lägerkassan förut tillhörig, under år 1926 för 3,600 kronor inköpt
automobil gått i utbyte och en mellanavgift av 5,000 kronor erlagts,
att först omförmälda automobil använts dels vid utbildning av ett
antal underbefäl av manskapet, huvudsakligen furirer, till chaufförer, i
syfte att förbättra dessas utsikter till civilanställning efter avgången
ur krigstjänst, dels ock av regementschefen och övriga regementsofficerare
vid resor i tjänsten för rekognoscering och planläggning av övningar,
därvid någon gottgörelse för automobilens användande icke tillgodoförts
enskilda lägerkassan, men kostnaderna för driv- och smörjmedel
avförts å vederbörliga övningsanslag,
att ovannämnda, år 1926 inköpta automobil uteslutande använts för
regementsofficerares resor för omförmälda ändamål, samt
att övriga under åren 1926—1930 i enskilda lägerkassans räkenskaper
avförda kostnader för ifrågavarande automobiler, uppgående till sammanlagt
2,590 kronor 61 öre, utgjorts huvudsakligen av bilskatt, försäkringspremier,
reparationskostnader samt av vissa utav ovan omförmälda
kurser för utbildning av underbefäl föranledda utgifter för lärararvoden
samt för driv- och smörjmedel.

Intendentsdepartementct hade i skrivelse den 17 oktober 1930 upp
dragit åt chefen för östra brigaden att i ärendet från chefen för Jönköpings-Kalmar
regemente infordra förklaring ävensom att själv avgiva
yttrande, därvid särskilt borde meddelas, huruvida brigadchefen vid den

176

granskning av enskilda lägerkassans räkenskaper, som det jämlikt
kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och redovisningen
av truppförbandens enskilda lägerkassor ålegat honom att verkställa,
lämnat utan anmärkning ej mindre att ovannämnda regementes
enskilda lägerkassas medel tagits i anspråk för anskaffning av de i ärendet
omförmälda automobilerna, än även att automobilerna använts av
officerare i tjänsten, utan att ersättning därför tillförts enskilda lägerkassan.

I sin den 28 oktober 1930 avgivna förklaring hade regementschefen
anfört, att anmärkningen huvudsakligen syntes rikta sig mot det förhållandet,
att automobilen använts för resor i tjänsten utan att ersättning
därför tillförts lägerkassan, samt påpekat, att för den händelse ersättning
begärts och utgivits, användandet av automobilen för berörda ändamål
skulle hava erhållit karaktären av en affärsrörelse, som enligt arméförvaltningens
bestämmelser ej finge drivas för enskilda lägerkassans
räkning. Därjämte hade regementschefen föreslagit, att, därest automobilen
finge mot avgift tillhandahållas för resor i tjänsten, ersättning
för de resor, som hittills ägt rum och vilka beräknades hava haft en
sammanlagd sträcka av omkring 300 mil, måtte få utgå med 1 krona 50
öre för mil samt att för framdeles skeende resor ersättning måtte få beräknas
efter ett pris av 2 kronor för mil, kostnader för drivmedel däri
inberäknade.

Brigadchefen hade i skrivelse den 5 november 1930 anfört, att det syntes
honom ligga i sakens natur, att en för enskilda lägerkassans räkning
inköpt automobil borde utnyttjas i väsentligt större omfattning än
blott och bart för anordnande av utbildningskurser för furirer; att ett
inköp av automobil för kassans räkning kunde ekonomiskt sett anses
motiverat, allenast under förutsättning att kassan genom automobilens
uthyrning för tjänsteresor och till enskilda tillfördes inkomster, som
täckte icke endast användande av automobilen, som icke avsåge att bereda lägerkassan
vinst, utan endast åsyftade, att från lägerkassan avlyfta drift- och underhållskostnader,
enligt brigadchefens åsikt icke vore att betrakta såsom
en affärsrörelse, för vars drivande tillstånd erfordrades av arméförvaltningens
intendents- och civila departement; samt att, för den hän
delse departementen icke skulle finna skäl anbefalla annan disposition
av bilen, brigadchefen hade för avsikt att, såsom ock av regementschefen
föreslagits, anbefalla denne dels att tillföra enskilda lägerkassan skälig
ersättning för de tjänsteresor, för vilka automobilen hittills tagits i anspråk,
dels ock att för bilens uthyrning framdeles för tjänsteresor och
till enskilda fastställa lämplig taxa för täckande av drift- och underhållskostnaderna.

Beträffande frågan, huruvida brigadchefen vid granskning av omförmälta
regementes enskilda lägerkassas räkenskaper lämnat utan an -

177

märkning, att kassans medel tagits i anspråk för inköp av automobiler
och att kassan ej tillförts ersättning för deras användande för officerares
tjänsteresor, hade brigadchefen anfört, att vid vederbörande
tjänstegrenschefs föredragning inför honom av ärenden rörande lägerkassan
aldrig omnämnts, att någon personautomobil funnes vid regementet,
vilket hittills varit för brigadchefen alldeles obekant. Ej heller
torde förutvarande stabsintendenten haft någon kännedom örn
ifrågavarande bil, vilket vore förklarligt med hänsyn därtill, att något
särskilt konto för densamma ej funnits i räkenskaperna upplagt.

För egen del anförde departementen följande.

Användandet av enskilda lägerkassornas medel till inköp av personautomobiler
stöde givetvis i strid med grunderna för bestämmelserna
i kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och redovisningen
av truppförbandens enskilda lägerkassor. Dessa medel
finge användas allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet
i allmänhet. Den nytta för manskapet, som inköpet av här
ifrågavarande automobil medfört, hade, på sätt utredningen i ärendet
givit vid handen, endast kommit ett fåtal av manskapet till del, nämligen
underbefälet av manskapsklass, särskilt furirerna. I likhet med
vad departementen i skrivelse till militieombudsmannen den 24 januari
1928 anfört i fråga örn användandet av förutvarande Smålands artilleriregementes
enskilda lägerkassas medel till inköp> av inventarier, avsedda
att användas till förläggning av sergeanter i regementet (furirer)
samt officers- och reservofficersaspiranter, ansåge departementen, att
inköpet av här ifrågavarande automobil uteslutande i ändamål att bereda
en obetydlig del av manskapet tillfälle till specialutbildning av
angiven art icke stått i överensstämmelse med de för enskild lä ger kassas
förvaltning gällande föreskrifter.

Endast under förutsättning att enskilda lägerkassan genom automobilens
uthyrning bereddes vinst, som bomme manskapet i sin helhet tillgodo,
kunde anskaffandet av en personautomobil på kassans bekostnad
möjligen anses hava varit motiverat. Ett dylikt uthyrande måste dock
betraktas såsom en affärsrörelse, för vars drivande tillstånd på grund
av bestämmelserna i ovannämnda kungl, brev måste inhämtas av arméförvaltningens
intendents- och civila departement. Något tillstånd härtill
hade ej begärts. Ett upplåtande av en enskild lägerkassa tillhörig
automobil utan ersättning för regementschefens och övriga regementsofficerares
resor i tjänsten för rekognoscering m. m. stöde enligt departementens
mening i uppenbar strid mot grunderna för bestämmelserna
i kungl, brevet.

I det av arméförvaltningens fortifikations-, intendents- och civila departement
den 8 november 1921 avgivna utlåtande, som legat till grund
för kungl, brevet, hade departementen anfört, att endast sådana företag
borde för enskilda lägerkassornas räkning få drivas, vilka direkt avla
— Mililicombudsmannens ämbetsberättelse.

178

såge att befordra manskapets nytta oell trevnad; att under alla förhållanden
inga sådana företag borde vid truppförbanden få förekomma,
vilka kunde anses äventyra kassornas ekonomiska ställning; samt att till
den grupp av affärsföretag, som syntes icke lämpligen böra bedrivas
för enskilda lägerkassornas räkning, borde hänföras den vid vissa truppförband
förekommande åkerirörelsen (däri jämväl inbegripet autornob
ilrörelse).

I enlighet med de principer, som sålunda uttalats, hade arméförvaltningens
intendents- och civila departement jämlikt skrivelser den 27
april 1923 bestånd, att de vid Kronobergs regemente, Värmlands regemente,
Västernorrlands regemente och Upplands artilleriregemente förut
bedrivna åkerirörelserna skulle xrpphöra den 1 januari 1924, att rörelse
med drift av lastautomobiler vid Livregementets grenadjärer och
Södermanlands regemente finge utövas allenast för tid, intill dess automobilerna
kunde med fördel bliva avyttrade, samt att Svea och Västmanlands
trängkårers rörelser med drift av personautomobiler skulle avvecklas
före utgången av år 1924.

Samma principer hade departementen även under år 1930 tillämpat,
i det att departementen med anledning av en framställning från chefen
för Göta trängkår angående tillstånd att få driva affärsrörelse med en
kårens enskilda lägerkassa tillhörig personautomobil under den 16 maj
1930 föreskrivit, att automobilen skulle före den 1 januari 1931 (tidpunkten
senare framflyttad till den 1 juli samma år) försäljas och att
rörelsen skulle avvecklas.

Departementen hade vid avgörandet av dessa frågor bland annat
uppmärksammat den stora risk, som på grund av bestämmelserna i
lagen angående ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik förelåge
för de lägerkassor, för vilkas räkning automobilrörelse bedreves,
att bliva ersättningsskyldiga för de skador å liv och egendom, vilka
tilläventyrs kunde vållas av bilarnas användande.

Med hänsyn till vad i målet blivit upplyst rörande användningen av
här ifrågavarande automobiler hade departementen i skrivelse den 27
december 1930 till chefen för Jönköpings-Kalmar regemente anbefallt
honom dels att snarast möjligt och senast före den 1 juli 1931 låta försälja
den regementets enskilda lägerkassa tillhöriga automobilen och avveckla
den med densamma drivna rörelsen, dels ock att tillgodoföra
regementets enskilda lägerkassa skälig ersättning för de resor, som regementschefen
och övriga regementsofficerare företagit med användande
av de nämnda lägerkassa för närvarande och förut tillhöriga automobilerna.

På grund av vad sålunda anförts ville departementen hemställa, att
den gjorda anmärkningen icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd
från militieombudsmannens sida.

179

I skrivelse dea 24 januari 1931 anmodade militieombudsmannen härefter
chefen för Jönköpings-Kalmar regemente att lämna militieombudsmannen
upplysning örn den åtgärd regementschefen vidtagit i anledning
av vad arméförvaltningens intendents- och civila departement
anbefallt honom. — I skrivelse den 26 januari 1931 anförde regementschefen
med anledning härav följande.

Ersättning för påtalade tjänsteresor med den regementet tillhöriga
personbilen hade den 12 januari 1931 tillgodoförts lägerkassan. Ersättningen,
som beräknats efter en väglängd av 300 mil å 1 krona 50 öre per
mil, hade hestritts av följande anslag:

Rese- och traktamentspenningar, tit. 83 ......

Truppförbandens hästlejningsanslag, tit. 408 A

Befälsövningar, tit. 409 .......................

Trnppförbandens övriga övningar, tit. 412 ..

........ kronor 100

........ » 25

....... » 300

Summa kronor 450

Intendentsdepartementet hade beträffande försäljningen av bilen föreskrivit,
att densamma skulle ske snarast möjligt och senast den 1 juli

1931. Därest bilen omedelbart skulle utbjudas till försäljning, torde det
vara högst sannolikt, att försäljningspriset kleve obetydligt, enär under
vintermånaderna knappast funnes några spekulanter. Bilinköpen
torde icke börja förrän efter vårens inträde. Då det vore av största betydelse,
att försäljningspriset bleve det högsta möjliga för att undvika
alltför stor förlust för lägerkassan, hade regementschefen för avsikt att
icke utbjuda bilen till försäljning förrän under mars eller april månader.
Bilen i fråga hade stått obegagnad alltsedan militieombudsmannens
besök vid regementet.

I skrivelse den 27 januari 1931 till regementschefen anhöll militieombudsmannen
om upplysning, huruvida det till lägerkassan inbetalade
beloppet innefattade ersättning för begagnande av jämväl den av
kassan år 1926 inköpta och år 1928 avyttrade automobilen, vilken tydligen
även avsetts i förut berörda föreläggande i skrivelsen den 27 december
1930 till regementschefen från arméförvaltningens intendents- och
civila departement. — Såsom svar härå meddelade regementschefen i
skrivelse den 28 januari 1931 att den ersättning för begagnande av enskilda
lägerkassans personbil för vissa tjänsteresor, som omnämndes i
regementschefens skrivelse den 26 januari 1931, även avsett den år 1926
inköpta och år 1928 utbytta personbilen.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 29
januari 1931. I resolutionen anfördes följande. I ärendet vore upplyst,
att arméförvaltningens intendents- och civila departement, med föran -

180

ledande av militieombudsmannens remiss i förevarande ärende, i skrivelse
den 27 december 1930 till chefen för Jönköpings-Kalmar regemente
anbefallt regementschefen dels att snarast möjligt och senast
före den 1 juli 1931 låta försälja den regementets enskilda lägerkassa
alltjämt tillhöriga automobilen och avveckla den med densamma drivna
rörelsen, dels ock att tillgodoföra regementets enskilda lägerkassa skälig
ersättning för de resor, som regementschefen och övriga regementsofficerare
företagit med användande av de nämnda lägerkassa för närvarande
och förut tillhöriga automobiler, ävensom att regementschefen i
anledning härav den 12 januari 1931 tillgodofört enskilda lägerkassan
450 kronor i ersättning för omförmälda resor med de två automobilerna.

Med hänsyn till sålunda vidtagna åtgärder för rättelses vinnande
funne militieombudsmannen sig, med stöd av 5 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion, kunna låta bero vid vad i ärendet
förekommit.

Genom skrivelse samma den 29 januari 1931 erhöll regementschefen
del av denna resolution.

23. Telefon, som väsentligen använts för statsändamål, har bekostats

av enskilda lägerkassan.

Under en av militieombudsmannen den 19 september 1930 förrättad
inspektion av Smålands arméartilleriregemente antecknades följande
vid granskning av enskilda lägerkassans räkenskaper.

I samband med genomgång av de till räkenskaperna hörande verifikationerna
uppmärksammade militieombudsmannen vissa utgifter för en
telefon, och meddelade regementsintendenten kaptenen J. K. Thorssell
på frågor följande. I regementets vaktlokal funnes, förutom en telefon
bekostad av statsanslag, ytterligare en telefon, vilken bekostades av
enskilda lägerkassan. Den sistnämnda telefonen kunde kopplas till vart
och ett av regementets åtta batterier. Å envar av batteriexpeditionerna
funnes en till telefonen anknuten apparat. Telefonen med anknytningar
användes huvudsakligen för samtal i tjänsten vid regementet. Det förekomme
måhända även, ehuru i mindre utsträckning, att manskapet använde
sig av kassans telefon från anknytningsapparaterna å tid utom
tjänstgöringstid å batteriexpeditionerna eller ock använde kassans huvudapparat
i vakten, vilket dock icke gärna såges av vaktbefälhavarna.
För telefonen betalades från kassan en avgift av 218 kronor för kvartal
förutom extra samtal. Även de extra samtalen — åtminstone till allra
största delen tjänstesamtal för regementet — betalades av kassan. Ifrågavarande
telefon hade före fjärde kvartalet år 1928 bekostats av regementets
anslag för expenser, men då det visat sig att anslaget icke kunde

181

bära dessa utgifter, hade desamma från och med nämnda kvartal överflyttats
å enskilda lägerkassan.

I skrivelse den 23 september 1930 till chefen för nämnda regemente anförde
militieombudsmannen följande.

Då utgifterna för ifrågavarande telefon, i allt fall till största delen,
icke syntes rätteligen böra bekostas av enskilda lägerkassans medel, anmodade
militieombudsmannen regementschefen att avgiva yttrande i
ärendet och därvid foga dels yttrande jämväl av vederbörande regementsintendent,
dels ock uppgift, avfattad med ledning av räkenskaperna,
å samtliga de belopp, som under åren 1928—1930 utbetalts från enskilda
lägerkassan för telefonen.

Den 15 oktober 1930 avgav regementschefen översten J. G. Sylvan yttrande
i ärendet. Vid detta hade fogats dels yttrande från regementsintendenten
kaptenen Thorssell, dels den begärda uppgiften rörande de
belopp, som under åren 1928—1930 utbetalts från enskilda lägerkassan
för telefonen.

Re gement sin t enden t ens yttrande innehöll följande.

Beträffande telefonen i vaktlokalen hade vid undersökning av räkenskaperna
framgått, att kostnaderna för densamma avförts å enskilda
lägerkassan alltsedan anknytningarna till batterierna anskaffades i februari
1927.

Under år 1927 hade utgifterna uppgått till:
uppsättning, anknytningar, ledningar, abonnemang .... kronor 933:

samtal .................................................. *_38 :3»

kronor 971: 35.

I övrigt hade regementsintendenten intet att tillägga utöver, vad han
muntligt meddelat.

Den omförmälda kostnadsuppgiften hade följande innehåll:

Uppgift rörande kostnaderna, avförda å A 6:s enskilda lägerkassa under åren
1928-1930 för en telefon i vaktlokalen.

	—	Utgifter för	Summa kronor
Ar och	kvartal	Abonnemang m. ra.	Samtal	Anteckningar
1928	SOS: B 7	10: 55	319: 22
	217: so	3: 2 0	220: 70
	217: 50	5: .so	2i3: so
	217: 50	10: 70	228: 20
Kronor	961: 17	30: 2 5	991: 4 2

182

År och k t a rt a 1	Utgift	er för	Summa
Abonnemang	Samtal	Anteckningar
	m. m.	kronor
1929
	217: BO 217: BO	0: 70 5: 4B''\	218: 2 0 231: 45
2:a » ........................	1 För katalogtext.
	8: 50 /
	217: 50 217: 50	5: 30 2: 40	222: 80 219: 90


Kronor	870: -	22: sb	892: 3 B
1930
	217: 50 218: —	45: 60 46: 4 01\	263: 10 273: 90
2:a » ......................
	9: 60 /
	918: — 218: —	32: 70 33: 70	250: 70 251: 70

Kronor! 871: Bo

167: 90

1 039: 4 0

För egen del anförde regementschefen följande.

Telefonen med anknytningarna till batterierna hade anskaffats år

1927 av dåvarande chefen för Smålands artilleriregemente, vilken även
fattat beslutet örn kostnadernas avförande å enskilda lägerkassan. Då
arméartilleriregementet övertog kasernetablissementet den 1 januari

1928 hade översten Sylvan visserligen fäst sig vid de ifrågavarande utgifterna,
men, enär dåvarande militieomhudsmannen nyligen förrättat
inspektion av regementet, varvid anmärkning förekommit mot olika utgiftsposter
å enskilda lägerkassan, utan att kostnaderna för telefonen
därvid omnämnts, hade skäl icke synts översten föreligga att indraga
telefonen, av vilken åtminstone batteriernas underbefäl hade vissa fördelar
i och utom tjänsten. Örn de anmärkta utgifterna icke kunde bestridas
av enskilda lägerkassans medel, hade översten endast att uppsäga
abonnemanget. Regementets expensanslag vore nämligen alltför
knappt för att kunna bekosta detsamma.

I skrivelse den 17 oktober 1930 till arméförvaltningens intendents- och
civila departement hemställde militieomhudsmannen att departementen
ville avgiva utlåtande i ärendet.

I skrivelse den 7 april 1931 avgåvo departementen det begärda yttrandet,
vid vilket fogats yttranden, infordrade från regementschefen och
från chefen för östra brigaden.

I yttrande till brigadchefen anförde regementschefen följande:

Telefonanläggningen med anknytningar till batteriexpeditionerna syntes
hava tillkommit huvudsakligen för upptagandet av samtal till manskapet
från anhöriga m. fl., vilka över vakten anhölle därom. Med den

183

vinga styrka, som på grund av indragning i vakttjänsten alltsedan den
1 januari 1927 inginge i vaktens slutna del, läte det sig icke göra att därifrån
bestrida budskickning. Icke heller kunde regementsexpeditionens
olika avdelningar besväras med dylik.

Den utgående telefontrafiken kunde emellertid icke ordnas så, att telefonen
ständigt vore tillgänglig för en var av manskapet, som önskade
telefonera till anförvanter eller andra inom staden, enär då såväl dennes
huvudledning som den av expensanslaget bekostade och på samma linjeväljare
i vakten indragna telefonledningen därigenom skulle blockeras
alla tider på dagen, då manskapet till större delen vore tjänstfritt. Apparaten
måste därför vara uppsatt i vederbörlig expedition och samtal
medgivas endast i sådana fall, då vederbörande visade sig hava
verkligt behov att använda telefon. Då dessa samtal till stor del gällde
hem, belägna utom staden, uppkomme en del utgifter för samtalen,
vilka undantagsvis bekostats av kassan.

Örn man utginge från att endast manskapets egna samtal folie under
sådana utgifter, som författningsenligt kunde betalas av enskilda
lägerkassan, torde man komma till, att ungefär halva antalet å apparaterna
sålunda utväxlade samtal icke berörde tjänsten, utan vore enbart
av privat natur. Av en uppgift, som vore bilagd handlingarna i
ärendet, framginge, att de årliga kostnaderna för telefonen med batteriernas
anknytningar uppginge till omkring 1,000 kronor. Hälften av
dessa kostnader skulle därför skäligen kunna utan vidare gäldas av enskilda
lägerkassan.

Örn kostnaderna för telefonanläggningen emellertid icke helt kunde
bestridas av enskilda lägerkassan, förfogade regementet icke över
andra medel för dessas gäldande till större eller mindre del. Expensanslaget
vore nämligen för knappt. Å batterierna funnos heller inga kassor
av i svensk författn.-saml. nr 524/1926 omnämnt slag. Abonnemanget
måste i så fall sägas upp. Inkommande privata telefonsamtal på
av statsmedel betalda apparater måste avvisas med förklaring, att vederbörande
icke kunde inom regementet anträffas per telefon.

Såsom en lämplig lösning av den föreliggande frågan tilläte sig översten
föreslå, att abonnemanget av honom uppsades och att ärendet därefter
icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

I yttrandet till arméförvaltningens intendentsdepartement anförde
brigadchefen, efter återgivande av vad som framginge av regementschefens
yttrande, följande.

Till brigadchefen hade numera anmälts, att abonnemanget från och
med den 1 januari 1931 uppsagts, så att numera icke några kostnader belastade
regementets enskilda lägerkassa.

Med anledning av det siitt, på vilket telefonanläggningen, enligt vad
ovan nämnts, disponerats, ansågo brigadchefen, att enskilda lägerkassans
medel icke bort tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål på sätt

184

som skett. Enär syftet med anläggningen varit att bereda manskapet
den nytta och trevnad, som tillgång till telefon i en från hemorten och
även från staden ganska avlägsen belägen kasern medförde, syntes brigadchefen
under alla förhållanden lägerkassan böra kunna disponeras
för ändamålet i den utsträckning, som anläggningen i verkligheten tagits
i anspråk för nående av ovannämnt syfte, eller med ett belopp till omkring
hälften av omkostnaderna. Att den av lägerkassan bekostade telefonanläggningen
använts för samtal i tjänsten på sätt som skett, hade
tidigare icke varit brigadchefen bekant.

Då emellertid, såsom ovan framhållits, telefonen med anknytningarna
anskaffats och beslut om härav föranledda kostnaders bestridande från
enskilda lägerkassan fattats redan före det, att nuvarande regementschef
och föredragande kommit till regementet;

då nämnda chef och föredragande måste anses hava handlat i god tro,
att kostnaderna fortfarande efter deras tillträde till sina befattningar,
kunde bestridas på samma sätt som förut, särskilt enär vid tidigare inspektioner
av militieombudsmannen, därvid enskilda lägerkassan varit
föremål för granskning, anmärkning mot telefonen icke framställts;
samt

då rättelse i det påtalade förhållandet nu verkställts och regementet
saknade medel å sitt expensanslag för bestridande av några av de hittillsvarande
kostnaderna för telefonanläggningen;

finge brigadchefen hemställa, att ärendet icke måtte föranleda någon
annan departementets vidare åtgärd än att hos militieombudsmannen
föreslå, att ärendet måtte få med de gjorda utredningarna bero.

För egen del anförde arméförvaltningens intendents- och civila departement
följande.

Departementen hemställde, att, ehuru det på sin tid av dåvarande
regementschefen beslutade anordnandet av ifrågavarande telefonledning
på enskilda lägerkassans bekostnad uppenbarligen varit alldeles felaktigt,
dock med hänsyn till vad i berörda yttranden blivit upplyst, vid
den av militieombudsmannen gjorda erinringen måtte få bero.

I samband härmed finge civila departementet framhålla, att då departementet,
som jämlikt kungl, brev den 6 december 1918 fått rätt att
avgöra frågor örn telefonanordningar vid underlydande myndigheters expeditioner,
icke lämnat något tillstånd i förevarande fall, det under dess
förvaltning ställda expensanslaget, som för övrigt vore synnerligen hårt
anlitat för avhjäljande av verkliga telefonbehov vid truppförbanden,
icke på något sätt kunde tagas i anspråk för gäldandet av nu ifrågava
rande kostnader.

Ärendet avslutades av militieombudsmannen med skrivelse den 2(1
maj 1931 till regementschefen, i vilken skrivelse militieombudsmannen
anförde följande.

185

I ärendet funne militieombudsmannen följande vara utrett. Abonnemanget
å den ifrågavarande telefonapparaten i regementets vaktlokal
med anknytningar till batteriexpeditionerna bade tillkommit år 1927 genom
åtgärd av chefen för dåvarande Smålands artilleriregemente. Samtliga
avgifter för telefonen med anknytningar hade alltsedan februari
1927 och intill år 1981 guldits av enskilda lägerkassans medel. — Rörande
användningen av telefonen hade regementschefen uppgivit, att omkring
halva antalet samtal därå kunde beräknas hava varit manskapets
privata samtal, medan återstoden varit samtal för tjänsten vid regementet.
Regementsintendenten kaptenen Thorssell hade haft uttalanden
av innehåll att telefonen huvudsakligen använts för samtal i
tjänsten vid regementet. — Abonnemanget å anknytningarna till batterriema
hade upphört den 1 januari 1931, och hade från samma dag inga
utgifter avförts i enskilda lägerkassans räkenskaper för abonnemang
eller samtal, avseende telefonapparaten i vaktlokalen.

Då de medel, som från enskilda lägerkassan utbetalts för telefonen med
anknytningar, sålunda åtminstone till väsentlig del icke blivit använda
till manskapets nytta eller trevnad, hade vederbörande regementschefers
beslut att utbetala samma medel, mot vilka beslut vederbörande föredragande
ej anmält reservation, varit oriktiga och anmärkningsvärda.

Sedan numera rättelse för framtiden vunnits, funne militieombudsmannen
sig med hänsyn till förekomna omständigheter — däribland det
förhållandet att de från enskilda lägerkassan oriktigt utbetalda medlen
dock kommit statsverket till godo samt att medel å regementets expensanslag
saknades till ersättande av vad sålunda tillgodonjutits — kunna
underlåta att vidtaga ytterligare åtgärd, och läte militieombudsmannen
således bero vid vad i ärendet förekommit.

Regementschefen anmodades giva kaptenen Thorssell del av militieombudsmannens
skrivelse.

24. Expenser hava vid vissa flygvapnets förband i större utsträckning
än vad i vederbörande stater är medgivet fått belasta övningsanslagen.

Vid en å militieombudsmansexpeditionen år 1931 företagen granskning
av tredje och fjärde flygkårernas samt flygskolkårens medelsredovisningar
för tiden juli 1929—december 1930 ävensom av första flygkårens medelsredovisningar
för tiden oktober 1929—december 1930 antecknades följande.

I. Beträffande Första flygkåren:

Under tiden oktober 1929—december 1930 hava åtskilliga expenskostnader
bestritts från flygövningsanslaget, nämligen:

186

telefonsamtal och telegram ................................................

övriga telefonavgifter ........................................................

maskinskrivning .....................................................

expeditionsmateriel (bl. a. ett kortsystem kronor 108: —,

en Gestetner duplikator kronor 975: —) ....................

skrivpapper........................................................................

karbon- och stencilpapper samt färg ............................

diverse (därav i november 1929 från expensanslaget
överförda kronor 469:40)............................................

kronor 1,085: 4 4

d lil:71

» 2,935: —

» 2,325: 20

» 1,120:8 8

» 838:oo

» 1,303: 9 8

Summa kronor 9,721: ii

Utgifter av motsvarande slag å expensanslaget (särskild anvisning på
1;000 kronor inberäknad) hava varit:

telefonsamtal och telegram ................................................ kronor 24: 4 o

övriga telefonavgifter ........................................................ » 1,910:4 5

expeditionsmateriel ............................................................. » 1,403: 50

skrivpapper ..................................................................... » 155:3 8

karbon- och stencilpapper samt färg ............................... » 168: —

diverse .................................................................................... » 190: 18

Summa kronor 3,851: 91

II. Beträffande Tredje flygkåren:

Under tiden juli 1929—december 1930 hava expenskostnader bestritts
från fly gövning samlag et till följande belopp, nämligen:

telefonsamtal och telegram ............................................... kronor 5,753: 2 o

övriga telefonavgifter ....................................................... » 58:17

expeditionsmateriel................................................................ » 144:7 o

skrivpapper ................................................................. » 1,274:40

karbon- och stencilpapper samt färg................................ » 406: 8 4

inbindning m. m. .......... ............................... » 342:0 5

diverse (därav hyra av skrivmaskiner kronor 785:— och
maskinskrivning kronor 91:—) ............................ » 1,895:2 7

Summa kronor 9,874: 6 3

Utgifter av motsvarande slag å expensanslaget hava varit:

telefonabonnemang................................................................ kronor 2,103: —

expeditionsmateriel................................................................ » 410:8 0

skrivpapper ....................................................................... » 880:3 4

karbon- och stencilpapper samt färg................................ » 253: 3 5

inbindning, böcker, tidningar........................................... » 379: 7 o

diverse .................................................................................... » 593: 61

Summa kronor 4,620: so

III. Beträffande Fjärde flygkåren:

Under tiden juli 1929—december 1930 hava expenskostnader bestritts från
fly gövning sanslaget med följande belopp, nämligen:

telefonsamtal och telegram ............................................... kronor 1,729: 14

abonnemang för telefon nr 4 i Östersund ................... » 1,638: —

övriga telefonavgifter ........................................................ * 93:20

expeditionsmateriel ............................................................... » 8:50

187

skrivpapper............................................................................ kronor 553: 45

karbon- och stencilpapper m. m..................................... » 48: 7 6

inbindning, böcker .............................................................. » 586:34

diverse .................................................................................... » 742:08

Summa kronor 5,399: 4 7

Utgifter av motsvarande slag å expensanslaget hava varit:

telefonsamtal och telegram ........................................ kronor 182: 50

abonnemang för en telefon (numret växlande) ............ » 282: —

övriga telefonavgifter ...................................................... » 34: 31

expeditionsmateriel............................................................... » 258: 20

skrivpapper .......................................................................... » 898:2 0

karbon- och stencilpapper m. m..................................... » 419: 8 2

inbindning, böcker, tidningar............................................ » 485:5 5

diverse .................................................................................... » 408:5 8

Summa kronor 2,969: 16

IV. Beträffande Flygskolkåren:

Under tiden juli 1929—december 1930 hava expenskostnader bestritts
från flygövningsanslaget med följande belopp, nämligen:

telefonsamtal och telegram .............................................. kronor 3,973: 35

fasta telefonabonnemang (tre abonnemang och del av

ett fjärde) ........................................................................ » 2,477: 50

övriga telefonavgifter ........................................................ » 644: 77

telefonist ................................................................................ » 1,219:

expeditionsmateriel........................ » 333: 15

skrivpapper............................................................................ » 2,251:4 8

karbon- och stencilpapper m. m.................................... » 1,414: 20

inbindning, böcker................................................................ » 2,627:67

diverse ................................................................................... » 2,154: 7 6

Summa kronor 17,095: 8 8

Utgifter av motsvarande slag å expensanslaget hava varit:

telefonsamtal och telegram .................................. kronor 366: 55

telefonabonnemang (ett abonnemang och del av ett annat) » 615: —

telefonist .............................................................................. » 488: —

expeditionsmateriel .............................................................. » 346: —

skrivpapper .......................................................................... » 671: 6 7

karbom o h stencilpapper m. m..................................... » 193: 75

inbindning, böcker................................................................ » 318:10

diverse ................................................................................... » 443:4 8

Summa kronor 3,442:5 5

Militieombudsmannen, som fann det anmärkningsvärt, att expenser i
så stor utsträckning, som av förestående anteckningar framgår, fått belasta
flygövningsanslagen, lämnade i skrivelse den 20 juni 1931 Flygstyrelsen
meddelande örn vad vid den verkställda granskningen sålunda
förekommit.

