JUSTITIEOMBUDSMANNENS

YMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅK 1932

SAMT

T RYCK FRIHET SKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1932

IVAR HiEOaSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning......................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) t. f. poliskommissarien T. Akesson för underlåtenhet att vidtaga erforderliga

åtgärder för internering av alkoholist (ämbetsberättelsen 1930 sid. 50) ... 7

2) tredje polisintendenten E. Hallgren i fråga örn tjänstefel av polismyndighet,

bestående i otillbörlig metod för anskaffande av bevisning m. m. (ämbetsberättelserna
1930 sid. 119 och 1931 sid. 11).................... 8

3) häradshövdingen J. Bladh för olämpligt uppträdande mot nämndeman (ämbetsberättelsen
1930 sid. 168).............................. 1]

4) komministern J. R. Hagner för politisk propaganda i sammanhang med gudstjänst
(ämbetsberättelsen 1931 sid. 31)........................ 12

5) landskamreraren L. Afzelius för underlåtenhet att till domhavande göra anmälan
örn länsstyrelses utslag rörande odlingslån (ämbetsberättelsen 1931

sid. 55) ......................................... 12

6) rättens ombudsman A. Lingner för försummelse att till konkursdomaren anmäla
avslutandet av konkurs............................ 13

7) kyrkoherden A. Marino för otillbörliga yttranden i tjänsteskrivelse...... 24

8) landsfiskalen K. Linde för vägran att mottaga betalning för fordran, därför

utmätning skett................................... 31

9) landsfiskalen N. Witthoff för felaktigt förfarande i utmätningsärende..... 43

10) t. f. domhavanden A. Bergenholtz för underlåtenhet att i brottmål, där straffarbete
kan följa å brottet, höra den tilltalade personligen m. m........ 55

11) landsfiskalen H. Andersson för felaktigt förfarande i utmätningsärende .... 73

12) stadsfiskal E. Hallberg för uttagande av för hög avgift för intyg enligt § 15

mom. 1 e) i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon samt underlåtenhet
att belägga intygen med stämpel......................... 79

13) häradshövdingen J. Bladh för det han, oaktat förste notarien redan avgjort

ett ärende, ånyo upptagit detta och avkunnat annat beslut däri........ 88

14) kriminalkommissarien C. O. Clementz för olaga anhållande och olaga husrannsakan
................................ jOg

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Fråga örn tiden för början av häradsrätternas sessioner, målens och ärendenas
ordningsföljd m. m............................. 179

2) Sedan efter avhållandet av allmänt sammanträde tillägg begärts å ett grava
tionsbevis, uppkommer fråga, huruvida tilläggsbeviset må utställas å dag före
sammanträdet. Jämväl fråga om stämpelbeläggning av tilläggsbeviset .... 185

Sid.

3) Fråga om rätt för part i familjerättsliga mål och ärenden att förebringa utredning
...........................................192

4) Felaktigt förfarande vid vittnesförhör ........................195

5) Undersökning av häktad persons sinnesbeskaffenhet ...............198

6) Obehörig undersökning av till vittnen åberopade personers antecedentia . . . 202

7) Kungörande av auktion å utmätt lös egendom...................215

8) Fråga örn straffånges rätt att göra framställning till myndighet........224

9) Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff................226

10) Då häktad person på grund av sinnessjukdom förklaras strafflös, bör ersättning
till hans rättegångsbiträde stanna å statsverket...............227

11) Innehållet av domstols eller domares bevis om utslag rörande häktad .... 228

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ersättning till advokaten K. Ekberg för biträde åt häktad person i rann sakningsmål

m. ...................................230

2) > ifrågasatt omreglering av Nordmarks härads, Jösse och Södersysslets

domsagor ......................................239

3) » åtgärder för snabbare rättskipning i Södra Roslags domsaga.......250

4) » åtgärder för snabbare rättskipning i Sollentuna och Färentuna härads

domsaga.......................................258

5) » åtgärder för snabbare rättskipning i Aska, Dals och Bobergs härads

domsaga.......................................265

6) » ändrade bestämmelser örn sättet för anförande av besvär i brottmål

rörande vissa minderåriga m. m.........................267

7) » åtgärder till förebyggande av missuppfattning av gällande bestämmelser

örn avgift för restindrivning i vissa fall....................274

IV. Inspektionsresor under år 1931 ........................... 278

V. Under år 1931 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......279

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................282

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1931 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll..................................284

II. Förteckning över de av 1931 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte

uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma
skrivelser:............................................286

1) Justitiedepartementet..................................286

2) Utrikesdepartementet..................................289

3) Försvarsdepartementet.................................290

4) Socialdepartementet...................................294

Sid.

5) Kommunikationsdepartementet............................299

6) Finansdepartementet ..................................303

7) Ecklesiastikdepartementet...............................312

8) Jordbruksdepartementet................................317

9) Handelsdepartementet..................................326

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1931 ännu voro i sin helhet eller till någon del

på Kungl. Majda prövning beroende ...........................329

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1931 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1931:................................ 335

1) Justitiedepartementet..................................335

2) Utrikesdepartementet..................................340

3) Försvarsdepartementet.................................340

4) Socialdepartementet...................................342

5) Kommunikationsdepartementet............................352

6) Finansdepartementet...................................355

7) Ecklesiastikdepartementet...............................362

8) Jordbruksdepartementet................................370

9) Handelsdepartementet .................................379

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivel ser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1931 och vari under år 1931
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende, jämte kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.........385

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den. för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1931. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester från och med den 16 mars
till och med den 2 april samt från och med den 7 till och med den 11 april
under vilka tider nuvarande justitierådet Hilding Forssman förestått
ämbetet, ävensom från och med den 6 till och med den 25 juli samt den 29
och den 30 december, under vilka tider revisionssekreteraren Hugo Ericsson
förvaltat ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Underlåtenhet av poliskommissarie att vidtaga erforderliga
åtgärder för internering av alkoholist.

Såsom i 1930 års ämbetsberättelse (sid. 50 o. f.) närmare omförmälts,
hade justitieombudsmannen Erik Geijer efter klagomål av Th. Sandgren
i Nynäshamn såsom ombud för skräddarmästaren O. Kruse därstädes
anbefallt åtal mot t.f. poliskommissarien T. Åkesson för det han, som den
3 juni 1927 anhållit Kruse såsom hemfallen åt dryckenskap och farlig för
annans personliga säkerhet samt kvarhållit honom i förvar till den 7 i
samma månad, icke allenast underlåtit att till K. B. i Stockholms län
insända ansökning örn förordnande örn Kruses intagande å allmän anstalt
för vård av alkoholister, utan jämväl berörda den 7 juni på grund av
Kruses och hans hustrus begäran avstått från sakens fullföljande och i
anledning därav frigivit Kruse. Sotholms tingslags häradsrätt, där åtalet
anhängiggjorts, hade i utslag den 9 april 1929 — enär, sedan Åkesson
sålunda anhållit Kruse samt läkare i avgivet utlåtande förklarat Kruse

vara i behov av behandling å alkoholistanstalt, Åkesson icke ägt befogenhet
att, på sätt som skett, avstå från fullföljd av ärendets behandling
enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, samt Åkesson
förty därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel, vilket dock, med hänsyn
till vad i målet blivit upplyst, måste anses hava begåtts under synnerligen
förmildrande omständigheter — jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
dömt Åkesson för vad han i nu ifrågavarande hänseende låtit komma sig
till last att böta 15 kronor men lämnat av Kruse framställt ersättningsyrkande
utan vidare avseende. Sedan Åkesson anfört besvär, hade Svea
hovrätt enligt utslag den 11 oktober 1929 ej funnit skäl att göra ändring i
häradsrättens utslag. Mot hovrättens utslag hade Åkesson fullföljt talan.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 7 september 1931 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

Två justitieråd voro av skiljaktig mening och förenade sig örn följande
yttrande:

Justitieråden funne väl Åkesson hava förfarit felaktigt därutinnan att
han, som vidtagit ifrågavarande åtgärder mot Kruse på grund av bestämmelserna
i 5 § 2 mom. i lagen örn behandling av alkoholister, icke på
sätt samma lagrum föreskreve fullföljt ärendet hos K. B., men då med
hänsyn till föreliggande omständigheter Åkessons förfarande icke borde
för honom föranleda till ansvar, prövade justitieråden lagligt att, med ändring
av hovrättens utslag, lämna åklagarens talan utan bifall.

2. Frågor om tjänstefel av polismyndighet, bestående i dels otillbörlig
metod för anskaffande av bevisning, dels olagligt försäljningsförbud,
dels olagligt anhållande, dels ock vilseledande
avfattning av polisrapport.

Av 1930 års berättelse (sid. 119 o. f.) och 1931 års berättelse (sid. 11 o. f.)
framgår, att justitieombudsmannen Geijer efter klagomål av fabrikören
Hj. Mellquist i Södertälje och målarmästaren D. Dvoretsky i Stockholm
förordnat örn åtal mot dåvarande tredje polisintendenten E. Hallgren för
det denne skulle hava förfarit felaktigt i sin tjänst därigenom, att han
vid handläggningen av ett ärende rörande av Mellquist bedriven försäljning
av med sprit konserverade frukter dels tillåtit kriminalkonstapeln
E. H. Köpper att använda otillbörlig metod för anskaffande av bevisning,
dels den 13 december 1927 genom Köpper meddelat Mellquist försäljningsförbud,
av Hallgren sedermera betecknat såsom sådan erinran, varom förmäles
i 9 § i kungl, förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m., dels vid samma tillfälle låtit obehörigen anhålla

och till Stockholm avföra Dvoretsky, dels ock slutligen låtit avfatta och
till kungl, kontrollstyrelsen överlämna en polisrapport i ärendet av vilseledande
innehåll, dagtecknad den 12 januari 1928.

Stockholms rådhusrätt hade i utslag den 9 augusti 1929 yttrat följandet
Vidkommande första stämningspåståendet, så ehuru Hallgren erkänt, att

— sedan Köpper för Hallgren rapporterat dels att i Stockholm för användning
såsom berusningsmedel försåldes viss sprithaltig vätska, uti vilken i
glasflaskor förvarade frukter vore inlagda, dels att Dvoretsky troligen
försålde eller förmedlade försäljning av varan, och dels att denna funnes
i lager hos Mellquist i Södertälje — Hallgren i december 1927 lämnat sitt
medgivande till att Köpper i hemligt samförstånd med annan person, som
för Dvoretsky uppgivit sig vara spekulant å varan, begivit sig till Mellquists
lager, under det att Dvoretsky därstädes för omförmälda persons
räkning förhandlat örn inköp av varan, likväl och som Hallgren vid lämnandet
av omförmälda medgivande icke, såvitt visats, ägt vetskap örn att,
såsom numera i målet vore upplyst, omförmälda vara blivit av Mellquist i
vederbörlig ordning hit till riket införd, utan det fasthellre av omständigheterna
i målet måste anses framgå, att Hallgren därvid ägt giltig
anledning antaga, att fråga vore örn bedrivande av spaning för uppdagande
av med olovlig införsel av spritdrycker sammanhängande olovlig
försäljning av sådana drycker, vid vilket förhållande den omständigheten,
att medgivandet avsett vidtagande av polisåtgärder inom Södertälje stads
polisdistrikt, icke, mot bestämmelserna uti det i målet åberopade kungl,
brevet av den 28 september 1923, i och för sig vore av beskaffenhet att för
Hallgren föranleda ansvar, alltså och då påtalade polisåtgärden ej heller
eljest kunde anses vara av sådan art, att Hallgren genom att lämna sitt
medgivande till åtgärdens vidtagande kunde anses hava gjort sig skyldig
till tjänstefel, bleve åtalet i denna del av rådhusrätten ogillat. Vad anginge
andra stämningspåståendet, så enär annat förhållande icke kunde
anses ådagalagt, än Hallgren uppgivit, eller att Hallgren, då Köpper efter
försäljningsunderhandlingarna i telefon uppringt Hallgren och anmält,
huru stor myckenhet av varan anträffats å nämnda lager, och anhållit örn
besked, huru han skulle förfara med varan, beordrat Köpper att tillsäga
den person, vilken vid underhandlingarna företrätt Mellquist, att varan
icke finge försäljas olagligt, samt lämnandet av denna order icke kunde
anses innefatta av Hallgren begånget tjänstefel, ty och som — även örn
i målet finge anses utrett, att vid orderns verkställande förfarits felaktigt

— det förhållandet, att Hallgren i målet förklarat sig ensam bära ansvaret
för de vidtagna åtgärderna, icke lagligen kunde medföra, att Hallgren
på grund av sådan felaktighet blivit förvunnen till ansvar för
tjänstefel, alltså och då Hallgren ej heller i övrigt blivit i förevarande del
av målet förvunnen örn brottslighet i åtalat hänseende, funne rådhusrät -

ten åtalet därutinnan icke kunna bifallas. Beträffande tredje stämningspåståendet
vore väl upplyst, att Köpper på order av Hallgren låtit i Södertälje
anhålla och till Stockholm avföra Dvoretsky, men enär sagda åtgärd
med hänsyn till i målet inlupna omständigheter måste antagas hava varit
av förhållandena påkallad, prövade rådhusrätten rättvist ogilla åtalet i
denna del av målet, och bleve Dvoretskys på förment brottsligt förfarande
uti ovan angivna hänseenden grundade skadeståndstalan tillika ogillad.
Vad slutligen beträffade fjärde stämningspåståendet, så ehuru av utredningen
i målet framginge, att vid avfattandet av den däri omförmälda till
kontrollstyrelsen ingivna, av Hallgren undertecknade polisrapporten
av den 12 januari 1928 delvis felaktigt och ofullständigt återgivits från
polismyndighetens sida i saken vidtagna åtgärder, anmärkta oriktiga förfarande
i allt fall, vid övervägande av vad å ömse sidor i målet andragits,
icke kunde anses vara av så svårartad beskaffenhet, att Hallgren därigenom
ådragit sig ansvar för tjänstefel, funne rådhusrätten åtalet ej
heller i denna del kunna vinna bifall. Vid denna utgång av målet, i vad
detsamma avsåge ansvarstalan, och då de åtgärder, för vilka Hallgren,
enligt vad ovan sagts, förklarat sig bära ansvaret, icke vore av sådan
beskaffenhet, att Hallgren på grund därav kunde anses skyldig att gottgöra
Mellquist av denne i målet fordrade ersättningsbelopp, prövade rådhusrätten
rättvist ogilla även Mellquists talan. Mellquist skulle själv vidkännas
sina å målet havda kostnader.

Sedan besvär över rådhusrättens utslag anförts i Svea hovrätt dels av
advokatfiskalen vid hovrätten, efter uppdrag av tjänstförrättande justitieombudsmannen
Hans Forsberg, dels ock av Mellquist och Dvoretsky, hade
hovrätten i utslag den 20 maj 1930 yttrat följande: Enär vid avfattandet
av den i målet omförmälda, till kontrollstyrelsen ingivna, av Hallgren
undertecknade polisrapporten av den 12 januari 1928 uti de av J. O. anmärkta
hänseendena felaktigt och ofullständigt återgivits från polismyndigheternas
sida i förevarande sak vidtagna åtgärder, samt Hallgren
genom sin befattning med rapporten visat oförstånd i sin tjänst, men
Hallgren, på sätt rådhusrätten funnit, icke i övriga åtalade avseenden
kunde anses förfallen till ansvar för tjänstefel, prövade hovrätten rättvist
att, med ändring av rådhusrättens utslag i ansvarsfrågan, på det sätt
bifalla åtalet, att Hallgren för vad han i målet låtit komma sig till last
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen dömdes att böta 300 kronor. Beträffande
i målet framställda ersättningsanspråk funne hovrätten ej skäl
att i rådhusrättens utslag därutinnan göra annan ändring, än att Hallgren
förpliktades att ersätta Mellquist dennes kostnader för sakens utredning
och dragande inför J. O. med av Mellquist fordrat och av Hallgren
utan anmärkning lämnat belopp, 426 kronor 50 öre. I fråga om kostnaderna
å målet vid rådhusrätten bleve, med ändring av rådhusrättens
utslag jämväl i denna del, Hallgren ålagt att gottgöra Mellquist dennes

berörda kostnader med 150 kronor jämte det belopp, Mellquist visade sig
hava erlagt för rådhusrättens protokoll i målet. Hallgren, som fordrat
ersättning av Mellquist och Dvoretsky för förklaringskostnaderna, skulle
med hänsyn till omständigheterna i målet själv vidkännas samma kostnader.

över hovrättens utslag hade Hallgren anfört besvär.

Kungl. Maid har genom utslag den U december 1931 yttrat följande:

Enär Hallgren icke kunde anses vara i det hänseende, varom nu vore
fråga, övertygad örn tjänstefel av beskaffenhet att för honom medföra
ansvar och ersättningsskyldighet, prövade Kungl. Maj:t lagligt att, med
ändring av hovrättens utslag, fastställa det slut, vartill rådhusrätten
kommit.

Örn nämnda beslut voro tre justitieråd ense. Ett justitieråd anförde:

”Jag finner väl det icke kunna i och för sig läggas Hallgren till last,
att polisrapporten avfattades så, att polismyndigheternas förhållande till
Ingvaldsen hemlighölls, men enär det i varje fall ålegat Hallgren att
tillse, att icke genom densamma, örn nu överhuvudtaget omständigheterna
ansågos påkalla dess avlåtande, Mellquist komme att framstå i ofördelaktigare
dager, än vartill förhållandena föranledde, och Hallgren otvivelaktigt
felat härutinnan, finner jag ej skäl göra ändring i det slut, vartill
hovrätten kommit, såvitt nu är ifråga.”

Ett justitieråd fann ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

3. Åtal mot häradshövding för olämpligt uppträdande mot

nämndeman.

I 1930 års berättelse (sid. 168 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av förre nämndemannen O. Svensson i
Gåsamåla väckt åtal mot häradshövdingen J. Bladh för det denne i september
1924 till klaganden, vilken då var nämndeman vid Östra häradsrätt
i Blekinge län, avlåtit en i för klaganden kränkande ton avfattad
tjänsteskrivelse, däri Bladh i synnerligen kategoriska ordalag anmodat
klaganden att begära entledigande från sitt nämndemansuppdrag. Av
redogörelsen framgår, att hovrätten över Skåne och Blekinge, varest klaganden
yrkat skadestånd av Bladh med 1,000 kronor, i utslag den 11 oktober
1929 väl funnit Bladh icke hava bort i den form som skett uppfordra
klaganden att avgå ur nämnden men, enär Bladhs förfarande ej kunde
anses vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar såsom för tjänstefel,
lämnat den mot Bladh förda talan utan bifall, över hovrättens utslag hade
klaganden anfört besvär.

Kungl. Majit har genom utslag den 12 mars 1931 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Politisk propaganda i sammanhang med gudstjänst.

I 1931 års berättelse (sid. 31 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Geijer anställt åtal mot komministern J. R. Hagner för politisk
propaganda i sammanhang med av Hagner förrättade gudstjänster i Högsäters,
Råggärds och Lerdals kyrkor. Enligt redogörelsen hade domkapitlet
i Karlstad i utslag den 5 februari 1930, ehuru domkapitlet visserligen
ansett, att Hagners tillvägagående varit från pastoral synpunkt olämpligt,
dock funnit hans tillvägagående ej vara av beskaffenhet att föranleda
till sådana straffåtgärder, som stadgas i lagen den 8 mars 1889 om
straff för ämbetsbrott av präst m. m., samt därför ansett sig icke kunna
i det avseendet bifalla den av J. O. i målet förda talan. Svea hovrätt, där
advokatfiskalen vid hovrätten på anmodan av mig anfört besvär över
domkapitlets utslag, hade i utslag den 4 juli 1930 yttrat följande: Hovrätten
funne väl Hagners uppträdande vid Råggärds kyrka den 9 september
1928 icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar, men, enär
Hagner, enligt vad i målet vore utrett, dels den 2 september 1928 i Högsäters
kyrka, dels den 26 augusti 1928 i Lerdals kyrka, dels ock den 9 september
1928 i sistnämnda kyrka omedelbart efter avslutandet av därstädes
förrättade gudstjänster till kvardröjande menighet riktat anföranden i
syfte att påverka åhörarna att vid nära förestående riksdagsmannaval
avgiva sina röster till förmån för visst politiskt parti, samt Hagner därigenom
visat oförstånd i sitt ämbete såsom präst, prövade hovrätten lagligt
på det sätt ändra domkapitlets utslag, att hovrätten, jämlikt 5 § i
lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst m. m., ådömde
Hagner varning, vilken skulle anses vara honom genom utslaget meddelad.

över hovrättens utslag hade Hagner anfört besvär.

Kungl. Majit har genom utslag den 16 maj 1931 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

5. Underlåtenhet av landskamrerare att till domhavande göra
anmälan om länsstyrelses utslag rörande odlingslån.

Av 1931 års berättelse (sid. 55 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av östra Karups sparbank förordnat örn åtal mot
landskamreraren L. Afzelius för underlåtenhet att till vederbörande dom -

havande göra anmälan om ett av K. B. i Hallands län den 17 juli 1917
meddelat utslag rörande odlingslån för torrläggning av vattensjuk mark,
tillhörande fastigheter i Morups m. fl. socknar. Göta hovrätt hade i utslag
den 10 juni 1930 funnit utrett att, sedan anteckning i jordeboken för
Hallands län skett rörande de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som
fastställts för de uti ifrågavarande odlingsföretag deltagande fastigheterna,
K. B. underlåtit att jämlikt föreskrift i lag ofördröjligen därefter
till domhavanden i orten göra anmälan angående omförmälda anteckning
och de årliga avbetalnings- och räntebeloppen, samt, då Afzelius,
vilken vid tiden för anteckningens verkställande i jordeboken utövat sitt
ämbete såsom landskamrerare i länet, var ansvarig för nämnda uraktlåtenhet,
dömt Afzelius jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för vårdslöshet
i ämbetet böta 50 kronor. Hovrätten hade därjämte förpliktat Afzelius att
till klaganden utgiva dels skadestånd med 4,560 kronor 80 öre jämte ränta,
dels ock ersättning för kostnaderna å saken hos J. O. och i hovrätten med
400 kronor, över hovrättens utslag hade Afzelius anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 11 september 1931 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

6. Försummelse av rättens ombudsman i konkurs att till konkursdomaren
anmäla avslutandet av konkurs samt underlåtenhet av
ordförande i valnämnd att avsända underrättelse enligt 40 § tredje
stycket i lagen örn val till riksdagen.

I en hit inkommen klagoskrift anförde handlanden Th. Langer i Ed
följande:

Klaganden hade varit försatt i konkurs vid Vedbo häradsrätt. Denna
konkurs hade emellertid avslutats i början av år 1929. Det oaktat hade
klaganden av den orsak, att han skulle vara försatt i konkurstillstånd, upptagits
såsom icke röstberättigad i den år 1929 upprättade röstlängden för
Dals-Eds kommun och därigenom uteslutits från utövandet av honom tillkommande
medborgerliga rättigheter. Klaganden anhölle örn undersökning,
huruvida det kunde ligga vederbörande domhavande till last, att
upprättaren av sagda röstlängd icke erhållit besked örn konkursens avslutning,
varjämte klaganden hemställde, att jag måtte förhjälpa klaganden
till rättelse beträffande den honom fråntagna rösträtten.

Sedan jag anmodat domhavanden i Tossbo och Vedbo härads domsaga
att infordra samt till mig inkomma med yttrande från den, som år 1929

till vederbörande röstlängdsupprättare avgivit föreskriven uppgift om i
konkurs försatta personer inom Dals-Eds kommun, överlämnade t. f. domhavanden
J. Wändén med skrivelse den 12 mars 1930 ett av förste notarien
B. Wirseen den 3 i samma månad avgivet yttrande. I sin skrivelse
upplyste Wändén att, då, såvitt dagboken över konkurser i Vedbo härad
vid remissens mottagande utvisat, anmälan örn avslutandet av klagandens
konkurs icke gjorts hos konkursdomaren, Wändén infordrat yttrande rörande
denna sak från rättens ombudsman i konkursen, f. d. landsfiskalen

A. Lingner, av vilket yttrande avskrift bifogades. Med anledning av innehållet
i Lingners yttrande bade numera verkställts anteckning i dagboken
örn konkursens avslutande.

Wirseen anförde i sitt yttrande att, då han år 1929 upprättat föreskriven
förteckning över den 10 juni 1929 i konkurs försatta personer inom DalsEds
kommun, han upptagit klaganden i förteckningen av den anledningen,
att i vederbörande konkursdagbok icke funnits någon anteckning örn att
klagandens konkurs vore avslutad. Såvitt Wirseen kunde erinra sig, hade
under den tid, Wirseen tjänstgjort såsom förste notarie i domsagan, rättens
ombudsman i konkursen, Lingner, icke till konkursdomaren inkommit
med anmälan, att konkursen avslutats. Det syntes under sådana förhållanden,
som örn någon försummelse icke kunde läggas Wirseen till last.

I det av Wändén infordrade yttrandet, som var ställt till konkursdomaren
i Vedbo härad och dagtecknat den 3 mars 1930, anförde Lingner, att
han med anledning av konkursdomarens skrivelse den 27 februari 1930
överlämnade förvaltarens redovisning i klagandens konkurs ävensom ett
exemplar av Post- och Inrikes Tidningar för den 14 januari 1929, vari kungörelse
örn avslutandet av konkursen funnes införd; att samma kungörelse
även blivit i behörig tid införd i Åmåls-Tidningen; samt att genom ett beklagligt
förbiseende någon anmälan örn konkursens avslutande icke blivit
översänd till konkursdomaren.

Den i skrivelsen omförmälda redovisningshandlingen, som var dagtecknad
den 16 december 1928, utvisade, att det belopp, som vid realisation av
konkursboets egendom influtit, till största delen åtgått till underhåll åt
gäldenären, gäldande av konkurskostnaderna och betalning av annan gäld,
vilken boet åsamkat sig, samt att återstående medel avsatts till betalning
av kostnader för konkursens avslutande, vadan någon utdelning till borgenärerna
ej föreslagits.

Ovanberörda i Post- och Inrikes Tidningar för den 14 januari 1929 införda
kungörelse var av följande lydelse:

”Kungörelse.

Härmed kungöres, att redovisning avgivits i handlanden Thure Längers,
med firma Eds Bok- och Pappersaffär, i Ed konkurs, att dessa handlingar
från och med den 15 i denne månad hållas tillgängliga å undertecknads

kontor i Ed, samt att klander mot redovisningen anliängiggöres på sätt
och inom tid, som stadgas i 191 § konkurslagen. Ed den 3 Januari 1929.

A. Lingner.

Rättens Ombudsman.”

I telegram den 7 maj 1930 anförde klaganden, att valnämndens ordförande
vägrat införa klaganden såsom röstberättigad utan order från mig,
samt att viktigt sammanträde skulle bållås den 8 maj 1930.

I avgivna påminnelser anförde klaganden därefter:

Klaganden bade upprepade gånger under år 1929 erinrat Lingner örn
dennes skyldighet att anmäla konkursens avslutande. Klaganden bade icke
erhållit något som helst meddelande från ordföranden i Dals-Eds kommuns
valnämnd örn det förhållandet, att klaganden enligt den år 1929 upprättade
röstlängden saknade rösträtt. Örn så skett, skulle klaganden givetvis
inom föreskriven tid hava framställt anmärkning mot felaktigheten i
röstlängden. Då emellertid underrättelse från valnämndens ordförande
uteblivit, hade klaganden gått i den tron, att hans rösträtt varit i sin fulla
ordning, till dess klaganden vid ett par kommunalstämmor blivit utsatt
för obehaget att bliva vägrad utöva den medborgerliga rättigheten att
yttra sig å sådan stämma.

I därefter infordrat yttrande anförde Lingner, under åberopande av vad
han förut anfört i sitt yttrande till konkursdomaren, att, ehuru Lingner
beklagligtvis försummat att i rätt tid anmäla konkursens avslutning, det
dock varit klagandens sak att under den tid, röstlängden varit tillgänglig
för granskning, efterse, huruvida han i densamma varit upptagen såsom
röstberättigad, samt, därest så ej varit förhållandet, därom göra anmärkning.
Rättelse hade då kunnat ske. Klaganden hade emellertid underlåtit
att taga del av röstlängden. Enligt vad Lingner förvissat sig örn hade klaganden
blivit upptagen såsom röstberättigad i den år 1930 upprättade röstlängden,
varför anledningen till hans klagomål numera vore undanröjd.

På anmodan inkom därefter ordföranden i valnämnden i Dals-Eds kommun
J. W. Peterson med två särskilda yttranden, däri han förklarade, att
det vöre riktigt, att han, såsom klaganden uppgivit, icke i enlighet med
stadgandet i 40 § tredje stycket i lagen den 26 november 1920 örn val till
riksdagen underrättat klaganden örn, att denne enligt 1929 års röstlängd
saknade rösträtt. Denna underlåtenhet hade berott på ett förbiseende från
Petersons sida. Alla övriga personer i kommunen, vilka saknat rösträtt
och skolat därom underrättas, hade av Peterson erhållit underrättelse i
laga ordning. Peterson ville bestämt bestrida, att lian uppsåtligen underlåtit
att lämna klaganden den föreskrivna underrättelsen. Då enligt kungörelse
röstlängden varit tillgänglig för granskning men klaganden ur -

aktlåtit att göra sig underrättad om, huruvida han ägde rösträtt, hade
klaganden sig själv att skylla för uteslutningen ur längden. I den år 1930
upprättade röstlängden för Dals-Eds kommun vore emellertid klaganden
upptagen såsom röstberättigad. Av nu anförda skäl hemställde Peterson,
att klagomålen ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Älvsborgs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lingner. I en för åklagaren den
29 november 1930 utfärdad instruktion anförde jag följande:

I 125 § konkurslagen stadgas att, sedan den för framställande av anmärkningar
mot bevakade fordringar utsatta tid gått till ända, och, där
anmärkning gjorts, det i 108 § omförmälda horgenärssammanträde hållits,
skall av boets penningmedel, i den mån de ej åtgå till bestridande av
konkurskostnaderna eller till betalning av gäld, som boet eljest åsamkat
sig, utdelning till borgenärerna äga rum enligt vad i 6 kap. närmare omförmäles.

I 126 § föreskrives bland annat att, sedan all konkursboets tillgängliga
egendom blivit förvandlad i penningar, skall slututdelning ske.

Enligt 128 § åligger det förvaltaren, då utdelning skall ske, att i samråd
med rättens ombudsman uppgöra utdelningsförslag. Utdelningsförslag
skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken
till utdelning avsedda medel influtit.

I 129 § stadgas att, sedan utdelningsförslag upprättats, skall förslaget
med därtill hörande förvaltningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning
å ställe, som bestämmes av rättens ombudsman efter samråd med förvaltaren.
Ombudsmannen skall låta en gång i allmänna tidningarna och
den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
örn konkursen, kungöra, att utdelningsförslag upprättats, så ock från
och med vilken dag samt var det kommer att hållas tillgängligt. I kungörelsen
skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, bar att anmäla
sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 §.

Det åligger, heter det vidare i samma lagrum, ombudsmannen att ofördröjligen
efter utfärdandet av ovannämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren
ett exemplar av utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen,
dels ock till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär,
vars adress är känd, med posten översända meddelande örn innehållet i
kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad örn den utdelning,
som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen bär därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdomaren
ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom
samtidigt meddelas konkursdomaren.

Enligt 146 § konkurslagen skall, då förslag till slututdelning enligt utfärdad
kungörelse först är att tillgå för granskning, konkursen anses avslutad,
ändå att tvist örn bevakad fordran eller fråga örn underhåll åt
gäldenären eller örn arvode till rättens ombudsman eller förvaltare ännu
ej är slutligen avgjord eller någon ytterligare tillgång, i följd av rättegång
eller annorledes, sedermera kan uppkomma för konkursboet.

I 189 § stadgas bland annat att, då förslag till slututdelning framlägges,
skall ock redovisning för förvaltningen av boet avgivas. Rättens ombudsman
bar att granska redovisningen och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen
och nämnda utlåtande skola därefter hållas tillgängliga för dem,
som önska taga del av handlingarna. Dessa skola vara att tillgå för granskning
från och med samma dag och å samma ställe som förslaget till slututdelning.
Underrättelse härom skall intagas i den kungörelse, som omför--mäles i 129 §. Då redovisning avgives utan förslag till slututdelning, äger
ombudsmannen efter samråd med förvaltaren bestämma ställe, där redovisningshandlingarna
skola hållas tillgängliga. I allmänna tidningarna
och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser
örn konkursen, skall ombudsmannen låta en gång kungöra, från
och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga.
I kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas, att
den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan på
sätt och inom tid, som stadgas i 191 §. Då kungörelse, som nu sagts, utfärdas,
skola redovisningshandlingarna i styrkt avskrift genom ombudsmannens
försorg tillställas konkursdomaren för att hos honom vara att tillgå.
Ombudsmannen har därjämte att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande
med posten avsända meddelande örn innehållet i kungörelsen till
gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordran men icke
erhållit full betalning och vars adress är känd.

Anledningen till bestämmelsen örn skyldighet för rättens ombudsman
att underrätta konkursdomaren angående utfärdandet av kungörelse örn
slututdelning är, bland annat, at.t konkursdomaren med ledning av sådan
anmälan skall göra anteckning i konkursdagboken örn dagen för konkursens
upphörande samt kunna omedelbart meddela gäldenären bevis örn
konkursens avslutande. Att det är av synnerlig vikt, att nämnda anmälningsskyldighet
icke försummas, torde jämväl framgå av nedannämnda
bestämmelser.

Enligt § 16 i riksdagsordningen tillkommer valrätt vid val till riksdagens
andra kammare envar man och kvinna, som är svensk undersåte och
senast under nästföregående kalenderår uppnått 23 års ålder. Valrätt må

2 — Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

dock ej utövas av den, som är i konkurstillstånd. Till efterrättelse vid val
skall finnas röstlängd.

I § 8 i kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på
landet stadgas, att rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar
och beslut tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven man
eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under nästföregående
kalenderår uppnått 23 års ålder, dock att sådan rättighet ej må utövas av
den, som är i konkurstillstånd.

Av § 4 i kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd inhämtas, att rättighet att deltaga i kyrkostämmas
överläggningar och beslut tillkommer på landet den, som på kommunalstämma
rösträtt äger; dock att härifrån äro undantagna främmande religionsbekännare
och de, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.

I 1 § första stycket i kungl, kungörelsen den 29 januari 1921 örn upprättande
av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av kommu
nal röstlängd samt angående den i avseende härå vissa myndigheter åliggande
uppgiftsskyldighet stadgas, att röstlängd för val till riksdagens
andra kammare samt röstlängd för val av kommunal- och municipalfull
mäktige samt av landstingsman ävensom för ärenden, som skola avgöras
å kommunalstämma, municipalstämma eller kyrkostämma, skola upprättas
på landet av vederbörande häradsskrivare. Nämnda röstlängder upprättas
i en gemensam, i två exemplar utskriven handling på sätt vid kungörelsen
fogat formulär utvisar.

I 2 § heter det att, när mantalslängden för året blivit justerad, skola
efter denna längd i röstlängden för varje valdistrikt eller församling upptagas
alla där mantalsskrivna män och kvinnor, vilka uppnått eller under
kalenderåret uppnå en ålder av 23 år.

I 4 § första stycket föreskrives, att av domaren på landet skall årligen
å blankett enligt föreskrivet formulär meddelas uppgift å varje man eller
kvinna, vilken uppnått eller under kalenderåret uppnår en ålder av 23 år
samt den 10 juni är försatt i konkurs, som är anhängig vid rätten.

Enligt tredje stycket av samma paragraf skall uppgift, som i första
stycket är sagd, upprättas särskilt för varje kommun, där konkursgäldenär
är boende, och senast den 12 juni avsändas eller avlämnas till röstlängdsupprättaren
för kommunen.

Av 10 § inhämtas, att på landet röstlängd skall senast den 30 juni vara
avsänd eller avlämnad till ordföranden i valnämnden, och att vid varje
särskild längd skola fogas de från myndigheterna inkomna uppgifter, som
avse samma längd.

I 40 § första stycket i lagen den 26 november 1920 örn val till riksdagen
föreskrives, att röstlängden skall från och med den 6 till och med den 12
juli vara å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd
för granskning.

Enligt tredje stycket i samma paragraf åligger det på landet valnämndens
ordförande att ofördröjligen till envar i röstlängden upptagen person,
som däri icke antecknats såsom röstberättigad, därom med allmänna
posten sända underrättelse med angivande av den eller de omständigheter,
på grund varav han uteslutits från rösträtt. Till dem, vilka äro av allmänna
fattigvården omhändertagna för varaktig försörjning eller sakna
stadigt hemvist, är dock ej av nöden att sända underrättelse.

Av 42 § inhämtas att, örn på landet någon, vilken rösträtt enligt längden
ej tillkommer, vill för sig påstå sådan rätt, han äger att sina anmärkningar,
skriftligen avfattade oell åtföljda av de bevis, han vill åberopa,
ingiva till valnämndens ordförande sist den 18 juli före kl. 12 på dagen.

I 44 § heter det att, därest anmärkning ej varder ingiven inom föreskriven
tid, densamma ej kommer under prövning.

I 52 § första stycket föreskrives att, örn emot röstlängd, som blivit i föreskriven
ordning framlagd, anmärkning ej förekommit eller örn i anledning
av framställd anmärkning beslut givits och rättelse, där sådan ifrågakommer,
i längden gjorts, den röstlängd skall lända till ovillkorlig efterrättelse
vid riksdagsmannaval, som därefter, intill dess ny röstlängd på
enahanda sätt kommit till stånd, hålles, där ej, på sätt i andra stycket stad
gas, rättelse skall i längden verkställas.

I andra stycket av samma paragraf stadgas att, örn på klagan, som i
samband med besvär över valförrättning blivit förd, röstlängden i någon
del förklarats felaktig, K. B. skall, evad felaktigheten länt till förrättningens
upphävande eller ej, i längden införa de av beslutet föranledda
rättelser.

Vidare inhämtas av § 14 morn. 1 i förordningen örn kommunalstyrelse
på landet, att röstlängd för kommunen skall upprättas före den 30 juni
varje år av den tjänsteman, som verkställer debitering av utskylderna till
kronan. Röstlängden skall efter mantalslängden för samma år upptaga
alla i kommunen mantalsskrivna personer, vilka uppnått eller under kalenderåret
uppnå en ålder av 23 år. Envar sådan person, örn vilken upplysning
ej vinnes, att han den 10 juni brister i något av vad i § 8 stadgas
såsom villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom röstberättigad.

I mom. 2 av samma paragraf stadgas, att röstlängden skall senast den
30 juni vara avsänd eller avlämnad till ordföranden i den valnämnd, som
omförmäles i lagen örn val till riksdagen. Vad i nämnda lag stadgas örn röstlängds
framläggande till granskning och örn kungörelse därom, örn underrättelse
till personer, som i längden upptagits såsom icke röstberättigade,
örn framställande av anmärkningar mot längden och om underrättelse till
den, mot vars rösträtt anmärkning framställts, örn prövning av sådana
anmärkningar samt om längdens justering ävensom örn klagan över valnämndens
beslut skall äga motsvarande tillämpning.

Slutligen må erinras, att enligt § 6 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd skall i avseende på rösträtts utövning och överlåtande
på annan person vad som är stadgat för kommunalstämma på landet
jämväl tillämpas i fråga örn kyrkostämma. Vid omröstning skall den
för vederbörande kommun å landet senast fastställda röstlängd ligga till
grund.

I förevarande fall har klaganden, vilken vid ingången av år 1929 varit
försatt i konkurs vid Vedbo häradsrätt, blivit, oaktat hans konkurs vunnit
sin avslutning i januari månad samma år, upptagen såsom varande i konkurstillstånd
i den förteckning, som förste notarien Wirseen i juni 1929
avlämnat jämlikt 4 § första stycket i ovanberörda kungörelse den 29
januari 1921 örn upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra
kammare och av kommunal röstlängd samt angående den i avseende härå
vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet. Vad i ärendet förekommit
har emellertid givit vid handen, att det fel, som därutinnan blivit begånget,
icke kan läggas Wirseen till last. Enligt vad som utrönts hade
nämligen vid tiden för expedierandet av berörda uppgift någon anmälan
örn konkursens avslutande ännu icke inkommit till vederbörande konkursdomare.
Såsom av ovan återgivna bestämmelser framgår hade det, då redovisningshandlingen
den 16 december 1928 innehållit icke blott slutlig
redovisning angående konkursboets förvaltning utan jämväl slutligt förslag
till disponerande av influtna medel, ålegat Lingner i egenskap av
rättens ombudsman i klagandens konkurs att ofördröjligen efter utfärdandet
den 3 januari 1929 av den i Post- och Inrikes Tidningar för den 14
i samma månad införda kungörelsen örn berörda handlings framläggande
därom göra anmälan till konkursdomaren och tillställa denne ett exemplar
av handlingen ävensom att, så snart ske kunde, till konkursdomaren överlämna
ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd. Av
utredningen i ärendet har emellertid framgått, att Lingner icke fullgjort
dessa åligganden, med vilka, enligt vad jag förut berört, avsetts bland
annat att bereda konkursdomaren tillfälle att i konkursdagboken verkställa
anteckning örn avslutandet av konkursen. Enligt 146 § konkurslagen
har klagandens konkurs varit att anse såsom avslutad den 15 januari 1929.
Genom Lingnell nyssberörda underlåtenhet har detta förhållande icke på
föreskrivet sätt bragts till konkursdomarens kännedom. Ej heller på annat
sätt har Lingner under år 1929 till konkursdomaren gjort anmälan örn
konkursens avslutning. Först efter det konkursdomaren i anledning av
min remiss i detta ärende påmint Lingner, har Lingner med skrivelse den
3 mars 1930, under hänvisning till den i Post- och Inrikes Tidningar den
14 januari 1929 införda kungörelsen, översänt förvaltarens redovisning i
konkursen till konkursdomaren.

Genom ifrågavarande dröjsmål med anmälan örn de för konkursens av

slutande vidtagna åtgärderna har Lingner gjort sig skyldig till försummelse
i utövningen av det honom anförtrodda uppdraget såsom rättens
ombudsman i klagandens konkurs. Denna försummelse måste uppenbarligen
anses såsom den egentliga orsaken till att klaganden, på sätt som
skett, i den av Wirseen till vederbörande röstlängdsupprättare avlämnade
förteckningen över i konkurs försatta personer inom Dals-Eds kommun
kommit att upptagas såsom varande i konkurstillstånd den 10 juni 1929.

Någon underrättelse örn att klaganden varit utesluten från rösträtt har
ej tillställts klaganden. Enligt vad klaganden i ärendet uppgivit, har han
icke förrän efter fatalietidens utgång fått kännedom örn berörda förhållande
och därför saknat anledning att inom vederbörlig tid framställa någon
anmärkning mot röstlängden. Klaganden har i följd härav kommit
att under den tid, den ifrågavarande röstlängden skolat lända till efterrättelse,
stå upptagen i densamma såsom icke röstberättigad. Något val
till riksdagens andra kammare har väl icke ägt rum under nämnda tid
men då, såsom av de ovan anförda lagrummen framgår, röstlängden skolat
lända till efterrättelse å såväl kommunal- som kyrkostämmor i DalsEds
socken, har klaganden under berörda tid varit förlustig rätten att deltaga
i överläggningar och beslut å sagda stämmor. Härigenom har klaganden
tillskyndats en rättsförlust av allvarligt slag.

Att klaganden uraktlåtit att taga del av röstlängden, medan denna enligt
40 § första stycket vallagen varit framlagd för granskning, och framställa
anmärkning mot densamma, kan ej lända Lingner till ursäkt för
hans ifrågavarande försummelse.

Det må väl medgivas, att vederbörande valnämndsordförandes underlåtenhet
att i föreskriven ordning underrätta klaganden örn, att denne vore
i röstlängden upptagen såsom icke röstberättigad, bidragit därtill, att
Lingnell försumlighet medfört rättsförlust för klaganden. Något försvar
för Lingner kan det av valnämndsordföranden begångna felet dock icke
utgöra.

Då det uppenbarligen är av största vikt, att konkurslagens föreskrifter
om anmälan till konkursdomare örn avslutande av konkurs noga efterföljas
och den försummelse, som Lingner därutinnan låtit komma sig till last,
i första hand varit orsaken till att klaganden gått förlustig en viktig medborgerlig
rättighet, finner jag mig icke kunna underlåta att ställa Lingner
till ansvar för sagda försummelse. Huruvida ifrågavarande försummelse
jämväl i annat avseende länt klaganden till men, undandrager sig
mitt bedömande.

Att en rättens ombudsman i konkurs vid fullgörande av sitt viktiga
uppdrag har att handla under tjänstemannaansvar torde knappast
behöva framhållas. Ombudsmannen får icke träda i funktion, förriin
han avlagt domared, och de åligganden, som enligt konkurslagen åvila

honom, utvisa otvetydigt, att han icke, såsom förvaltaren, endast representerar
enskilda intressen utan att han framför allt är det allmännas och
konkursdomarens representant i konkursen. Jag vill i detta sammanhang
även erinra örn, att rättens ombudsman enligt ett i N. J. A. 1914 sid. 443
o. f. refererat rättsfall, såsom vederbörligen förordnad att offentligt tjänsteärende
förrätta, ansetts åtnjuta tjänstemannaskydd enligt 10 kap. 5 §
strafflagen. Att han också hör för sina tjänstehandlingar vara ansvarig
enligt 25 kap. strafflagen synes vara uppenbart. I denna fråga åberopas
jämväl en av docenten H. G. F. Sundberg författad artikel ”Några anteck
ningar till SL 25 : 22” i Svensk Juristtidning 1928 sid. 129 o. f.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ord
ning anhängiggöra och utföra åtal mot Lingner för tjänstefel i ovan örn
förmälda hänseende. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet
hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de
funnes befogade, av åklagaren understödjas.

I detta sammanhang erinrade jag därom att, då Tossbo och Vedbo härads
domsagas kansli vore förlagt till Åmål, där domhavanden jämväl
vore bosatt, den anmälningsskyldighet, som Lingner i förevarande fall
försummat, skolat fullgöras i nämnda stad. Rätt forum för åtalet mot
Lingner vore därför rådhusrätten i Åmål. Jag hänvisade därutinnan till
rättsfall, refererade i N. J. A. 1901 sid. 233 o. f. samt 1902 sid. 310 o. f. och
sid. 508 o. f. samt Kallenberg: Örn forum i brottmål, Lund 1896, sid. 104.

Rådhusrätten i Amål, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 12 januari 1931 följande:

Genom vad Lingner i målet erkänt och däri för övrigt förekommit funne
rådhusrätten vara utrett, att Lingner varit förordnad till rättens ombudsman
i klagandens vid Vedbo häradsrätt anhängiga konkurs; att då Lingner
i sin angivna egenskap emottagit den av förvaltaren i konkursen avgivna
redovisningshandlingen av den 16 december 1928, vilken icke blott
innehållit slutredovisning angående konkursboets förvaltning utan järn
väl slutligt förslag till disponerande av influtna medel, Lingner -— efter
utfärdandet av den i Post- och Inrikes Tidningar för den 14 januari 1929
införda kungörelsen örn berörda handlings framläggande till granskning
från och med den 15 i samma månad — försummat ej mindre att ofördröj
ligen göra anmälan därom till konkursdomaren och samtidigt tillställa
denne ett exemplar av redovisningshandlingen än även att så snart ske
kunnat till konkursdomaren överlämna ett exemplar av de tidningar, i
vilka kungörelsen varit införd; att Lingner först efter erinran från vederbörande
konkursdomare i anledning av remiss från mig med skrivelse den
3 mars 1930 under hänvisning till den i Post- och Inrikes Tidningar den

14 januari 1929 införda kungörelsen till konkursdomaren översänt förvaltarens
redovisning i konkursen; samt att detta Lingners förfaringssätt haft
till följd, att klaganden blivit införd i den för Dals-Eds kommun år 1929
upprättade röstlängden såsom icke röstberättigad. Därigenom hade Lingner,
vilken i sin angivna egenskap av rättens ombudsman varit att anse
såsom sådan tjänsteman, varom förmäles i 25 kap. 22 § strafflagen, gjort
sig skyldig till försummelse i tjänsten. På grund därav prövade rådhusrätten
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma Lingner för vad lian
sålunda förbrutit att böta 50 kronor.

För det lidande, som klaganden tillskyndats, så ock för hans genom
Lingners försummelse havda utgifter tillerkändes klaganden en ersättning
i ett för allt av 100 kronor att av Lingner genast betalas.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

I en till valnämndsordföranden Peterson den 16 januari 1931 avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande:

Utredningen i förevarande ärende hade givit vid handen, att till den
rättskränkning, som genom Lingners försummelse att på föreskrivet sätt
bringa konkursens avslutande till konkursdomarens kännedom tillskyndats
klaganden, bidragit ytterligare en omständighet. Enligt 40 § tredje
stycket i lagen örn val till riksdagen hade det ålegat Peterson såsom ordförande
i valnämnden i Dals-Eds kommun att, då klaganden i den Peterson
år 1929 tillhandakomna röstlängden icke varit upptagen såsom röstberättigad,
meddela klaganden skriftlig underrättelse därom med angivande
av den eller de omständigheter, på grund varav klaganden uteslutits
från rösträtt. Detta hade Peterson emellertid underlåtit och därigenom
bidragit till att klaganden i ovetskap örn att han saknat rösträtt icke inom
i lag föreskriven tid framställt anmärkning mot röstlängden. Därest Peterson
expedierat föreskriven underrättelse till klaganden, hade denne fått
sin uppmärksamhet riktad på förhållandet och kunnat i tid vinna rättelse.
I sin förklaring hade Peterson gjort gällande, att klaganden skulle hava
”sig själv att skylla för uteslutningen ur längden” på grund därav, att
klaganden uraktlåtit att, medan röstlängden enligt 40 § första stycket vallagen
var framlagd för granskning, göra sig underrättad örn, huruvida
han ägde rösträtt. Att klaganden uraktlåtit att taga del av röstlängden
kunde emellertid icke utgöra något försvar för den försummelse, vartill
Peterson gjort sig skyldig. Då Peterson emellertid syntes hava i övriga
förekomna fall meddelat vederbörliga underrättelser till personer, som i
röstlängden upptagits såsom saknande rösträtt, hade jag funnit skäl låta
bero vid vad i ärendet förevarit samt avskrivit ärendet såsom av mig
slutbehandlat under erinran örn angelägenheten av att valnämndsordförande
vid fullgörande av sina viktiga uppgifter iakttoge den största noggrannhet.

7. Otillbörliga yttranden av kyrkoherde i tjänsteskrivelse.

Tidningen Svenska Morgonbladet för den 25 januari 1930 innehöll under
rubrikerna: ”Beklagliga trakasserier vid frikyrklig begravning. Upprörande
beteende av kyrkoherde.” en artikel, däri anfördes, bland annat,
följande:

’ Den rätt, som för några år sedan tillerkändes de frikyrkliga, nämligen
att oberoende av statskyrkans präster förrätta begravning, tycks alltfort
vara svår att fördraga för en del av den svenska statskyrkans tjänare.
Från skilda ball i landet meddelas icke så sällan örn trakasserier från prästers
sida vid anmälan örn dödsfall. Ett sådant fall föreligger för dagen,
och det är verkligen av den art, att det icke bör få passera utan att påtalas.

Den 31 sistlidne december avled ordföranden i Nårunga brödraförsamling

1 Älvsborgs län efter en kort tids sjukdom. Då han och hans anhöriga voro
frikyrkliga, var det helt naturligt, att de efterlevande vände sig till församlingens
pastor med anhållan, att han ville i egenskap av den avlidnes
vän och medarbetare förrätta begravningen, och man överenskom, att
denna skulle äga rum i Nårunga missionshus och å dess kyrkogård den 12
januari. Släkten fattade vid ett möte den 1 januari detta beslut. Den avlidnes
måg meddelade friförsamlingens pastor, John Nilsson, beslutet, och
denne lovade att stå till tjänst. Man uppsatte en anmälan örn dödsfallet
och framställning örn begravningen till pastorsämbetet i Nårunga enligt
den blankett, som för några år sedan utgavs på föranstaltande av Frikyrkliga
Samarbetskommittén. Framställningen var av följande lydelse:

''Framställning örn frikyrklig begravning. Till Pastorsämbetet i Nårunga.
Härmed meddelas, att Casper Finlöf, född i Skalsbo den 24 febr.
år 1852 och senast bosatt i Skanterna, Nårunga, avled i Skanterna den
31 dec. 1929.

Undertecknad, som i egenskap av den avlidnes son bär ansvaret för hans
jordande, anhåller härmed, att begravningen, som är avsedd att verkställas
utan jordfästning i Svenska kyrkans ordning (frikyrklig begravning)
må få äga rum å Nårunga kyrkogård sond. den 12 jan. 1930, kl. 2 e. m., och
att klockringning i vanlig ordning därvid må förekomma. Skanterna den

2 jan. 1930. Harald Finlöf.

Namnteckningen bevittnas:

J. Nilsson. Emma Uppling.’

Följande dag erhöll emellertid pastor John Nilsson ett brev från kyrkoherden
A. Marino i Nårunga, som återsände den ingivna anmälan.”

Härefter fanns i väsentliga delar återgiven den ifrågavarande skrivelsen.
Denna, som sedermera till mig ingavs i original, hade följande lydelse:

”Hr Johan Nilsson, Djurhälla.

Jag behöfver ej motivera återsändandet af närslutna. Jag vill endast
fästa er uppmärksamhet därpå, att Sv. missionsförbundet icke är någon
myndighet, som äger att gifva föreskrifter för Sveriges prästerskap. Var
god observera det! Svenska kyrkans blankett örn jordfästning utan kyrkans
ordning ger er precis samma förmån som er egen blankett, och ni vet
själf, hvarför ni envisas. Jag har blanketter, som duga för er. Hvad sär
skildt närslutna angår, är det ett väsentligt fel: Harald Finlöf har anhållit
örn faderns jordfästning, men mig veterligen lefver änkan och har sinnens
fulla bruk; ej heller finns ett ord örn, att den aflidne uttalat önskan
örn att hans lik skulle vigas till hvila i jorden på sätt nu sker, ty han valen
alltför flitig kyrkogångare och hade för godt hufvud för att inse, hvad
som djupast ligger under hela tillställningen.

Jag vill med detta endast framhålla, att äfven missionsförbundet bör
söka vara laglydigt, och dess medlemmar vore det nog, örn de blott finge
vara i fred för sina predikanter. Jag säger detta rent ut, ty jag har till
räcklig människokännedom och erfarenhet för att kulma bedöma, saken.
En man sådan som ni har ett mål: att ställa till oreda. Funne man ej inom
edra kretsar så oändligt mycket fariseism och medveten lögn, så skulle
ställningen vara vida bättre än fallet är. Det förefaller underligt, att en
man sådan som ni ej tager steget fullt ut och lämnar kyrkan, då ni ej drager
er för att göra allt för att skada den. Det skade er ej att då och då
umgås med er själf inför Gud — det komme då till syndabekännelse. Man
lefver ej ett sundt andligt lif genom att inplanta hat hos människorna.
Vore sv. missionsförbundets ledamöter i någon mån bättre än människor
i allmänhet, vore ej mycket att säga örn dem och deras ledare; nu är det
falskhet, lögn, själfviskhet och fariseism, som äro de i allmänhet utmärkande
dragen, och det är detta, som stämmer sinnet till vemod. — För att
komma till nu föreliggande sak: framställningen återgår.

Hvad säger Ni örn, att jag får den 31 dac. 1929 mottaga meddelande örn,
att ni döpt ett barn den 3 juli s. å. Är det rätt gjordt? Är det vackert
gjordt? Är det kristligt gjordt? Mina frågor besvaras kanske med ett
betecknande leende.

Nårunga d. 3 Jan. 1930. A. Marino.”

I tidningsartikeln anfördes vidare:

”Så långt ur kyrkoherdens brev, som i sanning talar för sig självt. Man
måste förvåna sig över att en kyrkans man verkligen kan tillåta sig något
så cyniskt och obehärskat mot en person, som ingen annan befattning tagit
med det föreliggande fallet, än att han lovat tillmötesgå de anhörigas anhållan
att tjäna vid sin väns och medarbetares begravning. Det hör också tili
saken, att kyrkoherde Marino uppträtt på samma sätt vid flera föregående
tillfällen. — — — — — — — — — — — — — — —. —

Med avseende på de av kyrkoherde Marino gjorda anmärkningarna om
att änkan ej underskrivit anmälan, säger pastor Nilsson, att hon var fullt
ense med de andra anhöriga, men att hon vid tillfället var alldeles nedbruten
av sorgen. Det finns heller ingenting i lagen, som säger, att änkan
skall genom någon namnunderskrift tillkännage sin mening. Den, som är
ansvarig för den dödes jordande, skall göra framställningen, och i detta
fall var det sonen. Att Finlöf skulle lia varit en flitig kyrkogångare, be
tyder intet annat än att han någon gång besökte gudstjänsterna i kyrkan,
när icke deltagandet i hans församlings egna sammankomster lade hinder
i vägen. Pastor Nilsson har aldrig på något sätt sökt skada statskyrkan
eller som kyrkoherden säger ''sökt ställa till oreda’, men han har villfarit
sina medlemmars anhållan, när de anmodat honom att förrätta även dop
och begravningar. Det är säkerligen detta, som kyrkoherden betecknar
som fiendskap mot statskyrkan.

Det är verkligen på tid att det blir sint på dylika upprörande trakasserier
från statskyrkoprästers sida. De äro en skam för vår tid och icke
minst för den kyrka, vars präster uppträda på sätt, som här relaterats.
Det torde väl icke vara något tvivel örn att vederbörande i detta fall tilllåtit
sig sådant, som även från juridisk synpunkt kan beivras.”