188

I cirkulärskrivelse den 3 juli 1931 till samtliga flygkårer överlämnade
Flygstyrelsen för kännedom avskrift av militieombudsmannens skrivelse.
Flygstyrelsen erinrade därvid, att expenser utöver vad i stat vore medgivet
icke finge bestridas från flygövningsanslaget, samt föreskrev att,
i händelse expensanslaget visade sig otillräckligt, vederbörande förband
skulle till Flygstyrelsen i god tid inkomma med utförligt motiverad och
bestyrkt anmälan jämte hemställan örn anvisande av ytterligare medel.

25. Sedan i militärt straffregister införts anteckningar om ett disciplinstraff,
har krigshovrätten genom utslag, som vann laga kraft,
förklarat straffet icke skola räknas vederbörande till last. Även därom
har anteckning skett i registret. Skola dessa anteckningar medtagas
i sedermera utfärdat registerutdrag?

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 29 oktober 1931,
anförde styckjunkaren i Smålands armé ar tiller ir agernon tes reserv Johan
Edvard Lindvall bland annat följande.

Av ett klagoskriften bifogat utdrag ur militära straff registret för
Lindvall framginge, att Lindvall bland annat av regementschefen ålagts
fyra dagars vaktarrest utan tjänstgöring, vilket straff krigshovrätten
förklarat icke skola räknas Lindvall till last. Man måste emellertid anse,
att detta ej kunde ske så länge straffregistret belastades med ifrågavarande
anteckning. Utdraget hade på sin tid bifogats en ansökan av
Lindvall, ställd till chefen för flygvapnet, för erhållande av en arvodesplats,
vilken plats Lindvall ej erhållit.

En allmänt känd sak vore rörande platser, som annonserats lediga, att
man redan på förhand utsett den person man ville hava, men för formens
skull måste annonsera. Det gällde sedan, att med hänvisning till
ansökningshandlingarna motivera valet. I sitt förslag till Kungl.
Majit örn den nämnda platsens tillsättande hade vederbörande hänvisat
bland annat till straffregistret, vilkets innehåll skulle vara av den beskaffenhet
att det gjorde sökanden olämplig för befattningen.

Med anledning av vad Lindvall sålunda anfört ansåge Lindvall att
förekomsten av anteckningen ifråga gjorde, att straffet fortfarande
måste i viss mån verka Lindvall till last, och anhölle Lindvall därför, att
militieombudsmannen måtte medverka till slopandet av anteckningen i
fråga ur straffregistret, samt att, örn en olaglighet blivit begången genom
anteckningens kvarstående i registret, de som därför vore ansvariga
måtte åtalas.

Vid klagoskriften hade fogats ett den 5 maj 1931 dagtecknat, av regementskvartermästaren
vid regementet kaptenen R. Engholm bestyrkt

189

»Utdrag ur straffregister för styckjunkaren i Kungl. Smålands arméartilleriregementes
reserv Johan Edvard Lindvall». Utdraget upptog
fem bestraffningar, alla disciplinstraff, vilka bestraffningar ålagts en under
vart och ett av åren 1905, 1912, 1914, 1922 och 1924. Beträffande bestraffningen
år 1922, vilken avsåg disciplinstraff av fyra dagars vaktarrest
utan tjänstgöring, ålagt av regementschefen den 30 oktober 1922
för oförstånd och försummelse i fullgörande av tjänsteplikt och verkställt
under tiden den 1—den 5 november 1922, bade i anmärkningskolumnen
tecknats: »K. Krigsbovrätten bar g. irtslag d. 5/a 1923 förklarat, att
detta straff icke skall räknas Lindvall till last.»

I skrivelse den 29 oktober 1931 anmodade militieombudsmannen regementschefen
att infordra och till militieombudsmannen inkomma med
yttrande av den befattningshavare, som utfärdat ifrågavarande straffregisterutdrag,
ävensom att själv avgiva yttrande i ärendet.

I skrivelse den 11 november 1931 avgav regementschefen det begärda
yttrandet och överlämnade därvid yttrande av kaptenen Engholm, som
anförde följande.

Utdraget vore riktigt, i det att det noggrant återgåve, vad det å regementsexpeditionen
förda straffregistret för officerare och underofficerare
med vederlikar innebölle i avseende å Lindvall.

Engholm vågade emellertid ifrågasätta, huruvida själva registret —
för vars förande Engholm blott under tiden från och med den 1 mars

1930 till och med den 15 juni 1931, då han i egenskap av regementskvartermästare
förestått regementsexpeditionen, varit ansvarig — ej även i
det av Lindvall anmärkta hänseendet vore riktigt. Åtminstone hade
Engholm icke i gällande militära bestraffningsförordning eller instruktionen
för expeditionstjänsten för armén av den 7 november 1930 eller
eljest i lag eller författning funnit någon föreskrift örn borttagande eller
avskiljande ur militärt straffregister av däri författningsenligt införd
uppgift.

För egen del anförde regementschefen i skrivelsen den 11 november

1931 följande.

Det disciplinstraff, som i den av Lindvall åsyftade straffregisteruppgift
avsåges, hade på sin tid ålagts honom av chefen för Positionsartilleriregementet,
varefter därav föranledda anteckningar enligt § 46 i militär
bestraffningsförordning införts i regementets straffregister för officerare
och underofficerare med vederlikar och sedermera fullständigats
med anteckning örn krigshovrättens utslag den 5 mars 1923, varigenom
förklarats att straffet icke skulle räknas Lindvall till last. De
sålunda och i övrigt i straffregistret influtna uppgifter örn Lindvall hade
slutligen vid hans transport till Smålands arméartilleriregemente me -

190

deist utdrag av straffregistret blivit meddelade det senare regementet
och i dess motsvarande straffregister ord för ord upptagna.

Vad kaptenen Engholm örn sin tjänstgöring som regementskvartermästare
och tiden därför uppgivit, vore riktigt. Hans yttrande syntes
regementschefen i övrigt äga full giltighet.

1 skrivelse den 16 december 1931 till regementschefen anförde militieombudsmannen
följande.

Angående förande av straffregister och straffjournal innehölle § 45
första och andra styckena i militär bestraffningsförordning följande bestämmelser: »I

den ordning särskilt utfärdade föreskrifter närmare bestämma skall
vid regemente^ kår och annat självständigt truppförband vid armén och
kustartilleriet samt vid station av flottan ävensom inom varje rullförings-
och sjörullföringsområde register föras över samtliga de straff,
som av krigsdomstol eller befälhavare ådömts de till truppförbandet,
stationen eller området hörande personer.

Vid annan avdelning av krigsmakten, än nu nämnts, bör över ålagda
bestraffningar föras straffjournal enligt därom särskilt meddelade bestämmelser.
»

I samma förordning § 46 föreskreves följande: »I militärt straffregister
skall införas den straffades namn och tjänst — för manskap även
nummer — förbrytelsens beskaffenhet och tiden för dess begående, det
eller de lagrum, enligt vilka straffet ålagts, den domstol eller befälhavare,
som ålagt straffet, tiden för dess åläggande, straffets beskaffenhet
samt tiden, då det påbörjades och avslutades.»

I gällande instruktion för expeditionstjänsten vid armén, mom. 172
och 174, hade meddelats vissa bestämmelser örn straffregister och straffjournal,
till vilka bestämmelser hänvisades.

Enligt 7 § i lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister skall, vad anginge
allmänna straffregistret, straffuppgift avskiljas ur registret —
utom i vissa angivna fall, varom nu ej vore fråga — därest den person
uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts laga
kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är för
handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock genom
dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat
ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma paragraf avses. — Det anmärktes
härtill, att omförmälda 5 punkt hade avseende å det fall att en person
förklarats vara övertygad örn någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunde till ansvar fällas, ävensom att
1 § 1 punkten avsåge dödsstraff, straffarbete och fängelse samt böter för

191

snatteri samt 2 punkten ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas och att föra
andras talan inför rätta.

I militär bestraffningsförordning och i instruktionen för expeditionstjänsten
vid armén hade några föreskrifter icke lämnats örn huru vid militärt
straffregisters förande och vid meddelande av utdrag ur registret
skulle förfaras i det fall, att straff däri införts men högre rätt sedermera
genom laga kraftägande utslag undanröjt straffbeslutet eller förklarat
straffet icke skola räknas den tilltalade till last. Ej heller i annan författning
vore föreskrifter härutinnan givna.

Vid sådant förhållande finge man i förevarande avseende förfara på
sätt som anvisades av sakens natur och således häst överensstämde med
ändamålet med det militära straffregistret och utdrag därur. Detta
ändamål vore tydligen att lämna upplysning örn de av militär befälhavare
och krigsdomstol ådömda straff, som åvilade den person varom
fråga vore. Däremot kunde ändamålet icke antagas kräva, att upplysning
lämnades örn straff, varom uppgift väl influtit i registret men som
enligt högre rätts laga kraftvunna beslut icke läge den tilltalade till last.
Ett starkt stöd för riktigheten av detta påstående syntes kunna hämtas
från den återgivna bestämmelsen i 7 § i lagen örn straffregister rörande
avskiljande av straffuppgift ur allmänna straffregistret, då högre rätt
befriat från ansvar. Att ett avförande ur militärt register av anteckning
örn straff, som ej längre åvilade vederbörande, borde äga rum,
vore särskilt tydligt i fall, då ett och samma straff lagenligt upptagits
såväl i allmänna straffregistret som i militärt register och därefter undanröjts.
Borttoges då ej anteckningen örn straffet jämväl ur det militära
registret, motverkades uppenbarligen därigenom ändamålet med
bestämmelsen örn straffuppgiftens avskiljande ur det allmänna registret.

Det syntes därför bäst överensstämma med grundsatserna för straffregisters
förande och med ändamålet med registerutdrag, att sedan högre
rätts friande utslag vunnit laga kraft, den i militärt straffregister införda
anteckningen örn straffet — lämpligen efter det anteckning örn det
friande utslaget först ägt rum — genom överkorsning eller på annat sätt
avfördes ur registret och att ifrågavarande straff icke vidare medtoges
i registerutdrag. Även örn sådant avförande ur registret icke ägt rum,
torde straffet ej böra upptagas i straffregisterutdrag. En anteckning i
registret örn det friande utslaget syntes nämligen med skäl kunna likställas
med ett avförande ur registret av straffanteckningen.

Militieombudsmannen funne sålunda att i det utdrag ur straffregistret
för regementets officerare och underofficerare med vederlikar, som begärts
av styckjunkaren Lindvall, anteckning ej bort förekomma om det
straff, som krigshovrätten enligt utslaget den 5 mars 1923, vilket vunnit
laga kraft, förklarat icke skola räknas Lindvall till last.

Med skrivelse samma den 16 december 1931 komme militieombudsmannen
att tillställa styckjunkaren Lindvall avskrift av skrivelsen

192

till regementschefen, därvid militieombudsmannen meddelade Lindvall
att, örn han önskade, det stede honom öppet att hos vederbörande anhålla
örn nytt utdrag ur registret i fråga.

Militieombudsmannen anhölle, att regementschefen måtte giva kaptenen
Engholm del av skrivelsen till regementschefen.

Militieombudsmannen avlät jämväl skrivelse till styckjunkaren Lindvall
av nyss angivet innehåll.

193

Redogörelse för framställningar till Konungen m. m.

1. Angående sättet för anförande av besvär över krigshovrättens

utslag.

Ämbetsberättelsen till 1931 års riksdag innehåller (sid. 205 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 20 februari 1930 till Konungen
avlåten skrivelse i detta ämne. I skrivelsen hade militieombudsmannen
hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida
icke 76 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes borde
undergå ändring i syfte att det måtte vara enskild klagande tillåtet
att vid anförande av besvär över krigshovrättens utslag avlämna besvären
till den befälhavare, som föranstaltat örn krigsrättens sammankallande.

* *

I proposition nr 7 till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn ändrad lydelse
av 76 och 77 §§ lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes. Lagbestämmelserna hade enligt förslaget följande
lydelse:

»76 $.

Besvär över krigsöverdomstols---Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till nedre
justitierevisionen före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då
utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit offentligen
avkunnat, sådant skedde. I mål, vari krigsrätt meddelat utslag eller beslut
eller befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, vare det dock klaganden
tillåtet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till
den befälhavare, som, enligt vad för varje fall är stadgat, ägt mottaga
hos krigshovrätten i målet anförda besvär eller avgiva påminnelser.
År klaganden häktad, stånds honom öppet att intill besvärstidens utgång
avlämna besvärsskriften, där han hålles i allmänt häkte, till Konungens
befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men eljest till
den befälhavare, som har uppsikt över häktet. Besvärshandlingar, som
avlämnats till annan myndighet än nedre justitierevisionen, skola ofördröjligen
dit insändas.

Besvär över utslag--— justitierevisionen.

Vad —--krigsöverdomstol.

I denna---sägs.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall inom viss
tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde krigsöverdomstolens
utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av krigshov13
— Militieombudsmannens ämbetsberättclse.

194

rätten, ingive de handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa,
till nedre .justitierevisionen eller, om han är häktad, till den myndighet,
som, enligt vad i 76 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär
över krigshovrättens utslag. Har utslaget meddelats av överkrigsrätt,
varde nämnda handlingar ingivna till den myndighet, till vilken jämlikt
nyssherörda paragraf besvär i målet böra avlämnas. Är myndighet, till
vilken, på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av
förfall varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen insända
handlingarna till nedre justitierevisionen. Prövas förfallet lagligt,
utsätter Konungen ny tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.»

I skrivelse den 10 februari 1931, nr 22, till Konungen, anmälde riksdagen,
att riksdagen bifallit propositionen. Lag i ämnet utfärdades den
24 april 1931 (Sv. ffs. nr 76).

2. Fråga om förtydligande av de i reglementet för marinen intagna
bestämmelserna angående antagning av manskap vid marinen genom

kontrakt.

Ämbetsberättelsen till 1928 års riksdag innehåller (sid. 189 ff.) redogörelse
för en av militieomhudsmannen till Konungen avlåten framställning i
detta ämne.

Framställningen var föranledd därav, att de formulär till tjänsteförbindelse
och anställningsbevis, som utfärdades vid rekrytering av manskap
vid marinen, voro så avfattade, att därav den missuppfattning lätt kunde
uppkomma, att den sökande redan genom upprättandet av dessa handlingar
blivit anställd vid krigsmakten, då anställandet i verkligheten skedde
först genom antagningskontraktets upprättande och underskrivande.

* *

Ärendet har avgjorts av Kungl. Maj:t genom en i anslutning till kungl,
kungörelsen den 5 juni 1931 (nr 218) angående antagning av manskap vid
marinen utfärdad marinens generalorder nr 487 samma dag, genom vilken
generalorder de båda formulären för »Tjänsteförbindelse» och »Anställningsbevis»
ersatts med ett formulär av följande lydelse:

»Förberedande avtal om anställning såsom manskap vid marinen.

Emellan undertecknad ............................................................................................

i nedannämnd egenskap ..........................................................:...............................

och ..........................................................................................., som är född den

.......................................................... i ...................................................... av

................................................................................län, har träffats följande avtal.

1. Undertecknad ............................................ ......... förbinder

sig härmed att för behörig läkarundersökning, vederbörlig prövning och upprättande
av anställningskontrakt inställa mig ....................................................

195

å dag, som framdeles skriftligen meddelas............................................................

under postadress...........................................................................................................

senast den............................................................. 19......

2. ..................................................... tillförsäkras härigenom vid anbefalld

inställelse för upprättande av anställningskontrakt fri resa till antagningsorten,
kost och logi under erforderligt uppehåll därstädes samt för den händelse
anställningskontrakt icke upprättas, fri återresa, allt enligt vad därom
stadgas i kungl, kungörelsen angående antagning av manskap vid marinen;
därest den anställningssökande upphäver det förberedande avtalet, är han
icke berättigad till fri återresa.

Undertecknad.................................................................... försäkrar samtidigt:

(icke varit

att jag va(j bifogade handlingar utvisa varit för brott sakfälld, straf fad

eller villkorligt dömd, samt
licke varit

att jag jenbgt vad bifogade handlingar utvisa varit i statens tjänst anställd.

Detta avtal är upprättat i två exemplar, varav ett mottagits av undertecknad.
.......................................................................................

............................................ den ............................... 19........

Rekryteringsombud.

Arbetsförmedlingsanstalt, underofficer, underbefäl, polisman.

Med förestående avtal förklarar undertecknad, som frivilligt åtagit sig
häri angiven anställning, sig till alla delar nöjd.

............................................ den .............................. 19........

Härvid på en gång närvarande vittnen,

Anin. Under vittnenas namnteckningar utsattes deras yrke (titel) och adress.

3. Angående förtydligande av bestämmelserna örn konstituering av

sergeant vid flygvapnet.

Militieombudsmannen avlät den 15 januari 1931 till Konungen en så lydande
framställning:

»I en skrift, som till mig inkom den 7 juli 1930, anförde furiren vid Första
flygkåren nr 3 John Folke Björkqvist följande.

Sedan å flygvapenorder den 30 juni 1930, nr 34, kungjorts befordringar
till sergeanter vid flygvapnet, anförde Björkqvist nu klagomål däröver,
att han blivit förbigången vid sådan befordran av furiren av 2. klass i,
korpralen vid Tredje flygkåren G. Lundberg och furiren av 1. klass vid
Fjärde flygkåren K. S. Gunnerfeldt. För att kunna konstitueras till sergeant
vid flygvapnet fordrades enligt kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 264)
angående inträde vid, befordran inom och avgång från flygvapnet: a) att
under sistförflutet år hava innehaft minst högsta manskapsgraden vid

196

flygvapnet eller motsvarande tjänstegrad vid armén eller marinen; b) att
vara godkänd i föreskriven underofficersutbildning; samt c) att hava ådagalagt
gott uppförande. Björkqvist uppfyllde samtliga dessa fordringar
och hade varit kompetent för underofficersbefordran sedan den 1 juni 1927.
De förenämnda till sergeanter befordrade personerna hade avsevärt kortare
tjänste- och kompetenstid. De hade dessutom icke fullgjort underofficersskola.
Sergeanten Gunnerfeldt hade dock år 1929 genomgått vid flygvapnet
anordnad utbildningskurs för furirer. På grund av det anförda anhölle
Björkqvist örn militieombudsmannens bistånd för rättelses vinnande
i berörda förhållande.

Beträffande sättet för vinnande av anställning såsom sergeant vid flygvapnet
stadgas i § 13 mom. 1 i omförmälda kungörelse den 11 juni 1926 (nr
264), att sådan sergeant, som uppfyllt därför stadgade fordringar, utnämnes
av chefen för flygvapnet medelst fullmakt samt att annan sergeant förordnas
av chefen för flygvapnet medelst konstitutorial. I § 14 av kungörelsen
stadgas, att anställning som underofficer kan vinnas dels genom
transport från befattning som underofficer vid armén eller marinen och
dels genom konstituering från manskapsbeställning vid flygvapnet, armén
eller marinen. Slutligen stadgas i § 15 mom. 1 följande fordringar för att
kunna konstitueras till sergeant, nämligen a) att under sistförflutet år hava
innehaft minst högsta manskapsgraden vid flygvapnet eller motsvarande
tjänstegrad vid armén eller marinen; b) att vara godkänd i föreskriven
underofficersutbildning; samt c) att hava ådagalagt gott uppförande.

Med anledning av furiren Björkqvists klagoskrift anhöll jag i skrivelse
den 7 juli 1930 till chefen för flygvapnet att han måtte till mig inkomma
med yttrande i ärendet.

I skrivelse den 27 oktober 1930 anförde chefen för flygvapnet generalmajoren
K. A. B. Amundson såsom sitt yttrande följande.

I gällande författning — kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 264) — stadgades
intet örn tur vid befordran från furir till sergeant vid flygvapnet.
Befordran kunde därför äga rum enligt chefens för flygvapnet val bland
dem, som uppfyllde de i författningen stadgade fordringarna, utan bundenhet
av vederbörandes tjänstetid m. m. vid krigsmakten. Vid detta val
måste dels den lämplighet såsom underbefäl vid flygvapnet, vilken vederbörande
ådagalagt, och de meriter han förskaffat sig under sin tjänstetid
och utbildning vid detta vapen, dels den lämplighet för högre tjänsteställning
vid vapnet, som kunnat iakttagas, utöva ett utslagsgivande inflytande.

I den nämnda kungörelsen stadgades såsom fordran för att kunna konstitueras
till sergeant: »att vara godkänd i föreskriven underofficersutbildning».
För flygvapnet hade ännu icke någon underofficersutbildning
motsvarande arméns och marinens underofficersskolor hunnit föreskrivas.

197

För de furirer, vilka under längre tid tillhört flygvapnet och icke före sin
anställning därstädes kunnat genomgå arméns eller marinens underofficersutbildning,
måste särskilda omständigheter anses föreligga. Under
den tid, som kunde förflyta, intill dess bestämmelser för underofficersutbildningen
vid flygvapnet bleve utfärdade, måste vid befordran bedömas
den utbildning vederbörande erhållit och de meriter han förskaffat sig,
som kunde motsvara underofficersutbildningen. Chefen för flygvapnet
granskade därför i varje särskilt fall de för befordran lämpligas kvalifikationer
och måste för dem, som icke vid armén eller marinen genomgått
underofficersskola, avgöra örn de kunde anses innehava motsvarande meriter.
Så t. ex. hade år 1928 furirerna Andersson, Sahlén och Fredin befordrats
till sergeanter utan att hava genomgått underofficersskola. Den
genom generalorder F. 216/1928 anordnade ’utbildningskursen för furirer’
kunde vidare betraktas såsom en merit för befordran från underbefäl till
underofficer. Härvid borde dock märkas, att denna kurs blott varit försöksvis
anordnad, att den endast ägt rum under år 1928-—1929 samt att densamma
— ungefär ettårig — ingalunda kunde jämställas med underofficersskolorna
vid armén och marinen, vilka skolor vore ungefär tvååriga.

I det föreliggande fallet hade furirerna Lundberg och Gunnerfeldt befordrats
till sergeanter, under det furillen Björkqvist icke befordrats. En
granskning av vederbörandes meriter visade följande.

Beträffande utbildning hade Björkqvist genomgått flottans underofficersskola,
medan Lundberg och Gunnerfeldt icke genomgått underofficersskola.
Gunnerfeldt hade genomgått den nämnda, en gång anordnade utbildningskursen
för furirer.

Lundberg och Gunnerfeldt hade båda genomgått flygmekaniker- och
flygförarutbildning, Björkqvist endast radioutbildning.

Beträffande tjänstgöring vid flygvapnet hade Lundberg sedan den 15
november 1918 oavbrutet tjänstgjort vid förutvarande flygkompaniet, flygkompaniets
verkstäder och vid flygvapnet såsom flygmekaniker, flygförare
(från år 1921), föreståndare vid motorförråd samt (från maj 1930) i
den särskilt meriterande befattningen som flyglärare, vilken befattning i
regel innehades av officer. Gunnerfeldt hade sedan den 15 maj 1923 oavbrutet
tjänstgjort vid förutvarande flygkompaniet och vid flygvapnet såsom
flygmekaniker och flygförare (från år 1926). Björkqvists tjänstgöring
vid flygvapnet hade inskränkt sig till tjänst såsom radioman sedan den 1
november 1929.

Med hänsyn till de nämnda meriterna i tjänst vid flygvapnet hade
chefen för flygvapnet utan tvekan befordrat furirerna Lundberg och Gunnerfeldt
till sergeanter före furiren Björkqvist, oaktat denne hade flera
tjänstemånader vid krigsmakten och genomgått flottans underofficersskola.
Björkqvists korta tjänstetid vid flygvapnet (åtta månader) bildade
icke tillräckligt underlag för bedömande av hans lämplighet som underofficer
vid detta vapen. Chefen för flygvapnet vore ännu icke övertygad

198

huruvida Björkqvist över huvud borde befordras till sergeant. Sorn jämförelse
kunde nämnas, att vid transport från armén eller marinen till
officersbeställning vid flygvapnet fordrades minst två års tjänstgöringvid
flygvapnet. Vid befordran den 1 juli 1930 bade, enligt vad förut sagts,
Björkqvist i fråga örn meriter varit ojämförligt underlägsen Lundberg och
Gunnerfeldt.

Till följd av flygvapnets hittills korta tillvaro bade åtskilliga förhållanden
berörande tjänsten därstädes, såsom personalens utbildning och befordran,
ännu icke stabiliserats och vunnit hävd. Vissa omständigheter
hade bland annat icke medgivit ett rent formellt tillämpande av vissa förfaringssätt
i likhet med förhållandet vid övriga delar av krigsmakten.
Under vapnets utvecklingsår vore det därför naturligt och oundvikligt,
att ärenden såsom det föreliggande och av liknande art kunde giva upphov
till missnöje och klagomål. Under denna tid vore det emellertid också
nödvändigt, att chefen för flygvapnet i ifrågavarande avseenden finge
vidtaga de åtgärder han med hänsyn till vapnets utveckling och inom
ramen av gällande författningar funne lämpligast. Dessa synpunkter hade
varit bestämmande vid avgörandet av föreliggande befordringsärenden.

Vid chefens för flygvapnet skrivelse hade fogats åtskilliga handlingar
rörande furiren Björkqvists samt sergeanterna Lundbergs och Gunnerfeldts
tjänstgöringsförhållanden m. m.

Sedan furiren Björkqvist beretts tillfälle att avgiva påminnelser i anledning
av chefens för flygvapnet yttrande, anförde Björkqvist i skrivelse
den 15 november 1930 bland annat följande.

Vid det gjorda valet bland befordringsaspiranterna hade chefen för flygvapnet
icke följt föreskrifterna i gällande författningar, utan befordrat
åtminstone en furir, vilken icke uppfyllde de stadgade fordringarna. Den
till sergeant befordrade furiren Lundberg hade icke genomgått underofficersutbildning,
och Lundbergs befordran syntes därför böra upphävas.
Vad chefen för flygvapnet anfört såsom stöd för sitt beslut att befordra
Lundberg syntes icke kunna utgöra något skäl för, än mindre medgivande
till att frångå de av Kungl. Majit meddelade föreskrifterna. Örn det ock
ännu icke funnes någon underofficersutbildning föreskriven för flygvapnets
underbefäl, så torde nämligen detta icke kunna dispensera från genomgång
av dylik utbildning för att kunna ifrågakomma till sergeantbefordran.
Man syntes tvärtom kunna ur författningen iitläsa, att flygvapnet,
tills vapnet fått egen underofficersutbildning, skulle hämta sina underofficersaspiranter
från armén eller marinen. I den åberopade författningen
§ 15 mom. 1 under a) stadgades nämligen, att till sergeant kunde
befordras den, som innehaft högsta manskapsgraden vid flygvapnet, armén
eller marinen, och naturligtvis måste detta förutsätta, att vederbörande
också genomgått sin utbildning vid ettdera av nämnda vapen. Härav
måste väl ock följa, att då underofficersbefordran skulle meddelas och det

199

funnes underofiicersutbildade att tillgå, dessa skulle befordras före andra.
Därest ingen underofficersutbildad skulle finnas, torde chefen för flygvapnet
äga skyldighet att inhämta Eders Kungl. Maj :ts medgivande att
befordra någon utan dylik utbildning. Då Björkqvist genomgått underofficersskola
vid marinen, hade han bort ifrågakomma till befordran före
såväl Lundberg som Gunnerfeldt, enär Lundberg alls icke genomgått underofficersutbildning
och Gunnerfeldt blott flygvapnets särskilda utbildningskurs
för furirer. Att chefen för flygvapnet tidigare till sergeanter
vid vapnet befordrat furirer, som icke avlagt underofficersexamen, kunde
icke utgöra något stöd för det av Björkqvist nu överklagade beslutet;
tvärtom torde chefen för flygvapnet även då hava åsidosatt gällande bestämmelser.
Anledningen att någon furir icke då anfört klagomål över
beslutet hade uteslutande varit, att ingen furir då funnits i tjänst vid
flygvapnet, vilken med hänsyn till kompetens och tjänsteålder kunde anse
sig förbigången.

Vid chefens för flygvapnet granskning av vederbörandes tjänstemeriter
hade han såsom avgörande framhållit, att Lundberg och Gunnerfeldt genomgått
flygmekaniker- och förarutbildning, medan Björkqvist endast
vore radioutbildad, samt vidare de för flygvapnet speciella tjänsteuppgifter,
som Lundberg och Gunnerfeldt under sin anställningstid vid vapnet
fullgjort. Detta kunde dock icke meritera dem till befordran före
Björkqvist, ty för skötande av tjänsten vid flygvapnet erfordrades även
andra underofficerare än sådana, som kunde tjänstgöra såsom flygförare
och flygmekaniker. Skulle man nödvändigt behöva fordra detta av alla
underofficerare, så hade väl stadgande därom varit infört i författningen.

Då chefen för flygvapnet ansåge radioutbildning såsom en ringa merit
för underofficersbefordran, invändes att tjänstebefattningar för radiomän
dock funnes uppförda på flygvapnets personalfördelningar, och bestämmelser
för utbildningen inom yrkesgrenen samt för tjänsten vid densamma
funnes utfärdade. Behovet av fullt radioutbildad underofficer
framginge av det förhållandet, att Björkqvist i brist på för ändamålet
lämplig underofficer för närvarande tjänstgjorde såsom radiounderofficer
vid Första flygkåren, och skulle han såsom sådan hava överinseendet över
såväl fasta som rörliga och flygande radiostationer. Dessutom hade Björkqvist
även andra tjänsteuppgifter vid kåren, vilka vore rent militära, och
även för dylika uppgifter behövdes underofficerare, vilka icke behövde
vara utbildade till flygmekaniker och flygförare.

Även i fråga örn speciella tjänstemeriter hade sålunda Björkqvist varit
lika kvalificerad för befordran som Lundberg och Gunnerfeldt, ehuru
deras meriter hänförde sig till olika tjänsteuppgifter inom vapnet.

Det syntes anmärkningsvärt, att chefen för flygvapnet kunde anse det
naturligt och oundvikligt att klagomål och missnöje uppstode under flygvapnets
utvecklingsår. Dylikt kunde tvärtom vara skadligt för ett nytt
vapen, och nu rådande förhållanden måste för manskapets del skapa miss -

200

mod och oro, då man icke visste vad man hade att vänta. Örn chefen för
flygvapnet följde gällande författningar, torde intet missnöje kunna uppstå,
men det syntes av det anförda tydligt framgå, att chefen för flygvapnet
åsidosatt gällande författningar, och däremot måste den berörda
personalen reagera.

Såsom av den föregående framställningen framgår, har tveksamhet
uppstått rörande innebörden av det i § 15 mom. 1 i omförmälda kungörelse
förekommande uttrycket ''föreskriven underofficersutbildning’. Några
bestämmelser rörande underofficersutbildning vid flygvapnet hava ännu
icke meddelats, och efter vad jag inhämtat torde sannolikt ännu någon
tid komma att förflyta, innan bestämmelser föreligga i detta ämne. Av
chefen för flygvapnet har den meningen gjorts gällande, att han, intill
dess bestämmelser örn underofficersutbildningen vid flygvapnet utfärdats,
äger rätt att i stället för ''föreskriven underofficersutbildning’ taga i betraktande
en sådan utbildning under tjänstgöring vid flygvapnet, som
enligt chefens bedömande kan anses motsvara underofficersutbildning.
Huruvida underofficersutbildning enbart vid armén eller marinen, i förening
med uppfyllande av de i momentet under a) och c) stadgade fordringarna,
enligt chefens för flygvapnet mening giver formell kompetens
att konstitueras till sergeant vid flygvapnet, framgår ej tydligt av chefens
för flygvapnet yttrande. Klaganden i det hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärendet har förmenat, att sådan befogenhet att i stället för
''föreskriven underofficersutbildning’ taga i betraktande viss utbildning
vid flygvapnet, som nyss sagts, icke tillkommer chefen för flygvapnet,
och har klaganden ansett att, så länge bestämmelser örn underofficersutbildning
vid flygvapnet icke föreligga, med ''föreskriven underofficersutbildning’
bör förstås underofficersutbildning vid armén eller marinen och
att, därest ej någon person med sådan utbildning finnes att tillgå för konstituering
till sergeant vid flygvapnet, chefen för detta vapen är skyldig
inhämta Eders Kungl. Maj:ts medgivande att befordra person utan dylik
utbildning.

Särskilt i saknad av bestämmelser rörande underofficersutbildning vid
flygvapnet torde det vara förklarligt, att olika meningar yppas örn innebörden
av det ifrågavarande uttrycket ''föreskriven underofficersutbildning’.
I och för sig synes naturligt, att med detta uttryck i en författning
rörande inträde vid flygvapnet borde förstås den underofficersutbildning,
som är föreskriven för flygvapnet, vare sig densamma är en utbildning,
som i sin helhet undergås under tjänstgöring vid flygvapnet, eller en
kompletterande underofficersutbildning för den, som under tjänstgöring
vid armén eller marinen redan undergått underofficersutbildning. Skäl
för den tolkning av uttrycket, enligt vilken även underofficersutbildning
enbart vid armén eller marinen kan tagas i betraktande, synes å andra sidan
kunna hämtas av en jämförelse med bestämmelsen örn transport i § 14

201

av kungörelsen. För transport av underofficer vid armén eller marinen
till underofficer vid flygvapnet uppställes nämligen icke någon kompetensfordran
med avseende å utbildning vid flygvapnet.

Vad angår frågan örn befogenhet för chefen för flygvapnet att, intill dess
bestämmelser örn underofficersutbildningen vid flygvapnet utfärdats, i
stället för underofficersutbildning taga i betraktande därmed jämförlig
utbildning under tjänstgöring vid flygvapnet, torde endast böra framhållas,
att det med nuvarande avfattning av § 15 i kungörelsen synes svårt
att därur utläsa tillvaron av en dylik befogenhet.

Den tveksamhet, som uppstått rörande tolkningen av § 15, synes hava
hos därav berörd personal inom flygvapnet alstrat villrådighet och missnöje,
i det att man finner sig icke med säkerhet känna de faktorer, varmed
man med avseende å befordran till sergeant har att räkna, och i flera
fall ansett sig med orätt förbigången vid befordran. Enligt vad jag har
mig bekant, är nämligen det genom furiren Björkqvists klagomål framkomna
fallet av missnöje icke det enda, vari missnöje uppstått. Att undanröja
anledning till dylikt missnöje synes vara en icke oviktig angelägenhet.
Härtill kommer, att det i och för sig torde vara önskvärt att
chefens för flygvapnet befogenhet i förevarande hänseende kommer till
klart uttryck i författningen.

För den händelse Eders Kungl. Majit finner chefen för flygvapnet böra,
oavsett vad därom redan nu enligt kungörelsen må gälla, äga befogenhet
att vid konstituering av sergeant vid vapnet i stället för ''föreskriven underofficersutbildning’
taga i betraktande en vid flygvapnet undergången
utbildning, likvärdig med underofficersutbildning, tillåter jag mig framhålla,
att de i det föregående påpekade olägenheterna lämpligen torde
kunna undanröjas på det sätt, att genom ett tillägg till kungörelsen eller
genom en särskild tillämpningsföreskrift, meddelad jämlikt § 37 i kungörelsen,
befogenhet uttryckligen tillerkännes chefen för flygvapnet att, intill
dess bestämmelser örn underofficersutbildning vid flygvapnet utfärdats
och varit i kraft ett icke alltför ringa antal år, till sergeant konstituera
person, som fyller de i § 15 mom. 1 under a) och c) stadgade fordringar och,
utan att hava genomgått föreskriven underofficersutbildning, vid flygvapnet
undergått en utbildning, som enligt beprövande av chefen för flygvapnet
skäligen kan anses likvärdig med underofficersutbildning. I samband
med meddelandet av en sådan bestämmelse synes ett förtydligande av
§ 15 böra äga rum till undanröjande av tveksamhet huruvida underofficersutbildning
enbart vid armén eller marinen är tillräcklig för uppfyllande av
den kompetensfordran, som avses i mom. 1 under b).

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion
har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende
till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.
»

* *

202

Genom Kungl, brev den 3 juli 1931 har Kungl Maj:t anbefallt chefen för
flygvapnet att utarbeta och till Kungl. Majit inkomma med förslag till
bestämmelser rörande ordnandet av underofficersutbildningen vid flygvapnet.

Tillika har Kungl. Majit därvid funnit gott förordna, att chefen för
flygvapnet finge — intill dess föreskrifter örn underofficersutbildning vid
flygvapnet bleve utfärdade — oavsett bestämmelsen i § 15 mom. 1 b) i kungörelsen
den 11 juni 1926 till sergeant konstituera furir, som, utan att hava
genomgått underofficersutbildning, vid flygvapnet med godkända vitsord
undergått utbildning, som enligt chefens för nämnda vapen beprövande
kunde anses jämförlig med underofficersutbildning.

4. Fråga huruvida — sedan regementschef i avskedspass meddelat
en underofficerskorpral för lågt uppförandebetyg — rättelse härutinnan
kunde åvägabringas genom överordnad myndighet.

Militieombudsmannen avlät den 30 maj 1931 följande framställning till
Konungen.

»I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 2 februari 1931,
anförde förre underofficerskorpralen vid Karlskrona kustartilleriregemente
Karl Theodor Pettersson följande.

Den 20 juni 1930 hade Pettersson på grund av bestämmelserna i § 63 i
KM III blivit avskedad från sin anställning såsom underofficerskorpral
vid kustartilleriet i Karlskrona. I oktober samma år hade han med företeende
av friskbetyg, varav det ena var utfärdat av äldste läkaren vid
kustartilleriregementet, sökt förnyad anställning vid regementet, men hade
hans ansökan avslagits, enär någon beställning såsom underofficerskorpral
ej funnits vakant. Då i nämnda paragraf stadgades, att den av manskapet,
som på grund av sjukdom eller kroppsskada bleve oduglig till vidare
krigstjänst, skulle av äldste läkaren anmälas till undfående av avsked,
syntes denna bestämmelse böra fattas så, att blott för sådana fall, då
äldste läkaren antingen med visshet eller med större grad av sannolikhet
kunde förutsäga utgången av sjukdomsfallet, dylik anmälan skulle ske. Då
Pettersson, såsom av den för honom utfärdade förhållningsboken framginge,
redan efter 43 dagars sjukdom förklarats oduglig till krigstjänst,
men fyra månader därefter av samma läkare förklarats fullt frisk, syntes
det Pettersson, att kassationen varit förhastad och beslutet örn Petterssons
avsked vilade på oriktig förutsättning.

I det för Pettersson utfärdade avskedspasset hade honom tilldelats det
vitsord, att han skickat sig ''mindre väl’, varigenom den avskedspremie,
som jämlikt Kungl, brev den 23 augusti och den 13 september 1918 samt den
21 oktober 1921 utginge till manskap vid erhållet avsked, icke författnings -

203

enligt kunnat utbetalas till Pettersson. Elter vilka grunder denna betygssättning
skett vore svårt att förstå. Under sin anställningstid, omfattande
20 år 7 månader 20 dagar, bade Pettersson, såsom framginge av förliållningsboken,
till övervägande del erhållit högsta uppförandebetyg, nämligen
''berömligt’, och blott vid fyra olika tillfällen hade Pettersson såsom
lägsta uppförandebetyg erhållit vitsordet ''mindre gott’. Vilka förnuftiga
beräkningsgrunder som än anlades, exempelvis medelbetyget för hela anställningstiden
eller sista tjänsteåret eller rent av sista uppförandebetyget,
hade Pettersson under alla förhållanden varit berättigad till högre uppförandebetyg
i sitt avskedspass. Blott i fall då någon gjort sig skyldig till
vanhedrande brott hade, enligt vad som upplysts, uppförandebetyget brukat
sättas till ''mindre väl’.

Vid denna skrift voro i styrkta avskrifter fogade följande handlingar:

1) ett avskedspass av följande lydelse:

’Avskedsvass. Chefen för Kungl. Karlskrona kustartilleriregemente gör
veterligt att Underofficerskorpralen vid 8. kompaniet nr 7 Pettersson, Karl
Teodor (på grund av sjuklighet RM III § 63:1) härmed varder från Krigstjänsten
avskedad nied vitsord, att han under en anställningstid av 20 år,
7 månader, 20 dagar skickat sig Mindre väl. Karlskrona den 20 juni 1930.
Hans Malmberg Regementschef /Filip Borgenstam.’

2) ett intyg den 28 oktober 1930 av legitimerade läkaren R. Urde i Karlskrona
av innehåll att lantbrukaren Karl Theodor Pettersson, född den 17
maj 1890, som i och för sökande av anställning som extra stationskarl vid
Örebro—Frövi järnväg nämnda dag blivit av Urde undersökt, befunnits
frisk och stark samt fri från lyte och men och i besittning av god syn (synskärpa
= 0.9 på båda ögonen) och god hörsel (hör viskstämma på 5 meters
håll) på håda öronen och normalt färgsinne;

3) ett intyg den 30 oktober 1930 av sjukhusläkaren, marinläkaren av 1.
graden Albert Grönberg i Karlskrona. Däri intygades på heder och samvete,
att lantbrukaren Pettersson nämnda dag av Grönberg undersökts och därvid
icke företett tecken på sjukdom eller lyte samt företett normal syn på
båda ögonen, normal hörsel på båda öronen samt normalt färgsinne.

4) förhållningsbok för Pettersson.

I skrivelse den 2 februari 1931 anmodade jag chefen för Karlskrona
kustartilleriregemente att infordra och till mig inkomma med yttrande i
iirendet av vederbörande läkare ävensom att själv däri avgiva yttrande.

Sådant yttrande avgav regementschefen i skrivelse den 2 mars 1931, och
översände han därvid yttrande jämväl av äldste läkaren vid regementet
B. Urda, vilken därvid anförde följande.

204

Pettersson hade anmälts till kassation den 20 juni 1930 på grund av
neurosis gravis jämlikt besiktningsreglementet sv. ffs. nr 12/1926 avd. IV,
gruppen V nr 17, vilket bland odugliga till krigstjänst upptoge dem, som
vore behäftade med svårare neurosformer (neurosis gravis). Petterssons
sjukdom hade icke varit av så färskt datum, som han i sin skrivelse till
militieombudsmannen framhölle. Pettersson hade under flera år varit
virrig och konstig enligt uppgift från de befäl och underbefäl, som haft
med honom att göra, och mot slutet av år 1929 hade hans nervositet tagit
sådana uttryck, att det rent av satts i fråga, örn ej Pettersson vore sinnessjuk
och ej ansvarig för sina handlingar. Vid förhör inför bataljonschefen
majoren Nordbeck hade Pettersson uppträtt så egendomligt att Urde
tillkallats för att undersöka Petterssons sinnestillstånd. Pettersson hade
nu intagits på sjukrummet i kasernen för observation samt hade efter ett
par dagar utskrivits på egen begäran och i fortsättningen observerats vid
dagliga inställelser till sjukmönstringen. Pettersson hade då företett ett
sprött nervsystem, som lätt kunde upprivas även vid smärre yttre påfrestningar
och lättare komplikationer i det dagliga livet. Hans stämningsläge
hade varit övervägande depressivt färgat med en del insinuationer
örn förföljelse, men några tankevillor eller verkliga förföljelseidéer
hade ej förekommit. Hans uppförande under observationstiden hade ej
föranlett någon anmärkning.

Genom det depressiva stämningsläget och en viss egocentrisk betoning
hade Pettersson visat en betydande hämning i sin psykiska verksamhet,
svarat trögt på tilltal och utfört även enklare förelagda tankeuppgifter
påfallande långsamt. Pettersson hade mestadels uppträtt som örn han
varit i ett drömtillstånd, och för att bättra på sin oluststänming hade Pettersson
förut enligt uppgift från kamrater tidvis konsumerat ganska betydande
mängder sprit och därvid ej skött sin tjänst som han skolat. Petterssons
nervsjukdom hade nästan gränsat till sinnessjukdom, men doktorn
hade uppfattat sjukdomen såsom relativt övergående, och någon ansats
till kassation hade icke då (oktober 1929) gjorts. Under det följande
halvåret hade det visat sig, trots att man försökt ordna så lindrig tjänst
som möjligt för Pettersson, att det ständigt kommit klagomål från hans
befälhavare. Pettersson hade under denna tid tjänstgjort på Kungsholms
fort, där vintertid voro förlagda endast omkring 100 man, och samtidigt
med Pettersson hade en annan kock av flaggkorprals grad varit kommenderad,
medan det i vanliga fall kommenderades endast en underofficerskorpral
eller flaggkorpral till denna tjänst.

Den 28 april 1930 hade Pettersson kommenderats till tjänstgöring på
Aspö mad, och hade nu ensam skolat förestå köket där, då man, sedan
regementet förlagts ute på sommarförläggningarna, varit i behov av all
tillgänglig kökspersonal och Pettersson tett sig en smula bättre den sista
tiden. Enligt utsago från Petterssons förmän hade han här försummat sin
tjänst, sällan varit i köket och mestadels låtit de värnpliktiga kockarna

205

sköta matlagningen på egen hand. Då klagomålen ånyo hopat sig, hade
Pettersson den 8 maj för observation inlagts på flottans sjukhus, och där
hade, såsom journalavskrift visade, diagnosticerats neurosis gravis +
dipsomania. Pettersson hade den 19 maj utskrivits från flottans sjukhus
för fortsatt vård och hade av doktorn sjukskrivits i kvarter den 20 maj.
Pettersson hade fått gå hemma på landet och sköta sig med litet lätt jordbruksarbete
under tiden den 20 maj—den 20 juni, men då det visat sig att
Petterssons tillstånd ej förbättrades, hade Pettersson anmälts till kassation
den 20 juni och förklarats oduglig till krigstjänst på grund av neurosis
gravis.

Vad beträffade Petterssons ''friskbetyg’ den 28 oktober 1930 avsåge ju
detta icke någon militär eller statlig anställning med självständigt ansvar,
utan avsåge en privat anställning vid enskilt företag (örebro—Frövi
järnväg) i synnerligen underordnad befattning (extra stationskarl). Pettersson
hade nu efter ett halvt års vila återställts så mycket, att han skulle
kunna sköta lättare arbete, såsom magasinsarbete, städning m. m., som ankomme
på en extra stationskarl, och det kunde ju ej anses rimligt att en
man, vilken en gång lidit eller lede av en neuros, som gjorde honom otjänstbar
till en kvalificerad befattning, i fortsättningen skulle utestängas från
allt förvärvsarbete. Petterssons intjrg vore ju också tydligt utfärdat för
att gälla extra stationskarlsbefattning vid Örebro—Frövi järnväg, och det
vore endast betecknande för Petterssons psyke, att lian sedermera använt
intyget för att söka ny anställning vid Karlskrona kustartilleriregemente.
Doktorn trodde knappast att någon, efter vad doktorn nu anfört, kunde
betvivla att Pettersson vore oduglig till krigstjänst.

Vid doktor Urdes yttrande var fogat ett utdrag av sjukjournal från medicinska
avdelningen vid flottans sjukhus i Karlskrona. Utdraget visade
bland annat, att Pettersson vore född den 17 maj 1890, att han inkommit
på avdelningen den 8 och utskrivits den 19 maj 1930 för fortsatt vård samt
att diagnosen varit neurosis gravis + dipsomania.

I sitt förenämnda yttrande anförde chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
följande.

Jämlikt EM III § 64 skulle, då någon av manskapet erhölle avsked, vederbörande
regementschef utfärda avskedspass. I detta skulle angivas
huruvida den avskedade skickat sig utmärkt väl, väl eller mindre väl.
Några reglementariska bestämmelser, avseende när det ena eller det andra
vitsordet skulle givas, lunnes icke. Det läge således i regementschefens
hand att i varje särskilt fall angiva vilket vitsord vederbörande skulle
erhålla.

I föreliggande fall hade regementschefen följt samma princip som eljest
vid angivande av sådant vitsord.

Uppgiften att vitsordet ''mindre väl’ brukade givas blott i sådana fall,
då någon gjort sig skyldig till vanhedrande brott, bestrede regements -

206

chefen på det bestämdaste. För sådant brott, som Pettersson syntes avse,
torde i regel vederbörande jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten bliva
skild från sin anställning vid krigsmakten, i vilket fall kan enligt bestämmelserna
i EM III § 64 sista stycket skulle erhålla avskedsbevis i stället
för avskedspass. Vitsord tilldelades sålunda överhuvud taget icke i sådant
fall.

Beträffande de av Pettersson påtalade beräkningsgrunderna kunde
framhållas, att Pettersson visserligen intill de senaste åren i stort sett
uppfört sig väl, men hade dock klaganden sedan år 1926 gjort sig skyldig
till ej mindre än tre förseelser, vilka föranlett bestraffning och nedsättning
av uppförandebetyget. På grund av Petterssons uppförande och
mindre goda tjänstbarbet bade därjämte ifrågasatts bland annat under
hösten 1929 att icke medgiva honom rekapitulation, men hade Pettersson,
efter en av regementschefen verkställd höjning av tjänstbarhetsbetyget,
av humanitära skäl och med hänsyn till sin nedsatta hälsa erhållit tillstånd
att tills vidare kvarstå på prov. Trots vetskapen härom hade Pettersson
i sitt uppträdande och sätt att sköta sin tjänst icke förbättrats utan
snarare tvärtom, ehuru detta icke kommit till synes i hans förhållningsbok.
Eegementschefens avsikt hade därför varit att icke medgiva Pettersson
rätt till rekapitulation på hösten 1930.

Genom regementschefens beslut den 20 juni 1930 å äldste läkarens anmälan
av Pettersson till undfående av avsked på grund av sjuklighet
hade emellertid Pettersson blivit avskedad före nämnda tidpunkt.

Beträffande de av Pettersson påtalade läkarintygen hänvisade regementschefen
till äldste läkarens yttrande.

Sedan tillfälle beretts Pettersson att i ärendet inkomma med påminnelser,
anförde Pettersson i en skrift som hit inkom den 26 mars 1931 följande.

Det hade varit önskvärt, att regementschefen närmare angivit de beräkningsgrunder,
som kommit till användning vid tilldelandet av vitsord
i förevarande fall, i stället för att blott avfärda denna fråga med en förklaring,
att samma princip följts som eljest vid avgivande av vitsord. Av
regementschefens skrivelse syntes man kunna utläsa, att regementschefen
ej vore villig giva förhållningsboken något större vitsord utan fastmer
lade större vikt vid muntliga rapporter och hörsägner. Även örn det i reglementet
ej vore direkt utsagt, när det ena eller det andra vitsordet skulle
lämnas, så torde det i allt fall icke saknas bestämmelser, som gåve vid
handen att förhållningsboken borde vara enda rättesnöret vid lämnandet
av vitsord, och åberopade Pettersson till stöd för denna uppfattning bestämmelserna
örn manskaps uppfattning i uppmuntringsklass. När regementschefen
ej ville tillerkänna förhållningsboken absolut vitsord, så
hade regementschefen därmed infört en alldeles ny princip för avgivande
av vitsord, ty enligt vad Pettersson erfarit från olika truppförband tilllämpades
där en helt annan princip, nämligen att låta sista uppförande -

207

betyget i förhållningsboken vara avgörande för vitsordet i avskedspasset.
Sitt påstående att uppförandebetyget ''mindre väl’ blott givits i sådana fall,
då någon av manskapet gjort sig skyldig till vanhedrande brott, stödde
Pettersson bland annat på äldre formulär till avskedspass, där det uttryckligen
angåves att detta vitsord borde tilldelas blott för sådana fall.

Då regementschefen påstode, att det redan på hösten 1929 ifrågasatts att
ej medgiva Pettersson rekapitulation, ville Pettersson framhålla att han
tillhörde de underofficerskorpraler, som jämlikt RM III § 315 vore berättigade
till fortsatt anställning till uppnådd pensionsålder eller 50 år,
därest betyget minst 7 i tjänstbarhet innehades.

Beträffande äldste läkarens yttrande vore Pettersson naturligen oförmögen
att bedöma den rent medicinska frågan och ville därför blott anföra
följande. Pettersson funne det mer än egendomligt, när äldste läkaren
ansåge det fordras mindre fysiska kvalifikationer för att vinna anställning
vid ett så viktigt kommunikationsmedel som en järnväg än att
tjänstgöra såsom kock i en matinrättning. Även örn Petterssons friskbetyg
vore utfärdat för sökande av plats som extra stationskar], så kunde
väl icke äldste läkaren avgöra, vilka åligganden som förenades med denna
plats, eller möjligheten för Pettersson att vinna befordran till högre tjänst.
I övrigt hänvisades till doktor Grönbergs för Pettersson utfärdade friskbetyg.

Pettersson vidhölle förut gjorda yrkanden och hemställde, att militieombudsmannen
till jämförelse infordrade uppgift från andra truppförband
angående där tillämpade principer vid avgivande av vitsord för uppförande.

I RM III § 64 stadgas följande:

’Då någon av manskapet erhållit avsked, utfärdar vederbörande regements-
(kår-)chef avskedspass (form. 3 a).

I stället för avskedspass erhåller den, som uteslutes eller skiljes från
krigsmakten, avskedsbevis (form. 3 b) upptagande orsaken härtill.’

Formulär 3 a upptager följande formulär till avskedspass:

’Avskedspass.

Chefen för .......... gör veterligt, att .......... kompaniet nr ----

N. N. efter tilländalupen anställningstid (på grund av sjuklighet........)

härmed varder från krigstjänsten avskedad med vitsord, att han under en

anställningstid av..........skickat sig...........

Ort och dag.

N. N.

Regementschef
(Kårchef) /N. N.’ I

I en anmärkning under formuläret anföres, att vitsordet för den avskedade
bör angiva, huruvida lian skickat sig utmärkt väl, väl eller mindre
väl.

208

EM III § 33 innehåller bland annat följande bestämmelser rörande
uppmuntringsklass, vilka bestämmelser torde åsyftas med ett Petterssons
uttalande örn dylika bestämmelser i påminnelseskriften:

Mom. 1:

Till uppmuntringsklass kan uppflyttas manskap, som uppfört sig nyktert,
villigt, raskt och uppmärksamt samt under de senaste två åren ej
haft lägre betyg för tjänstbarhet än ''godkänd’ och ej lägre betyg för uppförande
än ''gott’.

Härjämte fordras för uppf lyftning:

till 3. uppmuntringsklassen:

att hava tillhört kustartilleriet minst två år samt under de senaste två
åren icke hava ålagts eller ådömts sådan bestraffning, varom sägs i mom.
3 här nedan;

till 2. uppmuntringsklassen:

att hava tillhört kustartilleriet minst fyra år och oavbrutet under de
senaste två åren hava tillhört 3. uppmuntringsklassen; samt

till 1. uppmuntringsklassen:

att hava tillhört kustartilleriet minst sex år och oavbrutet under de
senaste två åren hava tillhört 2. uppmuntringsklassen.’

Mom. 3:

’Den, som tillhör uppmuntringsklass, skall

örn honom ålägges eller ådömes vaktarrest eller skälet arrest under
längre eller kortare tid eller ock sträng arrest i högst 3 dagar eller örn honom
av orsak, som är förknippad med ett mindre gott uppförande, ådömas
böter till ett belopp av högst 70 kronor, nedflyttas till närmast lägre uppmuntringsklass
eller, örn han tillhör 3. uppmuntringsklassen, därifrån utstrykas;
samt

örn honom ålägges eller ådömes sträng arrest av längre varaktighet än
3 dagar, fängelse eller straffarbete, även örn lagen örn villkorlig dom på
honom tillämpas, eller ock örn honom av ovannämnd orsak ådömas böter
till högre belopp än 70 kronor, ur uppmuntringsklass utstrykas.

Nedflyftning till eller utstrykning ur uppmuntringsklass må icke äga
rum i andra än nu nämnda fall.

Nedflyttning eller utstrykning skall verkställas den dag, bestraffning
blivit ålagd eller ådömd (domstols utslag fallit) samt antecknas i vederbörligt
straffregister.’

Av Petterssons förhållning sbok inhämtas följande: Pettersson antogs
som 3. klass kustartillerist den 1 november 1909 och utnämndes till underofficerskorpral
den 31 augusti 1917. Petersson har år 1910 avslutat rekrytskola
och år 1912 korpralskola, men har år 1920 blivit skild från underofficer
sskolan på grund av bristande förmåga att följa undervisningen.

Under sin anställningstid har Pettersson varit bestraffad 4 gånger och
tillrättavisad 4 gånger. Sålunda har Pettersson fått sig ålagt den 10 juni
1916 av regementschefen för fylleri 4 dagars vaktarrest, den 18 mars 1926
av regementschefen för olovligt undanhållande 7 dagars arrest utan bevakning,
den 31 mars 1927 av chefen för regementets detachement i Älvsborgs
fästning för försummelse i tjänsten och olovligt undanhållande 5

209

dagars vaktarrest samt den 7 september 1929 av regementschefen för
vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt 3 dagars vaktarrest. Tillrättavisning
har meddelats Pettersson år 1916 för fylleri, samma år för olovlig
bortovaro från kasern, år 1917 för överbliven permission och år 1927 för
brott mot ordningsföreskrifter.

Petterssons betyg för uppförande har varit från den 1 november till den
19 december 1909 7, därefter till den 28 februari 1910 8, därefter till den 31
januari 1911 9, därefter till den 10 juni 1916 10, därefter till den 2 augusti
1916 5, därefter till den 16 augusti 1916 6, därefter till den 5 september 1916
7, därefter till den 19 december 1916 6, därefter till den 9 januari 1917 8,
därefter till den 5 mars 1917 6, därefter till den 28 april 1917 7, därefter till
den 21 juni 1917 8, därefter till den 7 augusti 1918 9, därefter till den 18
mars 1926 10, därefter till den 11 maj 1926 6, därefter till den 5 juni 1926 7,
därefter till den 22 juni 1926 8, därefter till den 31 mars 1927 9, därefter till
den 30 april 1927 5, därefter till den 24 augusti 1927 6, därefter till den 30
september 1928 9, därefter till den 7 september 1929 10, därefter till den 9
oktober 1929 5, därefter till den 12 november 1929 6, därefter till den 21
december 1929 7, därefter till den 28 april 1930 8 samt därefter intill avskedet
den 20 juni 1930 9.

Jämlikt gällande reglemente för kustartilleriets skolor och övningar,
§ 10, motsvara sifferbetygen för uppförande följande vitsord: från och
med 0 intill 5 opålitligt, från och med 5 intill 6 mindre gott, från och med
6 intill 8 gott, från och med 8 intill 10 mycket gott samt 10 berömligt.

Under Pettersons tjänstetid av 20 år 7 månader 20 dagar har han alltså
under allenast 115 dagar haft så lågt vitsord som mindre gott och under
ingen dag vitsordet opålitligt. Under långa perioder, sammanlagt utgörande
större delen av anställningstiden, har Pettersson innehaft högsta
uppförandebetyget, d. v. s. vitsordet berömligt.

Vad beträffar de senaste sex åren av Petterssons anställningstid har
han allenast under 62 dagar haft vitsordet mindre gott, under 268 dagar
vitsordet gott, under 883 dagar vitsordet mycket gott och under 978 dagar
vitsordet berömligt.

Petterssons betyg för tjänstbarhet har i allmänhet varit 8 eller 9 (mycket
god), under några perioder 7 (god). Endast vid ett tillfälle (april 1927)
har betyget nedgått till 6 (god). Vid intet tillfälle bär för tjänstbarhet
givits något av vitsorden ''mindre god’ (5 intill 6) eller ''otillräcklig'' (0
intill 4).

Rörande uppmuntringsklass utvisar förhållningsboken, att Pettersson

uppflyttats i 3. uppmuntringsklassen den 31/i0 1911

nedflyttats » 2.
uppflyttats » 1.

» » 1.

» 2.

» a7.o 1913

» :il/io 1915
» ‘% 1916

3’/7 1918

14 — Milltieombudsmannens ämbetsbcråttelsc

210

nedflyttats i 2. uppmuntriniklassen den 31/3 1927
uppflyttats i 1. » » Vs 1929 saint

nedflyttats »2. » » 7/9 1929

I andra uppmuntringsklassen kvarstod Pettersson vid avskedet.

Rörande de skäl, sorn kunna åberopas till stöd för asikten att vitsordet
i Petterssons avskedspass varit för ofördelaktigt bestämt, hänvisas främst
därtill, att Pettersson under den alldeles övervägande delen av sin tjänstgöringstid
fått sig meddelade goda eller mycket goda vitsord för uppförande
och tjänstbarhet. Då — såsom vid kustartilleriet är fallet — den
enskildes uppförande och tjänstbarhet varit föremål för betygssättning
under varje period av hans anställningstid, synes det icke utan särskilda
skäl böra förekomma, att vederbörande chef, på grund av ett mer eller
mindre obestämt intryck av mannen eller av vissa meddelanden rörande
honom, vilka icke fått göra sig gällande vid den tidigare betygssättningen,
tilldelar honom ett lägre vitsord än det, varav mannen med hänsyn
till sina tidigare betyg gjort sig förtjänt. I allt fall har, vad angår det.
föreliggande fallet, regementschefen icke sökt ådagalägga något förhållande,
som skulle kunna göra tilldelandet av ett sådant lägre vitsord berättigat.

Pettersson under tjänstgöringstiden meddelade bestraffningar och tillrättavisningar
hava tydligen övat sin inverkan på hans uppförandebetyg
enligt förhållningsboken och synas icke vara av beskaffenhet att böra få
i nämnvärd grad ytterligare inverka på vitsordet i Petterssons avskedspass.

Särskilt bör i detta fall framhållas att, efter vad äldste läkarens utlåtande
synes giva vid handen, de anmärkningar, som under senare delen
av anställningstiden förekommit mot Pettersson, åtminstone huvudsakligen
torde haft sin grund i den sjukdom, som lett till hans avskedande. I
den mån så varit fallet synes det vara oriktigt, därest dessa anmärkningar
fått göra sig gällande vid bestämmande av vitsordet i avskedspasset för
Pettersson.

Vad angår de olägenheter, som kunna vållas en tidigare vid krigsmakten
anställd person därigenom, att han vid sitt avsked oriktigt erhållit vitsordet
''mindre väl’, torde det ligga i sakens natur och icke behöva närmare
utvecklas, att ett sådant vitsord skall i sin mån medföra svårigheter för
erhållande av anställning av någorlunda eftersträvansvärd art. Särskilt
örn personen ifråga varit anställd vid krigsmakten en mycket lång följd
av år och därför kanske icke innehar betyg rörande annan anställning,
bliva de nämnda svårigheterna mera framträdande.

I detta sammanhang erinras örn vissa bestämmelser i kungörelsen den

211

8 februari lilis (ur 04) angående beredande av anställning i postverket för
viss personal vid marinen samt i kungörelsen samma dag (nr 65) angående
beredande av anställning vid statens järnvägar för sådan personal. I § 1
av förstnämnda kungörelse stadgas, att generalpoststyrelsen årligen i god
tid lämnar — såvitt angår kustartilleriet — chefen för kustartilleriet uppgift
å det antal man vid kustartilleriregementena (-kårerna), som den 1 november
kan antagas till aspiranter vid postverket, samt att underrättelse
härom skall genom bemälde chefs försorg ofördröjligen meddelas dem av
manskapet, som vid ifrågavarande tidpunkt ''med goda vitsord’ tjänstgjort
vid marinen minst fyra år. — Motsvarande bestämmelse i § 1 av
den omförmälda kungörelsen nr 65/1918 upptager likaledes fordran örn
manskapets tjänstgöring ''med goda vitsord’.