Sedan jag i anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat kyrkoherden
Marino att inkomma med yttrande, anförde Marino bland annat
följande:

Marino hade aldrig och bomme aldrig att lägga något som helst hinder
i vägen för begravningar utan jordfästning i svenska kyrkans ordning,
vilka svensk lag tilläte. Marino ville endast, att en viss sans och urbanitet
skulle iakttagas. Dit hörde, att Marino, när vid anmälan av ett dödsfall
fråga uppkomma örn dylik begravning och Marino för ifyllande överlämnade
en på svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag utgiven blankett
för framställning därom, ej skulle tvingas att höra mer eller mindre hårda
ord och förnimma allt annat än tilltalande yttringar av hat mot Sveriges
kyrka, som hade varit och fortfarande vore till välsignelse för vårt folk,
Svenska missionsförbundet till trots. Emellertid lämnade Marino diakonistyrelsens
blankett, som mottoges med yttrandet att "den aldrig kommer
till användning, ty vi ha våra egna blanketter”. Det vore sant, att sådana
blanketter komme i sinom tid. Marino hade aldrig sökt påtvinga användandet
av diakonistyrelsens blankett, men Marino hade framhållit, att den
borde användas, då den gåve samma förmåner som de andras. Visserligen
stöde intet örn användning av kyrkklockorna, men sådan användning hade
Marino aldrig nekat eller komme att neka. önskades komplettering av
blanketten i detta avseende, tvekade Marino naturligtvis icke att skriva
dit t. ex. ”Klockringning medgives” eller något liknande. Den sista begrav -

ningen utan jordfästning i svenska kyrkans ordning hade smärtat Marino
djupast. Det hade gällt jordandet av en gammal man, som varit Marinos
vän sedan åtta år tillbaka. Han hade varit en flitig kyrkobesökare och en
förträfflig sångare, som bidragit att höja gudstjänstens högtidlighet. Allmänt
hade sagts till Marino, att man trodde, att Marino skulle få jordfästa
den avlidne, i synnerhet som denne aldrig under livstiden uttalat
önskan örn annan jordfästning än i svenska kyrkans ordning. Mannen
hade efterlämnat änka och en till mogen ålder kommen dotter, och det sädesmått
de uttalat sig till förmån för kyrklig jordfästning, men en son hade
anhållit örn annan jordfästning, och därvid hade det blivit. Marino hade
aldrig närvarit vid någon begravning av detta slag, ännu mindre ställt
till någon scen. Beträffande uppgifterna i tidningsartikeln ville Marino
framhålla, att lian aldrig uppträtt hårdhänt eller brutalt, ty det strede
mot hans natur. Men i sin upprördhet hade Marino använt kraftiga ord
till predikanten Nilsson i det brev, som Nilsson funnit lämpligt att publicera
Marino ohörd. Brevet hade varit enskilt och ej gått såsom tjänsteskrivelse.
Detta vöre Marinos enkla förklaring, och Marino ville tillägga:
Marino komme hädanefter aldrig att lägga fram kyrkans blanketter. Marino
hemställde, att hans förklaring, som kunde blivit många gånger
längre, örn Marino skulle någorlunda redogjort för de frireligiösas liv och
leverne i Nårunga, måtte få utgöra slutet på rabaldret.

Vid yttrandet var fogat ett exemplar av den av Marino omförmälda, på
svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag utgivna blanketten för framställning
örn begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning.

Från Frikyrkliga Samarbetskommittén inkom därefter en skrift, varmed
kommittén, under förmälan att predikanten Nilsson bemyndigat kommittén
att i förevarande sak vidtaga de åtgärder, kommittén kunde anse
lämpliga, till mig överlämnade vissa saken rörande handlingar, bland
andra ett av Nilsson till kommitténs sekreterare, rektorn N. J. Nordström
i Stockholm, avlåtet brev med redogörelse för Marinos ifrågakomna åtgöranden
samt den av Marino till Nilsson avlåtna skrivelsen i huvudskrift.

Nilssons brev till Nordström innehöll bland annat, att den ifrågakomna
framställningen örn frikyrklig begravning av Casper Finlöf, vilken i
många år varit medlem i Nårunga hrödraförsamling och i åtskilliga år
dess ordförande, skrivits i Nilssons hem den 2 januari 1930 och av Nilsson
avsänts till Marino påföljande dag. Den 4 januari 1930 hade Nilsson från
Marino erhållit det nu ifrågakomna hrevet tillika med den insända framställningen.
Nilsson hade därpå icke gjort något åt frågan örn begravningen
utan behållit den återbekomna blanketten med framställningen för
att. se, örn Marino skulle inskrida på något sätt. Detta hade dock icke blivit
fallet, utan allt hade gått lugnt tillväga, så att därvidlag intet vöre

att anmärka. Men det hade ju verkat mycket irriterande och otrevligt att
få blanketten tillhaka på sätt som skett.

Sedan Nilsson beretts tillfälle att taga del av vad i ärendet förekommit,
anförde han i en hit inkommen skrift att, då Marino flera gånger sänt tillbaka
insända blanketter med fullt riktiga framställningar örn begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning och vid ifrågakomma tillfälle
i ett brev, varmed blanketten återställts till Nilsson, enligt eget medgivande
använt kraftiga ord och framhållit, att den av honom själv utlämnade
blanketten borde användas, Marinos förfarande måste anses såsom
försök att lägga hinder i vägen för begravningar av nyssnämnda slag och
att tvinga de avlidnas anhöriga till användande av diakonistyrelsens blanketter.
Att Marinos brev till Nilsson avlåtits å tjänstens vägnar framginge
väl därav, att blanketten återställts till Nilsson med samma brev.

I förnyat yttrande anförde Marino, att han varit och alltjämt vore av
den uppfattningen, att varken Svenska missionsförbundet eller andra religiösa
sammanslutningar vore att anse såsom myndigheter, vilka en präst
i svenska kyrkan hade att obetingat lyda. Vad dessa sammanslutningar
bomme överens örn hade Marino ansett och ansåge vara av underordnad
betydelse för en kyrkans präst, som hade att ansvara inför överordnade
myndigheter och allmän svensk lag. Men detta oaktat hade Marino förklarat
sig villig att helt enkelt godkänna de frireligiösas blanketter, ehuru
det bleve svårt att se orden ”frikyrklig begravning” tryckta med fetstil i
rubriken på deras blankett och samma ord upprepade även i texten, då
ingen frikyrka funnes i vårt land. Marino anhöll därför, att jag måtte
låta bero vid vad i saken förekommit.

Sedermera inkom Marino med ytterligare en skrift i ärendet.

Med den förklaring Marino avgivit fann jag mig icke kunna åtnöjas.
och i följd därav blev åtal anställt mot Marino inför domkapitlet i Skara.
I den skrivelse, varigenom åtalet anhängiggjördes, anförde jag följande:

I lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning med de ändringar i densamma,
som innefattas i lagen den 5 november 1926, stadgas bland annat
att, örn avliden person efter uppnådd ålder av 18 år skriftligen förordnat
örn begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, detta förordnande
skall lända till efterrättelse. Är sådant förordnande ej givet,
skall den avlidne ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning, där det begäres av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem.
som eljest stått den avlidne nära, samt den avlidne efter uppnådd ålder
av 18 år icke skriftligen förordna! örn jordfästning i svenska kyrkans ord -

ning. Någon särskild form för framställning örn begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning finnes icke föreskriven uti ifrågavarande
lag. Det är sålunda icke ens nödvändigt, att sådan framställning
göres skriftligen, utan även en muntlig framställning till vederbörande
pastor måste anses till fyllest, när av densamma tydligt framgår vad som
avses. Härav torde också följa, att pastor för bifall till en framställning i
förevarande avseende icke äger uppställa fordran på att densamma skall
göras å visst slags blankett.

De i nu förevarande ärende omförmälda blanketterna torde båda vara
av beskaffenhet att, rätt ifyllda, kunna användas för framställning örn
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Att den av Frikyrkliga
Samarbetskommittén utgivna blanketten försetts med rubriken
”framställning örn frikyrklig begravning” kan uppenbarligen icke göra
den mindre ägnad att användas till framställningar av förevarande slag.
De personliga känslor, en präst kan hysa vid åsynen av orden ”frikyrklig
begravning”, få tydligen icke inverka på hans tjänsteåtgärder. Hur än ansökningen
är avfattad behöver naturligtvis icke tillståndet gå ut på annat
än ”begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning”.

Jag finner följaktligen den omständigheten, att framställningen örn
begravning av Casper Finlöf utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
gjorts å den av Frikyrkliga Samarbetskommittén utgivna blanketten, icke
hava utgjort laglig anledning för Marino att lämna framställningen utan
bifall. Ej heller har enligt min uppfattning Marino ägt laga fog att avvisa
framställningen därför att denna undertecknats av den avlidnes son
och icke av hans änka. Ostridigt är emellertid, att Marino, sedan han med
ovan omförmälda skrivelse återsänt framställningen, icke lagt vidare hinder
för Casper Finlöfs begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning, utan att denna ostört försiggått. Med hänsyn härtill och då Marino
förklarat sig för framtiden vilja godkänna den av Frikyrkliga Samarbetskommittén
utgivna blanketten för användning till framställningar
av ifrågavarande slag, finner jag Marinos åtgärd att avvisa ovan berörda
framställning icke i och för sig påkalla vidare åtgärd från min sida.

Däremot kan jag icke underlåta att beivra det sätt, varpå avslaget skett
och ifrågavarande framställning återsänts till predikanten Nilsson. Marino
Ilar gjort gällande, att hans skrivelse av den 3 januari 1930 till Nilsson
varit ett enskilt brev, som Marino icke avlåtit i tjänsten. Till stöd härför
har Marino åberopat, att försändelsen av honom belagts med porto.
Ifrågasättas kan emellertid, huruvida anledningen till att så skett icke
snarare är att söka i den tveksamhet, som synes råda angående pastors
tjänstebrevsrätt i allmänhet, än i Marinos uppfattning att skrivelsen vore
att betrakta såsom enskild. Men huru härmed än förhåller sig, måste
Marino, då han med nämnda skrivelse återställt den från Nilsson inkomna

framställningen om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
av Casper Finlöf och i skrivelsen närmare utvecklat skälen till att
framställningen icke kunnat av Marino bifallas, anses hava genom skri
velsens avlåtande företagit en ämbetsåtgärd. Jag erinrar, att, såsom före
dragande departementschefen vid remissen till lagrådet den 5 december
1924 av det förslag, som sedermera ledde till ovannämnda lag av den 5 november
1926, särskilt framhållit, prästen naturligtvis har att fatta sitt avgörande
i dylika ärenden under ämbetsansvar och att hans beslut kan dragas
under högre myndighets prövning. (Se N. J. A. 1927 Avd. II sid. 106.)
Uppenbart är också, att berörda framställning utgjort den egentliga anledningen
till skrivelsens avsändande. Då framställningen varit riktad till
pastorsämbetet i församlingen, måste också Marinos svar därå vara lämnat
i hans egenskap av församlingens kyrkoherde och i kraft av hans ämbete,
även örn han erlagt porto för detsamma. Härtill kommer, att de förhållanden,
som utöver frågan örn Casper Finlöfs begravning avhandlats i
skrivelsen, jämväl avse Marinos tjänst. Några meddelanden av rent privat
natur hava ej lämnats däri.

Hedan själva tonen i denna skrivelse är sådan, att den måste anses ovärdig
en prästman. Då det ställes anspråk på att enskilda personer vid hänvändelser
till myndigheter skola uppträda på ett hövligt sätt, måste med
så mycket större fog uppställas fordran på att ämbets- och tjänstemän i
sin förbindelse med allmänheten, vare sig denna sker muntligen eller
skriftligen, iakttaga tillbörlig hövlighet. Att Marino härutinnan felat är
uppenbart. Men Marino har tillika i skrivelsen gjort obehärskade utfall av
vrede mot Nilsson och hans meningsfränder samt använt uttryck, som
måste betraktas såsom direkt sårande för dem. Marino har själv medgivit,
att han i sin upprördhet till Nilsson använt kraftiga ord. Anledningen till
Marinos upprördhet torde till fullo framgå av vad Marino anfört i sina
yttranden till mig. Denna upprördhet kan icke i någon mån lända Marino
till försvar för hans beteende.

Enligt min uppfattning hade Marino genom avlåtandet av ifrågavarande
skrivelse betänkligen brustit i den takt och värdighet, som ovillkorligen
måste fordras av en tjänsteman och särskilt av en prästman i hans förhållande
till allmänheten. Jag fann förty Marino hava gjort sig skyldig till
sådan förseelse i sitt ämbete, som i 5 § i lagen den 8 mars 1889 örn
straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål omför -mäles. Skulle, i trots av vad jag ovan anfört, ifrågavarande skrivelse icke
kunna anses vara avlåten i tjänsten, syntes mig kunna med fog göras gällande,
att Marino förbrutit sig på sätt i 9 § av berörda lag sägs. (Jfr rättsfall,
refererat i Betänkande med förslag till lag angående organisation av
stiftsstyrelse m. m. 1907, sid. 126.) Jag ställde följaktligen Marino under

åtal inför domkapitlet oell yrkade, att domkapitlet måtte för vad Marino
i nyssnämnda hänseende låtit komma sig till last döma honom till det
ansvar, som domkapitlet funne hans fel förskylla.

Domkapitlet i Skara yttrade i utslag den 28 januari 1931 följande:

Domkapitlet funne, att Marino genom avlåtandet av skrivelsen till predikanten
Nilsson av den 3 januari 1930 visat oförstånd i ämbetet, på grund
varav domkapitlet prövade lagligt att jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889
örn straff för ämbetsbrott av präst m. m. döma Marino till varning, vilken
skulle anses Marino tilldelad den dag, domkapitlets utslag vunnit laga
kraft.

Domkapitlets utslag vann laga kraft.

8. Vägran av landsfiskal att mottaga betalning för fordran,
därför utmätning skett.

Handlingarna i ett genom klagomål av förre kamreraren O. V. Olsson
i Fränsta hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande:

För uttagande av klaganden påförda kronoutskylder för år 1927, 51 kronor
29 öre, kommunalutskylder för åren 1925, 1926 och 1927, tillhopa 270
kronor 79 öre, pensionsavgifter för åren 1926 och 1927, sammanlagt 6 kronor,
samt därå belöpande indrivningsprovisioner, 11 kronor 33 öre, ävensom
ersättning till vittne vid förrättningen, 1 krona, tillhopa 340 kronor
41 öre, verkställde landsfiskalen i Torps distrikt K. Linde den 13 september
1928 utmätning av 4/ioo mål litt Ch Fränsta nr 2 eller Fränsta 237 samt
lägenheten Boden nr 1 örn 0,1184 hektar eller Fränsta 211, avsöndrad från
4 lA mål Fränsta nr 2, allt i Torps socken. Över utmätningen anförde
Selma Olsson hos K. B. i Västernorrlands län besvär under yrkande att,
enär de utmätta fastigheterna tillhörde henne, utmätningen måtte upphävas.
Genom utslag den 12 februari 1929 prövade K. B. lagligt ogilla
besvären, såvitt anginge utmätningen av hemmansdelen. Vidkommande
besvären i övrigt fann K. B. rättvist upphäva utmätningen av lägenheten
Boden nr 1, utom i vad den skett till gäldande av klaganden för år 1927
påförd fastighetsbevillning, 1 krona 15 öre. Svea hovrätt, varest Selma
Olsson anförde besvär, fann genom utslag den 28 maj 1929, emot vilket
Selma Olsson icke ägde fullfölja talan, ej skäl göra ändring i K. B:s utslag.

Efter det klaganden till K. B. erlagt omförmälda belopp 1 krona 15 öre,
utlyste K. B. genom vederbörlig kungörelse auktion å fastigheten */ ioo mål
Fränsta nr 2 att äga rum å Medelpads västra domsagas tingshus i Sundsvall
den 6 maj 1930.

I en den 21 maj 1930 hit inkommen skrift anförde klaganden följande:

Sedan klaganden med anledning av den förestående exekutiva försäljningen
av klagandens omförmälda fastighet anskaffat nödiga medel till
gäldande av de utskylder, varför utmätningen skett, hade klaganden vid
telefonsamtal med en tjänsteman hos K. B. fått upplysning örn, att det
ifrågakomna skattebeloppet skulle inbetalas till landsfiskalen Linde men
kostnaderna för auktionens utlysande insändas direkt till K. B. På grund
därav hade klaganden den 26 april 1930 infunnit sig å landsfiskalskontoret
i Fränsta och erbjudit Linde betalning för skattebeloppet. Linde hade förklarat
sig icke vilja mottaga detsamma under andra villkor, än att klaganden
samtidigt betalade dels kostnaden för auktionens utlysande och
dels även en del andra, efter utmätningen förfallna krono- och kommunalskatter
å fastigheten, uppgående till omkring 240 kronor. Klaganden hade
härtill erinrat, att han ansåge sig berättigad att betala endast det belopp,
som klaganden önskade gälda. Då emellertid Linde vidhållit sin mening,
hade klaganden ej haft annat att göra än avlägsna sig utan att betala.
Sodan klaganden efter konferens med en advokat blivit förvissad örn, att
klaganden ägde rätt att betala det skattebelopp, klaganden önskade, hade
klaganden den 29 april 1930 infunnit sig å landsfiskalskontoret och ånyo
erbjudit Linde betalning av omförmälda 340 kronor 41 öre. Linde hade
åter vägrat taga emot betalningen under andra villkor, än att han jämväl
erhölle efter utmätningen förfallna skatter till förut angivet belopp. Därvid
hade kontorsbiträdet E. Färm varit närvarande. Då klaganden velat
dels verkställa betalningen och dels få den utlysta auktionen undanröjd
utan alltför stora kostnader, hade klaganden tillkallat stämningsmännen
L. A. Olsson och L. Backeus, i vilkas sällskap klaganden sistnämnda dag
ånyo uppvaktat Linde och förnyat sitt erbjudande örn betalning, i förhoppning
örn att Linde efter närmare övervägande skulle finna för gott
att ändra mening. Resultatet hade emellertid blivit, att Linde för tredje
gången vägrat att mottaga betalningen. Klaganden ville tillägga, att
klaganden denna gång såväl för stämningsmännen enskilt som för Linde
uppvisat kontanta penningar, tillräckliga för den betalning, som klaganden
erbjudit.

Efter vad som förekommit, anförde klaganden vidare, hade klaganden
icke ansett annan möjlighet föreligga än att genom besök hos länsstyrelsen
få verkställa betalningen. Följande dag, den 30 april, hade klaganden
sålunda rest till Härnösand och relaterat förfarandet för landshövdingen
i länet och länsassessorn R. Stattin, varefter klaganden till den sistnämnde
fått erlägga det skattebelopp, varför utmätningen verkställts. Det vore
synnerligen svårt att förstå Lindes handlingssätt. Man ville ej gärna tro,
att Linde vore så okunnig örn sina tjänsteåligganden, som hans uppträdande
i saken visat. Och svårt vore det att tänka sig, att Linde mot bättre

vetande handlat som han gjort. Klaganden kunde dock ej underlåta att
giva tillkänna, att detta vore klagandens uppfattning. Det syntes som örn
Linde velat begagna sig av ett för klaganden ömtåligt läge för att med
visst tvång få klaganden att utan vidare besvär för honom betala in ytterligare,
utmätningen ej berörande skatter. Möjligen skulle det kunna tänkas,
att Linde linde personlig animositet mot klaganden för att klaganden
anfört besvär över vissa Lindes åtgärder och i skriftväxling till myndigheter
sökt gendriva vissa Lindes påståenden. Slutligen ville klaganden
nämna, att Linde under hösten 1929, sedan det kommit till hans kännedom,
att klaganden möjligen skulle sälja sin ifrågavarande fastighet, uppträtt
såsom spekulant å densamma och med biträde av sakkunnig besett denna.
De förda underhandlingarna hade dock avstannat, sedan klaganden för
fastigheten begärt ett pris, som betydligt skilt sig från det belopp, som
Linde sagt sig kunna betala. Klaganden kunde dock ej tänka sig, att i
denna omständighet skulle kunna sökas något motiv för Lindes handlingssätt.
Då enligt klagandens förmenande Linde handlat oriktigt, vilket klaganden
för övrigt fått bekräftat vid besöket hos länsstyrelsen, samt klaganden
åsamkats särskilda besvär och kostnader för stämningsmännens
tillkallande samt för resa till länsstyrelsen, anmälde klaganden saken till
mig för den åtgärd, vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Vid klagoskriften var fogat ett av L. A. Olsson och Backeus den 29 april
1930 avgivet intyg, däri anfördes följande:

I L. A. Olssons och Backeus’ sällskap hade klaganden den 29 april 1930
besökt Linde och erbjudit honom betalning för förfallna krono- och kommunalskatter
samt pensionsavgift m. m. till ett belopp av 340 kronor
41 öre, för vilket belopp Linde den 13 september 1928 verkställt utmätning.
Linde hade vägrat taga emot betalningen, för såvitt att han ej samtidigt
erhölle likvid för jämväl efter utmätningen förfallna skatter, utgörande
omkring 240 kronor, ävensom för kostnader för utlysning av exekutiv
auktion och för lösen av gravationsbevis. Klaganden hade förklarat sig
villig att betala sistnämnda kostnader, utgörande enligt klagandens uppgift
omkring 113 kronor, men Linde hade vidhållit sin vägran att mottaga
betalning.

Sedan jag anmodat K. B. i Västernorrlands län att infordra yttrande
från Linde samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande, överlämnade
K. B. med skrivelse den 23 juni 1930 yttrande från Linde, varjämte
K. B. avgav eget utlåtande.

Linde anförde i berörda yttrande följande:

Linde hade vägrat att mottaga betalning för de utmätta utskylderna,
340 kronor 41 öre, om ej samtliga utskylder, tillhopa 580 kronor 2 öre,

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1032 års riksdag.

jämte länsstyrelsens kungörelse- m. fl. kostnader erlades. Denna vägran
grundade sig därpå, att Linde velat undvika en förnyad utmätning med
ty åtföljande kostnader för klaganden. Med andra ord, Linde hade velat
bliva ärendet kvitt, då det ”vöre svårindrivet och gammalt nog”. Hade
klaganden följt Lindes råd, hade han sluppit betala dryga kungörelsekostnader
för mera än en exekutiv auktion — som det nu vore, kunde han
ej undgå att betala dylika kostnader för två auktioner. Att anledningen
till Lindes handlingssätt skulle vara att finna i någon personlig animositet
mot klaganden eller i det förhållandet, att klaganden hos myndigheter
sökt men ej lyckats gendriva vissa Lindes påståenden, eller däri, att Linde
uppträtt som spekulant å klagandens utannonserade fastighet, hestrede
Linde. Linde hade tvärtom trott sig genom sitt förfarande bäst hjälpa
klagandens egna intressen att på billigaste och trevligaste vis komma
ifrån utskyldsbetalningen. Skulle Lindes förfarande, som endast förestavats
av rättfärdiga uppsåt, läggas Linde till last, vore Linde dock
beredd att ersätta klaganden med utgivna 6 kronor till stämningsmännen,
11 kronor 25 öre för tur- och returbiljett till Härnösand samt 5 kronor till
traktamente.

Linde företedde ett exemplar av länskungörelserna Ser. B. nr 131 år 1930,
utvisande att K. B. den 14 maj 1930 utlyst ny auktion å klagandens ifrågavarande
hemmansdel att äga rum den 18 juni 1930.

Vidare åberopade Linde avskrift av en av honom den 28 februari 1930
till K. B. i ärendet avlåten skrivelse, däri Linde bland annat anmält, att
förutom de i utmätningsprotokollet av den 13 september 1928 omförmälda
utskylderna å 340 kronor 41 öre funnes ytterligare följande fastighets -

utskylder:

”1928 års kronoutskylder i Torps socken,............ fb Kr. 42:—-

(för Selma Helena Olsson) ...................... % » 2:52 44:52

1929 års kronoutskylder i Torps socken.............. » 39: 97

(för Selma Helena Olsson) ...................... % » 2: 40 42: 37

1929 års kronoutskylder i Torps socken.............. » 5: 26

(för Klara Örndahl) ............................ % » —: 25 5: 51

1928 års kommunalutskylder i Torps socken ........ » 68: 40

(för Selma Helena Olsson) ...................... % » 1:97 70:37

1929 års kommunalutskylder i Torps socken ........ » 66: —

(för Selma Helena Olsson) ...................... % » 1: 98 67: 98

1929 års kommunalutskylder i Torps socken ........ » 8: 66

(för Klara Örndahl) ............................ % » —: 20 g: 86”

eller sålunda, tillhopa med omförmälda 340 kronor 41 öre, kronor 580: 02.

För egen del anförde K. B.:

Den 30 april 1930 hade klaganden infunnit sig å landskansliet och, på
sätt i klagoskriften närmare redogjordes, förklarat, att han hos Linde
hemställt att få erlägga likvid såväl för de utskyldsbelopp, varför utmätning
företagits, som ock för i ärendet uppkomna kostnader, men att Linde
vägrat mottaga den erbjudna betalningen. Klaganden hade därjämte för
omförmälda utskylder och för uppkomna kostnader till K. B. erlagt tillhopa
452 kronor, till följd varav K. B. samma dag dels utfärdat kungörelse
därom att auktionen å hemmansdelen 4/ioo mål bleve återlyst, dels ock
avsänt skrivelse till vederbörande domhavande örn att utmätningen å
hemmansdelen förfallit. Genom sin vägran att mottaga den erbjudna
betalningen syntes Linde hava förfarit orätt, och klaganden hade därigenom
otvivelaktigt tillskyndats utgifter. Med hänsyn därtill ville K. B.
ifrågasätta, huruvida icke jämlikt 207 § utsökningslagen talan mot Linde
borde anhängiggöras vid domstol.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, bland annat, att Lindes
vackra omtanke örn klaganden bäst illustrerades av det faktum, att Linde
den 1 maj 1930, således dagen efter klagandens besök i länsstyrelsen, infunnit
sig hos klaganden och företagit ny utmätning av fastigheterna för
1928 och 1929 års kommunal- och kronoskatter. Dessa skatter hade klaganden
tänkt hinna betala utan utmätning, men Lindes snabba åtgärd hade
förhindrat denna klagandens avsikt. Lindes ingripande i detta fall visade
bättre hans kynne än de ordalag, han använde i sin förklaring. Att det ej
förelegat någon större brådska för den senare utmätningsåtgärden framginge
oförtydbart av det förhållandet, att restlängderna för 1928 och 1929
års kommunalskatter och 1929 års kronoskatter fortfarande befunne sig för
indrivning hos fjärdingsmannen i Fränsta distrikt och sålunda ej ännu
vore slutredovisade. För övrigt hade klaganden varit i sin fulla rätt att
endast lämna en avbetalning, örn han så önskat. Varje betalning av en
gäldenär måste ju säkra borgenärens ytterligare fordringsanspråk. Då
Linde icke ansett sig böra öppet erkänna ett begånget fel utan sökte komma
med ursäkter, som icke kunde förtjäna tilltro, vidhölle klaganden sin
anmälan. För sina kostnader å saken anhölle klaganden örn ersättning
enligt bifogad räkning.

I den av klaganden åberopade räkningen hade klaganden upptagit sina
kostnader i anledning av Lindes vägran att mottaga betalning för ifrågavarande
utskylder och därav föranledd anmälan till mig på följande sätt:
utgiven ersättning till stämningsman för besök hos Linde 6 kronor, resekostnad,
III klass, Fränsta—Härnösand och åter 11 kronor 25 öre, dagtraktamente
under nämnda resa 20 kronor samt kostnader för uppsättande
av klagoskriften 20 kronor, för anskaffande av avskrifter av Lindes

förklaring 7 kronor 30 öre ock för uppsättande av påminnelseskriften 10
kronor, tillhopa 74 kronor 55 öre.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västernorrlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Linde. I en för åklagaren
den 15 december 1930 utfärdad instruktion anförde jag följande:

Enligt uppbördsreglementet den 14 december 1917 verkställes debitering
av kronoutskylder för landet av häradsskrivaren. Kronoutskylderna påföras
i regel de skattskyldiga i uppbördsbok och upptagas av häradsskrivaren
å debetsedel, vilken tillstädes vederbörande skattskyldig.

Den allmänna uppbörden av kronoutskylder verkställes för landet genom
postverkets försorg och försiggår under allmän uppbördstermin från och
med den 25 november till och med den 5 december varje år. Örn den genom
postverket verkställda inbetalning av kronoutskylder skall landskontoret i
vederbörande län göra anteckning i uppbördsböckerna. Över de under
uppbördstermin förfallande kronoutskylder, vilka icke i behörig ordning
inbetalts, låter landskontoret skyndsamt i två exemplar upprätta specifika
förteckningar, benämnda restlängder, särskilt för varje kommun eller
kommundel inom de skilda landsfiskalsdistrikten i länet. Ena exemplaret
av dessa restlängder skall av landskontoret inom en månad efter uppbördsterminens
slut för resternas indrivning översändas till vederbörande
landsfiskal.

Enligt kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på
landet har kommunalnämnd att verkställa debitering och uppbörd av
de till fyllande av kommunens gemensamma behov beslutade utskylder
samt upptaga kommunens övriga inkomster. Utskylderna upptagas därvid
för varje skattskyldig i debiterings- och uppbördslängd och erläggas
å särskild uppbördsstämma. Efter uppbördsstämman upprättar kommunalnämnden
restlängd å skattskyldiga, som vid stämman ej guldit sina
kommunalutskylder, i den mån dessa ej avskrivits. Denna längd skall i
två exemplar inom två månader efter uppbördsstämmans avslutande överlämnas
till utmätningsmannen i orten, d. v. s. å landet landsfiskalen, vilken
det åligger att i vederbörlig ordning indriva och till nämnden redovisa de
resterande utskylderna.

Debitering och uppbörd av de utskylder, örn vilkas uttaxering kyrkostämma
beslutar, verkställas jämväl av kommunalnämnd, och utskylderna
betraktas såsom kommunalutskylder.

Enligt 13 § i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring skall
den avgift av 3 kronor örn året, som skall av envar avgiftspliktig erläggas,

uppbäras av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven. Uppbörden
ombesörjes av den myndighet inom kommunen, som förrättar uppbörden
av kommunalutskylderna.

Sedan ovan omförmälda restlängder kommit landsfiskalen tillhanda,
åligger det denne att enligt bestämmelserna i kungl, förordningen den 14
december 1917 angående föreskrifter örn indrivning av krono- och kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. m. vidtaga åtgärder för utskyldernas
indrivning och redovisning. Beträffande kronoutskylder lämnas därutinnan
närmare föreskrifter i uppbördsreglementet.

Skall indrivning av utskylderna äga rum, åligger det landsfiskalen att
förrätta utmätning eller i särskilda fall bevilja införsel samt avgiva redovisning,
varvid landsfiskalen dock är berättigad att uppdraga åt fjärdingsman
eller exekutionsbetjänt att förrätta utmätning av lös egendom.

Enligt § 4 i restindrivningsförordningen skola vid utmätning enligt
nämnda förordning lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter
örn verkställighet av utmätning och vad därvid undantagas må, om utmätt
egendoms försäljning, örn fördelning av medel, som till följd av utmätning
influtit, samt örn klagan över utmätningsmans förfarande, dock att vad i
utsökningslagen stadgas örn skyldighet för borgenär att i vissa fall förskjuta
kostnad ej äger tillämpning samt att utmätning även i gäldenärens
frånvaro med visst undantag genast må förrättas utan att sådan underrättelse,
varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad.

Av landsfiskal uppburna kronoutskylder, vilka ej böra till annan, som
begärt handräckning, redovisas, skola enligt § 18 i uppbördsreglementet
för K. B:s räkning insättas i riksbanken månatligen å tredje söckendagen
före månadens utgång ävensom i visst fall därförut under månaden.

I § 19 i uppbördsreglementet heter det, bland annat, att tredje söckendagen
före varje månads utgång skall landsfiskal till landskontoret avlämna
eller insända uppgift å de kronoutskylder, som influtit efter avgivandet
av nästföregående månads motsvarande uppgift. Benna uppgift
skall upptaga värjo utskyldspost med dess fördelning på särskilda utskyldstitlar
och vara vederbörligen summerad.

För indrivna kommunalutskylder har landsfiskal enligt § 6 restindrivningsförordningen
att avgiva slutredovisning snarast möjligt samt att
därvid avlämna förteckning å de personer, från vilka likvid ej influtit,
jämte bevis örn hinder, som mött för indrivningen.

Intill dess slutlig redovisning avgivits, åligger det emellertid landsfiskal
att till sökanden dels tredje söckendagen före varje månads utgång,
så framt beloppet av influtna, i ärendet innestående medel uppgår till
minst 100 kronor, ävensom därförut under månaden, så snart beloppet av
innestående medel i ärendet uppgår till 500 kronor, överlämna detsamma,
dels ock senast inom tre eller, där i och för indrivningen handräckning

blivit sökt, inom sex månader efter det landsfiskalen mottagit framställningen
örn indrivning, avgiva redovisning för samtliga dittills influtna
medel och därvid överlämna förteckning över de personer, från vilka likvid
då ännu icke influtit.

Enligt restindrivningsförordningen indrivna medel, vilka icke hos landsfiskalen
lyftas och ej heller skola i riksbanken insättas, skola, enligt § 8
mom. 2, av landsfiskalen till vederbörande över postgiro översändas.

Beträffande försäljning av egendom, som utmätts för utskylders gäldande,
skall enligt vad i det föregående omförmälts bestämmelserna i
utsökningslagén tillämpas. Sålunda skall jämlikt 89 § i nämnda lag försäljning
av dylik egendom ske genom offentlig auktion. Utgöres den utmätta
egendomen av fastighet å landet, skall enligt 97 § auktionen förrättas
av K. B., där ej K. B. med tillämpning av 98 § annorledes förordnar.
Enligt 85 och 99 §§ åligger det landsfiskal, som utmätt fast egendom å
landet, att genast hos K. B. anmäla förhållandet ävensom att till K. B.
insända protokollet över utmätningen med beskrivning och värdering å
egendomen jämte övriga tillgängliga handlingar, varom i 79 § är nämnt.

Därefter utsätter K. B. jämlikt 101 § utsökningslagén tid för auktionen
och later på närmare angivet sätt kungöra densamma. Där så prövas
nödigt, äger K. B. utsätta särskilt sammanträde för förhandling om rättsägares
anspråk och villkoren för försäljningen, i vilket fall kungörelsen
skall innehålla uppgift därom.

Är ej auktion så kungjord, som i 101 § sägs, får den enligt 104 § ej
avhållas utom i vissa undantagsfall och ny tid skall utsättas för densamma.

I 105 § stadgas att, då utlyst auktion i följd av laga hinder inställes,
skall, då så ske kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets
kyrkor före den utsatta dagen kungöras.

Enligt 106 § skall vid början av auktion, som icke föregåtts av sammanträde,
som ovan nämnts, auktionsförrättaren uppläsa protokollet över
utmätningen och vissa andra handlingar samt anmana dem, vilka hava
fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla.
Hålles särskilt sammanträde, som förut omförmälts, skall vad
sålunda föreskrivits iakttagas vid det sammanträdet.

Sedan förhandlingarna avslutats, upprättas jämlikt 107 § borgenärsförteckning,
varefter försäljning sker på sätt och under villkor, som i de
efterföljande paragraferna i utsökningslagén närmare angives.

Sedan försäljning ägt rum, skall för fördelning av erlagd köpeskilling
hållas särskilt sammanträde inför auktionsförrättaren. Vid detta sammanträde
skall verkställas utdelning till borgenärerna i enlighet med vad
särskilt stadgas.

Att kungörelse örn en exekutiv auktion blivit utfärdad medför icke, att

den utlysta auktionen ovillkorligen skall avhållas. Såsom av innehållet i
105 § utsökningslagen framgår, äger, därest mot utlyst auktions hållande
uppkommer laga hinder, auktionsförrättaren att besluta örn auktionens
inställande. I sitt arbete Örn auktion, del II, sid. 28, har justitierådet
Almén anfört, att såsom dylika hinder borde anses exempelvis den omständigheten,
att auktionen icke blivit lagligen kungjord, att borgenären
lämnat gäldenären anstånd med betalningen samt att gäldenären betalat
den skuld, som föranlett det exekutiva förfarandet, vilket senare tvivelsutan
vore den vanligaste anledningen till att en auktion inställdes. Att
mellankommande likvid, yttrar Almén vidare, borde föranleda auktionens
inställande, vore visserligen icke i något lagrum uttryckligen sagt, men
det kunde anses förutsatt i åtskilliga paragrafer i utsökningslagen. Det
vore ock den obestritt härskande meningen såväl i vårt land som annorstädes.
Samma åsikt bar uttalats av justitierådet Trygger i bans kommentar
till utsökningslagen (första upplagan sid. 295 och 314).

Till belysande av denna fråga vill jag ytterligare framhålla, att i 4 kap.
27 § i det av lagkommittén år 1826 avgivna förslaget till utsökningsbalk
fanns upptaget ett stadgande av följande lydelse: ”Varder fordran, därföre
utmätning skett, betald före den utsatta auktionsdagen, eller sker
betalning å den dag, innan egendomen utropad är, eller beviljar borgenär
anstånd med betalningen; då skall auktionen inställas; och läte Konungens
befallningshavande, när så ske kan, det förut kungöras. Motsvarande
bestämmelse upptogs sedermera i såväl lagberedningens förslag till utsökningsbalk
som den s. k. utsökningskommitténs förslag till utsökningslag.
I nya lagberedningens förslag till utsökningslag, vilket ligger till grund
för nu gällande lag, återfinnes emellertid ej bestämmelsen örn auktionens
inhiberande på grund av mellankommande betalning. Örn anledningen
härtill lämna nya lagberedningens motiv ingen upplysning. Måhända har
frågan ansetts så självklar, att särskild bestämmelse därom funnits onödig.

Principen har emellertid i fråga örn lös egendom kommit till uttryck i
93 § utsökningslagen. Där stadgas nämligen att, då så mycket av det
utmätta godset blivit sålt, att gälden, varför utmätning skett, så ock kostnad,
som skall ur egendomen utgå, kan av det sålda fullt gottgöras, försäljningen
skall upphöra. Lagstiftaren torde härmed hava fullföljt tanken
att, då gäldenärens skuld blivit betald, försäljning icke längre tjänar något
förnuftigt ändamål utan bör inställas.

Samma tanke ligger till grund för stadgandet i 87 § utsökningslagen.
I samband med de ändringar, som utsökningsförfarandet undergick år
1912, infördes nämligen i sagda lagrum föreskrift, att envar, vilkens rätt
kan vara beroende av en fastighets exekutiva försäljning, äger att utlösa
utmätningsborgenären och därmed inträda i hans rätt. Denna befogenhet
innebär bland annat möjlighet att avbryta exekutionen genom att åter -

kalla utmätningen. Befogenheten tillkommer rättsägare, som har sämre
förmånsrätt än sökanden eller lika rätt, och närmaste anledningen till
densamma är, att hans sakrätt i fastigheten kan genom dennas försäljning
gå förlorad. Härom yttrade lagberedningen i sina motiv: För sådan rättsägare
kunde det vara av vikt att förhindra försäljningen eller att få den
framflyttad till en tidpunkt, då bättre konjunkturer möjliggjorde ernåendet
av en köpeskilling, som täckte jämväl deras anspråk. Utväg härtill
kunde beredas en dylik rättsägare, örn honom medgåves att utlösa utmätningssökanden.
Finge denne betalning för sin fordran, hade han ej vidare
något rättmätigt intresse av att fullfölja exekutionen och borde därför icke
äga rätt att motsätta sig sådan utlösen.

Sistnämnda lagrum lämnar även svar på frågan, till vem betalning skall
erläggas. Det skall ske till utmätningsmannen eller överexekutor, örn ärendet
där är anhängig!. Utmätningsmannen torde jämväl, sedan han till
ö\ erexekutor överlämnat handlingarna i ärendet för fastighetens försäljning,
vara behörig att mottaga betalning. Sin nu ifrågavarande lydelse
har 87 § erhållit genom lag den 17 juni 1921. Enligt den lydelse, som stadgandet
ägde i 1912 års lag, skulle lösensumman alltid erläggas till utmätningsmannen.
Föreskriften, att det må ske hos överexekutor, föranleddes
av de genom berörda lag av den 17 juni 1921 gjorda ändringarna rörande
tvångsförvaltning av utmätt fast egendom. Vid dylik förvaltning, sorn
enligt sagda lag kan komma till stånd utan auktion, är nämligen ärendet
städse anhängigt hos överexekutor. (Se N. J. A. 1922 Avd. II sid. 130.)
I frågan föreligger jämväl prejudikat. Enligt ett i N. J. A. 1928 sid. 406
refererat rättsfall hava såväl Svea hovrätt som högsta domstolen utan
meningsskiljaktighet fastställt ett av K. B. i Jämtlands län meddelat utslag,
enligt vilket laga verkan tillerkänts återkallelse av verkställd utmätning
av fast egendom, vilken återkallelse skett hos utmätningsmannen,
efter det denne jämlikt 85 § utsökningslagen hos K. B. gjort anmälan örn
utmätningen samt överlämnat utmätningshandlingarna för auktions förrättande.

I förevarande fall har Linde för uttagande av klaganden påförda utskylder
jämte indrivningskostnader, sammanlagt 340 kronor 41 öre, verkställt
utmätning av bland annat klaganden tillhöriga fastigheten 4/ioo mål litt
Ch Fränsta nr 2, varefter Linde för den utmätta egendomens försäljning
överlämnat handlingarna i ärendet till K. B. i Västernorrlands län. Sedan
över utmätningen anförda besvär slutligen avgjorts, har K. B. utlyst auktion
å egendomen att hållas den 6 maj 1930. Den 26 april 1930 har klaganden
under uppgift, att han ämnade direkt till K. B. erlägga uppkomna
auktionskostnader, erbjudit Linde betalning för utskylderna jämte indrivningskostnaderna
med ovannämnda belopp. Linde har emellertid vägrat
att mottaga den erbjudna betalningen under annan förutsättning, än att

klaganden, samtidigt erlade betalning för såväl kostnaderna för auktionens
utlysande som ock vissa andra efter utmätningen förfallna ”krono- och
kommunalskatter å fastigheten”, uppgående till omkring 240 kronor. Den
29 april 1930 har klaganden vid besök hos Linde förnyat sitt erbjudande
örn betalning av berörda 340 kronor 41 öre samt dessutom förklarat sig
villig att betala kostnaderna för auktionens utlysande och för anskaffat
gravationsbevis å fastigheten. Även vid detta tillfälle har Linde vägrat
mottaga betalning, därest klaganden ej samtidigt betalade jämväl de omförmälda
efter utmätningen förfallna skatterna. Sedan klaganden därefter
fått erlägga betalning till K. B. för de skatter, för vilkas indrivning
fastigheten skulle försäljas, samt för de av auktionen föranledda och redan
uppkomna kostnaderna med tillhopa 452 kronor, har auktionen av K. B.
inställts och avlysts.

Av vad jag i det föregående anfört framgår, att betalning av fordran,
för vilken utmätning skett, med laga verkan kan äga rum hos utmätningsmannen,
även örn han jämlikt 85 § utsökningslagen hos K. B. gjort anmälan
örn utmätningen och överlämnat utmätningshandlingarna. Vid
sådant förhållande måste klaganden anses hava varit berättigad att under
tiden intill den utsatta auktionens hållande till Linde erlägga det belopp,
för vilket utmätning skett, samt därigenom och genom betalning av de
utav auktionen redan föranledda kostnaderna få denna inställd och utmätningen
förklarad förfallen. Utöver de skäl, som i det föregående anförts
till stöd för att en utmätningsman är pliktig att mottaga erbjuden betalning
för den fordran, varför utmätning skett, oaktat handlingarna i ärendet
överlämnats till K. B. för auktions förrättande, kunna i detta fall
åberopas jämväl de ovan anförda bestämmelserna i uppbördsreglementet
och restindrivningsförordningen. Jämlikt dessa bestämmelser är nämligen
uppenbart, att Linde icke kan anses hava skilt sig från ifrågavarande
skatteindrivningsärende, förrän Linde antingen på föreskrivet sätt redovisat
indrivna medel genom insättning för vederbörandes räkning i riksbanken
eller å postgiro eller låtit ärendet vinna sin avslutning på grund
av mot indrivningen uppkommet hinder. Den av Linde till K. B. gjorda
anmälningen örn utmätningen och därav föranledda åtgärder för försäljning
av egendomen hava sålunda icke i någon mån avbrutit Lindes befattning
med indrivningsärendet, utan Linde har haft att vid egendomens
försäljning bevaka vederbörandes rätt till utskylderna samt uppbära och
redovisa för desamma utfallande likvid.

Då klaganden den 29 april 1930 erbjudit Linde betalning för såväl det
belopp, varför utmätning skett, som kostnaderna för auktionen, har det
följaktligen ålegat Linde att mottaga denna samt omedelbart till K. B.
göra anmälan därom. Ej heller klagandens därförut gjorda erbjudanden
har Linde varit berättigad att avvisa, oaktat dessa, då klaganden haft för

avsikt att enligt honom given anvisning erlägga auktionskostnaderna
direkt till K. B., allenast avsett betalning av utskylderna och indrivningskostnaderna.
I sagda fall hade det ankommit på K. B., som haft att meddela
beslut örn auktionens inställande, att, innan dylikt beslut fattades,
tillse, att jämväl auktionskostnaderna guldits. Enligt vad som utrönts har
Linde emellertid vid samtliga tillfällen vägrat mottaga betalning under
annan förutsättning, än att klaganden samtidigt erlade jämväl andra
utskylder, för vilka utmätning vid ifrågakomna tid ännu icke skett. Det
synes mig uppenbart, att Linde icke varit berättigad att uppställa ett
dylikt villkor för den erbjudna betalningens mottagande. Jämlikt utsökningslagen
äger ingen annan påkalla en fastighets exekutiva försäljning
än den, för vilkens fordran egendomen blivit tagen i mät eller jämlikt 28 §
utan föregående utmätning skall försäljas. Örn samma borgenär utöver
denna fordran bar ytterligare sådan, kan detta ej tagas i betraktande för
frågan örn egendomens försäljning, därest varken utmätning skett för sistnämnda
fordran eller betalningsrätt jämlikt 28 § utsökningslagen fastställts
därför. Denna princip har kommit till klart uttryck i förutnämnda
87 § i utsökningslagen.

Vad Linde i övrigt anfört till försvar för sitt handlingssätt torde ej
heller förtjäna avseende. Uppenbart är, att det i förevarande fall varit av
stor betydelse för klaganden att genom den utsatta auktionens inbiberande
vinna rådrum för gäldandet av övriga utskylder, för vilka han häftade
i skuld.

På grund av vad jag sålunda anfört fann jag, att Linde genom sin
vägran att mottaga den av klaganden erbjudna betalningen gjort sig skyldig
till tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Genom
Lindes förfarande hade klaganden åsamkats besvär och kostnader, som
kunnat undvikas, därest Linde mottagit omförmälda betalning och gjort
därav föranledd anmälan till K. B. Jag uppdrog därför åt åklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Linde samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle
borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och borde av honom
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Medelpads västra domsagas häradsrätt, varest åtalet anbängiggjordes,
yttrade i utslag den 11 februari 1931 följande:

Enär Linde, på sätt jag i min instruktion för åklagaren anfört, sedan
Linde verkställt utmätning av en klaganden tillhörig fastighet till gäldande
av förfallna utskylder och auktion å fastigheten i vederbörlig ordning
blivit utlyst, förfarit oriktigt genom att vägra mottaga av klaganden

erbjuden betalning av de utskylder, varför utmätningen skett, under andra
villkor än att klaganden samtidigt erlagt betalning för kostnaderna för
auktionens utlysande och vissa efter utmätningen förfallna utskylder,
prövade häradsrätten rättvist döma Linde för det oförstånd i tjänsten, som
sålunda läge honom till last, att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen böta
50 kronor, varjämte Linde förpliktades ersätta klaganden de besvär och
kostnader, som åsamkats klaganden genom Lindes berörda förfarande, med
ett skäligt ansett belopp av 90 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Felaktigt förfarande av landsfiskal i utmätningsärende.

Handlingarna i ett av sakföraren A. Enström i Malmö hos mig anhängig
jort ärende utvisa följande:

Konsuln A. Berling i Malmö instämde under år 1929 fru Vilma Lundqvist
å Mariedals gård i Fosie till Oxie och Skytts häradsrätt samt anförde:
Sedan Vilma Lundqvists man, köpmannen N. Lundqvist, kommit
att häfta i skuld till Berling med ett sammanlagt belopp av 30,330 kronor
7 öre jämte ränta, till säkerhet för vilket belopp N. Lundqvist avlämnat
ett flertal panter, hade Vilma Lundqvist, vilken ägde boskillnad, genom
förbindelse den 15 april 1929 iklätt sig full betalningsskyldighet för nämnda
skuldbelopp. Berling yrkade nu, att Vilma Lundqvist måtte åläggas att
till honom mot utbekommande av berörda panter genast utgiva dels 30,330
kronor 7 öre dels ock 3,060 kronor 95 öre i oguldna räntor med vissa avdrag
eller tillhopa 32,410 kronor 57 öre jämte ränta och ersättning för rättegångskostnaderna.

Vilma Lundqvists omförmälda förbindelse var av följande lydelse:

”Förbindelse. För det belopp, som min man Nils Lundqvist, här i staden,
har att inbetala till konsul Axel Berling, på grund av av honom bekomna
försträckningar mot i pant satta lösören och livbrev m. m., vilka endast
delvis numera finnes i min mans besittning, ikläder jag mig härmed full
betalningsskyldighet. Malmö den 15 april 1929.

Vilma Lundqvist.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

G. Cederberg. Algot Enström.”

Vilma Lundqvist medgav kravet.

Å N. Lundqvists vägnar ingavs en skrift, däri han förklarade sig medgiva
att, därest Vilma Lundqvist infriade hans skuld till Berling, de till
säkerhet för skulden lämnade panterna finge till henne överlämnas.

I utslag den 6 december 1929 förpliktade häradsrätten Vilma Lundqvist,
då hon medgivit kravet, sådant det fullföljts, att till Berling genast mot

kvitto och utbekommande av dels de i stämningsansökningen omförmälda
panter dels ock förbindelsen den 15 april 1929 utgiva 32,410 kronor 57 öre
jämte 5 procent ränta därå från den 1 september 1929, tills full betalning
skedde, ävensom att ersätta Berling dennes rättegångskostnader med 140
kronor.

I en hit den 15 april 1930 inkommen skrift anförde klaganden följande:

Den 8 april 1930 hade klaganden såsom ombud för Berling överlämnat
omförmälda utslag till landsfiskalen i Oxie distrikt N. Witthoff för verkställighet.
Vid utslaget bade varit fogade diverse panter, vilka enligt detsamma
skulle utlämnas till Vilma Lundqvist mot likvid. V ilma Lundqvist
vore mantalsskriven å Mariedals gård, och benne tillhörig lösegendom bade
även förvarats därstädes. Hon själv vore emellertid för det dåvarande bortrest.
I anledning därav bade klaganden hänvisat till bennes juridiska ombud,
advokaten G. Johnsson i Malmö, och i övrigt lämnat de uppgifter, som
klaganden ansett nödvändiga. Vid sitt besök å landsfiskalskontoret bade
klaganden icke träffat Witthoff personligen utan t. f. extra landsfiskalen
G. Ohlsson, vilken mottagit handlingarna. Vid telefonsamtal dagen därpå
hade emellertid Witthoff upplyst klaganden, att Witthoff icke komme att
verkställa utmätning, då gäldenären vistades å annan ort. Klaganden hade
däremot framhållit, att enligt klagandens uppfattning verkställigheten
skulle ske, där gäldenären vore mantalsskriven och där egendomen funnes.
Då Witthoff det oaktat icke velat medgiva, att det ålåge honom att verkställa
utmätning, hade klaganden påpekat, att klaganden i sådant fall
komme att överklaga Witthoffs beslut. Med å utslaget tecknat bevis hade
Witthoff påföljande dag personligen återställt handlingarna å klagandens
kontor. Då klaganden förmenade, att Witthoff med hänsyn till bestämmelserna
i 60 § utsökningslagen haft skyldighet att i enlighet med klagandens
begäran verkställa utslaget, och alltså endast ovillighet förelåge från
Witthoffs sida, hemställde klaganden, att jag måtte mot Witthoff vidtaga
den åtgärd, jag kunde finna förhållandena påkalla.

Vid klagoskriften var fogat ett transumerat utdrag av Oxie och Skytts
häradsrätts dombok den 6 december 1929, nr 575, i omförmälda mål mellan
Berling, kärande, samt Vilma Lundqvist, svarande, örn fordran, innehållande
häradsrättens utslag.

Efter utslaget var å utdraget tecknat följande:

”Utdömda beloppet nedsättes med kr. 10,050: — eller det belopp, som svaranden
redovisat sedan utslagsdagen. Motsvarande säkerheter hava utlämnats.
Övriga i uppställningen saknade säkerheter redovisades under
rättegången. Malmö den 7 april 1930. Algot Enström enl. fullm.

År 1930 den 9 april söktes gäldenären förgäves för förrättning å Mariedal,
därvid inhämtades, att makarna Lundqvist därifrån avflyttat, gälde -

närén den 1 sistlidne mars till sitt föräldrahem i Hindås, dit hon medtagit
sina gång- och sängkläder samt en del inre lösbo; en del inre lösbo kvarstode
emellertid å Mariedals gård, vilken fastighet överlåtits å och tillträtts
av konsul Wickström, som medgivit föremålens kvarstående under
någon kortare tid. Det vöre uteslutet antaga, att gäldenären åter komme
att bosätta sig å Mariedal. Kostnaden för förrättningen, elva kronor 70 öre
är av sökanden erlagd; betygas. Nils Witthoff Landsfiskal.”

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat landsfiskalen
Witthoff att inkomma med yttrande, anförde Witthoff följande:

Klagandens åsikt, att den betalningsskyldiges mantalsskrivningsort
skulle inverka på platsen för utmätningen torde vara oriktig. Rätt utmätningsman
måste väl vara utmätningsmannen å den plats, där föremål
för utmätning funnes, och ålåge det därför givetvis Witthoff att verkställa
utmätning av sådant Vilma Lundqvist tillhörigt gods, som funnes å
Mariedals gård. Witthoff hade ej heller, som klaganden uppgivit, vägrat
utmäta detta, men Witthoff hade däremot, sedan vid utmätnings! örsök
och undersökning å platsen inhämtats, att Vilma Lundqvist avflyttat
från Mariedal till Hindås utan att ämna åter bosätta sig å Mariedal
och ej, såsom klaganden förmenade, varit blott för tillfället bortrest,
fordrat vissa betingelser för att Witthoff skulle verkställa utmätning av
det gods, hon å Mariedal kvarlämnat, nämligen antingen att hon i sitt
hemvist sökts och befunnits där sakna utmätningsbar lösöretillgång, eller
ock, att sökanden skriftligen — således ej genom otydligt telefonmeddelande
— hegärde utmätning av just detta gods och att hon eller hennes
behöriga ombud lämnade skriftligt medgivande, att detta gods finge utmätas.
Detta hade Witthoff förklarat såväl för klaganden själv vid hans
telefonmeddelande som å hans kontor vid handlingarnas återställande. Att
Witthoff skulle hava skyldighet att hos en i Malmö bosatt advokat undersöka,
örn denne vore behörig och villig att lämna dylikt medgivande, kunde
Witthoff ej finna, utan torde en sådan utredning åligga sökanden. Efter
vad Witthoff emellertid sedermera erfarit, hade Johnsson ej haft uppdrag
av nyssnämnda art utan endast innehaft en vanlig rättegångsfullmakt att
svara för Vilma Lundqvist uti ifrågavarande rättegång.

En gäldenär, anförde Witthoff vidare, borde givetvis först sökas för sin
skuld i sitt hemvist, d. v. s. där han bodde — ej där han vore mantalsskriven
— så att han kunde, örn han så ville, betala skulden eller anvisa det
gods, han helst ville hava utmätt, en rätt, som tydligen medgivits honom i
64 § utsökningslagen. Han borde ej tvingas företaga en lång resa för att
bevaka sin rätt vid utmätning av gods, som han kunde hava på annan
plats, i händelse det skulle falla sökanden in att begära utmätning just
därav. I analogi därmed hade ju även i uppbördsreglementets 15 § 1 mom.

stadgats att, om skattskyldig vistades å ort inom riket utom det distrikt,
där skatt påförts, utmätningsmannen skulle begära handräckning hos utmätningsmannen
i nya vistelseorten, som hade att där hos den skattskyldige
uttaga beloppet. Någon vidare brådska med att få godset å Mariedal
utmätt syntes ej heller föreligga, örn man toge i betraktande, att utslaget
meddelats den 6 december 1929. Först den 12 februari 1930 hade klaganden
avlämnat utslaget till Witthoff för utmätning hos Vilma Lundqvist. Då
emellertid de i utslaget omförmälda panterna ej då medföljt, hade Witthoff
förklarat sig ej kunna verkställa utslaget, förrän panterna avlämnats.
Klaganden hade återfått utslaget, och först den 8 april eller mer än en
månad efter det gäldenären avflyttat hade klaganden påkallat ny verkställighet.
Då klagandens anmälan således grundade sig delvis på bristande
kännedom örn lag och författning och delvis på oriktiga uppgifter,
hemställde Witthoff, att jag måtte lämna klagomålen utan avseende.

På anmodan inkom sedermera Witthoff med dels utdrag av landsfiskalens
i Oxie distrikt dagbok i utsökningsmål rörande ifrågakomna utmätningsärende
och dels avskrift av protokollet rörande utmätningsförsöket
den 9 april 1930.