Direkt betydelse har det vitsord, som i avskedspass erhålles, med avseende
å pensionsrätt. Sedan 1901 års riksdag medgivit, att de för befäl och
underbefäl med vederlikar samt manskap vid flottan gällande pensioneringsgrunder
finge tillämpas jämväl med avseende å befäl och underbefäl
med vederlikar samt manskap vid kustartilleriet, så har Kungl. Maj:t i
skrivelse den 28 februari 1902 till direktionen över flottans pensionskassa
meddelat detta till kännedom och efterrättelse.

I Kungl. Maj:ts reglemente den 31 oktober 1879 för pensionering av flottans
och lotsverkets gemenskap (sv. ffs. nr 63 sid. 1) har i § 1 stadgats:’Var
och en av gemenskapen vid flottan och lotsverket, som avskedats ur Vår
och kronans tjänst med vitsord att hava sig redligt och väl skickat, tillägges
pension’ enligt vissa närmare angivna grunder.

Slutligen må erinras örn sambandet mellan avskedspassets lydelse och
rätten till avskedspremie.

Jämlikt Kungl, brev den 23 augusti 1918 angående föreskrifter beträffande
anställningspremier samt rekapitulations- och avskedspremier vid
flottan och kustartilleriet gäller bland annat, att avskedspremier tilldelas
vid flottan och kustartilleriet fast anställt underbefäl av manskapet
— dock ej båtsmän eller hornblåsare — som efter ingången av år 1919 efter
minst sex års ’väl vitsordad tjänstgöring’ avgår från beställning på stat
utan att samtidigt beredas civilanställning i statens tjänst.

Skäl synas visserligen med fog kunna göras gällande till stöd för den
meningen, att det vitsord, som lämnats i avskedspass, rätteligen icke i och
för sig är avgörande för frågan örn rätt till avskedspremie, Titan att denna
fråga må, med iakttagande av bestämmelserna i nämnda Kungl, brev den
23 augusti 1918, prövas efter samtliga föreliggande förhållanden. Givet är
dock, att det i avskedspasset lämnade vitsordet örn mannens förhållande
är av stor betydelse för avgörande av frågan örn hans rätt till avskedspremie
och att ett i avskedspasset oriktigt satt vitsord ''mindre väl’ kan
medföra, att mannen går förlustig avskedspx-emie eller att åtminstone omgång
och tidsutdräkt vållas, innan mannen kommer till sin rätt.

212

På grund av vad jag i det föregående anfört har enligt min mening regementschefens
åtgärd att i avskedspasset tilldela Pettersson vitsordet
''mindre väl’ varit felaktig. Åtgärden torde emellertid icke vara av beskaffenhet
att kunna för regementschefen medföra ansvar för tjänstefel.

Med hänsyn härtill och då Petterssons avskedspass i övrigt är avfattat
enligt fastställt formulär, har jag ansett någon min åtgärd för beivran av
åtgärden att för Pettersson utfärda avskedspass av den lydelse, som i detta
fall förekommit, icke kunna ifrågakomma.

Däremot synes det icke uteslutet, att Kungl. Maj:t må finna anledning
vidtaga åtgärd, varigenom de menliga verkningarna för Pettersson av det
utfärdade avskedspassets lydelse kunde mildras eller undanröjas.

Utredningen giver enligt min mening tydligt vid handen, att Pettersson
i det honom meddelade avskedspasset icke erhållit det vitsord, som rätteligen
hort givas honom. Detta förhållande synes hava länt eller kunna
lända Pettersson till avsevärt men. Rättelse torde icke kunna åvägabringas
utan att ärendet hringas till Eders Kungl. Maj:ts kännedom, och har
jag därför, med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman meddelade
instruktionen, ansett nödigt att, med överlämnande av samtliga
handlingar i ärendet ävensom avskrift av en utav mig denna dag till Pettersson
avlåten skrivelse rörande frågorna örn Petterssons entledigande
och örn hans rätt till avskedspremie, hos Eders Kungl. Majit anmäla ärendet
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna anledning föreligga.
»

* *

Enligt skrivelse den 16 oktober 1931 från chefen för försvarsdepartementet
till chefen för kustartilleriet har Kungl. Majit funnit Pettersson, såvitt
handlingarna i ärendet utvisade, hava bort vid ifrågavarande avsked erhålla
högre betyg för uppförande än det honom i avskedspasset meddelade,
i samband varmed Kungl. Majit förordnat, att Pettersson skulle äga att
för sin anställning vid kustartilleriet utbekomma avskedspremie enligt
därom gällande bestämmelser.

5. Fråga huruvida i fastställd ersättning för expeditionsvakts vid
sjökrigshögskolan tjänstebostad inbegripits gottgörelse för centraluppvärmning.

Militieombudsmannen avlät den 28 mars 1931 följande framställning till
Konungen.

»I en skrift, som till mig inkom den 30 september 1930, anförde sergeanten
å övergångsstat vid kustartilleriet Carl J. Eklund följande.

213

Eklund hade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1926 inkallats
till tjänstgöring vid sjökrigshögskolan och samina år inflyttat i en till
högskolan upplåten tjänstebostad, avsedd för expeditionsvakt. För bostaden
hade av arméförvaltningens fortifikationsdepartement fastställts
en årlig ersättning av 735 kronor från och med den 1 november 1926.

Den 18 september 1930 hade av chefen för östra arméfördelningen, under
vilken chef högskolans i generalitetsbyggnaden belägna lokaler lydde i
förvaltningsliänseende, framställts krav att en särskild ersättning för
centralvärme skulle erläggas för budgetåret 1930—1931. Beräkningsgrunden
för denna ersättning hade angivits i bestämmelser, intagna i Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1926 A nr 48. För Eklunds bostad
skulle ersättningen utgöra 55 X 1 krona 73 öre = 95 kronor 15 öre för år,
vilket belopp av vederbörande utjämnats till 96 kronor för år eller 8 kronor
för månad.

Då berörda bestämmelser meddelats senare än ersättningen för bostaden
blivit fastställd, kunde Eklund icke inse att desamma ägde tillämpning i
annan mån än att nyssnämnda ersättning bort av vederbörande uppdelas i
två poster.

Avlöningsreglementet, intaget i sv. ffs. under nr 270 för år 1925, innehölle
i 22 § under b) bestämmelser örn fastställandet och jämkningar av ersättning
för tjänstebostad med centralvärme, örn sådan funnes anordnad.
Dessa bestämmelser hade gällt år 1926, och någon jämkning enligt 22 § b)
hade icke påkallats.

Då Eklund icke kunde finna annat än att full ersättning för bostaden
uttagits, anliölle han att militieombudsmannen ville förhjälpa honom till
rättelse i förut omtalade förhållanden. I

I skrivelse till chefen för sjökrigshögskolan anmodade jag denne att föranstalta
örn utredning i ärendet samt att därmed ävensom med eget yttrande
till mig inkomma. Med skrivelse den 6 oktober 1930 avgav chefen
för sjökrigshögskolan det begärda yttrandet och översände därvid vissa
handlingar.

Efter det jag i skrivelse den 7 oktober 1930 till chefen för östra arméfördelningen
anmodat denne att inkomma med yttrande i ärendet, avgav arméfördelningschefen
sådant yttrande i skrivelse den 31 samma oktober
månad.

Sedan därefter Eklund beretts tillfälle att yttra sig över den inkomna
utredningen, inkom Eklund med påminnelser den 18 november 1930.

Slutligen anhöll jag i skrivelse den 20 november 1930 till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, att departementet ville avgiva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande avgav departementet i skrivelse den 28
januari 1931, som till mig inkom den 5 följande februari. Vid skrivelsen
var fogad en promemoria av chefen för departementets kasernbyrå, överstelöjtnanten
friherre G. Fock.

214

1 fastställd stat för sjökrigshögskolan budgetåret 1925- 1926 upptages
bland annat lön till en expeditionsvakt med visst belopp. Samma är för
hållandet beträffande staten för budgetåret 1926—1927. I staten för budgetåret
1927—1928 upptages en expeditionsvakt, men har lön för denne icke
utförts, och har i staten anmärkts att befattningen såsom expeditionsvakt
tills vidare uppehölles av personal å övergångsstat. Enahanda är förhållandet
beträffande budgetåren från och med 1928—1929 till och med
1980—1931.

Av en i ärendet i avskrift tillgänglig departementsehefsskrivelse den 29
oktober 1926 inhämtas följande: I skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
den 21 september 1926 hade chefen för sjökrigshögskolan anhållit att
Eklund, som enligt bestämmelserna i generalorder för marinen nr 145/1926
beordrats till ordinarie tjänstgöring såsom expeditionspersonal vid sjö
krigshögskolan men blivit tvångsvis överförd till övergångsstat från och
med den 1 november 1926, måtte beordras till fortsatt tjänstgöring vid
nämnda högskola. Kungl. Majit medgav genom beslut den 29 oktober 1926,
att Eklund finge beordras att fortfarande tillsvidare tjänstgöra såsom
expeditionspersonal vid sjökrigshögskolan.

I avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr iöl) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
har i 22 § stadgats följande:

''Därest åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras avstatsverket,
skall han vara skyldig att bebo densamma samt iakttaga de
närmare föreskrifter, som, utöver vad här nedan stadgas, kunna varda
meddelade rörande lägenhetens begagnande.

a) För begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad skall tjänsteman
månadsvis i förskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen för
näst föregående månad. Är bostadsinnehavaren på grund av tjänstledig
het eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon avlöning
för föregående månad eller förslår ej utgående avlöningsbelopp, skall
nämnda ersättning eller vad däri brister i stället kontant inbetalas. Intill
dess ersättningens storlek blivit bestämd, på sätt i b) sägs, skall densamma
utgå med det av vederbörande myndighet fordrade beloppet, med rätt för
bostadsinnehavaren att, därest beloppet sedermera nedsättes, återbekomma
vad han erlagt för mycket.

b) Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning,
örn sådan finnes anordnad, bestämmes med hänsyn till det
hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fast
ställes genom överenskommelse mellan vederbörande myndighet och tjänstemannen.
Kan sådan överenskommelse icke träffas, skall frågan hänskjutas
till en bostadsnämnd med en opartisk ordförande samt representanter
för personal- och förvaltningsintressena. Över nämndens beslut i ärenden,
som hänskjntits till densammas avgörande, må klagan ej förås.

215

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad ma icke pakallas,
förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

I den till avlöningsreglementet såsom bilaga fogade tjänsteförteckningen
upptages bland annat expeditionsvakt vid sjökrigshögskolan.

Avlöningsreglementet nr 451/1921 har, efter det vissa ändringar däri
vidtagits, i fullständigt skick intagits i sv. ffs. nr 270 för år 1925.

I avlöningsreglementet den 29 juni 1921 (nr ,1881 för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid
armén och marinen hava under 19 § 1 mom. meddelats enahanda bestämmelser,
som givits i förenämnda 22 §, ingressen och under a). Dessutom
har i berörda 19 § 2 mom. stadgats följande:

''Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning,
örn sådan finnes anordnad, bestämmes med hänsyn till det
hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och fastställes
av arméförvaltningens fortifikationsdepartement, resp. marinförvaltningen
på förslag av vederbörande chef, resp. stationsbefälhavare.
Åtnöjes ej bostadsinnehavaren med det sålunda fastställda hyrespriset,
skall frågan hänskjutas till en bostadsnämnd med en opartisk ordförande
samt representanter för personal- och förvaltningsintressena. Över
nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till densammas avgörande, må
klagan ej föras.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke pakallas,
förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.’

Rörande ifrågavarande av Eklund disponerade lägenhet inhämtas av
handlingarna i ärendet följande.

Enligt ett av chefen för generalstaben undertecknat, den 22 april 1926
daterat förslag till fördelning av bostäderna för expeditions vakter m. fl.
i nybyggnaden, kvarteret Kandidaten, tilldelades sjökrigshögskolans expeditionsvakt
lägenheten en trappa upp i östra flygeln intill lilla trappan.
— I skrivelse den 26 samma april till chefen för generalstaben meddelade
chefen för sjökrigshögskolan, att lian intet hade att erinra mot
förenämnda förslag.

I skrivelse den 12 juli 1926, undertecknad av fortifikationsofficeren vid
IV. arméfördelningens stab, på befallning, och ställd till chefen för sjökrigsliögskolan,
anfördes bland annat följande: Då nybyggnaden i kvarteret
Kandidaten i Stockholm, i och med att den av byggnadsstyrelsen
överlämnades, komme att av chefen för IV. arméfördelningen mottagas
till vård och förvaltning, och då det syntes av vikt att hyresersättningen
för de befattningshavare, vilka skulle tilldelas bostadslägenheter inom
fastigheten, i god tid bleve bestämd, anhölles, att chefen för sjökrigshögskolan
ville insända uppgift innehållande fullständiga namnet på befattningshavarna
ifråga ävensom de lägenheter, som avsetts tilldelas desamma.

216

Uppgiften borde även innehålla upplysning om huruvida enligt av Kungl
Majit fastställda stater någon befattningshavare skulle vara tilldelad särskilda
förmåner i form av fri bostad med eller utan värme ävensom övriga
upplysningar i den mån de kunde öva inflytande å det pris, som kunde
komma att åsättas respektive lägenheter.

Till svar härå meddelade chefen för sjökrigshögskolan i skrivelse den
16 juli 1926, att för högskolans expeditionsvakt, sergeanten å övergångsstat
Eklund, disponerades bostadslägenheten en trapp upp i högskolans
nya lokaler (rum nr 156—161) samt att hyresersättningen för nämnde
expeditionsvakts bostad i högskolans dåvarande lokaler, Birgerjarlsgatan
7, bestående av två rum och kök, inklusive värme och lyse, utgått
med 40 kronor för månad.

I skrivelse den 29 oktober 1926 till chefen för sjökrigshögskolan anförde
fortifikationsofficeren vid IV. arméfördelningens stab: Sedan på grund av
statsrevisorernas anmärkningar fortifikationsdepartementet anmodat chefen
för IV. arméfördelningen att efter vissa fastställda grunder uppgöra
förslag för klassning av och hyresersättning för bostäder inom lägenheter,
som stöde under dennes förvaltning och vård, hade sådant förslag inlämnats,
varefter departementets beslut i frågan meddelats sistnämnda dag.
Med anledning därav överlämnades en bilagd handling, vari arméfördelningschefens
förslag funnes infört med blått bläck och fortifikationsdepartementets
beslut med rött.

Den bilagda handlingen utgjordes av en tablå med beteckning »Ersättningar
för tjänstebostäder inom Fastigheten kv. Kandidaten, östermalmsgatan
8, Stockholm». Av tablån, som är undertecknad av nämnde fortifikationsofficer
den 29 oktober 1926, inhämtas följande. Den lägenhet, som
disponerades av Eklund, tjänsteställning: expeditionsvakt, utgjordes av
två rum och kök. Inom lägenheten funnes (kolumnerna 5—13) tambur,
w. c., vattenledning, avlopp, elektrisk belysning, kokgas och värmeledning.
Lägenhetens yta utgjorde 55 kvm. I kolumnen 15 »Tillhör kval. kl. och
kategori» finnes anteckningen »2 B» och, med rött, »1V2». Grundpris (kol.
16): enligt arméfördelningschefens förslag 675 kronor, enligt departementets
beslut 735 kronor. Utgående ersättning för tjänstebostad (kol. 23):
enahanda belopp som beträffande grundpris. I en anteckningskolumn har
antecknats följande: »Lägenhetsinnehavaren är sergeant på övergångsstat
vid Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente. Inkallad till tjänstgöring
vid sjökrigshögskolan, där han bland annat uppehåller exp. vaktstjänsten
och sålunda tilldelad för exp. vakten avsedd tjänstebostad. — Lägenheten
nedsatt en halv klass på grund av mindre än normal yta samt en halv
klass på grund av läge mot nordväst. (Ingen sol.)»

Från tillgängliga anvisningar till formuläret för omförmälda tablå må
antecknas följande.

Till kolumn 15, med rubrik »Tillhör kval. kl. och kategori», lämnas följande
anvisningar:

217

»Den klass och kategori till vilken lägenhet enligt nedan hänföres betecknas
med 1 A, 2 B etc.

Vid klassindelningen tages hänsyn till:

dels lägenhets beskaffenhet i byggnadshänseende,

dels till vad som enl. kol. 2—14 kan bidraga till att höja lägenhets kvalité,

dels örn lägenhet på grund av byggnadssättet är svår att uppvärma.

På klassindelningen må ej inverka lägenhets tillfälliga beskaffenhet i
underhållshänseende samt ej heller densammas belägenhet i förhållande
till inköpskällor för förnödenheter, enär till det senare hänsyn är taget
till grundpristabellernas upprättande.

För bedömande av i vad mån lägenhets storlek inverkar på klassindelningen,
meddelas härmed till ledning olika lägenheters ungefärliga normalyta:
— — — — — — — — — — — — — — — — —---

Vid klassindelning av lägenheter av ungefärlig normalyta kan följande
tjäna till ledning:

I klass 1 sättas lägenheter, som äro i alla avseenden av god beskaffenhet
och försedda med vatten och avlopp, el. ljus, w. c. och värmeledning.

I klass 2 sättas lägenheter, som äro av god beskaffenhet och försedda
med vatten, avlopp och el. ljus, samt medelgoda lägenheter med övriga bekvämligheter.

I klass 3 sättas lägenheter av någorlunda god beskaffenhet med vatten
och avlopp samt mindre goda med övriga bekvämligheter.

I klass 4 sättas lägenheter utan några bekvämligheter samt dåliga sådana
med bekvämligheter.

Då lägenhet icke lämpligen kan anses tillhöra någon av dessa klasser,
må den sättas i halvklass, varvid priset beräknas att ligga mitt emellan
omgivande helklasser. Klass 41/2 beräknas 15 procent billigare än klass 4.

Lägenheter av mindre ytinnehåll, än vad som är angivet såsom normalt,
må på grund härav nedklassas 1/2—1 klass beroende på storleken. För att
nedflyttas en hel klass fordras, att lägenheten har mindre ytinnehåll än
vad som angives såsom normalt för en lägenhet med ett rum mindre.

Vid klassindelningen tages ej hänsyn till befintligheten av badrum. Finnes
sådant, ökas det uträknade ersättningsbeloppet (kol. 23) med 48 kronor.»

Till kolumn 16, med rubrik »Grundpris», anföres i anvisningarna:

»Grundpristabellen för friliggande bostäder, kategori A, användes vid
beräknande av ersättningen för sådana lägenheter, som äro helt friliggande,
och vilka hava någon ingång, till vilken tillträdet ej går genom kasernvakten.
—-----— -----—----------- —

Grundpristabellen för icke friliggande bostäder, kategori B, användes
vid beräknande av ersättningen för sådana lägenheter, som ligga inbyggda
i kaserner, matinrättningar m. m., samt för lägenheter, vilka hava tillträde
endast genom kasernvakten.»

Till kolumn 23, med rubrik »Ersättn. för tjänstebostad», anföres i anvisningarna: »Sedan

ersättningen för tjänstebostad uträknats till lägenhetens grundpris,
minskat med eventuella mom. 7- och S-avdrag,1 och eventuellt tillägg
för badrum gjorts, avrundas det sålunda erhållna beloppet till att bliva
närmaste med 3 delbara hela antal kronor.»

1 Härom är i förevarande fall ej fråga.

218

i skrivelse den 30 oktober 1026 till chefen för IV. arméfördelningen förmälde
arméförvaltningens fortifikationsdepartement sig vilja överlämna
tablå (i kanten: förut översänd) över fastställda ersättningar för tjänste
bostäder inom kvarteret Kandidaten att gälla för nyinflyttade från och
med den 1 november 1926 samt för övriga från och med den 1 januari
1927. — Enligt en å skrivelsen av fortifikationsofficeren vid IV. arméfördelningens
stab, på befallning, gjord anteckning den 5 november 1926 överlämnades
skrivelsen till chefen för sjökrigshögskolan under hänvisning
till arméfördelningens skrivelse den 29 oktober 1926.

Enligt en skrivelse den 24 december 1926 fastställde arméförvaltningens
fortifikations- och intendentsdepartement bestämmelser att från och med
den 1 juli 1927 och tills vidare gälla vid beräknande och erläggande av
gottgörelse för centraluppvärmning i tjänstebostäder. Den årliga ersättningen
för uppvärmningen skulle bestämmas av tre faktorer, nämligen
1) golvytans storlek, 2) kokspris och 3) en för olika orter inom landet fastställd
koefficient. De tre faktorerna erhölles på närmare angivet sätt.
Kokspriset skulle vara medelupphandlingspriset för köks vid vederbörligt
truppförband (anstalt m. m.) under nästföregående budgetår. Å förläggningsort,
där flera truppförband (anstalter m. m.) vore förlagda, fastställde
vederbörande arméfördelningschef (kommendant, militärbefälhavare)
det kokspris, som skulle ligga till grund för beräkningen av ifrågavarande
ersättning. Detta kokspris skulle vara medelpriset av truppförbandens m.
flis inom förläggningsorten medelupphandlingspris å koks under nästföregående
budgetår. — Den av berörda tre faktorer erhållna produkten utgjorde
det årliga ersättningsbeloppet.

I skrivelse den 12 september 1930 till chefen för sjökrigshögskolan anförde
chefen för Östra arméfördelningen: I överensstämmelse med arméförvaltningens
fortifikations- och intendentsdepartements skrivelse den
24 december 1926 fastställdes det kokspris, som skulle ligga till grund för
beräknande och erläggande av gottgörelse för centraluppvärmning i tjäll
stebostäder för i Stockholm förlagda truppförband under budgetåret 1930
—1931 till 1 krona 73 öre per hektoliter. — I skrivelse den 18 september 1930
meddelade arméfördelningschefen chefen för sjökrigshögskolan, under åberopande
av omförmälda fastställda kokspris, att ifrågavarande värmegottgörelse
för ''lägenheten nr 15, innehavare sergeanten Eklund, utgjorde
8 kronor för månad. I

I sitt förenämnda, till mig avgivna yttrande den 6 oktober 1930 anförde
chefen för sjökrigshögskolan följande.

Eklund vore på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1926 tillsvidare
inkallad till tjänstgöring vid sjökrigshögskolan såsom expeditions
personal. Detta beslut hade tillkommit vid den föregående expeditionsvaktens
pensionering dels för att högskolan skulle kunna erhålla lämplig

219

person av övergångsstatens underofficerare och dels av besparingsskäl.
Till Eklund skulle nämligen, då han ej vore inkallad, utgå lön enligt B ort
mot nu utgående efter G ört, i båda fallen jämte dyrtidstillägg. Skillnaden
däremellan, omkring 600 kronor, vore alltså den utgift, som statsverket
vidkändes för tjänstens uppehållande. Skulle återigen en expeditionsvakt
vara anställd, utginge lön enligt löneplan B 5 med 3,144 kronor jämte dyrtidstillägg.
varför genom ovannämnda åtgärd omkring 2,500 kronor i
avlöning jämte statens utgifter för pensionering inbesparades.

Enligt staten funnes angivet, att befattningen såsom expeditionsvakt
tills vidare uppehölles av personal å övergångsstat. I omförmälda tablå
den 29 oktober 1926 anfördes bland annat, att lägenhetsinnehavare!! vöre
sergeant på övergångsstat och inkallad till tjänstgöring vid sjökrigshögskolan,
där han bland annat uppehölle expeditionsvakttjänsten och sålunda
fått sig tilldelad för expeditionsvakten avsedd tjänstebostad. Av vad sålunda
framhållits syntes vara klarlagt, att den högskolan tilldelade tjänstebostäder!
för expeditionsvakt disponerades av Eklund såsom tjänstebostad.

Eklund upp bure sin avlöning från Vaxholms kustartilleriregemente och
något avdrag för tjänstebostaden hade sålunda ej kunnat verkställas å
högskolan. Vid fastställandet av ersättningen för tjänstebostaden ar 1926
hade detta förhållande meddelats till vederbörande å Östra arméfördelningen,
varvid överenskommelse träffats mellan regementsintendenten vid
nämnda regemente och arméfördelningens kassaförvaltning, att Eklund
skulle till kassa förvaltningen erlägga fastställd ersättning Denna befäl
ningsform ägde alltjämt rum.

Beträffande den av arméfördelningschefen genom skrivelsen den 18 sep
tember 1930 fordrade gottgörelsen för värme, framginge av avlöningsreglementena
sv. ffs. nr 388/1921, 19 § 2 mom. samt nr 270/1925, 22 § b), huru ersättning
för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning,
skulle fastställas. Jämkning i det år 1926 fastställda ersättningsbeloppet
hade ej påkallats, men delina åtgärd måste aV vederbörande myndighet
först vidtagas för att högre ersättningsbelopp skulle kunna utkrävas
(berörda 22 § b), andra stycket).

Skrivelsen den 12 juli 1926 från IV. arméfördelningen, vari vissa uppgifter
infordrats, klarlade att vederbörande före fastställandet av ersättningen
haft uppmärksamheten fäst på värmegottgörelsen, oell i sitt svar
å skrivelsen hade chefen för sjökrigshögskolan även meddelat, att i den ersättning.
som utginge för den förutvarande bostaden, inginge värmeersättning.

På grund av det anförda ansåge chefen för sjökrigshögskolan tydligt
klarlagt, att Eklunds ordinarie tjänstgöring i sjökrigshögskolan gjorde honom
icke blott berättigad utan även skyldig att såsom tjänstebostad disponera
expeditionsvaktbostaden samt att såsom följd därav den ersättning
för bostaden, som av fortifikationsdepartementet fastställts år 1927, icke

220

kunde ändras förrän stadgad överenskommelse träffats mellan fortifikationsdepartementet
och Eklund.

Chefen för östra arméfördelningen anförde i sitt yttrande den 31 oktober
1930 följande.

Den del av generalitetsbyggnaden, vari lokaler för bland annat krigshögskolan
vore inrymda, eller den västra flygeln, hade stått färdig år
1912. Övriga delar bade färdigbyggts först år 1926. I de lokaler, som från
början disponerats av krigshögskolan hade varit och vore fortfarande inrymda
bland annat två bostadslägenheter med centraluppvärmning, avsedda
för två vaktmästare. För tiden 1912—1918 bade byra för ifrågavarande
lägenheter, ersättning för centralvärme däri inbegripen, utgått med
100 kronor för år och lägenhet mot avstående av ortstillägg.

Från år 1919 bade jämlikt kungörelsen angående avlöningsförbättring
från och med sistnämnda år för vissa vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare (sv. ffs. nr 836/1918, § 3 mom. 1) såsom ersättning för
bostad med bränsle av lönen avståtts 300 kronor för år.

På grund av avlöningsreglementet, sv. ffs. nr 451/1921, 22 § b), bade ersättningen
för dessa tjänstebostäder, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning,
genom vederbörande myndighets — i detta fall chefen för
krigshögskolan — överenskommelse med vederbörande tjänsteman höjts
till 375 kronor för år.

Från och med den 1 november 1926 för de till generalitetsbyggnaden då
nyinflyttade, för övriga från och med den 1 januari 1927, hade fortifikationsdepartementet
i skrivelse den 30 oktober 1926 fastställt ersättning för
tjänstebostad inom generalitetsbyggnaden, i vilken ersättning förmodats
ingå även gottgörelse för centraluppvärmning.

I de anvisningar, som av departementet till olika myndigheter översänts
för avgivande av förslag till ifrågavarande ersättningar för tjänstebostäder,
funnes intet som angåve att centraluppvärmning skulle ersättas särskilt.

I skrivelse från fortifikations- och intendentsdepartementen den 24 december
1926 hade departementen fastställt vissa beräkningsgrunder att
gälla från och med den 1 juli 1927 vid beräknande och erläggande av gottgörelse
för centraluppvärmning i tjänstebostäder. Att denna ersättningskulle
utgå utöver det av fortifikationsdepartementet fastställda ersättningsbeloppet
för tjänstebostad, syntes icke hava varit fullt klart.

Av det anförda framginge, att inom generalitetsbyggnaden ersättning
för centraluppvärmning av då befintliga bostadslägenheter tidigare varit
inbegripen i hyresersättningsbeloppet för dessa. Samma uppfattning hade
sedermera och tills nu gjort sig gällande.

Efter underhandspåpekande från revisionen inom arméförvaltningens
civila departement, att ersättning för centraluppvärmning icke blivit
erlagd, och sedan chefen för fortifikationsdepartementets kasernbyrå upplyst.
att departementet i de av detsamma fastställda grundprisen icke in -

221

räknat kostnaderna för centraluppvärmning'', vore det påtagligt, att en
annan tolkning av de gällande föreskrifterna än den inom fortifikationsdepartementet
hävdade gjort sig gällande vid ärendets tidigare handläggning.
På grund av de erhållna upplysningarna hade arméfördelningschefen
numera föreskrivit, att ersättning för centraluppvärmning efter de
den 24 december 1926 beslutade beräkningsgrunderna från och med den 1
oktober beträffande arméfördelningschefen underlydande personal skulle
inreverseras.

Det syntes önskvärt att en förtydligande bestämmelse utfärdades av
innehåll att ersättning för centralvärme icke inginge i det av fortifikationsdepartementet
fastställda »grundpriset», vilket sålunda icke vore liktydigt
med avlöningsreglementets »ersättning för tjänstebostad», till vilket
senare belopp enligt departementets mening skulle läggas kostnaden
för tillhandahållandet av centralvärme; de båda beloppen tillsammans
skulle utgöra hyra.

I sina påminnelser anförde Eklund följande.

I anslutning till arméfördelningschefens utredning meddelades, att Eklunds
bostad vore av samma storlek och beskaffenhet som däri omnämnda
men att densamma vore belägen i östra flygeln med fönstren mot nordväst
(ingen sol). Beträffande de äldre lägenheter, för vilka priset tidigare
utgjort 375 kronor för år, inbegripet gottgörelse för centralvärme, hade
dessa lägenheter år 1926 liksom Eklunds lägenhet fått sig åsätta ett pris
av 735 kronor för år, en höjning med ej mindre än 96 procent. Då i det
föregående priset ingått ersättning för värme, förefölle det som om en höjning
med 96 procent även borde inrymma samma ersättning.

Vid nyssnämnda prissättning hade fortifikationsdepartementet, såsom
tablån utvisade, företagit en höjning med 60 kronor utöver dåvarande arméfördelningschefens
förslag. Sistnämnde chef hade motiverat sitt förslag
därmed, att bostadens läge mot nordväst, varigenom solen aldrig komme
in i densamma, berättigade till en nedsättning. På Eklunds förfrågan
hos dåvarande fortifikationsofficeren å arméfördelningen, varför denna
höjning vidtagits, hade denne meddelat, att fortifikationsdepartementet
ej ansett frånvaron av sol betyda något i prishänseende, då det funnes
centralvärme.

I de tabeller med anvisningar, som av fortifikationsdepartementet använts
för avgivande av förslag till ersättningar för tjänstebostäder, (den
förenämnda tablån) angåve en kolumn huruvida värmeledning Dinnes eller
icke. Beträffande Eklunds lägenhet vore denna kolumn ifylld, och sannolikt
vore även värmen, som levererades i ledningen, inräknad vid prisets
bestämmande och bostadens placering i viss klass. Chefen för Östra
arméfördelningen hade uttalat, att i anvisningarna intet funnes, som angåve
att centralvärmen skulle ersättas särskilt. Häri instämde Eklund
med det tillägg, att då kolumn 13 i tablån upptoge värmeledning och den -

222

lia fördel beaktats vid förslagets uppgörande, ersättning därför redan uttagits.

Beträffande arméförvaltningens nya bestämmelser av den 24 december
1926, vilka gällt från och med den 1 juli 1927, framhölles, att örn ersättning
enligt dessa bestämmelser utan vidare skulle påföras före bestämmelsernas
tillkomst fastställda ersättningar, dessa ju måste höjas med belopp
uträknat enligt samma bestämmelser. Men före den 1 juli 1927 hade ersättningarna
varit fastställda av fortifikationsdepartementet enligt avlöningsreglementet,
och därest högin ersättning skulle uttagas, torde enligt Eklunds
förmenande departementet böra fastställa även detta.

Den grund, varå chefen för Östra arméfördelningen stödde sin föreskrift
av den 18 september 1930, utgjordes enligt vad han upplyste av ett under -handspåpekande från arméförvaltningens civila departement och en upplysning
från chefen för fortifikationsdepartementets kasernbyrå. Då
Eklund saknade kännedom om dessa upplysningars närmare innehåll, kunde
de ej nu bemötas, men såsom grundval för föreskriften av den 18 september
förefölle de knappast tillräckligt bärande.

Vid fastställande av ersättningen för tjänstebostäderna inom geueralitetsbyggnaden
hade, enligt skrivelsen den 29 oktober 1926 från IV. arméfördelningen,
vederbörande meddelat att anledningen vore statsrevisorernas
anmärkningar. Dessa anmärkningar hade utmynnat i att revisorerna
funnit fortifikationsdepartementets åtgärder ej stå i god överensstämmelse
med författningarna. Departementets förklaring innehölle däremot ett
bestämt uttalande, att dess grundsatser icke vore stridande mot, utan fastmera
stöde i god överensstämmelse med gällande föreskrifter. Då departementet
haft den nämnda anmärkningen i åtanke vid fastställandet av
ersättningen för generalitetsbyggnadens tjänstebostäder, finge man väl
antaga att även värmen medräknats. Därest icke departementet direkt
gjort det, så torde dock arméfördelningschefen hava iakttagit detta vid
förslagets uppgörande, och då departementet höjt förslaget med 60 kronor,
förefölle det än mera tydligt, att värmen härmed borde vara ersatt. Då
fortifikationsdepartementets omförmälda förklaring uttalade att departementets
åtgärder stöde i god överensstämmelse med författningarna, och
de framställda anmärkningarna åberopats vid fastställande av ifrågavarande
förslag, kunde en fyra år senare lämnad upplysning knappast utgöra
bevis för motsatsen.

Personal lydande under myndigheter med lokaler i generalitetsbyggnaden,
nämligen generalstaben, artilleri- och ingenjörhögskolan, rikets allmänna
kartverk och krigshögskolan, hade efter vad Eklund erfarit även
erhållit nyssnämnda föreskrift, men enligt upplysningar från därav berörd
personal hade ingen av myndigheterna ansett sig kunna verkställa
avdrag och troligen ej heller på annat sätt inreverserat ersättningen. För
egen del hade Eklund dock inbetalat den fordrade ersättningen kontant i

223

arméfördelningens kassa för att ej under några förhållanden utsätta sig
för en anmärkning, därest Eklunds klagomål skulle avvisas.

Då fortifikationsdepartementet förut fastställt ersättning för tjänstebostäder
anhölle Eklund att chefens för östra arméfördelningen höjning
måtte förklaras ogiltig och det av Eklund erlagda beloppet återbetalas.

I dettta sammanhang anmärktes, att riksdagens revisorer i sin den 30
november 1923 avgivna berättelse vid behandling av fjärde huvudtiteln
under § 13 anfört följande: Vid den granskning revisorerna underkastat
fastställandet av hyror för tjänstebostäder åt personal, tillhörande IV.
arméfördelningen, hade det väckt revisorernas uppmärksamhet att dessa
hyror genomgående hestämts till belopp, som måste anses mycket låga. Då
revisorerna ansett de grundsatser, som av arméförvaltningens fortifikationsdepartement
syntes hava tillämpats vid fastställandet av hyror för
tjänstebostäder, icke stå i god överensstämmelse med gällande författningsföreskrift,
hade revisorerna funnit sig höra bringa detta förhållande
till riksdagens kännedom.

I sin förklaring över denna anmärkning uttalade fortifikationsdepartementet
bland annat, att departementet icke kunde medgiva, att de av
departementet tillämpade grundsatser vore stridande mot, utan ansåge,
att de fastmera vore i god överensstämmelse med gällande författningsföreskrifter.

Av handlingar, som Eklund till mig ingivit, inhämtas, att Eklund i en
i maj 1927 till Kungl. Majit ingiven skrift på anförda skäl anhållit örn
viss nedsättning i hyra för honom i sjökrigshögskolans nya lokaler tilldelad
tjänstebostad samt att Kungl. Majit enligt beslut den 18 juni 1927
funnit ansökningen icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Ett likaledes till mig ingivet utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde
med statens bostadsnämnd den 1 februari 1927, innehåller följande:
Till behandling företogs ett ärende angående fastställande av hyresbeloppen
för de av fyra namngivna expeditionsvakter —- däribland ej Eklund
— förhyrda tjänstebostäder inom kvarteret Kandidaten med adress
nr 8 vid Östermalmsgatan i Stockholm. Nämnden prövade skäligt att för
tiden från och med den 1 november 1926 tillsvidare för envar av lägenheterna
fastställa de av fortifikationsdepartementet fordrade, närmare angivna
hyresbeloppen.

Av bostadsnämndens akt i sistnämnda ärende har jag inhämtat, att i en
däri förefintlig tablå rörande då ifrågavarande fyra lägenheter, vilken
tablå är dagtecknad den 29 december 1926 och underskriven av t. f. chefen
för fortifikationsdepartementets kasernbyrå, finnes till kolumn 16 med
överskrift »Grundpris» fogad följande not: »Häri ingå ej ersättningar för
värme».

224

I sin förenämnda, vid fortifikationsdepartementets utlåtande den 28
januari 1931 bilagda promemoria yttrade chefen för departementets kasernbyrå,
överstelöjtnanten friherre Fock följande.

Vid fastställandet av ersättning för tjänstebostad bade departementet
tillämpat den principen, att ersättning för själva bostaden och gottgörelse
för centraluppvärmning, därest sådan tillhandahållits, till sina belopp
upptagits var för sig. Sålunda hade, när departementet med anledning
av övergången till den nya lönestaten vid ingången av år 1922 gått i författning
örn infordrande av förslag till sådana ersättningar, framhållits,
att utöver den ersättning, som skulle beräknas för själva bostaden, ett
belopp av 48 kronor för rum och år skulle erläggas såsom gottgörelse för
centraluppvärmning, därest sådan tillhandaliölles.

I avsikt att bringa hyresersättningarna för arméns tjänstebostäder i ett
bättre inbördes förhållande hade departementet sedermera beslutat, att
samtliga tjänstebostäder skulle i kvalitetshänseende klassificeras. I samband
med infordrandet av förslag därtill hade till vederbörande myndigheter
översänts dels tabeller, vilka även utvisat att gottgörelse för centraluppvärmning,
därest sådan tillliandahölles, skulle erläggas med 48
kronor för rum och år (ej för kök) utöver ersättning för bostaden, och dels
anvisningar för ändamålet, däri bland annat framhållits, att på klassindelningen
ej skulle inverka befintligheten av värmeledning, enär för
denna bekvämlighet särskild ersättning skulle erläggas.

Från och med den 1 oktober 1925 hade ersättningarna för arméns tjänstebostäder
reglerats med anledning av ändrad dyrortsgruppering, gällande
från denna datum. I den skrivelse, som på grund därav avlåtits
till chefen för IV. arméfördelningen, hade departementet föreskrivit bland
annat: »I avvaktan på beslut rörande reglering av ersättningar för värme
skola nuvarande bestämmelser härför provisoriskt tillämpas». Jämlikt
fortifikations- och intendentsdepartementens omförmälda skrivelse den
24 december 1926 hade ändrade bestämmelser fastställts att från och med
den 1 juli 1927 och tills vidare gälla vid beräknande och erläggande av
gottgörelse för centraluppvärmning i tjänstebostäder.

Att den uppfattningen kunnat uppstå, att gottgörelse för centraluppvärmning
inräknats i de belopp, som funnos angivna i tablå, bifogad departementets
skrivelse den 30 oktober 1926 beträffande ersättningar för
tjänstebostäder inom generalitetsbyggnaden, och vilken uppfattning, enligt
vad i ärendet anförts, tills nu gjort sig gällande, vore således enligt
byråchefens mening oförklarligt. Sådan uppfattning hade icke heller, såvitt
byråchefen kunde finna, gjort sig gällande vid någon annan fortifikationsdepartementet
underställd myndighet.

För utrönande av huru i berörda hänseende förfarits beträffande annat
chefen för Östra (IV.) arméfördelningen underställt truppförband, hade
närmare undersökning vidtagits. Denna hade givit vid handen att exem -

225

pelvis vid Svea ingenjörkår gottgörelse för centraluppvärmning erlagts
enligt berörda bestämmelser.

Att den gottgörelse för centraluppvärmning, som vederbörande skolat
erlägga, i detta liksom även i åtskilliga andra fall icke särskilt fixerats,
förklarades därav, att enligt det förut sagda särskilda bestämmelser därför
förefunnits. I varje fall bade så icke kunnat ske efter den 1 juli 1927,
enär åtminstone en av de faktorer, efter vilka den årliga ersättningen
jämlikt bestämmelserna av den 24 december 1926 skulle beräknas, icke
vore för fortifikationsdepartementet bekant.

Såsom av det anförda framginge bade gottgörelse för centraluppvärmning,
därest sådan tillhandahållits, skolat avfordras vederbörande utöver
den för tjänstebostad fastställda ersättningen med ett belopp av 48 kronor
för rum och år (ej för kök) intill den 1 juli 1927 och därefter jämlikt bestämmelserna
av den 24 december 1926.

I sitt utlåtande den 28 januari 1931 anförde arméförvaltningens fortifikationsdepartement,
att departementet funne chefens för Östra arméfördelningen
åtgärd beträffande fastställande av gottgörelse för centraluppvärmning
under budgetåret 1930—1931 av en åt Eklund anvisad tjänstebostad
inom generalitetsbyggnaden stå i överensstämmelse med därför
av departementet utfärdade bestämmelser.

Med anledning av innehållet i chefens för kasernbyrån promemoria införskaffade
jag från kasernbyrån vissa handlingar i avskrift. Av den
sålunda åstadkomna utredningen framgår följande.

1) Beträffande åtgärder i samband med övergång till ny lönestat år
1922:

I cirkulärskrivelse den 29 september 1921 till samtliga arméfördelningschefer
m. fl. erinrade chefen för fortifikationsdepartementet örn bestämmelsen
i avlöningsreglementet nr 388/1921 rörande skyldighet för beställningshavare
att för anvisad tjänstebostad utgiva ersättning, däri inbegripen
gottgörelse för centraluppvärmning, och anmodade vederbörande
att beträffande underlydande truppförband och institutioner inkomma
med förslag till den ersättning, som skulle för anvisad tjänstebostad erläggas
för år 1922. För bedömande av ersättningsbeloppet skulle iakttagas,
utöver vad i avlöningsreglementet stadgades angående gottgörelse
för centraluppvärmning, vissa närmare angivna förhållanden.

En icke dagtecknad handling med överskrift »Bestämmelser avsedda att
tillämpas vid uträknandet av 1922 års ersättningar för tjänstebostäder»
upptager dels en tabell med »grundpris för underofficerslägenheter»,
ordnade efter ortsgrupper och lägenheternas storlek, dels anvisningar för
beräkning av pris för officersbostäder m. m., varjämte angives att för
badrum skulle beräknas 50 kronor per år och för värme 48 kronor per år
och rum.

Med skrivelse den 12 december 1921 till arméförvaltningens fortifika 15

— Militieombudsmannens ämbetsberättehr.

226

tionsdepartemeut avgav chefen för IV. arméfördelningen förslag till den
ersättning, som beställningshavare jämlikt avlöningsreglementet nr 388/
1921 skulle utgiva för anvisad tjänstebostad och centraluppvärmning under
år 1922.

En handling med överskrift »Beräkning av ersättning för tjänstebostäder
1922. Gäller för Stockholm (Karlberg)» upptager i en tabell normalpris
å lägenheter av olika storlek, varjämte angives bland annat: »Värme:
kr. 48 per rum. badrum 50: —».

I en i transumt tillgänglig tablå med överskrift »Förslag till hyresersättning»
upptagas dels en lägenhet i krigshögskolans byggnad och dels
en till arméns centrala beklädnadsverkstad i Stockholm hörande lägenhet.
Under överrubrik »Arméfördelningschefens förslag till ersättning»
upptagas i tre kolumner: »bostad», »centraluppvärmning» och »summa»
olika belopp.

2) Beträffande det arbete med klassificering av lägenheter, som synes
hava begynt år 1922:

I skrivelse den 29 mars 1922 till samtliga arméfördelningschefer m. fl.
anmodade fortifikationsdepartementet vederbörande att senast före april
månads utgång låta upprätta och till departementet insända fullständiga
uppgifter å de till tjänstebostäder m. m. upplåtna lägenheter inom vederbörande
underställda etablissement, allt enligt skrivelsen bilagda formulär
och anvisningar.

I omförmälda »anvisningar» angives bland annat, att lägenheterna
skulle förslagsvis i kvalitetshänseende indelas i fyra klasser, vilka benämndes
god, medelgod, mindre god och dålig, samt att vid klassindelningen
hänsyn ej borde tagas till befintligheten av badrum eller värmeledning,
emedan för dessa bekvämligheter särskild ersättning utginge.

3) Beträffande fastställande av ersättningar för tjänstebostäder under
är 1923:

Med skrivelse den 31 oktober 1922 till fortifikationsdepartementet översände
chefen för IV. arméfördelningen förslag till ersättningar för tjärn
stebostäder under år 1923.

I en skrivelsen bilagd tablå, tillgänglig i transumt och underskriven av
tjänstförrättande chefen för krigshögskolan den 31 augusti 1922, upptagas
uppgifter rörande en av en maskinist innehavd lägenhet i krigshögskolebyggnaden.
Uppgifterna avse bland annat till lägenheten hörande bekvämligheter,
såsom värmeledning, elektrisk belysning och kokgas. I
särskilda kolumner upptagas ersättning för tjänstebostad, ersättning för
värme och »summa ersättning».

En annan i transumt tillgänglig tablå, utvisande av fortifikationsdepartementet
för år 1923 fastställda ersättningar för tjänstebostäder vid
krigshögskolan, upptager rörande sistnämnda lägenhet i två särskilda
kolumner ersättning för tjänstebostad och ersättning för värme.

227

4) Beträffande reglering av ersättningar för tjänstebostäder i anledning
av ny dyrortsfördelning år 1925:

I cirkulärskrivelse till samtliga arméfördelningschefer m. fl. den 25
november 1925 anmodade fortifikationsdepartementet, med hänvisning
därtill, att genom kungörelse den 16 oktober 1925 fastställts ny fördelning
av dyrorterna i riket, vederbörande chefer att till departementet inkomma
med förslag till reglering av ersättningar för tjänstebostäder vid sådana
underställda truppförband m. m., som berördes av den ändrade fördelningen.

Ett till sistnämnda skrivelse fogat formulär till tablå upptager i en
kolumn »förslag till normalersättning», i två andra kolumner förslag till
avdrag jämlikt vissa författningsrum och i en fjärde kolumn »slutersättning».
En femte kolumn har överskriften »Ersättning för värme erlägges
f. n. med».

I anvisningar och tabeller till nämnda tablåformulär upptagas bland
annat dels vissa grundpris och normalersättningar, dels under rubrik
»Ersättning för värme» följande anvisning: »Ersättning för värme beräknas
utgå med 48 kronor per år och rum (således ej för kök)», dels uppgifter
om vissa avdrag.

5) Beträffande fastställande av vissa ersättningar för tjänstebostäder år
1926:

I skrivelse den 3 februari 1926 till chefen för IV. arméfördelningen förklarade
sig fortifikationsdepartementet hava med vissa ändringar, som
återfunnes i skrivelsen närslutna tablåer, fastställt arméfördelningschefens
förslag till ersättningar för tjänstebostäder vid infanteriskjutskolan,
ingenjörstaben i Vaxholms fästning, Vaxholms grenadjärregemente och
Svea ingenjörkårs fåstningsingenjörkompani. I skrivelsen säges ytterligare:
»I avvaktan på beslut rörande reglering av ersättningar för värme
skola nuvarande bestämmelser härför provisoriskt tillämpas».

6) Beträffande åtgärder för ny klassificering av tjänstebostäder åren
1926—1927:

I skrivelse den 11 oktober 1926 till samtliga arméfördelningschefer m. fl.
anmodade fortifikationsdepartementet, med överlämnande av blanketter
till »Ersättningar för tjänstebostäder» och grundpristabeller, vederbörande
chefer att före den 6 november 1926 hava inkommit med förslag till klassning
av och ersättning för samtliga underställda tjänstebostäder i enlig
het med de principer, som funnes angivna å blanketterna.

En grundpristabell, som synes vara av det i skrivelsen åsyftade slag
och som avser tjänstebostäder vid vissa uppräknade truppförband och
anstalter, lydande under IV. arméfördelningen, upptager i två tabeller
grundpris för fyra särskilda klasser av lägenheter av olika storlek.

I skrivelse den 8 januari 1927 till samtliga arméfördelningschefer m. fl.
anmodade fortifikationsdepartementet, med översändande av tablåer med
fastställda grundpriser för tjänstebostäder att gälla från oell nied den 1

228

april 1921, vederbörande chefer att före dea 1 mars 1927 hava till departementet
återsänt det ena exemplaret av tablåerna vederbörligen ifyllt i
enlighet med den bostadstilldelning, som komme att vara rådande sagda
datum. I skrivelsen säges: »Ersättning för värme ingår icke i de fast
ställda grundpriserna utan erlägges sådan i enlighet med T. L. A/1926,
sid. 202.»

7) Beträffande ersättningar, som vissa tider av åren 1922, 1926 och
3928 utgått för en del tjänstebostäder under IV. (Östra) arméfördelningen:

En av chefen för fortifikationsdepartementets kasernbyrå underskriven,
den 17 mars 1931 dagtecknad uppställning med överskrift »Enligt verifikationer
till K. Arméförvaltningens huvudbok, avseende mars månad under
vardera av åren 1922, 1926 och 1928 har vid nedannämnda truppförband
m. fl. erlagts ersättning för tjänstebostad och gottgörelse för centraluppvärmning
enligt nedan» utvisar beträffande lägenheter tillhörande
Göta livgarde, Livregementets grenadjärer, Södermanlands regemente,
Vaxholms grenadjärregemente, Svea ingenjörkår, krigshögskolan och
Arméns centrala beklädnadsverkstad att för en var av nämnda tre månader
erlagts, i de fall där ersättning över huvud erlagts, dels visst angivet
belopp i ersättning för bostaden och dels ett belopp i gottgörelse för värme,
dock att för en lägenhet under Göta livgarde för mars 1928 erlagts allenast
ett belopp i ersättning för bostad, varjämte i ett annat fall förhållanlandet
varit enahanda; i det senare fallet hade emellertid innehavaren av
lägenheten själv bekostat eldningen. Av uppställningen kan däremot
icke anses framgå upplysning örn det sätt, på vilket — i förhållande till
lägenheternas innehavare — ersättningarna för bostäderna jämte värme
blivit bestämda.

Beträffande Eklunds tjänsteförliållanden är upplyst, att han, som blivit
tvångsvis överförd till övergångsstat från och med den 1 november
1926 och redan dessförinnan tjänstgjort såsom expeditionspersoaa^ vid
sjökrigshögskolan, genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1926 beordrats
att fortfarande tillsvidare tjänstgöra såsom expeditionspersonal vid
högskolan. Åt Eklund har tillika uppdragits att bestrida den å högskolans
stat upptagna befattningen såsom expeditionsuerfcf. I sådan egenskap
har Eklund ej erhållit särskild lön, men har åt honom såsom tjänstebostad
anvisats den för högskolans expeditionsvakt bestämda bostaden.

Befattningen såsom högskolans expeditionsvakt är upptagen i förtenningen
över de tjänster, varå avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451) för vissa civila befattningshavare är tillämpligt. Med hänsyn härtill
och då tjänstebostaden uppenbarligen innehaves av Eklund i hans egenskap
av expeditionsvakt, torde, ehuru Eklund icke såsom sådan åtnjuter
kontant lön, nyssnämnda reglemente- och icke avlöningsreglementet den
29 juni 1921 (nr 388) för officerare och underofficerare m. fl. — vara till -

229

lämpligt i fråga örn sättet för bestämmande av ersättning för tjänstebostaden.

I avlöningsreglementet nr 451/1921 (nr 270/1925) stadgas, att ersättning
för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning, örn
sådan finnes anordnad, fastställes genom överenskommelse mellan vederbörande
myndighet och tjänstemannen; att, örn sådan överenskommelse
icke kan träffas, frågan skall hänskjutas till en bostadsnämnd, samt
att jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad icke må påkallas,
förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

Rörande det sätt, varå ersättningen för Eklunds tjänstebostad blivit
fastställd, är följande utrett.

Chefen för IV. arméfördelningen begärde i juli 1926 hos chefen för sjökrigshögskolan
uppgift örn namn å de befattningshavare, vilka skulle
tilldelas bostadslägenheter inom den då nybyggda delen av generalitetsbyggnaden,
ävensom de lägenheter, som avsetts att tilldelas befattningshavarna,
och anhöll därvid örn upplysning, huruvida enligt fastställda
stater någon befattningshavare vore tilldelad särskilda förmåner i form
av fri bostad med eller utan värme, ävensom övriga upplysningar i den
mån de kunde öva inflytande å det pris, som kunde komma att åsättas
lägenheterna. Till svar meddelade chefen för sjökrigshögskolan i samma
juli månad, att för högskolans expeditionsvakt, sergeanten Eklund, disponerades
den ifrågavarande bostadslägenheten, samt att hyresersättningen
för expeditionsvaktens bostad i högskolans dåvarande lokaler, Birgerjarlsgatan
7, inklusive värme och lyse, utgått med 40 kronor för månad.

I slutet av oktober 1926 förklarade sig arméförvaltningens fortifikationsdepartement
fastställa ersättningen för ifrågavarande tjänstebostad
till 735 kronor enligt den i ärendet omförmälda tablån rörande lägenheten
ifråga, vilken tablå upptager chefens för IV. arméfördelningen förslag
och fortifikationsdepartementets beslut. Huruvida den fastställda ersättningen
innefattat gottgörelse jämväl för värme, framgår icke tydligt
av tablån. I densamma har särskilt angivits att inom lägenheten funnes
värmeledning, liksom ock vissa andra anordningar exempelvis elektrisk
belysning och kokgas, men dessa uppgifter torde, med hänsyn till utfärdade
anvisningar för tablå formulärets ifyllande, haft sin betydelse åtminstone
huvudsakligen för lägenhetens klassificering. Av vederbörande
byråchef inom forti fikationsdepartementet har i detta ärende uppgivits,
att avsikten varit att beloppet 735 kronor icke skulle innefatta ersättning
för värme. I betraktande av den anförda bestämmelsen i avlöningsreglementet,
att för tjänstebostad skall fastställas ersättning, däri inbegripen
gottgörelse för centraluppvärmning, är det anmärkningsvärt, att örn avsikten
varit den nyss angivna, detta icke blivit vid ersättningens bestämmande
uttryckligen utsagt nied angivande av det tillägg för värmegottgörelse,
som avsåges.

230

Fortifikationsdepartementets beslut om den ifrågavarande hyresersättningen
bringades av vederbörande officer i IV. arméfördelningens stab
med skrivelse den 29 oktober och den 5 november 1926 till chefens för sjökrigshögskolan
kännedom, varefter Eklund genom den sistnämndes för
sorg erhöll del av fortifikationsdepartementets beslut.

Utredningen giver vid handen att Eklund uppfattat nyssnämnda beslut
så, att den fastställda ersättningen 735 kronor innefattat gottgörelse för
värme. För denna uppfattning måste Eklund anses hava ägt fog. Det
bör bemärkas, att chefen för IV. arméfördelningen, vilken varit den myndighet,
som genom chefen för sjökrigshögskolan närmast förhandlat med
Eklund, ävensom sistnämnde chef härutinnan tydligen varit av samma
mening som Eklund.

På grund av vad sålunda förekommit finner jag -— vare sig fortifikationsdepartementet,
chefen för IV. arméfördelningen eller chefen för sjökrigshögskolan
anses vara den myndighet, som vid träffande av överenskommelse
med Eklund örn hyresersättningen företrätt statsverket —
det höra så anses, som om sådan överenskommelse örn tjänstebostadsersättning,
däri inbegripen gottgörelse för centraluppvärmning, varom för
mäles i avlöningsreglementet nr 451/1921, 22 § under b), kommit till stånd
mellan statsverket och Eklund av det innehåll Eklund gjort gällande,
eller att nämnda ersättning i ett för allt skulle utgöra 735 kronor för år.
Denna överenskommelse har varit gällande från och med den 1 noveni
ber 1926.

Efter sålunda angiven grund har hyresersättning av Eklund, som från
Vaxholms kustartilleriregemente uppburit kontant lön oavkortad, erlagts
till kassaförvaltningen vid IV. arméfördelningens, sedermera Östra arméfördelningens,
stab utan att erinran däremot gjorts, förrän chefen för
sistnämnda arméfördelning i skrivelse den 18 september 1930 till chefen
för sjökrigshögskolan, under åberopande av dels de av fortifikationsdepartementet
den 24 december 1926 meddelade bestämmelser för beräkning
av värmegottgörelse och dels av arméfördelningschefen i anledning därav
fastställt kokspris att tillämpas under budgetåret 1930/1931, meddelat,
att ifrågavarande värmegottgörelse för Eklunds lägenhet utgjorde 8
kronor för månad. Sistnämnda belopp har såsom särskild värmegottgörelse,
utöver beloppet 735 kronor för år, avfordrats Eklund från och
med den 1 oktober 1930. Beloppet har, åtminstone till tiden för påminnelsers
avgivande i ärendet örn Eklunds klagomål, av Eklund erlagts till
arméfördelningens kassaförvaltning, tydligen utan att Eklund därigenom
godkänt kravet.

Då jämkning i förenämnda överenskommelse örn en hyresersättning av
735 kronor, inberäknat värmegottgörelse, icke jämlikt avlöningsreglementet
nr 451/1921, 22 § b) andra stycket, påkallats förrän — efter vad möjligen
får anses vara fallet — genom arméfördelningschefens omförmälda

231

skrivelse den 18 september 1930, synes mig Eklund icke vara pliktig att,
utöver förut överenskommen hyresersättning, gälda ytterligare gottgörelse
för värme under annan förutsättning än att i anledning av skrivelsen
den 18 september 1930 — om jämkning anses därigenom påkallad — behörig
myndighet och Eklund därom träffa överenskommelse eller, om
sådan ej kan träffas, vederbörande bostadsnämnd beslutar högre hyresersättning
att utgå från och med den dag, som med beräknande av lämplig
tillsägningstid efter den 18 september 1930 kan finnas skälig.

På sätt av det föregående framgår Ilar chefen för Östra arméfördelningen,
därtill föranledd av befattningshavare inom arméförvaltningen,
enligt min uppfattning oriktigt avkrävt Eklund 8 kronor i månaden
för åtminstone någon Ed efter den 1 oktober 1930. Därest den rättsgrund
godkännes, som för detta krav åberopats, torde myndigheterna kunna utsträcka
kravet att avse jämväl tiden den 1 november 1926—den 1 oktober
1930.

I fråga om de möjligheter, som erbjuda sig till vinnande av rättelse i
den förekomna felaktigheten, står det tydligen Eklund öppet att i vederbörlig
ordning göra gällande anspråk på återbekommande av belopp, som
av honom för mycket erlagts. Ett sådant förfarande kan emellertid bliva
ganska tidsödande, och intill dess slutligt avgörande rörande dylikt anspråk
föreligger, torde väl knappast, pa sätt jag ansett riktigt, hänvändelse
till vederbörande bostadsnämnd komma att ske för hyresersättningens
bestämmande för framtiden. Vid dessa förhållanden, och då det
dessutom icke torde vara uteslutet att vad i detta ärende förekommer kan
bliva av betydelse för andra uppkommande fall, har jag ansett mig böra,
med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet, hos Eders Kungl.
Majit såsom högsta förvaltningsmyndighet över förs var sväsendet anmäla
ärendet för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna anledning
föreligga.»

6. Angående ändrad avfattning av vissa i generalordern nr 1 upptagna
bestämmelser rörande samvetsömma värnpliktiga.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 27 juli 1931
följande framställning till Konungen.

»I en till militieombudsmannen inkommen klagoskrift har en värnpliktig
tillhörande Askersunds rullföringsområde nr 39 anfört följande. Han
hade år 1930 blivit inskriven såsom värnpliktig samt uttagen till krigs
tjänst och tilldelad ingen jörtrupperna i telegraf tjänst. På grund av se
dermera uppkomna samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
vid krigsmakten hade han under mars 1931 ingivit ansökan till vederöd

232

rande inskrivningsrevision att i stället för tjänstgöring vid krigsmakten
få fullgöra civilt arbete för statens räkning, vilken anhållan bifallits den
28 april 1931. Enligt § 3 lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka
hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, vore han skyldig
att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som med 120 överstege det
sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i fredstid skolat åligga
honom enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen. För värnpliktiga,
uttagna till linjetjänst och tilldelade ingenjörtrupperna, vore fredstjänstgöringen
bestämd till 200 dagar, och skulle han alltså vara skyldig att
fullgöra 200 + 120 = 320 dagars civilt arbete. Enligt § 70 mom. 9 inskrivningsförordningen
skulle emellertid en värnpliktig, som i laga ordning
erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring såsom s. k. samvetsöm och som
icke vore student eller likställd, av inskrivningsrevisionen uttagas till ersättningsreserven
och tilldelas infanteriet. Tjänstgöringsskyldigheten såsom
civilarbetare bleve härigenom 140 -f 120 = 260. Då hans uttagning
och tilldelning nu icke ändrats i enlighet med nyssnämnda bestämmelser,
var han skyldig fullgöra 320 dagars civilt arbete, eller 60 dagar mera än
de flesta andra värnpliktiga av hans kategori. Den omständigheten, att
hans samvetsbetänkligheter inträtt och anmälts först efter inskrivningen
såsom värnpliktig, syntes honom icke böra få inverka på tjänstgöringstidens
längd. Då nu anmärkta förhållande dels skulle vålla honom avsevärda
olägenheter, dels syntes honom icke överensstämma med bestämmelsen
i § 70 mom. 9 inskrivningsförordningen, anhölle han, att militieombudsmannen
ville föranstalta därom att hans uttagning till linjetjänst
och tilldelning till ingenjörtrupperna ändrades till respektive ersättnings
reserven och infanteriet. Härigenom bleve han i likhet med de värnplik
tiga, som redan vid inskrivningen som värnpliktiga anmält samvetsbe
tänkligheter, skyldig att fullgöra endast 260 dagars civilt arbete.