Enligt dagboksutdraget hade utmätningsärendet anhängiggjorts hos
landsfiskalen den 8 april 1930. Fordringsbeloppet hade i kolumn 6 angivits
till sammanlagt 22,520 kronor 57 öre jämte utdömd ränta. I kolumn 9 förekommo
under rubriken ”Förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten,
medel, som influtit, samt av annan rättsägande framställt betalnings-
och förmånsrätts-anspråk” följande anteckningar: ”Den 9/» utmätningsförsök,
då befanns, att gäldenären avflyttat till Hindås. Den 1#/4
återtaget från verkställighet och erlades exekutionskostnaden.”

Ärendet var slutligen i kolumn 10 med ovannämnda belopp avfört i följd
av hinder för verkställighet.

Det översända protokollet var av följande lydelse:

”År 1930, den 9 april, inställde sig undertecknad, landsfiskal, jämte såsom
vittne kontorsskrivaren Gustaf Olsson från Malmö å Mariedals gård
å n:r 7 Fosie för att till laga verkställighet befordra Oxie och Skytts häradsrätts
utslag den 6 december 1929, som ålägger hustrun Vilma Lundqvist
gälda konsuln Axel Berling i Malmö 22,380 kronor 57 öre jämte ränta
och kostnadsersättning med 140 kronor.

Vare sig gäldenären eller hennes man, handlanden Nils E. Lundqvist
kunde anträffas, varför förrättningen företogs i närvaro av närboende
handlanden Carl E. Blixt å n:r 7 Fosie, därvid inhämtades, att makarna
Lundqvist den 1 sistlidne mars avflyttat från Mariedal, gäldenären till
sitt föräldrahem i Hindås vid Göteborg, dit hon medtagit gång- och sängkläder
samt en del inre lösbo. En del inre lösbo kvarstode emellertid å
Mariedals gård, vilken fastighet överlåtits å och tillträtts av konsuln Ernst

Wickström å Smålandsstenar, som medgivit föremålens kvarstående under
någon kortare tid. Det vöre uteslutet antaga, att gäldenären åter
komme att bosätta sig å Mariedal. Det var vidare för undertecknad känt,
att en del av kvarlämnade godset vore av makarna Lundqvist köpt å avbetalningskontrakt,
som ej slutbetalts.

Utslaget skulle, försett med bevis, att gäldenären avflyttat från orten,
återställas till sökanden, som det ålåge gälda förrättningskostnaden med
11 kronor 70 öre.

Som ovan. Nils Witthoff.”

På anmodan av mig verkställde därefter landsfogden i Malmöhus län
viss utredning i ärendet. Därvid förekom följande:

På av landsfogden framställda frågor förklarade Witthoff dels att de i
ovan omförmälda utslag angivna panterna avlämnats samtidigt som utslaget
den 8 april 1930 ingivits för verkställighet dels ock att mot utmätnings
verkställande ej mött andra hinder än de av Witthoff i hans förklaring
till mig uppgivna.

Utöver vad Witthoff i berörda förklaring andragit framhöll Witthoff
följande: Den lösegendom, Vilma Lundqvist enligt uppgift skulle äga å
Mariedals gård, hade förvarats i tillstängda rum. Några nycklar till rummen
hade ej varit tillgängliga vid Witthoffs besök å platsen den 9 april.
Witthoff hade ej heller kunnat erhålla upplysning örn, var eller hos vem
nycklarna förvarats. Rullgardiner hade varit neddragna för fönstren till
rummen, varför Witthoff ej kunnat förvissa sig örn, huruvida någon lös
egendom verkligen funnits. Att vid utmätningsförsöket bryta upp dörrarna
till rummen hade Witthoff ej funnit lämpligt, i all synnerhet som
fastigheten tillhört Wickström. Därest den i Fosie eventuellt befintliga
egendomen skulle hava utmätts, hade det varit erforderligt att dessförinnan
låta i vederbörlig ordning kalla Vilma Lundqvist till förrättningen.
Detta hade tagit längre tid än som skulle hava åtgått för utslagets översändande
för verkställighet till utmätningsmannen i den ort, dit Vilma
Lundqvist avflyttat, och för utslagets verkställande därstädes. Med hänsyn
därtill hade det, huru än lagen i föreliggande fall skulle tolkas, för
utmätningssökanden varit fördelaktigast, örn verkställigheten sökts hos
utmätningsmannen i sistnämnda ort. Samtidigt som Witthoff på det bestämdaste
bestrede, att någon ovillighet från hans sida förelegat, kunde
han ej underlåta att uttrycka sin förvåning över att klaganden icke -såsom han uppgivit sig ämna göra — överklagat Witthoffs beslut i stället
för att anmäla honom för tjänstefel. Örn beslutet överklagats, hade frågan
örn Witthoffs skyldighet att verkställa utslaget hastigt blivit prövad.

Lantbrukaren Carl Olof Olsson å Mariedals gård och dennes hustru Elsa
Olsson, vilka numera voro ägare till nämnda gård och bott å densamma
sedan maj 1930, berättade vid med dem anställt förhör följande: Vid ina -

karna Olssons inflyttning i fastigheten hade där förvarats en del enligt
uppgift makarna Lundqvist tillhörig lösegendom, bestående av herrums-,
matsals-, sängkammar- och salongsmöbler, en flygel, diverse mattor, armatur,
porslin, böcker m. m., 12 å 15 packlådor, innehållande diverse inre
lösbo. Nämnda egendom kunde anses hava haft ett sammanlagt värde av
omkring 3,000 kronor. Makarna Lundqvist, som under maj månad 1930
uppehållit sig i Malmö, hade några gånger under nämnda eller påföljande
juni månad besökt Mariedal och då velat sälja sin lösegendom till makarna
Olsson. I början av sista veckan i oktober 1930 hade emellertid Berling
låtit flytta all egendomen till Malmö. Vid övertagandet av fastigheten
hade makarna Olsson erhållit nycklarna till densamma av ingenjören K.
Bartholf, vilken bebodde en villa, belägen på andra sidan örn den förbi
Mariedals gård ledande vägen och mitt för gården.

Bartholf uppgav vid förhör följande: I slutet av mars eller början av
april 1930 hade makarna Lundqvist avrest från Mariedal, hustrun till sina
föräldrar i Llindås. Vid avresan hade de lämnat nycklarna till fastigheten
åt Bartholf för förvaring. Makarna Lundqvist hade, såvitt Bartholf hade
sig bekant, låtit sitt lösbo kvarbliva i fastigheten. Deras möbler hade varit
jämförelsevis nya och enbart en dem tillhörig flygel hade kostat 2,500
kronor, varför Bartholf uppskattade egendomens värde till inemot 10,000
kronor. Bartholf hade ej någon vetskap örn, att Witthoff i april månad besökt
Mariedal i och för tillämnad utmätning av förenämnda lösegendom.
Han vitsordade makarna Olssons uppgift därom, att Berling låtit avhämta
egendomen. Berling hade för Bartholf uppgivit, att Vilma Lundqvist lämnat
egendomen såsom pant för sin skuld till honom.

Till upplysning, örn huru vid utmätningshandlingarnas återställande till
klaganden tillgått, ingav klaganden intyg dels av Selma Enström dels ock
av e. o. hovrättsnotarien E. J. T. Eriksson.

Selma Enström uppgav i sitt intyg under edsplikt bland annat följande:
Den 10 april 1930, då Selma Enström för tillfället ensam tjänstgjort å
klagandens kontor, hade Witthoff infunnit sig därstädes och sagt sig skola
överlämna ”några papper”. Selma Enström hade svarat: ”Kanske jag kan
taga emot dem.” Witthoff hade sagt, att det ginge för sig, samt nämnt
vad ärendet kostat. Samtidigt hade han upplyst örn, vem ärendet rört, och
lämnat Selma Enström handlingarna. Selma Enström hade invänt:
”Pengar har jag nog, men kvittera ut dem kan väl inte jag göra, ty det
kan väl endast den, som har fullmakt och ingivit desamma.” Härtill hade
Witthoff genmält: ”Det är inte nödvändigt, bara jag får ett kvitto på, att
jag lämnat dem.” Han hade påpekat, att han ansåge det vara felaktigt såsom
byrån förfarit, då verkställigheten av utslaget enligt hans förmenande
skulle ske, där gäldenären för närvarande befunne sig. Han hade vidare

uppgivit, att lian funne det onödigt nied en utmätning, då Berling ju hade
pant i hand. Dessutom hade lokalen varit låst. Selma Enström hade påpekat,
att klaganden hänvisat till advokaten Johnsson, vilken innehade
nycklar och efter vad Selma Enström hört jämväl fullmakt att bevaka
gäldenärens intressen. Mot detta hade Witthoff invänt, att han icke hade
någon skyldighet att springa omkring till advokaterna. Selma Enström
hade därefter utkvitterat handlingarna. Eriksson och klaganden hade
strax därefter inkommit på kontoret. Då Selma Enström omtalat, vad som
passerat, hade klaganden blivit synnerligen förbittrad över Witthoffs handlingssätt,
då han förmenat, att Witthoff visat uppenbar ovilja vid sakens
behandlande, samt tillagt: ”Jag har givit honom uttryckliga order örn,
huru han skall förfara.” Selma Enström hade därefter hört, att klaganden
ringt upp Witthoff i telefon, men kunde numera icke erinra sig, vad därvid
sagts. Något återkallande av verkställighetsåtgärderna hade sålunda
på intet sätt skett.

Eriksson bekräftade i sitt intyg — efter att hava tagit del av Selma Enströms
intyg — att samtliga däri lämnade uppgifter till fullo överensstämde
med vad han samma dag, nästan omedelbart efter Witthoffs besök
å kontoret, erfarit av Selma Enström. Därutöver anförde Eriksson, att
han blivit synnerligen förvånad över vad som passerat. Han hade gjort
Selma Enström uppmärksam på, att hon icke kunnat utkvittera handlingarna,
då hon icke innehaft fullmakt. Härtill hade hon svarat, att Witthoff
upplyst om, att det saknade varje betydelse vem som underskreve kvittot,
enär huvudsaken vore, att han erhölle kvitto på, att han återställt handlingarna
till byrån. Under sådana förhållanden hade Selma Enström givetvis
icke haft annat att göra än att villfara Witthoffs begäran, då ju kvittot
endast utgjort ett bevis för, att han icke längre innehade handlingarna och
ansvarade för desamma. Ett par dagar före angivna tillfälle hade Eriksson
haft ett telefonsamtal med Witthoff. Denne hade därvid bland annat
förklarat, att han icke visste, till vem han skulle vända sig för att underrätta
örn förrättningen. Eriksson hade upplyst örn, att det givetvis i första
hand vore gäldenären, som skulle underrättas, men att Witthoff fått uppgift
örn, att advokaten Johnsson vore gäldenärens belullmäktigade ombud.
Detta hade Witthoff bejakat men tillika förklarat, att ombudets namn icke
funnes utsatt i handlingarna, varför han ansåge sig icke hava någon skyldighet
att närmare taga reda på saken. ”För övrigt”, hade han tillagt, ”har
jag ej någon lust att springa omkring till herrar advokater.”

Sedan Witthoff härefter lämnats tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet,
anförde Witthoff följande:

Att nycklarna till makarna Lundqvists lägenhet funnits hos Barthol!
hade varit omöjligt för Witthoff att veta, då upplysning därom ej lämnats

4 — Justitieombudsmannens ämbets})erättelsc till 1932 års riksdag.

Witthoff och Witthoff tagit för avgjort, att Vilma Lundqvist medtagit dem.
Witthoff medgåve, att klaganden ej återkallat ärendet utan att detta
återställts till honom på förut angiven grund. Att klagandens hustru varit
lika berättigad som klaganden att erkänna handlingarnas mottagande vore
tydligt, då den av klaganden avlämnade fullmakten vore ställd på innehavaren.
Mot hennes intyg i övrigt hade Witthoff ej annat att erinra, än
dels att det tycktes giva uttryck för, att Witthoff behandlat saken arrogant,
dels ock att påståendet, att Johnsson innehaft nycklarna, vore oriktigt,
då dessa enligt landsfogdens utredning innehafts av Barthold Witthoff
ville vidhålla, att klaganden ej haft befogenhet beordra Witthoff att i ett
utsökningsärende verkställa förberedande utredning utom Witthoffs distrikt.
Det vore väl denna ”ohörsamhet mot given order”, som särskilt upprört
klaganden. Mellan honom och Witthoff hade aldrig förut förekommit
någon misstämning, och hade Witthoff ej i denna sak på ringaste sätt
uppträtt ojuste eller visat ovilja utan endast vidhållit sin åsikt örn rena
lagtolkningen. Witthoff ville fortfarande vidhålla denna sin åsikt, att mantalsskrivningsorten
ej hade något inflytande på utmätning. Vad anginge
Erikssons intyg, kunde Witthoff ej minnas, att Witthoff haft något telefonsamtal
med Eriksson eller, örn sådant skulle hava ägt rum, vad därvid
yttrats. Witthoff hade absolut icke använt det uttryck, som Eriksson tilllagt
Witthoff i sista punkten av intyget. Att sökanden i utsökningsärendet
skulle hava gjort någon förlust genom Witthoffs vägran att verkställa utslaget
bestredes och hade ej heller av klaganden påståtts.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Malmöhus
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Witthoff. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande:

Enligt 54 § utsökningslagen har den, som på grund av dom eller utslag,
varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, vill erhålla utmätning
hos denne, att till utmätningsmannen ingiva domen eller utslaget
samt, då fordran är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis,
fordringsbeviset i huvudskrift.

Frågan örn vem som är rätt utmätningsman i dylikt fall får avgöras enligt
2 § utsökningslagen, i vilket lagrum det heter, att utmätningsman är
å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde.
I sin kommentar till utsökningslagen, andra upplagan, sid. 168, har
justitierådet Trygger vid 54 § i denna fråga anfört följande: I utsökningslagen
funnes icke någon uttrycklig bestämmelse, örn vilken utmätningsman
som vore behörig att företaga verkställighet av en viss dom eller utslag.
Detta hade emellertid delvis sin förklaring däri, att flera utmätnings -

män kunde äga en dylik behörighet. Varje utmätningsmans befogenhet
vore nämligen begränsad till att omfatta blott sådan verkställighet, som
skulle äga rum inom hans enligt § 2 eller 4 bestämda tjänstgöringsområde.
Skulle själva verkställigheten äga rum inom flera dylika områden, måste
följaktligen, därest annat ej i lagen stadgats, parten begära verkställighet
hos flera utmätningsmän. Var och en hade därvid att företaga den verkställighet,
som skulle äga rum inom hans distrikt. Så t. ex. vid begäran örn
utmätning hade varje utmätningsman att utmäta den egendom, som funnes
inom hans tjänstgöringsområde.

Samma uppfattning har justitierådet Alexanderson uttalat i en av honom
författad redogörelse för ”Utsökning” i den genom socialdepartementets
försorg utgivna läroboken i rättskunskap för blivande landsfiskaler
del IV. I nämnda redogörelse heter det nämligen (sid. 53 o. f.): Varje utmätningsman
äger endast förrätta utmätning av tillgångar, befintliga
inom hans distrikt. Avgörande är således icke i och för sig, var gäldenären
bor eller anträffas, utan var tillgångarna finnas. Äro dessa fördelade
på flera distrikt och räcka tillgångarna inom ett visst distrikt ej till att
betänka fordringen, måste sökanden successivt frånvända sig till flera utmätningsman.
— — -— Göres utmätningsansökan hos utmätningsman i
annat distrikt än där gäldenären har sitt hemvist, har ju i regeln sökanden
att visa utmätningsmannen på någon gäldenärens inom distriktet befintliga
tillgång, som kan tagas i mät.”

I förevarande fall har klaganden under åberopande av ett utslag, enligt
vilket Vilma Lundqvist ålagts att till Berling, mot utbekommande av vissa
panter och en förbindelse, utgiva visst belopp jämte ränta och kostnadsersättning,
anhållit, att Witthoff till gäldande därav måtte utmäta Vilma
Lundqvist tillhörig, å Mariedals gård inom Oxie landsfiskalsdistrikt förvarad
lösegendom. I enlighet med vad jag ovan anfört mäste, oavsett var
Vilma Lundqvist var bosatt eller mantalsskriven, landsfiskalen i nämnda
distrikt hava varit att anse såsom rätt utmätningsman för företagande av
den begärda verkställigheten. Denna uppfattning har jämväl delats av
Witthoff. Denne har emellertid i allt fall vägrat att utmäta omförmälda
lösegendom och till stöd därför i dagboken antecknat, att Vilma Lundqvist
avflyttat från orten. Till närmare utveckling av, att berörda omständighet
utgjort hinder mot utmätningen, har Witthoff i sin förklaring till mig
anfört, att Witthoff icke kunnat verkställa utmätning av det ifrågavarande
godset, utan att antingen Vilma Lundqvist förut sökts i sin nya
hemort och diir befunnits sakna utmätningsbar egendom eller ock klaganden
skriftligen — och således ej genom otydligt telefonmeddelande — begärt
utmätning av just det å Mariedals gård befintliga godset och Vilma
Lundqvist eller behörigt ombud för henne skriftligen medgivit, att detta
gods finge utmätas.

Den av Witthoff sålunda uttalade uppfattningen kan jag ingalunda dela,
oell vad Witthoff andragit till försvar för densamma synes mig ej i någon
mån förtjäna avseende. Uppenbart torde nämligen vara, att det icke såsom
förutsättning för verkställande av utmätning av gods å annan ort än
gäldenärens boningsort kan uppställas fordran på, att utinätningsförsök
förut gjorts å sistnämnda ort. Att Witthoff uppställt en dylik fordran
synes huvudsakligen hava berott därpå, att Witthoff ansett, att en gäldenär
borde beredas möjlighet att före utmätningen betala skulden eller anvisa
visst gods för utmätning. Väl må vara, att gäldenär i viss mån är berättigad
att själv anvisa gods för utmätning, men denna rätt kan icke
anses innefatta annat, än att han äger att göra dylik anvisning beträffande
gods, som kan vara föremål för en och samma utmätningsmans åtgärd.
Jag hänvisar härutinnan till vad Trygger anfört i sin ovannämnda
kommentar till utsökningslagen, sid. 203, not 1. För att gäldenären skall
kunna utöva nyssnämnda befogenhet och jämväl i övrigt bevaka sin rätt
vid utmätning av honom tillhörigt gods å annan ort än boningsorten är
också sörjt genom bestämmelserna i 60 § utsökningslagen örn utmätningsunderrättelse.
I detta lagrum stadgas nämligen att, örn utmätning skall
ske av gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än där han
har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven, hör
underrättelse örn, att utmätning för fordringen sökts, jämte uppgift å förrättningsstället
meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen
bevaka. Gäldenären skall dock ej för sådant ändamål njuta
längre rådrum än åtta dagar. I anslutning härtill är i 9 § uti kungl, kungörelsen
den 14 december 1917 örn landsfiskals och stadsfogdes dagbok i
utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i
vissa andra fall skall iakttagas förordnat att, örn vid utmätning underrättelse
eller förbud skall genom utmätningsmannen delgivas den, som
uppehåller sig utom utmätningsmannens tjänsteområde, för delgivningen
må anlitas utmätningsmannen i den ort, där delgivningen skall ske. Dylik
underrättelse torde ock med full giltighet kunna mot mottagningsbevis
tillställas gäldenären med allmänna posten.

Ordalagen i 60 § utsökningslagen giva tydligt uttryck däråt, att utmätning
kan ske av gods å annan ort än gäldenärens boningsort, utan att detta
gods av gäldenären särskilt anvisats för utmätning. Har i enlighet med
detta stadgande underrättelse meddelats gäldenären och tillräckligt rådrum
lämnats honom att vid utmätningen bevaka sin rätt, är utmätningsmannen,
örn betalning icke mellankommer samt annat hinder ej möter,
skyldig att verkställa utmätning av gäldenären tillhörigt gods, som befinner
sig inom utmätningsmannens distrikt. Att något medgivande av
gäldenären till utmätning i dylikt fall icke erfordras torde vara uppenbart.

Vad Witthoff anfört i fråga örn förfarandet vid uttagande av krono -

utskylder saknar all betydelse för förevarande fråga, helst som Witthoff
även härutinnan gjort sig skyldig till missuppfattning av gällande bestämmelser.
I § 14 mom. 1 i uppbördsreglementet den 14 december 1917
stadgas nämligen bland annat att, örn skattskyldig, som ej beliöiigen eilagt
sina kronoutskylder, icke kan anträffas inom den kommun, där utskyldema
blivit honom påförda, det åligger vederbörande utmätningsman
att ofördröjligen låta noga undersöka, huruvida tillgång för dessas gäldande
finnes inom hans distrikt, i vilket fall utskylderna skola där uttagas.
Allenast för det fall, att inom sagda distrikt saknas utmätningsbara
tillgångar, har utmätningsmannen att jämlikt § 15 mom. 1 för utskyldernas
uttagande begära handräckning hos utmätningsmannen å den ort, där
den skattskyldige sannolikt vistas.

Då Witthoff vid utmätningsförsöket den 9 april 1930 å Mariedals gård
kom till visshet om, att Vilma Lundqvist ej längre hade sitt hemvist därstädes
utan flyttat till ort utom hans distrikt, hade i enlighet med vad jag
ovan anfört Witthoff, i stället för att visa ärendet ifrån sig, bort i laga
ordning meddela Vilma Lundqvist underrättelse örn, att utmätning för
ifrågavarande fordran sökts, jämte uppgift å förrättningsstället samt, sedan
tillräckligt rådrum lämnats henne, fullfölja utmätningsärendet i enlighet
med utsökningslagens föreskrifter, försåvitt ej betalning mellankommit.

Av utmätningsprotokollet framgår, att Vilma Lundqvists vistelseort varit
för Witthoff känd. Den omständigheten, att klaganden icke skriftligen
anhållit örn utmätningen, har icke utgjort grund för avslag, då skriftlig
form för ansökan örn dylik verkställighet icke är i lag föreskriven för annat
fall än det, som 56 § utsökningslagen omnämner, nämligen då utmätning
begäres på grund av auktionsprotokoll. Någon tvekan har ej heller
rått, örn vilken egendom klaganden avsett med sin anhållan.

Då Witthoff till ursäkt för sin underlåtenhet att i laga ordning utmäta
Vilma Lundqvists å Mariedal befintliga egendom icke torde vara lagligen
berättigad att åberopa annat hinder än det i dagboken antecknade, är
strängt taget överflödigt att bemöta vad Witthoff i övrigt andragit till
sitt försvar. Jämväl i och för sig äro emellertid dessa invändningar icke
av beskaffenhet att förtjäna något som helst avseende. Att den ifrågava
rande egendomen förvarats i annans låsta hus har ej utgjort hinder för
den sökta utmätningen. Tydligen hade Witthoff, därest han ej vid utmätningsförsöket
kunnat vinna upplysning, örn vem som innehade nycklarna,
bort samtidigt med att han tillställt Vilma Lundqvist nleddelande örn utmätningsförrättningen
vederbörligen underrätta den nya ägaren av Mariedal
om tiden för dennas företagande samt uppmana honom att lämna utmätningsmannen
tillträde till huset. Örn vid den fortsatta förrättningen
nycklarna till huset, oaktat dylik anmaning skett, icke tillhandahållits

Witthoff, hade Witthoff uppenbarligen varit berättigad att använda det
våld, som erfordrats för förrättningens verkställande.

Witthoffs inför landsfogden gjorda påstående, att han vid utmätningstillfället
icke kunnat förvissa sig om, att någon Vilma Lundgvist tillhörig
egendom verkligen funnits å Mariedal, strider mot hans uppgift i utmätningsprotokollet,
däri uttryckligen är utsagt, att en del inre lösho kvarstöde
därstädes. Witthoff torde därför ej kunna försvara sitt handlingssätt
med att hänvisa till att han ej varit säker örn, att å förrättningsställel
funnes utmätningsbar egendom. I varje fall hade det varit hans skyldighet
att i den ordning, som jag förut angivit, närmare undersöka förhållandet.

Vad Witthoff vid förhöret inför landsfogden ordat därom, att det för
utmätningssökanden varit fördelaktigast, ifall utslaget för verkställighet
översänts till utmätningsmannen inom det distrikt, varest Vilma Lundqvist
uppehållit sig, kan uppenbarligen ej lända Witthoff till ursäkt folhans
vägran att verkställa utslaget, så mycket mindre som man av handlingarna
i ärendet närmast bibringas den uppfattningen, att Vilma Lundqvist
å sin dåvarande vistelseort saknat utmätningsbara tillgångar.

Ej heller synes den invändning, som Witthoff vid återställandet av utmätningshandlingarna
å klagandens kontor gjort örn att utmätning vore
onödig, då Berling hade pant i hand, förtjäna något som helst avseende.
Borgenär, som har lös pant för sin fordran, lärer icke därav vara lagligen
förhindrad att mot återställande av panten och under iakttagande av den
i utsökningslagen stadgade ordningen för egendoms utmätning erhålla utmätning
av andra gäldenärens tillgångar, som kanske äro lättare att realisera
än panten. (Jfr Tryggers förutnämnda kommentar sid. 201.) Härtill
kommer, att Vilma Lundqvist i förevarande fall får anses under rättegången
hava åtagit sig betalningsskyldighet mot utbekommande av de
utav Berling innehavda panterna, vilka synas icke hava räckt till full
betalning av hans fordran.

Då Witthoff således saknat allt fog för avvisandet av ifrågavarande utmätningsärende
samt genom Witthoffs berörda tjänstefel skada kunde
hava uppstått, fann jag detsamma icke kunna undgå beivran. Jag uppdrog
därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Witthoff samt å honom yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden ävensom
Berling att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Rådhusrätten i Malmö, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den i april 1931 följande:

Enär Witthoff vid i målet omförmälda försök till verkställande av
ifrågakomna utslag erhållit kännedom örn såväl gäldenärens, hustrun
Vilma Lundqvist, vistelseort som att egendom, vilken kunde antagas tillhöra
henne, förefunnits å förrättningsstället, samt Witthoff vid sådant
förhållande saknat giltig anledning för sitt beslut att utan vidare åtgörande
från hans sida återställa utslaget till klaganden, alltså och då Witthoff
genom detta förfarande måste anses hava gjort sig skyldig till oförstånd
i utövningen av sin tjänst, prövade rådhusrätten, jämlikt 2o kap.
17 § strafflagen, rättvist döma Witthoff för vad sålunda läge honom till
last att höta 50 kronor.

Som det icke blivit styrkt, att Berling tillskyndats skada genom Witthoff
s felaktiga förfarande, lämnade rådhusrätten Berlings ersättningsanspråk
utan bifall. Witthoff förpliktades att med 25 kronor ersätta Berling
för dennes inställelse i målet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där Witthoff anförde besvär, fann
i utslag den 29 maj 1931 ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag, såvitt
då var i fråga, samt förpliktade Witthoff att gottgöra Berling vad som
åtginge till lösen för en avskrift av hovrättens utslag.

Över hovrättens utslag har Witthoff anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Majlis prövning.

10. Underlåtenhet av ordförande i häradsrätt att i brottmål,
där straffarbete kan följa å brottet, höra den tilltalade
personligen m. m.

Ebba Olga Josefina Holm, som i ett av Ås, Vedens och Bollebygds tingslags
häradsrätt genom utslag den 20 juni 1929 avgjort mål dömts jämlikt
22 kap. 1 § strafflagen att för bedrägeri hållas i fängelse i två månader
ävensom förpliktats att till kaféinnehavarinnan Mattis Ekman i Sandared
utgiva ersättning med 336 kronor 90 öre, påkallade i en hit den 23 januari
1930 inkommen skrift — under förmenande att utslaget icke vore lagligen
grundat — min undersökning i saken. Därjämte hegärde klaganden
skadestånd.

Av handlingarna i nämnda mål inhämtas.

Vid häradsrättens sammanträde den 16 mars 1929 yrkade landsfiskalen
J. V. Emanuelsson å tjänstens vägnar, efter stämning, som delgivits klaganden
den 20 januari samma år, ansvar å henne för bedrägeri. Vid pårop
av målet inställde sig Emanuelsson såsom åklagare, på grund av fullmakt
förande talan jämväl för Mattis Ekman. Klaganden lät sig däremot icke
avhöra.

Emanuelsson ingav dels två räkningar, vari Mattis Ekman i olika poster
påfört klaganden för logi och kost sammanlagt 336 kronor 90 öre, dels ock
ett i saken upprättat polisförhörsprotokoll, som utvisade bland annat följande.
Deli 31 oktober 1928 hade Mattis Ekman anmält till Emanuelsson,
att klaganden, som under tiden den 13 juli—den 11 oktober samma år varit
inackorderad hos Mattis Ekman, sistnämnda dag avvikit utan att erlägga
någon betalning för inackorderingen. Mattis Ekman uppgav, att klaganden
under sin vistelse i Sandared sysslat nied att upptaga beställningar
på fotografiförstoringar för en firma O. Earlingh i Norrköping, i vilken
firma klaganden uppgivit sig vara delägare. Denna uppgift bade Mattis
Ekman kontrollerat telefonledes, varvid framgått, att den varit oriktig.
Klaganden hade aldrig yttrat något om, när bon ämnade betala för sin
inackordering. Däremot bade bon vid upprepade tillfällen både för Mattis
Ekman och för andra personer uppgivit, att bon väntade ett stort arv, för
vars utbekommande hon för det dåvarande läge i process, samt att hon,
sedan bon fått arvet, skulle gifta sig med en läkare och resa utomlands.
Talet örn arvet betraktades dock uteslutande som ”fria fantasier”. I anledning
av denna anmälan bade Emanuelsson låtit efterlysa klaganden i
tidningen Polisunderrättelser.

Sedan klaganden anhållits i Trollhättan, bade klaganden förhörts inför
kriminalpolisen därstädes dels angående Mattis Ekmans anmälan dels ock
angående en av kaféägaren N. J. Johansson i Munkesten, Vänersnäs
socken, gjord anmälan för det klaganden likaledes under uppgift, att bon
väntat ett större arv och varit delägare i Earlinghs förstoringsateljé, bedragit
sig till kost och logi under tiden den 22 december 1928—den 4 januari
1929 till ett belopp av 49 kronor. Enligt den över detta förhör upprättade
rapporten, som fanns intagen i Emanuelssons polisförhörsprotokoll, hade
klaganden vitsordat, att hon innebott hos Mattis Ekman och Johansson
ifrågavarande tider ävensom att hon icke erlagt någon betalning för inackorderingarna.
Hon hade icke på något ställe gjort sig underrättad örn
storleken av sin skuld, närmast därför att hon vid sin avresa icke haft
några medel till betalning av densamma. De medel, klaganden varit i besittning
av, hade hon behövt till kostnader för resor till och från sina
kunder. Klaganden förnekade, att det varit hennes avsikt att bedraga
Mattis Ekman eller Johansson på deras fordringar. Klaganden hade aldrig
sagt sig vara delägare i Earlinghs firma men väl uppgivit, att hon vore
intressent däri, vilket vöre med verkliga förhållandet överensstämmande.
Uppgiften örn ett väntat arv hade varit sanningsenlig. Arvet skulle
tillfalla henne efter avlidne kyrkoherden Sven Nilsson i Solna, med
vilken hon varit ”hemligt förlovad” från tiden, då hon varit 17 år
gammal, till någon dag år 1900. Vid denna tid hade förlovningen brutits
genom en mellankommande kvinna”. Under förlovningstiden hade en

jämväl numera avliden komminister Eriksson i Solna omtalat för klaganden,
att kyrkoherden Nilsson sagt sig ”ämna testamentera henne” all sin
egendom. Kyrkoherden Nilsson hade dock aldrig för henne själv talat örn
något testamente, och något sådant hade hon ej heller i skriftlig form fått
mottaga. Då kyrkoherden Nilsson år 1923 avlidit, hade hon kort därefter
vidtagit åtgärder att utfå ”arvet”, först genom flera utländska advokater,
vars namn hon icke ville nämna, och sedermera genom advokaterna Eliel
Löfgren, Boström och Sten Klingberg, alla i Stockholm, dock utan att genom
någon av dem hava lyckats att ”utfå sin rätt”. Hon hade därför nu
till sist vänt sig till advokaten Romanus i Stockholm, vilken numera omhänderhade
”alla hennes affärs- och arvsangelägenheter”. De av Mattis
Ekman för logi och kost påförda beloppen vöre för höga. Det hade varit
hennes mening att vända sig till advokaten Romanus för att vid betalningen
”undgå ocker från målsägandens sida”. Hon hade nämligen under
inneboendet fått anledning misstänka, att hon skulle hilva påförd allt för
höga priser. Denna misstanke hade hon nu fått bekräftelse på. Skuldsumman
ville hon icke medgiva till högre belopp än högst 150 kronor. Utom
rumshyra, som hon värderade till 15 kronor per månad, hade hon för varje
dag endast bekommit två koppar kaffe utan bröd, två stekta ägg med smör
och en skiva bröd samt en tillbringare havrevälling. Klaganden hade
ingenting att invända mot riktigheten av Johanssons fordran. Hon hade
ämnat att betala densamma, så snart hon ”hunnit” att uppbringa därför
erforderliga penningar. Att hon icke meddelat sitt avlägsnande från Munkesten
hade varit beroende på, ”att det varit så sent på kvällen och för
långt att återvända”. Hon hade nämligen under dagen uppehållit sig i
Vargön. På särskild fråga förklarade klaganden, att hon fortfarande saknade
erforderliga medel att betala någondera av skulderna.

I rapporten från polisen i Trollhättan anfördes vidare: Beträffande sin
xxppgivna förbindelse med advokaten Romanus hade klaganden företett en
skrivelse från denne angående uppdraget med ”arvet”, vari han sagt sig
redan veta, att något sådant för hennes del icke existerade, men lovat att
närmare undersöka förhållandet, så snart hon i kostnader därför insänt
100 kronor. Klagandens uppgifter örn sin förbindelse med avlidne kyrkoherden
Nilsson och arvet gåve emellertid alltigenom intryck av, att det
hela endast vöre en sjuklig idé från hennes sida.

Denna rapport innehöll slutligen en redogörelse för klagandens levnadsomständigheter.
Av denna redogörelse framgick bland annat, att klagan
den, som var född år 1873, under år 1920 häktats i Viisterås för bedrägeribrott
— bestående däri, att hon upptagit förskottslikvider å fotografiförstoringar,
vilka sedermera icke levererats — men frikänts, att klaganden blivit
den 9 augusti 1926 av rådhusrätten i Köping dömd att böta tillhopa 150
kronor för två bedrägeribrott, bestående däri, att hon genom osanna upp -

gifter om yrke och förmögenhetsställning å pensionat tillnarrat sig mat
och logi, att klaganden under år 1926 åtalats för liknande brott men frikänts,
att klaganden dessutom vid flera tillfällen angivits för bedrägeribrott,
däribland vid två tillfällen mot pensionatsinnehavare, men att angivelserna
återtagits, ävensom att klaganden under åren 1904 och 1925
varnats för lösdriveri.

I sitt polisförhörsprotokoll anförde Emanuelsson vidare: I ärendet vöre
sålunda utrett, att klaganden, vilken innebott hos Mattis Ekman under
tiden den 13 juli—den 11 oktober 1928, sistnämnda dag avlägsnat sig utan
att erlägga betalning för mat och logi, tillhopa 337 kronor 50 öre. Vid förhöret
inför kriminalpolisen i Trollhättan hade klaganden medgivit, att
hon fortfarande saknade erforderliga medel att betala nämnda skuld. Enär
underlåtenheten att erlägga betalning således varit beroende därpå, att
hon saknade tillgångar härtill, hade klaganden genom att ej underrätta
Mattis Ekman härom gjort sig skyldig till straffbart bedrägeri. Enligt
vad utredningen visat hade klagandens uppgift örn ett större arv ej kunnat
bekräftas. Denna uppgift hade tydligen tillkommit i avsikt att giva
sken av bättre förmögenhetsställning än vad hon i verkligheten ägt. Utredningen
hade dessutom visat, att klaganden haft till specialitet att resa
från ort till ort utan att göra rätt för sig och tillnarra sig mat och logi
samt även sakfällts härför.

Sedan berörda protokoll föredragits, anhöll Emanuelsson örn uppskov
för klagandens hörande under uppgift, att klaganden vid stämningens delgivning
förelagts fullmakt till undertecknande men vägrat sin underskrift.

Häradsrätten uppsköt därefter målet till den 13 maj 1929, då klaganden
skulle genom kronobetjäningens försorg på egen bekostnad för häradsrätten
inställas.

Under ordförandeskap av t. f. domhavanden A. Bergenholtz företog häradsrätten
den 13 sagda maj målet till fortsatt handläggning. Härvid inställde
sig dels Emanuelsson såsom åklagare och i egenskap av ombud för
Mattis Ekman, dels ock tingshusvaktmästaren C. Lundqvist i Borås, vilken
anmälde sig såsom ombud för klaganden på grund av en så lydande
handling:

”Till Ås, Vedens och Bollebygds tingslags häradsrätt.

I mål emellan kaféidkerskan Mattis Ekman Sandared och mig får jag
meddela, att jag bestrider kravet till större belopp än kr. 150: —- och för
detta belopp finnes i pant 1 kappa, värd 150 kr. 3 nya klädningar 60 kr.
1 ny morgonrock 15 kronor, underkläder m. m. 30 kr. och skall jag utlösa
panten så fort det blir mig möjligt.

Innehavaren befullmäktigas att detta mitt svaromål till rätten ingiva.

Denna fullmakt upphäver icke den av mig förut till häradshövding Carl

Romanus, 17 Beridarebansgatan Stockholm överlämnade fullmakten, därest
han eller hans ombud iakttaga inställelse. Vaggeryd den 10 maj 1929.

E. Holm.

Bevittnas:

(oläsligt namn) (oläsligt namn)

Landsfiskal bitr. landsfiskal

Skillingaryd.”

Emanuelsson uppgav, att klaganden icke kunnat anträffas sedan rättegångstillfället
den 16 mars, varför det icke lyckats Emanuelsson att delgiva
och verkställa häradsrättens då meddelade beslut örn klagandens personliga
inställande för häradsrätten genom hämtning. Emanuelsson hemställde,
att häradsrätten måtte tillåta, att klaganden företräddes av
Lundqvist.

Häradsrätten beslöt med hänsyn till omständigheterna i målet, särskilt
med hänsyn till att klaganden sannolikt icke heller framdeles bomme att
hörsamma föreläggande örn personlig inställelse, bifalla detta yrkande.

Lundqvist hänförde sig till innehållet uti den av honom åberopade handlingen
samt anförde vidare, att klaganden medgåve sig hava bott hos Mattis
Ekman under tiden den 13 juli 1928 till den 11 påföljande oktober på
kvällen, då hon avlägsnat sig från sin bostad utan att hava betalt för under
ifrågavarande tid åtnjuten kost och logi. Lundqvist bestred emellertid,
att klaganden härigenom gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande. Hennes
avsikt hade hela tiden varit att göra rätt för sig. Hon hade nämligen
väntat på en större summa penningar genom kyrkoherden Nilssons testamente.
Klaganden ansåge, att Mattis Ekman debiterat henne för höga
priser. Kost och logi under den tid, klaganden bott hos Mattis Ekman,
kunde icke av klaganden uppskattas till högre värde än 150 kronor. Vid
avresan hade klaganden hos Mattis Ekman i pant kvarlämnat ovannämnda
kläder, vilka hade ett betydligt större värde än vad klaganden vore
skyldig Mattis Ekman. Å sin huvudmans vägnar vitsordade Lundqvist
därjämte hennes vid polisförhöret lämnade uppgifter. Lundqvist medgav,
att hon icke haft några penningar för sitt uppehälle med sig vid ankomsten
till Sandared den 11 juli.

Emanuelsson förklarade, att några gamla kläder till ett värde av högst
25 kronor visserligen kvarlämnats hos Mattis Ekman vid klagandens avvikande,
men bestred, att de lämnats såsom pant för klagandens skuld.
Att de skulle betraktas såsom pant bade nämligen icke varit avtalat mellan
Mattis Ekman och klaganden, utan vore allenast påstående, som klaganden
nu kommit fram med. Tillika bestred Emanuelsson klagandens påstående,
att den kost och logi, hon åtnjutit, icke betingat det av Mattis
Ekman uppgivna priset.

Till belysning av klagandens uppgifter angående det ifrågavarande tes -

tamentet åberopade Emanuelsson en av dåvarande tredje polisintendenten
E. Hallgren verkställd undersökning. Vid denna hade följande personer
berättat:

1) Advokaten Löfgren: Han hade inga anteckningar om att han handhaft
något ärende åt klaganden, men ville erinra sig, att hon talat med
honom örn ifrågavarande arv, därvid han ansett, att saken vore så fantastisk,
att han icke ansett sig kunna göra något däråt. Han ville dock framhålla,
att han trodde, att klaganden själv varit i god tro i sina uppgifter
om arvet.

2) Advokaten Klingberg: Klaganden hade tillskrivit honom angående
det av henne uppgivna arvet, men hade han, utan att företaga någon egentlig
utredning, kommit till den slutsatsen, att saken icke vore av den art,
att den vöre värd undersökning, varför ärendet fått förfalla. Därom hade
klaganden underrättats.

3) Advokaten H. Settman, vilken var kompanjon med advokaten Romanus:
Såvitt Settman nu kunde erinra sig, hade klaganden under år 192S
tillskrivit hans advokatbyrå och begärt, att en undersökning skulle företagas
i en av henne uppgiven arvsangelägenhet. Settman hade med anledning
härav, utan att dock företaga någon egentlig undersökning, kommit
till den slutsatsen, att ärendet icke varit värt undersökning. För att avskräcka
klaganden från undersökning hade han tillskrivit henne och begärt
100 kronor i förskottsarvode. Härpå hade klaganden icke svarat direkt,
men hade hon fortfarande tillskrivit byrån och begärt utredning,
därvid hon bland annat vid ett tillfälle föreslagit, att de skulle gå i författning
örn att kyrkoherdens lik skulle grävas upp ur graven, ”så skulle
de nog finna testamentet vid hans hjärta”. Settman hade fått den uppfattningen
av klagandens korrespondens, att hon vöre litet ”virrig”, varför
han icke direkt velat tillskriva henne med besked örn, att den begärda åtgärden
med gravöppningen icke skulle löna sig. Settman hade därför skrivit
ett par vänliga brev och lugnat henne. Settman kunde givetvis icke
yttra sig örn, huruvida något testamente verkligen förefunnits, då han
ansett, att saken icke varit värd någon utredning eller undersökning.

Under yrkande örn bifall till åtalet överlämnade därefter Emanuelsson
målet, därvid han å Mattis Ekmans vägnar begärde ersättning enligt ovanberörda
räkningar med sammanlagt 336 kronor 90 öre. Sedan jämväl Lundqvist
hänskjutit målet till häradsrättens avgörande, tillsades, att häradsrätten
ville i målet meddela utslag å dag, som framdeles bleve utsatt för
lagtima vårtingets avslutande.

Den 20 juni 1929 meddelade häradsrätten, likaledes under Bergenholtz’
ordförandeskap, utslag i målet. Däri anfördes: Genom vad i målet förekommit
funne häradsrätten ådagalagt, att klaganden den 13 juli 1928 i
saknad av kontanta medel för sitt uppehälle förhyrt ett rum i Mattis Ek -

mans i Sandared belägna kafé, att klaganden från och med nämnda dag
till oell med den 11 påföljande oktober av Mattis Ekman åtnjutit daglig
kost och logi, samt att klaganden på kvällen sistnämnda dag avlägsnat
sig från Sandared, utan att hon till Mattis Ekman erlagt någon som helst
betalning för nämnda åtnjutna förmåner; och enär klaganden, vars i målet
gjorda invändningar icke förtjänade avseende på grund av vad sålunda
och i övrigt i målet vöre upplyst, måste anses övertygad örn att genom
svikligt förfarande hava tillskyndat Mattis Ekman förmögenhetsförlust,
samt de klaganden av Mattis Ekman påförda priserna för kost och
logi icke, enligt inom nämnden skedd uppskattning, överstege de i orten
vanliga, utan fastmera vore synnerligen skäliga, prövade häradsrätten
förty rättvist döma klaganden jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen att för bedrägeri
hållas i fängelse i två månader, varjämte hon förpliktades att
till Mattis Ekman utgiva ersättning med 336 kronor 90 öre.

Enligt vad direktören för straffängelset i Falun meddelat blev klaganden
den 21 december 1929 införpassad dit för avtjänande av det henne genom
berörda utslag ådömda fängelsestraffet.

I anledning av Johanssons anmälan ställdes klaganden under tilltal för
bedrägeri inför Åse, Viste, Barne och Laske häradsrätt, vilken emellertid
genom utslag den 11 mars 1929 ogillade åtalet, enär det mot klagandens
bestridande icke kunde anses i målet styrkt, att klaganden genom några
av henne lämnade osanna uppgifter tillnarrat sig kost och logi hos
Johansson. I

I sina klagomål anförde klaganden bland annat:

Det vore ej riktigt, att klaganden saknat medel till sitt uppehälle. Under
sin vistelse i Sandared hade klaganden varje dag arbetat med att upptaga
beställningar å porträttmålningar och haft inkomster på sådana. Hon
hade även mottagit postanvisningar från den firma, för vilken hon vore
agent. Denna hade emellertid ej sänt henne alla hennes tillgodohavanden.
Då klaganden rest från Sandared, hade klaganden haft på sig 90 kronor.
Det hade varit klagandens avsikt att i närmaste stad skaffa mera penningar
för att kunna betala sin skuld till Mattis Ekman. Klaganden hade
varit sjuk och överansträngd, varför klaganden måst åka i automobil till
varje kund. Klaganden hade ej lyckats att skaffa penningar. Sedan klaganden
fortsatt sin resa, hade hon oupphörligen misslyckats. Klaganden
hade emellertid lämnat kvar hela sitt bagage hos Mattis Ekman, bland
annat en kappa, för vilken hon betalt 150 kronor. Klaganden upprepade
vidare sina påståenden, att Mattis Ekman debiterat henne för höga priser
för kost och logi.

I infordrat yttrande anförde Bergenholtz följande:

Det vore riktigt, att klaganden icke hörts personligen inför häradsrätten,
innan hon fällts till ansvar i målet. Bergenholtz hade emellertid därvid
haft i tankarna ett i N. J. A. 1919 sid. 70 refererat rättsfall. Såväl av
rubriken som av motiveringen till högsta domstolens utslag syntes nämligen,
som örn en tilltalads personliga hörande i brottmål, där efter lag
straffarbete kunde följa å brottet, icke under alla förhållanden vore erforderligt,
därest sådana särskilda omständigheter förekomme, att personlig
inställelse kunde underlåtas. Vid övervägande av omständigheterna i målet
hade Bergenholtz ansett, att följande borde bemärkas. Av vissa om
klaganden genom tidningen Polisunderrättelser inhämtade upplysningar
framginge otvetydigt, att klaganden vore en i viss mån samhällsvådlig
person utan fast hemvist, som ett flertal gånger förut efterlysts och åtalats
samt även sakfällts för bedrägeribrott av samma eller liknande slag som
det, för vilket hon i målet åtalats. Upplysningarna örn klaganden hade givit
vid handen, att hon hade för vana att resa från ort till ort och under
lämnande av oriktiga uppgifter tillnarra sig kost och logi å olika pensionat
utan att sedermera göra rätt för sig. Ehuru klaganden måste hava
vetat örn, när målet mot henne skulle förekomma vid häradsrätten, hade
hon undandragit sig personlig inställelse såväl vid rättegångstillfället den
16 mars som den 13 maj. Vid förstnämnda tillfälle hade hon sålunda alldeles
uteblivit, och den 13 maj hade hon allenast svarat genom ombud.
Den av Lundqvist, vilken ofta brukade svara i mål vid häradsrätten, vid
sistnämnda rättegångstillfälle åberopade handlingen, som, enligt vad originalet
gåve vid handen, skrivits av klaganden själv, hade enligt Bergenholtz’
förmenande varit att anse som en handling, på grund varav Lundqvist
erhållit klagandens uppdrag att svara i målet. Av sista stycket i
handlingen (”Denna fullmakt” etc.) syntes nämligen framgå, att klaganden
önskade bliva företrädd av Lundqvist, därest advokaten Romanus
eller ombud för honom icke bevakade klagandens rätt, vilket ej skedde.
Ehuru klaganden icke förmått giva tydligt uttryck på papperet åt denna
sin önskan, så hade det icke på grund av denna hennes oförmåga hort förvägras
henne att vid ifrågavarande rättegångstillfälle bliva företrädd i
målet, så mycket mera som hon ju dessutom själv svarat skriftligen. Åklagaren,
som icke påyrkat hennes personliga hörande, hade för sin del förklarat,
att han icke hade något att erinra mot, att klaganden företräddes
av Lundqvist. Bergenholtz hade även ansett det höra bemärkas, att klaganden
vid polisförhöret förelagts fullmakt till undertecknande. Bergenholtz
hade ansett, att hennes vägran att underteckna denna fullmakt berott
på, att hon ville låta Romanus svara för sig. Att denna tankegång
varit riktig bestyrktes av en i klagoskriften lämnad uppgift, att hon omedelbart
efter stämningens delgivning sänt stämningen till Romanus med

begäran, att denne skulle svara i målet. Då Romanus icke inställt sig den
16 mars, varom klaganden näppeligen kunnat sväva i okunnighet, hade
Bergenholtz hållit för troligt, att klaganden ansett sig nödsakad att nästa
gång, målet skulle före, svara genom annat ombud och på grund härav
vänt sig till Lundqvist. Klaganden hade varken vid polisförhöret eller i
sin skrift eller genom Lundqvist bestritt följande omständigheter: att hon
i saknad av kontanta medel tagit in hos Mattis Ekman, att hon hos Mattis
Ekman åtnjutit daglig kost och logi under tiden den 11 juli—den 13 oktober
1928 samt att hon avvikit från orten sistnämnda dag utan att hava
likviderat något av sin skuld till Mattis Ekman, ehuru hon enligt eget
medgivande under angivna tid ”varit i besittning av medel”. Anmärkas
borde i detta sammanhang, att klaganden i sin klagoskrift uttryckligen
vidgått, att hon under sin vistelse hos Mattis Ekman varje dag mot kontant
betalning gjort inköp i affärer samt att hon under samma tid haft vissa
inkomster, vilket ju allt tydde på, att hon kunnat betala Mattis Ekman,
örn hon velat. De uppgifter, som klaganden lämnat Mattis Ekman angående
ett väntat arv m. m., hade vidare varit av den art, att tilltro omöjligen
kunnat sättas till deras sanningsenlighet. Slutligen hade av klaganden
lämnade uppgifter örn myckenheten av den dagliga kosten i allt väsentligt
överensstämt med Mattis Ekmans. Klagandens beräkning av värdet
av den kost och logi, hon kommit i åtnjutande av, hade inom nämnden,
vari suttit flera nämndemän, som väl känt till Mattis Ekmans i deras
hemtrakt belägna kafé, ansetts icke kunna förtjäna avseende, enär de av
Mattis Ekman debiterade priserna ansetts synnerligen skäliga. Klaganden
hade heller knappast under sin vistelse hos Mattis Ekman kunnat vara i
okunnighet örn Mattis Ekmans priser för kost och logi. Hade klaganden
funnit dessa för höga och förty ansett sig icke hava råd att betala dem,
hade hon ju bort flytta från Mattis Ekman. Då hon likvisst bott kvar, hade
man med kännedom örn övriga i målet upplysta omständigheter måst få
den tanken, att priserna varit klaganden likgiltiga, alldenstund hon icke
haft för avsikt att betala för sig. Vid ovan angivna förhållanden hade
Bergenholtz särskilt fäst sig, då Bergenholtz gått igenom målet. Utredningen
hade synts vara synnerligen utförlig, och klagandens personliga
hörande inför häradsrätten hade enligt Bergenholtz’ förmenande icke kunnat
förändra karaktären av klagandens brottsliga förfaringssätt eller
bringa något väsentligt nytt i dagen. Alldenstund ovan omnämnda rättsfall
synts Bergenholtz utgöra ett avsteg från den i rättegångsbalken 15
kap. 1 § uttalade principen örn en tilltalads personliga hörande i brottmål
av nu ifrågavarande art, bade Bergenholtz efter stor tvekan beslutat sig
för att meddela utslag i målet, ehuru klaganden icke hörts personligen.
Med det nu sagda hade Bergenholtz velat förklara sin tankegång under
dåvarande omständigheter. Då Bergenholtz nu fått taga målet under för -

nyad och än grundligare omprövning, ville Bergenholtz emellertid icke
förneka, att 1919 års rättsfall kanske icke kunde anses vara direkt tilllämpligt
på ifrågavarande mål. Bergenholtz hade i så fall givetvis gjort
sig skyldig till ett formellt fel genom att icke höra klaganden personligen
inför häradsrätten. Klaganden kunde emellertid omöjligen, med tanke på
omständigheterna i målet, hava vållats någon som helst materiell orättvisa
eller skada genom denna Bergenholtz’ underlåtenhet. Därest klaganden
icke varit nöjd med utslaget, hade hon ju kunnat överklaga detsamma.
Lundqvist hade varit närvarande i tingssalen, då utslaget upplästs, och
till yttermera visso senare på dagen av Bergenholtz personligen tillsagts
att ofördröjligen underrätta klaganden örn innehållet i utslaget, vilket han
sagt sig givetvis skola göra. Bergenholtz finge förty hemställa att, även
örn han förfarit formellt felaktigt, hans förfaringssätt likväl måtte bedömas
under hänsynstagande till den tankegång, han, enligt vad ovan utvecklats,
haft vid utslagets avkunnande. På grund därav och enär klaganden
icke kunde hava tillfogats någon som helst orättvisa eller skada, hemställde
Bergenholtz, att klagomålen icke måtte föranleda någon min vidare
åtgärd.

På min begäran verkställde stadsfiskalen J. Widell utredning i saken.
Inför denne uppgav Lundqvist vid förhör: Lundqvist hade bekommit den
till häradsrätten ingivna fullmakten av Emanuelsson med uppdrag att
svara i målet. Samtidigt hade han erhållit en skrivelse med instruktion
örn vad han skulle anföra vid rätten. Lundqvist kunde icke minnas, huruvida
han ingivit denna skrivelse till rätten eller örn han endast anfört dess
innehåll. Därest det senare vore fallet, hade skrivelsen innehållit vad
Lundqvist enligt protokollet uppgivit. Härutöver hade Lundqvist icke
tagit någon befattning med bevakandet av klagandens talan. Han hade
aldrig talat med eller träffat henne och ej heller varit i tillfälle att underrätta
henne örn utslagets innehåll, då han icke känt hennes uppehållsort.

Av landsfiskalen J. A. Wijkmark i Skillingaryd, vilken bevittnat klagandens
den 13 maj 1929 till häradsrätten ingivna skrift, inhämtade Widell,
att Wijkmark erhållit skriften av klaganden och översänt den till
Emanuelsson tillika med en promemoria, som uppsatts antingen av klaganden
eller av Wijkmark efter klagandens hörande och som innefattat
vad klaganden ville hava sagt i målet.

Tillfrågad i saken upplyste Emanuelsson, att han mottagit skriften och
förmodligen även en promemoria i brev från Wijkmark och överlämnat
dessa handlingar till Lundqvist för svaromålets utförande.

Då jag av handlingarna i ärendet bibragts den uppfattningen, att klaganden
vid den åtalade gärningens begående möjligen befunnit sig i så -

dant sinnestillstånd, som i 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen sägs, anmodade jag
vidare direktören oell läkaren vid straffängelset i Falun att meddela mig
sina iakttagelser rörande klaganden under den tid, hon varit därstädes intagen
för straffets avtjänande. I anledning därav anförde f. d. fängelsedirektören
L. Dannqvist följande:

Genast vid klagandens ankomst hade hos henne förmärkts ett överspänt
och stolt sinnelag. Hon hade ej velat erkänna någon skuld utan ansett sig
vara föremål för andra människors intriger. Emot dessa skulle hon obönhörligen
strida, tills hennes påstådda rätt bleve erkänd och gottgörelse
lämnad. Hennes rättsliaveri hade ej blott hänfört sig till nu närmast liggande
anledning till hennes dom och straff. Hon hade låtit påskina, att
hon vore föremål för en än större rättskränkning i fråga örn ett större arv,
som orättmätigt undanhölles henne. Detta hade synts vara hennes fixa idé,
som hon ständigt fört på tal. Vid samtal hade hon gärna framhållit sin
stora förmåga som försäljare av porträttförstoringar och gärna använt
överord. ”Kunde t. ex. ej leva utan att taga brom fyra gånger örn dagen.”
Självöverskattning och sjuklig misstro till andra hade i det hela synts utmärka
hennes liv och handlande. Ett ständigt kringflackande liv måste
också hava gjort hennes väsen underligt och egendomligt. Hennes uppförande
i fängelset hade dock varit utan anmärkning, och, förutom vad som
ovan anförts, hade intet förekommit, som kunnat tyda på, att hon vore
mindre tillräknelig.

I detta utlåtande instämde fängelseläkaren O. Brodin till alla delar.

I nytt yttrande anförde därefter Bergenholtz:

Orsaken till att utlåtande angående klagandens sinnesbeskaffenhet icke
inhämtats hade varit den, att Bergenholtz icke ansett sig hava haft tillräcklig
anledning misstänka, att klaganden vid bedrägeribrottets begående
varit mindre tillräknelig. Hennes uppgifter örn ett väntat arv och
hennes upprepade hänvändelser till olika advokater för att utfå detta hade
ju visserligen synts tyda på, att hon hade en fix idé, men även örn så vore
fallet, hade Bergenholtz ej ansett, att detta motiverade en sådan åtgärd
som hennes ställande under läkarobservation. Ehuru uppgiften örn arvet
för en utomstående måst te sig orimlig, kunde det ju dock tänkas, att
klaganden — t. ex. på grund av något löfte av kyrkoherden Nilsson — möjligen
haft något fog för sin tro, att hon vore berättigad till ett arv. Någon
anledning att tro, att klaganden vid begåendet av tidigare bedrägeribrott
ansetts vara mindre tillräknelig, hade Bergenholtz icke. Tvärtom hade hon
ju fällts till ansvar av rådhusrätten i Köping för att hon med osanna uppgifter
örn yrke och förmögenhetsställning tillnarrat sig kost och logi, utan
att hon sedermera gjort rätt för sig, således samma slags brott som det mot
Mattis Ekman begångna. Av utgången i detta mål kunde den slutsatsen

5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1032 års riksdag.

dragas, att klaganden då ansetts ansvarig för sitt brott. Av bifogat protokoll
framginge också, att i denna rättegång, vari klaganden hörts personligen
inför rätten, fråga icke uppkommit örn klagandens sinnesbeskaffenhet.
Enligt Bergenholtz’ förmenande hade klaganden vid begåendet av
brottet mot Mattis Ekman liksom vid sina tidigare bedrägeribrott handlat
i fullt medveten avsikt att bedraga sina fordringsägare. Hennes ofta upprepade
hotellbedrägerier syntes Bergenholtz giva vid handen, att hon vore
en i viss mån samhällsskadlig person, som ansåge sig kunna fortsätta sina
bedrägerier, så länge hon undginge straff därför. Vidare ville Bergenholtz
framhålla, att det för en domare stundom vore en vansklig sak att avgöra,
när utlåtande örn en tilltalads sinnesbeskaffenhet hörde inhämtas
och när så icke borde ske. Utlåtande borde ju icke införskaffas i andra fall
än då anledning funnes till antagande, att den tilltalade vore mindre tillräknelig,
alltså då stadgandena i strafflagens 5 kap. 5 eller 6 § kunde tänkas
komma i tillämpning. En viss prövning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet
måste i dylika fall föregå beslutet örn inhämtande av läkarutlåtande,
och för en domare, som saknade psykiatrisk utbildning, kunde det
därför ibland vara mindre lätt att behandla hithörande frågor. Svårigheten
vore givetvis större för en ung domare, som ju i regel icke hade
någon erfarenhet alls på dessa områden. Alldenstund några bestämda regler
icke kunde följas, bleve ett beslut alltid i sista hand mer än eljest beroende
på den rent subjektiva inställningen, som ju kunde variera hos
olika personer. Bergenholtz hemställde därför, att hans underlåtenhet att
inhämta utlåtande angående klagandens sinnesbeskaffenhet måtte, örn möjligt,
bedömas med hänsyn tagen till ovan berörda svårighet.

I infordrat utlåtande anförde slutligen medicinalstyrelsen, att det funnes
anledning antaga, att klagandens uttalade uppfattning örn arv, vilken
uppfattning hon syntes hava hyst sedan lång tid tillbaka, grundade sig
på ett sjukligt sinnestillstånd, och att alltså anledning funnes att misstänka,
att psykisk abnormitet hos henne vid tiden för brottets begående
förelegat, men att styrelsen icke utan att klaganden bleve föremål för personlig
observation och undersökning av sakkunnig läkare kunde göra något
mera bestämt uttalande beträffande hennes sinnesbeskaffenhet. I

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt den 31 oktober 1930 avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande:

Handläggningen av förevarande mål har givit mig anledning till anmärkningar
i flera avseenden.

Enligt svensk rätt gäller såsom allmän regel, att dom i brottmål icke

får meddelas utan att svaranden, personligen eller genom laga ställföreträdare,
varit tillstädes inför domstolen. Endast i vissa enstaka fall, som
i detta sammanhang sakna intresse, medgives undantag från denna princip.
Enligt 1734 års lag var svarande i brottmål skyldig att personligen
inställa sig inför domstol vid äventyr att han eljest bleve genom kronobetjäningens
försorg hämtad. Emellertid fann man, att fordran på personlig
inställelse vore onödigt betungande för svarande i ringare brottmål,
där något behov av att höra svaranden själv endast undantagsvis förefunnes.
I anledning härav vidtogos år 1866 vissa modifikationer i den
ifrågavarande principen. Genom kungl, förordning den 30 oktober 1866 undergick
nämligen 15 kap. 1 § rättegångsbalken den förändringen, att uti
brottmål, de där voro ringare än att straffarbete efter lag kunde följa å
brottet, den tilltalade kunde — örn ej domstolen särskilt fordrade bans
personliga inställelse — låta sig såsom i tvistemål företrädas av fullmäktig.
Uti ifrågavarande lagrum är sålunda numera stadgat jämte annat:
”1 brottmål, där efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den själv,

som anklagad är.---I ringare brottmål och tvistemål må man genom

laga ombudsman kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta
komma, när domaren det fordrar.” Beträffande tillämpningen av denna
bestämmelse hänvisas till rättsfall, refererade i N. J. A. 1919 sid. 70 och
1921 sid. 195. Av det förstnämnda rättsfallet framgår, att svarandens personliga
inställelse icke under alla förhållanden är nödvändig, då ansvar
å honom yrkas efter ett lagrum, i vars straffskala ingår straffarbete. Emellertid
får anses såsom visst, att lagen avser, att svaranden skall personligen
svara, därest det brottsliga förfarande, som lägges honom till last,
är att bedöma efter ett lagrum med sådan straffskala som nämnts samt
ansvarsyrkandet icke framstår såsom saknande varje fog. Att i de fall, då
lagen fordrar, att svaranden skall personligen inställa sig, det åligger
domstolen att ex officio tillse, att så också sker, därom kan ej råda någon
tvekan.

Det förfarande, varför klaganden uti förevarande mål ställts under tilltal,
har av häradsrätten ansetts böra bedömas såsom bedrägeri. Jämlikt
22 kap. 1 § strafflagen kan å dylikt brott följa böter eller fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till fyra år. I enlighet
med vad ovan anförts har det alltså ålegat domstolen att tillse, att
klaganden själv svarat i målet. Oaktat klaganden icke vid något rättegångstillfälle
varit personligen tillstädes, har häradsrätten företagit målet
till avgörande och ådömt klaganden ett så pass allvarligt straff som
fängelse i två månader. För det fel, vartill häradsrätten sålunda gjort sig
skyldig, är Bergenholtz i egenskap av ordförande i häradsrätten i första
hand ansvarig.

I förevarande fall har desto större anledning att icke företaga målet till
avgörande, förrän klaganden däri blivit personligen hörd, förelegat, som
den av klaganden till Lundqvist lämnade fullmakten allenast innefattat
bemyndigande att till häradsrätten ingiva den av klaganden författade
skriften. Trots att Lundqvist sålunda icke ägt behörighet att i vidare mån
än som erfordrats för inlämnande av sagda skrift utföra klagandens talan
i målet, har häradsrätten tillåtit Lundqvist att ingå i fullständigt svaromål.
Jämväl i nu berörda hänseende måste häradsrätten anses hava gjort
sig skyldig till tjänstefel.

Till sitt försvar har Bergenholtz huvudsakligen anfört att, örn han än i
formellt hänseende förfarit felaktigt, klaganden likväl icke tillfogats någon
som helst orättvisa eller skada.

För min del är jag emellertid ej övertygad örn, att klaganden icke genom
häradsrättens felaktiga handläggning av målet lidit orätt jämväl i materiellt
hänseende. Något erkännande av brottet har icke förelegat från
klagandens sida. Tvärtom har hon såväl vid polisförhöret som ock uti sin
till häradsrätten ingivna skrift på det bestämdaste bestritt, att hon gjort
sig skyldig till brottsligt förfarande. Med svarandens personliga inställelse
i brottmål åsyftas att på ett för domstolen säkrare sätt erhålla en
allsidig och fullständig utredning genom svarandens personliga hörande
ävensom att möjliggöra svarandens omedelbara häktande, därest så skulle
befinnas nödigt. Utredningen i förevarande mål företer åtskilliga brister,
vilka hort avhjälpas genom klagandens hörande. Sålunda har häradsrätten
grundat sitt fällande utslag på att klaganden den 13 juli 1928 i saknad
av kontanta medel för sitt uppehälle förhyrt ett rum hos Mattis Ekman.
Att klaganden vid angivna tillfälle saknat medel till sitt uppehälle, därom
föreligger emellertid ingen som helst annan utredning än en uppgift av
Lundqvist, vilken, såsom förut nämnts, icke ägt behörighet att å klagandens
vägnar göra ett dylikt medgivande. Av memorialanteckningarna till
målet bibringas man för övrigt närmast den uppfattningen, att berörda
uttalande icke ens gjorts av Lundqvist utan fällts av åklagaren. Utrett är
ej heller, att klaganden genom svikliga uppgifter örn sin förmögenhetsställning
vilselett Mattis Ekman. Tvärtom har denna själv vid polisförhör
uppgivit, att hon betraktat klagandens tal örn det väntade arvet såsom
uteslutande fria fantasier. Ovisshet kan ock råda örn, huruvida klaganden
över huvud handlat i bedräglig avsikt. Biktigheten av Bergenholtz’ uppfattning,
att klaganden handlat i fullt medveten avsikt att bedraga sina
fordringsägare, motsäges i viss mån av fängelsemyndigheternas iakttagelser
rörande klagandens person och särskilt hennes benägenhet för självöverskattning.
Härtill kommer, att för ett rättvist utmätande av det straff,
som klaganden förskyllt för sitt förfarande — örn straff i förevarande fall
över huvud kunnat komma i fråga — har det varit av den största bety -

delse, att häradsrätten halt tillfälle att genom förhör med klaganden hilda
sig en uppfattning örn hennes person. Genom Svea hovrätts universal den
31 oktober 1820 angående fullständighet uti rannsakningar i grövre brottmål
har förständigats, att rannsakningens fullständighet i dylika brottmål
icke kunde anses vara tillräckligt vunnen endast genom upptagande
av de omständigheter, som giva laglig visshet örn brottets verklighet och
egenskap samt den tilltalades överbevisning, utan att domaren också bör
söka upplysning angående den tilltalades levnadsomständigheter och i
övrigt noga utreda de motiv, som gärningen löranlett, och den tilltalades
förhållande nyss före och efter brottets utlörande. Grunden till dessa föreskrifter
är tydligen, att berörda omständigheter ansetts vara av synnerlig
vikt för en riktig straffmätning. I förevarande fall innehåller visserligen
polisförhörsprotokollet vissa uppgifter i nämnda hänseenden. Men även
örn anledning icke förekommer att antaga, att upplysningarna varit oriktiga,
har det likväl för ett rätt bedömande av målet icke varit utan betydelse,
att klaganden själv fått lämna en närmare redogörelse i dessa hänseenden.
Och framför allt har det personliga intryck, som domstolen måst
erhålla vid ett förhör med den tilltalade, varit av största vikt för målets
riktiga avgörande.

Ytterligare en anledning att upprätthålla fordran å klagandens personliga
inställelse har förefunnits. Enligt min uppfattning borde nämligen på
grund av de omständigheter, som förelegat i målet, klaganden icke hava
ådömts frihetsstraff, med mindre det genom undersökning i vederbörlig
ordning av klagandens sinnesbeskaffenhet blivit utrett, att klaganden varit
tillräknelig för sina gärningar.

Att samhället med bestraffningsåtgärder reagerar mot den, som begått
brott under inflytande av sinnessjukdom, är tydligen ur humanitär synpunkt
synnerligen otillfredsställande och står i uppenbar strid mot bestämmelsen
i 5 kap. 5 § strafflagen. Gärning, som begås av den som av
sjukdom är berövad förståndets bruk, är strafflös. Förminskad tillräknelighet
i följd av sinnessjukdom utgör jämlikt 6 § i samma kapitel grund
för straffmildring och kan i vissa fall, som närmare omförmälas i lagen
den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, föranleda,
att den dömde skall i stället för att undergå det ådömda straffet
intagas till förvaring i särskild vårdanstalt. Av vikt iir därför, att domstolen
ägnar tillbörlig uppmärksamhet åt huruvida tilltalad person kan
antagas hava vid brottets begående lidit av sinnessjukdom. I kungl, brev
den 9 mars 1826 är stadgat att, då en för brott tilltalad person uppgives
vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig och fråga om
hans befriande på sådan grund från ansvar uppstår, domstolen, jiiinte noggrant
iakttagande av vad i avseende å rannsakningar i brottmål till vinnande
av nödig fullständighet är föreskrivet, skall, sedan vederbörande

Likaies betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blivit infordrat, överlämna
detsamma tillika med rannsakningen till sundhetskollegium (medicinalstyrelsen),
vars utlåtande i ämnet bör avvaktas, innan domstolen sitt
beslut meddelar. På grund av den processledande verksamhet, som i brottmål
ankommer å domstolen, är uppenbart, att skyldighet föreligger lör
denna att beakta nu omförmälda fråga, även örn påstående därom ej göres
av part. Närmare bestämmelser, som lämna anvisning, i vilka fall domstolen
bör föranstalta örn undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet, hava
hitintills saknats. Domaren har härutinnan varit hänvisad att förfara
efter sitt eget sunda omdöme. I sinnessjuklagen den 19 september 1929,
vilken träder i kraft den 1 januari 1931, äro emellertid numera uttryckliga
föreskrifter meddelade i detta ämne. Ehuruväl dessa bestämmelser ej
äga direkt tillämpning på förevarande fall, torde de dock i stora delar få
anses innehålla principer, vilka på grund av sakens natur jämväl lörut
varit gällande. I 41 § berörda lag stadgas sålunda jämte annat, att där i
brottmål domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom
eller eljest finner anledning till antagande, att den tilltalade
vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter
eliel minskar straffbarheten, må den tilltalade ej dömas skyldig till brottet
utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han är i behov
av vård å sinnessjukhus. Jämlikt 43 § i samma lag är tilltalad, som
befinner sig på fri fot, pliktig att för undersökningen inställa sig hos läkare,
som medicinalstyrelsen på anmälan av domstolen eller domaren förordnar.
Finnér läkaren, att undersökningen ej kan verkställas utan att
den tilltalade intages å sinnessjukhus, äger han att därom göra anmälan
hos domstolen, som äger förordna, att den tilltalade skall intagas å ett
statens sinnessjukhus. Vidare stadgas i sistnämnda lagrum, att domstolen
ej må utan medgivande av den tilltalade meddela dylikt förordnande, med
mindre å brottet kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid. Enligt motiven är detta stadgande att så förstå, att
intagning utan samtycke av aen tilltalade ej bör ske, därest visserligen
högre straff än böter ingår i straffsatsen men det åtalade brottet likväl
enligt domstolens åsikt bör förskylla allenast bötesstraff.

I hittills gällanoe bestämmelser örn intagning för observation å hospital
är icke särskilt uttalat, huruvida de hava avseende endast på häktade
eller även på tilltalade, som vistas på fri fot. Körande denna fråga aniöres
i det av tillkallade sakkunniga år 1923 avgivna betänkandet med förslag
till lag örn vård av sinnessjuka m. m. (sid. 233) följande: ”Då medicinalstyrelsen
var oviss örn sin befogenhet i detta avseende, under ställde

den — med anledning av ett fall, där dess yttrande infordrats rörande
en tilltalad, som vistades på fri fot, men detta yttrande icke kunde

avgivas på grundval av det föreliggande läkarbetyget, vilket utfärdats
efter ett kort besök bos den tilltalade, som därvid vägrat låta undersöka
sig — i underdånig skrivelse den 6 maj 1895 Kungl. Marits prövning, på
vilket sätt den undersökning av läkare skulle kunna åstadkommas, som
erfordrades, innan styrelsen kunde avgiva det av vederbörande myndighet
infordrade utlåtandet rörande personens i fråga sinnesbeskaffenhet.
Genom ecklesiastikdepartementets ämbetsskrivelse den 17 maj 1895 erhölls
det besked, att den gjorda framställningen icke föranledde till vidare yttrande
än att vederbörande ägde ställa sig till efterrättelse gällande föreskrifter
örn intagning på hospital av personer, vilkas sinnesbeskaffenhet,
till följd av offentlig myndighets beslut, skall för rättsmedicinska frågors
besvarande närmare undersökas, därest sådan undersökning prövas böra
å hospital äga ram. Denna departementsskrivelse har ansetts utgöra ett
prejudikat i den riktningen, att medicinalstyrelsen äger att för rättspsykiatrisk
undersökning förordna örn intagning å hospital jämväl av tilltalad,
som vistas å fri fot. Så har också upprepade gånger skett.”

Vad förevarande fall beträffar, vill jag ej göra gällande, att klaganden
vid brottets begående varit otillräknelig eller förminskat tillräknelig samt
att utslaget på denna grund är oriktigt, ehuru mycket synes mig tyda
härpå. Såsom jag i det föregående redan omnämnt, har medicinalstyrelsen
icke ansett sig kunna, utan att klaganden bleve föremål för personlig
observation och undersökning av sakkunnig läkare, göra ett bestämt uttalande
angående hennes sinnesbeskaffenhet vid brottets begående. Styrelsen
har emellertid ansett, att anledning funnits att misstänka, att psykisk
abnormitet hos henne förelegat vid tiden för brottets förövande.

Såväl klagandens egna uppgifter vid polisförhöret som intendenten Hallgrens
utredning giva enligt min uppfattning ett starkt stöd för antagandet,
att klaganden vid brottets förövande varit otillräknelig eller i varje
fall förminskat tillräknelig. Klagandens hänvändelser till olika advokater
i den ifrågavarande testamentsangelägenheten utgöra ett påtagligt indicium
på att hon i berörda hänseende behärskats av en fix idé. Jag vill i
detta sammanhang allenast erinra örn, att advokaten Löfgren ansett att,
ehuru saken varit fantastisk, klaganden dock varit i god tro i sina uppgifter
örn ”arvet”, samt att advokaten Settman berättat, att klaganden i
brev till hans firma föreslagit, att de skulle gå i författning örn att uppgräva
den ifrågavarande prästmannens lik, ”så skulle de nog finna testamentet
vid hans hjärta”, ävensom att Settman av klagandens korrespondens
fått den uppfattningen, att hon varit litet ”virrig”. Dessa omständigheter,
sammanställda med den i polisförhörsprotokollet förekommande anteckningen,
att den tilltalades uppgifter örn sin förbindelse med nämnda
prästman och arvet alltigenom givit intryck av att det hela endast vore
en sjuklig idé från hennes sida, hava enligt min mening ovillkorligen på / -

kallat, att, innan klaganden ådömdes frihetsstraff, läkarutlåtande angående
hennes sinnesbeskaffenhet vid hrottets begående infordrats. Då häradsrätten
emellertid underlåtit att vidtaga en dylik åtgärd, har häradsrätten
jämväl i detta hänseende gjort sig skyldig till försummelse.

Såsom Bergenholtz i sin förklaring framhållit, kan det mången gång
vala vanskligt att bedöma, huruvida utlåtande angående en tilltalads sinnesbeskaffenhet
bör infordras eller ej. Ur rättssäkerhetens synpunkt är
otvivelaktigt riktigast att i tveksamma fall vidtaga dylik åtgärd. I förevarande
mål synes mig någon tvekan icke kunnat råda angående nödvändigheten
av en undersökning av klagandens sinnesbeskaffenhet. Vad Bergenholtz
till sitt försvar anfört finner jag ej förtjäna avseende. Att rådhusrätten
i Köping år 1926 dömt klaganden till ansvar för två likartade
brott utan att vidtaga någon åtgärd för undersökning av hennes sinnesbeskaffenhet
saknar i förevarande fall all betydelse. Förutom den omständigheten,
att rådhusrätten allenast ådömt klaganden bötesstraff, vill jag
framhålla dels att en sinnessjukdom ofta tilltager med åren och dels att i
det vid rådhusrätten handlagda målet icke funnits ovan berörda upplysningar
örn klagandens hänvändelser till olika advokater för utbekommande
av det omtalade ”arvet”.

Handläggningen av ifrågavarande mål, för vilken Bergenholtz såsom
häradsrättens ordförande var ansvarig, företedde sålunda i flera hänseenden
felaktigheter av den beskaffenhet, att de ej kunde undgå min beivran.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa Bergenholtz under åtal
föi tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Genom advokatfiskalens försorg borde, såvitt möjligt, tillfälle beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och borde av henne framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Göta hovrätt, där klaganden erhöll tillfälle att yttra sig i målet men icke
förde någon talan, yttrade i utslag den 9 april 1931 följande:

Enär häradsrätten förfarit felaktigt därutinnan, att häradsrätten genom
sitt i målet meddelade utslag fällt klaganden till ansvar för brott, å vilket
straffarbete enligt lag följa kunnat, utan att klaganden personligen svarat
i målet, samt Bergenholtz, som vid utslagets avkunnande tjänstgjort såsom
häradsrättens ordförande, vore för berörda felaktighet ansvarig, men
vad i övrigt mot Bergenholtz i målet förekommit icke vore av beskaffenhet
att för honom föranleda ansvar, prövade hovrätten lagligt på det sätt
bifalla advokatfiskalens mot Bergenholtz förda talan, att hovrätten jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen dömde Bergenholtz att för det fel i domareämbetets
utövning, till vilket han sålunda gjort sig skyldig, höta 75 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Felaktigt förfarande av landsfiskal i utmätningsärende.

I en hit ingiven klagoskrift anförde borgmästaren H. Brändström
klagomål i olika avseenden mot landsfiskalen i Bjurholms distrikt H.
Andersson för handläggningen av ett utmätningsärende. I nedannämnda
hänseenden anförde klaganden bland annat följande:

I egenskap av ombud för trävaruhandlaren A. Broman i Hemberget
hade klaganden till landsfiskalen i Nordmalings distrikt för verkställighet
översänt ett av Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt den
30 december 1926 meddelat utslag, varigenom bröderna Karl Hellman och
Olof Hellman i Norrfors såsom innehavare av handelsbolaget under firma
Bröderna Hellman förpliktats att till Broman utgiva 5,510 kronor 44 öre
jämte ränta och 2,100 kronor i ersättning för rättegångskostnader. Vid
företagen utmätning hade anträffats och utmätts egendom allenast till ett
värde av 1,763 kronor. Sedermera hade klaganden hos landsfiskalen i
Bjurholms distrikt begärt, att till gäldande av återstående fordringsbelopp
enligt samma utslag måtte utmätas bröderna Hellman tillhörig,
inom sistnämnda landsfiskalsdistrikt förvarad lösegendom. Med anledning
därav hade Andersson den 23 mars 1927 utmätt viss lösegendom, som
värderats till sammanlagt 6,470 kronor. Enligt protokollet över denna utmätning
hade såsom vittne vid förrättningen närvarit fjärdingsmannen
E. Isaksson i Bredträsk. Denne hade emellertid såsom svåger till en av
gäldenärerna varit jävig såsom vittne vid utmätningen. Sedan Svea hovrätt,
varest talan mot häradsrättens utslag fullföljts, i meddelad dom
fastställt samma utslag och därjämte förpliktat bröderna Hellman att
ersätta Broman kostnaderna å målet i hovrätten med 100 kronor jämte
domslösen, hade klaganden den 8 februari 1928 till Andersson översänt
hovrättens dom med begäran örn fortsatt verkställighet. I februari månad
1930 hade Kungl. Majit fastställt hovrättens dom, och hade klaganden
efter mottagandet av Kungl. Maj:ts dom översänt denna till Andersson.
Vid av Andersson därefter förrättad auktion å den utmätta egendomen
hade denna inbragt allenast 2,582 kronor 12 öre. Såvitt för klaganden tillgängliga
handlingar utvisade, hade Andersson efter utmätningen den 23
mars 1927 intill dagen för auktionen ej ägnat utmätningsärendet någon
uppmärksamhet och ej ens med anledning av mottagandet av hovrättens
dom gjort något försök att uttaga den av hovrätten utdömda kostnadsersättningen.
Sedan klaganden i brev till Andersson framställt anmärkningar
beträffande såväl sistnämnda förhållande som flera andra omständigheter,
däribland att Andersson vid utmätningen den 23 mars 1927 icke
skulle hava medhaft ojävigt vittne, hade Andersson i skrivelse till klaganden
meddelat dels att vid sistnämnda förrättning såsom vittne närvarit
jämväl annan person än Isaksson, ehuru detta av misstag ej blivit

antecknat i det klaganden tillsända protokollsutdraget, dels ock att Andersson
den 24 mars 1928 gjort utmätning lör verkställighet av hovrättens
dom, varvid, då ingen annan utmätningsbar lös egendom än den redan
förut utmätta kunnat anträffas, denna tagits i mät jämväl för de av hovrätten
utdömda kostnaderna. Då klaganden redan, innan ärendet slutredovisats,
rekvirerat och erhållit ett protokollsutdrag rörande utmätningen
den 23 mars 1927 och ej heller i detta utdrag vore antecknat annat vittne
än Isaksson, syntes Anderssons uppgift därom icke utan vidare böra godtagas.
Vad anginge Anderssons uppgift örn det på grund av hovrättsdomen
verkställda utmätningsförsöket, så förefölle jämväl denna uppgift
osannolik, då Andersson vid ärendets redovisning icke debiterat någon
ersättning för ett dylikt utmätningsförsök. Örn verkligen utmätningsförsök
gjorts, hade Andersson hort underrätta klaganden örn resultatet
därav, i vilket fall det vore sannolikt, att klaganden, som fått Bromans
fordran på sig överlåten, begärt gäldenärerna i konkurs. Klaganden anhöll,
att jag måtte låta anställa åtal mot Andersson för tjänstefel.

I infordrat yttrande anförde Andersson, bland annat, följande:

Ifrågavarande utmätningsärende hade inkommit till Andersson den 21
mars 1927. Den 23 i samma månad hade Andersson verkställt utmätning
hos bröderna Hellman i närvaro av Isaksson och förre faktorn O. G. Bergvall,
varvid till gäldande av Bromans fordran, som efter tillägg av exekutionskostnaderna
beräknats till 6,309 kronor 51 öre, utmätts viss lösegendom
till ett uppskattat värde av 6,470 kronor. Den 16 februari 1928
hade Andersson för verkställighet bekommit ovanberörda hovrättsdom,
och den 24 mars 1928 hade Andersson för uttagande av vad hovrätten tillerkänt
Broman utöver de av häradsrätten utdömda beloppen verkställt
ytterligare utmätning i den redan förut utmätta egendomen. Någon annan
bröderna Hellman tillhörig lösegendom hade vid denna tid icke funnits
inom Bjurholms distrikt. Den 24 februari 1930 hade Kungl. Maj:ts dom i
målet ingivits till Andersson, varefter Andersson den 17 mars 1930 förrättat
auktion å det utmätta godset. För detsamma hade influtit 2,582 kronor
12 öre, varav 165 kronor 34 öre åtgått till gäldande av exekutionskostnaderna.
Såsom Andersson förut berört hade vid utmätningen den 23
mars 1927 även Bergvall närvarit. Dennes ojävighet vore obestridlig. Att
Andersson ej infört Bergvalls namn i utmätningsprotokollet kunde förefalla
egendomligt men förklarades därav, att Andersson ansett det ligga
närmast till hands att angiva den vid förrättningen närvarande fjärdingsmannen,
Isaksson, såsom vittne, allrahelst som Andersson icke haft kännedom
örn svågerlaget mellan Isaksson och den ene gäldenären. Beträffande
klagandens anmärkning, att Andersson icke underrättat honom örn
resultatet av utmätningen den 24 mars 1928, ville Andersson framhålla,
att han icke ansett sig hava anledning underrätta klaganden därom, enär

utmätningen på det sätt givit positivt resultat, att överskottsvärdet från
den tidigare utmätningen utnyttjats. Andersson hemställde, att klagomålen
icke måtte föranleda någon min vidare åtgärd.

Vid yttrandet voro fogade dels ett av Bergvall den 15 juli 1930 avgivet
intyg av innehåll, att Bergvall på anmodan av Andersson närvarit vid
ifrågakomna utmätning den 23 mars 1927, och dels utdrag av landsiiskalens
i Bjurholms distrikt dagbok i utsökningsmål rörande förevarande
utmätningsärende.

Enligt dagboksutdraget hade utmätningsärendet —• nr 10 för år 1927 —
anhängiggjorts hos landsfiskalen den 21 mars 1927. Fordringsbeloppet
hade i kolumn 6 angivits till 5,510 kronor 44 öre jämte ränta samt 2,100
kronor i expenser. I kolumn 8 saknades anteckning örn förrättningskostnaderna.
I kolumn 9 förekommo under rubriken ”Förrättningsmannens
åtgärder, hinder för verkställigheten, medel, som influtit, samt av annan
rättsägande framställt betalnings- eller förmånsrättsanspråk” följande
anteckningar: ”21/s 27 und. i rek. brev till fjm. Grundström för att delg.
Bröderna Hellman; 23/a utm. av lös egendom; utsi. överklagat; 10/2 28 ink.
Hovrättens utsi., varigenom Häradsrättens utsi. fastställts; Hovrättens
utsi. överklagat; 24/s 28 utm. av tidigare utmätt egendom; 24/2 30 ink. Kungl.
Maj:ts dom i ärendet; exekutiv auktion utsatt till 17Is 30. Vid auktionen
inflöt dels kontant 582:12, varjämte en revers å 2000 kr. inropades av borgmästaren
Hilding Brändström; å vilken sökanden Broman överlåtit sin
fordran hos gäldenärerna. Sedan exek.kostn., 165:34, avdragits från influtna
582:12, återstod kr. 416: 78; redovisades d. 20/3 30 till förenämnde
Brändström.” Ärendet var icke i kolumn 10 avfört ur dagboken. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Därest Bergvalls
intyg vore riktigt, syntes frågan, huruvida Andersson vid utmätningen
den 23 mars 1927 medhaft o jävigt vittne, numera böra besvaras
jakande, varför klaganden icke hade anledning att vidare uppehålla sig
vid denna del av klagomålen. I det av Andersson till mig överlämnade
dagboksutdraget funnes antecknat, att utmätningsförrättning verkställts
i mars 1928. Nu inträffade emellertid det egendomliga förhållandet, att i
de utdrag, Andersson jämlikt 9 § utsökningslagen insänt till K. B. i Västerbottens
län, icke förekomme någon anteckning därom förrän i de utdrag,
som insänts för mars och april månader 1930. Denna anteckning i dagboken
torde sålunda hava verkställts först omkring två år efter den dag,
då utmätningen skulle hava verkställts, och först efter det klaganden hos
Andersson förfrågat sig örn dennes åtgöranden i anledning av översändandet
av hovrättens dom. Klaganden ville vidare påpeka, att Andersson
i kolumn 6 i dagboken antecknat hela det genom häradsrättens utslag utdömda
kapitalbeloppet och det kostnadsbelopp, som häradsrätten utdömt,
men däremot icke utsatt något belopp för ränta. Enligt klagandens me -

ning hade hort antecknas, att utmätning begärts allenast för den del av
det utdömda beloppet, som överstigit 1,763 kronor. Örn det belopp, variöi
verkställighet begärts vid översändandet av hovrättens dom, funnes icke
någon som helst anteckning, vilket syntes tala för, att Andersson förbisett,
att klaganden vid hovrättsdomens översändande uttryckligen angivit,
att översändandet skedde för fortsatt verkställighet. I ett av de till K. B.
insända dagboksutdragen angåves utmätningsförsök vara verkställt den
24 mars 1928, i ett annat den 24 mars 1929. Under rubriken ”Avförda belopp
’ hade i ett till K. B. insänt dagboksutdrag såsom utbetalda till fordringsägare
upptagits 416 kronor 78 öre i stället för 2,416 kronor 78 öre.
Under samma rubrik angåves 7,193 kronor 66 öre vara avförda till följd
av hinder för verkställighet. Denna siffra hade tillkommit utan hänsynstagande
till att verkställighet icke begärts för hela det av häradsrätten
utdömda beloppet eller till det av hovrätten utdömda beloppet. Noggrant
och ordentligt förd syntes dagboken icke vara. Efter vad som förekommit
ansåge klaganden allt större skäl tala för, att Anderssons uppgift örn utmätningen
i mars 1928 icke borde utan vidare undersökning lämnas tilltro.

Vid påminnelserna var bland annat fogat ett så lydande intyg:

”Att i av landsfiskalen i Bjurholms distrikt hit insänt utdrag av utsökningsdagbok,
avseende mars och april månader 1930, beträffande ärendet
nr 10/1927 mellan Ad. Broman i Hemberget, å ena, och Handelsbolaget
Bröderna Hellman i Norrfors, å andra sidan, finnes anteckning därom,
att den 24 mars 1928 företagits utmätning av tidigare utmätt egendom, att
i dagboksutdraget, avseende maj och juni månader 1930, icke återfinnes
anteckning örn sistnämnda dag skedd utmätning, varemot förekommer
anteckning örn den 24 mars 1929 verkställd utmätning, samt att i dagboksutdragen
för tiden från och med mars månad 1928 till och med februari
månad 1930 icke förekommer anteckning örn vare sig den 24 mars
1928 eller den 24 mars 1929 i berörda ärende verkställd utmätning; betygar
Umeå i landskansliet den 26 augusti 1930. På tjänstens vägnar: G. Wik.”

På anmodan av mig lät därefter K. B. i Västerbottens län genom landsfogden
i länet verkställa utredning i ärendet, varefter K. B. inkom därmed
ävensom med eget utlåtande.

Vid den av landsfogden verkställda utredningen förekom bland annat
följande.

Andersson berättade vid med honom anställt förhör: Den 16 februari
1928 hade Andersson från klaganden för fortsatt verkställighet erhållit
Svea hovrätts i handlingarna omförmälda dom, och den 24 nästföljande
mars hade Andersson, åtföljd av hos honom anställde kontorsskrivare:!
I Pålsson såsom vittne, inställt sig i Norrfors och förrättat utmätning i
anledning av domen. Vid förrättningen, därvid gäldenären Olof Hellman
närvarit, hade utmätts samma gods som vid utmätningen den 23 mars

1927. Angående utmätningen den 24 mars 1928 hade Andersson gjort
anteckning å hovrättsdomen, men däremot hade Andersson, enligt vad han
sedermera upptäckt, glömt att därom göra vederbörlig anteckning i utsökningsdagboken.
Först i april månad 1930, troligen i anledning av att
Andersson då från klaganden erhållit en skrivelse, vari denne påstått, att
Andersson icke ägnat hovrättsdomens översändande någon uppmärksamhet,
hade Andersson upptäckt, att anteckningen i dagboken uteglömts.
Andersson hade då verkställt anteckningen i dagboken.

I sammanhang därmed företedde Andersson lör landsfogden ifrågavarande
hovrättsdom, varå fanns tecknat bevis rörande den av Andersson
uppgivna utmätningen den 24 mars 1928.

Vid granskning av den av landsfiskalen i Bjurholms distrikt förda dagboken
i utsökningsmål fanns beträffande ovannämnda utsökningsärende
antecknat följande: ”2iU 28 utm. av tidigare utmätt egendom.”

Vidare uppgav Andersson, att han i utmätningsprotokoll alltid gjort
anteckning örn storleken av utmätningskostnaderna. Däremot hade
Andersson ej alltid i utsökningsdagboken verkställt motsvarande anteckning.
Anledningen till att Andersson icke debiterat klaganden någon kostnad
för utmätningen den 24 mars 1928 hade varit, att Andersson verkställt
utmätningen under en resa till Umeå och därför ej haft någon särskild
kostnad i anledning av utmätningen.

Pålsson vitsordade på fråga, att han på anmodan av Andersson närvarit
såsom vittne vid ovannämnda utmätningsförrättning den 24 mars 1928.

Det upplystes av såväl Andersson som Pålsson, att Andersson varit gift
med en syster till Pålssons fader.

På fråga, huruvida Andersson icke ansett, att ifrågavarande svågerlag
mellan honom och Pålsson utgjort jäv för den sistnämnde att biträda som
vittne vid utmätningen, förklarade Andersson, att enligt hans förmenande
något dylikt jäv ej förelegat.

Isaksson uppgav, att han och Bergvall varit närvarande vid utmätningen
den 23 mars 1927 såsom vittnen och värderingsman.

Bergvall berättade, att han på anmodan av Andersson närvarit såsom
vittne och värderingsman vid den utmätning, som Andersson verkställt
hos bröderna Hellman på grund av ovanberörda utslag den 30 december
1926. Dock kunde Bergvall icke numera erinra sig, att utmätningen ägt
rum just den 23 mars 1927.

Olof Hellman uppgav, att Andersson, åtföljd av Pålsson, vid något tillfälle
vintern 1928 avlagt besök i Norrfors och verkställt utmätning på
grund av ifrågavarande hovrättsdom. I

I ett till K. B. avgivet utlåtande anförde landsfogden C. O. Linnell, att
det genom Pålssons och Olof Hellmans uppgifter syntes styrkt, att Andersson
den 24 mars 1928 inställt sig hos utmätningsgäldenärerna för verk -

ställande av utmätning på grund av hovrättsdomen. Emellertid syntes
Pålsson hava varit jävig att vid utmätningsförrättningen biträda såsom
vittne.

I det till mig avgivna utlåtandet anförde K. B., att Andersson vid handläggningen
av ifrågakomna utmätningsärende i vissa avseenden gjort sig
skyldig till fel eller försummelse, som borde bliva föremål för K. B:s åtgärd
jämlikt 30 § landsliskalsinstruktionen.

Klaganden inkom med ytterligare en skrift.

Vid prövning av ärendet fann jag utrett dels att Andersson åsidosatt
bestämmelsen i 7 § utsökningslagen därigenom, att han försummat tillse,
att det vittne, som åtföljt honom vid utmätningsförrättningen den 24
mars 1928, varit ojävigt, dels ock att Andersson gjort sig skyldig till försummelse
i fråga örn förandet av dagboken i utsökningsmål. För den
åtgärd, som K. B. i anledning av berörda förhållanden kunde finna påkallad
jämlikt 10 § utsökningslagen, överlämnade jag därför handlingarna
i ärendet till K. B. under erinran, att jag funnit klagomålen i övriga delar
icke föranleda något mitt vidare ingripande.

Hos K. B. bade arbetaren H. Arvidsson i Västerås i Bjurholms socken
anmält Andersson för ytterligare tjänstefel, bestående däri, att Andersson
den 4 oktober 1930 i Bjurholms kyrkoby utan laga skäl anhållit och i förvaringsarrest
därstädes insatt Arvidsson. På grund därav uppdrog K. B.
åt landsfogden i länet att ställa Andersson under åtal vid domstol för
såväl nyss nämnda tjänstefel som de av mig påtalade förseelserna.

Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt, där åtal mot Anders- ''
son därefter anhängiggjördes, yttrade i utslag den 10 april 1931 följande:

Enär Andersson vidgått och i målet i övrigt blivit utrett, att Andersson
dels vid utmätningstillfället den 24 mars 1928 haft med sig såsom vittne
kontorsskrivaren Pålsson, vilken vore brorson till Anderssons numera
avlidna hustru och sålunda vid förrättningen varit jävig, dels vid förande
av dagbok i utsökningsmål underlåtit att ej mindre, på sätt i målet framkommit,
i visst utmätningsärende i vederbörlig ordning göra anteckning
örn verkställd utmätning, än även i flera fall i dagboken upptaga
förrättningskostnaderna, dels ock den 4 oktober 1930 i Bjurholms kyrkoby
utan laga skäl anhållit och i förvaringsarresten därstädes insatt Arvidsson,
prövade häradsrätten lagligt döma Andersson att böta dels jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen för envar av förstnämnda båda förseelser
20 kronor, dels jämlikt 15 kap. 22 § strafflagen för det rättsstridiga frihetsberövandet
75 kronor, dels ock jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen för
det genom sistnämnda förfarande ådagalagda oförstånd i tjänsten jämväl
75 kronor eller sålunda tillhopa 190 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

12. Uttagande av för hög avgift för intyg enligt § 15 mom. 1 e) i
kungl, förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon samt underlåtenhet
att belägga intygen med stämpel.

I vissa till mig insända artiklar i tidningen Norrskensflamman för den 14

och den 19 mars 1930 påtalades — jämte annat, som jag fann icke böra föranleda
någon min vidare åtgärd — att stadsfiskalen i Luleå E. Hallberg vid
utfärdande av s. k. nykterhetsintyg åt automobilförare betingade sig för
hög ersättning. I tidningen för den 14 mars 1930 anfördes härom bland
annat: Det bade varit ett allmänt klagomål bland automobilägare och
chaufförer över att Hallberg tillgodogjorde sig oskäligt stor ersättning
för utfärdande av intyg, som folk måste förskaffa sig för erhållande av
körkort. Under det att myndigheterna på andra platser betingade sig
2 kronor 50 öre för ett nykterhetsintyg, toge Hallberg 5 kronor för ett sådant.
När exempelvis landsfiskal utfärdade ett dylikt intyg, åsattes detsamma
stämpel å 1 krona och lösen med 1 krona 50 öre. Hallberg stämpelbelade
aldrig dessa intyg utan stoppade bela det åsätta beloppet, 5 kronor,
i egen ficka. När Hallberg vore ledig, betingade sig bans ställföreträdare
endast 2 kronor 50 öre för ett nykterhetsintyg. Att Hallberg betraktade
utfärdandet av dessa intyg såsom en tjänstebandling framginge dels därav
att de utfärdades å bans tjänstetid och dels av att intygen vore utfärdade
å tjänstepapper, åtryckta ”Luleå stad. Stadsliskalen” och underskrivna
”Luleå i stadsfiskalskontoret”, datum och årtal samt stadsfiskalens
namnunderskrift.

Sedan jag låtit genom min expedition anmana redaktionen för ifrågavarande
tidning att till mig översända de bevis, som densamma enligt uppgift
i tidningsartiklarna skulle innehava angående ifrågavarande förhållanden,
överlämnade redaktören E. Thamsten med skrivelse den 1 april
1930 följande handlingar, nämligen:

1) avskrift av ett av S. Bäckström i Luleå den 17 februari 1930 utfärdat
intyg, vari han förklarade sig beredd att med ed bestyrka, att han erlagt
5 kronor till Hallberg för ett nykterhetsintyg, vilket denne å tjänstens
vägnar utfärdat på Bäckströms begäran; samt

2) ett intyg av följande lydelse:

”Avskrift.

Luleå stad.

Stadsfiskalen.

På begäran av skorstensfejaren Gustaf Fritiof Köster, född den 10 oktober
1897 i Karlskrona stad samt skriven oell boende i Lulsundet inom Luleå
stad, intygas härmed, att Köster städse gjort sig känd för nykterhet, or -

dentlighet och ett hänsynsfullt uppträdande ävensom att mot honom, såvitt
här förda hrottmålsdiarier och rapportjournaler utvisa, ingen som
helst anledning till anmärkning förekommit. Luleå i stadsfiskalskontoret
den 9 juni 1928.

Ebbe Hallberg.

Skorstensfejare!! Gustaf Köster p. b.

Rätt avskrivet intyga: Edvin Thamsten. Helmer Holmberg.”

Efter det jag i resolution den 8 april 1980, som kommit Hallberg till
handa den 7 i samma månad, anmodat Hallberg att till mig inkomma med
yttrande, anförde Hallberg i avgiven förklaring bland annat följande:

Enligt § 15 av förordningen den 15 juni 1923 angående motorfordon skulle
den, som gjorde ansökan örn körkort, bland annat ingiva intyg, som kunde
av länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig känd för nykterhet, ordentlighet
och ett hänsynsfullt uppträdande. Såvitt Hallberg kunnat finna,
förekomme ingenstädes i lag och författning någon bestämmelse örn att,
dylikt intyg skulle vara utfärdat av polistjänsteman. Det enda som härutinnan
stadgades vore, såsom nämnts, att intyget skulle kunna av vederbörande
länsstyrelse godtagas. En följd härav vore, att vederbörande körkortsaspirant
hade frihet att vända sig till vem han önskade för dylikt
intygs erhållande. I de fall, Hallberg meddelat dylika intyg, hade han betingat
sig 5 kronor för desamma. Att Hallberg begärt detta belopp berodde
därpå, att Hallberg alltid före intygets utfärdande företagit en
grundlig undersökning beträffande sökandens föregående vandel, huruvida
han varit tilltalad eller straffad för brott, hans förhållande i den allmänna
världen och hans brukande av rusdrycker m. m., med andra ord
en sådan utredning, att Hallberg med trygghet och övertygelse kunnat
giva honom de vitsord, som förordningen förutsatte för körkorts erhållande.
Rörande det förhållande, att Hallberg icke åsatt dessa intyg stämpel,
ville Hallberg framhålla, att det alltid varit Hallbergs uppfattning,
att expeditioner och handlingar, som utfärdades av polisen, icke skulle beläggas
med stämpel. Örn — mot förmodan — så skulle ske, kunde Hallberg
icke finna klarhet uti, till vilken avdelning polisen skulle höra (exempelvis
poliskommissarie, vilken befattning Hallberg även innehade). Då
Hallberg i denna sak vore tveksam, hade han från tiden för mottagandet
av min remissresolution vägrat utfärda dylika intyg. Under åberopande
av vad han sålunda och i övrigt anfört hemställde Hallberg, att jag måtte
låta vid saken bero. I

I avgivna påminnelser anförde Thamsten bland annat:

Det vore allmän regel, att körkortsaspiranterna vände sig till polismyndigheterna
för utfående av nykterhetsintyg. Att även Hallberg, trots sitt

påstående om att körkortsaspirant hade frihet att vända sig till vem han
önskade för dylikt intygs erhållande, vore fullt medveten örn, att ingen
annan än polismyndigheten kunde utfärda intyget, framginge tydligt av
Hallbergs yttrande. Det vore allmänt känt och kunde bestyrkas av dem,
som erhållit nykterhetsintyg, att detsammas utfärdande aldrig föregåtts
av en så omfattande procedur som Hallberg sökte göra gällande för att
motivera den oskäligt höga ersättning, som han betingat sig. Ofta, för att
icke säga i regel, tillginge det så, när någon inställde sig å polisstationen
och hegärde nykterhetsintyg, att Hallberg anmodade någon av poliskonstaplarna
att utskriva formuläret, varefter Hallberg underskreve detsamma
och erhölle 5 kronor. Det kunde hava rört sig örn en procedur, som
tagit en tid av cirka 5 minuter i anspråk, och därtill av Hallbergs redan
betalda tjänstetid. Det missnöje, som allmänt vore rådande på grund av
att Hallberg använde sin tjänsteställning för tillgodoseendet av sin över
drivna närigliet, vore fullt befogat. Genom Hallbergs underlåtenhet att
stämpelbelägga nykterhetsintygen hade säkerligen stora summor under
årens lopp undandragits statskassan.

På min anmodan lät därefter K. B. i Norrbottens län genom landsfogden
R. Bramner verkställa utredning i ärendet och inkom med denna jämte
eget utlåtande.

Vid den av Bramner verkställda undersökningen förekom följande.
Hallberg berättade vid förhör: Hallberg vidhölle vad han i sitt yttrande
anfört rörande nykterhetsintygens utfärdande. De av Hallberg utfärdade
intygen hade uppsatts enligt det formulär, det i handlingarna i avskrift
intagna intyget av den 9 juni 1928 utvisade. Vid utfärdandet av intygen
hade i regel tillgått så, att Hallberg anställt efterforskningar rörande personen
i fråga med ledning av de å stadsfiskalskontoret tillgängliga regist -raturen, nämligen brottmålsdiariet, rapportjournalerna och ett av Hallberg
upplagt folkkortregister. Någon ytterligare undersökning hade icke
förekommit i vidare mån, än att Hallberg ibland även brukat tillspörja
ti llstädesvarande polispersonal, om vederbörande gjort sig känd för nykterhet
etc. Dock hade klällberg i fråga örn järnvägstjänstemän plägat inhämta
erforderliga upplysningar hos vederbörandes närmaste förman,
varjämte han, när personen i fråga haft enskild anställning, i vissa fall
hört sig för hos hans arbetsgivare. Givetvis bade också undersökningen,
då intyget avsett exempelvis nyinflyttad person, måst bliva jämförelsevis
vidlyftig. Sedan Hallberg på sätt, han nu nämnt, övertygat sig örn, att
någon anledning till anmärkning mot vederbörandes vandel i de hänseenden,
det begärda intyget avsåge, icke förefunnes, hade han utfärdat detsamma.
Det av Hallberg omnämnda förfaringssättet vid intygens utfärdande
hade dock endast gällt för honom mer eller mindre okända perso -

0 — justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

ner. I de fall, då Hallberg känt vederbörande och redan förut vetat, att
denne uppfyllde kraven i fråga, hade intyg utfärdats utan någon föregående
undersökning. Hallberg hade alltefter omständigheterna verkställt
efterforskningar i diarier, journaler och dylikt antingen på egen hand
eller, i mer eller mindre utsträckning, med biträde av tillstädesvarande
polispersonal. Dock hade personalen ej i regel varit honom behjälplig,
utan endast vid sådana tillfällen, då vederbörande önskat omedelbart er
hålla det begärda intyget. Hallberg hade i regel själv brukat uppsätta de
intyg, han utfärdat. Vid något tillfälle hade hänt, att en person, medan
Hallberg varit frånvarande, infunnit sig å polisstationen och anhållit örn
nykterhetsintyg, och att någon bland personalen då utskrivit intyget.
Detta hade sedan underskrivits av Hallberg, men först sedan han på varl
ligt sätt genomgått diarierna. För utfärdandet av ett nykterhetsintyg
hade i vanliga fall, d. v. s. då undersökning i diarierna förekommit, åtgått
åtminstone en kvarts timme, ibland till och med en halv timme och
därutöver och i vissa fall, då undersökningen omfattat även äldre årgångar
av rapport journalen, ännu längre tid. Endast i de fall, då intyget
kunnat utan vidare utfärdas, hade åtgått kortare tid. Hallberg ville i detta
sammanhang påpeka, att han alltid varit mycket samvetsgrann i avseende
å utfärdandet av nykterhetsintyg och att av alla de personer, åt vilka han
utfärdat dylika intyg, endast tre fått sina körkort indragna på grund av
onykterhet. Intygen hade alltid utfärdats å tjänsterummet och i regel under
expeditionstid, men även under annan tid och ej sällan under kvällar
eller helgdagar. Hallberg hade i regel för varje av honom utfärdat nykterhetsintyg
begärt och uppburit ersättning med 5 kronor, men åtminstone
en fjärdedel av intygen hade med hänsyn till vederbörandes medellöshet
eller av annan anledning av Hallberg utfärdats avgiftsfritt. Intygen i
fråga hade alltid nedskrivits å pappersark, varå funnits tryckt ”Luleå
stad Stadsfiskalen” och underskrivits ”Luleå i stadsfiskalskontoret (da
turn)”, men ville Hallberg framhålla, att han för sin del icke kunde finna,
att intygen på grund av dessa omständigheter tillika med det förhållande,
att de utfärdats å tjänsterummet, vore att anse såsom utfärdade å tjänstens
vägnar. Under tiden från och med ingången av år 1924 intill den 7
april 1930 hade till personer, som hos stadsfiskalen anhållit örn nykterhetsintyg,
dylika utfärdats dels av Hallberg och dels av hans vikarier i
tjänsten. Av de intyg, som sålunda utfärdats, hade omkring en tiondedel
utfärdats av vikarie. Samtliga de av Hallberg utfärdade intygen hade ut
lämnats utan att hava belagts med stämpel. Av intygen i fråga hade ali
tid tagits kopior, vilka förvarats genom att inhäftas tillsammans med från
stadsfiskalen utgående skrivelser.

Jämlikt av Braume!- verkställd undersökning hade följande antal nykterhetsintyg
utfärdats av Hallberg:

År 1924 ...................................... 32

» 1925 ...................................... 20

» 1926 ...................................... 33

» 1927 ...................................... 42

» 1928 ...................................... 87

» 1929 ...................................... 75

» 1930 (till 7It) .............................. 9

298

Kriminalkonstapeln K. E. Fransson uppgav vid förhör: Ben av Hallberg
vid nykterlietsintygs utfärdande företagna undersökningen hade enligt
Franssons uppfattning alltid varit mycket samvetsgrann. Intyg hade
aldrig utan föregående undersökning utfärdats i annat fall, än då vederbörande
varit för Hallberg känd samt uppfyllt de krav, som vore stipulerade.
Vad anginge nyinflyttade, hade stundom hänt, att vederbörande
måst infinna sig en påföljande dag, för att erforderliga och tillförlitliga
upplysningar örn honom skulle kunna inhämtas. Huruvida intygen i regel
utfärdats under expeditionstid, visste ej Fransson, men detta hade åtminstone
ofta varit fallet. Fransson hade iakttagit, att personer erhållit
intyg avgiftsfritt, men i vilken utsträckning det skett, kunde han ej säga.
I övrigt vitsordade Fransson i väsentliga delar Hallbergs vid förhöret avgivna
berättelse. Fransson vitsordade jämväl Hallbergs uppgift, att av
de utav stadsfiskalen utfärdade intygen alltid tagits kopior, som sedan
förvarats inhäftade tillsammans med stadsfiskalens utgående skrivelser.

K. B. yttrade i sitt utlåtande bland annat:

Hinder hade näppeligen mött för Hallberg att i egenskap av privatperson
emot uppgiven ersättning utfärda nykterhetsintyg. Då Hallberg givit
intygen en form, som närmast gåve dem utseende av handlingar utfärdade
i hans tjänst såsom stadsfiskal, syntes han hava hort samtidigt tilllämpa
expeditionslösen- och stämpelförfattningarna. Huruvida lian genom
uraktlåtenhet därutinnan gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att skäligen höra föranleda ansvar tillhörde icke K. B:s bedömande.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Norrbottens
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Hallberg. I en för åkla
garell utfärdad instruktion anförde jag följande:

Såsom i det föregående redan är berört, stadgades i § 15 morn. 1 av
kungl, förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon, att elev, som under
gått godkänd prövning inför besiktningsman, hade för erhållande av körkort
att insända ansökan därom till vederbörande länsstyrelse samt därvid
foga bland annat intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas, att sö

leanden gjort sig känd för nykterhet, ordentlighet och ett hänsynsfullt
uppträdande. Enligt motiven till detta stadgande borde allenast den, som
av fullt vederhäftiga och trovärdiga personer intygades vara fullt pålitlig
vid bruket av rusdrycker, tilldelas körkort. Körande tillämpningen av
stadgandet anförde 1927 års motorfordonssakkunniga i sitt den 31 juli 1929
dagtecknade betänkande med förslag till förordning örn motorfordon m. m.
följande: De föreskrifter, som 1923 års förordning örn motorfordon innehölle
i detta avseende, hade icke visat sig tillfredsställande. Intyg örn nyk
terhet, ordentlighet och hänsynsfullt uppträdande kunde så gott som vem
som helst prestera, och detta av personer, vilkas trovärdighet länsstyrelsen
saknade anledning att betvivla. Få vore de, vilka ville utsätta sig för
det obehag, som givetvis vore förenat med att neka en vän eller granne
ett dylikt intyg. De sakkunniga hade sig bekant fall, då personer, vilka
vid flera tillfällen gjort sig saker till ansvar för fylleri, det oaktat kun
nät förskaffa sig nykterlietsintyg, som av vederbörande länsstyrelse godtagits.
Förslag åsyftande en bättre sakernas ordning än vad med dåva
rande bestämmelser kunde åstadkommas hade framkommit från flera håll.
Enligt de sakkunnigas mening vore för åstadkommande av tillförlitlig
utredning örn sökandes nykterhets- och andra personliga förhållanden
polismyndigheterna bäst skickade. Redan tillämpades inom vissa län det
systemet, att såsom regel endast nykterhets- och ordentlighetsintyg utfärdat
av polismyndigheten i vederbörandes hemort godtoges. Med detta
system hade, enligt vad som uppgivits, möjligheten för länsstyrelse att erhålla
tillförlitliga upplysningar örn körkortssökande väsentligt ökats. De
sakkunniga föresloge alltså, att i stället för det dåvarande nykterhets- och
ordentlighetsintyget skulle företes intyg av polismyndigheten å den eller
de orter inom riket, varest sökande under de senaste två åren varit mantalsskriven,
att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att
han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde anses
olämplig som förare av automobil.

I det förslag till motorfordonsförordning, som av Kungl. Majit underställdes
1930 års riksdag, följdes sakkunnigförslaget icke i denna del utan
förordades en modifierad anordning av den ditintills gällande. Andra lagutskottet
anslöt sig emellertid i sitt utlåtande till de sakkunnigas uppfattning,
att polismyndighet vore bäst skickad att åstadkomma en tillförlitlig
utredning örn sökandes nykterhets- och andra personliga förhållanden.
Utskottet anförde vidare: Med ordet polismyndighet avsåges enligt
förslaget för Stockholm Ö. Ä., för annan stad, där poliskammare funnes,
denna, för övriga städer magistrat eller, där sådan ej funnes, stadsstyrelse
och för landet polischefen i orten. Lämpligheten att betunga vissa av dessi!
myndigheter med ifrågavarande uppdrag kunde ifrågasättas. Utskottet
holle därför före, att utfärdande av ifrågavarande intyg i stället borde
åläggas, i Stockholm vederbörande poliskommissarie, i annan stad polis -

mästare, där sådan funnes, men eljest stadsfiskal eller, örn stadsfiskal \oie
befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast under
polischefen hade inseende över polisväsendet samt på landet polischefen i
orten. Intyg, varom här vore fråga, torde böra utfärdas kostnadsfritt.

Riksdagen biträdde utskottets hemställan.

I överensstämmelse härmed är numera i 14 och 15 §§ av Kungl. Maj:b''
motorfordonsförordning den 20 juni 1930 såsom villkor för erhållande av
körkort stadgat, att sökanden skall förete intyg av polismyndigheten å
den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste två åren
varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt
ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke
kan anses olämplig såsom förare av motorfordon. Dylikt intyg skall utfärdas
i Stockholm av vederbörande poliskommissarie, i annan stad, där
polismästare finnes, av denne, i övriga städer av stadsfiskal eller, örn
stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet, av den som
närmast under polischefen har inseende över polisväsendet. Intyget äi
avgiftsfritt.