Med anledning av klagoskriften infordrades yttrande från befälhavaren
för Askersunds rullföringsområde nr 39. Denne anförde med anledning
härav i skrivelse den 7 juni 1931 följande. Genom lagen den 12 juni 1925.
§ 2, stadgades, att inskrivningsrevisionen ägde att meddela tillstånd att
fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 av samma lag sades. I inskrivningsförordningen,
§ 70: 9, stadgades, att värnpliktig, som erhållit
sådant tillstånd, skulle — örn han icke vore student eller likställd — av
revisionen uttagas till ersättningsreserven och tilldelas infanteriet. Den
na sistnämnda bestämmelse hade emellertid på vissa håll — bland annat
av inskrivningsrevisionen för Örebro inskrivningsområde — ansetts gälla
endast sådana värnpliktiga, som i samband nied inskrivningen anmälde
samvetsbetänkligheter, men icke sådana, som efter inskrivningen anmälde
dylika betänkligheter. Dessa senare skulle således bibehållas vid den
ursprungliga uttagningen och tilldelningen, även örn denna varit linjetjänst
samt annat truppslag än infanteriet. Denna tolkning av § 70: 9 inskrivningsförordningen
kunde icke biträdas av rnllföringsbefälhavaren,

233

utan ansäge hail tvärtom, att inskrivningsrevisionen i de fall, dä intagning
och tilldelning icke överensstämde med sagda bestämmelse, skulle
ändra uttagningen och tilldelningen därhän. Rent formellt sett torde väl
kunna ifrågasättas, örn avfattningen av nyssnämnda moment i inskrivningsförordningen
berättigade till den trängre tolkningen av ifrågavarande
bestämmelse, men logiskt sett måste det innebära en inkonsekvens,
att vissa samvetsömma, som ju dock i intet fall avsåges till vapentjänst,
uttoges till ersättningsreserven och vissa andra till linjetjänst, som de
ingalunda kunde anses fullgöra. Den praktiska konsekvensen av ovannämnda
:>inkonsekvens» kunde bliva olika lång tjänstgöringstid för olika
samvetsömma, ett förhållande, som i och för sig måste anses olämpligt
och hos den, som därav drabbades, måste väcka undran och förvåning.
Så vore t. ex. nu fallet beträffande den klagande. Dennes ursprungliga
uttagning och tilldelning till linjetjänst och ingenjörtrupperna i telegraftjänst
hade icke av inskrivningsrevisionen ändrats till överensstämmelse
med inskrivningsförordningen § 70: 9, varav följden bleve fullgörande av
320 dagars civilt arbete i stället för 260, som vore regel för samvetsömma
av denna kategori. Han erhölle alltså 60 dagars längre tjänstgöring endast
på den grund, att hans samvetsbetänkligheter uppstått och anmälts
efter inskrivningen, ett förhållande, som dock ansetts möjligt (Kungl,
kung. den 23 december 1925, § 1, mom. 2, andra stycket; sv. ffs. nr 516/1925).
Örn den klagande vid inskrivningen blivit uttagen till linjetjänst och tilldelad
infanteriet, hade hans bibehållande vid »linjetjänst» visserligen icke
vållat längre tjänstgöringstid såsom samvetsöm, men då kvarstode dock
den oegentligheten, att en värnpliktig, som aldrig erhölle någon militär
utbildning och vid eventuell mobilisering icke inkallades, kvarstode i linjetjänst,
ett förhållande, som icke kunde anses lämpligt. Principiellt vore
fastslaget, att de s. k. samvetsömma skulle fullgöra längre tjänstgöring,
respektive civilt arbete, än övriga värnpliktiga, men detta ernåddes i
varje fall enligt nu gällande bestämmelser genom uttagningen till ersättningsreserven
och tilldelningen till infanteriet. Av det ovan anförda
torde framgå önskvärdheten av ett förtydligande av eller eventuellt sådan
ändring i nu gällande bestämmelser, att alla samvetsömma, utom studenter
och likställda, oavsett om samvetsömheten anmäldes vid inskrivningen
eller senare, skola uttagas till ersättningsreserven och tilldelas infanteriet,
respektive att uttagning och tilldelning ändras därhän av ■Inskrivningsrevisionen.
Härvid torde emellertid böra beaktas, att tilldelningen
till truppslag i och för sig icke inverkade på tjänstgöringstidens längd,
vilket däremot voro fallet med uttagningen till linjetjänst eller ersättningsreserven.
Ändring av eventuellt föregående tilldelning till annat
truppslag än infanteriet vore således ur denna synpunkt icke erforderlig,
men ur andra synpunkter syntes vara lämpligt, att de samvetsömma sammanfördes
till ett truppslag, varvid infanteriet torde ligga närmast till
hands. Rullföringsbefälhavaren ansåge sig sålunda av ovan anförda skäl

234

icke kunna annat än tillstyrka åtgärders vidtagande i den riktning, som
av klaganden anförts.

1 skrivelse denna dag till bemälde klagande har jag, under hänvisning
till förarbetena till 1925 års lag i ämnet, meddelat, att jag icke funnit skäl
att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd. Avskrift av denna min skrivelse
har jag tillställt befälhavaren för Askersunds rullföringsområde.

Av rullföringsbefälhavarens yttrande i ärendet synes framgå, att man
på vissa håll hyser den uppfattningen, att inskrivningsrevisionen skall
omföra tidigare inskrivna värnpliktiga, som av revisionen erhålla tillstånd
att såsom samvetsömma utföra civilt arbete för statens räkning
eller att fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens
bruk eller bära vapen eller ammunition, till ersättningsreserven och tilldela
dem infanteriet. Jämväl en annan rullföringsbefälhavare, med vilken
jag samrått i saken, har för mig uppgivit, att samma åsikt hyses av
vissa inskrivningsrevisioner och att till stöd härför åberopats innehållet i
generalordern nr 1 med bestämmelser jämlikt inskrivningsförordningen
beträffande till krigstjänst dugliga värnpliktigas intagning och tilldelning
m. m.

Nämnda generalorder nr 1 innehåller beträffande åtgärder vid inskrivningsrevisionens
sammanträde i § 3 mom. 8 b) följande bestämmelser, avseende
värnpliktiga i allmänhet:

''Värnpliktig, vilken jämlikt lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, meddelats tillstånd att
fullgöra tjänstgöring på annat sätt än som för värnpliktiga i allmänhet
är stadgat, uttages för tjänstgöring i depåtjänst samt tilldelas infanteriet.
’

Beträffande studenter och likställda gäller enligt § 5 mom. 4, sista
stycket:

''Värnpliktig, som hyser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
tilldelas, därest han jämlikt lagen örn sådana värnpliktiga skall
utföra civilt arbete för statens räkning, infanteriet utan att uttagas för
utbildning i befälstjänst eller specialtjänst samt, därest han jämlikt sagda
lag skall fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens
bruk eller bära vapen eller ammunition, enligt bestämmelserna i mom. 6.’

Den avfattning bestämmelserna erhållit kan måhända anses icke fullt
tydlig. För undvikande av missförstånd vore det därför önskvärt att
ifrågavarande föreskrifter i kommande generalorder erhölle sådan avfattning
att därav tydligt framgår, att föreskrifterna endast hava avseende
å värnpliktiga, som i samband med inskrivningen anmäla samvetsbe
tänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

235

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in
struktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende för Eders Kungl.
Majit till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna
föranleda.»

# *

Genom kungl, kungörelsen den 11 december 1931 (sv. ffs. nr 411) har § 70
mom. 9 i inskrivningsförordningen erhållit följande ändrade lydelsei

»Har inskrivningsrevisionen åt värnpliktig, som i samband med inskrivningen
anmält samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, meddelat tillstånd
att jämlikt lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, fullgöra tjänstgöring på sätt i § 1 i
nämnda lag sägs, skall den värnpliktige, därest han är att hänföra till
student eller likställd, av revisionen uttagas till linjetjänst men eljest
till ersättningsreserven. I båda fallen tilldelas han infanteriet.

Har ansökan---angivna grunder.

Därest inskrivningsrevisionen meddelar tillstånd angående i detta moment
omförmäld tjänstgöring åt förut inskriven värnpliktig, sker ingen
ändring i uttagning och tilldelning.

Vidare hava för år 1932 nedanstående ändringar vidtagits i arméns
generalorder nr 1.

§ 3 mom. 8 b.

»Under året jämlikt i. f. § 34, mom. 11, inskriven värnpliktig, vilken
på sätt uti i. f. § 70, mom. 9, sägs, tilldelats infanteriet, uttages för tjänstgöring
i depåtjänst.»

§ 5 mom. 4 sista stycket.

»Under året jämlikt i. f. § 34, mom. 11, inskriven värnpliktig, vilken
på sätt uti i. f. § 70, mom. 9, sägs, tilldelats infanteriet, uttages för utbildning
i specialtjänst såsom expeditionsbiträde, därest han meddelats
tillstånd att utföra tjänstgöring vid krigsmakten i särskild ordning. Skall
han utföra civilt arbete för statens räkning, sker icke uttagning för utbildning
i befälstjänst eller specialtjänst.»

Genom dessa ändringar hava de av tjänstförrättande militieombudsmannen
framförda synpunkterna vunnit beaktande.

7. Angående åtgärder med anledning därav att värnpliktiga, som uttagits
till ersättningsreserven i yrkestjänst, i stället fått vid truppförbanden
utföra handräckningsarbete eller annat dylikt arbete. I

I detta ämne avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 29 juli
1931 följande framställning till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet: »T

en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige vid

236

Smålands arméartilleriregemente nr 246 21/1930 G. S. Blixt lönande:
Blixt anhölle örn upplysning angående tjänstgöringen vid artilleriet för
ersättningsreservister, som uttagits till yrkestjänst med 140 dagars tjänstgöring.
Då Blixt inskrevs, hade han begärt att få tjänstgöra vid I. 19 i
Boden, men detta hade ej kunnat beviljas, utan hade han i stället fått
löfte att tjänstgöra såsom smed vid A. 6 i Jönköping. Vid regementet
hade han emellertid fått tjänstgöra i handräckningstjänst eller i samma
arbete som de, vilka uttagits till depåtjänst med endast 60 dagars tjänstgöring.
Då han inkommit till regementet den 18 april hade endast två
ersättningsreservister av 30 fått tjänstgöra i sina yrken; resten hade fått
göra handräckningstjänst. Detta ansåg Blixt vara orätt.

Vid skriften hade fogats en till chefen för Smålands arméartilleriregemente
ställd, den 8 juni 1931 dagtecknad anhållan från Blixt att bliva
beordrad i tjänstgöring såsom smed, å vilken handling regementschefen
översten Georg Sylvan den 9 juni 1931 tecknat följande resolution:
''Tjänstgöringsförhållandena vid regementet medgiva icke, att alla till
yrkestjänst uttagna beredas yrkesutbildning. Därest tjänstgöringsförhållandena
så skulle medgiva, kommer ansökan att upptagas till förnyad
provning.’

Med anledning av berörda skrift anmodade militieombudsmannen i skrivelse
den 1 juli 1931 befälhavaren för Eksjö rullföringsområde nr 21 att
inkomma med de upplysningar han kunde lämna i ärendet.

I skrivelse den 2 juli 1931 till militieombudsmannen anförde rullföringsbefälhavaren
med anledning härav följande. Blixt inskrevs såsom värnpliktig
den 6 mars 1930 i Eksjö, begärde därvid vintertjänstgöring och att
bliva uttagen till utbildning i skidlöpartjänst vid I. 19 i Boden. Läkarundersökningen
gav vid handen, att Blixt utan tvekan kunde placeras i
grupp 1, men som han vid inskrivningstillfället var »förkyld» och därvid
i viss mån svårbedömlig såsom skUttöparaspirant, men sannolikt duglig
därtill, hade han av inskrivningsnämnden, som ock fann hans kroppsbyggnad
något tung, antecknats såsom linjeersättare till I 19 men i lägsta
lämplighetsgraden. Något tal örn tjänstgöring i yrkestjänst såsom smed
eller dylikt kunde alldeles säkert icke hava varit före, ty inskrivningsnämnden
ägde icke befogenhet att giva något löfte därom, ej heller kunde
nämnden ens tänka sig möjligheten att föreslå en till linjetjänst i allmän
het i högsta grad lämplig värnpliktig till yrkestjänst i ersättningsreserven,
då till linjetjänstens fyllande ett djupt grepp måste göras bland värn
pliktiga av grupp 2. Det hade därför varit en stor överraskning för rullföringsbefälhavaren,
att inskrivningsrevisionen, som sannolikt haft god
tillgång på skidlöpare och sålunda ej behövt Blixt på den platsen, underlåtit
att använda Blixt i linjetjänst vid annat truppförband och att där
låta honom ersätta någon förut befintlig värnpliktig av grupp 2. Inskrivningsrevisionens
beslut att uttaga Blixt till ersättningsreserven i yrkestjänst
såsom smed vore vederbörligen antecknat i Blixts inskrivningsbok

237

oell torde utgöra det »löfte», varom Blixt talade. Till A. 6 med inryckning
den 18 april 1931 inbeordrades Blixt jämte några andra ersättningsreservister
i yrkest jonst på grund av I. B:s order nr 671/1930. Rörande
dessa värnpliktigas yrkesutbildning under värnpliktstjänstgöringen föreskrev
g. o. nr 1907/1926, mom. 12f, att de skulle tjänstgöra i vederbörligt
yrke samt biträda vid nytillverkning, reparationer, rengöring
och vård av persedlar, materiel och vapen, skötsel av maskiner m. m. Vidare
skulle enligt samma g. o. efter slutad sådan tjänstgöring vissa anteckningar
göras vid truppförbandet, vilka bomme att hava en avgörande
betydelse för dessa värnpliktigas redovisning, inkallelse vid mobilisering
och användning under krig. Örn nu en truppförbandschef på grund av
tjänstgöringsförhållandena nödgades förmena värnpliktig av bär ifrågavarande
kategori tjänstgöring i det behöriga yrket och i stället använde
honom i handräckningstjänst, uppstode lätt risk för att den föreskrivna
anteckningen å värnpliktskort m. m. — så hade i en del fall inträffat —
icke komme att utgöra, som sig borde, ett. yttrande örn användbarheten
i respektive yrke utan inskränkte sig till ett angivande, att den värnpliktige
utbildats i handräckningstjänst och vore användbar i sådan tjänst.
Det torde vara förklarligt örn än icke förlåtligt, att en rullföringsbefälhavare,
som från ett truppförband mottoge ett värnpliktskort av det slag
och med den anteckning, som ovan angivits, utan vidare forskning i saken
omisstänksamt nedstämplade en dylik värnpliktig från yrkestjänst till
militärarbetare och redovisade och inkallade honom såsom sådan vid
eventuell mobilisering, allt under det att mannen kanske vore fullt duglig
i yrkestjänst, fastän han aldrig av militärbefälet blivit däri prövad. Det
av Blixt påtalade förhållandet kunde sålunda sträcka sina verkningar
vida utöver gränserna för Blixts eget privata intresse för yrkesutbildning
under värnpliktstjänstgöring.

I skrivelse den 6 juli 1931 till chefen för Östra arméfördelningen anhöll
jag härefter, att arméfördelningschefen ville infordra och till mig inkomma
med yttrande i ärendet från chefen för Smålands arméartilleriregemente
ävensom själv däri avgiva utlåtande. Samtidigt anhöll jag i
skrivelse till chefen för Östra brigaden att denne ville infordra och till
mig inkomma med yttrande i ärendet från befälhavaren för Norra Smålands
inskrivningsområde ävensom själv däri avgiva utlåtande.

Med skrivelse den 11 juli 1931 översände arméfördelningschefen yttrande
från regementsbefälhavaren vid Smålands arméartilleriregemente.

Regementsbefälliavarens yttrande, dagtecknat den 8 juli 1931, innehöll
följande. Blixt hade inryckt vid regementet den 14 april 1931 som ersättningsreservist
uttagen i yrkestjänst för fullgörande av 140 dagars tjänstgöring.
Han hade därefter erhållit erforderlig militärutbildning. Från
och med den 16 maj hade han varit förlagd lill Skillingaryd tillsammans
med 20 andra värnpliktiga i yrkestjänst såsom förläggningetrupp för ar
tilleriets skjutskola. Den 31 sistlidne maj bade han ingått i den från

238

regementet utgående kommenderingen till handräckningsavdelningen vid
artilleriets skjutskola och beordrats till yrkesutbildning vid regementets
tyganstalt efter skjutskolans slut den 29 juli. Ersättningsreservister
med 60 dagars tjänstgöringstid kunde icke beordras som handräckning
till skjutskolan, då detta på grund av den tid under vilken skjutskolan
påginge skulle erfordra ombyte av handräckningspersonal därstädes, vilket
för tjänstens bedrivande vid densamma vore omöjligt. Med hänvis
ning till regementschefens resolution å Blixts framställning av den 8 sistlidne
juni meddelade regementsbefälbavaren, att tjänstgöringsförhållandena
vid regementet icke medgåve yrkestjänst under hela tiden för alla i
yrkestjänst uttagna värnpliktiga.

För egen del anförde arméfördelningschefen, att det av regementsbefälbavarens
yttrande syntes framgå, att Blixts tjänstgöring icke ordnats i
överensstämmelse med föreskrifterna i g. o. nr 1907/1926.

Med skrivelse den 11 juli 1931 översände chefen för Östra brigaden yttrande
från befälhavaren för Norra Smålands inskrivningsområde.

Inskrivningsbefälhavarens yttrande, dagtecknat den 9 juli 1931, innehöll
följande. Inskrivningsrevisionen 1930 hade icke kunnat tillmötesgå
Blixts önskan örn uttagning till I. 19, då Blixt endast erhållit lämplighetsgraden
3 och dessutom av inskrivningsnämnden föreslagits såsom linjeersättare.
Ben låga lämplighetsgraden hade även blivit anledning till
att Blixt icke uttagits till linjetjänst vid annat truppförband utan tilldelats
ersättningsreserven. Beträffande uttagningen till smed hade detta
skett på grund av bestämmelserna i g. o. nr 1/1930, § 3 mom. 8 a), då
Blixts civila yrke vore smedhantlangare.

För egen del anförde brigadchefen följande. Till den utredning rörån
de Blixts värnpliktsförhållande, sorn lämnats av inskrivningsmyndighe
terna inom Norra Smålands inskrivningsområde, hade han endast att
tillägga, att Blixts inkallelse till A. 6 grundade sig på av brigadehefen
utgiven brigadorder nr 44/1930.

Beträffande utväljande, utbildning och tjänstgöring m. m. av värnpliktiga
såsom yrkesmän må här återgivas följande bestämmelser i generalorder
den 22 oktober 1926 nr 1907.

''mom 2. Behovet av ifrågavarande yrkesmän tillgodoses:

dels vid inskrivningsförrättningarna av vederbörande inskrivningsmyndigheter,
som enligt årligen i g. o. nr 1 givna föreskrifter uttaga visst
antal;

dels av övningsbefälet, som enligt bestämmelserna i mom. 3—6 nedan
utväljer ytterligare erforderligt antal yrkesmän.’

''mom. 7. Beträffande inkallelse till tjänstgöring av till linjetjänst uttagna
yrkesmän utfärdas i regeln erforderliga föreskrifter i vapenövningstabellen.

Yrkesmän tillhörande ersättningsreserven, med undantag av bilförare

239

vid träng trupperna och sjukvardsmän, angående vilkas tjänstgöring är
eller varder särskilt stadgat, tjänstgöra enligt vederbörande regements(kår-)chefs
bestämmande, antingen i två tjänstgöringsomgångar, varav
den sista bör hava en varaktighet motsvarande repetitionsövningen vid
vederbörligt truppslag, eller i en följd, under beaktande av att truppförbandens
behov av yrkesmän under repetitionsövningarna bliver i tillbörlig
grad tillgodosett. Inkallandet verkställes enligt i g. o. nr 1043/1926
givna föreskrifter.’

''moni. 8. Yrkesmännens utbildning utgöres dels av soldatutbildning,
dels av yrkesutbildning. Den senare meddelas i samband med yrkestjänstgöring.
’

''mom. 9. Soldatutbildningen anordnas enligt vederbörande regements(kår-)chefs
närmare bestämmande samt bedrives i tillämpliga delar enligt
vid de särskilda truppslagen för nämnda utbildning gällande bestämmelser,
med iakttagande av följande föreskrifter.

b. Yrkesman, tillhörande ersättningsreserven, erhåller endast soldatutbildning
i sådana övningsgrenar, som äro ägnade att bibringa honom allmän
soldatuppfostran och äro av betydelse för hans användning i vederbörlig
mobiliseringsbefattning.

''mom. 10. Yrkesutbildningen meddelas enligt vederbörande regements(kår-)chefs
bestämmande av militär och civilmilitär personal.

Yrkesutbildningen pågår, där så ske kan, enligt vederbörande regements-
(kår-)chefs bestämmande för bagare, magasinsmanskap, kockar,
sjukbärare och slaktare under det antal dagar, som erfordras för att göra
dem användbara i vederbörlig mobiliseringsbefattning, samt
för övriga under hela tjänstgöringstiden med de inskränkningar, som
betingas av bestämmelserna i mom. 9.’

''mom. 11. Värnpliktig, som av vederbörande regements- (kår-)chef utvalts
till yrkesman, men visar sig olämplig för ifrågavarande utbildning,
återgår, därest han är uttagen till linjetjänst, till utbildning med övriga
till linjetjänst uttagna värnpliktiga samt, därest han tillhör ersättningsreserven,
till tjänstgöring med i depåtjänst uttagna värnpliktiga.’

''mom. 12. I fråga örn yrkesutbildningen gälla i övrigt följande särskilda
föreskrifter.

f. Såsom sadelmakare, skomakare, skräddare, smeder och träarbetare
uttagna eller utvalda värnpliktiga, ävensom såsom vapenhantverkare utvalda
värnpliktiga tjänstgöra i vederbörligt yrke, samt biträda därvid
vid nytillverkning, reparationer, rengöring och vård av persedlar, materiel
och vapen, skötsel av maskiner m. m.’

''mom. 13. 1 inskrivningsbok och å värnpliktskort skall beträffande

värnpliktig, som erhållit yrkesutbildning, göras anteckningar enligt föl
jando grunder.

b. Värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.

I inskrivningsbok föras följande anteckningar.

Vid slutet av sista tjänstgöringsomgången eller, därest tjänstgöringen
fullgöres i en följd, vid slutet av denna:

’År 19____utbildad till (tjänstgjort såsom) sjukbärare vid ..............

.samt därefter ''användbar’ eller ’icke användbar’.’

240

Å behörig plats å värnpliktskort göres vid slutet av värnpliktstjänstgöringen
anteckning enligt bestämmelserna under a. ovan (d. v. s. beträffande
de värnpliktiga, som tillgodogjort sig utbildningen i vederbörligt
yrke och äro användbara för tjänstgöring i detta).’

''mom. 14. Värnpliktig, som fullgjort här nämnd yrkestjänstgöring och
förklarats ''användbar’ såsom yrkesman, skall redovisas inom den personalgrupp,
som svarar mot utbildningen. Värnpliktig, som förklarats
''icke användbar’ såsom yrkesman, skall däremot icke redovisas enligt
ovan utan upptagas bland övriga värnpliktiga.’

Den i ärendet verkställda utredningen giver vid handen, att tjänstgöringen
för såväl Blixt som ett flertal andra till ersättningsreserven i yrkestjänst
uttagna värnpliktiga icke ordnats i överensstämmelse med de
i ämnet utfärdade föreskrifterna i g. o. nr 1907/1926. Såsom skäl härför
har uppgivits, att tjänstgöringsförhållandena vid det regemente, där
tjänstgöringen skulle fullgöras, icke medgivit att alla till yrkestjänst uttagna
värnpliktiga bereddes yrkesutbildning.

Beträffande Blixt är numera upplyst, att han kommer att från och med
den 29 juli 1931 undergå yrkesutbildning vid ifrågavarande regementes
tyganstalt. Vid sådant förhållande har jag ansett mig kunna låta bero
vid vad som förekommit i det genom Blixts framställning hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärendet.

Såsom framgår av befälhavarens för Eksjö rullföringsområde nr 21
yttrande berör emellertid det föreliggande ärendet en fråga av stor principiell
innebörd. Enligt vad bemälde rullföringsbefälhavare muntligen
för mig uppgivit har det påtalade missförhållandet även tidigare uppmärksammats
inom hans rullföringsområde. Sålunda skall under år
1929 hava inträffat, att fyra värnpliktiga, som av inskrivningsrevisionen
uttagits till ersättningsreserven i yrkestjänst, enligt anteckning å värnpliktskorten
vid vederbörande truppförband använts till handräckningsarbete
och under år 1930 har samma förhållande inträffat i två fall. Det
måste givetvis föranleda betänklig oreda i rullföringen, därest de till
yrkestjänst uttagna värnpliktiga icke bliva vid truppförbanden utbildade
i sådan tjänst utan i stället uteslutande använda till handräckningsarbete.

Härtill kommer, att det för de värnpliktiga måste te sig oförklarligt
att några ersättningsreservister skola fullgöra handräckningsarbete i 140
och andra blott i 60 dagar.

Vad i saken förekommit har jag ansett vara av den betydelse att jag
trott mig böra bringa detsamma till Herr Statsrådets kännedom.»

* #

241

Sedan berörda framställning avlåtits, inkom till militieombudsmannen
den 8 augusti 1931 en skrift från värnpliktige vid Smålands arméartilleriregemente
nr 195 19/1929 G. A. B. Karlsson och elva andra värnpliktiga
vid regementet, i vilken skrift anfördes följande.

Klagandena, vilka vid inskrivningen uttagits till ersättningsreserven i
yrkestjänst med inryckning till A. 6 i Jönköping den 18 april 1931, önskade
erhålla upplysning örn anledningen att de ej linge tjänstgöra i de
yrken, till vilka de voro uttagna. De hade nämligen hela tiden tjänstgjort
såsom handräckning, till en början vid A. 6. Senare hade de blivit
kommenderade till liknande tjänst å skjutfältet i Skillingaryd, varest de
nu utförde olika slags grovarbete, såsom vägarbete och dylikt. Klagandena
ansåge det vara orättvist att de, som vore yrkesarbetare, skulle utföra
grovarbete och tjänstgöra i 140 dagar, då andra, som uttagits till
ersättningsreserven i depåtjänst, finge fullgöra sin värnplikt med 60
dagar. Klagandena önskade nämligen yrkestjänst eller ock depåtjänst
med förkortad tjänstgöring.

Vidare anförde i en skrift, som till militieombudsmannen inkom likaledes
den 8 augusti 1931, värnpliktige nr 181 23/1929 Kilman och fyra
andra värnpliktiga vid samma regemente följande.

Klagandena framställde en förfrågan örn anledningen att icke alla till
yrkestjänst uttagna fått tjänstgöra i sina respektive yrken. Klagandena,
som samtliga vore ersättningsreservister vid 7. batteriet av Smålands
arméartilleriregemente, ansåge sig hava blivit orätt behandlade, då de
nu fingo gå i handräckningstjänst.

Efter det utredning förekommit, har militieombudsmannen i skrivelse
den 21 augusti 1931 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet —
under åberopande av de synpunkter tjänstlörrättande militieombudsmannen
i sin förenämnda skrivelse den 29 juli 1931 anfört och med framhållande
av de olägenheter ur mobiliseringssynpunkt, som kunde vållas genom
att till yrkestjänst uttagna värnpliktiga icke erhölle utbildning i
avsedd tjänst —- förklarat sig vilja till departementschefens kännedom
bringa jämväl vad i de nu ifrågavarande två ärendena förekommit. Därvid
har militieombudsmannen särskilt framhållit, att de värnpliktiga,
till antalet 17, varom nu vore fråga, i motsats mot värnpliktige Blixt alltjämt
torde utföra handräckningstjänst.

• •

Slutligen inkom den 18 november 1931 till militieombudsmannen en
skrift från värnpliktige vid Bodens ingenjörkår nr 426 Berggren, i vilken
skrift anfördes följande.

Berggren hade vid inskrivningen uttagits till ersättningsreserven i yrkestjänst
med inryckning vid Bodens ingenjörkår den 1 september 1931
och utryckning den 20 januari 1932, således med en utbildningstid av 140

lfi — Militieombudsmannens åmbetsberättelse.

242

dagar. Sedan Berggren efter inryckningen erhållit den föreskrivna militära
utbildningen, hade han kommenderats till handräckningstjänst i
likhet med de värnpliktiga, vilka endast hade att fullgöra en tjänstgöringstid
av 60 dagar. Detta syntes Berggren orättvist. Även ur försvarssynpunkt
vore det enligt Berggrens mening olämpligt att Berggren icke
erhölle utbildning i det yrke, till vilket han vid inskrivningen uttagits.
Berggren anhölle därför att militieombudsmannen ville vidtaga de åtgärder,
som kunde vara lämpliga för att Berggren skulle fortast möjligt
bliva kommenderad till utbildning i det yrke, vartill han vid inskrivningen
uttagits.

Efter utredning har militieombudsmannen i skrivelse den 7 december
1931 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet förklarat sig
vilja till departementschefens kännedom bringa jämväl vad i det genom
klagomålen av värnpliktige Berggren uppkomna ärendet förekommit.

• •

över tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse den 29 juli och
militieombudsmannens skrivelse den 21 augusti 1931 infordrade departementschefen
yttrande från chefen för generalstaben. Denne avgav det
begärda yttrandet den 3 september 1931 och anförde däri följande.

Sedan tjänstgöringstiden för till ersättningsreserven för tjänstgöring i
depåtjänst uttagna värnpliktiga blivit sänkt till 60 dagar, vore det icke
längre möjligt eller lämpligt att jämlikt bestämmelserna i g. o. nr 1907/
1926 bland ifrågavarande värnpliktiga vid truppförbanden utvälja yrkesmän.
Med anledning härav hade antalet till ersättningsreserven för
tjänstgöring i yrkestjänst hörande värnpliktiga, som jämlikt föreskrifterna
i g. o. nr 1 skulle uttagas av inskrivningsrevisionerna, blivit höjt.

Nämnda antal vore beräknat efter mobiliseringsbehovet av yrkesmän.
Därest detta behov skulle kunna säkerställas, erfordrades att samtliga
ifrågavarande värnpliktiga vid truppförbanden bibringades yrkesutbildning.

Så hade emellertid icke skett vid Smålands arméartilleriregemente. Som
skäl härför hade regementschefen i skrivelse till tjänstförrättande militieombudsmannen
den 17 augusti 1931 framhållit bland annat, att vid regementets
verkstäder icke varit möjligt bereda yrkestjänstgöring för alla i
yrkestjänst uttagna värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.

Under de senare åren hade Smålands arméartilleriregemente tilldelats i
medeltal 53 värnpliktiga, uttagna till ersättningsreserven för tjänstgöring
i yrkestjänst. Detta innebure att högst 20 sådana värnpliktiga i medeltal
per dag skulle bibringas soldat- och yrkesutbildning. Ifrågasättas kunde,
örn icke vid ett regemente av den omfattning, Smålands arméartilleriregemente
utgjorde, yrkesutbildning (yrkestjänstgöring) skulle kunna bere -

243

das ifrågavarande 20 värnpliktiga (t. ex. 2 bilförare, 1 bilmekaniker, 1
filare eller maskinarbetare, 1 hovslagarmanskap, 2 kockar, 1 motorcykelförare,
1 sadelmakare, 1 sjukvårdsmanskap, 1 skomakare, 3 skrivbiträden,
1 skräddare, 2 smeder, 2 träarbetare och 1 vapenkantverkarmanskap).

Skulle emellertid så icke hava varit förhållandet, borde chefen för Smålands
arméartilleriregemente för rättelses vinnande härom hava gjort
anmälan.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att fördelningsartilleriregementena
(utom Svea artilleriregemente) under de senare åren tilldelats i
medeltal ett, i jämförelse med Smålands arméartilleriregemente, större
antal värnpliktiga, uttagna till ersättningsreserven för tjänstgöring i
yrkestjänst (62—63), samt att av handräckningsrapporterna för budgetåret
1930/1931 från dessa regementen framginge, att större delen av yrkesmännens
tjänstgöring förbrukats genom utbildning (tjänstgöring) i yrkesbefattningar.

I stället för att bibringas yrkesutbildning hade till ersättningsreserven
för tjänstgöring i yrkestjänst uttagna värnpliktiga vid Smålands arméartilleriregemente
i stor utsträckning tagits i anspråk för handräckningstjänst.
Tilldelningen till truppförbanden av tjänstgöringsdagar för till
ersättningsreserven uttagna värnpliktiga vore ringa i förhållande till behovet.
På grund härav kunde detta i allmänhet icke tillgodses med de
till ersättningsreserven för tjänstgöring i depåtjänst uttagna värnpliktiga,
vilka uttagits till ersättningsreserven för tjänstgöring i yrkestjänst
dagantal, samt med de till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka omförmäldes
i § 110 inskrivningsförordningen. Det kunde sålunda icke undvikas,
att för handräckningstjänst foges i anspråk även sådana värnpliktiga,
vilka uttagits till ersättningsreserven för tjänstgöring i yrkestjänst
liksom även sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka icke vore
att hänföra till i § 110 inskrivningsförordningen omförmälda.

Båda sistnämnda personalgrupper vore emellertid vid mobilisering avsedda
att ingå i fälttruppförbanden. På grund härav vore det nödvändigt
att det handräckningsbehov, som måste fyllas genom ingrepp i dessa
personalgrupper, på ett ändamålsenligt sätt fördelades på desamma, enär
eljest den ena gruppens användbarhet kunde komma att alltför mycket
eftersättas på den andras bekostnad.

Enligt senast avgiven rapport angående handräckningstjänsten under
budgetåret 1930/1931 hade vid Smålands arméartilleriregemente av till
linjetjänst uttagna värnpliktiga endast sådana, som omförmäldes i § 110
inskrivningsförordningen, tagits i anspråk för handräckningstjänst. Av
den tjänstgöring åter, som fullgjorts av till ersättningsreserven för tjänstgöring
i yrkestjänst uttagna värnpliktiga, hade mer än hälften förbrukats
i ren handräckningstjänst.1 Härigenom hade ändamålet med uttagnin ''

Uppmärksammas borde alt yrkesutbildningen i vissa delar nära sammanföllc med begreppet
»handräckningstjänst».