Angående den praxis, som före nu gällande motorfordonsförordnings
tillkomst tillämpats av K. B. i Norrbottens län vid prövning av ansökningar
örn erhållande av körkort, har t. f. landssekreteraren R. Sundberg
anfört: K. B. hade icke uppställt såsom fordran, att ifrågavarande intyg
skulle vara utfärdade av polismyndighet, vilket dock i de flesta fall varit
förhållandet. Örn enskilda intygsgivare varit av K. B. kända såsom personer.
på vilkas omdöme och trovärdighet K. B. kunde lita, hade ocks;:
dessas intyg godtagits. Detta hade inträffat i manga fall. Hade åter intygsgivaren
icke varit för K. B. känd eller hade någon omständighet förelegat,
som gjort att K. B. ansett sig icke utan vidare böra taga hans intyg för
gott, hade sökanden fått komplettera handlingarna med nytt nykterhetsintyg,
därvid han i regel hänvisats till polismyndigheten i orten.

Uppenbart är, att nykterhetsintyg, som jämlikt 1923 ars motorfordonsförordning
utfärdats av offentlig myndighet, hos vilken expeditionslösen
äger rum, skolat av denna beläggas med lösen och stämpel jämlikt bestämmelserna
i kungl, förordningarna den 7 december 1883 angående expeditionslösen
och den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, då annat
ej varit stadgat. Eftersom stadsfiskal är att hänföra till myndighet, som
omnämnes i 1 § första avdelningen av respektive förordningar, Itai a\
honom utfärdat nykterhetsintyg skolat såsom annat bevis , som särskilt
utfärdas, beläggas med stämpel av 1 krona och lösen av 1 krona 50 öre.

I förevarande ärende är emellertid utrett, ej mindre att Hallberg allt
sedan den 1 januari 1924, då 1923 års motorfordonsförordning trätt i kraft,
intill den 7 april 1930 såsom ersättning vid utfärdandet av nykterhetsintyg
betingat sig och uppburit för varje intyg ett belopp av :> kronor
utom i vissa fall, då på grund av sökandens medellöshet eller av annan

särskild anledning intyg utfärdats avgiftsfritt, än även att lian underlåtit
att, då så bort ske, belägga av honom utfärdade intyg av dylik beskaffenhet
med stämpel.

Till försvar för sitt handlingssätt har Hallberg gjort gällande, att ifråga
varande intyg av honom utfärdats icke å tjänstens vägnar utan i egen
skap av privatperson. Väl är det, såsom Hallberg anfört, riktigt, att 1923
års förordning icke uppställt såsom ett obetingat villkor, att nykterhetsintyg
skolat för att kunna godtagas av länsstyrelsen vara utfärdat av
myndighet. Men att härav draga den slutsatsen, att Hallberg vid utfärdandet
av dylika intyg icke skulle vara pliktig att iakttaga expeditionslösen-
och stämpelförordningarnas bestämmelser utan äga att betinga sigott
fullständigt godtyckligt arvode, vilket väsentligen överstiger vad statsmakterna
funnit skäligen böra utgå i lösen för intyg i allmänhet, utfär
dadé av till statsförvaltningen hörande myndigheter i städer, är icke försvarligt.
Het torde vara tydligt, att vare sig stadsfiskal varit pliktig eller
icke att på anmodan utfärda nykterhetsintyg, han under inga förhållanden
ägt att vid utfärdandet av dylikt intyg uppbära en expeditionsavgift,
som ej haft lagligt berättigande. Med hänsyn till den omfattning, varl
nykterhetsintyg utfärdats av Hallberg, kan enligt min mening ej råda
den lingaste tvekan därom, att det stora flertalet av de personer, som av
H allhet g erhållit dylika intyg, hänvänt sig till honom i hans egenskap av
stadsfiskal och polistjänsteman. Vidare är utrett, dtt de ifrågavarande intygen
utfärdats med ledning av å stadsfiskalskontoret befintliga tjänstehandlmgar,
nämligen brottmålsdiariet, rapportjournalerna och folkkortregistret,
att det hänt, att då Hallberg icke varit tillstädes å polisstatio
nen, någon av polispersonalen emottagit beställning å nykterhetsintyg
samt utskrivit sådant, varefter Hallberg undertecknat detsamma, att Hall
berg jämväl i andra fall anlitat biträde av i tjänst varande polismän vid
utfärdandet av dylika intyg, samt att intygen alltid utfärdats å tjänste
rummet och i regel under expeditionstid. Den form, som Hallberg givit inH
gen, talar också för att dessa äro att anse såsom utfärdade å tjänstens
vägnar. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, hava intygen skrivits
å papper, varå funnits tryckt ”Luleå stad. Stadsfiskal”, samt undertecknats
Luleå i stadsfiskalskontoret den —”. Därjämte har i överensstämmelse
med 9 § expeditionslösenförordningen å dylikt intyg särskilt
antecknats namnet å den, för vilkens räkning intyget utfärdats. Ytterligare
må erinras, att kopior av de av Hallberg utfärdade nykterhetsinty
gen inhäftats bland andra från stadsf iskalen utgående tjänsteskrivelser.
Vid nu angivna förhållanden finner jag uppenbart såväl att ifrågavarande
intyg varit att betrakta såsom tjänstehandlingar, som ock att Hallberg
insett eller i varje fall med iakttagande av den aktsamhet, som ovill
korligen måste av honom fordras, bort inse denna intygens karaktär.

1 betraktande av den omfattning, vari Hallberg utfärdat nykterhetsintyg,
och storleken av den ersättning, som han i regel betingat sig, fann
jag de tjänstefel, vartill Hallberg sålunda gjort sig skyldig, icke kunna
undgå min beivran. Jag uppdrog därför åt åklagaren, att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Hallberg samt
å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Jag erinrade därvid,
att i den mån berörda tjänstefel vore att hänföra under 25 kap. 17 §
strafflagen, ansvaret vore preskriberat för tid, som läge längre tillbaka än
fem år före stämningens delgivning. Angående ett i viss mån likartat rättsfall
hänvisade jag till J. 0:s ämbetsberättelse till 1895 års riksdag sid. 4 o. f.

Rådhusrätten i Luleå, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 28 september 1931 följande:

Enär genom vad i målet förekommit vore ådagalagt, att Hallberg vid
olika tillfällen från och med ingången av år 1924 intill den 7 april 1980
vid utfärdande av sådana hos honom begärda intyg, örn vilka förmäldes
uti den under angivna tid gällande förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon,
§ 15 mom. l e), betingat sig och uppburit ersättning med 5 kronor
för varje intyg, ty och som vad Hallberg i målet invänt därom, att
han icke utfärdat intygen i sin tjänst såsom stadsfiskal eller poliskommissarie,
med hänsyn till den i målet förebragta utredningen icke förtjänade
avseende, samt Hallberg för de av honom utfärdade intygen rätteligen
bort påföra vederbörande sökande avgift såsom för annat bevis med
2 kronor 50 öre, därav stämpel 1 krona och lösen 1 krona 50 öre, alltså och
då med fästat avseende därå, att intyg enligt åberopade stadgande i förordningen
den 15 juni 1923 örn motorfordon kunnat av annan än myndighet
utfärdas, Hallberg beträffande den gottgörelse i förevarande avseende,
vilken han oriktigt tillgodofört sig, icke förskyllt svårare ansvar än eitel
25 kap. 17 § strafflagen, och vid sådant förhållande frågan örn ansvar ä
Hallberg för felaktigt förfarande före den 15 juni 1926 eller fem år före
delgivning av stämningen i målet jämlikt stadgandet i 5 kap. 15 § strafflagen
förfallit, fördenskull och emedan Hallberg jämväl därutinnan felaktigt
förfarit, att han underlåtit att med stämpel belägga de av honom
under nyss angivna tidrymd utfärdade intygen till ett av Hallberg utan
anmärkning lämnat antal av 239, prövade rådhusrätten rättvist på det
sätt bifalla åklagarens i målet förda talan, att Hallberg dömdes, i förmågo
av 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen jämfört med 4 kap. 3 § samma lag, för
oförstånd i tjänsten att böta 50 kronor.

Rådhusrätten förpliktade Hallberg att till statsverket utgiva 239 kronor,
utgörande gottgörelse efter 1 krona för ettvart av ovan angivna intyg, som
Hallberg underlåtit att med stämpel belägga.

över rådhusrättens utslag har Hallberg anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

13. Åtal mot häradshövding för det han, oaktat förste notarien
redan avgjort ett ärende, ånyo upptagit detta och avkunnat annat

beslut däri.

I en den 24 december 1930 hit inkommen klagoskrift anförde advokaten
K. Lindquist i Karlskrona följande:

Den 18 december 1930 hade klaganden kl. 1,45 e. m. infunnit sig å Östra
härads domsagas kansli i Lyckeby för att enligt fullmakt ingiva en av
lantbrukaren Äng. Carlsson i Hejetorp undertecknad ansökan att bliva
försatt i konkurs. Som konkursdomaren, häradshövdingen J. Bladh, icke
varit tillstädes å kansliet, hade klaganden ingivit ansökningen till förste
notarien i domsagan C. G. Nordin. På begäran av klaganden örn omedelbart
beslut i saken hade Nordin muntligen avkunnat beslut örn Carlssons
försättande i konkurs. Sedan klaganden framhållit, att klaganden under
en längre tid biträtt Carlsson med utredande av hans ekonomiska ställning
och att Carlsson därför uttryckligen påyrkat, att klaganden måtte bliva
förvaltare i hans konkurs, hade Nordin muntligen förordnat klaganden till
förvaltare i densamma enligt 43 § konkurslagen. Då enligt gällande domsagestadga
förste notarie vore behörig att handlägga konkursärenden av
ovan omförmälda slag och enligt praxis i Östra härads domsaga förste
notarie jämväl brukade handlägga dylika ärenden, syntes Nordins ovanberörda
beslut hava varit meddelade i laga ordning. Icke desto mindre
hade följande inträffat. På aftonen samma den 18 december hade klaganden
i telefon uppringt domarekansliet i Lyckeby för att anhålla örn utskrift
så snart som möjligt av sitt förordnande såsom interimsförvaltare.
Som Bladh därvid svarat i telefonen, hade klaganden framfört sitt ärende
till honom. Bladh hade då i synnerligen brysk ton meddelat klaganden,
att Bladh till interimsförvaltare i Carlssons konkurs förordnat advokaten
P. Grönvall i Karlskrona. På klagandens anmärkning, att Nordin
meddelat beslut örn klagandens förordnande till interimsförvaltare i konkursen,
hade klaganden icke erhållit något svar, utan hade Bladh avbrutit
samtalet. Påföljande dag, den 19 december, hade klaganden haft ett
telefonsamtal med Nordin, vilken därvid meddelat, att han omedelbart
efter klagandens besök å domarekansliet uppsatt och å tjänstens vägnar
underskrivit protokoll i de av honom handlagda konkursärendena samt
utlämnat protokollet för utskrift. I samband därmed hade Bladh tagit
del av besluten och därvid uttryckt sin förtrytelse över klagandens förordnande
samt meddelat, att han bomme att förordna Grönvall till interimsförvaltare.
Nordin hade då anmärkt, att han redan meddelat klaganden
muntligt beslut i saken. Vidare hade klaganden erfarit, att Bladh i
konkursdomarens huvudprotokoll bortraderat Nordins namnteckning under
de avkunnade besluten och i stället själv undertecknat desamma samt

i förordnandet av interimsförvaltare överstrukit klagandens namn och
ditskrivit Grönvalls. Fullt konsekvent i sin efterbehandling av ärendena
hade Bladh dock icke varit, ty han hade glömt kungörelsen örn konkursen,
vilken i Blekinge Läns Tidning influtit i av Nordin uppsatt skick och
undertecknad av denne. Av särskilda skäl vore klaganden av den uppfattningen,
att omförmälda åtgärder av Bladh vidtagits i avsikt att skada
klaganden. Det syntes klaganden uppenbart att, om den skedda protokollsändringen
skulle hilva bestämmande för i protokollet behandlade frågor,
detta skulle medföra icke blott en direkt skada för klaganden utan även
ett rubbande av klienternas förtroende för honom. Klaganden hemställde
örn mitt ingripande mot Bladh.

Vid klagoskriften voro i avskrift fogade två utdrag av protokoll i konkursärenden,
hållet inför konkursdomaren i Östra härads domsaga den
18 december 1930, nr 44 och 45. Enligt dessa protokollsutdrag, som voro
undertecknade av Bladh, hade under nr 44 i protokollet Carlsson försatts
i konkurs och under nr 45 Grönvall förordnats att jämlikt 43 § konkurslagen
vara förvaltare i nämnda konkurs.

Därjämte fanns vid klagoskriften fogat ett exemplar av Blekinge Läns
Tidning för den 20 december 1930, i vilken fanns införd en av Nordin på
tjänstens vägnar den 18 i samma månad utfärdad kungörelse rörande
Carlssons försättande i konkurs.

I skrivelse den 2 januari 1931 till mig anförde advokatfiskal^! vid hovrätten
över Skåne och Blekinge, att Nordin i en den 23 december 1930 till
hovrätten inkommen och till advokatfiskalen samma dag överlämnad
skrivelse lämnat en redogörelse för Bladhs förfarande vid nu ifrågakomna
tillfälle. Med hänsyn till att klaganden härstädes anmält Bladh för samma
förfarande överlämnade advokatfiskalen till mig den med anledning av
Nordins skrivelse hos honom förda skriftväxlingen i saken under anhållan,
att jag måtte lämna föreskrift örn vad advokatfiskalen hade att däri
ytterligare iakttaga.

Av de utav advokatfiskalen sålunda överlämnade handlingarna framgick
följande:

I sin omförmälda skrivelse till hovrätten anförde Nordin, att klagan
den den 18 december 1930 med vederbörligt bemyndigande ingivit Carls
sons ifrågakomna konkursansökning. Samtidigt hade klaganden uppgivit,
att han sedan en tid tillbaka hjälpt Carlsson med utredning av dennes
affärer, samt anhållit att bliva förordnad till interimsförvaltare i konkursen
och att omedelbart erhålla beslut i saken. Nordin hade då meddelat
muntligt beslut, varigenom Carlsson försatts i konkurs och klaganden
förordnats att jämlikt 43 § konkurslagen vara förvaltare i konkursen. Därefter
hade Nordin, så snart övrigt arbete å kansliet tillåtit det, uppsäll

protokoll i ärendet, vilket Nordin undertecknat, och därpå i protokollet
inskrivit förordnande för e. o. hovrättsnotarien A. Bergman i Lyckeby
att vara rättens ombudsman i konkursen. När protokollet senare företetts
för Bladh för underskrift av förordnandet för rättens ombudsman —
som förste notarie icke ägde utse — hade Bladh förklarat, att han bomme
att förordna Grönvall till interimsförvaltare i konkursen. Nordin hade då
upplyst Bladh örn, att Nordin meddelat muntligt beslut i saken. Senare
hade Bladh strukit över ”Knut Lindquist” i förordnandet för interimsförvaltaren
och i stället skrivit dit ”Povel Grönvall” samt raderat ut Nor
dins under förordnandet befintliga namnteckning och ditskrivit sitt eget
namn.

I en av advokatfiskal infordrad förklaring anförde Bladh, att han
under en följd av år brukat i konkurser av någon betydelse till interimsförvaltare
förordna Grönvall, dels emedan Grönvall vöre den ende, som
hade några utsikter att i en dylik konkurs bliva utsedd till förvaltare
jämlikt 45 § konkurslagen, och kontinuitet i förvaltningen enligt Bladhs
mening vöre av stor vikt, och dels emedan Bladh ansåge Grönvall vara
den i orten mest kompetente att sköta en konkurs. Att Bladh plägade förordna
Grönvall till interimsförvaltare hade Nordin haft sig väl bekant.
Då Nordin ifrågakomma dag kommit in till Bladh med protokollet angå
ende Carlssons försättande i konkurs och begärt, att Bladh skulle underskriva
förordnande för Bergman att vara rättens ombudsman, hade Nordin
nämnt, att han förordnat klaganden till interimsförvaltare. Bladh
hade sett på protokollet och funnit, att Nordin uppsatt ett förordnande
för klaganden men att detta ännu icke blivit utskrivet. Som Bladh antagit,
att icke något vidare åtgjorts i saken än att förordnandet blivit i
koncept uppsatt, hade Bladh genast förklarat, att han förordnade Grönvall
till interimsförvaltare, och i enlighet därmed ändrat protokollet samt
undertecknat detsamma med sitt namn. Nordin hade därpå avlägsnat sig.
En stund senare hade Nordin åter kommit in till Bladh och förklarat, att
han redan muntligen förordnat klaganden till interimsförvaltare. Huruvida
detta skett omedelbart innan Nordin kommit in till Bladh eller någon
timma förut, hade Nordin icke lämnat något besked om. Bladh hade icke
ägt kännedom örn, att klaganden tidigare haft att göra med Carlssons
affärer, något som för övrigt icke bort hava någon betydelse för ifrågavarande
förordnande. Däremot hade Bladh haft sig väl bekant, att kia
ganden varit Nordins synnerligen gode vän. Att detta vänskapsförhållande
inverkat på förordnandet ville Bladh dock ej påstå. Bladh hade i före
varande fall haft en särskild anledning att förordna Grönvall till interimsförvaltare.
Ett par dagar innan Carlsson sökt sig i konkurs hade han
av Bladh begärt råd, huru han i sin belägenhet borde förfara. Bladh hade
tillrått Carlsson att söka få ackord med sina borgenärer, sedan han emellertid
först, för att hindra att hos honom verkställd utmätning vunne laga

kraft, avträtt sin egendom till konkurs. Som Bladh vetat, att Grönvall
vore den ende, som i detta fall kunde uträtta något till Carlssons förmån,
hade Bladh ansett det vara av vikt, att Grönvall så tidigt som möjligt
finge hand örn boet, och ämnat själv söka förmå Grönvall att för Carlsson,
som hade stor familj, göra vad han kunde. Enligt vad Bladh inhämtat,
hade klaganden icke den minsta utsikt att kliva vald till förvaltare
i förevarande konkurs, utan behärskade Grönvall fullständigt valet. Att
förste notarien under det Bladh själv vöre i tjänstgöring utan att med
dela sig med Bladh i en stor konkurs förordnade till interimsförvaltare
en annan person än den, som i varje konkurs av någon betydelse brukade
av Bladh förordnas, ansåge Bladh vara hänsynslöst. Bladh ansåge för
övrigt, att något förordnande av Nordin icke utfärdats, då detsamma ej
blivit utskrivet och ett skriftligt förordnande i förevarande fall varit nöd
vändigt för att inför vederbörande visa behörighet att vidtaga åtgärder
i konkursen. Bladh hemställde, att Nordins skrivelse måtte lämnas utan
vidare avseende.

Med förmälan, att klaganden hos hovrätten anfört besvär över det av
Bladh meddelade interimsförordnandet för Grönvall och att Bladh över
dessa besvär avgivit förklaring till hovrätten, översände och åberopade
Bladh med skrivelse den 28 december 1930 till advokatfiskal!! dels en avskrift
av nämnda förklaring och dels ett av kommissionären i domsagan
fröken Lisa Österström utfärdat intyg, varjämte Bladh i skrivelsen fäste
advokatfiskal^ uppmärksamhet på det tjänstefel, vartill Nordin genom
sitt förfarande i den ifrågakomna saken gjort sig skyldig och för vilket
Bladh anmälde honom till åtal.

I berörda förklaring anförde Bladh i huvudsak följande:

Då Nordin förelagt Bladh protokollet rörande Carlssons försättande i
konkurs och förordnandena för klaganden att vara interimsförvaltare och
för Bergman att vara rättens ombudsman i konkursen samt anhållit, att
Bladh måtte underteckna förordnandet för Bergman, hade Nordin sagt,
att han själv förordnat klaganden till interimsförvaltare. Bladh, som trott,
att Nordin därmed avsett, att han skrivit och underskrivit konceptprotokoll
med dylikt innehåll, hade antagit, att konkursansökningen nyss in
kommit och att icke något annat åtgjorts i anledning av densamma, än
att protokollet, från vilket någon utskrift tydligen icke blivit gjord, uppsatts
i koncept. Att ansökningen skulle hava inkommit redan tidigare på
dagen och muntligt förordnande lämnats klaganden hade icke av Nordin
upplysts, och Bladh hade ej heller haft en tanke på, att så kunde varit
förhållandet. Bladh hade ansett det olämpligt att förordna klaganden till
interimsförvaltare samt därför förklarat, att Bladh önskade själv handlägga
ärendet i dess helhet och att Bladh ville till interimsförvaltare förordna
Grönvall. Därtill hade Bladh ansett sig berättigad och i följd därav
ändrat konceptet till interimsförordnandet samt satt sitt eget namn under

protokollet i stället för Nordins, som redan ditskrivits. Sedan Bladh ändrat
protokollet, hade Nordin avlägsnat sig från Bladhs rum. Efter en stund
hade Nordin emellertid återkommit och då förklarat, att han redan muntligen
förordnat klaganden till interimsförvaltare. Bladh hade då trott, att
detta skett under den stund, Nordin varit hörta från Bladhs rum, och
hade Bladh ansett sig icke hava anledning fästa något avseende därvid.
Detta hade Bladh även meddelat Nordin med förklaring, att Nordin icke
hade någon rättighet att förordna förvaltare. Bladh hade ansett klaganden
mindre lämplig som förvaltare, detta icke blott i allmänhet utan särskilt
i förevarande fall. Klaganden hade aldrig såsom förvaltare haft något
att göra med någon konkurs vid Östra häradsrätt och säkerligen icke
heller vid någon annan domstol. Han hade för övrigt icke länge sysslat
med juridik eller varit bosatt där i orten.

I förklaringen anförde Bladh vidare: Klagandens besvär och Nordins
anmälan bottnade tydligen i bristande kännedom örn bestämmelserna i
domsagestadgan. I 2 § av denna stadga utsädes tydligt, att förutsättningen
för förste notaries rätt att handlägga ärende av ifrågakomna beskaffenhet
vore, att domaren ej själv toge befattning med ärendet. Bestämmelsen,
förnuftigt läst, kunde givetvis ej äga annan innebörd, än att endast för
det fall, att domaren ej ville eller kunde handlägga ärendet, förste notarien
vore därtill berättigad, och vöre tillkommen av praktiska hänsyn och
alldeles icke för att sätta en domare ur spelet, så snart han av en eller
annan anledning tillfälligtvis vände ryggen till och ej kunde hålla ögonen
på sin förste notarie. Den denne inrymda rätten trädde med andra ord i
kraft först, örn domaren givit honom ett generellt eller speciellt uttryckligt
bemyndigande att handlägga ärenden, som i nämnda lagrum avsåges,
eller sådant bemyndigande måste förutsättas föreligga vid domarens bortresa
eller vid andra mera långvariga hinder för honom. Något sådant vare
sig tyst eller uttryckligt, generellt eller speciellt bemyndigande hade icke
förelegat i förevarande fall, och något hinder för Bladh att själv taga befattning
med ärendet hade icke förefunnits. Bladh ville framhålla, att
varken Nordin eller klaganden ens gittat påstå att, innan det påstådda
”muntliga förordnandet” lämnats, försök gjorts att komma i förbindelse
med Bladh, som vid klagandens ifrågavarande besök befunnit sig i sin
bostad. Av det hela framginge, att saken varit anlagd på att just söka
undgå Bladh. Nordin och klaganden kände mycket väl till Bladhs uppfattning
örn dem, och de hade nog även från början insett det utsiktslösa
i att av Bladh erhålla ett förordnande i önskad riktning. Då verkställd
utmätning hotat vinna laga kraft och därför omöjliggjort konkursansökningens
uppskjutande till tiden för en av Bladh tillämnad resa, hade intet
annat varit att göra än att söka bakom Bladhs rygg Aunna det resultat,
som aldrig skulle hava uppnåtts vid ärligt och öppet spel. Örn Nordin
ville påstå, att ärendet handlagts enligt kutym i domsagan, ville Bladh

pä det bestämdaste bestrida detta. Ifrågavarande ärende bade av Bladh
handlagts, så snart Bladh av sin förste notarie blivit underrättad om detsamma,
och detta innan något som helst förordnande för klaganden utfärdats.
Bladh ville nämligen, till dess motsatsen bevisats, bestrida, att klaganden
av Nordin erhållit något muntligt förordnande, innan Bladh behandlat
ärendet, och funne Bladh ett gott stöd därför i det förhållandet,
att Nordin först en stund efter det Bladh meddelat honom, att Bladh utsett
Grönvall till interimsförvaltare, och han haft tillfälle att telefonledes
meddela sig med klaganden, ånyo inställt sig å Bladlis ämbetsrum och förklarat
sig hava lämnat det påstådda ”muntliga förordnandet”. Även om
nu emellertid Nordin och klaganden tidigare enats örn, att klaganden skulle
förordnas, vore detta ”förordnande” en ren nullitet. Nordin borde hava
inhämtat Bladhs yttrande, örn Bladh själv önskade taga befattning med
ärendet, och först vid ett nekande svar från Bladhs sida hade Nordin haft
befogenhet att nominera sin vän till det eftertraktade värvet. Så hade ej
skett, varför också Nordins ”förordnande” endast hade karaktären av ett
hans enskilda sympatiuttalande. Bladh hade därför också ansett sig berättigad
ändra protokollet i enlighet med sitt beslut i stället för att omskriva
detsamma. Bladh ansåge sig i förevarande fall hava handlat fullkomligt
lagligt och yrkade ogillande av besvären.

Lisa Österström uppgav i sitt intyg, att Bladh den 18 december 1930 under
klagandens besök å domarekansliet befunnit sig i sin bostad samt på
sitt ämbetsrum, där han underskrivit ett utslag, som vid samma tillfälle
av Lisa Österström utlämnats till klaganden.

I två över Bladhs anmälan respektive den 30 december 1930 och den 1
januari 1931 avgivna yttranden anförde Nordin i huvudsak följande:

Ifrågavarande av klaganden ingivna konkursansökning och klagandens
anhållan örn att bliva förordnad till interimsförvaltare hade av Nordin
behandlats på samma sätt som sju tidigare inträffade fall, då Nordin försatt
personer i konkurs och i samband därmed förordnat interimsförvaltare.
Nordin hade icke funnit någon anledning att icke villfara klagandens ovanberörda
anhållan, särskilt som klaganden själv påstått, att han biträtt
Carlsson med utredande av dennes affärer och Nordin vid tingssammanträde
den 16 december 1930 hört andra personer diskutera möjligheterna för
klaganden att kunna åvägabringa ackord för Carlsson. Såsom Nordin förut
anfört, hade Nordin också omedelbart meddelat beslut, varigenom Carlsson
försatts i konkurs och klaganden förordnats till interimsförvaltare i konkursen.
Så snart övrigt arbete å kansliet tillåtit, hade Nordin uppsatt protokoll
i ärendet samt expedierat vederbörliga kungörelser oell underrättelser i konkursen.
Några andra kungörelser och underrättelser än de av Nordin underskrivna
och expedierade hade Nordin veterligen ej heller utfärdats i konkursen.
Nordin visste sig icke någonsin hava besvärat Bladh med ett konkursärende
av ifrågavarande slag annat än för erhållande av underskrift

av förordnande för rättens ombudsman, och hade, efter vad Nordin ville
minnas, för sådan underskrifts erhållande protokollet vid något eller några
tillfällen företetts för Bladh av kommissionären i domsagan samtidigt
med utskrift av förordnandet för rättens ombudsman. Sedan Nordin sålunda
uppsatt och underskrivit ovanberörda protokoll samt uppsatt protokoll
rörande förordnande för rättens ombudsman i konkursen, hade Neidin
emellertid inställt sig å Bladlus ämbetsrum och företett konkursprotokollet
för erhållande av Bladhs underskrift av förordnandet för rättens
ombudsman. Samtidigt därmed hade Nordin yttrat, att Nordin försatt
Carlsson i konkurs samt förordnat klaganden till interimsförvaltare i konkursen.
Bladh hade därvid blivit märkbart irriterad och yttrat: ”Det skall
icke den där Lindquist lia. Jag förordnar Grönvall.” Nordin hade då upplyst
Bladh örn, att klaganden biträtt Carlsson med utredande av dennes
affärer och att Nordin vid sådant förhållande och, då anledning icke förefunnes
till att klaganden icke vöre för uppdraget lämplig, icke funnit anledning
till annat än att bifalla klagandens anhållan att bliva förordnad
till interimsförvaltare i konkursen. När Nordin därpå lämnat Bladhs ämbetsrum,
hade Bladh icke vidtagit någon förändring i det av Nordin underskrivna
protokollet, och Nordin hade icke heller trott, att så skulle ske.
Efter att hava lämnat Bladhs ämbetsrum hade Nordin begivit sig i riktning
mot kansliets arkiv, men kommen i närheten av dörren till detta hade
Nordin erinrat sig, att han icke meddelat Bladh, att han avkunnat muntligt
beslut i saken. Nordin hade därför omedelbart skyndat tillbaka till
Bladhs rum, och efter att salunda hava gått, högt räknat, sammanlagt
sexton steg sedan han lämnat samma rum, hade Nordin meddelat Bladh
nämnda förhållande. Att Bladh under den tidrymd, som åtgått till dessa
sexton steg — av Nordin uppskattad till högst 15 sekunder — medhunnit
att radera ut Nordins namnteckning samt skriva sitt eget och Grönvalls
namn, syntes Nordin uteslutet. Vid sitt besök i Bladhs rum hade Nordin
ej heller gjort någon iakttagelse, som kunnat tyda vare sig på en påbörjad
eller avslutad protokollsförändring. Att Bladh kunnat få den uppfatt
ningen, att Nordin under ovanberörda 15 sekunder meddelat muntligt be
slut i saken, måste vara alldeles uteslutet.

Vidare anförde Nordin: Enligt konkursdagboken för Östra härad, vars
första upplägg upptoge en den 24 februari 1922 börjad konkurs, hade i de
sedan nämnda dag vid häradsrätten anhängiggjorda konkurserna till förvaltare
förordnats i nitton fall Grönvall jämlikt såväl 43 som 45 §§ konkuislagen,
i sjutton fall andra personer än Grönvall jämlikt nämnda båda
lagrum, i tio fall Grönvall jämlikt 43 § och andra personer jämlikt 45 §, i
två fall andra personer jämlikt 43 § och Grönvall jämte annan person jämlikt
4o §, i fem fall Grönvall jämlikt 43 §, i ett fall annan person jämlikt
43 § samt i ett fall annan person jämlikt 45 §. Sedan den 1 juli 1929, fräncel!
med vilken dag Nordin varit förordnad såsom förste notarie i dom -

sagan, hade Nordin i enlighet med Bladhs uttryckta önskan med undantag
för en konkurs handlagt konkursärenden, som fallit under förste notaries
kompetens. I en del fall hade konkursansökningarna inkommit till
Bladh, vilken då lagt ut dem till Nordin för behandling. I fall, där gäldenären
själv anhållit att Wiva försatt i konkurs och ansökningen varit i
behörig ordning, hade Nordin försatt gäldenären i konkurs samt förordnat
förvaltare jämlikt 43 § konkurslagen och inskrivit förordnande för
rättens ombudsman i protokollet, vilket förordnande Bladh omedelbart eller
vid annat lägligt tillfälle undertecknat. linder den tid, Nordin varit förste
notarie, hade — oberäknat ifrågakomna förordnande — förvaltare jämlikt
43 § konkurslagen förordnats i sju fall av Nordin såsom förste notarie,
i ett fall av Bladh och i ett fall av t. f. domhavande!! N. Regner. Det
fall, då Bladh utsett interimsförvaltare, hade avsett en konkurs, som ursprungligen
behandlats enligt 185 § konkurslagen men, sedan säkerhet för
kostnaderna ställts, övergått till vanlig konkurs. Bladh syntes vilja påstå,
att han regelmässigt själv brukade utse interimsförvaltare. Att så ej
vore fallet torde framgå av vad ovan anförts och styrktes ytterligare vid
en granskning av senare års konkursprotokoll. Dessa visade nämligen, att
förste notarien såsom regel försatt person i konkurs och utsett interimsförvaltare.
Bladh vore givetvis befogad att själv förbehålla sig behandlingen
av ifrågavarande ärenden, men han hade varken för Nordin eller,
såvitt Nordin hade sig bekant, för hans företrädare i tjänsten uttryckt
någon önskan i sådan riktning. Bladh hade ej heller uttalat några önskemål,
att vissa personer skulle erhålla ifrågavarande uppdrag. Att olika
personer även blivit utsedda till interimsförvaltare framginge av det förut
anförda. För den händelse Bladh velat förbehålla sig själv rätt att förordna
interimsförvaltare, hade han haft många tillfällen att meddela Nordin
besked därom tidigare, såsom t. ex. när Nordin i någon av de förut
omförmälda sju konkurserna, efter att hava förordnat interimsförvaltare
och underskrivit protokoll däröver, företett protokollet för erhållande av
Bladhs underskrift av förordnande för rättens ombudsman. Nordin erin
rade sig till och med, att Bladh vid något sådant tillfälle frågat, varför
Nordin icke själv underskrivit förordnandet för rättens ombudsman. Vid
flera tillfällen hade det hänt, att Nordin för Bladh företett ansökan eller
dylikt i ärende, som avsåges i 2 § domsagestadgan, och hade Bladh då
yttrat: ”Det är ju notarien behörig att handlägga” eller dylikt. Att Neidin
därav skulle kunnat bibringas den uppfattningen, att Bladhs tolkning
av nämnda lagrum och hans önskan angående behandlingen av däri örn
förmälda ärenden vore de, han i sin anmälan mot Nordin ville göra gill
lande, syntes Nordin uteslutet. Givetvis vöre förste notaries behörighet
att handlägga ärenden, som omförmäldes i 2 § domsagestadgan, beroende
av att häradshövdingen icke förbehållit sig att själv handlägga dessa ärenden.
Såsom Nordin tidigare påpekat hade emellertid vad Östra härads

domsaga anginge något sådant förbehåll icke gjorts av Bladh, vilket även
torde kunna bestyrkas av tidigare i domsagan anställda förste notarier.
Vid sådant förhållande kunde Nordin icke finna, att han vid behandling
av förevarande ärende gjort sig skyldig till tjänstefel, och hemställde för
den skull, att Bladhs mot honom gjorda anmälan måtte lämnas utan
avseende.

Vid yttrandet av den 1 januari 1931 var fogad avskrift av ett utav e. o.
notarien L. B. Holmberg på begäran av Bladh utfärdat intyg, däri anfördes
följande:

Ben 18 december 1930 kl. omkring 1,30 e. m. hade klaganden infunnit sig
å Östra härads domarekansli, där Holmberg tjänstgjort, och såsom ombud
för Carlsson ingivit dennes ansökan att varda försatt i konkurs. Vid
tillfället hade Holmberg befunnit sig tillsammans med Nordin i arkivet.
Klaganden hade ingivit ansökningen direkt till Nordin och samtidigt anhållit
att bliva utsedd till interimsförvaltare i konkursen. Nordin hade
framhållit, att Grönvall vanligen plägade förordnas till interimsförval
tare, varvid klaganden upplyst, att han sedan en tid tillbaka biträtt konkursgäldenären
vid utredandet av dennes ekonomiska förhållanden, och
tillagt: ”1 annat fall återtager jag konkursansökan.” Nordin hade då givit
klaganden ett muntligt förordnande att vara interimsförvaltare i konkursen,
varvid klaganden yttrat, att han ”ville ha förordnandet skriftligt”,
enär han påföljande dag skulle företaga en resa. Vid denna punkt
i samtalet hade Lisa Österström kommit in i arkivet och bett Holmberg
vara henne behjälplig med att kollationera några utslag, som klaganden
skolat lösa, varför Holmberg lämnat arkivet. Örn vad som därefter i arkivet
yttrats mellan Nordin och klaganden kunde Holmberg således ingenting
intyga. Under Nordins och klagandens samtal hade Holmberg varit
sysselsatt med egna göromål, och kunde Holmberg därför ej i detalj erinra
sig detsamma. Holmberg hade ej heller haft någon anledning att
lägga samtalet på minnet.

Med skrivelse den 12 januari 1931 till advokatfiskalen överlämnade
Bladh avskrift av en utav honom samma dag till hovrätten avlåten skrivelse
i besvärsmål, däri Bladh bland annat anförde: Då Bladh den 18
december 1930 tagit befattning med ifrågakomna konkursärende, hade
han icke haft någon kännedom örn, att klaganden dessförinnan på dagen
besökt domarekansliet. Konkursansökningar plägade nästan alltid ingivas
genom kommissionären i domsagan, till vilken de ankomme med posten,
och Bladh hade ej ens kommit att tänka på, att i förevarande fall kunnat
förfaras på annat sätt. Att Nordin redan vid ansökningens ingivande och
flera timmar innan Bladh fått kännedom örn densamma muntligen förordnat
klaganden, hade Bladh ej kunnat tänka sig, enär enligt Bladhs
mening ett dylikt förfarande varit olagligt. Den omständigheten, att förste
notarie enligt domsagestadgan vore berättigad att i konkursdomarens

ställe mottaga en konkursansökning, berättigade honom naturligtvis ej
att undandraga konkursdomaren ansökningen och själv behandla densamma.
Att genom någon praxis i Bladhs domsaga förste notarien berättigats
att med fullständigt förbigående av konkursdomaren handlägga
ärenden av förevarande slag bestrede Bladh. Yäl hade på sista tiden några
gånger hänt, att Nordin utan att dessförinnan för Bladh förete från gäldenär
ingiven konkursansökning uppsatt protokoll angående gäldenärens
försättande i konkurs samt förordnande av interimsförvaltare och rättens
ombudsman ävensom undertecknat protokollet i förstnämnda del
och beträffande förordnandet av förvaltare, utan att Bladh gjort någon
anmärkning däremot, men Bladh hade då underlåtit att göra anmärkning,
emedan Bladh funnit konkursen vara utan betydelse eller till förvaltare
förordnats den person, Bladh önskat. Bladh hade dock aldrig i
dylika fall uppfattat protokollet, även i undertecknade delar, såsom annat
än förslag, vars giltighet varit beroende på Bladhs gillande.

I skrivelse den 17 januari 1931 till mig meddelade t. f. domliavanden G.
Ekström, på därom gjord förfrågan, att i Östra härads domsaga under
åren 1928—1930 jämlikt 10 och 11 §§ samt 12 § andra stycket konkurslagen
handlagts tjugu ärenden, av vilka tre handlagts av Bladh, två av i domsagan
tjänstgörande t. f. domhavande och femton av förste notarie å tjänstens
vägnar. Under samma tid hade förvaltare jämlikt 43 § konkurslagen
utsetts i fyra fall av Bladh, i två fall av förste notarie såsom t. f. domhavande
och i tretton fall av förste notarie å tjänstens vägnar.

Med skrivelse den 22 januari 1931 översände advokatfiskalen en avskrift
av det i Östra härads konkursdagbok befintliga upplägget rörande Carlssons
konkurs. Å upplägget fanns såsom förvaltare enligt 43 § konkurslagen
antecknad klaganden, men fanns under klagandens namn namnet
Grönvall infört med blyerts.

I en den 24 januari 1931 hit inkommen skrift anförde klaganden, efter
att hava tagit del av Bladhs och Nordins skrivelser till hovrätten och
advokatfiskalen bland annat: Frågan, huruvida Nordin vid handläggningen
av Carlssons konkursansökning avvikit från av Bladh eventuellt
givna instruktioner eller i domsagan möjligen vedertagen praxis, vore lör
klaganden liksom för den rättssökande allmänheten i övrigt likgiltig. De
därav följande konsekvenserna finge Bladh och Nordin privat göra upp,
huru de önskade. Kvar stöde dock det förhållande, att Nordin företagit
en viss tjänsteåtgärd, och rättelse av denna åtgärd stöde icke att vinna på
det enkla sätt, Bladh praktiserat. Hade Bladh önskat att få Grönvall förordnad
till interimsiörvaltare, hade han väl bort försöka få någon, som
vore därtill befogad, att i hovrätten anföra besvär över Nordins beslut.

7 — Justitieombudsmannens ämbclsbcrättclsc till 1032 års riksdag.

Grunden till Bladhs handlande i denna sak vore otvivelaktigt, att han
önskat därigenom skada klaganden. Klaganden hade vid upprepade tillfällen
kunnat förmärka en utpräglad aversion mot klaganden från Bladhs
sida. Denna aversion härledde sig tydligen från det förhållande, att klaganden
vid vissa tillfällen varit djärv nog att reagera mot det sätt, varpå
Bladh behandlat klaganden såsom ombud för rättssökande. Klaganden
ville vitsorda, att Bladh fått rätt i sitt påstående, att Grönvall skulle hilva
förvaltare enligt 45 § konkurslagen i Carlssons konkurs. Skälet till denna
utgång av förvaltarvalet vore emellertid icke att söka i omständigheter,
som förelegat vid tiden för konkursbeslutet. Klaganden hade blivit lovad
att få disponera fullmakter, för den händelse konkurs skulle inträffa, av
ett så stort antal borgenärer, att klaganden med dessa fullmakter skulle
kunnat dirigera förvaltarvalet. Sedan kontroversen mellan Bladh och klaganden
bragts till allmänhetens kännedom, huvudsakligen därigenom att
Bladh föranstaltat örn införande i ortstidningarna av sin förklaring över
klagandens besvär till hovrätten, hade åtskilliga borgenärer återtagit sina
löften att ställa fullmakter till klagandens disposition för förvaltarval.

Sedan advokatfiskalen på anmodan av mig från i Östra härads domsaga
under åren 1926—1930 tjänstgörande notarier införskaffat skriftliga
upplysningar örn praxis i domsagan beträffande handläggningen av de i
2 § domsagestadgan omförmälda ärendena, överlämnade advokatfiskalen
med skrivelse den 26 januari 1931 den därutinnan verkställda utredningen,
enligt vilken nedannämnda notarier lämnat följande upplysningar.

1. S. Rönnquist, vilken tjänstgjort såsom förste notarie under tiden den
1 januari—den 31 december 1926: Någon uttrycklig överenskommelse rörande
fördelningen av arbetet hade icke träffats mellan Bladh och Rönnquist.
Emellertid hade Rönnquist i egenskap av förste notarie brukat självständigt
handlägga i 2 § domsagestadgan omförmälda ärenden, då det
gällt rena expeditionssaker, såsom utfärdande av bevis och dylikt. I fråga
örn ärenden av större vikt och i all synnerhet, då det såsom vid utseende
av interimsförvaltare i konkurser gällt personval, hade Rönnquist alltid
inhämtat Bladhs mening, innan Rönnquist meddelat något beslut. Rönnquist
erinrade sig särskilt ett tillfälle, då en gäldenär vid ingivande av
konkursansökan till interimsförvaltare föreslagit en jurist, som ej förut
erhållit något dylikt förordnande i konkurser vid häradsrätten. Då Rönnquist
meddelat Bladh gäldenärens förslag, hade Bladh som sin mening
uttalat, att Grönvall borde erhålla förordnandet, och hade Rönnquist meddelat
beslut i enlighet därmed. Enligt Rönnquists åsikt hade förelegat en
tyst överenskommelse mellan Bladh och Rönnquist, att Rönnquist självständigt
skulle handlägga sådana ärenden, rörande vilka delade meningar
icke skulle kunna tänkas ifrågakomma, men att Rönnquist i övriga fall
skulle inhämta Bladhs mening, innan något beslut fattades.

2. H. Holmsjö, vilken uppehållit förste notariebefattningen under tiden
den 1 januari—den 30 juni 1927: Holmsjö kunde icke erinra sig, att han
under sin tjänstgöring i domsagan i fråga om rätt att handlägga de i 2
domsagestadgan omförmälda ärendena erhållit någon order av Bladh eller
att denna sak eljest varit på tal. Säkerligen hade Holmsjö då varit av den
uppfattningen, att liksom i en annan domsaga, där Holmsjö förut i närmare
tre år tjänstgjort, förste notariens åtgärder med ifrågavarande
ärenden borde ske i samförstånd med vederbörande häradshövding.

3. H. Arfwidsson, vilken tjänstgjort såsom förste notarie under tiden
den 1 juli—den 31 december 1927: Ehuru någon uttrycklig bestämmelse
därom icke blivit av Bladh meddelad, hade flertalet av de i 2 § domsagestadgan
omförmälda ärendena, såvitt Arfwidsson kunde minnas, av Arfwidsson
underställts Bladh, innan Arfwidsson tagit befattning med desamma.

4. T. Högsell, vilken under tiden den 1 januari 1928—den 30 juni 1929
varit förste notarie i Östra härads domsaga: I fråga örn praxis i domsagan
beträffande handläggningen av de i 2 § domsagestadgan omförmälda
ärendena måste man nog anse, att Bladh icke lörheliållit sig själv
handläggning av desamma, utan hade nog Bladhs önskan varit, att förste
notarien skulle behandla de ärenden, som han vore behörig att handlägga.
Å andra sidan måste man anse praxis hava varit den, att Bladh underrättats,
så snart en konkursansökan inkommit, samt att förfrågan framställts
till Bladh, örn han hade några särskilda önskemål angående de
tider, som skulle bestämmas för konkursens handläggning. Vad åter anginge
förordnande av interimsförvaltare, så hade praxis otvivelaktigt varit,
att Grönvall skulle förordnas därtill, och hade Bladh meddelat åtminstone
Högsell sin åsikt, att Grönvall skulle förordnas, enär han måste
anses mest kompetent. En gång, när Högsell förordnat Grönvall, hade
Bladh i det särskilda fallet ifrågasatt lämpligheten av detta förordnande,
dock utan att föranstalta om någon ändring av detsamma. Huruvida man
kunde anse, att Bladh gått med på, att förste notarie ej behövde, innan
han toge befattning med dessa ärenden, underställa dem Bladh, kunde
Högsell icke yttra sig örn. Högsell hade nämligen alltid underrättat sig
om Bladhs önskemål, vilket Högsell ansett vara sin skyldighet, enär Bladh
såsom konkursdomare hade vården örn konkursernas handläggning.

Sedan jag därefter anmodat Bladh att inkomma med förklaring, anförde
Bladh i ett den 18 februari 1931 avgivet yttrande, bland annat:

Bladh vidhölle, att vid företeendet för honom av det av Nordin uppsatta
konkursprotokollet tillgått så som Bladh uppgivit. Bladh hade först
strukit över klagandens namn och i stället ditsatt Grönvalls, vilket ej
tagit många sekunder. Härefter hade Bladh undertecknat sitt namn, vilket
tagit något längre tid i anspråk, emedan Bladh för att få plats med sitt

100

namn måst utradera Nordins. Detta hade emellertid skett så dåligt, att
Nordins namn fortfarande kunde läsas. Nordin hade stått och sett på,
säkerligen hela tiden. Nordin hade därefter gått nt ur Bladhs rum och
stängt dörren efter sig men återkommit efter en stund. Den stund, Nordin
varit borta, hade icke varit lång, men Bladh hade dock ansett tiden tillräcklig
för att Nordin skulle kunnat gå den omkring sju meter långa
vägen till en telefon i yttre kanslirummet och ringa upp klaganden samt
återvända till Bladhs rum. Skulle möjligen något återstått av ändringen
av protokollet, då Nordin lämnat Bladhs rum, så vore det absolut visst,
att allt varit färdigt, då Nordin återkommit dit och samtidigt uppgivit,
att han meddelat muntligt förordnande. Att muntligt förordnande skulle
givits tidigare på dagen hade för Bladh uppgivits långt senare, men tillerkände
Bladh den av Holmberg i intyget därom lämnade uppgiften
samma vitsord, som örn uppgiften beedigats. Beträffande handläggningen
i domsagan av konkursansökningar ville Bladh påpeka, att Nordin icke
ens gittat påstå, att Bladh lämnat honom något uppdrag i detta avseende.
Bladh medgåve, att Bladh i flera särskilda fall bett Nordin liksom förutvarande
förste notarier att behandla inkomna konkursärenden. Uppsättande
av konkursprotokoll och införingar i konkursdagboken vore så enkla
saker, att konkursdomaren i allmänhet icke själv toge befattning därmed.
Örn någon som helst tvekan förelegat, örn vem som bort förordnas till interimsf
orva Hare, så hade Bladh lämnat besked därom, och beträffande åtminstone
två fall erinrade Bladh sig, att Nordin själv tillfrågat Bladh
därom. Bladh hade oftast i sådana fall, då Nordin handlat i enlighet med
Bladhs anvisningar eller önskningar, låtit honom skriva under protokollet
för att bespara sig själv besväret med justeringen av detta. På sista
tiden hade Nordin tagit sig före att i några få obetydliga konkurser behandla
ansökningarna, utan att Bladh först fått taga del av dem, samt
sätta upp protokollet och även underskriva detta beträffande försättandet
i konkurs och förordnande av interimsförvaltare. I enlighet med
Bladhs tolkning av domsagestadgan hade Bladh emellertid aldrig ens beträffande
de sålunda underskrivna delarna betraktat protokollet annorledes
än som ett förslag. Då emellertid i dessa fall till interimsförvaltare
alltid förordnats personer, som Bladh ansett lämpliga, hade Bladh låtit
vid saken bero. Borgenärernas förvaltarval i förevarande konkurs hade
numera ägt rum och utfallit såsom Bladh beräknat. Grönvall hade vid
valet representerat fordringar till minst tio gånger så stort belopp som
klaganden, vilken därför icke ens påyrkat någon omröstning. Under av
Bladh på sista tiden åtnjuten tjänstledighet hade en för honom förordnad
vikarie, vilken icke kunde vara inne i förhållandena i domsagan, låtit
Nordin förordna interimsförvaltare i tre senare konkurser, varvid Nordin
utsett klaganden. Denne hade dock vid borgenärssammanträden den 7
februari 1931 med överväldigande majoritet av borgenärerna avlägsnats

101

ur samtliga konkurserna och ersatts av Grönvall. I sina påminnelser hade
klaganden påstått, att han förmärkt en viss aversion mot sig från Bladhs
sida. Bladh hade aldrig hyst och därför aldrig kunnat visa någon aversion
mot klaganden såsom rättegångsomhud. I anledning av klagandens anmärkning
rörande den om förevarande konkurs utfärdade kungörelsen,
så torde knappast någon bestämmelse finnas, som lade hinder i vägen för
en konkursdomare att, örn han försatt en person i konkurs, låta förste
notarien utfärda nämnda kungörelse eller, örn kungörelsen redan förut
av någon anledning utfärdats av förste notarie, låta denna kungörelse
gälla. I konkursdagboken hade klaganden av Nordin blivit införd såsom
interimsförvaltare, och Bladh hade tagit för givet, att Nordin, som gjort
övriga införingar i dagboken, jämväl skulle ändra detta. Sedan Nordins
anmälan kommunicerats Bladh, hade Bladh ansett sig icke höra göra
någon ändring däri.

Av utredningen i förevarande ärende — fortfor Bladh — franninge, att
Nordin i strid mot domsagestadgans bestämmelser förhindrat Bladh att
taga befattning med ifrågavarande konkursärende ända till dess Nordin
inställt sig i Bladhs ämbetsrum med det uppsatta och av honom underskrivna
konceptprotokollet; att Nordin enligt nämnda protokoll, oaktat
han väl känt Bladhs önskan och inom domsagan sedan länge rådande
praxis att i större konkurser till interimsförvaltare förordna Grönvall,
utan Bladhs hörande till interimsförvaltare förordnat klaganden; att
Bladh då, sedan han av protokollet sett, att beslut icke blivit expedierat,
meddelat Nordin, att Bladh själv önskade handlägga konkursen och till
konkursförvaltare utsåge Grönvall, varpå Bladh omedelbart i protokollet
utstrukit klagandens namn och ditskrivit Grönvalls samt underskrivit
protokollet, sedan Bladh dåligt utraderat Nordins underskrift; att Nordin
en kort stund därefter återkommit och uppgivit, att han meddelat
muntligt beslut örn förordnande av interimsförvaltare; och att Bladh då,
i tanke att Nordin gjort detta, sedan han tillåtit Bladh att taga del av
konkursärendet och Bladh i detta meddelat beslut, svarat, att muntliga förordnanden
icke gällde, samt låtit sitt beslut gå i verkställighet. På grund
därav syntes det Bladh uppenbart, att Nordin i saken förfarit felaktigt. Det
oaktat medgåve Bladh, att Bladh, ehuru han ännu icke vore övertygad
örn, att Nordin verkligen tidigare på dagen meddelat klaganden muntligt
förordnande såsom interimsförvaltare, varom endast ett vittne förefunnes,
dock bort, sedan Nordin meddelat, att han muntligen förordnat klaganden
till interimsförvaltare, närmare efterforska, huru därmed förhållit
sig, innan Bladh låtit sitt beslut i ärendet gå i verkställighet, ävensom
inhibera verkställigheten, därest undersökningen bestyrkt, att muntligt
förordnande tidigare meddelats av Nordin. Enär Bladh, då han låtit sitt
beslut i konkursärendet gå i verkställighet, handlat i god tro utan en
aning örn, att muntligt förordnande tidigare å dagen skulle meddelats,

102

saint Bladlis åtgöranden i ärendet varit sakliga och avsedda att häst tillvarataga
borgenärernas och gäldenärens intressen, hemställde Bladh, att
de mot honom gjorda anmälningarna måtte lämnas utan vidare avseende.

I en den 5 mars 1931 hit inkommen skrivelse anhöll sedermera Bladh,
att jag måtte ställa Nordin under åtal för vad Bladh hos advokatfiskalen
lagt Nordin till last.

Slutligen anförde Bladh i skrivelse den 10 mars 1931 till mig: Bladh
hade för sin åsikt om klagandens olämplighet såsom interimsförvaltare
haft ett ytterligare skäl i den omständigheten, att klaganden haft dålig
ekonomi och lagsökts såväl kort före som kort efter det förevarande interimsförordnande
meddelats. Den första lagsökningen hade dock återkallats
av sökanden. Klagandens personliga kvalifikationer i förevarande avseende
liksom hans dåliga ekonomi torde hava varit bättre kända för Nordin
än för någon annan, varför Nordins åtgärd att förordna klaganden
till interimsförvaltare varit en grov hänsynslöshet även gent emot Carlssons
borgenärer. Enligt Bladhs mening hade sådana omständigheter förelegat,
att Bladh jämlikt 80 § konkurslagen varit berättigad att skilja klaganden
från förordnandet som interimsförvaltare, därest ett sådant verkligen
förelegat. Bladh tilläde slutligen, att några inkonsekvenser, som
hans försvar i förevarande sak kommit att innehålla, berodde på, att Bladh
till följd av sjukdom måst anlita hjälp vid uppsättandet av vissa inlagor,
därvid Bladhs intentioner icke blivit följda.

På de av klaganden anförda besvären över Bladhs beslut att förordna
Grönvall till interimsförvaltare i Carlssons konkurs meddelade hovrätten
den 6 februari 1931 utslag, enligt vilket hovrätten, enär i målet upplysts,
att förvaltare enligt 45 § konkurslagen dåmera blivit utsedd i konkursen,
fann besvären icke föranleda något yttrande. I

I en till advokatfiskalen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Forssman följande:

”1 7 § konkurslagen stadgas att, om gäldenär vill avträda sin egendom
till konkurs, skall han därom göra skriftlig ansökning hos konkursdomaren
i den ort, där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål, som angå
gäld i allmänhet. Konkursdomare är å landet domaren.

Enligt 11 § konkurslagen skall, örn konkursansökning, som gjorts av
gäldenär, upptages, konkursdomaren genast meddela beslut örn gäldenärens
försättande i konkurs. Då dylikt beslut meddelats, skall enligt 19 §
konkursdomaren genast utfärda kungörelse därom samt meddela vissa i
lagrummet närmare angivna bestämmelser rörande konkursförfarandet.

I 41 § konkurslagen är stadgat, att gäldenärs till konkurs avträdda bo

103

skall omhänderhavas av en eller flere förvaltare. Antalet förvaltare bestämmes
av konkursdomaren, i vissa fall dock först efter borgenärernas
hörande.

Uti 42 § heter det, att i fråga örn utseende av konkursförvaltare galle,
att den eller de, åt vilka förvaltningen anförtros, skola äga sådan insikt
och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras
för förvaltningens behöriga handhavande. Lagrummet innehåller
därutöver bestämmelser örn vissa förhållanden, som utesluta behörighet
såsom konkursförvaltare.

Då konkurs uppstått, skall enligt 43 § konkursdomaren utan dröjsmål
utse förvaltare att omhänderhava boet, till dess vid första borgenärssammanträdet
förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befattningen.

Enlig 44 § skall konkursdomaren därjämte, så snart ske kan efter det
beslutet örn egendomsavträde meddelats, förordna en ärlig och förståndig
man att i konkursen vara rättens ombudsman med den befogenhet, som i
konkurslagen sägs.

I 45 § förordnas, att borgenärerna vid första borgenärssammanträdet
skola välja förvaltare att i stället för den enligt 43 § utsedde förvaltaren
omhänderhava konkursboet. Såsom borgenärernas beslut gäller den mening,
varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fordringar
sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte
utgöra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslut på sådant satt
ej åstadkommas, gäller den mening konkursdomaren biträder.

Jämlikt stadgande i 80 § äger, örn förvaltare visar motvilja, oskicklighet
eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag, rättens ombudsman,
granskningsman, borgenär eller gäldenären hos konkursdomaren
göra anmälan om förhållandet. Göres sådan anmälan eller finner konkursdomaren
eljest anledning till anmärkning mot förvaltare, äger konkursdomaren
efter omständigheterna tillhålla honom att fullgöra sina åligganden
eller skilja honom från befattningen. Innan förvaltare må skiljas
från befattningen, inliämte konkursdomaren, där ej anmälan, som ovan
sägs, gjorts av ombudsmannen, yttrande från denne.

Uti 1 § i kungl, stadgan den 12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning förordnas att, örn häradshövding är i behov
av biträde, som äger att på eget ansvar utföra vissa på domaren eljest
ankommande göromål, han äger därom göra anmälan hos hovrätten, som
beslutar örn anställande i domsagan av förste notarie med den befogenhet,
som i stadgan vidare omförmäles.

Om den befogenhet, som tillkommer förste notarie, meddelas utförliga
bestämmelser i 2 § i stadgan. Enligt denna paragraf åligger det förste
notarien att, när domaren ej själv tager befattning med ärende, varom i
paragrafen omförmäles, i hans ställe, bland annat: verkställa jämlikt 11 §

104

konkurslagen ankommande prövning av konkursansökning; utfärda, låta
anslå och avsända kungörelse att beslut örn egendomsavträde meddelats
samt därom göra föreskrivna anmälningar; meddela förordnande, som avses
i 43 § konkurslagen; utfärda och avsända vissa i konkurslagen omförmälda
kallelser, underrättelser och meddelanden samt föra i 208 § nämnda
lag föreskriven dagbok.

Enligt 3 § i stadgan har häradshövdingen att tillse, att förste notarien
fullgör vad honom enligt 2 § åligger. Under häradshövdingens ledning är
förste notarien pliktig att biträda häradshövdingen i hans ämbetsgöromål.
Förste notarien har att ställa sig till efterrättelse av häradshövdingen
beträffande tjänstgöringen meddelade föreskrifter.

I ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 9 juli 1912 avgivet betänkande
angående åtgärder till förbättrande av de hos häradshövdingarna
anställda lättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden m. m. föreslogs,
att till häradshövdingarnas förfogande skulle ställas av staten avlönade
tjänstemän för att biträda dem i deras ämbetsutövning. Dessa tjänstemän,
som enligt betänkandet skulle hava domarkompetens och benämnas häradsamanuenser,
skulle äga befogenhet att under vissa förutsättningar
självständigt handlägga vissa ärenden. Enligt ett vid betänkandet fogat
förslag till stadga angående de i rikets domsagor anställda häradsamanuenser
skulle det åligga häradsamanuens att under tjänstgöring i dornarens
expeditionslokal och när ej denne själv toge befattning med ärende,
varom i stadgan vidare förmäldes, å domarens vägnar, vidtaga vissa
rättsliga åtgärder, bland annat emottaga och pröva konkursansökning och
meddela föi ordnande, som omförmäldes i 9 § i då gällande konkurslag. I
betänkandet framhöllo de sakkunniga särskilt, att häradsamanuensens
befogenhet att handlägga ett visst till hans verksamhetsområde hänför -ligt ärende alltid skulle vara beroende därav, att domaren ej själv övertoge
ärendets handläggning.

Ovannämnda betänkande och förslag ledde icke till några åtgärder i
föreslagen riktning. På grundval av ett den 31 juli 1917 av tillkallade sakkunniga
avgivet utkast till stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas
förvaltning inrättades emellertid i domsagorna särskilda befattningar
för rättsbildade biträden, vilka såsom förste notarier erköllo
befogenhet att självständigt handlägga vissa ärenden. Bestämmelser härom
meddelades i en den 20 juni 1918 utfärdad domsagestadga, vilken sedermera
ersattes av en ny stadga den 22 juni 1920. I stället för sistnämnda
stadga gäller numera stadgan den 12 juni 1925, för vars innehåll jag i tilllämpliga
delar ovan redogjort. Gemensamt för dessa stadgor är, att förste
notarie tillerkänts befogenhet att handlägga vissa ärenden, när häradshövdingen
ej själv tager befattning därmed.

Beträffande tolkningen av sistnämnda bestämmelser lämna förarbetena
till domsagestadgorna ingen direkt anvisning. Ordalydelsen, i det när -

105

mäste lika med den i 1912 års ovanberörda förslag använda, torde dock
giva vid banden, att avsikten därmed varit, att förste notaries befogenhet
att handlägga visst ärende skulle, såsom också 1912 års sakkunniga i
fråga örn häradsamanuensernas befogenhet uttalat, vara beroende av, att
domaren ej själv övertoge ärendets handläggning. Med utgångspunkt härifrån
torde det kunna fastslås att, därest häradshövdingen i en domsaga
icke lämnat förste notarien någon generell rätt att utan häradshövdingens
hörande handlägga de i 2 § domsagestadgan omförmälda ärendena
eller på grund av häradshövdingens tidigare tillkännagivna vilja en bestämd
praxis i dylik riktning utbildat sig i domsagan, förste notarien
bör, innan åtgärd av honom vidtages i sådant ärende, göra sig underrättad,
huruvida häradshövdingen själv vill taga befattning med ärendet
eller icke. Vill häradshövdingen ej själv övertaga handläggningen av
ärendet, och endast i sådant fall, äger förste notarien på eget ansvar handlägga
och pröva ärendet i den utsträckning, domsagestadgan medgiver.
Med hänsyn till innehållet i 3 § domsagestadgan synes det dock lippen
bart, att förste notarien därvid bör vara skyldig att beträffande exempelvis
personval följa av häradshövdingen givna anvisningar. Det torde
emellertid under alla förhållanden få anses rimligt och lämpligt, att häradshövdingen
meddelar klara och bestämda direktiv rörande förste notaries
befogenhet i fråga örn handläggning av dylika ärenden inom domsagan,
något som även synes vara förutsatt uti nyssnämnda paragraf i
domsagestadgan.

I förevarande fall måste anses utrett att, sedan klaganden på grund av
vederbörligt bemyndigande till Nordin i egenskap av förste notarie i
östra härads domsaga den 18 december 1930 ingivit en av ovanbemälde
Carlsson undertecknad ansökan att bliva försatt i konkurs, Nordin, utan
att för häradshövdingen i domsagan Bladh anmäla den ingivna ansökningen,
själv omedelbart upptagit ansökningen till behandling och därvid
i närvaro av klaganden muntligen meddelat beslut örn Carlssons försättande
i konkurs. I omedelbart sammanhang därmed har Nordin, på begäran
av klaganden, likaledes muntligen förordnat denne att i Carlssons
konkurs vara förvaltare enligt 43 § konkurslagen. Rörande dessa beslut
har Nordin någon stund senare uppsatt och jämväl underskrivit konceptprotokoll,
varjämte Nordin, vilken icke ägde befogenhet att själv meddela
beslut i fråga örn förordnande av rättens ombudsman i konkursen,
uppsatt ett förslag till protokoll rörande dylikt förordnande att av Bladh,
efter prövning, justeras och undertecknas.

Av vad i ärendet förekommit kan icke anses framgå, att Nordin på
grund av uttryckligt uppdrag eller eljest haft befogenhet att utan tillstånd
av Bladh till prövning upptaga och självständigt handlägga ärenden,
varom förmäles i 2 § domsagestadgan. På grund härav torde Nordin
rätteligen hava bort efter mottagandet av Carlssons konkursansökan un -

106

derställa Bladh denna för erhållande av besked, huruvida Bladh önskade
själv taga befattning nied densamma. Och i synnerhet hade det varit tillbörligt
att, då fråga uppstått örn förordnande till interimsförvaltare av
annan person än den, som eljest i regel plägat erhålla dylikt uppdrag
inom domsagan, Nordin härutinnan inhämtat Bladhs mening. Genom sin
underlåtenhet i nu angivna hänseenden har Nordin förfarit felaktigt; men
då tydliga föreskrifter i fråga om dylika ärendens behandling inom domsagan
icke synas hava meddelats utan tidigare ärenden av liknande art,
enligt vad upplysts, handlagts än av häradshövdingen, än av förste notarien
på uppdrag av häradshövdingen och än av förste notarien utan sådant
uppdrag, finner jag det av Nordin sålunda begångna felet, som icke
torde hava varit av beskaffenhet att inverka på lagligheten av de av honom
meddelade besluten, skäligen icke böra påkalla något ingripande från
min sida mot Nordin.

I förevarande ärende är emellertid vidare utrett att, då Nordin senare
samma dag för Bladh företett det av honom uppsatta protokollet, Bladh
i avsikt att själv handlägga Carlssons konkursansökan utraderat Nordins
namnteckning å det redan underskrivna protokollet samt, efter att hava
överstrukit klagandens namn i paragrafen rörande förordnande av interimsförvaltare
och i stället ditskrivit Grönvalls namn, själv underskrivit
protokollet. Besluten hava sedermera av Bladh expedierats i det sålunda
ändrade skicket.

Genom de åtgärder i ärendet, som vidtagits av Nordin, hade frågorna
örn Carlssons försättande i konkurs och örn utseende av interimsförvaltare
slutligen avgjorts i vad på konkursdomaren ankom. Ändring av besluten
hade endast kunnat vinnas efter besvär till hovrätten i laga ordning.
Bladh har gjort gällande, att han vid verkställande av nyssberörda
ändringar i protokollet icke ägt någon kännedom örn, att Nordin redan
innan ansökningen anmälts för Bladh avkunnat muntliga beslut i nämnda
frågor, samt att Bladh närmast uppfattat protokollet såsom förslag från
Nordins sida och därför ansett sig berättigad att själv övertaga handläggningen
av ansökningen och ändra protokollet efter sin mening. Utredningen
i ärendet har dock givit vid handen, att Nordin, vilken väl icke,
såsom hail bort, vid protokollets överlämnande till Bladh meddelat denne,
att muntliga beslut i saken redan avkunnats i klagandens närvaro, underrättat
Bladh örn sagda förhållande så tidigt, att Bladh ännu icke hunnit
vidtaga några åtgärder för det ändrade protokollets utskrivning och verkställande
av de nya besluten. Ej heller hade Bladh haft grundad anledning
att anse de av Nordin i förevarande fall meddelade besluten icke
tillkomna i laga ordning och därför betrakta dem såsom ogiltiga och ej
utgörande hinder för Bladh att själv övertaga handläggningen av Carlssons
ansökan och meddela nya beslut i enlighet med sin mening. Vid angivna
förhållanden hade det uppenbarligen ålegat Bladh att för egen del

107

avbryta handläggningen av ärendena. Genom att i allt fall fortsätta handläggningen
och expediera protokoll i enlighet med de verkställda ändringarna
har Bladh förfarit felaktigt.

Vad Bladh i övrigt anfört till försvar för sitt förfarande kan jag icke
heller godtaga. Huruvida klaganden var lämplig eller icke för det honom
av Nordin anförtrodda uppdraget saknar avgörande betydelse i förevarande
fall. Bladh var i allt fall icke befogad att, på sätt som skett, upphäva
Nordins därutinnan meddelade beslut. Vad Bladh anfört därom, att
han på grund av stadgandena i 80 § konkurslagen skulle varit berättigad
att skilja klaganden från förordnandet såsom interimsförvaltare, förtjänar
uppenbarligen intet avseende. Ett dylikt entledigande torde icke kunna
ske på annat sätt än i nämnda lagrum föreskrives.”

På grund av vad han sålunda anfört fann J. O. häradshövdingen Bladhs
förfarande icke kunna undgå beivran. J. O. uppdrog därför åt advokatfiskalen
att ställa Bladh under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Genom advokatfiskalens
försorg borde tillfälle beredas klaganden att bliva i målet hörd,
och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 16 oktober 1931
följande:

I målet vore utrett, att sedan Nordin, vilken jämlikt 2 § i kungl, stadgan
den 12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning
var behörig att meddela förordnande, som avsåges i 43 § konkurslagen,
genom beslut den 18 december 1930 utsett klaganden till förvaltare
enligt sistnämnda lagrum i ovan omförmälda konkurs och meddelat
klaganden detta beslut, Bladh trots kännedom örn Nordins beslut
senare samma dag utsett annan person till dylik förvaltare i konkursen,
samt att Bladh, efter det att Nordin underrättat honom örn att Nordins
beslut meddelats klaganden, låtit expediera sitt eget beslut; och enär
Bladh, sedan Nordin sålunda handlagt ärendet, icke ägt på sätt som skett
taga befattning med detsamma, prövade hovrätten rättvist att, jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen, döma Bladh för det oförstånd i ämbetet, han sålunda
visat, att böta 150 kronor.

Vidkommande klagandens ersättningsanspråk, så enär den skada, klaganden
genom Bladhs förfarande tillskyndats, skäligen kunde skattas till
300 kronor, prövade hovrätten rättvist sålunda bifalla klagandens talan,
att Bladh förpliktades att till klaganden i skadestånd utgiva 300 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

108

14. Olaga anhållande och olaga husrannsakan.

I en till kriminalpolisen i Malmö ställd, den 5 oktober 1929 dagtecknad
skrivelse angav löjtnanten E. A. Clementz i Malmö tulltillsyningsmannen
därstädes O. Hedberg för det Hedberg skulle hava dels beskyllt Clementz
för att han i sin egenskap av tulldetektiv i Malmö gjort sig skyldig till
ämbetsbrott dels ock örn Clementz utspritt sådant rykte.

Hedberg, vilken då, på order av kungl, generaltullstyrelsen, i Stockholm
genomgick en utbildningskurs i detektivtjänst och som efter kursens avslutande
på nedresan från Stockholm till Malmö den 29 oktober 1929 gjort
uppehåll i Lund för att besöka anhöriga, blev där, samma dag han på eftermiddagen
skulle inställa sig till tjänstgöring i Malmö, eller den 30 oktober
1929, anhållen på order av föreståndaren för kriminalpolisavdelningen i
Malmö, kriminalkommissarien C. O. Clementz, vilken är broder till ovannämnde
E. A. Clementz, och under polisbevakning avförd till kriminalstationen
i Malmö såsom misstänkt för att hava gjort sig skyldig till —
förutom förutnämnda ärekränkningsbrott — åtskilliga förbrytelser i sin
tjänst. Sålunda skulle Hedberg natten mellan den 13 och den 14 maj 1929
hava låtit en av honom för smuggling vid Bedinge anhållen person undkomma,
och vidare skulle han vid flera tillfällen under åren 1925 och 1926
olovligen hava infört sprit- och tobaksvaror till riket från fartyg i Malmö
hamn. Än vidare framfördes mot Hedberg påståenden, att han lämnat
smugglare upplysningar om tjänsteresor, som av E. A. Clementz företagits
för smugglingars bekämpande, samt att han sökt provocera smugglingar
i ändamål att därefter beivra desamma.

Under det Hedberg satt anhållen beordrade C. O. Clementz den 2 november
1929 kriminalöverkonstapeln O. Svensson, kriminalkonstapeln C.
Arnow och t. f. kriminalkonstapeln A. Kvist att tillsammans med C. O.
Clementz företaga husrannsakan i Hedbergs bostad i Malmö för utrönande,
huruvida Hedberg jämväl gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp.

Förrättningen ägde rum samma dag i närvaro av Hedbergs hustru samt
tre tulltjänstemän.

Den 4 november 1929 inställdes Hedberg till förhör inför poliskammaren
i Malmö, varvid C. O. Clementz yrkade Hedbergs häktande under åberopande
av bland annat en sistnämnda dag dagtecknad s. k. häktningsrapport.

Poliskammaren fann emellertid skäl för Hedbergs häktande icke föreligga
och försatte honom omedelbart på fri fot samt uppdrog den 6 november
1929 åt kriminalöverkonstapeln J. A. Lindh att omhändertaga utredningen
i stället för C. O. Clementz, som med hänsyn till släktskapen med
angivaren ansågs böra ställas utanför saken.

109

De mot Hedberg vidtagna åtgärderna väckte synnerligt uppseende och
föranledde åtskilliga tidningsartiklar. I flera av dessa tidningsartiklar
framställdes anmärkningar mot C. O. Clementz bland annat för det han,
ehuru broder till angivaren, tagit befattning med saken och särskilt för
det han företagit husrannsakan hos Hedberg utan att hava haft fog därtill
ävensom för det sätt, varpå denna husrannsakan verkställts.

Sedan jag erhållit kunskap örn saken, anmodade jag poliskammaren att
till mig översända avskrift av den polisrapport, som kunde hava avgivits
rörande den genom C. O. Clementz den 2 november 1929 företagna husrannsakan
i Hedbergs bostad, ävensom övriga detta ärende rörande handlingar,
som kunde befinna sig i poliskammarens förvar.

Poliskammaren insände med skrivelse den 26 i nämnda månad en av
C. O. Clementz den 25 november 1929 dagtecknad promemoria rörande den
hos Hedberg företagna husrannsakan samt med skrivelse den 3 december
1929 dels utdrag av poliskammarens protokoll den 20 november samma år
rörande bland annat en av C. O. Clementz till poliskammaren ingiven
framställning örn åtgärder mot ansvarige utgivaren av tidningen Arbetet,
dels en av Svensson, Arnow och Kvist efter förda anteckningar uppsatt
promemoria av den 29 november 1929 jämte bilagt, av Svensson underskrivet
protokoll rörande ifrågavarande husrannsakan, och dels en av kriminalkonstapeln
A. W. Runerheim, med instämmande i vissa delar av t. f.
kriminalkonstapeln, e. o. hovrättsnotarien H. Rosén, uppsatt promemoria
av den 2 december 1929. Poliskammaren tillkännagav tillika, att några
andra handlingar rörande ifrågavarande ärende icke funnes hos poliskammaren
tillgängliga. I

I en den 30 november 1929 till mig inkommen skrift anförde Hedberg
bland annat följande:

Sedan E. A. Clementz hos kriminalpolisen i Malmö skriftligen angivit
Hedberg för ärekränkning mot E. A. Clementz i dennes tidigare egenskap
av tulldetektiv och Hedberg därjämte beskyllts för förbrytelser i sin
tjänst, hade C. O. Clementz den 30 oktober 1929 låtit anhålla Hedberg samt
själv, oaktat laga jäv förelegat, verkställt den polisutredning, som föranletts
av den mot Hedberg gjorda angivelsen. Å kriminalpolisens station
hade Hedberg kvarhållits till måndagen den 4 november, då han på middagen
inställts till förhör inför poliskammaren. Därvid hade C. O. Clementz
förebragt utredning angående vad som lagts Hedberg till last samt
yrkat, att poliskammaren måtte förklara Hedberg vara skyldig att genast
träda i häkte. Efter längre överläggning hade emellertid häktningsyrkandet
avslagits och Hedberg försatts på fri fot. Lördagen den 2 november
1929 hade C. O. Clementz själv förrättat husrannsakan i Hedbergs hem i

Ilo

Malmö, oaktat, såvitt Hedberg vore veterligt, det icke gjorts emot honom
gällande, att han förövat tjuvnadsbrott. Hedberg visste ej, örn C. O. Clementz
vore berättigad att verkställa husrannsakan, med mindre han inhämtat
medgivande av sin förman. Hedberg bestrede bestämt, att han
lämnat sitt medgivande till husrannsakan. Denna hade alltså icke kunnat
äga rum, örn ej laga skäl för densamma förelegat. Att så varit fallet bestredes.
Hedberg ville fästa min uppmärksamhet på ovanherörda förhållanden
till den åtgärd, som därav kunde föranledas.

Vid skriften voro fogade, bland annat, dels en avskrift av E. A. Clementz’
angivelseskrift till kriminalpolisen och dels avskrift av en rapport,
som tullöveruppsyningsmannen O. Frigren och tulltillsyningsmannen O.
Werhe i Malmö, vilka på uppdrag av tulldirektören i Malmö närvarit vid
den omförmälda husrannsakan, avgivit till denne angående vad vid tillfället
tilldragit sig.

Sedan jag i anledning av innehållet i nu omförmälda handlingar anmodat
poliskammaren i Malmö att verkställa utredning samt till mig inkomma
därmed ävensom med förklaring från C. O. Clementz och eget
utlåtande, inkom den 10 februari 1930 från poliskammaren den begärda
utredningen, innefattande dels poliskammarens eget utlåtande av den 6
februari 1930, dels en av Rosén den 14 januari samma år uppsatt promemoria
och dels förklaring av C. O. Clementz den 17 i samma månad jämte
vid förklaringen fogad avskrift av förutnämnda häktningsrapport och
andra bilagor, för vilka nedan skall närmare redogöras.

Därefter avgav Hedberg påminnelser, varjämte nytt yttrande inkom
från C. O. Clementz. Vid detta yttrande hade C. O. Clementz fogat bland
annat ett av Runerheim avgivet, den 10 april 1930 dagtecknat intyg samt
avskrifter av polisrapporter, som av Lindh, sedan denne övertagit utredningen,
upprättats i saken den 16, 25, 26 och 28 november 1929, den 4
december 1929 samt den 10 april 1930.

C. O. Clementz anförde till en början i den av honom avgivna förklaringen: Redan

under senare hälften av år 1927 hade hans broder E. A. Clementz
för C. O. Clementz omtalat, att han på smygväg blivit utsatt för en synnerligen
svår falsk beskyllning från Hedbergs sida, vilket endast tack vare
en rättsinnig uppfattning hos en kvinna kommit till hans kännedom.
Beskyllningen hade varit densamma, som E. A. Clementz genom angivelseskriften
av den 5 oktober 1929 anmält till laga beivran. Hur allvarligt
och fult det uppenbarade anslaget än varit, så hade då från polisens sida,
enligt C. O. Clementz’ mening, intet kunnat uträttas, enär varken tillräcklig
eller ens tillnärmelsevis tillräcklig bevisning för anställande av åtal
genom allmän åklagare då kunnat presteras, något som E. A. Clementz

lil

även. själv varit medveten örn. C. 0. Clementz hade emellertid tillrått
honom att arbeta på att söka anskaffa bevisning. Vid olika tilliällen
sedermera hade C. 0. Clementz genom sin broder fått kunskap örn andra
synnerligen märkliga förhållanden rörande Hedberg. Bland annat hade
E. A. Clementz kommit till insikt örn, att det fanns någon, som till hans
motsida — d. v. s. till smugglare — lämnat underrättelser örn hans tjänsteresor.
Slutligen hade han vid ett tillfälle fått möjlighet att draga den
slutsatsen, att det måste hava varit just Hedberg, som på sådant sätt tillhandagått
smugglarna, ty blott tre personer, bland dem Hedberg, hade den
gången känt till, att E. A. Clementz skulle företaga en viss tjänsteresa,
cm vilken smugglare i Köpenhamn genast blivit underrättade. De båda
andra örn hans resa underkunniga, nämligen kustbevakningschefen och
kriminalöverkonstapeln Wessman, hade han naturligtvis icke kunnat reflektera
på att misstänka. Äntligen hade E. A. Clementz fäst C. 0. Clementz’
uppmärksamhet på ett för C. 0. Clementz tidigare obekant fall av
”rymning”, där de yttre omständigheterna vid närmare påseende förefallit
åtskilligt egendomliga. E. A. Clementz hade därav fått den misstanken,
att Hedberg med vilja släppt en för brott — delaktighet i smuggling
å svenska kusten — anhållen och på har gärning anträffad person lös
under sken av flykt, och samtidigt eller i varje fall ungefär samtidigt hade
E. A. Clementz kunnat meddela C. 0. Clementz, allt samtalsvis och utan
något som helst yrkande, att han fått fram starka skäl att misstänka Hedberg
även för aktiv smuggling. Han hade delgivit C. 0. Clementz sina
skäl, vilka varit av den beskaffenhet, att C. 0. Clementz ansett ett polisingripande
oundvikligt. Det hade nämligen lyckats honom uppbringa
vittnen, som uppgivit, att Hedberg ilandfört spritvaror i mindre kvantiteter
från i Malmö hamn liggande fartyg, för vilket brott maximistraffet
vore två års straffarbete. C. 0. Clementz hade anmodat E. A. Clementz
att för alla eventualiteters skull uppsätta en angivelseskrift beträffande
den ärekränkning i tjänsten, som han blivit utsatt för, ehuru detta icke
varit obetingat nödvändigt med hänsyn till att fallet lytt under allmänt
åtal. Vid föredragning i poliskammaren den 5 oktober 1929 hade C. 0.
Clementz muntligen till polismästaren Y. Schaar anmält vad som genom
E. A. Clementz hragts till C. 0. Clementz’ kännedom. Någon av de närmaste
dagarna därefter hade han vidtagit anstalter för verifiering av
E. A. Clementz’ påståenden oell upplysningar. För detta ändamål hade
han utvalt Eunerheim och Bosén, vilken senare vore en på flera områden
erfaren man och som haft flerårigt förordnande som rådman och även
under lång tid bestritt olika tjänster vid länsstyrelse, till och med som
landssekreterare, att gemensamt uppsöka och anställa förhör med de personer,
som av E. A. Clementz åberopats till vittnen. Genom denna ur alla
synpunkter ojäviga undersökning hade bekräftats allt väsentligt av vad

112

E. A. Clementz i saken framfört. Sålunda hade anskaffats en av hustrun
Marthe Bjarne, född Fridh, under edlig förpliktelse underskriven förklaring
av i sak samma innehåll, som hennes i häktningsrapporten intagna
berättelse. Att Hedberg själv olovligen ilandfört spritdrycker i
mindre kvantiteter hade bestyrkts, och, biträdd av E. A. Clementz, hade
det lyckats Runerheim att i Danmark uppsöka den person, som Hedberg
misstänkts hava uppsåtligen låtit rymma, och därigenom hade det till slut
blivit fullt klart, att misstanken varit välgrundad. Då tiden varit inne,
att Hedberg skulle återvända från Stockholm till Malmö, hade C. O. Clementz
givit order, att Hedberg skulle anhållas. Anhållandet hade skett
den 30 oktober 1929 i Lund, varifrån Hedberg sedan förts till Malmö. Då
han förklarat sig trött efter resan, hade han den dagen mest fått vila.
Först påföljande dag hade de egentliga förhören med honom börjat.
Undersökningsresultatet förelåge dels i den av C. O. Clementz undertecknade
häktningsrapporten och dels i flera därefter avgivna rapporter,
undertecknade av Lindh, vilken, sedan undersökningen till huvudsaklig
del genomförts, av polismästaren Schaar förordnats att i C. O. Clementz’
ställe leda undersökningen mot Hedberg. Till grund för förhöret i poliskammaren
hade C. O. Clementz framlagt häktningsrapporten, som utgjorde
ett koncentrat av undersökningsresultatet, och verifikationer till i
rapporten intagna uppgifter. Vad den i Hedbergs hostad lördagen den 2
november 1929 företagna husvisitationen beträffade, så åberopade C. O.
Clementz såsom förklaring innehållet dels i den av honom uppsatta promemorian
och dels i den av honom till poliskammaren i Malmö ingivna
skrivelsen med yrkande örn åtgärder mot tidningen Arbetets ansvarige
utgivare.

Beträffande den utredning, som förebragts rörande de Hedberg till last
lagda förbrytelserna, vill jag erinra följande:

A. Ärekränkning mot E. A. Clementz.

I den av E. A. Clementz till kriminalpolisen avgivna skriftliga angivelsen
mot Hedberg för ärekränkning av E. A. Clementz i och för hans
tjänst anfördes i huvudsak följande: Ärekränkningen bestode i att Hedberg
i argt uppsåt dels beskyllt E. A. Clementz för att i tjänsten taga
mutor av smugglare och dels örn E. A. Clementz spritt sådant rykte.
Sålunda hade Hedberg i oktober månad 1927 anmodat hustrun Marthe
Bjarne att hos E. A. Clementz’ dåvarande chef, kusthevakningschefen
O. R. Nordenstierna, tillvita E. A. Clementz, att han i tjänsten toge mutor
av smugglarna, och hade Marthe Bjarne vid ett tillfälle varit kallad till
förhör i denna sak inför kusthevakningschefen. För tulluppsyningsmannen
H. Wåhlin i Malmö hade Hedberg i förtäckta ordalag, men dock så

113

tydligt, att Wåhlin förstått innebörden, pådiktat E. A. Clementz samma
brott.

Enligt häktningsrapporten hade nedannämnda personer i huvudsak
uppgivit:

1) E. A. Clementz: Under tiden den 6 november 1925—den 31 december
1928 hade Clementz varit anställd som extra befattningshavare — tulldetektiv
— vid tullverket. I slutet av oktober månad 1927, då Clementz i
tjänsteärende uppehållit sig i Blekinge, hade hans hustru telefonerat till
honom och meddelat, att en kvinna telefonledes begärt att få komma i förbindelse
med honom, enär kvinnan hade kännedom örn, att en av hans
”vänner” bakom hans rygg sökte skada honom. Sedan han återkommit
från sin tjänsteresa, hade han sammanträffat med kvinnan å ett konditori
i Malmö. Kvinnan, som uppgivit sig heta Marthe Fridh, sedermera
gift Bjarne, hade uppgivit, att Hedberg, med vilken hon vore bekant och
tidvis samarbetat, anmodat henne att gå till kustbevakningschefen Nordenstierna
och omtala, att E. A. Clementz toge mutor av smugglarna.
Marthe Bjarne hade vidare omtalat, att hon av kustbevakningschefen
blivit kallad till förhör angående beskyllningar, som Hedberg skulle hava
gjort hos kustbevakningschefen mot E. A. Clementz för tagande av mutor.
Örn Marthe Bjarne omtalat detta då eller vid ett senare sammanträffande,
kunde E. A. Clementz icke bestämt erinra sig. E. A. Clementz hade emellertid
omedelbart anmält det passerade för kustbevakningschefen och begärt,
att Hedberg skulle tagas i förhör, för vilket ändamål han anmodat
Marthe Bjarne att infinna sig hos kustbevakningschefen. Hedberg hade
av kustbevakningschefen kallats till förhör, vid vilket E. A. Clementz
tillåtits tidvis närvara. Hedberg hade emellertid förnekat vad som lagts
honom till last och som bevis på Marthe Bjarnes mindre lämplighet såsom
vittne i saken tillkallat en person vid namn Rockström, vilken gjort en
del uttalanden i avsikt att förringa sanningsvärdet av Marthe Bjarnes
uppgifter. Senare eller den 27 september 1929 hade Clementz sammanträffat
med en tulltjänsteman, vilken omtalat, att Hedberg inför honom
yttrat sig nedsättande örn Clementz och i förtäckta ordalag låtit förstå,
att Clementz under sin anställning som tulldetektiv tagit mutor av smugglarna
och ”arbetat lika mycket på båda sidor”.

2) Marthe Bjarne: Vid något tillfälle under hösten 1927 hade hon på
ingripande av Hedberg blivit tilltalad för delaktighet i smuggling. Kort
därefter, troligen i början av oktober månad samma år, hade Hedberg
uppsökt henne och föreslagit, att hon skulle samarbeta med honom för
smugglingens bekämpande. Hedberg hade förklarat, att hon skulle erhålla
samtliga de beslagsandelar, som bomme på Hedbergs lott, enär Hedberg
själv endast arbetade för att vinna meriter. Marthe Bjarne hade förklarat
sig villig till samarbete med Hedberg på av denne angivna villkor och

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till 1932 års riksdag.

114

kort därefter erhållit 50 kronor av Hedberg, utan att hon på något sätt
gjort skäl för beloppet. Penningarna hade hon kvitterat å en av Hedberg
henne förelagd handling, vilken oriktigt utvisade, att hon för tullverkets
räkning haft diverse utlägg för telefonsamtal m. m. samt företagit en del
resor. Marthe Bjarne hade icke på annat sätt samarbetat med Hedberg,
än att hon vid ett tillfälle under år 1927 för Hedberg anmält en person vid
namn Bockström för smuggling av cigarretter, för vilken förseelse Bockström
därefter ådömts böter. Under hösten 1927 hade Hedberg sammanträffat
med Marthe Bjarne många gånger. Vid ett tillfälle hade han uppmanat
henne att hos kustbevakningschefen Nordenstierna sanningslöst
uppgiva, att dåvarande tulldetektiven E. A. Clementz toge mutor av
smugglarna. Marthe Bjarne hade för Hedberg framhållit det orimliga i
att komma till kustbevakningschefen med dylika påståenden örn E. A.
Clementz, vilken enligt Marthe Bjarnes mening icke tilläte sig något
dylikt, och påpekat för Hedberg, att denne måste angiva någonting, som
visade, att påståendet kunde hava något fog. Hedberg hade genmält, att
man endast behövde peka på den omständigheten, att E. A. Clementz,
sedan han erhållit anställning som tulldetektiv, fått det ekonomiskt bra
ställt. Marthe Bjarne hade funnit det hela ytterst skändligt, men icke delgivit
Hedberg sin åsikt, utan beslutat sig för att underrätta E. A. Clementz
örn förhållandet. Innan hon ännu sammanträffat med Clementz,
hade hon telefonledes anmodats infinna sig å kusthevakningschefens expedition,
varför hon begivit sig dit. Kustbevakningschefen Nordenstierna
hade där börjat ett samtal med henne, varunder han försökt att erhålla
upplysning örn E. A. Clementz’ förhållande i tjänsten och till smugglarna.
Marthe Bjarne hade av samtalet fått den uppfattningen, att kustbevakningschefen
under andra former än direkt förhör sökt av henne erhålla
bekräftelse på en till honom inkommen anmälan, att E. A. Clementz toge
mutor av smugglare, vilken anmälan tydligen gjorts av Hedberg. Marthe
Bjarne hade förnekat all kännedom härom men uraktlåtit att nämna, att
Hedberg sökt förmå henne att lämna dylika uppgifter till kustbevakningschefen.
Kort därefter hade Marthe Bjarne kommit i telefonförbindelse
med E. A. Clementz och vid ett överenskommet sammanträffande med
denne omtalat Hedbergs brottsliga tilltag utan att den gången omtala,
att hon i saken varit uppkallad till kustbevakningschefen. På E. A. Clementz’
anmodan hade Marthe Bjarne därefter ånyo besökt kustbevakningschefen
och då omtalat, att Hedberg sökt förmå henne att lämna lögnaktiga
uppgifter örn brottslig förbindelse mellan E. A. Clementz och
smugglare. Vilka åtgärder som på grund därav vidtagits mot Hedberg
kände Marthe Bjarne icke till, enär hon efter avgivandet av sin berättelse
avlägsnat sig från kusthevakningschefens tjänsterum.

3) Hedberg: Vid något tillfälle, möjligen under år 1927. hade Hedberg

115

vid Öresundsbåtens tilläggsplats anhållit en kvinna, vilken sökt insmuggla
ett parti cigarretter från båten. Denna kvinna hade vid tillfället på Hedbergs
fråga, vem hon var, sagt sig vara ”strejkbrytardrottningen” oell
heta Fridh. Senare hade Hedberg vid flera tillfällen sammanträffat med
kvinnan — förut omförmälda Marthe Bjarne — och av henne erhållit
sådana upplysningar, att Hedberg kunnat beslagtaga ett större parti
cigarretter hos en av hennes bekanta. Vid något tillfälle hade Hedberg
och Marthe Bjarne i sällskap passerat förbi ett hus, vari bott en för olaga
sprithantering känd chaufför vid namn Bertini. Hedberg hade därvid
iakttagit, att E. A. Clementz’ automobil stått i närheten av Bertinis bostad.
Hedberg hade för Marthe Bjarne omtalat, att automobilen tillhörde E. A.
Clementz och att saken förefölle Hedberg egendomlig. Påföljande dag
hade Hedberg för kustbevakningschefen omtalat saken samt förklarat, att
det förefallit Hedberg egendomligt och kunde tyda på, att E. A. Clementz
arbetade ”såväl med som mot tullen”. Kustbevakningschefen hade kallat
E. A. Clementz till förhör, varunder Hedberg icke tillåtits närvara. Efter
förhöret med E. A. Clementz hade även Hedberg inkallats till kustbevakningschefen,
vilken omtalat, att E. A. Clementz förnekat, att han besökt
Bertini vid tillfället ävensom att hans automobil stått i närheten av Bertinis
bostad. Hedberg hade då yttrat, att han funnit E. A. Clementz’
förnekande av saken mycket egendomligt och att han av nekandet kunde
draga den slutsatsen, att E. A. Clementz arbetade ”lika mycket med som
mot smugglarna”. En tid senare hade Hedberg fått sådana upplysningar
om Marthe Bjarne, att lian icke ansett sig kunna hava något som helst
med henne att göra, vilket han meddelat henne. Hon hade blivit mycket
förtretad och hotat att anmäla för E. A. Clementz, att Hedberg beskyllt
denne för att stå i förbindelse med smugglare. Så hade hon säkerligen
också gjort. Hedberg hade nämligen kort därefter blivit uppkallad till
kustbevakningschefen Nordenstierna. I E. A. Clementz’ närvaro hade
Nordenstierna omtalat, att Clementz inkommit med anmälan mot Hedberg,
för det Hedberg skulle hava inför annan person falskeligen beskyllt
Clementz för förbindelser med smugglare. Hedberg hade bestritt beskyllningen
och vänt sig till Clementz med anmärkningen, att Hedberg icke
ville beskylla någon person för en sak, som han icke kunde bevisa, men
att Hedberg fått en viss uppfattning örn Clementz, då denne haft sin automobil
stående i närheten av smugglaren Bertinis bostad och sedermera
förnekat detta. Då E. A. Clementz förklarat sig skola inkalla vittnen till
beskyllningen, hade Nordenstierna anmodat Hedberg att bedja Clementz
örn ursäkt, vilket Hedberg emellertid vägrat att göra. Senare samma dag
hade Hedberg ånyo kallats till förhör hos kustbevakningschefen, därvid
Marthe Bjarne varit närvarande och intygat, att Hedberg riktat meromnämnda
beskyllningar mot Clementz. Hedberg hade emellertid vid -

hållit sina uppgifter. Härunder hade han råkat i träta med E. A. Clementz,
vilken sagt, att Hedberg gjorde allt vad han kunde för att få Clementz
hort från befattningen som tulldetektiv, vilken anställning Hedberg
själv önskade få. Till bevis örn att Marthe Bjarne talade osanning hade
Hedberg låtit tillkalla den mansperson, vilken genom Marthe Hjärnes
angivelse blivit anhållen för cigarrettsmuggling. Denne hade till kustbevakningschefen
lämnat sådana upplysningar örn Marthe Bjarne, att
man därav kunnat förstå, att hennes uppgifter i allmänhet vore mindre
trovärdiga och varav man kunnat draga den slutsatsen, att hon talat osanning
även i förevarande fall. Nordenstierna hade dock vidhållit, att Hedberg
borde bedja E. A. Clementz örn ursäkt. Hedberg hade fortfarande
vägrat detta och begärt, att saken genom rättegång skulle bliva fullt utredd.
Det hade dock icke kommit till rättegång i saken, utan hade det
hela lämnats åt sitt öde.

4) Nordenstierna: Han kunde icke beträffande den av É. A. Clementz
avgivna anmälan örn ärekränkning bekräfta Hedbergs uppgifter, då han
icke kunde erinra sig, vad i saken förekommit. Nordenstierna kunde icke
heller minnas, att han vid de av Hedberg omtalade förhörstillfällena
skulle hava anmodat Hedberg att bedja E. A. Clementz örn ursäkt. Han
ville dock erinra sig, att Hedberg framkommit med någon insinuation örn
att, som E. A. Clementz varit tillsammans med smugglare vid festliga
tillfällen i Köpenhamn och annorstädes, så kunde man därav draga den
slutsatsen, att Clementz skulle eftersätta sin tjänsteplikt.

I en ”Anm. 17/i 30” till den ingivna avskriften av häktningsrapporten
androg C. O. Clementz: Hans broder sade sig aldrig hava bestritt, att hans
automobil stått i grannskapet av Bertinis bostad. Denna hade nämligen
varit belägen ej långt från en fastighet, varest E. A. Clementz flera
gånger besökt en person vid namn Lundh, vilken tidigare fungerat som
landsfiskal och vid olika tillfällen biträtt E. A. Clementz i hans spaningsarbete
angående smugglare. På C. O. Clementz’ förfrågan hade icke heller
Nordenstierna velat vidkännas, att han till Hedberg skulle hava yttrat, att
E. A. Clementz bestritt det av Hedberg angivna förhållandet.

I den polisrapport, som Lindh upprättat den 26 november 1929, återgåvos
häktningsrapportens utsagor nästan ordagrant.

Beträffande de påstådda yttrandena till tulluppsyningsmannen Wåhlin
förekom i häktningsrapporten ingen närmare utredning.

I Lindhs polisrapport av den 26 november 1929 voro däremot antecknade
följande uppgifter av Wåhlin: Under sin tjänstgöring å tulldirektörsexpeditionen
i Malmö hade Wåhlin ofta kommit i beröring med Hedberg
och någon gång även med E. A. Clementz. Sedan E. A. Clementz
slutat sin anställning hos tullverket, hade han en dag under år 1929 vid
ett sammanträffande å ett kafé i Malmö frågat Wåhlin, huruvida Hedberg

117

inför Wåhlin uttalat sig ärekränkande om Clementz. Wåhlin hade då
omtalat, att Hedberg alltid för Wåhlin låtit förstå, att Hedberg vore synnerligen
skicklig i spaningstjänst och uträttade mera än Clementz, vilket
givit Wåhlin anledning fråga, örn Clementz icke vore tillräckligt energisk
i sin tjänst. Hedberg hade härtill svarat: ”Det vet jag inte. Jag kan
ingenting säga.”

Poliskammaren upplyste i sitt utlåtande att, sedan den av Lindh upprättade
rapporten rörande ärekränkningen mot E. A. Clementz remitterats
till rådhusrätten i Malmö, allmänne åklagaren förklarat sig hindrad
väcka åtal, enär hrottet vore preskriberat.

Hedberg anförde i påminnelserna i denna del: Det påstådda ärekränkningsbrottet
hade varit preskriberat redan då C. O. Clementz den 4 november
1929 avgav sin rapport, vilket denne hort förstå. I sin förklaring framhölle
C. O. Clementz, att han redan under senare hälften av året 1927 av
E. A. Clementz fått höra talas örn den påstådda ärekränkningen men att
han då ansett, att ej något kunde uträttas, ”då varken tillräcklig eller ens
tillnärmelsevis tillräcklig bevisning för anställande av åtal genom allmän
åklagare då kunde presteras”. Man frågade sig osökt: Varför skulle nu
åtal anhängiggöras i slutet av år 1929! Det hade då ej förefunnits annan
bevisning än den, som förelegat redan år 1927. Vid sistherörda tidpunkt
hade Hedberg begärt, att E. A. Clementz måtte låta åtala honom.

B. Meddelande av upplysningar till smugglare om E. A. Clementz’

t Vänstedt g år der. I

I fråga örn det av E. A. Clementz uppgivna förhållandet, att Hedberg
skulle hava lämnat smugglare meddelanden örn E. A. Clementz’ tjänsteresor,
upptog häktningsrapporten liksom ock Lindhs polisrapport den 4
december 1929 följande uppgifter av E. A. Clementz: Under tiden för sin
anställning såsom tulldetektiv hade E. A. Clementz vid flera tillfällen
märkt, att av honom i tjänsten vidtagna åtgärder, vilka varit kända
endast av ett fåtal tjänstemän i tullverket, omedelbart kommit till i
Köpenhamn bosatta smugglares kunskap, varför Clementz misstänkt, att
någon tulltjänsteman varit rapportör åt smugglare. Senare hade det kommit
till E. A. Clementz’ kännedom, att Hedberg i sin tjänst vid tullverket
samarbetat med en för olaga sprithantering känd sjöman vid namn E. A.
Andersson och därvid för denne röjt alla de åtgärder, Clementz vidtagit
i sin tjänst, vilka åtgärder därefter av Andersson omedelbart inrapporterats
till i Köpenhamn bosatta smugglare. Clementz hade därför den 23
september 1929 uppsökt Andersson och haft ett samtal med denne, som
därvid uppgivit följande: Andersson hade under en längre tid, särskilt
under år 1928, samarbetat med Hedberg och kriminalöverkonstapeln E.

118

Wessman i och för bedrivande av spionage bland smugglarna i Köpenhamn.
För detta sitt arbete bade Andersson vid upprepade tillfällen
erhållit betalning av Wessman, men bade de upplysningar, hail lämnat
Wessman och Hedberg, alltid varit oriktiga, enär Andersson även varit i
fullt samarbete med smugglarna. Däremot bade Andersson alltid genom
Hedberg hållits underrättad örn polisens och tullverkets spanings- och
bevakningsåtgärder, vilka Andersson sedan rapporterat till smugglarna i
Köpenhamn. Särskilt bade E. A. Clementz’ åtgärder i tjänsten ständigt
varit Andersson bekanta genom Hedberg. Sålunda bade en av Clementz
företagen tjänsteresa till Blekinge omedelbart av Hedberg omtalats för
Andersson, som därefter rapporterat saken till smugglaren N. GaardenJensen
i Köpenhamn. Vid ett tillfälle bade en med Andersson samarbetande
smugglare uppmanat Andersson att av Hedberg skaffa upplysning
örn, var E. A. Clementz vid ett visst tillfälle befunnit sig, varför Andersson
hos Hedberg skaffat den önskade upplysningen och meddelat denna till
ifrågavarande smugglare, vilken begagnat sig därav. Andersson bade vid
samtalet med E. A. Clementz särskilt framhållit, att ban icke önskade
skada Hedberg i hans tjänst, dels därför att Hedberg vore en för smugglarna
passande tulldetektiv och dels därför att Andersson ”icke behövde
ha en lika usel karaktär som den där Hedberg”. Vid något tillfälle i april
månad 1928 hade E. A. Clementz efter återkomsten från en tjänsteresa i
Blekinge sammanträffat med inspektören S. Richter, vilken omtalat, att
han i Köpenhamn sammanträffat med Gaarden-Jensen och av denne fått
veta, att Clementz’ tjänsteresa varit känd för smugglarna i Köpenhamn,
samt att Gaarden-Jensen förstått, att han vore utsatt för provokation från
polisens eller tullverkets sida. E. A. Clementz hade omedelbart rapporterat
förhållandet för kustbevakningscbefen, vilken anmodat Clementz att
resa till Köpenhamn och verkställa undersökning och genom samtal med
Gaarden-Jensen söka få utrönt, vem som lämnat meddelanden till smugglarna
örn tullens tjänsteåtgärder, ävensom huruvida någon provokation
verkligen vore i görningen. Då E. A. Clementz icke varit villig att samtala
med Gaarden-Jensen utan vittne, bade Richter anmodats medfölja
Clementz till Köpenhamn. Vid ankomsten till Köpenhamn hade E. A.
Clementz och Richter sammanträffat med Gaarden-Jensen å en restaurang,
varvid Gaarden-Jensen bekräftat, att han kände Clementz’ åtgärder i
tjänsten under senare tiden och som bevis därom nämnt en del detaljer,
som enligt Clementz’ mening icke varit kända av mer än ett fåtal tjänstemän.
Då Clementz begärt att få veta, vem som rapporterat dessa saker till
Gaarden-Jensen, bade Gaarden-Jensen å sin sida anhållit att av Clementz
fa veta, örn det varit tullverket eller polisen, som sökt provocera smuggling,
samt anmodat Clementz att nämna några namn. E. A. Clements
hade förklarat, att någon provokation, såvitt han visste, icke företagits av

119

tullverket, och sagt att, om den person, som till Gaarden-Jensen lämnat
upplysningar örn Clementz’ tjänsteåtgärder, vore samme person, som
skulle mottaga den sprit, som skulle ilandföras genom provokation, så
måste det vara fråga örn en provokatör. Gaarden-Jensen hade därefter
förklarat, att han under den närmast därefter följande tiden skulle införa
1,000 liter sprit vid Abbekås, och frågat, örn Clementz ville ”hänga” provokatörerna
men låta Gaarden-Jensen och hans folk gå fria, vartill Clementz
svarat, att han ämnade gripa envar, som anträffades med att till Sverige
olovligen införa sprit. Vid återkomsten till Malmö hade Clementz rapporterat
saken för kustbevakningschefen och uttalat misstanke, att Hedberg
eller någon av hans rapportörer icke endast omtalat Clementz’ tjänsteåtgärder
för smugglarna utan även igångsatt provokation för att kunna
göra beslag. E. A. Clementz’ misstanke, att Hedberg eller någon av hans
rapportörer ämnade provocera smuggling, hade haft sin grund däri, att
Hedberg vid samma tid rapporterat, att smuggling befarades vid Abbekås
inom den närmaste tiden, och att Hedberg tidigare anmodat förutnämnda
Marthe Bjarne att igångsätta smuggling. Hedberg hade med anledning
därav kallats till förhör inför kustbevakningschefen, men visste icke Clementz
vad under förhöret framkommit. Senare hade han fått veta, att
Hedberg låtit påskina, att E. A. Clementz’ tjänsteåtgärder rapporterats
till smugglarna genom någon av Clementz’ egna rapportörer. Någon
smuggling eller något försök därtill hade dock icke företagits vid Abbekås.
Gaarden-Jensens uppgift angående provokation hade av E. A. Clementz
inrapporterats jämväl till befäl vid kriminalpolisen.

I förevarande avseende hade i den av Lindh den 4 december 1929 upprättade
polisrapporten antecknats en berättelse av inspektören Richter av
huvudsakligen följande innehåll: Sedan ett flertal år tillbaka hade Richter
utfört vissa spaningsuppdrag för tullverkets räkning och därunder
samarbetat med tullverkets personal. Då han vid något tillfälle tyckt sig
förstå, att provokation till spritsmuggling varit i görningen, hade han
rapporterat detta till Nordenstierna. På dennes anmodan hade Richter
för att utforska, huru det förhölle sig med saken, rest till Köpenhamn och
träffat en smugglare vid namn Gaarden-Jensen. Under samtal med denne
hade Richter förstått, att Gaarden-Jensen av Richter önskade få veta,
huruvida Gaarden-Jensen varit utsatt för provokation, och hade Richter
å sin sida genom Gaarden-Jensen sökt utreda samma förhållande. På
Richters fråga, örn Gaarden-Jensen misstänkte någon tjänsteman, hade
Gaarden-Jensen icke lämnat något svar utan endast förklarat, att han
vore villig att offra tusentals liter sprit för att få provokatören fast.
Efter samtalet med Gaarden-Jensen hade Richter återvänt till Malmö
och, sedan han avlämnat rapport till Nordenstierna, omtalat saken för
dåvarande tulldetektiven E. A. Clementz. På dennes förslag hade Richter

120

och E. A. Clementz i sällskap rest till Köpenhamn och uppsökt förutnämnde
Gaarden-Jensen, med vilken de sammanträffat å en restaurang.
Under samtalet med Gaarden-Jensen angående provokationen hade Gaarden-Jensen
nämnt namnet Hedberg och sagt att, örn Hedberg komme till
Köpenhamn, skulle han icke komma därifrån. Gaarden-Jensen hade uppiepat,
att han gärna ville offra tusentals liter sprit, blott provokatören
bleve ”fast”, samt frågat E. A. Clementz, örn denne ville låta GaardenJensen
och hans folk gå fria. Clementz hade svarat, att sådant icke kunde
gå för sig. Samtidigt hade Gaarden-Jensen omtalat, att han kände alla de
åtgärder till förekommande och beivrande av smuggling, som Clementz
under den senaste tiden företagit, och nämnt en del detaljer, som varit
kända endast av ett fåtal tulltjänstemän. Gaarden-Jensen hade dock icke
kunnat förmås att lämna upplysning örn den eller de personer, som lämnat
honom uppgifterna i fråga. Vid återkomsten till Malmö hade rapport
avlagts till kustbevakningschefen, vilken förklarat, att Gaarden-Jensen
nämnt namnet Hedberg endast av den anledningen, att Hedberg vore så
väl känd bland smugglarna genom sina åtgärder i tjänsten. Richter misstänkte
för sin del, att det varit någon av Hedbergs ”rapportörer”, som till
smugglarna lämnat uppgifter örn vissa av tullverkets tjänsteåtgärder.

Enligt Lindhs polisrapport hade vidare förutnämnde E. A. Andersson
uppgivit: Det vore riktigt, att Andersson den 23 september 1929 sammanträffat
med E. A. Clementz och till honom lämnat en del upplysningar örn
Hedberg. De till E. A. Clementz lämnade uppgifterna, vilka Clementz icke
antecknat vid tillfället, hade emellertid till största delen varit osanna.
Riktigt vore dock, att Andersson lämnat upplysningar örn smugglare till
Wessman och därför erhållit kontant ersättning, ävensom att de till Wessman
lämnade upplysningarna varit oriktiga, men han hade däremot aldrig
samarbetat med eller lämnat upplysningar till Hedberg.

C. Provokation till smuggling.

Rörande påståendet örn provokation till smuggling från Hedbergs sida
antecknades, utöver vad ovan i annat sammanhang antytts, såväl i häktnmgsrapporten
som i Lindhs polisrapport den 4 december 1929 följande
utsagor:

1) av E. A. Clementz: Vid förutnämnda sammanträffande å ett konditori
i Malmö med Marthe Bjarne hade hon uppgivit, att Hedberg vid
det tillfälle, då han uppmanat henne att för kustbevakningschefen uppgiva,
att Clementz tagit mutor av smugglare, tillika anmodat henne att
igångsätta smuggling av spritdrycker på sådant sätt, att Hedberg kunde
göra beslag på desamma. För sistnämnda ändamål hade han uppmanat
Marthe Bjarne att uppsöka chauffören Bertini, vilken tidigare befattat

121

sig med olaga sprithantering, och till honom utbjuda ett parti sprit, som
Marthe Bjarne därefter skulle anskaffa. Vidare hade sjömannen Andersson
för E. A. Clementz uppgivit, att Andersson vid flera tillfällen av Hedberg
anmodats införa sprit, i belöning varför Andersson skulle erhålla
500 kronor och få ”löpa”.

2) av Marthe Bjarne: Under ett av Hedbergs sammanträffanden med
Marthe Bjarne hade Hedberg anmodat henne att medverka vid insmuggling
av sprit under sådana omständigheter, att Hedberg kunde beslagtaga
spriten, oell därför föreslagit, att Marthe Bjarne skulle uppsöka Bertini
och erbjuda honom få köpa ett parti sprit för 8 kronor litern, vilken sprit
Marthe Bjarne därefter skulle anskaffa hos av henne kända spritgrossörer
i Kiel. I den händelse något köp skulle komma till stånd, skulle Marthe
Bjarne därefter underrätta Hedberg örn tid och plats för spritens ilandförande,
så att Hedberg kunde ingripa och verkställa tullbeslag. Marthe
Bjarne hade uppsökt Bertini i hans bostad och framfört sitt ärende, men
Bertini hade visat sig ovillig att köpa smuggelsprit under förebärande,
att han saknade penningar därtill. Hedberg hade av Marthe Bjarne underrättats
härom men svarat, att det gjorde ingenting, ty Bertini ltomme förr
eller senare att ”gå på det”, varmed han menat, att Bertini efter något
betänkande skulle köpa det utbjudna spritpartiet och låta införa det till
riket, vilken Hedbergs förhoppning emellertid icke uppfyllts, såvitt hon
visste. Under sina sammanträffanden med Marthe Bjarne hade Hedberg
alltid enträget begärt, att Marthe Bjarne skulle lämna upplysningar angående
tillämnad smuggling till Hedberg och icke till E. A. Clementz,
enär det vore meningen, att Clementz skulle avlägsnas från sin post såsom
tulldetektiv, vilken befattning skulle tilldelas antingen Marthe Bjarne
eller Hedberg med Marthe Bjarne såsom närmaste biträde. Vid andra tillfällen
åter hade Hedberg hotat Marthe Bjarne, att han, i händelse hon
lämnade upplysningar till E. A. Clementz i stället för till Hedberg, skulle
anmäla henne för kriminalöverkonstapeln Wessman, så att hon bleve behandlad
som lösdrivare.

3) av Hedberg: Då Hedberg vid något tillfälle misstänkt, att den för
olaga sprithantering kände chauffören Bertini skulle innehava insmugglad
sprit, hade Hedberg anmodat Marthe Bjarne att på lämpligt sätt utforska
detta. För att komma i förbindelse med Bertini, vilken Marthe Bjarne
icke kände, hade Hedberg och Marthe Bjarne besökt en familj i Malmö
och i dennas telefon uppringt Bertini och samtalat med honom. Vad som
därunder yttrats hade Hedberg icke förstått, enär Marthe Bjarne talat
tyska, men hade hon senare omtalat för Hedberg, att hon med Bertini
överenskommit örn ett sammanträffande i Bertinis bostad omedelbart.
Hedberg och möjligen en annan mansperson, som Hedberg icke nu kunde
erinra sig, linde följt Marthe Bjarne till närheten av Bertinis bostad, där

122

de skilts och Marthe Bjarne gått för att besöka Bertini, men visste icke
Hedberg, huruvida hon verkligen gått dit. Efter omkring en halv timme
hade Hedberg åter sammanträffat med Marthe Bjarne, som berättat, att
hon talat med Bertini, vilken icke innehade någon sprit men väl omtalat,
att en person, känd under benämningen Kokain-Nilsson, innehade sprit.
Huruvida Marthe Bjarne därefter besökt även Kokain-Nilsson, visste icke
Hedberg.

I polisrapporten den 4 december 1929 antecknades vidare följande berättelse
av chauffören C. Bertini: Någon dag, troligen i oktober månad
1927, hade Bertini i sin bostad fått besök av en tysktalande kvinna, vilken
först anmodat honom att för henne anvisa lämplig plats för insmuggling
av sprit i Skåne och därefter, sedan hon övergått till svenska språket, som
hon fullt behärskat, erbjudit Bertini att få köpa ett parti sprit, som kvinnan
skulle låta föra till skånska kusten å ett fartyg vid namn ”Capella”.
Bertini hade av flera skäl, bland annat att han saknat penningar, avböjt
kvinnans anbud. Sedan Bertini fått höra, att kvinnan i liknande ärende
besökt andra personer i Malmö och att hon arbetade för polisens eller tullens
räkning samtidigt som hon stod i förbindelse med smugglare, hade
Bertini telefonerat till dåvarande tulldetektiven E. A. Clementz och frågat
denne, vilken del han hade i saken. Clementz hade förklarat, att kvinnans
hänvändelse till Bertini vore honom obekant, varför Bertini uttalade misstanke
mot kriminalöverkonstapeln Wessman. Clementz hade emellertid
förklarat en sådan misstanke orimlig. Kort därefter hade Bertini tillfälligtvis
sammanträffat med kvinnan ute i staden, varvid kvinnan erkänt,
att hon blivit sänd till Bertini av Hedberg, vilken ämnade beslagtaga
den sprit, som kvinnan skulle anskaffa åt Bertini. Sedermera hade
Bertini fått veta, att kvinnan skulle heta Bjarne.