244

gen till yrkestjänst icke blivit tillgodosett, och yrkesmännens användbarhet
som sådana vid mobilisering hade äventyrats.

Som skäl för beordrandet av till yrkestjänst uttagna värnpliktiga till
handräckning vid artilleriets skjutskola hade regementsbefälhavaren för
Smålands arméartilleriregemente bland annat anfört, att ersättningsreserven
tillhörande värnpliktiga med endast 60 dagars tjänstgöring icke
kunde tagas i anspråk för dylik handräckningstjänst, enär avlösning under
pågående skjutskola skulle bliva erforderlig.

G. o. nr 858/1931 angående artilleriets skjutskola föreskreve inryckning
för handräckningsavdelningen den 31 maj och uttryckning den 29 juli.
Detta utgjorde sammanlagt 60 dagar. Det av regementsbefälhavaren för
Smålands arméartilleriregemente anförda skälet vore sålunda icke bärande,
enär uti tjänstgöringstiden för till ersättningsreserven för tjänstgöring
i depåtjänst uttagna värnpliktiga in- och utryckningsdagar icke vore
inräknade.

Truppbefälets åtgärd i åberopade fall att å värnpliktskortet införa
anteckning örn utbildning i handräckningstjänst saknade stöd i gällande
föreskrifter. Enär dessa läge till grund för den rullföringstekniska redovisningen,
komme varje avsteg från desamma att vålla oreda icke blott
beträffande redovisning utan även såsom en följd härav i fråga om inkallelse.

Med anledning av vad ovan anförts, och då det av för budgetåret 1930/
1931 avgivna handräckningsrapporter framginge, att vid truppförbanden
ett avsevärt antal handräckningsdagar fullgjorts av till ersättningsreserven
för tjänstgöring i yrkestjänst uttagna värnpliktiga, syntes truppförbandschefernas
uppmärksamhet lämpligen böra fästas på att, därest ifrågavarande
värnpliktiga samt de till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka
icke vore att hänföra till i § 110 inskrivningsförordningen omförmälda,
måste tagas i anspråk för handräckningstjänst, denna på ett lämpligt
sätt fördelades på ifrågavarande personalgrupper.

8. Angående statens redogörares ansvarighet för sina utbetalningar.

Militieombudsmannen avlät den 12 november 1931 följande framställning
till statsrådet och chefen för finansdepartementet.

»Efter granskning av Dalregementets räkenskaper för januari—februari
1924 framställde revisionen hos arméförvaltningen en anmärkning, vilken,
sådan den slutligen fullföljdes, var av följande innehåll: Till kaptenen
S. Ramström, vilken varit kommenderad såsom elev till första kursen
för utbildning av vapenofficerare vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna under
utbildningsåret 1923—1924, hade utbetalts tjänstgöringstraktamenten
efter 7 kronor 80 öre per dag bland annat under tiden från och med den
24 till och med den 31 december 1923. Som Ramström under berörda tid

245

under övningsuppehåll vid gevärsfaktoriet icke vistats å tjänstgöringsorten,
Eskilstuna, samt Ramström sålunda under samma tid icke kunde
anses hava fullgjort sådan tjänstgöring, att han jämlikt bestämmelserna i
8 kap. 1 § kungörelsen den 31 december 1921 med vissa tilläggsbestämmelser
till de militära avlöningsreglementena varit berättigad uppbära
tjänstgöringstraktamente, yrkade revisionen att 62 kronor 40 öre måtte
återbetalas.

Anmärkningen utställdes till förklaring av regementsintendenten vid
Dalregementet kaptenen O. W. Larsen ävensom av kaptenen Ramström.

I sin förklaring anförde kaptenen Larsen huvudsakligen följande: Av
den generalorder, genom vilken kaptenen Ramström beordrats till kursen
framginge icke att uppehåll i undervisningen ägde rum under den av
revisionen angivna tiden. Ej heller hade meddelande härom lämnats i de
tjänstgöringsbesked, som av styresmannen för gevärsfaktoriet insänts till
chefen för Dalregementet.

Genom resolution den 24 november 1927 fann armé! ärv filtning tins civila
departement på de av revisionen anförda grunder skäligt att, med fastställande
av anmärkningen sådan densamma slutligen fullföljts, förplikta
kaptenen Larsen att till Dalregementets kassa inbetala 62 kronor 40 öre,
dock med honom öppen lämnad rätt att hos vederbörande söka sitt åter
efter befogenhet.

I besvär till kammarrätten yrkade kaptenen Larsen befrielse från den
honom sålunda ådömda betalningsskyldighet, därvid han anförde bland
annat följande: Den anmärkta traktamentsersättningen hade utbetalats i
anslutning till en av kaptenen Ramström utställd, av styresmannen vid
gevärsfaktoriet attesterad räkning. Utbetalningen hade grundats på föreliggande
fullt klara handlingar, och från Larsens sida hade anledning
saknats att betvivla riktigheten av ifrågavarande attest och tjänstgöringsbesked.

Kammarrätten utlät sig i utslag den 14 mars 1930, enligt vilket kammarrätten
ej funne skäl att göra ändring i den överklagade resolutionen.

I en till militieombudsmannen inkommen, den 15 maj 1930 dagtecknad
skrift anförde kaptenen Larsen följande: Såsom i besvärsskrivelsen framhållits
hade den utbetalning, som av Larsen verkställts, grundats på
föreliggande, för avsedd utbildningskurs avgivet tjänstgöringsbesked,
vilkets riktighet Larsen vid utbetalningen icke haft anledning betvivla.
Den anmärkta felaktiga utbetalningen hade således skett på grund av omständigheter,
över vilka Larsen icke kunnat eller haft rätt att utöva någon
kontroll. Det syntes därför som örn Larsen icke skulle kunna göras an
svarig för utbetalningen. Då målets utgång torde vara av synnerlig betydelse
för klargörandet av regementsintendenternas ansvarsskyldighet i
deras egenskap av föreståndare lör kassaförvaltningen, och da kammar -rätiens utslag syntes giva vid handen att gällande författningar icke till

246

försäkrade regementsintendenterna det rättsskydd, som borde vara oeftergivligt,
linge Larsen anmäla förhållandet under anhållan att militieombudsmannen
måtte vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna kunde
föranleda.

I skrivelse den 19 maj 1930 till arméförvaltningens civila departement
anhöll militieombudsmannen, med översändande av kaptenen Larsens
framställning, att civila departementet ville avgiva utlåtande över framställningen,
såvitt den avsåge att vinna ändring i gällande författningar
i det hänseende, som i framställningen berördes. Sådant utlåtande avgav
civila departementet i skrivelse den 28 maj 1930, därvid departementet anförde
följande.

Departementet hänvisade till en början till Kungl. Maj:ts i regeringsrätten
den 1 februari 1910 meddelade utslag i mål av enahanda beskaffenhet
som det av kaptenen Larsen åberopade (regeringsrättens årsbok,
ref. 18) ävensom till Kungl. Maj:ts i regeringsrätten den 9 november 1926
meddelade fyra särskilda utslag (årsboken not. Fö. 282—285), genom vilka
vederbörande inom arméförvaltningen blivit dömda att återbetala till
vissa i lantförsvarets kommandoexpedition tjänstgörande officerare utbetalta
tjänstgöringstraktamenten för tider, varunder dessa åtnjutit
tjänstledighet, oaktat till grund för utbetalningarna legat av vederbörande
chef för försvarsdepartementet utfärdade attester att vederbörande under
samma tider varit i tjänstgöring.

Det syntes visserligen vid första påseendet kunna ifrågasättas, örn
det kunde vara förenat med billighet och rättvisa att, på sätt i det i kap
tenen Larsens framställning avsedda anmärkningsmålet blivit fastställt,
redogörare skulle bliva ansvarig för utbetalningar, som grundade sig på
felaktiga attester. Att redogörare det oaktat ålagts återbetala felaktigt
utgivna belopp finge anses grundat därpå, att denne i första hand måste
uppträda såsom kronans ombud för det orätt bekomna beloppets återfående.
Redogöraren vore ju därjämte enligt resolutionen berättigad att av
vederbörande ersättningstagare söka sitt åter, och därest han ej skulle
lyckas återfå det felaktigt utgivna beloppet, syntes han som regel kunna
påräkna att, efter vederbörlig framställning, av Kungl. Majit bliva befriad
från den honom ålagda återbetalningsskyldigheten.

Vad särskilt anginge chef för kassaförvaltning vid armén torde böra
beaktas, att övergången från trupptjänst till intendenturkåren skedde
efter egen ansökan samt att en officer, som icke tillhörde intendenturkåren,
därest han tillfälligtvis förordnades att uppehålla en redogörarbefattning,
därvid erhölle särskild gottgörelse. När en officer förordnades
i redogörarbefattningen, måste han således vara beredd på att ikläda sig
de ekonomiska risker, som kunde vara förenade med en sådan befattning.

Civila departementet ville i detta sammanhang framhålla att, därest i
fall, varom nu vore fråga, chef för kassaförvaltning icke skulle anses
kunna åläggas att återbetala på grund av oriktiga attester felaktigt utgiv -

247

na belopp, hela det administrativa processförfarandet skulle komma att
äventyras.

Vad särskilt anginge nu ifrågavarande fall finge civila departementet
framhålla, att redogöraren bort känna till att vid såväl truppi örband som
skolor och utbildningsanstalter avbrott i utbildningen under julhelgen
ägde rum. Departementet ansåge därför, att kaptenen Larsen, i motsats
till vad han i sin skrivelse anfört, baft anledning förvissa sig örn att
vederbörande verkligen fullgjort tjänstgöring under den ifrågavarande
tiden.

På grund av vad sålunda anförts ansåge civila departementet Larsena
framställning icke böra föranleda till någon vidare åtgärd

I skrivelse den 2 augusti 1930 till kammarrätten anhöll tjänstförrättande
militieombudsmannen, att kammarrätten ville avgiva utlåtande över kaptenen
harsens framställning, såvitt den avsåge att vinna ändring i gällande
författningar i det hänseende, som i framställningen berördes.

I utlåtande den 21 maj 1931, som till militieombudsmannen inkom den
24 påföljande september, hemställde kammarrätten, under instämmande i
vad arméförvaltningens civila departement i sitt i ärendet den 28 maj
1930 avgivna utlåtande anfört, att kaptenen harsens framställning icke
måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

Vid kammarrättens utlåtande var bilagt utdrag av kammarrättens protokoll
den 21 maj 1931 vid ärendets behandling, och inhämtades av protokollet
att kammarrättsrådet N. F. von Sydoiv varit från kammarrättens
beslut skiljaktig och anfört följande.

Då kammarrättsrådet icke kunde dela majoritetens uppfattning, finge
han bemöta de av civila departementet i dess yttrande angivna skälen
för dess mening.

De av civila departementet åberopade, av regeringsrätten meddelade
utslagen, likasom ett av kammarrätten den 26 juni 1925 meddelat utslag
(kammarrättens årsbok avd. I år 1925 not. 48), visade tydligt det
berättigade i att åtgärder vidtoges i de av kaptenen Larsen angivna hänseenden.
Det måste nämligen vara för rättskänslan synnerligen kränkande,
att, på sätt handlingarna i omförmälda mål utvisade, personer,
som iakttagit all nödig omsorg för bevakandet av statens intressen och
som vid de utbetalningar, varom målen rört sig, knappast kunnat handla
på annat sätt än de gjort, likväl blivit ådömda betalningsansvar.

Civila departementet framhölle visserligen, att redogöraren, samtidigt
som han ådömdes betalningsansvar, förklarades berättigad att av vederbörande
ersättningstagare söka sitt åter. I regel ginge det ju ock så
till att ersättningstagaren godvilligt betalade. Skulle emellertid av en
eller annan anledning ersättningstagaren neka att betala, återstode det
för redogöraren (Kungl. Majit torde nämligen ej i nådeväg befria redogöraren
frän återbetalningsskyldighet i annat fall än då redogöraren vi -

248

sat, att han icke kunde av ersättningstagaren utfå något) intet annat än
att vid allmän domstol anhängiggöra rättegång mot ersättningstagaren
för att kunna utfå det belopp, de administrativa domstolarna dömt redogöraren
att betala. Ersättningstagaren kunde så under rättegången hava
blivit insolvent eller avlidit utan att efterlämna några tillgångar. För
redogöraren återstode då visserligen den utvägen, såsom även civila departementet
framhållit, att hos Kungl. Majit i nådeväg hemställa örn befrielse
från den honom ådömda återbetalningsskyldigheten; och torde även
Kungl. Majit bifalla en dylik hemställan. Men, frånsett det mindre tilltalande
i ett dylikt förfaringssätt, tillerkändes säkerligen icke redogöraren
i ett Kungl. Majits beslut örn befrielse från återbäringsskyldighet därjämte
ersättning av statsmedel för sina måhända dryga rättegångskostnader.
Följden kunde alltså bliva den, att en redogörare kunde komma
att åsamkas dryga kostnader på grund av en felaktig utbetalning, ehuru
han knappast kunnat vägra utbetalningen och i varje fall helt andra
personer rättvisligen bort bära ansvaret för densamma. Att överhuvud
taget något dylikt kunde inträffa, visade enligt kammarrättsrådets mening,
att gällande bestämmelser örn ansvarsskyldighet för redogörare icke
vore förenliga med billighet och rättvisa.

Vad anginge det av kaptenen Larsen åberopade fallet, så ansåge kammarrättsrådet
i likhet med civila departementet, att kaptenen Larsen bort
känna till att avbrott vid utbildningsanstalter ägde rum under julhelgen
och att Larsen därför haft anledning förvissa sig örn att vederbörande
verkligen fullgjort tjänstgöring under den ifrågavarande tiden. Nämnda
fall borde därför icke i och för sig giva anledning till att åtgärder vidtoges
i den av Larsen angivna riktning.

Den 26 maj 1931 överlämnade kaptenen Larsen till militieombudsmannen
för kännedom avskrift av en skrivelse, däri Larsen hos kammarrätten
anfört besvär över civila departementets resolution den 9 april 1931 på
en av dess revision gjord anmärkning mot Dalregementets räkenskaper
för juni 1930 angående utbetalning av tjänstgöringstraktamenten till
löjtnanten E. T. P. Påhlgren. Vid nämnda avskrift voro fogade två
bilagor.

Till stöd för civila departementets resolution den 24 november 1927 angående
utbetalningen till kaptenen Ramström hava åberopats de av arméförvaltningens
revision anförda grunder. Dessa utgöras av dels den omständigheten
att Ramström under tiden den 24—den 31 december 1923
under övningsuppehåll vid gevärsfaktoriet icke vistats å tjänstgöringsorten,
dels det förhållande att Ramström sålunda under samma tid icke
kunde anses hava fullgjort sådan tjänstgöring, att han jämlikt vederbörliga
författningsbestämmelser varit berättigad uppbära tjänstgöringstraktamente.
Däremot har civila departementet icke såsom skäl för sitt

249

beslut åberopat, att kaptenen Larsen vid utbetalningen förfarit nied oaktsamhet
eller vårdslöshet. -— Kammarrätten har i sitt utslag ej funnit skäl
att göra ändring i civila departementets resolution.

Vid dessa förhållanden synes man kunna antaga, att myndigheterna vid
sina avgöranden i målet mot kaptenen Larsen icke fäst i allt fall avgörande
vikt vid det förhållandet, huruvida Larsen i detta fall vid utbetalningen
förfarit med oaktsamhet och på den grund blivit ersättningsskyldig
för utbetalningen. Detta antagande vinner stöd av lydelsen av civila departementets
i ärendet hos militieombudsmannen avgivna utlåtande, i
vilket kammarrättens majoritet instämt, låt vara att civila departementet
i slutet av utlåtandet även framhållit förelupen oaktsamhet från Larsons
sida.

I ärendet har sålunda uppkommit det principiella spörsmålet huruvida
en statens redogörare, även örn han vid en utbetalning förfarit med skyldig
aktsamhet så till vida att han före utbetalningen granskat verifikationer
och attester för densamma och funnit dem formellt oklanderliga,
likväl bör vara i förhållande till statsverket ersättningsskyldig för utbetalningen,
då det befinnes att verifikation eller attest är i materiellt
hänseende felaktig. Det torde i detta sammanhang huvudsakligen böra
bliva fråga örn sådana fall, i vilka den som utfärdat attest härvid feltolkat
gällande bestämmelser eller på annat sätt felbedömt förhållandena utan
att detta kan anses innefatta straffbar vårdslöshet. De fall att dylik feltolkning
eller felbedömning innebär straffbart förfarande eller att brottsligt
förfarande vid utfärdande av attest m. m. eljest föreligger, torde
här kunna lämnas å sido.

De fall ur praxis, som i detta ärende åberopats, och i övrigt kända förhållanden
giva vid handen, att de myndigheter, som äga träffa avgörandet
i mål däri nu förutsatta spörsmål bliva aktuella, intagit den ståndpunkten,
att redogöraren bör i dessa fall göras ekonomiskt ansvarig i förhållande
till statsverket. Det synes krävas av redogöraren att han skall
med ett stort mått av aktsamhet icke endast fullgöra den formella granskningen
av attester m. m. utan även undersöka huruvida dylika attester
m. m. äro materiellt riktiga.

Till stöd för den uppfattning, som sålunda gjort sig gällande, torde huvudsakligen
kunna åberopas praktiska skäl ur statsverkets synpunkt. Det
är tydligen för statsverket synnerligen förmånligt att i fall av felaktiga
utbetalningar så gott som alltid kunna hålla sig till redogöraren. Genom
att denne tvingas att vid utbetalningar förfara med särdeles stor försiktighet
förekommas ock säkerligen en del felaktigheter vid utbetalningarna.

Emellertid lära å andra sidan skäl av en viss styrka kunna anföras mot
lämpligheten att så betunga redogörarna, som med det rådande systemet
sker. I och för sig är systemet genom sin stränghet föga tilltalande. Det
ansvar, som av staten lägges på redogörarna, torde ock gå vida utöver
vad som inom enskilda förelag i allmänhet kräves av de anställda.

250

Ur praktisk synpunkt lärer böra uppmärksammas, att örn alltför stora
krav i förevarande hänseende ställas å redogöraren, denne i sin ordning
ofta blir benägen att, i fall som synas 5 minsta mån tveksamma, vägra
att verkställa utbetalning utan överordnad myndighets beslut därom.
Härigenom kan i många fall onödigtvis vållas — och vållas säkerligen
för närvarande ofta — omgång och tidsutdräkt innan befattningshavare
kommer till sin rätt.

Den vittgående ansvarsskyldigheten för statens redogörare skulle te
sig mera förenlig med billighet och rättvisa, därest åt redogöraren utginge
skälig ersättning för de ekonomiska risker han genom sin ställning
löper. Så lärer dock för närvarande ingalunda kunna anses vara fallet.
Till redogörare utgående s. k. felräkningspenningar äro tydligen icke avsedda
eller ägnade att utgöra ersättning för sådana risker. Det torde för
övrigt svårligen vara praktiskt möjligt att avväga en dylik ersättning
på ett i allo rättvist och lämpligt sätt.

Emellertid bör det, även med ett mindre strängt system för redogörares
ansvarighet, av redogöraren kunna fordras, att han vid sin prövning
av förutsättningarna för en utbetalning icke inskränker sig till en
strängt formell granskning av föreliggande verifikationer. Det torde
fastmer böra krävas, att redogöraren vid prövningen även begagnar sig
av den kännedom örn förhållandena, som han redan äger eller som han
— då anledning uppkommer — lätt kan förskaffa sig.

Civila departementet har i sitt utlåtande såsom skäl för det nuvarande
systemet anfört, att redogöraren måste i första hand uppträda såsom
kronans ombud för det orätt bekomna beloppets återfående. Det synes
dock svårt att förstå av vad skäl den myndighet, som avkräver redogöraren
beloppet, icke skulle i stället kunna vända sig direkt mot den,
som utbekommit beloppet, eller mot den, som utfärdat en oriktig attest,
därest försumlighet ligger den senare till last. Något mer omgång och
besvär skulle väl stundom härigenom uppstå för revisionsmyndigheten,
men ökningen lärer knappast bliva av mera väsentlig betydelse.

Civila departementet har vidare framhållit, att redogörare plägar berättigas
att av vederbörande ersättningstagare söka sitt åter och att
redogöraren, örn detta ej lyckas, kan påräkna att, efter framställning,
av Kungl. Majit befrias från betalningsskyldigheten. Häremot åberopas
de synpunkter kammarrättsrådet von Sydow i sin reservation framhållit.
I och för sig synes det oegentligt, att redogöraren skall nödgas
söka befrielse från betalningsskyldighet i nådeväg. Och som framhållits
blir för redogöraren förlust ofrånkomlig, därest ersättningstagaren ej
frivilligt betalar och redogöraren, efter rättegång mot honom, ej lyckas
erhålla ersättning för rättegångskostnaden. Ersättning för dylik kostnad
torde nämligen ej kunna påräknas i samband med nådeansökan.

Det förtjänar för övrigt framhållas, att den utsträckning, i vilken redogörares
betalningsskyldighet i nådeväg plägar efterskänkas, i sin mån lärer

251

visa att staten icke anser sig böra avkräva redogörarna deras ekonomiska
ansvarsskyldighet i dess slutliga konsekvenser i andra fall än då verklig
försummelse vid utbetalningen ligger redogörarna till last. Men
därest detta är riktigt, synes systemet böra omläggas till större överensstämmelse
med den uppfattning, som sålunda gör sig gällande. Skäl synas
kunna åberopas för att de praktiska förmånerna för statsverket genom
redogörarnas vittgående ansvarighet offras för ernående av ett system,
mer överensstämmande med billighet och med eljest tillämpade
grundsatser.

Emellertid är tydligen den föreliggande frågan ett svårt och vittutseende
spörsmål. Åtskilliga synpunkter torde kunna läggas därå, vilka båticke
kunnat utvecklas. Frågan lärer vara värd att bliva föremål för en noggrann
utredning. Efter vad jag inhämtat har chefen för riksräkenskapsverket
generaldirektören E. R. Stridsberg i en till ordföranden i statens
organisationsnämnd avlåten skrivelse den 31 december 1930, vari framförts
vissa synpunkter av intresse för nämndens verksamhet, beträffande
den kamerala revisionen bland annat uttalat, att åläggandet av återbetalningsansvar
ofta vore onödigt hårt och stundom i sista hand drabbade
personer, som icke själva hade någon fördel av den oriktiga utbetalningen.

Då sålunda organisationsnämndens uppmärksamhet blivit fäst å föreliggande
principiella spörsmål och detsamma möjligen redan blivit föremål
för behandling av nämnden, tillåter jag mig, med överlämnande av
samtliga handlingar i förevarande hos militieombudsmannen anhängiga
ärende, härigenom vördsamt hemställa, huruvida icke Herr Statsrådet
må finna skäl att överlämna desamma till statens organisationsnämnd.»

9. För reservofficer i flottan har enligt kungörelsen den 13 juli 1887
nr 46 (sid.'' 12) insatts ett belopp i försäkringsanstalt för beredande
av kapitalutbetalning i samband med hans avsked år 1915. Genom försummelser
av vissa statens befattningshavare har reservofficeren ej
utbekommit den i marinförvaltningen förvarade försäkringsboken elier
försäkringsbeloppet förrän år 1930. Fråga örn ersättning av statsmedel
åt f. d. reservofficeren för ränteförlust.

Militieombudsmannen avlät den 5 december 1931 till Konungen en så
lydande framställning:

»I en skrift, som bit inkom den 7 augusti 1930, anförde befälhavaren
å motorfartyget »Kolsnaren» Karl Anders Biel följande.

Biel hade under åren 1896 och 1897 genomgått reservofficersaspirantkurs
vid flottan och år 1897 utnämnts till reservunderlöjtnant. Samma
år hade han till stationsbefälhavaren i Stockholm insänt en skrivelse

252

med anhållan att vid fyllda 40 år utfå honom såsom reservofficer tillfallande
»livränta» (rätteligen: visst kapitalbelopp). Något svar å denna
skrivelse hade han ej erhållit.

År 1904 hade Biel genomgått föreskriven reservofficerskurs och därefter
utnämnts till reservlöjtnant.

År 1914, då Biel fyllt 40 år, hade han erhållit avsked från flottan i
vanlig ordning. Någon »livränta» hade ej hörts av, och hade Biel därför
antagit att hans skrivelse till stationsbefälhavaren år 1897 förkommit
eller ej beaktats och att Biel liksom övriga kurskamrater skulle erhålla
sedvanlig pension vid fyllda 55 år.

Efter fyllda 55 år — den 13 november 1929 — hade Biel till stationsbefälhavaren
i Stockholm insänt en skrivelse med anhållan örn pension.
Genom marinförvaltningen hade Biel sedermera fått sig tillsända pensionsbrev
samt livräntebok.

Denna livräntebok hade legat död sedan 1915 utan Biels vetskap. Summan
den 1 januari 1915 hade lytt å 1,149 kronor 47 öre, och hade Biel
den 29 juli 1930 i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm uppburit
detta belopp.

Biel ifrågasatte nu, huruvida det ej vore rätt och billigt att till Biel
utbetalades även ränta å beloppet 1,149 kronor 47 öre från och med den
1 januari 1915 till och med lyftningsdagen den 29 juli 1930 eller möjligen
den 1 januari 1930, detta enär vederbörande ej förut underrättat Biel örn
tillvaron av denna livräntebok. Biel anhölle hos militieombudsmannen
örn hjälp att örn möjligt utfå denna ränta. Marinförvaltningen hade hänvisat
Biel till ränte- och kapitalförsäkringsanstalten, och denna hade i
sin ordning visat Biel tillbaka till marinförvaltningen. Båda hade ställt
sig oförstående för saken.

I kungörelse den 13 juli 1887 (nr 46 sid. 12) angående utbildande av
reservbefäl för flottan stadgades: i § 1: För att bereda flottan erfor derligt

reservbefäl för krigstillfällen och större rustningar, utöver den
befälsreserv, som vore att påräkna av pensionerade officerare vid flottan
och dem, som — —----blivit till löjtnanter i flottans reserv

utnämnda, antoges för varje år tio reservofficersaspiranter för att bibringas
sådan militärisk utbildning, som för deras användning i flottans
tjänst prövades nödig. — i §5: Reservofficersaspirant, som genomgått
föreskriven militärisk årskurs och därvid blivit godkänd, utnämndes av
Kungl. Maj:t till reservunderlöjtnant i flottan samt placerades av chefen
för sjöförsvarsdepartementet på endera av flottans stationer. — i § 7:
Reservunderlöjtnant, som behörigen fullgjort föreskrivna repetitionsövningar,
utnämndes av Kungl. Maj:t till reservlöjtnant i flottan. — i
§ 8: Vissa närmare angivna, reservofficer åliggande skyldigheter. — i
§ 12: För varje reservofficer skulle marinförvaltningen i någon av staten
kontrollerad ränte- och kapitalförsäkringsanstalt vid hans antagande till

253

reservunderlöjtnant av därför i stat anvisade medel insätta visst i paragrafen
angivet belopp, olika allt efter vederbörandes ålder, för att därigenom
efter reservofficerens val bereda honom antingen den livränta
eller det kapital, som för den verkställda inbetalningen kunde erhållas,
vare sig vid 55 års ålder eller, örn reservofficeren före medlens insättande
därom hos marinförvaltningen framställt särskild begäran, vid tidigare
ålder dock ej före uppnådda 40 levnadsår. — i § 13: Då reservofficer
uppnått 40 års ålder, meddelades honom av Kungl. Majit, på anmälan av
vederbörande stationsbefälhavare, avsked ur tjänsten; och ägde han,
därest han utan anmärkning behörigen fullgjort de honom ovan i författningen
ålagda skyldigheter, att genom stationsbefälhavarens försorg
utfå den handling, som berättigade honom att erhålla livränta eller kapital,
på sätt ovan i författningen sagts. — i §14: Skulle däremot reservofficer
försumma någon av de honom enligt § 8 i kungörelsen åliggande
skyldigheter eller under sin tjänstskyldighetstid bliva straffad för brott,
som medförde förlust av medborgerligt förtroende, bleve han, efter anmälan
av vederbörande stationsbefälhavare, och sedan i förra fallet undersökning
örn försummelsen vid stationens krigsrätt ägt rum, av Kungl.
Majit, därest Kungl. Majit prövade försummelsen eller förbrytelsen böra
därtill föranleda, förklarad från sin anställning i flottans reserv skild; och
bleve i sådant fall förlustig förenämnda förmån av livränta eller kapital.

I kungörelsen den 26 maj 1928 (nr 38 sid. 1) meddelades nya bestämmelser
angående antagning, utbildning och pensionering av reservbefäl för
flottan. Därvid stadgades i § 11, att efter utgången av det år, varunder
reservofficer fyllde 40 år, meddelades honom av Kungl. Majit, på anmälan
av vederbörande stationsbefälhavare, avsked ur tjänsten; och i § 12, att
reservofficer, som erhållit avsked i den ordning, som i § 11 sagts, vore,
därest han fullgjort stadgad tjänstgöringsskyldighet, berättigad att efter
uppnådda 55 års ålder, under sin återstående livstid åtnjuta årlig pension
till belopp av 300 kronor. Vidare stadgades i § 15, att reservofficer, för
vilken insättning i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt skett i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 13 juli 1887, vore berättigad att,
jämte den förmån av kapital eller livränta, som på grund av nämnda
kungörelse kunde honom tillkomma, efter uppnådda 55 års ålder åtnjuta
årlig pension, lika stor med det belopp, varmed den livränta, som på
grund av den verkställda insättningen skulle honom tillkomma vid 55
års ålder, understege 300 kronor, därest han uppfyllde vissa närmare angivna
villkor. — Genom kungörelsen den 26 maj 1899 upphävdes kungörelsen
den 13 juli 1887, dock att sistnämnda kungörelse fortfarande gällde
med avseende på dem, som redan antagits till reservofficerare eller
reservofficersaspiranter och på vilka icke bestämmelserna i § 15 i först
nämnda kungörelse vunne tillämpning.

Slutligen tillkommo genom kungörelsen den 27 juni 1902 (nr 74 sid. 1)
åter nya bestämmelser i samma ämne, och meddelades därvid i §§ 11,

254

12 och 17 enahanda bestämmelser som de i kungörelsen den 26 maj 1899
under §§ 11, 12 och 15 upptagna. — Genom kungörelsen den 27 juni 1902
upphävdes 1899 års kungörelse, och skulle 1887 års kungörelse fortfarande
gälla med avseende på dem, som före den 15 juni 1899 antagits
till reservofficerare eller reservofficersaspiranter och på vilka icke bestämmelserna
i § 17 i 1902 års kungörelse vunne tillämpning.

I Kungl, brev den 25 oktober 1889 meddelades närmare bestämmelser
angående villkor vid insättning av medel i livränteanstalt för reservofficerare
i flottan. Därvid förordnades, att då reservofficer av stationsbefälhavare
anmäldes till erhållande av avsked, skulle, därest i avseende
å det sätt, varpå han fullgjort honom genom kungörelsen den 13 juli 1887
ålagda skyldigheter, förekommit anmärkning, som föranlett därtill, att
han icke kunnat utfå den i § 13 av kungörelsen omförmälda handling,
därom tillika göras underdånig anmälan, varefter det skulle ankomma
på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida handlingen ändock finge till reservofficeren
eller hans rättsinnehavare utlämnas; att reservofficer, som
avlede medan han kvarstode i tjänsten, skulle i förevarande hänseende
anses som om hade han erhållit avsked, vadan jämväl beträffande den
avlidne skulle, när därtill gåves anledning, hos Kungl. Majit göras enahanda
anmälan, som förut sagts och för samma ändamål; samt att såväl
då Kungl. Majit prövat förberörda handling icke böra irtlämnas som då
reservofficer bleve, jämlikt § 14 i åberopade kungörelsen, skild från sin
anställning i flottans reserv, de för vederbörandes räkning i livränteanstalt
insatta medlen skulle återgå till kronan och redovisas bland besparingarna
å femte huvudtitelns anslag till pensionering av reservbefäl.