D. "Fång spillning!''

Rörande Hedbergs åtgöranden i samband med spritsmugglingen vid
Bedinge innehöll häktningsrapporten i huvudsak följande: E. A. Clementz
hade, hörd över sin angivelse mot Hedberg, berättat bland annat,
att den förutnämnda sjömannen Andersson för honom omnämnt, att
Andersson av en person i Köpenhamn hört uppgivas, att en dansk undersåte,
som deltagit f smuggling vid Bedinge natten mellan den 13 och
den 14 maj 1929 och anhållits av tullhevakningen, under transporten mot
Malmö ”rymt” från tullmännen och omedelbart rest till Köpenhamn, samt
att denne skulle för sitt deltagande i smugglingen hava erhållit betalning
av tullverket.

I anledning härav antecknades i häktningsrapporten följande: Natten
mellan den 13 och den 14 maj 1929 blevo tvenne danska undersåtar av
tullbevakningen anhållna i Bedinge för det de därstädes olovligen infört
500 liter sprit. Omedelbart efter anhållandet blevo de under bevakning

123

av Hedberg och en kustvakt E. Lundberg i en tullverket tillhörig automobil,
förd av ett extra kustbevakningsbiträde F. Cöster, avförda från platsen
för att överlämnas till polisen. Den 14 maj 1929 avlämnades till polisen i
Trälleberg en dansk undersåte, som uppgav sig vara agenten Cbr. S. P.
Mortensen, vilken person förts till polisstationen av Hedberg och Lundberg.
Dessa båda tulltjänsteman rapporterade, att Mortensen jämte en
annan dansk undersåte, som uppgivit sig heta Petersen, natten förut blivit
anhållen för smuggling vid Bedinge och jämte Petersen förts till Malmö
för att överlämnas till kriminalpolisen, att under vägen Petersen lyckats
fly i en park i närheten av Malmö samt att Mortensen därpå förts till
Trälleberg. För att söka utröna den undkomnes identitet hade undersökningar
ägt rum i Danmark, varigenom utrönts, att den person, som hlivit
frigiven under flyktliknande omständigheter, varit en dansk undersåte
vid namn Petersen. Denne hade därefter uppsökts och hörts av kriminalkonstapeln
Runer heim, varvid Petersen berättat följande:

I början av maj månad 1929 hade Petersen tillfälligtvis sammanträffat
med en känd dansk spritsmugglare vid namn Georg Hansen, hos vilken
Petersen tidigare varit anställd som chaufför. Då Petersen någon tid
förut i Danmark ådömts 400 kronor i böter för smuggling, i vilken han
icke tagit någon annan del, än att han på Georg Hansens anmodan fört
Hansens automobil till Slagelse, hade Petersen begärt att utfå 400 kronor
av Hansen. Denne hade förklarat, att Petersen lätt kunde förtjäna 1,000
kronor, örn han ville resa till Sverige och för Georg Hansens räkning mottaga
1,000 liter sprit, som skulle av en tysk spritsmugglare insmugglas på
Skånes sydkust. Någon dag senare hade Petersen på en gata i Köpenhamn
tillfälligt sammanträffat med toldoverbetjenten N. A. Christensen,
vanligen kallad ”den sorte”, vilken Petersen sedan flera år tillbaka personligen
kände. I avsikt att hämnas på Georg Hansen för det denne dragit
honom in i smugglingen vid Slagelse hade Petersen för Christensen omtalat
Georg Hansens anbud men samtidigt förklarat, att han säkerligen
icke komme att biträda Hansen vid smugglingen. Christensen hade emellertid
uppmanat Petersen att deltaga i smugglingen och hålla Christensen
underrättad örn densamma, så att Christensen kunde meddela danska och
svenska tullverket därom. Samtidigt hade Christensen lovat att genom
tullbevakningschefen i Köpenhamn, Kofoed Hansen, utverka ”lejd” för
Petersen i och för dennes deltagande i den planerade smugglingen. Då
Christensen någon dag senare vid sammanträffande med Petersen omtalat,
att Kofoed Hansen försäkrat, att Petersen icke skulle av svenska myndigheterna
få något obehag för sitt medverkande vid smugglingen, varom
för övrigt Kofoed Hansen skulle konferera med Nordenstierna och en
annan tulltjänsteman vid namn Hedberg, hade Petersen beslutat sig för
att biträda vid smugglingen och underrättat Georg Hansen därom, dock

124

utan att nämna, att danska tullverket och genom detta även det svenska
redan kände till saken. Troligen samma dag hade Petersen sammanträffat
med Georg Hansen i Köpenhamn, därvid Hansen för Petersen presenterat
Mortensen, vilken jämväl skulle biträda vid smugglingen och på Hansens
uppdrag redan varit i Sverige och hyrt en villa vid Bedinge, där den insmugglade
spriten skulle förvaras tillsvidare. I sällskap med Mortensen
hade Petersen rest till Bedinge, där Petersen besett villan. Sedan han
upprättat en skiss över området, hade han återvänt till Köpenhamn och
överlämnat skissen jämte andra för tullen viktiga uppgifter till Christensen,
vilken skulle vidarebefordra dem till Kofoed Hansen i och för deras
överlämnande till Nordenstierna och Hedberg. Dagen därefter hade Christensen
meddelat Petersen, att Nordenstierna och Hedberg vid konferensen
med Kofoed Hansen beviljat Petersen ”lejd”. Söndagen den 12 maj 1929
hade Petersen enligt förut gjord överenskommelse sammanträffat med
Georg Hansen och av honom erhållit 800 kronor samt blivit tillsagd att
omedelbart återvända till Bedinge, enär spriten inväntades någon av de
närmaste nätterna. Penningarna skulle av Petersen överlämnas till någon
av de personer, som förde spriten till stranden. Petersen hade i sällskap
med Mortensen rest till Bedinge. Natten mellan den 13 och den 14 maj
1929 hade de enligt överenskommelse med Hansen haft ett tänt ljus ställt
invid ett mot havet vettande fönster, vilket skulle vara till tecken, att
spriten kunde föras till stranden. Då ingenting avhörts till kl. 1, hade de
släckt ljuset och gått till vila. Kort därefter linde det hörts knackning på
dörren. Petersen och Mortensen hade stigit upp och gått ut samt iakttagit
två personer och en racerbåt vid stranden. De hade gått fram och
inlett ett samtal med en av dessa personer, vilken varit tysk, samt sett, att
båten varit lastad med spritdunkar. Sedan Petersen till nyssnämnde tysk
överlämnat 800 kronor, hade spriten lossats och lagts på stranden, därvid
det visat sig, att båten medfört allenast 500 liter sprit. Tysken hade emellertid
förklarat, att båten skulle återkomma samma natt med ytterligare
500 liter, varför Petersen och Mortensen börjat hära de ilandförda dunkarna
in i villan. Härunder hade det ljusnat så hastigt, att tysken icke
vågat återkomma till stranden den natten men lovat att nästa natt återkomma
med återstoden av det ursprungligen beställda spritpartiet. Petersen
och Mortensen hade icke vågat fortsätta med inbärandet av dunkarna
utan gömt en del av dessa under en vid stranden upp- och nedvänd mindre
båt. Sedan Petersen och Mortensen åter kommit in i villan, hade tulltjänstemännen
kommit dit och anhållit dem håda. En av tulltjänstemännen
hade presenterat sig för Petersen under namnet Hedberg samt
anmodat Petersen att följa med ut från villan. Under vägen från villan
till en i närheten stående automobil hade Hedberg omtalat, att Petersen
och Mortensen skulle föras till Malmö, men att automobilen vid ankomsten

125

dit skulle stanna i en park. Under uppehållet skulle Petersen begära att
få stiga ur automobilen för naturbehov och därvid passa på tillfälle att
rymma, vilket skulle gå lätt, enär Hedberg endast skenbart skulle förfölja
honom. Sedan även Mortensen förts till automobilen, vari ännu en tulltjänsteman
tagit plats, hade automobilen förts till Malmö. Enligt överenskommelsen
hade de åkt genom en park, där automobilen på Hedbergs
tillsägelse stannat, varefter Hedberg stigit ur och avlåtit sin urin. Petersen
bade begärt att få göra detsamma, vilket genast beviljats av den andre
tulltjänstemannen. Sedan Petersen kommit ur automobilen, bade han till
en början i rask gångtakt men kort därefter springande avlägsnat sig från
automobilen. Hedberg bade förföljt honom en kort sträcka under skrik
och rop men efter några hundra meter stannat och låtit Petersen i sakta
takt fortsätta ut ur parken. Petersen bade omedelbart begivit sig till ett
hotell och sovit där till kl. 10. Kl. 11,30 hade han med Öresundsbåten rest
till Köpenhamn utan att bliva antastad. Några dagar därefter bade han
i Köpenhamn sammanträffat med Christensen och för honom redogjort för
det bela, därvid Christensen omtalat, att penningar väntades från svenska
tullverket, av vilka penningar Petersen skulle få en del. Senare hade
Christensen omtalat, att svenska tullverket sänt 400 kronor till Kofoed
Hansen, och hade Petersen av Christensen utan kvitto mottagit i småposter
sammanlagt 230 kronor av dessa penningar. Efter någon tid hade
Petersen rest till en mindre dansk stad och startat en försäljningsfilial för
en firma i Köpenhamn. Då han förstått, att polisen varit intresserad av
hans person samt inhämtat upplysningar örn honom, hade han gått till
polisstationen och frågat efter anledningen härtill. Polisen hade svarat,
att polisen i Malmö begärt hans adress, men icke omtalat anledningen
härtill. Som Petersen misstänkt, att polisen möjligen ville tala med
honom angående smugglingen vid Bedinge och Hedbergs förfaringssätt,
hade han omedelbart telefonerat till Christensen och omtalat polisens
intresse för Petersen. Christensen hade uppmanat Petersen att icke nämna
någonting i saken till polisen samt lovat att skriva till honom omedelbart.
Petersen hade senare erhållit ett brev, vari Christensen vidhållit som sin
mening, att Petersen icke skulle besvara polisens frågor i saken.

I Lindås rapport av den 16 november 1929 uppgavs, att ifrågavarande
förhör med Petersen hållits den 28 oktober 1929.

Enligt liäktningsrapporten hade vidare nedannämnda personer i följande
ordning hörts och bland annat berättat:

1) kriminalöverkonstapeln Wessman: Vid något tillfälle i början av
maj månad 1929 hade Hedberg telefonledes meddelat Wessman, att Hedberg
erhållit kännedom örn, att en lör olaga sprithantering känd gjuteriarbetare
Magnus Nilsson hade för avsikt att hit till riket införa ett parti
sprit. Vid ett annat tillfälle, kort efter det Hedberg lämnat nyssnämnda

126

telefonmeddelande, hade Hedberg likaledes per telefon meddelat Wessman,
att Hedberg och Nordenstierna skulle resa till Köpenhamn för att
inhämta närmare upplysningar angående den tillämnade olaga spritinförseln,
varvid Hedberg bland annat yttrat ungefär: ”Va djävulen ska
han (Nordenstierna) me för? De ä ju mitt uppslag.” Den 14 maj kl. omkring
4 e. m. meddelade Hedberg telefonledes till Wessman, att olovlig
spritinförsel under natten ägt rum i Bedinge och att förutnämnde Magnus
Nilsson därvid lyckats undkomma. Samtidigt begärde Hedberg, att
Wessman skulle föranstalta örn efterspaning av Magnus Nilsson. Samma
dag på eftermiddagen meddelade kriminalkonstapeln Oskar Lindh i Trälleberg
telefonledes till Wessman, att en dansktalande person lyckats undkomma
vid smugglingen i Bedinge, varför Wessman omedelbart beordrade
tre kriminalkonstaplar att verkställa undersökning i saken och efterspaning
av ifrågavarande dansktalande person, vilken uppgivits beta
Pedersen. Någon dag senare bade Hedberg besökt Wessman å kriminalpolisens
station, varvid Hedberg ganska vidlyftigt ordat örn ifrågavarande
smuggling samt örn den dansktalande personen, som lyckats undkomma.
Vid samtalet med Wessman hade Hedberg kommit att nämna något örn, att
den dansktalande personen lyckats rymma i närheten av ”svandammen”
i Slottsparken i Malmö, varför Wessman frågat, var rymningen skett.
Sedan Hedberg omtalat, att rymningen skett i Malmö, bade Wessman
frågat, var Hedberg befann sig, då han den 14 maj 1929 kl. omkring 4 e. m.
telefonerade till Wessman och omtalade, att Magnus Nilsson lyckats undkomma.
Härtill bade Hedberg svarat, att han telefonerat till Wessman
från tullkammaren i Malmö ävensom att han åkt automobil dit för att
överlämna två vid smugglingen anhållna danskar till Wessman, men att
han därefter erhållit order av tullförvaltaren i Trälleberg att föra den
kvarvarande smugglaren dit.

2) Hedberg: Vid något tillfälle år 1929 bade han fått veta, att Nordenstierna
följande dag skulle resa till Köpenhamn och med danska tulltjänsteman
förhandla angående en av danska smugglare ifrågasatt insmuggling
av spritdrycker till Sverige. Hedberg, som varit intresserad av
saken, hade på morgonen begivit sig till Öresundsbåtens tilläggsplats och
där träffat Nordenstierna samt frågat denne, örn Hedberg finge följa med
till Köpenhamn, vilken begäran Nordenstierna villfarit. I sällskap hade
Nordenstierna och Hedberg därför rest till Köpenhamn och där kl. 8,15
f. m. sammanträffat med två danska tullmän, av vilka den ene, som var i
chefsställning, hette Kofoed Hansen och den andre Christensen. Under
samtalet dem emellan, varvid Hedberg huvudsakligen samtalat med Christensen
och Nordenstierna med Kofoed Hansen, hade Hedberg fått veta
följande: En dansk chaufför, vilkens namn antagligen icke nämnts eller,
örn det nämnts, sedermera glömts av Hedberg, hade för danska tullverket

127

anmält, att han av en smugglare, antingen Jörgen eller Georg Hansen,
blivit anmodad att resa till Sverige för att deltaga i en av Hansen där
tillämnad insmuggling av sprit. Denna sprit skulle ilandföras vid Bedinge
på skånska kusten och där inbäras i en vid stranden belägen villa,
vilken redan förhyrts av en annan dansk deltagare i smugglingen. Angivaren
skulle för sin del icke taga annan befattning med spriten, än att
han, sedan spriten införts i villan, omedelbart skulle i automobil transportera
spritpartiet till ett vägkors vid Oxievägen i närheten av Malmö,
där en person vid namn Nilsson skulle avhämta densamma. För att angivaren
icke skulle komma i konflikt med rättvisan, skulle svenska tullverket
beslagtaga spritpartiet omedelbart efter det detta införts i den för
ändamålet förhyrda villan. Angivaren skulle vara närvarande i villan
endast av den anledningen, att hans uppdragsgivare och andra i smugglingen
deltagande personer icke skulle misstänka, vem angivaren vore.
De danska tulltjänstemännen hade ansett det lämpligt, att angivaren
under dylika omständigheter skulle gå fri, varemot Nordenstierna emellertid
till en början ställt sig betänksam under anmärkning, att ”det tangerar
gränsen”. Sedan de danska tulltjänstemännen försäkrat, att angivaren
icke på något sätt skulle deltaga i smugglingen, hade Nordenstierna medgivit,
att angivaren skulle gå fri och, i den händelse han bleve anhållen,
på lämpligt sätt få rymma. Efter återkomsten från Köpenhamn hade Hedberg
farit till Bedinge samt skaffat sig närmare kännedom örn platsen för
smugglingen. Söndagen den 12 maj 1929 hade Hedberg meddelat tullförvaltaren
Cimmerlund i Trälleberg, att smuggling den närmast därpå följande
natten väntades skola försiggå vid Bedinge, samt begärt, att för
natten bevakningen där i närheten skulle förstärkas. Sex eller åtta tulltjänsteman
hade beordrats till platsen, varjämte Hedberg på aftonen farit
dit. Kring den misstänkta villan hade anordnats bevakning, och hade
Hedberg iakttagit, att ett tänt ljus placerats invid ett mot havet vettande
fönster, vilket skulle vara det för smugglarna avtalade tecknet, att spriten
kunde föras till stranden. Ljuset hade emellertid släckts, utan att någonting
inträffat, varför bevakningen på morgonen indragits. Nästa natt hade
bevakning anordnats på liknande sätt, och hade ljuset även då blivit tänt
vid ett fönster mot havet. Troligen vid 1-tiden hade ljuset åter släckts,
varför Hedberg befarat, att smugglingen uppskjutits till nästföljande natt.
Bevakningen hade dock bibehållits, och hade Hedberg efter någon stund
sett, att en mansperson från stranden närmat sig villan och knackat på
en av dess dörrar samt ropat ”Peder”. Dörren till villan hade öppnats,
och hade en man därifrån i sällskap med förutnämnda mansperson gått
ned mot stranden, varifrån två män kort därefter återkommit med dunkar,
som de burit in i villan. Då slutligen 43 dunkar inburits i villan och
två män tomhänta återkommit från stranden och gått in i villan, hade

128

Hedberg förstått, att icke hela det för insmugglingen avsedda spritpartiet
förts till kusten på en gång. Han hade därför ansett det lämpligast att
genast anhålla de i villan varande personerna. Då han fördenskull ensam
gått fram till villan, hade han iakttagit, att en kortväxt mansperson, vilken
Hedberg säkerligen icke tidigare iakttagit, utkommit från ett till villan
hörande uthus. Hedberg hade förklarat mannen anhållen och, då han
skulle föra honom in i villan, hade en annan mansperson utkommit därifrån.
Även denne man hade Hedberg förklarat anhållen. Hedberg hade
anmodat de båda anhållna att öppna den dörr, varigenom spritdunkarna
inburits, vilket den kortväxte manspersonen gjort. Inne i villan hade
Hedberg närmare visiterat de båda anhållna och sett deras pass, vilka han
strax lämnat dem tillbaka, enär det varit endast passbiljetter, å vilka de
själva skrivit sina namn. Enligt vad Hedberg kunde erinra sig hade å
passbiljetterna stått namnen Mortensen och Petersen. Den sistnämnde
hade varit liten till växten och, då Hedberg sett, att de personer, som
burit dunkarna, varit stora till växten, hade han förstått, att Petersen var
den person, som för danska tullverket lämnat upplysning örn smugglingen
och följaktligen icke skulle anhållas. Hedberg hade anmodat de båda
anhållna att taga plats i tullverkets automobil, vilken därefter, sedan
Hedberg själv och en annan tulltjänsteman tagit plats däri, på Hedbergs
order förts till Malmö. Efter ankomsten dit hade Hedberg beordrat
chauffören att köra genom Slottsparken och stanna där, enär Hedberg
skulle stiga ur och avlåta sin urin. Så hade skett, och hade Hedberg sett,
att Petersen även tillåtits att stiga ur för att uträtta naturbehov. Petersen,
som gått fram vid sidan örn Hedberg och avlåtit sin urin, hade plötsligt
tagit ett språng in bland buskarna i parken och flytt. Ehuru det
enligt avtalet mellan Nordenstierna och de danska tullmännen bestämts,
att Petersen på lämpligt sätt skulle få rymma, vilket avtal Hedberg betraktat
som order från Nordenstierna, hade Hedberg blivit betänksam och
börjat förfölja Petersen för att ånyo infånga honom. På grund av tre
nätters vaka hade han emellertid varit så uttröttad, att han icke kunnat
hinna upp Petersen, utan hade denne försvunnit i närheten av en fågeldamm.
Hedberg hade återvänt till automobilen och i denna åkt till tullkammaren
i Malmö, bland annat enär Hedberg från tullkammaren skulle
telefonera till Wessman och underrätta honom örn såväl smugglingen som
Petersens rymning. Efter ankomsten till tullkammaren hade Hedberg
genast telefonerat till Wessman och, enligt vad han ville minnas, omtalat,
att en av smugglarna lyckats rymma, samt anmodat Wessman att anordna
bevakning vid Magnus Nilssons bostad för att gripa rymmaren i den händelse
denne ämnade begiva sig dit. Därefter hade Hedberg hållit förhör
med Mortensen, vilken därefter förts till Trälleberg och avlämnats till
polisen därstädes. Efter besöket å poliskontoret hade Hedberg begivit sig

129

till Trälleborgs tullkammare, där en del tulltjänsteman på skämt frågat
Hedberg, örn han avsiktligt låtit den ene smugglaren rymma, vartill Hedberg
likaledes på skämt svarat jakande. Då Hedberg senare sammanträffat
med Nordenstierna, hade denne frågat: ”Korn dansken undan? ,
vilken fråga Hedberg besvarat jakande och tillagt, att dansken blivit
släppt strax utanför Malmö, utan att den andre anhållne förstått, huru
därvid tillgått. Hedberg visste icke, örn från svenska tullverket utbetalts
några penningar till Petersen eller danska tullverket i denna angelägenhet.

3) Nordenstierna: Vid något tillfälle år 1929, möjligen i slutet av april
månad, hade Nordenstierna erhållit meddelande från chefen för kustbevakningen
i Köpenhamn, tullkontrollören Kofoed Hansen, att en av
danska tullverkets båtförare genom en av sina agenter i Danmark fått
veta, att smuggling skulle företagas å skånska kusten, samt begärt, att
Nordenstierna måtte resa över till Köpenhamn för att erhålla närmare
underrättelse i saken. Nordenstierna hade anmodat Hedberg att följa med
till Köpenhamn, på det att Hedberg skulle få tillfälle att sätta sig in i
saken. Några dagar efter det meddelandet inkommit hade Nordenstierna
och Hedberg i sällskap rest till Köpenhamn och sammanträffat med Kofoed
Hansen och båtföraren, vilken troligen hette Christensen. Den senare
hade framlagt en skiss över platsen, där den tilltänkta smugglingen skulle
försiggå, varvid Nordenstierna funnit, att smugglingen icke komme att
företagas inom Malmö kustbevakningsdistrikt utan inom Trälleborgs.
Hedberg hade därför fått i uppdrag att med Christensen och dennes agent
samråda örn detaljer för den beramade smugglingens beivrande. Nordenstierna
hade icke lämnat någon utfästelse örn, att den danske agenten
skulle för deltagande i den nu ifrågasatta smugglingen gå fri från påföljd.
Efter denna förberedelse hade Nordenstierna och Hedberg återvänt till
Malmö. Sedermera hade Hedberg vid flera tillfällen sammanträffat med
Christensen och dennes agent och överlagt med dem, huru vid smugglingens
avslöjande skulle tillgå. Dessa sammanträffanden kunde hava
skett såväl i Malmö som i Köpenhamn. Därefter hade Hedberg för Nordenstierna
omtalat, att den danske ”tullagenten” som villkor för sin samverkan
med svenska tullverket begärt, att hans namn skulle hemlighållas
för smugglarna och att för övrigt ingenting från svenska tullverkets sida
skulle företagas, som kunde röja agenten för smugglarna. Förutsättningen
för agentens medverkan var, att han skulle uppträda bland smugglarna
såsom en av dem. En eller annan dag innan den beramade smugglingen
skulle äga rum, hade Hedberg lämnat Nordenstierna meddelande
örn tiden härför, varför Nordenstierna givit Hedberg order att inställa sig
till tjänstgöring inom Trälleborgs kustbevakningsdistrikt. Hedberg hade
samtidigt till Nordenstierna framfört den danske agentens begäran, att

9 — Justitieombudsmannens ämbets})erättclsc till 1932 års riksdag.

180

agenten för att avlägsna alla misstankar från smugglarnas sida skulle
bliva anhållen som övriga smugglare och därefter släppas. Nordenstierna
hade förklarat sig ogilla ett sådant förfarande men förklarat, att Hedberg
finge taga sådana anordningar och åtgärder på eget ansvar. Dagen efter
smugglingen vid Bedinge hade Hedberg omtalat för Nordenstierna, att
den danske agenten blivit anhållen vid smugglingen och därefter berett
sig tillfälle att rymma, vilket skulle hava skett, då agenten lämnats medgivande
att under transporten mot Malmö få stiga ur automobilen för att
uträtta naturbehov. Från svenska tullverkets sida hade ifrågavarande
agent icke erhållit några penningar, men hade Nordenstierna till förutnämnde
Kofoed Hansen översänt 400 kronor att fördelas bland de danska
tulltjänstemän, som bidragit till smugglingens upptäckt.

I den polisrapport, som sedermera den 16 november 1929 upprättats av
Lindh och vilken avsett Hedbergs förhållande rörande spritsmugglingen
vid Bedinge, antecknades berättelser av Petersen, Wessman och Hedberg
av nästan ordagrant samma innehåll som i häktningsrapporten. Likaså
intogs Nordenstiernas berättelse enligt häktningsrapporten i polisprotokollet,
dock med följande ändringar och tillägg: Vid sammanträffandet
med de båda danska tulltjänstemännen i Köpenhamn hade Nordenstierna
fått veta, att Christensens agent tidigare varit danska tullverket behjälplig
vid upptäckandet av spritsmuggling och därunder uppträtt bland
smugglare, såsom bruket vore bland tulldetektiver. Agenten hade såsom
villkor för sin medverkan vid smugglingens avslöjande begärt, att densamma
icke skulle komma till smugglarnas kännedom, vilket villkor Nordenstierna
godtagit. Då Nordenstierna till Hedberg sagt sig ogilla det
planerade förfaringssättet, att den danske agenten skulle anhållas och
därefter släppas, hade detta uttalande icke avsett att uttrycka, att Hedberg
därigenom skulle göra sig skyldig till någon olaglighet, ty agenten
skulle vara svenska tullverkets medhjälpare vid avslöjandet av smuggling,
utan enbart därför att det skulle för utomstående se ut, som örn tullverket
verkligen låtit en smugglare undkomma. Innan Nordenstierna sänt penningarna
till Kofoed Hansen, hade Nordenstierna fått veta, att den danske
agenten av danska tullverket erhållit penningar för sina tjänster.

Enligt samma polisrapport hade vidare bland annat nedannämnda personer
uppgivit ungefär följande:

1) patrullbåtsföraren Christensen: Under vintern 1928—1929 hade han
av tullkontrollören Kofoed Hansen beordrats resa till Malmö för att där
skaffa upplysningar örn viss smuggling, som ägde rum från Malmö till
Köpenhamn. Under uppehållet i Malmö hade han kommit i förbindelse
med Hedberg, som föreslagit, att de ömsesidigt skulle lämna varandra de
upplysningar örn smuggling till Sverige eller Danmark, som komme till
deras kännedom, vilket Christensen lovat. Kort tid därefter hade Chris -

131

tensen sammanträffat med Petersen och då fått åtskilliga upplysningar
om smuggling från Danmark till Sverige, vilka han låtit gå vidare till
Hedberg. Efter isperioden vintern 1928—1929 hade Petersen kommit till
Christensen och omtalat, att han av spritsmugglaren Georg Hansen blivit
anmodad att biträda med insmuggling av ett parti sprit till Sydsverige,
och att han gärna ville medverka till att de verkliga smugglarna bleve
anhållna av svenska tullverket, blott han bleve garanterad, att han icke
därför finge några obehagligheter. Härtill hade Christensen svarat, att
han skulle tala med de svenska tullmyndigheterna, då han icke kände till,
örn man i Sverige kunde gå med på en sådan anordning. Christensen hade
därefter hänvänt sig till tullkontrollören Kofoed Hansen och förelagt
saken för honom, och hänvisade Christensen beträffande sammankomsten
med de svenska tulltjänstemännen till den av Kofoed Hansen avgivna
förklaringen.

2) tullkontrollören Kofoed Hansen: linder våren 1929, möjligen i början
av maj månad, hade Christensen hänvänt sig till Kofoed Hansen och
meddelat, att enligt vad han fått veta av en person vid namn Petersen ett
större parti sprit skulle insmugglas å någon plats i Sydsverige. Petersen,
som själv skulle deltaga i smugglingen, hade ingenting emot, att svenska
tullverket bleve underrättat örn den planlagda smugglingen, blott Petersen
efter spritens beslagtagande bleve frigiven. På grund härav hade
Kofoed Hansen begärt ett personligt samtal med Nordenstierna, vilket
samtal ägt rum i Köpenhamn några dagar senare. Vid detta samtal hade
utom Nordenstierna och Kofoed Hansen även Hedberg och Christensen
varit närvarande. Jämlikt artikel 8 i Hälsingforstraktaten hade Kofoed
Hansen lämnat de svenska tulltjänstemännen ovannämnda upplysningar,
vilka kompletterats av Christensen. Sedan de svenska tulltjänstemännen
satt sig in i saken och kommit till det resultatet, att det icke skulle vara
möjligt att komma smugglingen till livs utan Petersens medverkan, hade
de lovat, att Petersen skulle bliva frigiven, i den händelse han bleve
anhållen under sin medverkan vid detta tillfälle. Detta löfte hade meddelats
Petersen av Christensen, vilken då av Petersen erhållit upplysning
örn tid och plats för smugglingen. Dessa upplysningar hade därefter meddelats
de svenska tulltjänstemännen. I slutet av september månad 1929
hade Kofoed Hansen från Nordenstierna mottagit 400 kronor med anmodan
att fördela detta belopp mellan anmälaren och Christensen med
250 kronor till den förstnämnde och återstoden till den sistnämnde. Då
Christensen vid tillfället omtalat för Kofoed Hansen, att han redan lämnat
Petersen 200 kronor i förskott i saken, hade Hansen lämnat Christensen
de mottagna 400 kronorna med anmodan att till Petersen utbetala
denne tillkommande restandel.

132

3) agenten Mortensen: i väsentlig överensstämmelse med Petersens uppgifter
rörande tilldragelserna vid Bedinge.

4) extra kustbevakningsbiträdet Cöster, som fört automobilen med de
anhållna till Malmö: Automobilen hade efter Hedbergs anvisning förts
genom Pildammsvägen, S:t Jobannesgatan, Perseus väg, Kung Oskars
väg, Limhamnsvägen och Neptunsgatan till Skeppsbron utanför tullkammaren.
Då de passerat Linnéplan i Slottsparken, hade Hedberg anmodat
Cöster att stanna automobilen, enär Hedberg skulle avlåta sin urin. Cöster
hade fört automobilen över till körbanans liögra sida och stannat mittför
en av parkens sidogångar. Hedberg hade stigit ur automobilen samt gått
över ridbanan och gångbanan och några meter in i en sidogång, där han
avlåtit sin urin omkring 5 meter från automobilen. En av de anhållna,
som uppgivit sig heta Petersen, hade begärt att ävenledes få stiga ur
automobilen för naturbehov, vilket beviljats honom av Cöster och Lundberg.
Samtalet hade förts med så höga röster, att Hedberg troligen hört
det. Sedan Petersen stigit ur automobilen, hade han gått över ridbanan
och gångbanan samt ställt sig omkring 5 meter från Hedberg och avlåtit
sin urin, varunder Hedberg varit längst ifrån och Petersen närmast automobilen,
och hade Petersen säkerligen varit fullt synlig från den plats,
där Hedberg stått. För en stund hade Cöster vänt blicken åt annat håll.
Då han åter riktat den mot Hedberg och Petersen, hade han sett, att den
senare i rask gångtakt avlägsnat sig i riktning mot Linnéplan. Då Hedberg
tydligen icke observerat detta, hade Cöster ropat: ”Han springer.”
Hedberg hade omedelbart sprungit efter Petersen, vilken sprungit in bland
buskarna och försvunnit för Cösters blick. I avsikt att genskjuta rymlingen
hade Cöster stigit ur automobilen och sprungit in i sidogången,
men sedan han sprungit några meter, hade han erinrat sig, att han enligt
utfärdad instruktion icke finge avlägsna sig från automobilen. På grund
härav och då han ansett det nödvändigt att stanna och biträda Lundberg
med den andra smugglaren, hade Cöster återvänt och tagit plats i automobilen.
Efter omkring 5 minuter hade även Hedberg återvänt till automobilen
och omtalat, att Petersen undkommit, samt givit Cöster order att
omedelbart köra till tullkammaren. Cöster hade icke reflekterat över anledningen
till att de på väg till tullkammaren kört genom Slottsparken,
utan antagit, att detta skett för att färden skulle ske utan uppseende.

5) kustvakten Lundberg, som medföljt automobilen såsom bevakning:
Natten mellan den 13 och den 14 maj 1929 hade Lundberg deltagit i den
under befäl av knstöveruppsyningsmannen J. Grafström anordnade särskilda
bevakningen av stranden vid Bedinge, vid vilket tillfälle två dansktalande
personer blivit anhållna för olaga införsel av spritdrycker. På
order av Grafström hade Lundberg tagit plats i tullverkets i Malmö automobil
för att jämte Hedberg bevaka de båda anhållna smugglarna, vilka

133

skulle föras från platsen. Lundberg hade icke hört, huruvida någon order
givits angående den ort, dit smugglarna skulle föras. Om vad vidare tilldragit
sig berättade Lundberg i ungefärlig överensstämmelse med Cösters
uppgifter.

Frågan örn Hedbergs förhållande rörande smugglingen vid Bedinge
hänsköt poliskammaren sedermera till generaltullstyrelsen såsom avseende
interna tulltekniska angelägenheter.1

E. Smuggling.

Beträffande misstanken mot Hedberg för olovlig varuinförsel förekom
i häktningsrapporten följande: Den förut omnämnde sjömannen Andersson
hade, enligt E. A. Clementz’ berättelse till kriminalpolisen, för E. A.
Clementz berättat, att Andersson haft sig bekant, att Hedberg gjort
sig skyldig till smuggling av sprit- och tobaksvaror från danska färjan
”Prins Christian”, och att Hedberg ännu skulle häfta i skuld för de insmugglade
varorna med över 300 kronor. En annan, i rapporten ej namngiven
person hade berättat, att Hedberg från fartyg i Malmö hamn vid
två olika av berättaren observerade tillfällen fört i land mindre kvantiteter
spritvaror, nämligen vid det första tillfället under vintern 1925
—1926 en halvbutelj konjak och vid det andra tillfället, något senare, en
halvbutelj sprit av för berättaren okänt slag. Hedberg hade rörande dessa
påståenden uppgivit: Sedan han år 1923 blivit befordrad till tulltillsyningsman,
hade han endast vid enstaka tillfällen till och med år 1926
haft vakttjänstgöring vid färjornas tilläggsplats. Därunder hade han väl
någon gång innan år 1925 då och då besökt någon av färjornas besättningsmän
i deras hytter och även blivit bjuden på ett och annat glas sprit
och någon cigarrett, men hade han icke vid något tillfälle tagit några
sådana varor med sig i land. Under vintern 1925—1926 hade han icke vid
något tillfälle besökt någon av färjorna. Besöken ombord hade mestadels
skett av den anledningen, att Hedberg genom deltagande i besättningsmännens
s. k. samkväm ville försöka utröna, av vilken anledning så många
utomstående personer besökte färjornas besättningsmän. Det hade dock
icke lyckats honom att på sådant sätt få veta något därom. I den händelse
Hedberg besökt besättningsmännens hytter, då han själv haft vakt
vid färjorna, hade han alltid satt annan man i sitt ställe. Påståendena, att
Hedberg efter besök hos olika matroser ombord å svenska färjorna medtagit
spritdrycker, då han åter gått i land, vore osanna. Likaledes vore
den uppgiften osann, att Hedberg från den danska färjan skulle hava mottagit
och ilandfört sprit- och tobaksvaror, för vilka han ännu skulle häfta
i skuld. Samtliga påståenden om smuggling villo Hedberg beteckna som
grundlösa.

1 Genom beslut ilen 12 augusti 1930 fann generaltullstyrelsen vad i saken förekommit
icke giva anledning til! någon styrelsens åtgärd.

134

Sedan utredningen överlämnats till Lindh, upprättade denne, såsom
förut nämnts, den 25 november 1929 en polisrapport rörande Hedbergs
påstådda smugglingar, och blev Hedberg på grundval av denna vid rådhusrätten
i Malmö den 8 mars 1930 av stadsf iskalen H. Nordblom ställd
under åtal för det han olovligen till riket infört, vid två olika tillfällen
under år 1925 sammanlagt två flaskor, innehållande vardera två tredjedels
liter spritdrycker, vid ett tillfälle under vintern 1925—1926 en tredjedels
liter sprit samt vid ett senare tillfälle under samma vinter likaledes
en tredjedels liter sprit, ävensom för det han olovligen infört tobaksvaror
å tid och till myckenhet, som Nordhlom icke för det dåvarande kunde
uppgiva.1

F. Olovligt tillgrepp eller delaktighet i sådant brott.

Rörande anledningen till den hos Hedberg företagna husrannsakan och
det brott, till vars upptäckande densamma företogs, antecknade C. O. Clementz
i den av honom den 25 november 1929 upprättade promemorian, att
under den pågående undersökningen rörande de diverse tjänsteförhrytelser
m. m., som Hedberg misstänktes hava begått, mot honom även framförts
den misstanken, att han, liksom för en tid sedan ett antal packhuskarlar,
skulle under sin tjänstgöring vid tullverket i Malmö hava genom tjuvnadshrott
kommit i olovlig besittning av kristallglasvaror och skinn.

Vid förklaringen fogade C. O. Clementz avskrifter av polisrapporter den
12, den 20 och den 27 december 1928 samt den 3 januari 1929, utvisande, att
ett antal för handräckningsbestyr vid varors tullbehandling vid tullklareringslokalerna
i Malmö anställda tullpackhuskarl under medverkan
av personer, anställda hos olika firmor i staden, tillgripit åtskilliga varor,
som för tullbehandling befunnit sig i de vid hamnen belägna tullpackhusen
och vilka varor de sedermera antingen behållit eller sålt eller bortskänkt
till olika personer i Malmö.

I förklaringen uppgav C. O. Clementz närmare rörande tillkomsten av
misstankarna mot Hedberg för olovligt tillgrepp: Genom en i Malmö bosatt
person, sjökaptenen S. Stjerna, framfördes till polisen den misstanken,
att Hedberg, liksom packhuskarlarna, sannolikt hade kristallglasvaror och
skinn- eller pälsvaror i sin bostad. En kvinna hade nämligen för Stjerna
omtalat, att hon hade en kvinnlig bekant, som vid något tillfälle varit på
besök hos hustru Hedberg och därvid iakttagit ”mångå” dylika varor,
som mannen Hedberg, enligt hustruns förklaring till den besökande, skulle
hava köpt billigt vid ”tullen”. Hen nyssnämnda misstanken hade, innan
C. O. Clementz själv fått del av densamma, av Stjerna yppats för Rosén,
men hade denne så tillvida missförstått Stjerna, att han fått den föreställningen,
att misstanken gällde annan tulltjänsteman än Hedberg.

1 Åtalet återkallades sedermera av åklagaren.

135

Genom E. A. Clementz fick C. O. Clementz emellertid kunskap örn saken
och anmodade därför E. A. Clementz att säga till Stjerna att uppringa
C. O. Clementz i telefon, så att C. O. Clementz kunde få bestämt besked
örn vad och vem som åsyftades. Så snart C. O. Clementz på detta sätt
kommit i förbindelse med Stjerna, vilken han ej tidigare annat än till
namn och yrke kände, upplyste denne C. O. Clementz örn sin ovannämnda
misstanke och omtalade, att han underrättat Hosén örn densamma, samt
att det var just Hedberg, som åsyftades. C. O. Clementz väntade fördenskull,
att Rosén eller Runerheim, med vilken ju Rosén samarbetade, skulle
rapportera förhållandet för C. O. Clementz. Detta skedde emellertid icke,
och det hade förundrat C. O. Clementz något, men han hade låtit det bero
till påföljande dag. Enär han icke heller då förmärkt något initiativ från
vare sig Runerheim eller Rosén att vilja rapportera det, som han haft
anledning vänta, hade han tillkallat Runerheim och frågat honom, örn
inga nya moment tillkommit i fallet Hedberg. Då Runerheim nekande
besvarat Clementz’ fråga, hade Clementz upplyst honom örn sitt telefonsamtal
med Stjerna. Runerheim hade då förklarat, att Rosén visserligen
omnämnt, att han haft samtal med Stjerna örn ifrågavarande sak, men att
denna icke skulle angå Hedberg utan annan tullman. Denna framställning
hade bekräftats strax därpå av Rosén, och hade Clementz då fått tillfälle
att rätta missförståndet.

I den av Runerheim den 2 december 1929 upprättade promemorian uppgav
denne, med instämmande av Rosén, följande: Någon dag efter det
Hedberg blivit anhållen, meddelade Rosén Runerheim, att Stjerna telefonerat
till Rosén och lämnat någon upplysning, sorn, enligt vad Rosén
antagit, icke gällde undersökningen angående Hedberg. Kort därefter
blev Runerheim inkallad till C. O. Clementz å dennes tjänsterum och av
denne tillfrågad, huruvida angående Hedberg framkommit något nytt av
intresse för undersökningen. Då Runerheim förklarade, att så icke vöre
fallet, frågade Clementz, örn icke Stjerna telefonledes lämnat någon upplysning
angående Hedberg. Runerheim erinrade sig da förutnämnda telefonsamtal
mellan Stjerna och Rosén och tillkallade därför Rosén, som
lämnade den upplysningen, att Stjerna till Rosén lämnat uppgift å en i
Malmö boende kvinna, vilken till Stjerna lämnat vissa upplysningar angående
en tulltjänsteman, som skulle innehava dyrbara kristall- och pälsvaror,
örn vilkas åtkomst tulltjänstemannens hustru lämnat den förklaringen,
att mannen köpt desamma på tullauktion. Sedan Rosén meddelat
Runerheim, att denna kvinna hette Elsa Svensson och vore anställd
å en ölrestaurang i Malmö, besökte Runerheim Elsa Svensson och hade ett
samtal med henne, varvid kriminalkonstapeln Arnow var närvarande.
Elsa Svensson berättade, att hon vore släkt med såväl hustru Hedberg
som en hustru Vesterlund i Lund. Den senare hade vid ett tillfälle för

136

fyra eller feni år sedan besökt familjen Hedberg och efter besöket omtalat
för Elsa Svensson, att familjen Hedberg hade ett fint och vackert hem
med många ”fina saker”. Vid något tillfälle i slutet av oktober eller början
av november 1929, då Stjerna besökt ölrestaurangen, där Elsa Svensson
vore anställd, hade Elsa Svensson omtalat hustru Vesterlunds besök hos
familjen Hedberg och vad hustru Vesterlund uppgivit. Några misstankar
om att Hedberg innehade någon oärligt åtkommen sak hade Elsa Svensson
varken hyst eller uttalat för Stjerna.

I C. O. Clementz’ promemoria av den 25 november 1929 anfördes vidare:
Vid ett inledande förhör i saken av C. O. Clementz bestred Hedberg, att
misstanken hade någon grund, och förklarade, att av kristallglasvaror
hade han, nämnvärt, egentligen blott en sak, nämligen en skål, som hans
hustru vid något tillfälle fått såsom present, och av skinnvaror kunde han
tänka sig blott den skinnkrage av enkelt slag, som hans hustru hade på
sin kappa. C. O. Clementz beordrade vid ett senare tillfälle Runerheim
att i detta avseende ytterligare höra Hedberg. Såsom vanligt vid tillfällen,
då en misstanke vore svagt motiverad, träffade nu Runerheim den
överenskommelsen med Hedberg, att husvisitation skulle få äga rum hos
honom, så att polisen skulle få möjlighet att på enklaste sätt företaga den
undersökning, som behövdes för att kontrollera, i vad mån misstanken
kunde vara grundad. Hedberg önskade dock, att en av honom namngiven
person skulle få företräda honom vid visitationen.

I förklaringen androg C. O. Clementz ytterligare: Det av Hedberg lämnade
svaret, att han egentligen hade blott en skål av sådant slag, som
ifrågakommit, sammanställde Clementz med den av Stjerna lämnade upplysningen,
att i Hedbergs hem skulle finnas ”mångå” sådana saker. Vid
förhöret yttrade Hedberg bland annat, uppenbarligen för att framhålla
hur orimlig ifrågavarande misstanke mot honom skulle vara, ungefär så:
”Örn jag haft sådant hemma, så skulle jag naturligtvis för länge sedan lia
kastat ut det vid Sjölunda, som säkert så många andra tullare ha gjort.”
Vid Sjölunda funnes en avstjälpningsplats för diverse skräp. Påföljande
dag, den 2 november 1929, beordrade C. O. Clementz Runerheim att anställa
detaljförhör med Hedberg för att örn möjligt komma till bättre resultat
och tillsade då Runerheim att söka få Hedbergs medgivande till husvisitation
i hans bostad. Härtill genmälde Runerheim, att han tvivlade på att
Hedberg skulle vilja göra ett sådant medgivande, men Clementz avslutade
sin order till Runerheim med tillsägelse, att försök dock skulle göras. Då
Clementz efter förloppet av en eller annan timme inträdde i det förhörsrum,
där Runerheim och Hedberg uppehöllo sig, meddelade Runerheim,
att Hedberg lämnat sitt medgivande till husvisitation, men att han önskade,
att en person vid namn Sture Nilsson skulle få närvara i stället för
Hedberg. Hedberg bekräftade omedelbart detta och förklarade, att det

137

skulle vara obehagligt såväl för honom som för hans hustru, örn någon av
dem skulle behöva närvara, med hänsyn till deras grannar, vilket Clementz
sade sig förstå, varför han icke hade något att invända mot Hedbergs
förslag, som han fann mycket gott, ur polisens synpunkt, något som
Clementz dock icke omtalade för Hedberg. Då Hedberg bestrede, att han
lämnat medgivande till husvisitationen, gjorde han detta mot bättre
vetande.

Runerheim intygade i sin promemoria den 2 december 1929: Lördagen
den 2 november 1929 vid middagstiden hade han av C. O. Clementz beordrats
att verkställa förhör med Hedberg för att få utrönt, huruvida Hedberg
i sitt hem hade kristall- eller pälsvaror, inköpta på tullauktion eller
åtkomna på samma sätt, som ett antal tullpackhuskarl någon tid förut
åtkommit dylika varor, varom misstankar nu framförts. Runerheim hade
tagit Hedberg omedelbart i förhör, därvid Hedberg förnekat såväl att han
köpt någonting på tullauktion som att han skulle hava gjort sig skyldig
till tjuvnadsbrott, samt förklarat, att han i sin bostad av kristallvaror,
värt att nämna, innehade endast en större skål. Några pälsvaror hade
Hedberg förklarat sig icke äga och anfört som bevis härom, att hans
hustru, örn familjen ägt pälsvaror, icke behövt gå iklädd en så sliten
kappa, som den hon dagligen använde. På Runerheims fråga, huruvida
Hedberg medgåve, att polisen genom husrannsaken finge förvissa sig örn
att Hedberg lämnade sanningsenliga uppgifter, hade Hedberg svarat, att
hinder icke mötte för polisen att verkställa undersökning i Hedbergs
bostad, men tillagt, att han själv icke önskade närvara därvid. Då Runerheim
genmält, att polisen icke gärna företoge husrannsakan, med mindre
Hedberg, hans hustru eller ombud för dem vore närvarande, hade Hedberg
begärt, att hos tullverket anställde extra befattningshavaren Sture
Nilsson måtte i Hedbergs och hans hustrus ställe få närvara vid den eventuella
husrannsakan. Sedan Runerheim gjort kortfattade anteckningar
om förhöret, hade C. O. Clementz infunnit sig i förhörsrummet, därvid
Runerheim meddelat vad under förhöret framkommit ävensom att Hedberg
medgivit anställande av visitation i hans bostad, vilka uppgifter även
bekräftats av Hedberg. I Clementz’ närvaro hade Hedberg omtalat, att
han icke själv innehade nycklarna till sin bostad utan att dessa innehades
av hustrun, vilken vid tillfället vistades i Lund. Hedberg hade därför
anhållit, att hustrun, då polisen skulle hämta nycklarna till Hedbergs
bostad, icke skulle onödigt oroas.

I en såsom bilaga till C. O. Clementz’ förklaring fogad promemoria av
den 16 januari 1930 uppgav Runerheim ytterligare: Han mindes särskilt,
att C. O. Clementz anmodat honom söka utverka Hedbergs medgivande
till husrannsakan i dennes bostad och att Runerheim därtill genmält, att
Hedberg nog ej skulle giva sitt samtycke därtill. Anledningen till detta

138

Runerheims genmäle hade varit den, att Hedberg, som i början av den tid,
han stått till polisens förfogande, på allt sätt visat sig tillmötesgående
och flera gånger självmant erbjudit polisen att verkställa visitation i bans
bostad för att förvissa sig örn, att ban icke bade några sprit- eller tobaksvaror
därstädes, allt eftersom utredningen framskridit och gått Hedberg
emot blivit mera omedgörlig. C. O. Clementz hade då avslutat sin order
till Runerheim med ungefär dessa ord: ”1 varje fall måste vi försöka.”
Mot Runerbeims förmodan bade det verkligen lyckats honom utan minsta
svårighet att få det önskade medgivandet av Hedberg.

Rosén intygade i promemorian den 14 januari 1930: Sedan Hedberg blivit
anhållen i Lund, bade Runerheim och Rosén anmodats att avföra Hedberg
till Malmö. Vid deras sammanträffande med Hedberg å polisstationen
i Lund bade Hedberg med detsamma yttrat: ”Här är jag, bär är min resväska,
men örn ni vill in i bostaden, bar min hustru nyckeln.” Detta yttrande
borde i någon mån visa, att Hedberg redan då byst den förmodan,
att någon visitation i bans bostad av ett eller annat slag skulle komma
att äga rum. Vid de senare hållna förhören med Hedberg erinrade Rosén
sig med bestämdhet, att Hedberg, i synnerhet då förhören rört sig angående
de smugglingar av sprit och cigarretter, varför Hedberg även
blivit anmäld, vid flera tillfällen yttrat ungefär: ”Örn Ni ej tro mig, så gå
hem i bostaden och se efter.” Jämväl dessa yttranden visade tydligt, att
Hedberg, redan innan anmälan angående Hedbergs innehav av glas och
porslinsvaror inkommit, själv liksom fört fram tanken på en husrannsakan
i bans bostad. Till slut ville Rosén framhålla, att en husrannsakan
i Hedbergs bostad väl borde varit motiverad även av den anledningen, att
därigenom möjligen skulle kunnat påträffas anteckningar eller dylikt,
som kunde baft avseende å de förhållanden, beträffande vilka anmälan
ingivits mot Hedberg.

Poliskammaren anförde i sitt avgivna utlåtande bland annat följande:

I motsats till vad Hedberg i sin klagoskrift därom anfört torde det få
anses styrkt, att Hedberg på fråga av de med undersökningen sysselsatta
kriminalpolismännen på förhand lämnat sitt medgivande till husrannsakningen,
och enligt den av Rosén avgivna förklaringen syntes Hedberg
redan på ett ganska tidigt stadium av undersökningen självmant hava
föreslagit polismännen att gå bern i bans bostad och tillse, att intet obehörigt
av honom där förvarades. Örn busrannsakningen bade polismästaren
Schaar erhållit kännedom först genom tidningspressen påföljande dag.
Som bekant vore svensk rätt i avsaknad av allmänna bestämmelser örn
husrannsakan, men särskilda regler för vissa fall funnes ju meddelade,
bland andra det ålderdomliga stadgandet i strafflagens promulgationsförordning.
Emellertid bade ju utan stöd av uttryckliga lagbestämmelser
en viss praxis utbildat sig rörande polismyndighetens befogenhet att under

139

vissa förutsättningar anställa husrannsakan vid spaning med anledning
av svårare brott, och hade därvid nog i allmänhet den misstänktes medgivande
till åtgärden tillmätts en tämligen avgörande betydelse för dess
rättmätighet. Uppenbart vore emellertid, att dylikt medgivande skulle
givas frivilligt och icke avtvingas den misstänkte. Därtill komme enligt
poliskammarens åsikt, att fullt objektiva och vägande grunder skulle föreligga
för den misstanke örn begånget brott, som föranledde liusrannsakningen;
och i detta fall kunde poliskammaren icke undgå att finna, att
några bärande skäl för dylika misstankar knappast förelegat, samt att
förrättningen fördenskull varit onödig och olämplig. De misstankar, som
här yppats, härflöto enligt poliskammarens uppfattning från en så pass
grumlig källa och voro i övrigt så vaga och föga plausibla, att de knappast
hort motivera en husrannsakan. Polismästaren Schaar kunde med visshet
påstå att, därest frågan blivit honom på förhand underställd, vartill emellertid
enligt praxis, som även varit föremål för domstols prövning, någon
skyldighet ej förelåge, han icke skulle hava lämnat sitt medgivande till
åtgärden i fråga. Det torde dock kunna anses tveksamt, huruvida förrättningen,
särskilt med hänsyn till att Hedberg själv från början föreslagit
den, kunde betraktas såsom ett direkt tjänstefel.

I sina påminnelser anförde Hedberg: Den 2 november 1929 på middagen,
då Runerheim och Hedberg vid ett tillfälle varit ensamma i förhörsrummet,
hade Runerheim frågat Hedberg: ”Huru har Du det där hemma?”
På Hedbergs fråga, vad Runerheim därmed avsett, hade denne yttrat:
”Har Du köpt något på tullauktion: glas, porslin eller annat?” Hedberg
hade då genmält: ”Ni tro väl ej, att jag stulit något? Tro Ni det, kan Ni
ju gå hem och se efter.” I samma ögonblick hade C. O. Clementz kommit
in i rummet och frågat: ”Huru långt är o ni komna?” Härtill hade Runerheim
genmält: ”Vi hålla just på.” C. O. Clementz hade då frågat Hedberg:
”Har Ni något glas, porslin eller pälsverk hemma?” Härpå hade Hedberg
svarat: ”Det finnes väl glas och porslin i varje hem; vad skulle man eljest
äta på?” Hedberg hade tillagt, att det antagligen funnes tre tallrikar; de
vore tre i familjen. Clementz hade vidare frågat, örn det funnes några
kristallvaror. Härtill hade Hedberg genmält, att det funnes kristall, men
endast en skål av något värde, vilken hans hustru erhållit av några
väninnor. Vidare hade Clementz frågat, örn det funnes pälsvaror i Hedbergs
hem, och härtill hade Hedberg svarat, att hans hustru hade ett slitet
skinn å sin kappa samt att han ej visste, örn detta vore av kanin eller katt.
Clementz hade vidare yttrat: ”Ni har väl ej anskaffat det på samma sätt
sorn de där packhuskarlarna?” Hedberg hade då sagt: ”Ni tror alltså, att
det jag har är stulet; gå då hem och se!” Runerheim linde nu frågat efter
nycklarna till lägenheten. Hedberg hade förklarat, att hans hustru, som
vistades i Lund, innehade nycklarna, men att hon ej finge oroas; hon hade

140

blivit tillräckligt uppriven förut. Hedberg hade begärt, att en extra befattningshavare
i tullverket vid namn Sture Nilsson, för vilken Hedberg
hade förtroende, skulle få hämta nycklarna samt öppna lägenheten för
polisen. Själv hade Hedberg ej velat följa med. Detta vore vad som förekommit
mellan polisen och Hedberg beträffande det ifrågasatta besöket i
Hedbergs lägenhet. Avsikten med Hedbergs medgivande, att polisen skulle
få göra besök i lägenheten, hade varit att, örn angivelse för stöld förelegat,
polisen skulle äga rätt att förvissa sig örn, att tjuvgods icke funnes i Hedbergs
lägenhet. En husrannsakan finge lagligen ej äga rum, örn ej angivelse
förelåge. Det vore ej nog med en misstanke, för vilken icke förelåge
sannolika skäl. C. O. Clementz hade själv medgivit, att misstanken
varit svagt motiverad. Polismästaren hade i sin förklaring yttrat, att
misstankarna, som här yppats, härflutit från en så pass grumlig källa och
i övrigt varit så vaga och föga plausibla, att de knappast bort motivera
en husrannsakan, samt tillagt, att han, örn frågan blivit honom på förhand
underställd, icke skulle hava lämnat sitt tillstånd till åtgärden i fråga.
Hedberg hade icke medgivit, att en husrannsakan i lagens mening finge
företagas, men väl att polisen i sällskap med Sture Nilsson skulle få göra
ett besök i lägenheten för att utröna, att där ej funnes något tjuvgods.

Rörande tillvägagångssättet vid husrannsakningen och vad därvid förelupit
uppgav C. O. Clementz i promemorian den 25 november 1929: Då Hedberg
icke själv innehade nycklarna till sin bostadslägenhet, anmodades polisen
i Lund att hos Hedbergs hustru, som vistades där, avhämta nycklarna
och sända dem till Malmö. Det var C. O. Clementz’ order till Runerheim,
att han genom telefonpåringning till polisen i Lund skulle ombesörja nycklarnas
översändande. Emellertid hade Runerheim så tillvida ändrat Clementz’
order, att han gjort det tillägget, att intet hindrade hustru Hedberg
att, örn hon hellre ville det, själv komma för undersökningens skull. Hustru
Hedberg valde alternativet att resa till Malmö. Clementz utsåg kriminalöverkonstapeln
Svensson att med biträde av två andra polismän företaga
husvisitationen. Omedelbart efter Svenssons avfärd till platsen fick
C. O. Clementz veta, att även tre tullmän anmält sig därstädes och förklarat
sig Abija närvara Aud husvisitationen. Till följd härav begav Clementz
sig även själv dit. Efter visitationen meddelade Clementz order, att
de hos Hedberg påträffade glasvaror, som syntes äga intresse för undersökningen,
skiille föras till kriminalpolisens station för kontrollering, varefter
Clementz begav sig dit för att ombesörja anställandet aAr vissa kontrollförhör
angående Hedbergs åtkomst av dessa varor. Sedan hustru
Hedberg blivit ytterligare hörd hos kriminalpolisen, dit hon fått medfölja
för vidare kontrollförhör, samt resultatet av vissa i Lund med Hedbergs
fader och svärmoder anställda förhör meddelats, bildade Clementz sig den
uppfattningen, att den mot Hedberg framförda misstanken icke kunde

141

föranleda vidare åtgärder från polisens sida. Hustru Hedberg fick därpå
lämna kriminalpolisens station. Angående förloppet av visitationen berättade
Clementz i huvudsaklig överensstämmelse med följande redogörelse
av Svensson m. fl.