Med överlämnande av avskrifter av omförmälda Kungl, brev den 25
oktober 1889 anförde marinförvaltningen i skrivelse den 6 december 1889
till envar av stationsbefälhavare vid flottans stationer i Karlskrona
och i Stockholm följande: Marinförvaltningen, som verkställde insättning
av medel i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm för reservofficerarna
samt förvarade de vid insättningen erhållna försäkringsböcker,
föreskreve, att så snart utlämnande av försäkringsbok till stationen
tillhörande reservofficer eller hans rättsinnehavare på grund av
antingen § 13 i kungörelsen den 13 juli 1887 eller ock av särskilt meddelad
nådig föreskrift ifrågakomme, skulle hos marinförvaltningen av stationsbefälhavaren
göras anmälan örn vilkens eller vilkas försäkringsböcker,
som skulle utlämnas, varefter marinförvaltningen ville till stationsbefälhavaren
översända försäkringsböckerna att tillhandahållas vederbörande
genom stationsbefälhavarens försorg. Dessutom och för den händelse
reservunderlöjtnant vid flottan, då han därtill antoges, skulle komma
att placeras vid stationen, ville marinförvaltningen föreskriva, att av
stationsbefälhavaren skulle från reservunderlöjtnanten infordras och till
marinförvaltningen insändas dels yttrande i de avseenden, som omförmäldes
i § 12 av sistberörda kungörelse, dels ock hans åldersbetyg.

255

I ärendet har, på anmodan av tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 12 augusti 1930, stationsbefälhavaren i Stockholm avgivit
yttrande den 28 i samma månad.

Sedan därefter militieombudsmannen i skrivelse den 30 augusti 1930
anmodat marinförvaltningen att avgiva yttrande i ärendet, har marinförvaltningen
med skrivelse den 22 januari 1931, som bit inkom den 27
i samma månad, översänt ett yttrande av t. f. advokatfiskalen i ämbetsverket,
jämte bilagor.

Av de handlingar, som bilagts Biels förut berörda framställning och
advokatfiskalens yttrande, framgår följande.

I skrivelse den 14 oktober 1897 till marinförvaltningen anhöll Biel, med
uppgivande av adress (Kyrkogatan 34, Vänersborg), att han måtte utfå
det honom såsom reservofficer tillkommande kapitalet vid 40 års ålder.

I skrivelse den 25 i samma oktober månad till marinförvaltningen
anhöll Biel, med åberopande av § 12 i kungörelsen den 13 juli 1887, att
det i paragrafen reservbefäl tillförsäkrade kapital måtte till honom utbetalas
viel 40 års ålder.

Enligt anmälningssedel den 8 november 1897 av marinförvaltningen
insattes i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm, med förbehåll
örn insatsens återbetalning vid dödsfall före 55 års ålder, 543 kronor
i ändamål att bereda kapitalutbetalning i början av år 1915. Insättningen
gjordes för reservunderlöjtnanten Biel, född den 13 november 1874
i Göteborgs Masthuggs församling, och skedde med förbehållen rätt för
marinförvaltningen eller annan myndighet, åt vilken sådan befogenhet
bleve av Kungl. Majit uppdragen, att på rekvisition och emot avlämnande
av försäkringsboken återbekomma det insatta beloppet. — I brev
till ränte- och kapitalförsäkringsanstalten den 9 november 1897 förmälde
marinförvaltningen sig vilja enligt bifogad anmälningssedel till beredande
av kapitalutbetalning i anstalten insätta för Biel 543 kronor jämte
viss förvaltningsavgift samt bifoga angivet belopp.

Bestyrkt avskrift av försäkringsbok nr 145763 i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten
i Stockholm för Biel, tillhörande 1874 års ålderssällskap
under nr 7307, utvisar att å boken den 11 november 1897 insatts,
med förbehåll örn återbetalning vid dödsfall före fyllda 55 år, ett belopp
av 543 kronor samt att behållningen å boken den 1 januari 1915 utgjorde
1,149 kronor 47 öre. Insättaren hade betingat sig kapitalutbetalning i
början av år 1915, och bade insättningen skett med det i anmälningssedeln
angivna förbehåll om beloppets återbekommande.

I skrivelse den 1 december 1927 till stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm förmälde sig marinförvaltningen innehava motböcker
med ränte- oell kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm för vissa namngivna
reservofficerare, däribland Biel, och anhöll marin förvaltningen
örn upplysning vilka av dessa reservofficerare som uppfyllt föreskrivna

256

villkor för erhållande av pension samt att dessa måtte genom stationsbefälhavare^
försorg dels anmodas att till marinförvaltningen meddela
sina önskemål beträffande kapitalutbetalning respektive livränta från
ränte- och kapitalförsäkringsanstalten dels ock underrättas, att ansökan
örn pension kunde till ämbetsverket insändas.

Med anledning av denna skrivelse meddelade stationsbefälhavaren i
skrivelse den 22 november 1929 till marinförvaltningen, att enligt gjorda
efterforskningar endast Biel syntes hava uppfyllt föreskrivna villkor för
erhållande av pension. De övriga av marinförvaltningen nämnda officerarna
hade avlidit. Enär Biels adress ej vore känd, hade han ej kunnat
anmodas att meddela sina önskemål beträffande utbetalning av kapital
respektive livränta, ej heller kunnat underrättas örn att ansökan örn
pension kunde till ämbetsverket insändas.

Den 20 mars 1930 utfärdade marinförvaltningen pensionsbrev för Biel,
utvisande att han, som den 13 november 1929 uppnått 55 års ålder, jämlikt
kungörelsen den 27 juni 1902, § 17, ägde uppbära en årlig pension lika
stor med det belopp, varmed den livränta, som skulle tillkommit honom
vid 55 års ålder på grund av marinförvaltningens insättning i ränteoch
kapitalförsäkringsanstalt, understege 300 kronor, att utgå från och
med den 14 november 1929 och utbetalas månadsvis i efterskott genom
marinförvaltningens försorg. — Med skrivelse samma den 20 mars 1930
till Biel, adress Rederiaktiebolaget Transatlantic, Göteborg, överlämnade
marinförvaltningen till honom dels försäkringsboken nr 145763 jämte
meddelande att därå innestående belopp, ehuru preskriberat, komme att
till Biel utbetalas av ränte- och kapitalförsäkringsanstalten, dels för
Biel utfärdat pensionsbrev.

I sitt förenämnda yttrande den 28 augusti 1930 till militieombudsman
nen anförde stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm allenast,
att enligt bos honom varande diarier »ingen skrivelse enligt Biels
åberopande» till stationsbefälhavaren inkommit.

I skrivelsen den 30 augusti 1930 till marinförvaltningen anhöll jag örn
utredning bland annat angående det sätt, på vilket den ifrågakomna försäkringsboken
nr 145763 efter utfärdandet förvarats intill dess densamma
med marinförvaltningens skrivelse den 20 mars 1930 överlämnades till
Biel, samt huruvida åtgärder av vederbörande vidtagits för bevarande
av den på insättningen i boken grundade rätt hos ränte- och kapitalförsäkringsanstalten.

I det av t. f. advokatfiskal hos marinförvaltningen Benjamin Evald
Brimberg avgivna yttrandet anfördes följande.

I enlighet med bestämmelsen i § 12 i kungörelsen den 13 juli 1887 hade
marinförvaltningen, så länge bestämmelsen varit gällande, i ränte- och
kapitalförsäkringsanstalten för utnämnda reservunderlöjtnanter verkställt
insättningar. Bland annat hade sådan insättning verkställts för Biel.

257

Samtliga vid insättningen erhållna försäkran gsböcker liade förvarats
av marinförvaltningen hos dess advokatfiskal. Däremot framginge
uppenbarligen av § 13 i den åberopade kungörelsen, att det ej vore på
marinförvaltningens initiativ, utan på vederbörande stationsbefälhavares,
som utbetalning av livränta eller kapitalbelopp skulle ske. Detta hade
ytterligare betonats i skrivelserna den 6 december 1889 från marinförvaltningen
till stationsbefälhavare. Det vore ock uppenbart, att detta
initiativ borde tagas av stationsbefälhavare^ eftersom det vore denne,
som prövade örn vederbörande reservbefäl utan anmärkning fullgjort
sina skyldigheter.

Emellertid hade ämbetsverket i skrivelsen den 1 december 1927 anhållit
örn upplysning av stationsbcf dilia varén i Stockholm huruvida vissa reservofficerare,
däribland Biel, uppfyllt föreskrivna villkor för erhållande
av pension. Stationsbefälhavare!!, hade i skrivelse den 22 november 1929,
vad Biel beträffade, framhållit att Biels adress vore okänd och att Biel
därför ej kunde anmodas ingiva ansökan örn utfående av stadgat belopp.

Några särskilda åtgärder hade icke vidtagits för bevarande av den på
insättningen för Biel i boken grundade rätt.

Marinförvaltningen meddelade i sin skrivelse den 22 januari 1931, att
marinförvaltningen för egen del icke hade något att anföra utöver ad vokatfiskalens
yttrande.

Av handlingar, som förvaras lios marinförvaltningen, har jag inhämtat,
att stationsbefälhavare!! vid flottans station i Stockholm i skrivelse den
23 december 1914, med stöd av föreskriften i § 11 i förut omförmälda
kungörelse den 27 juni 1902 hos Kungl. Maj:t anmält Biel till avgång
ur tjänsten efter utgången av år 1914, samt att Kungl. Maj:t den 22
januari 1915 meddelat Biel avsked från hans anställning såsom reservlöjtnant
i flottan. — Vidare har jag inhämtat, att t. f. advokatfiskalen hos
marinförvaltningen Johan Nilsson i promemoria den 27 oktober 1927, med
förmälan att advokatfiskalen tili förvaring hade bland annat motbok
med ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm för Biel, som
betingat sig kapitalutbetalning i början av år 1915, och att antingen
denne borde beredas kapitalutbetalningen eller ock det insatta beloppet
borde återkrävas, hos marinförvaltningen anmält nämnda ärende.

I skrivelse den 7 mars 1931 till marinförvaltningen anförde jag härefter
följande.

Sedan i samband med Biels utnämning till reservunderlöjtnant ett
belopp av 543 kronor av marinförvaltningen år 1897 insatts för Biel i
ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm, därvid insättaren betingat
sig kapitalutbetalning i början av år 1915, hade Biel, som tydligen
fullgjort stadgad tjänstgöringsskyldighet, jämlikt kungörelserna den 13
juli 1887 och den 27 juni 1902 efter fyllda 40 år och erhållet avsked den

17 — Mililicombuclsmaimcns umbclshcrälleise.

258

22 januari 1915, ägt rätt att utfå det belopp, som i anstalten för Biel
innestått i början av år 1915 och som uppgått till 1,149 kronor 47 öre.

Jämlikt marinförvaltningens skrivelse den 6 december 1889 till stationsbefäihavaren
vid flottans station i Stockholm, vilken station Biel
varit tilldelad, hade det ålegat stationsbefälhavaren att så snart utlämnande
av försäkringsbok till Biel i början av år 1915 ifrågakom, utan
föregående framställning Irån Biel hos marinlörvaltningen göra anmälan
därom att Biels försäkringsbok borde utlämnas. Dylik anmälan hade,
såvitt hittills utretts, icae skett.

Ej heller syntes den tjänsteman i marinförvaltningen, som haft försäkringsboken
i sin vård och bort känna dess innehåll, hava, sedan det
visat sig att vederbörlig anmälan från stationsbefälhavaren år 1915 uteblivit,
förr än år 1927 hos marinförvaltningen gjort anmälan om förhållandet
och påkallat prövning av frågan örn Biels rätt att utbekomma
boken.

Genom uraktlåten bevakning av deli å försäkringsboken grundade
fordringsrätt hos anstalten hade nämnda rätt efter tio år, räknat från
början av år 1915, preskriberats. Sådan bevakning hade närmast ålegat
den tjänsteman i marinförvaltningen, som haft boken i sin vård. Anstalten
hade emellertid oaktat preskriptionen utbetalt beloppet 1,149 kronor
47 öre.

Jag anliölle, att marinförvaltningen ville så snart ske kunde -— efter
inhämtande från stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm
av dels de upplysningar, som av honom kunde lämnas och funnes ägnade
att inverka vid bedömande av vederbörande befattningshavares vid stationen
underlåtenhet att i samband med Biels avsked den 22 januari 1915
ombestyra att den rörande insättningen för Biel i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten
utfärdade försäkringsboken bleve till Biel överlämnad,
dels ock det yttrande, vartill stationsbefälhavaren kunde finna sig föranlåten
— till mig inkomma med samma upplysningar och yttrande samt
därvid tillika överlämna yttrande av vederbörande tjänsteman i marinförvaltningen
och ämbetsverkets eget yttrande i anledning ej mindre av
omförmälda uraktlåtenhet av tjänstemannen att förr än som skett hos
marinförvaltningen påkalla prövning av frågan örn Biels rätt att utbekomma
försäkringsboken, än även därav, att den å insättningen för Biel
grundade rätt att utbekomma det belopp, som år 1915 innestått å boken,
icke genom bevakning vidmakthållits.

Marinförvaltningen avgav det begärda yttrandet i skrivelse den 18 juni

1931. Vid skrivelsen hade fogats yttrande av stationsbefälhavaren vid
flottans station i Stockholm den 4 april 1931 och av t. f. advokatfiskalen
hos marinförvaltningen Brimberg den 12 juni 1931.

I sitt yttrande anförde stationsbefälhavaren följande.

Såsom stationsbefälhavaren i tidigare yttrande till militieombudsman -

259

lien anfört, hade enligt i stationsbefälhavare!^ expedition folda diarier
ingen av Biel åberopad skrivelse under år 1897 inkommit till stationsbefälhavaren.
Stationsbefälhavaren i Stockholm år 1914 syntes efter vad
förda diarier utvisade ej heller vid den tidpunkten hava avfordrat maiinförvaltningen
den handling, som berättigade Biel att erhålla livränta
eller kapital.

För de reservofficerare, som i enlighet med § 12 av kungörelsen den 13
juli 1887 hos marinförvaltningen gjort framställning före medlens insättande
i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten att utfå livränta eller kapital
vid 40 års ålder, hade stationsbefälhavaren skyldighet att jämlikt
§ 13 i samma kungörelse hos marinförvaltningen begära den handling,
sorn berättigade reservofficerare att erhålla livränta eller kapital.

På grund av marinförvaltningens skrivelse den 11 juni 1907 till stationsbefälhavaren
med en försäkringsbok för reservlöjtnant J. G. Selgström
m. m. syntes det stationsbefälhavaren som örn stationsbefälhavaren
ej skulle hava skyldighet att taga någon befattning med reservofficerarnas
försäkringsböcker, då de skulle utlämnas senare än vid uppnådda
40 års ålder.

Ehuru kungörelsen innehölle bestämmelser örn rätt för reservofficerare
att erhålla livränta eller kapital vid antingen 40 eller 55 års ålder, innehölle
kungörelsen föreskrifter för stationsbefälhavaren med avseende å
handling, som berättigade därtill, endast då reservofficerare uppnått 40
års ålder.

Kungl, brevet den 25 oktober 1889 och marinförvaltningens därav föranledda
skrivelse den 6 december 1889 till stationsbefälhavaren åsyftade
åtgärder, som av stationsbefälhavaren skulle vidtagas på grund av bestämmelserna
i kungörelsen den 13 juli 1887. Någon annan kungörelse
beträffande reservbefäl vid flottan funnes ej.

Dessa omständigheter, jämförda med marinförvaltningens beslut i skrivelsen
den 11 juni 1907, syntes stationsbefälhavaren giva stöd för den
uppfattningen att stationsbefälhavaren ej hade någon befattning att taga
nied reservofficerarnas försäkringsböcker efter deras avsked från flottan
vid 40 års ålder, så mycket mer som jämlikt kungörelsens § 8 reservofficerare
därefter ej hade skyldighet att göra någon adressanmälan till stationsbefälhavaren,
som sålunda vid reservofficerens avsked släppte all
kontakt med honom.

Reservofficeren, som visste, att han vid 55 åj‘s ålder ägde rätt att få
en livränta, pension eller ett kapital, torde vid denna tidpunkt böra giva
sig tillkänna med anhållan att få handlingarna sig tillsända under uppgiven
adress.

Den i stationsbefälhavarens yttrande berörda skrivelsen den 11 juni
1907 från marinförvaltningen till stationsbefälhavaren, vilken skrivelse
bifogats yttrandet, innehöll följande: Med anmälan att reservlöjtnanterna

260

i flottan J. G. Bergström, C. Ii. Boustedt m. fl. under år 1906 uppnått 40
levnadsår och den 18 januari 1907 erhållit nådigt avsked, med undantag
av Bergström, som fortfarande kvarstode i flottans reserv, hade stationsbefälhavaren
anhållit, att de handlingar, som berättigade nämnda reservofficerare
att erhålla livränta eller kapital på sätt i § 12 av kungörelsen
den 13 juli 1887 sägs, måtte till stationshefälhavaren överlämnas för att
vederbörande tillställas. — Vid föredragning av ärendet hade marinförvaltningen
funnit skäligt att till stationshefälhavaren överlämna den för
Selgström utfärdade försäkringsboken i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten
i Stockholm för att tillställas Bergström mot kvitto. — Beträffande
däremot Bonstedt m. fl. anmodade marinförvaltningen stationsbefälhavaren
att meddela dem följande: Insättningarna för beredande av livränta
åt dessa reservofficerare hade ägt rum under förbehåll av rätt för
marinförvaltningen eller annan myndighet, åt vilken sådan befogenhet
bleve av Kungl. Maj:t uppdragen, att, innan Boustedt uppnått 55 års
ålder (motsvarande för de övriga personerna), på rekvisition och mot avlämnande
av försäkringsboken återbekomma det insatta beloppet. Därest
böckerna nu utlämnades till livräntetagarna, skulle, örn någon av dem
med döden avginge, innan angivna ålder av honom blivit uppnådd, marinförvaltningen
i avsaknad av försäkringsboken icke kunna begagna
sin lätt att utfå det insatta kapitalet, lika så litet som livräntetagarens
rättsinnehavare skulle bekomma samma kapital, enär det enligt insättningsvillkoren
komme försäkringsanstalten till godo. Vid sådant förhållande
och då varken nämnda reservofficerare eller, i händelse av deras
frånfälle, deras stärbhus komme att bliva lidande därigenom, att försäkringsböckerna
till bestämda tider förbleve i ämbetsverkets förvar, i det
lätten att uppbära livränta inträdde först efter dessa tidpunkter och allenast
marinförvaltningen ägde att före samma tidpunkter lyfta det insatta
kapitalet, hade marinförvaltningen funnit de för Boustedt m. fl. gällande
försäkringsböcker böra förbliva under marinförvaltningens vård, till dess
de respektive livräntetagarna uppnått den ålder, då de kunde börja lyfta
livräntan.

T. f. advokat fiskalen Brimberg anförde i sitt yttrande den 12 juni 1931
följande: Såsom yttrande i anledning av uraktlåtenheten att, förr än som
skett, hos marinförvaltningen påkalla prövning av frågan örn Biels rätt
att utbekomma försäkringsboken åberopade Brimberg sitt tidigare avgivna
yttrande i ärendet. Anledningen till att den å insättningen för
Biel grundade rätten att utbekomma det belopp, som år 1915 innestått å
boken, icke genom bevakning vidmakthållits, vore att bestämmelsen i 1 §
i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och om årsstämning:
»Var, som har fordran hos annan i penningar, eller vad det är»,
enligt Brimbergs förmenande berättigat endast Biel och icke marinförvaltningen
att vidtaga åtgärd i syfte att avbryta preskriptionen,

261

Slutligen anförde marinförvaltningen i sitt yttrande den 18 juni 1931
följande.

Utöver vad advokatfiskal yttrat hade marinförvaltningen intet annat
att anföra än att, ehuru ämbetsverket beklagade att Biel, som försummat
att själv bevaka sin rätt, icke förr än som skett kommit i besittning av
den för honom avsedda försäkringsboken med ränte- och kapitalförsäkringsanstalten
i Stockholm, marinförvaltningen dock med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke ansett sig kunna vidtaga någon åtgärd i
anledning av vederbörande tjänstemans uraktlåtenhet att påkalla prövning
av frågan örn Biels rätt att utbekomma försäkringsboken.

Vad beträffade frågan örn bevakning av Biels fordringsrätt bos anstalten
delade marinförvaltningen sin advokatfiskal uppfattning, att endast
Biel lagligen kunnat genom bevakning avbryta preskriptionen av hans
fordran.

På sätt jag anfört i skrivelsen den 7 mars 1931 till marinförvaltningen
har det. jämlikt marinförvaltningens skrivelse den 6 december 1889 till
stationsbefälbavaren vid flottans station i Stockholm, vilken station Biel
varit tilldelad, ålegat stationsbefälhavaren att så snart utlämnande av
försäkringsbok till Biel i början av år 1935 ifrågakom, utan föregående
framställning från Biel hos marinförvaltningen göra anmälan därom att
Biels försäkringsbok borde utlämnas. Till stöd för riktigheten av detta
påstående kan även åberopas § 13 i omförmälda kungörelse den 13 juli
1887. Vad stationsbefälhavaren i sin skrivelse den 4 april 1931 till marinförvaltningen
anfört i anslutning till den åberopade skrivelsen den 11
juni 1907 från ämbetsverket till stationsbefälhavaren angående förfarandet
med försäkringsböcker för personer, för vilka betingats kapitalutbetalning
eller livränta vid högre ålder än 40 år, saknar jag i detta sammanhang
anledning att bemöta, vid det förhållande att för Biel betingats
kapitalutbetalning vid fyllda 40 år.

Sådan anmälan örn utlämnande av Biels försäkringsbok, som nyss sagts,
bar stationsbefälhavaren år 1915 icke fullgjort, och denna försummelse
bar tydligen utgjort den första och huvudsakliga anledningen till att
Biel icke utan dröjsmål kommit till sin rätt. Därest anmälningsskyldigheten
fullgjorts och boken således i början av år 1915 utlämnats till Biel,
hade det därefter tydligen endast berott av Biels egna åtgöranden att
undvika ränteförlust och fordringspreskription.

Emellertid kan ■— med hänsyn till den långa tid, som förflutit från det
stationsbefälhavarens anmälningsskyldighet skolat fullgöras, och då stationsbefälhavarens
försummelse knappast kan anses hava fortvarat efter
det ärendet örn Biels avsked från befattningen såsom reservlöjtnant i början
av år 1915 avslutats -— någon beivran av denna försummelse numera
icke ifrågakomma och något ersättningsanspråk på sådan grund icke
göras gällande.

262

Sedan det visat sig att vederbörlig anmälan från stationsbefälhavare!]
år 1915 uteblivit, bar det ålegat advokatfiskal bos marinförvaltningen,
vilken tjänsteman baft försäkringsboken i sin vård och bort känna dess
innehåll, att hos marinförvaltningen göra anmälan örn förhållandet och
påkalla åtgärd för bokens utlämnande till Biel. Denna skyldighet har
advokatfiskal icke fullgjort förrän i t. f. advokatfiskalen Nilssons promemoria
den 27 oktober 1927, vilken föranlett marinförvaltningens tidigare
omförmälda skrivelse till stationsbefälhavaren den 1 december 1927.

Advokatfiskal hos marinförvaltningen har sedan en tidpunkt före år
1915 varit numera advokaten Ernst Filip Bergendal, vilken erhöll avsked
från befattningen den 1 september 1922. Sedan den 13 januari 1923 har
nuvarande t. f. advokatfiskalen Brimberg med vissa avbrott för ledighet
innehaft stadigvarande förordnande å advokatfiskalstjänsten. Brimberg
har ock dessförinnan, sedan den 26 juni 1922, vid ledighet för Bergendal
och efter hans avsked innehaft förordnande å tjänsten.

Anmodad att yttra sig i anledning av sin uraktlåtenhet i nyss omförmälda
hänseende, har t. f. advokatfiskalen Brimberg allenast hänvisat
till det förhållande, att initiativet till utbetalning av livränta eder kapitalbelopp
icke tillkommit marinförvaltningen utan stationsbefälhavaren.
Med denna hänvisning till annan persons skyldighet är advokatfiskalen
enligt min mening icke ursäktad. Det har av denne tjänsteman med fog
kunnat begäras att han tid efter annan granskat de av honom omhänderliavda
försäkringsböckerna. eller en förteckning över dessa och deras innehåll,
för de åtgärder till förekommande av fordringspreskription med
mera, som på marinförvaltningen och närmast advokatfiskalen ankommit.
Vid sådan granskning har, örn den behörigen fullgjorts, advokatfiskalen
ovillkorligen bort uppmärksamma, att den kapitalutbetalning till
Biel, som skolat fullgöras år 1915, icke ägt rum. Det är ett ohållbart påstående
att advokatfiskalen icke haft skyldighet att aktgiva å detta förhållande
och därom göra anmälan till marinförvaltningen. Örn sådan
anmälan skett inom skälig tid. skulle Biel utan längre dröjsmål hava
kommit till sin rätt och ränteförlusten till största delen undvikits.

Advokatfiskalen har jämväl åsidosatt den enligt min mening honom
åliggande skyldigheten att hos försäkringsanstalten bevaka den till Biels
forså kringsbok anknutna ford ringsrätten hos anstalten. Häremot hava
marinförvaltningen och advokatfiskalen gjort gällande, att endast Biel
och icke marinförvaltningen eller dess tjänsteman varit berättigad att
vidtaga åtgärd i syfte att avbryta preskriptionen. Denna åsikt är efter
mitt förmenande uppenbarligen oriktig. Ordalagen i 1 § i preskriptionsförordningen
kunna icke rimligen tolkas så, att en borgenärens syssloman,
som omhänderbar handling utfärdad för att utgöra bevis örn fordran,
icke skulle vara behörig att med handlingens företeende hos gäl delgren
bevaka fordringen. Marinförvaltningen och dess advokatfiskal hava
i förevarande fall varit att likställa med en Biels syssloman och fullmäk -

268

tig, och de hava haft försäkrings boken i sin vård. Det må för övrigt
framhållas, att insättningen å försäkringsboken skett »med förbehållen
rätt för marinförvaltningen eller annan myndighet, åt vilken sådan befogenhet
bleve av Kungl. Majit uppdragen, att pä rekvisition och emot avlämnande
av försäkringsboken återbekomma det insatta beloppet». Ehuru,
sedan Biel etter fyllda 41) år fått avsked och erhållit ovillkorlig rätt
till det å boken innestående beloppet, detta förbehåll saknat betydelse
gent emot Biel, är det dock ägnat att undanröja varje som helst tvekan
örn marinförvaltningens och dess advokatfiskal behörighet att hos försäkringsanstalten
vidtaga åtgärd till förhindrande av preskription. —
Slutligen bor framhållas oet synnerligen stötande resultat, som med marinlörvaitningens
åsikt örn dess bristande behörighet skulle uppstå, i det
att först försäkringsboken genom myndigheternas — även marimörvaltningens
eller dess tjänstemans — förvållande obehörigen unuanhälies
Biet och därefter Biel till följd av denna omständighet skulle sättas rustand
att bevaka sin fordringsrätt.

Vid övervägande av frågan huruvida åtgärder böra vidtagas för beivran
av de tjanstelörsummeiser, vartill enugt min uppfattning advokatfiskal
hos mariniörvaltningen gjort sig skyldig genom unnenatennet
att påkalla åtgärd för utlämnande av Biels lörsäkringsbok och att hos
försäkringsanstalten bevaka fordringsrätten enligt försäkringsboken har
jag kommit till den uppiattning, att åtgärder i sådant hänseende i allt
fall lör närvarande kunna underlåtas. Därvid har jag beträffande förstnämnda
försummelse tagit hänsyn dels därtill, att stationsbeialhavarens
år 1915 begångna försummelse att göra anmälan örn att boken borde utlämnas
ävensom den under tiden från och med år 1915 till den 26 juni 1922
tjänstgörande advokatfiskalens försummelse att vidtaga åtgärd för bokens
utlämnande numera icke kan beivras, ävensom till det mindre tilltalande
däri, att nuvarande t. f. advokatfiskalen, vilkens skyldighet i förevarande
hänseende uppkommit först i tredje hand, sålunda möjligen
skulle ensam ställas till ansvar, medan de tidigare begångna försummelserna
— däribland den grundläggande — icke kunna beivras, dels ock
därtill att, såsom i det följande skall något utvecklas, Biel själv dock i
någon mån må anses medansvarig därtill, att ränteförlusten för honom
blivit så avsevärd som den nu uppkomna. Vid bedömande av advokatfiskalens
underlåtenhet att bevaka fordringen enligt försäkringsboken
har jag särskilt tagit i betraktande, att någon skada av underlåtenheten
ej uppkommit, i det att försäkringsanstalten oaktat inträdd fordringspreskription
utbetalt det sedan början av år 1915 innestående kapitalbeloppet.

För spörsmålet i vad mån Biel själv kan anses medansvarig för den
inträffade skadan, d. v. s. ränteförlusten, torde hans åtgöranden i saken
böra närmare skärskådas. I samband med Biels utnämning år 1897 till
reservunderlöjtnant anhöll han i oktober samma år, att det honom jämlikt
1887 års kungörelse tillförsäkrade kapitalet måtte till honom utbeta -

264

las vid 40 års ålder, således i slutet, av år 1914. Vid tiden för sitt avsked,
i januari 1915, åtgjorde Biel intet för att utfå det ifrågavarande kapitalet.
Anledningen härtill Ilar enligt Biels uppgift i detta ärende varit
att, då lian framställt sin nämnda begäran år 1897 men intet avhört i
saken i samband med avskedet, Biel trott att hans skrivelse av år 1897
förkommit elier ej beaktats och att han i stället skulle på grund av insättningen
erhålla pension vid fyllda 55 år. Efter fyllda 55 år -— således
tidigast i november 1929 — bär Biel till stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm insänt anhållan örn pension. I mars 1930 har han erhållit
pensionsbrev och den ifrågavarande försäkringsboken.

Denna redogörelse torde utvisa att Biel icke med önskvärd energi sökt
tillvarataga sina intressen, utan att han bort tidigare än som skett efterhöra
anleuningen tili den uteblivna kapitalutbetalningen i början av år
1915. Å anora sidan synas icke särdeles stora anspråk få ställas å den
kännedom Biel bort äga örn de icke alldeles enkla bestämmelserna i förevarande
ämne. I varje fall torde Biel icke kunna anses själv till någon
huvudsaklig del vållat den för honom uppkomna skadan, örn han än därtill
i någon mån bidragit.

Såsom förut utvecklats har den för Biel uppkomna skadan i form av
förlust av ränta å ett belopp av 1,149 kronor 47 öre under tiden från den
22 januari 1915, då Biel erhöll avsked, till den 20 mars 1930, då försäkringsboken
översändes till Biel, huvudsakligen uppkommit till följd av
försummelser av befattningshavare i statens tjänst. Beträffande tiden
etter den 1 december 1927, då marinförvaltningen upptagit ärendet, föreligger
väl icke någon direkt försummelse — låt vara att stationsbefälhavaren
synes hava dröjt med besked i ärendet under anmärkningsvärt
lång tid — men dröjsmålet med utbetalningen efter sistnämnda dag bardock
varit en följd av en undersökning, nödvändiggjord av försummelsen
i saken år 1915.

Vid dessa förhållanden, och då Biel icke torde äga möjlighet att, annat
än måhända i viss mindre utsträckning, erhålla gottgörelse direkt av vederbörande
befattningshavare, synas biilighetsskäl kunna anföras för att
Biel av statsverket erhåller gottgörelse lör den lidna ränteförlusten, åtminstone
i vad den avser tiden från den 7 augusti 1920 — eller tio år
före det Biel i detta ärende hos statlig myndighet framställt anspråk å
gottgörelse — till den 20 mars 1930. Möjligen bör ersättningsbeloppet därutöver
jämkas i den mån Biel anses själv hava bidragit till skadan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag härigenom, med översändande
av samtliga handlingar i ärendet, i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida Biel kunde
tillerkännas någon ersättning av statsmedel för förlust, som genom förvållande
av befattningshavare i statens tjänst åsamkats honom.»