Runer heim förmälde i promemorian den 2 december 1929: Någon stund
efter det förhör med Hedberg avslutats, blev Runerheim av C. O. Clementz
beordrad att telefonera till Lund och hos polisen därstädes begära handräckning
för utfående av nycklarna till Hedbergs bostad. Han telefonerade
därför till polisen i Lund och framförde Clementz’ begäran samt tilllade,
att nycklarna, som innehades av Hedbergs hustru, vore behövliga för
husrannsakan i Hedbergs bostad, och att intet hinder mötte för hustru
Hedberg att vara närvarande vid husrannsakan, örn hon så önskade. Samtidigt
anhöll Runerheim örn telefonmeddelande, huruvida hustru Hedberg
vore villig att lämna nycklarna till polisen eller valde att själv resa till
Malmö. Polisen i Lund meddelade kort därefter telefonledes till överkonstapeln
Svensson, att hustru Hedberg själv skulle resa till Malmö och taga
nycklarna till bostaden med sig samt väntades inträffa hos kriminalpolisen
före kl. 7 e. m. Innan detta telefonmeddelande ingått, hade Runerheim
avlägsnat sig från kriminalpolisens station för att tillsammans med
Rosén verkställa annan tjänsteåtgärd.

I den av Svensson, Arnow och Kvist uppsatta promemorian av den 29
november 1929 förmäldes följande: Lördagen den 2 november 1929 vid
1h 5-tiden på eftermiddagen hade Svensson av C. O. Clementz beordrats
att med biträde av Arnow begiva sig till Hedbergs bostad i huset nr 17 vid
Kristianstadsgatan för att där i närvaro av hustru Hedberg jämte Kvist,
vilken redan vid 3-tiden beordrats till platsen, förrätta anbefalld husvisitation.
I trappuppgången till Hedbergs bostad sammanträffade Svensson
och Arnow med Kvist, som omtalade, att hustru Hedberg i sällskap med
tre tullmän, vilka vid Kvists ankomst uppehållit sig i trappuppgången
utanför Hedbergs bostad, kort förut avlägsnat sig och gått till en bekant
familj i huset nr 13 vid samma gata. Kvist omtalade vidare, att han meddelat
såväl hustru Hedberg som tullmännen, att han, enligt order, icke
finge lämna någon tillträde till Hedbergs bostad förrän anbefalld husvisitation
ägt rum, men samtidigt ombett den ene tullmannen, överuppsyningsmannen
Frigren, att telefonera till kriminalpolisen och meddela
jourhavande överkonstapeln därstädes, att hustru Hedberg anlänt. Svensson
beordrade därpå Kvist att tillkalla hustru Hedberg. Omedelbart därefter
anlände C. O. Clementz till platsen samt efter en stund Kvist och
hustru Hedberg jämte förut omnämnda tullmän, förutom Frigren, tulltillsyningsmännen
Werbe och Andersson. På en av Clementz framställd
fråga till tullmännen angående anledningen till deras närvaro upplyste
Frigren, ”att samtliga voro ditbeordrade såsom vittnen”. Sedan därpå

142

hustru Hedberg öppnat dörren till lägenheten och samtliga inträtt i denna,
hade Clementz anmodat hustru Hedberg att förevisa möjligen förefintliga
kristallglasvaror. Detta hade hustru Hedberg ävenledes gjort samt på
fråga av Clementz, varifrån makarna Hedberg erhållit desamma, svarat,
”att de flesta av sakerna hade hon fått av sina föräldrar”. Dessa uppgifter
blevo genast antecknade; ävenså gjordes en förteckning över ett
visst antal glasvaror jämte en prydnadssnäcka, vilken förteckning vid
tillfället underskrevs av Svensson jämte samtliga närvarande tullmän.
På fråga angående förefintligheten av pälsvaror uppgav hustru Hedberg,
att inga sådana funnes. Under det denna förrättning pågick yttrade tillsyningsmannen
Andersson, på grund av Clementz’ utsago att han skulle
låta kontrollera hustru Hedbergs uppgifter, ”att detta föreföll sig svårt,
alldenstund hustru Hedbergs moder vore död sedan tre år tillhaka”. Clementz
påpekade då för de närvarande tullmännen, ”att dessa endast vore
närvarande i egenskap av vittnen” och ”att en inblandning i polisens göromål
bomme att medföra avvisning av den, som förgick sig”. Efter det att
i lägenheten befintliga glasvaror granskats, gav Clementz order till Svensson,
att omhändertaga de saker, som syntes vara av intresse för undersökningen
samt föra dessa till kriminalpolisens station, dit även hustru
Hedberg ombads medfölja. Därpå blevo samtliga i förutnämnda förteckning
upptagna varor nedpackade i en koffert. Under det inpackningen av
dessa saker pågick hade Clementz, som förut begivit sig till kriminalpolisens
station, därifrån uppringt Hedbergs telefon och genom Svensson
låtit tillfråga hustru Hedberg angående dennas faders och svärmoders
adresser i Lund, vilken upplysning därpå omedelbart meddelades. Medtagande
de inpackade sakerna och i sällskap med hustru Hedberg begåvo
sig Svensson, Arnow och Kvist därpå i automobil till kriminalpolisens
station.

Av det vid förrättningen förda protokollet framgick, att hustru Hedberg
rörande tillkomsten av de vid densamma iakttagna kristall- och glasvarorna
uppgivit, att makarna erhållit en större skål av kristall i båtform
av en i tullen anställd person vid namn Ahlgren som ersättning för en
annan skål, vilken makarna Hedberg erhållit i lysningspresent men Ahlgrens
son sönderslagit, att en glasskål inköpts i en affär i Lund och att
övriga föremål vid olika tillfällen skänkts dels av hennes föräldrar, dels
av en hennes syster och dels av Hedbergs moder.

Enligt två av Kvist avgivna, vid C. O. Clementz’ förklaring fogade intyg
hade makarna Hedberg å kriminalstationen angående varornas åtkomst
lämnat i stort sett överensstämmande uppgifter, dock att mannen Hedbergs
beträffande de smärre sakerna varit osäkra på grund av svikande
minne.

Av ett den 8 november 1929 av kriminalöverkonstapeln I. Forsén av -

143

givet, likaledes vid C. 0. Clementz’ förklaring fogat intyg framgick, att
vid förfrågningar hos makarna Hedbergs anhöriga i Lund åtskilliga
makarnas uppgifter bekräftats.

C. 0. Clementz anförde i nu förevarande avseenden i förklaringen:
Förekomsten av ett relativt mindre antal kristallglaspjäser vore i och för
sig icke anmärkningsvärt. Men sammanställt med Hedbergs omnämnande
av blott en skål och hustru Hedbergs förklaring, att de fått flertalet av
”föräldrarna”, bleve förhållandet mera anmärkningsvärt. Att hustru Hedberg
behövde ytterligare höras förklarades därav, att mannen Hedberg ej
lämnat någon som helst förklaring angående åtkomsten av flertalet av de
till kriminalpolisens station medförda pjäserna. Jämväl hustru Hedbergs
uppgifter örn åtkomsten hade för övrigt varit åtskilligt svävande oell
osäkra.

De vid husrannsakan närvarande tulltjänstemännen Frigren och Werhe
berättade i sin rapport till tulldirektören: Då de anlände till ort och ställe,
upplyste den därstädes utposterade kriminalkonstapeln Kvist, att ingen
finge tillträde till bostaden, förrän de polismän anlänt, som beordrats
företaga nämnda husvisitation. Efter omkring en halv timmes väntan
anlände hustru Hedberg och berättade, att hon, jämlikt erhållen order,
inställt sig på kriminalstationen men där erhållit det beskedet, att förhörsledaren
begivit sig till middag, varför hon i hemmet hade att invänta
vad som komma skulle. Kvist förklarade, att det vore häst, att hustru Hedberg
återvände till polisstationen och där inväntade tid för husvisitationen.
Frigren och Werhe förmenade detta vara alldeles omotiverat, alldenstund
hustru Hedberg erhållit ovannämnda besked å kriminalstationen
för endast några minuter sedan. Detta medgav också Kvist, och i stället
hegåvo sig Frigren och Werhe i sällskap med hustru Hedberg till en i närheten
boende tulltjänstemans hostad för att slippa bliva bekikade av alla,
som trafikerade trappan. Utanför porten på gatan hade samlats folk,
ävenså voro fönstren vettande åt gatan i de däromkring liggande fastigheterna
mer eller mindre besatta med ansikten, vilka givetvis vädrade
sensation. Efter det de uppehållit sig i den närboende tulltjänstemannens
hem omkring en kvarts timme, anlände Kvist och meddelade, att hustru
Hedberg nu finge göra honom sällskap till hennes hostad, ty visitationpersonalen
hade infunnit sig. Samtliga återvände då omedelbart i sällskap
med Kvist. Vid framkomsten befunno sig C. 0. Clementz, detektivöverkonstapeln
Svensson och detektivkonstapeln Arnow i trappan. Clementz
vidtalade i hrysk ton hustru Hedberg: ”Är det fru Hedberg?” Härefter
vände han sig till Werhe och sade: ”Vad vill Ni?” Clementz meddelades,
att Frigren och Werhe anmodats vara närvarande vid husvisitationen,
varpå Clementz genmälde, att en sådan åtgärd vore enbart bra, ty
då hade polisen vittnen. Inkomna i lägenheten fick hustru Hedberg upp -

144

repade gånger i detalj redogöra för varifrån hon erhållit eller anskaffat
i hemmet befintliga prydnadssaker. Protokoll upprättades häröver av
Svensson. För varje sak, som Clementz pekade på, omtalade hustru Hedberg,
vid vilken tidpunkt och av vem, hon fått densamma. Clementz upprepade
ett flertal gånger frågor beträffande åtkomsten av samma sak och
gjorde gällande, att hustru Hedberg tidigare påstått, att hennes man köpt
föremålen på tullen. Dessa upprepade frågor avsågo enligt Frigrens och
Werbes förmenande att vara ”fällor” för hustru Hedberg. Hustru Hedberg
förnekade, att åtkomsten vore sådan. Clementz frågade därpå, vad
hennes föräldrar vore till yrket och var de vore bosatta. Hustru Hedberg
meddelade bland annat, att hennes moder varit död sedan tre år tillbaka
och att fadern vore vanlig arbetare. Clementz frågade då i hånfull ton:
”Vanliga arbetare, det var inte dumt, kunna arbetare ge sådana pjäser?”
Hustru Hedberg omtalade då, att hennes mor varit sparsam och omtänksam
och givit henne en sak då och då. Härpå frågade Clementz, ifall
hustru Hedberg hade några pälsverk. Sedan hon förnekat detta, sade han:
”Vi äro misstänksamma och betvivla sanningsenligheten av vad Ni sagt,
därför packa vi ned alltsamman i en väska eller låda och taga det med till
kriminal stationen.” Clementz förklarade uttryckligen, att han ej satte tilltro
till hennes uppgifter. Han förklarade: ”Fru Hedberg får också följa
med dit och bli kvar där, tills vi ha kontrollerat, att Ni talat sanning.”
Den närvarande tredje tullmannen, E. F. Andersson, som vore svåger till
Hedberg, genmälde härtill, att det kanske bleve svårt, alldenstund hustru
Hedberg uppgivit, att hon erhållit det mesta av sin moder, som varit död
ett par år. Clementz röt åt nämnde tullman: ”Tyst, den saken sköta vi,
Ni är endast hitkommen som vittne. Den som inte tiger han åker ut.”
Därpå yttrade han, vändande sig till en av konstaplarna: ”Inget snack
konstapeln, se till att inget sådant förekommer.” Clementz uppträdde
under hela husundersökningen synnerligen bryskt. Härefter inpackades
omkring 18 stycken kristallpjäser i en av Kvist anskaffad väska, varpå
nämnda väska medtogs till polisstationen, dit hustru Hedberg fick
medfölja.

I förklaringen bestred C. O. Clementz riktigheten av tulltjänstemännens
rapport i de avseenden, vari densamma icke överensstämde med Clementz’
uppgifter angående husvisitation^!. Clementz förnekade, att han uppträtt
bryskt mot hustru Hedberg.

Ytterligare anförde C. O. Clementz i förklaringen: Hedberg syntes tro,
att Clementz’ husvisitation skulle hava blivit mera laglig, örn Clementz
inhämtat sin förmans d. v. s. polismästarens order. Detta vore felaktigt.
Clementz hade följt sedan gammalt tillämpad och hävdvunnen praxis.

Hedberg anförde i påminnelserna: C. O. Clementz hade i vart fall i hög
grad överskridit det medgivande, Hedberg lämnat, i det att han genom
polisen i Lund beordrat, att nycklarna skulle föras till Malmö. Han hade

145

ej alls fäst sig vid det av Hedberg uppsatta villkoret, att Sture Nilsson
skulle vara närvarande. Clementz hade lämnat Kvist order att förhindra
någon att inkomma i lägenheten. I enlighet härmed hade tillträde till
lägenheten förvägrats Hedbergs hustru före Clementz’ ankomst. Clementz
hade ej haft laga rätt att låta hindra Hedbergs hustru att få besöka
sitt hem. Hail hade därefter under uppseendeväckande former i närvaro
av tre polismän verkställt en formlig husrannsakan. I detta sammanhang
ville Hedberg erinra därom, att Clementz själv eljest icke brukade deltaga
i dylika förrättningar. Vidare hade Clementz tillåtit sig att bortföra
Hedbergs kristallvaror, utan att det funnits någon som helst anledning
antaga, att dessa åtkommits på oärligt sätt, samt låtit fotografera desamma
som örn de varit tjuvgods och införlivat fotografiet bland polisens
samlingar. Slutligen hade han givit order örn, att Hedbergs hustru skulle
anhållas, och låtit avföra henne till polisstationen, där hon kvarhållits i
3 timmar. Clementz torde saknat laga skäl härför, i all synnerhet som
någon stöldanmälan ej förelegat och den uppkomna misstanken enligt hans
egen mening varit svagt motiverad. Clementz’ tjänsteställning torde icke
vara sådan, att han enligt lag vore berättigad att företaga husrannsakan
med mindre han först inhämtat sin förmans, polismästarens, tillstånd. Av
dennes förklaring framginge att, örn i förevarande fall framställning
gjorts, denna hade avslagits.

Med anledning av Hedbergs påstående, att laga jäv förelegat för C. O.
Clementz att taga befattning med saken, anförde denne i förklaringen:
Sedan E. A. Clementz delgivit honom sina misstankar mot Hedberg, hade
C. O. Clementz naturligtvis haft att taga hänsyn till den sällsyntheten,
att den ene brodern, delvis part i fråga örn de av honom framförda anklagelserna,
hänvände sig till ett samhällsorgan, för vilket den andre brodern
vore chef. C. O. Clementz hade emellertid ansett, att han icke hade rätt att
undandraga sig en eljest solklar plikt till tjänsteingripande, emedan det
varit hans broder, som pekat på den. C. O. Clementz kunde icke självmant
nedlägga och hade icke rätt att ens delvis nedlägga det befäl, som av länsstyrelsen
anförtrotts honom. Och allra minst hade det kunnat komma
i fråga vid den förhandenvarande partsställningen. Örn partsställningen
varit den motsatta, d. v. s. örn brodern varit den anklagade, så sade det sig
ju nästan självt, att C. O. Clementz skulle hava gjort framställning hos
länsstyrelsen örn befrielse från befälsutövningen till den del, som svarade
mot det uppdragna fallet. Ett annat för bedömande av den uppkomna
jävsfrågan enklare sätt torde vara följande: Då man icke vore jävig att
själv företaga utredning eller undersökning angående ett rättsförhållande,
som rörde ens egen person, så kunde icke heller en broder vara jävig.
C. O. Clementz kunde följaktligen icke finna något som helst lagligt och,

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberällelse till 1932 dvs riksdag.

146

om möjligt, än mindre något för logik och sunt förnuft begripligt skäl att
frånträda ledningen av den polisundersökning, som han sålunda funnit
oundviklig.

Härtill genmälde Hedberg i påminnelserna bland annat följande: C. O.
Clementz’ broder, E. A. Clementz, hade emot Hedberg gjort angivelse i
saken, och i övrigt, såsom även framginge av C. O. Clementz’ förklaring,
varit den drivande kraften i aktionen emot Hedberg, även örn bakom E. A.
Clementz stått andra, som ej velat ”bålla i skaftet”. Då klart och tydligt
jäv på grund av släktskap således förelegat för C. O. Clementz, bade denne
icke bort taga befattning med utredningen utan med anledning av broderns
angivelse hemställa bos polismästaren, att annan person måtte förordnas
att handhava den av angivelsen och de därmed sammanhängande
förhållandena påkallade utredningen. Oaktat polismästaren omedelbart,
då han i början av oktober fått kännedom örn E. A. Clementz’ angivelse,
uppgivits för C. O. Clementz hava framhållit, att jäv förelåge, bade C. O.
Clementz icke desto mindre fortsatt utredningen omkring en hel månad.

Rörande Hedbergs anhållande antecknades i bäktningsrapporten följande:
Sedan det utrönts, att Hedberg, vilken någon tid vistats i Stockholm
och deltagit i undervisningen vid Statens polisskola, den 29 oktober
1929 lämnat Stockholm och rest mot Malmö, blev han eftersökt där
utan att kunna anträffas. Upplysning erhölls emellertid, att han stigit av
tåget i Lund, varför polisen därstädes anmodades att efterspana och anhålla
Hedberg. Den 30 oktober 1929 meddelades från polisen i Lund, att
Hedberg anträffats och anhållits därstädes, varför Hedberg samma dag
avbämtades och under bevakning transporterades till Malmö och infördes
till kriminalpolisen. Därstädes tagen i förhör förnekade Hedberg till en
början energiskt, att han gjort sig skyldig till något brott. Sedan han fått
taga viss del av undersökningsresultatet, erkände han, att han avsiktligt
låtit Petersen rymma, men förklarade, att detta skett enligt av Nordenstierna
erhållen order. Därefter följde förut relaterade redogörelse för
Hedbergs uppgifter.

Av upplysningar, som införskaffats från tulldirektören i Malmö, inhämtades,
att den utbildningskurs, till vilken Hedberg beordrats, slutat den 28
oktober, att följande dag den 29 var anslagen till resedag m. m. och att
Hedberg dessutom utverkat sig av tullbevakningsinspektionen permission
under förmiddagen den 30 oktober.

Poliskammaren meddelade i sitt utlåtande, efter att hava lämnat en närmare
redogörelse för den i Malmö använda praxis rörande förarbetena i
häktningsfrågor och beskaffenheten av häktningsrapporter, följande:
Polismästaren Schaar tillsade C. O. Clementz lördagen den 2 november

147

1929, d. v. s. på fjärde dagen efter Hedbergs anhållande, att han önskade
snarast möjligt erhålla del av det mot Hedberg föreliggande anklagelsematerialet,
enär poliskammaren borde så fort ske kunde fatta beslut
rörande häktning eller frigivning. C. O. Clementz sade sig då skola till
måndagen den 4 i samma månad hava utarbetat en s. k. häktningsrapport
i saken. Så skedde även, och den 4 november överlämnades till poliskammaren
den vid handlingarna fogade häktningsrapporten, ett aktstycke
å 28 sidor. Detta aktstycke innehöll en synnerligen märklig blandning av
lösa antaganden och fakta, relevanta och irrelevanta omständigheter,
korteligen sagt, örn det tillätes poliskammaren att använda uttrycket,
”Viel Geschrei und wenig Wolle”. Häktningsrapporten hade såsom materiel
för åtal blivit underkänd och tillbakavisad.

Hedberg anförde i sina påminnelser, utöver vad förut angivits, följande:
Av C. O. Clementz’ förklaring syntes framgå, att hela utredningen av de
påstådda förbrytelser, som lades Hedberg till last, verkställts i god tid,
innan Hedberg onsdagen den 30 oktober 1929 anhölls. Det vore därför
anmärkningsvärt, att C. O. Clementz ansett sig hava haft laga rätt att
kvarhålla Hedberg till måndagen den 4 därpå följande november, då han
vid 5-tiden på eftermiddagen försattes på fri fot, i all synnerhet som detta
kvarhållande grundats på en rapport, som av polismästaren betecknats
såsom ”en synnerligen märklig blandning av lösa antaganden och fakta,
relevanta och irrelevanta omständigheter, korteligen sagt, örn det tillåtes
poliskammaren att använda uttrycket, ''Viel Geschrei und wenig Wolle’.”
Rapporten blev ju också av polismästaren ”underkänd och tillbakavisad”.

I det yttrande, C. O. Clementz i anledning av Hedbergs påminnelser
avgav, anförde C. O. Clementz bland annat: Undersökningen hade fortskridit
så långt, att densamma utan tvekan å Clementz’ sida kunde läggas
till grund för Hedbergs anhållande. Redan på det tidiga stadiet av undersökningen
hade han kommit till den insikten, att stor försiktighet måste
iakttagas, för att icke undersökningens resultat genom motverkande krafter
skulle komma att äventyras. Genom telefonpåringning till Stockholmspolisen
hade C. O. Clementz-underrättat sig örn, när Hedbergs deltagande
i undervisningskursen skulle upphöra. För att Hedberg icke skulle få
tillfälle att motverka undersökningen, hade Clementz icke påkallat förhör
med honom i Stockholm. Den delen av undersökningen, nämligen förhör
med Hedberg, hade alltså i varje fall återstått. Förhören med Hedberg,
som voro av skiftande slag, föranledde fortsatta undersökningar, som icke
tidigare kunnat företagas, då Hedbergs ”upplysningar och förklaringar”
icke på förhand kunnat förutses.

148

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Malmöhus
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot C. O. Clementz. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Vid prövningen av förevarande ärende har jag först och främst funnit,
att C. O. Clementz förfarit felaktigt genom att på sätt som skett anhålla
Hedberg för ifrågavarande förbrytelser och i polisarrest kvarhålla honom
under fem dygn.

I detta hänseende vill jag erinra, att den svenska rätten alltjämt saknar
uttömmande bestämmelser örn den befogenhet, som tillkommer polismyndighet
att vid undersökning rörande begånget brott taga i förvar för brottet
misstänkt person utan att häktning sker. I praxis har dock vid sidan
av häktningen den mildare form för en misstänkt persons omhändertagande,
som det s. k. anhållandet innebär, vunnit en vidsträckt tillämpning.
Förberedelser för lagfästande av ett anhållandeinstitut hava också
blivit vidtagna. Under år 1919 utarbetades av särskilt tillkallade sakkunniga
inom justitiedepartementet ett utkast till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m. I detta utkast föreslogs, att
undersökningsledare, som hade att leda polisundersökning angående begånget
brott, skulle äga till förhör inför sig eller underlydande polisman
inkalla envar, som antoges kunna lämna upplysningar av betydelse för
undersökningen. Vore den, som sålunda kunde kallas till förhör, misstänkt
för brottet, eller vore hans hörande eljest av synnerlig vikt för undersökningen,
skulle, där det kunde befaras, att kallelse ej skulle av honom hörsammas,
undersökningsledaren kunna förordna, att han skulle inställas.
Vore för undersökningens behöriga gång erforderligt, att den, som misstänktes
för brottet eller delaktighet däri, hölles i förvar, och kunde å brottet
efter lag följa straffarbete eller fängelse, kunde undersökningsledare,
å vilken det ankomme att leda polisundersökningen, förklara den misstänkte
anhållen. Anhållen person skulle av undersökningsledaren kunna
anvisas viss uppehållsplats samt ställas under bevakning. Där så erfordrades,
finge den anhållne förvaras i låst rum eller cell och kroppsrannsakan
å honom anställas för utrönande, huruvida han innehade något,
varav säkerheten vid förvaringen kunde äventyras. Undersökningsledaren
skulle tillse, att den anhållnes frihet ej inskränktes i vidare mån än som
för vinnande av syftet med anhållandet vore oundgängligen nödvändigt.
Utan eget medgivande skulle ej någon för samma brottsliga gärning få
hållas anhållen längre tid än sammanlagt 72 timmar.

I en av de sakkunniga utarbetad framställning av den utländska och
svenska lagstiftningen på området yttrades beträffande frågan örn anhållandeinstitutet
i Sverige bland annat följande:

Enligt § 19 punkt 10 i promulgationslagen till strafflagen finge den, som

149

begått brott och träffades å bar gärning eller flyende fot, av envar gripas,
örn å brottet kunde efter lag följa straffarbete eller fängelse. Misstänktes
någon på sannolika skäl för brott — hur ringa som helst — och vore den
misstänkte okänd, kunde han också gripas av vem som helst, om han
undandroge sig att uppgiva sitt namn eller sin hemort eller skälig anledning
förekomme, att hans uppgift därom vore osann. Envar hade ock rätt
att gripa den, som enligt K. B:s efterlysning borde häktas för brott. Förutsättningarna
för gripande och för häktning sammanfölle ej. När straffarbete
eller fängelse kunde följa, kunde den, som träffades å bar gärning,
alltid gripas, även örn det ej skäligen kunde befaras, att han avveke eller
genom undanröjande av bevis eller egendom hindrade sakens tillböiliga
utredning. Även örn dylik fara förelåge, kunde för övrigt häktning ej
alltid äga rum, nämligen då lägre straff än straffarbete kunde följa å
brottet och vissa kännetecken på bofasthet förefunnes. Kunde endast
fängelse följa å brottet, kunde den bofaste över huvud ej häktas. Gripas
kunde han däremot, örn han träffades på bar gärning eller flyende fot.
Här hade tydligen behovet av ett snabbt handlande gjort, att utredningen,
huruvida häktningsanledning förelåge, finge komma efteråt.
Samma provisoriska karaktär hade själva häktningen av okänd person.
Denna skulle ju ej bestå längre, än till dess tillförlitlig upplysning rörande
honom vunnes. Därjämte funnes på grund av stadgad praxis eller särskilda
författningar (t. ex. förordningen emot fylleri och dryckenskap den
16 november 1841, kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal
i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning
m. m. och kungörelsen den 28 mars 1914 angående åliggande för järnvägspersonal
att sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde)
befogenhet för ordningsmakten att taga i förvar personer,
som störde ordningen. I sjölagen 47 och 107 §§ stadgades vidare rätt för
befälhavare å fartyg att i anledning av begånget brott taga den brottslige
i fängslig! förvar. Enligt 97 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes kunde, där åtal hänskjuta till krigsrätts behandling, den tilltalade,
ändå att skäl till häktning icke förekomme, hållas i förvarsarrest
till krigsrättens sammanträde, för såvitt förseelsen vore av svårare beskaffenhet
och det för krigslydnaden vore av synnerlig vikt. — Hade någon
enligt promulgationslagen till strafflagen gripits såsom misstänkt för
brott ”eller eljest” utan att häktningsmyndighet fattat beslut örn häktning,
skulle den, som gripit honom, utan dröjsmål anmäla förhållandet hos K. B.,
landsfiskal, borgmästare och råd, magistratens ordförande eller polisämbetsman,
där sådan för viss stad eller ort särskilt förordnad funnes.
Denna myndighet hade därefter att pröva, örn den gripne skulle sättas i
häkte eller genast lösgivas. Emellertid syntes i praxis gripande tillämpas
i långt större utsträckning än nu anförda bestämmelser medgåve. I praxis

150

syntes jämväl underordnad, med häktningsrätt icke utrustad polisman
anses berättigad, även örn den misstänkte ej träffades på bär gärning eller
flyende fot, att anhålla honom, därest lagens förutsättningar för häktning
vore för handen. Ut från nämnda bestämmelser hade dessutom utvecklat
sig ett förfarande, som jämväl omfattade fall, där laga häktningsskäl icke
förelåge konstaterade vid åtgärdens verkställande. Personer, som misstänktes
för brott av beskaffenhet att kunna medföra häktning, bleve, även
där utredningen ej fortskridit så långt, att ståndpunkt kunde tagas i häktningsfrågan,
anhållna och kvarhållna i syfte att under kvarhållandet
utredning skulle kunna åstadkommas, huruvida åtal skulle anställas
eller ej.

Ett på grundval av ovannämnda utkast utarbetat förslag remitterades
den 27 februari 1920 till lagrådet för yttrande. Det remitterade förslaget
innehöll i 1 kap. 8 §, att förhör med för dylikt ändamål inställd person
skulle äga rum snarast möjligt, sedan den, som skulle höras, anlänt, och
ej finge utan hans medgivande utsträckas över 6 timmar från förhörets
början. Funné den, som ledde förhöret, hette det vidare, av synnerlig vikt
för utredningen, att jämväl efter nämnda tid förhöret fortsattes eller nytt
förhör anställdes, kunde han dock ålägga den hörde att kvarstanna ytterligare
högst 6 timmar. I 10 § i samma kapitel hette det vidare att, örn det
för polisundersökningens behöriga gång vore erforderligt, att den, som
efter förhör skäligen kunde misstänkas för brottet eller delaktighet däri,
funnes tillgänglig för ytterligare förhör eller hölles avstängd från andra,
finge, där å brottet kunde efter lag följa straffarbete, undersökningsledaren
förklara den misstänkte kvarhållen.

Lagrådet, som avgav utlåtande över förslaget, gav uttryck bland annat
åt den uppfattningen, att det torde vara mindre lämpligt, att den, som
misstänktes för brott av beskaffenhet att kunna ådraga honom fängelse,
icke skulle få kvarhållas, ehuru sådant erfordrades för polisundersökningens
behöriga fortgång. Man komme ock därmed till det egendomliga
resultatet, att emellanåt häktning kunde ske utan att den mildare åtgärden,
kvarhållande, kunde få vidtagas.

Förslaget har, såsom ovan berörts, ännu icke lett till utfärdande av
några bestämmelser i ämnet. De förberedelser, som sålunda dock vidtagits
för en lagstiftning på ifrågavarande område, äro emellertid ägnade att i
viss mån belysa vad som hos oss får betraktas såsom gällande rätt.

I sitt år 1922 utgivna arbete Förfarandet i brottmål före domsförhandling
anför professorn Å. Hassler (sid. 156 o. f.), att beträffande för brott
misstänkt person gäller i praxis regeln, att hämtning till förhör kan användas,
örn det ifrågavarande brottet är belagt med frihetsstraff; för
övrigt komma till användning bestämmelserna örn gripande och häktning.
I en not vid detta uttalande yttrar författaren, att de bestämmelser

151

örn tvångsrätt, som upptagits i 1920 års förslag till lag om polisundersökning,
gå längre än vad gällande rätt kan anses medgiva.

Processkommissionen Ilar i sitt år 1926 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning (del II sid. 79) framhållit, att svensk lag
kände endast en form för processuellt frihetsberövande, häktning. I
praxis hade emellertid utbildat sig ett förfarande med ett anhållande
såsom förberedande åtgärd för häktning. Det brukades i avsevärd utsträckning,
särskilt i de större städerna, att den som misstänktes för blott
till en början av häktningsmyndigheten förklarades anhållen, varefter
med beslut i häktningsfrågan finge anstå. Den tid, varunder misstänkt
förbleve anhållen, vore givetvis växlande men syntes endast i ett fåtal
fall överstiga en vecka. Anledningen till det sålunda uppkomna föifarandet
vore tydligen, att man velat bereda tillfälle att skaffa grundligare
utredning såväl för det definitiva häktningsbeslutet som för handläggningen
vid domstol.

Enligt kommissionens förslag skall, även örn fullt tillräckliga skäl för
misstänkts häktande ej förefinnas utan ytterligare utredning därom erfordras,
den misstänkte likväl kunna anhållas, örn det finnes vara av synnerlig
vikt, att han tages i förvar i avbidan på utredningens fullständigande.

Min företrädare i ämbetet har i ärenden, likartade med förevarande,
såsom sin mening uttalat, att med utgångspunkt från nuvarande bestämmelser
i ämnet torde för kvarhållande av en för brott misstänkt person få
anses i allmänhet vara en förutsättning, att förhållandena vore sådana,
att brottet kunde tänkas skola leda till häktning. Därvid har han särskilt
framhållit, att häktning vore utesluten, örn å brottet icke kunde följa
strängare straff än fängelse samt den misstänkte antingen vore bofast
eller i allt fall icke kunde befaras avvika. Utan att för egen del avstå från
nämnda uppfattning örn häktningen såsom den naturliga avslutningen på
ett kvarhållande har han tillika betonat att, därest man skulle vilja gå
ännu längre och anse gällande rätt medgiva polismyndighet befogenhet
att, där häktning icke kunde tänkas ifrågakomma, likväl kvarhålla någon,
vilken vore misstänkt för brott, varå fängelse kunde följa, allenast av den
anledningen, att kvarhållandet funnes erforderligt för polisundersökningens
behöriga fortgång, det i allt fall måste med all skärpa hävdas såsom
en yttersta gräns för ingreppen i den personliga friheten, att dylika ingrepp
under inga förhållanden finge ske i oträngt mal. (Se ämbetsberättelserna
1927 sid. 150 och 1929 sid. 114.)

Till den uppfattning, som min företrädare sålunda uttalat, kan jag giva
min anslutning. Jag vill särskilt framhålla, att ehuru det väl ej kan fordras
för ett anhållande, att misstanken om brott är grundad på lika starka
skid som måste föreligga vid den i den personliga friheten längre gående

152

åtgärden häktning, det dock måste uppställas såsom ett oeftergivligt vilh
kor, att vid en objektiv prövning av föreliggande omständigheter misstanken
framstår såsom befogad. Vid denna prövning bör naturligen hänsyn
jämväl tagas till alla de omständigheter, som tala till den misstänktes
fördel och som därför kunna föranleda, att ett anhållande icke sker. I
enlighet härmed har i 84 § i normalinstruktionen för polispersonalen, fastställd
den 12 december 1925 av chefen för socialdepartementet, stadgats,
att kriminalpolisman bör noga beakta angelägenheten av att icke någon
omständighet, som talar till misstänkt persons fördel, lämnas oundersökt.
Motsvarande föreskrift återfinnes i 82 § av instruktionen för polispersonalen
i Malmö distrikt.

Beträffande förevarande fall är att märka, att Hedberg innehar såväl
ordinarie statstjänst som fast bostad. För att häktning av Hedberg lagligen
kunnat ske har alltså varit erforderligt, antingen att å något av de
brott, varför han misstänktes, icke kunnat följa ringare straff än straffarbete
i två år, eller ock att å något brott kunnat följa åtminstone straffarbete
samt det därjämte skäligen kunnat befaras, att han komme att
avvika eller att han genom undanröjande av bevis eller egendom skulle
hindra sakens tillbörliga utredning.

Mot Hedberg har först och främst framförts påstående, att han gjort
sig skyldig till ärekränkning av tjänsteman i och för dennes tjänst. Vidare
har han misstänkts för åtskilliga förbrytelser i tjänsten. Dessa skulle
hava bestått däri, att Hedberg vid utövandet av sin tjänst såsom tulltillsyningsman
med vilja låtit en för smuggling anhållen person undkomma
ävensom vid åtskilliga tillfällen olovligen till riket infört sprit
och tobaksvaror. Ytterligare har gjorts gällande, att Hedberg lämnat upplysningar
till smugglare örn tjänsteresor, som E. A. Clementz i egenskap
av tulldetektiv företagit till beivrande eller förekommande av smugglingar,
och att Hedberg provocerat eller sökt provocera smugglingar. Slutligen
har, efter det Hedberg anhållits för berörda förbrytelser, mot honom
framförts misstanke, att han gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp av
kristall- och skinnvaror eller delaktighet i sådant brott.

Såsom av det föregående framgår, skulle de omförmälda ärekränkningarna
hava bestått däri att Hedberg i argt uppsåt dels beskyllt E. A. Clementz
för att denne såsom tulldetektiv tagit mutor av smugglare och dels
örn denne utspritt sådant rykte. Vad beträffar den utredning, som härutinnan
förebragts mot Hedberg, är att märka, att de uppgifter, som
Marthe Bjarne lämnat, väl inneburit, att Hedberg försökt förmå henne att
sanningslöst uppgiva för E. A. Clementz’ förman, kustbevakningschefen
Nordenstierna, att E. A. Clementz toge mutor, men att Marthe Bjarne icke
efterkommit anmaningen utan i stället inberättat Hedbergs förslag till
Nordenstierna. Då enligt denna version Hedberg icke bibringat Marthe

153

Bjarne uppfattningen, att E. A. Clementz tagit mutor, och då beskyllningen
aldrig under föregiven uppgift att vara sann framförts av henne
till annan person, kan anmaningen på sin höjd betecknas såsom försök
till anstiftan till dylik beskyllning, men den har icke lett till sådan verkan,
att densamma varit straffbar. Det torde för övrigt hava förelegat all
anledning att synnerligen kritiskt mottaga och undersöka de av Marthe
Bjarne mot Hedberg riktade påståendena, synnerligast med hänsyn till
det förhållandet, att lion tidigare genom Hedbergs åtgöranden blivit dömd
för smuggling och, efter att en tid hava av Hedberg nyttjats såsom kunskapare
rörande tilltänkta smugglingar, av Hedberg fråntagits sådana
uppdrag. Av utredningen i övrigt framgår emellertid, att Hedberg vid
ett tillfälle i oktober 1927 för Nordenstierna omtalat, att han sett E. A.
Clementz’ automobil stå i närheten av en för smuggling känd persons
bostad, samt förklarat, att detta förefallit Hedberg egendomligt och kunde
tyda på att E. A. Clementz arbetade ”såväl med som mot tullen”. Anses
detta yttrande hava inneburit en mot E. A. Clementz riktad beskyllning
för tjänstefel enligt 25 kap. 16 § strafflagen, torde denna dock med hänsyn
till de faktiska förhållanden, som legat till grund för densamma, knappast
hava tillkommit i ärekränkande syfte. I varje fall får Hedberg anses
hava handlat allenast av obetänksamhet, vid vilket förhållande jämlikt
16 kap. 7 § strafflagen icke kunnat följa svårare straff å brottet än fängelse
i sex månader. Att Hedberg i övrigt skulle hava ärekränkt E. A. Clementz
har i ingen mån bestyrkts.

Vad i detta hänseende förekommit mot Hedberg har sålunda enligt min
mening icke kunnat motivera ett anhållande av honom, så mycket mindre
som i den mån berörda förfarande utgjort ett brott, detta synes hava varit
preskriberat redan vid ifrågavarande tidpunkt. Det bör icke heller frånses,
att redan år 1927 förelågo ungefär samma möjligheter till bevisning
mot Hedberg i förevarande hänseende som i oktober 1929, men att först
vid den senare tidpunkten omförmälda händelser gjorts till föremål för
angivelse och polisingripande.

Åt misstanken, att Hedberg lämnat uppgifter till smugglare örn E. A.
Clementz’ tjänsteresor, har den förebragta utredningen icke givit något
som helst stöd.

I 25 kap. 14 § strafflagen stadgas straff för ämbetsman, som över fånge
eller häktad person inseende haver och med vilja släpper honom lös eller
hjälper honom att undkomma. Huruvida denna bestämmelse kan tillämpas
jämväl på det fall att person, som är anhållen men icke ännu häktad, förhjälpes
att rymma av den, som har honom under sin uppsikt, därom kunna
olika meningar råda. Anser man ordalagen i paragrafen ej medgiva en
dylik extensiv tolkning, torde i det omnämnda fallet allenast bestämmelsen
i 3 kap. 9 § strafflagen vara att tillämpa under konkurrens med 25 kap.
16 eller 17 § samma lag.

154

Huru härmed än må förhålla sig, synes mig i nu förevarande fall uppenbart,
att intetdera av omförmälda lagrum varit tillämpligt. Utredningen
giver nämligen vid handen, att Petersens medverkan vid ifrågavarande
smuggleribrott, vilket av andra planlagts och säkerligen jämväl honom
förutan kommit till utförande, liksom ock hans frigivande under flyktliknande
omständigheter ingått såsom ett led i de planer, som de svenska
och danska tullmyndigheterna i samråd uppgjort för avslöjandet av brottet
och de verkliga brottsliges gripande. Anhållandet av Petersen, vilken
varit tullmännens medhjälpare och såsom sådan av tullverket uppburit
ersättning, torde hava skett allenast för skens skull i ändamål att avvända
misstankar från smugglarnas sida. Även örn olika meningar kunna
råda, huruvida ett dylikt förfaringssätt vid uppdagande av brott kan anses
tillåtet och lämpligt, har likväl för C. O. Clementz’ del först och främst
förelegat till bedömande, huruvida detsamma för Hedbergs vidkommande
varit straffbart, och örn så varit fallet, huruvida ett sådant straff kunnat
ifrågakomma och örn förhållandena i övrigt varit sådana, att ett anhållande
av Hedberg på denna grund varit berättigat. I detta hänseende är
att märka, att Hedberg handlat på uppdrag av sin överordnade eller i
varje fall varit i fullt samförstånd med denne beträffande det tillvägagångssätt,
som använts för smuggleribrottets uppdagande. Under dylika
omständigheter torde knappast något ansvar härför kunna ifrågakomma
för Hedbergs del. I varje fall har annat lagrum än 25 kap. 17 § strafflagen
ej varit att räkna med. Då i detta lagrum ej stadgas frihetsstraff, har ett
anhållande av Hedberg icke varit berättigat ens med godtagande av de
längst gående åsikter rörande rätten att anhålla, varför jag förut redogjort.
Dessa förhållanden synas mig hava bort vara för C. O. Clementz
uppenbara. Redan E. A. Clementz’ berättelse, däri antydes, att Petersen
för sitt deltagande i smugglingen erhållit betalning av tullverket, har givit
vid handen, att han varit tullverkets agent. Genom de upplysningar, som
Petersen själv lämnat vid det med honom den 28 oktober 1929 hållna förhöret,
har sådan klarhet erhållits angående Petersens förhållande till tullmyndigheterna
och anledningen till hans släppande, att för C. O. Clementz
bort vara uppenbart, att ett anhållande av Hedberg för denna sak icke
varit försvarbart. I varje fall hade Clementz haft all anledning att närmare
undersöka saken, innan han skridit till Hedbergs anhållande. Därvid
hade Clementz icke kunnat undgå att få full visshet örn den verkliga
situationen.

Ej heller har visats, att Hedberg i andra fall gjort sig skyldig till provokation.
Visserligen giva Marthe Hjärnes och Bertinis berättelser — örn
nu tilltro kan sättas till dem -— vid handen, att Hedberg åtminstone i ett
fall försökt att anstifta spritsmuggling i avsikt att sedermera beslagtaga
den insmugglade varan, men dessa berättelser utvisa också, att försöket
ej lett till något resultat.

155

Vad därefter angår den olovliga varuinförsel, för vilken Hedberg misstänktes
och jämväl numera inför domstol ställts till ansvar, vill jag erinra
att dylikt brott, då det förövas i tjänsten av tjänsteman vid tullverket,
skall bedömas jämlikt 1 § 3 mom. i lagen den 8 juni 1923 örn straff för
olovlig varuinförsel, vilket lagrum stadgar straffarbete i högst två år
eller fängelse, under konkurrens med tillämpligt lagrum i 25 kap. strafflagen.
Har brottet förövats av tjänsteman vid tullverket utom tjänsten,
är straffet enligt 1 § 1 mom. i sagda lag böter från och med två till och
med sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort erläggas i tull,
dock minst 10 kronor, varvid jämlikt 5 mom. i berörda paragraf brottet
skall anses vara begånget under synnerligen försvårande omständigheter.
Har den olovliga införseln avsett vin eller spritdrycker, utgör jämlikt
lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin straffet i sistnämnda fall böter till belopp
motsvarande lägst 15, högst 25 kronor för liter av de olovligen införda
dryckerna, dock minst 50 kronor, eller fängelse i högst ett år, varvid
jämväl såsom försvårande omständighet skall anses, att den brottslige är
tulltjänsteman. Har den olovliga införseln av vin eller spritdrycker förövats
av sådan tjänsteman i tjänsten, gäller 1 § 3 mom. i lagen örn straff
för olovlig varuinförsel.

Den utredning, som före Hedbergs anhållande förebragts mot honom i
nu ifrågavarande hänseende, innebär, förutom angivarens uppgifter,
allenast, att en icke namngiven person skulle hava berättat, att Hedberg
vid två olika tillfällen skulle hava olovligen infört varje gång en halvbutelj
sprit. Någon utredning örn att den olovliga införseln skett under
det Hedberg varit stadd i tjänstgöring förekommer icke i häktningsrapporten.
Även örn under den fortsatta utredningen förekommit åtskilliga besvärande
omständigheter mot Hedberg, torde emellertid vad härutinnan
förts Hedberg till last icke vara av den beskaffenhet, att ett anhållande av
honom varit motiverat. Enligt min uppfattning har icke förelegat någon
anledning att antaga vare sig att Hedberg skulle avvika för att undandraga
sig det straff, som kunde komma att ådömas honom för dessa smugglingar
— om de verkligen skett och kunna ledas i bevis — eller att utredningen
örn brotten skulle försvåras, därest han lämnades på fri fot.

Vad slutligen angår misstanken örn olovligt tillgrepp, har denna framförts
först efter det Hedberg redan anhållits och har för övrigt, såsom jag
i det följande kommer att närmare påvisa, vilat å så lösa antaganden, att
densamma icke berättigat till Hedbergs hållande i polisförvar.

Allt tillsammantaget finner jag tillräckliga skäl icke hava förelegat för
anhållandet av Hedberg. Ett närmare skärskådande av tillvitelserna mot
denne har givit vid handen, att desamma antingen avsett åtgärder, som
icke kunnat medföra straffansvar för honom eller ock varit så otillförlit -

156

ligt styrkta, eller av sådan beskaffenhet, att det — även med den längst
gående åsikten rörande befogenheten att anhålla en för brott misstänkt
person — icke varit på sakens dåvarande stadium försvarligt att vidtaga en
så pass uppseendeväckande och i den enskildes liv så ingripande åtgärd
som ett anhållande och ett kvarhållande i förvar måste anses innebära.
Poliskammaren har också i sitt utlåtande funnit den av C. O. Clementz
åvägabragta utredningen innehålla en synnerligen märklig blandning av
lösa antaganden och fakta, relevanta och irrelevanta omständigheter.

Vad C. O. Clementz antytt därom, att Hedberg kunnat undanröja bevisning,
torde icke förtjäna avseende, enär den utredning, som ifrågakomma,
i stort sett redan varit verkställd, då Hedberg anhölls. Av handlingarna
torde icke heller framgå, att Hedberg i någon mån sökt motverka
eller hindra utredningen. Ej heller har, såsom jag redan antytt, förelegat
någon anledning till antagande, att Hedberg, vilken haft både fast tjänst
och stadigt hemvist, skolat avvika.

Jämväl det sätt, varpå anhållandet ägt rum, kan göras till föremål för
grava anmärkningar. Hedberg har varit på hemfärd från den utbildningskurs
i Stockholm, vartill han kommenderats, och därvid avbrutit sin resa
i Lund för att besöka anhöriga, innan han den 30 oktober 1929 på eftermiddagen
varit pliktig att inställa sig till tjänstgöring i Malmö. Någon
som helst anledning antaga, att Hedberg icke sistnämnda dag skulle
komma att infinna sig i sin tjänst, har icke förelegat, synnerligast som
Hedberg, enligt vad C. O. Clementz själv uppgivit, av denne omsorgsfullt
hållits i okunnighet örn vad som från polisens sida förehades mot honom.
Att C. O. Clementz det oaktat låtit berörda dag anhålla Hedberg i Lund
och under polisbevakning transportera honom till Malmö måste betecknas
såsom ett onödigt övergrepp, vars olämplighet icke minskas därav, att
C. O. Clementz icke aktat nödigt att dessförinnan genom något som helst
förhör lämna Hedberg tillfälle att avgiva närmare förklaringar rörande
de mot honom riktade tillvitelserna. Till sitt försvar torde Clementz icke
kunna anföra, att han saknat kännedom örn att Hedbergs tjänstledighet
utgått först på eftermiddagen den 30 oktober. Innan Clementz skridit till
anhållande av Hedberg, hade han bort förvissa sig härom, vilket icke
torde kunnat möta någon svårighet. Eftersom utredningen i huvudsak
varit slutförd vid Hedbergs anhållande, förefaller det ock, som örn onödigt
lång tid använts för förhören med Hedberg, till dess han inställts inför
poliskammaren. I detta sammanhang kan erinras, att polismästaren
Schaar den 2 november 1929 funnit sig föranlåten tillsäga C. O. Clementz,
att han snarast möjligt önskade erhålla del av det mot Hedberg föreliggande
anklagelsematerialet.

Vad därefter angår den av C. O. Clementz hos Hedberg företagna husrannsakan,
vill jag till en början erinra, att rörande rätten att företaga

157

husrannsakan och sättet att därvid gå till väga givas bestämmelser i 16 §
7 och 8 mom. promulgationslagen till strafflagen. Dessa från den äldre
lagstiftningen hämtade stadganden torde emellertid numera i ganska stor
omfattning vara antikverade och ersatta av utbildad praxis eller av stadganden
rörande speciella förbrytelser. Sålunda förekomma — frånsett
några mera speciella och ganska litet utvecklade föreskrifter i tryckfrihetsförordningen
och vissa näringsförordningar — utförligare stadganden
örn husrannsakan i 12 och 13 §§ av lagen den 8 juni 1923 örn straff
för olovlig varuinförsel. Till dessa bestämmelser hänvisar jämväl lagen
den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin. Dessutom meddelas detaljerade bestämmelser
örn husrannsakan i 44 och 45 §§ i kungl, förordningen den 11 juni
1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Den kännbara brist, som avsaknaden av allmänna och efter det moderna
livets krav lämpade lagstadganden i detta ämne inneburit, hava vid flera
tidigare tillfällen hragts på tal och förslag till en allmän lagstiftning hava
ock framlagts. Sålunda innehåller det förut omnämnda utkastet till lag
angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. jämväl regler
rörande husrannsakan. Detta utkast, som varit vägledande vid utformningen
av bestämmelserna örn husrannsakan i nämnda författningar av
1923 och 1926, torde i åtskilliga avseenden innehålla principer, som få
anses giva uttryck åt allmänna rättsregler i ämnet. Jämväl i processkommissionens
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
göras åtskilliga uttalanden rörande ifrågavarande rättsinstitut, som äro
ägnade att belysa gällande rätts ståndpunkt i förevarande hänseende.

Ändamålet med husrannsakan är antingen att efterspana en för brott
misstänkt person eller ock att eftersöka föremål, som avhänts eller kan
tänkas förverkat genom brott, eller annat, som kan tjäna till utredning
angående en förbrytelse. I viss mån olika rättsregler torde vara att tilllämpa
i vartdera av de håda huvudfallen. I detta sammanhang är allenast
av intresse sådan husrannsakan, som har till syfte att upptäcka föremål,
vilka åtkommits genom brott eller kunna tjäna till upplysning örn brott.
Den följande framställningen avser således endast sistnämnda slag av
husrannsakan.

Enligt 16 § 7 mom. i promulgationslagen till strafflagen tillkommer rätt
att anställa husrannsakan den enskilde målsägaren efter tillåtelse av
häradsfogde eller länsman å landet eller av borgmästare och råd i stad.
Emellertid torde vara allmänt godtagen rättspraxis, att myndighet, som
äger besluta örn häktning, också kan anställa husrannsakan. I 12 § 2 mom.
av lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas bland annat att, om
någon är på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete eller
fängelse kan följa, husrannsakan må företagas hos honom för eftersökande

158

av egendom, som kan antagas vara genom brottet förverkad. K. B., landsfogde,
lands- och stadsfiskal, chef för polisväsende i stad samt vissa högre
tulltjänsteman äga att förordna örn husrannsakan, som i detta moment
avses. Utan förordnande, som nu sagts, må husrannsakan, när fara är i
dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning
eller, där egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning
följts eller spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller
av polisman, ändå att denne icke är i befälsställning. Liknande bestämmelser
meddelas i 44 § 2 mom. av kungl, förordningen angående tillverkning
och beskattning av brännvin. I detta sammanhang vill jag jämväl
hänvisa till den av assessorn G. Bäärnhielm lämnade redogörelsen för husrannsakan
i Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler del IV: 2
sid. 86.

Beträffande förutsättningarna för husrannsakan för eftersökande av
egendom är först och främst att märka, att det måste vara utrett, att ett
brott verkligen begåtts. Denna regel torde — åtminstone då fråga är örn
stöld — vara fastslagen genom bestämmelsen i 16 § 7 mom. promulgationslagen
till strafflagen att, örn ej det finnes, som rannsakas efter, får den,
som begärde rannsakan, bevisa eller gå ed på att han sitt mist haver. För
företagande av husrannsakan torde vidare fordras, att brottet är belagt
med straffarbete eller fängelse.

Av uppräkningen i 16 § 7 mom. i promulgationslagen till strafflagen av
de omständigheter, som kunna berättiga till husrannsakan — vilken uppräkning
för övrigt uttryckligen angivits ej vara uttömmande — torde med
all tydlighet framgå såsom ett ofrånkomligt villkor, att antagandet, att
det genom brottet åtkomna eller bevis rörande brottet skall anträffas
genom husrannsakan, skall vara befogat. Processkommissionen uttalar
ock i sitt principbetänkande (del II sid. 117), att en given förutsättning är,
att misstanken skall vara grundad på sannolika skäl. Denna i sig naturliga
fordran har jämväl uttryckligen uppställts i 12 § 2 mom. i lagen örn
straff för olovlig varuinförsel och 44 § 2 mom. i kungl, förordningen angående
tillverkning och beskattning av brännvin, då där såsom villkor för
husrannsakan angives, att den, hos vilken husrannsakan skall företagas,
skall på sannolika skäl vara misstänkt för det brott, till vars upptäckande
husrannsakan skall bidraga.

Vad förevarande fall beträffar vill jag till en början ifrågasätta, huruvida
C. O. Clementz över huvud taget ägt behörighet att förordna örn
husrannsakan. Ostridigt är, att C. O. Clementz ej äger häktningsrätt.
Poliskammaren har visserligen i sitt yttrande gjort gällande, att han det
oaktat på grund av sin egenskap av kriminalkommissarie skulle enligt
praxis, som jämväl varit föremål för domstols prövning, varit behörig att
besluta örn husrannsakan. Till stöd för denna åsikt kan anföras, att de

159

under tredje polisintendenten i Stockholm lydande kriminalkommissarierna,
vilka icke hava häktningsrätt men sköta förundersökningen i brottmål,
jämväl företaga husrannsakan, där sådan åtgärd finnes erforderlig.
Det rättsliga avgörande, som poliskammaren i detta sammanhang åsyftar,
torde avse ett i N. J. A. 1923 sid. 151 o. f. refererat rättsfall, avseende åtal
mot en kriminalkommissarie, som ej ägt häktningsrätt, för det han öppnat
och läst brev, vilka han låtit uttaga ur en för brott misstänkt persons
brevlåda. Mig veterligen har nämligen denna fråga icke i annat sammanhang
varit föremål för avgörande i högsta instans. Berörda rättsfall kan
emellertid enligt min mening näppeligen anses giva belägg för att en kriminalkommissarie,
som icke äger häktningsrätt, enbart på grund av sin
tjänsteställning skulle anses behörig att besluta örn husrannsakan. Snarare
synes man därav kunna utläsa, att det utslagsgivande i berörda fall
varit det särskilda uppdrag att vara chef för den s. k. polisbyrån i Stockholm
och i denna egenskap leda undersökningen i till byrån hörande brottmål,
vilket vederbörande kriminalkommissarie innehaft. Till stöd för att
rätt att besluta örn husrannsakan för eftersökande av föremål icke i allmänhet
utan särskilt förordnande av vederbörlig myndighet tillkommer
kriminalkommissarie, som ej äger häktningsrätt, torde däremot kunna
åberopas förutnämnda lag av den 8 juni 1923 och förordning den 11 juni
1926. Jag vill tillfoga, att förevarande husrannsakan ingalunda varit av
så brådskande natur, att ej polischefens tillstånd till förrättningen kunnat
avvaktas.

Vilken uppfattning man än må hysa örn C. O. Clementz’ befogenhet att
besluta örn husrannsakan, synes mig emellertid uppenbart, att den mot
Hedberg framförda misstanken örn olovligt tillgrepp eller delaktighet
däri icke grundats å sådana sannolika skäl, som utgöra en nödvändig
betingelse för företagandet av en dylik åtgärd. Så vitt jag kunnat finna,
har misstanken saknat varje som helst faktiskt underlag. Beskyllningen
för delaktighet i tullpackhuskarlarnas tillgreppsbrott framstår såsom
ännu mera orimlig vid det förhållandet att, såsom av handlingarna i
ärendet bilagda skrivelser framgår, Hedberg så verksamt bidragit vid
utredningen angående dessa brott, att han härför på förslag av tulldirektören
i Malmö erhållit en gratifikation å 500 kronor av kungl, generaltullstyrelsen.
Uppenbart synes mig sålunda vara, att någon anledning till
anställande av husrannsakan icke i detta fall förelegat.

Huruvida C. O. Clementz före husrannsakningen kontrollerat Stjernas
anmälan genom förhör med den person, Elsa Svensson, som lämnat de
uppgifter, vilka föranlett anmälningen, är ej tillförlitligen utrett. Emellertid
synes mig uppenbart, att Clementz icke bort underlåta detta. Genom
Elsa Svenssons hörande torde Clementz kunnat erhålla full klarhet om
det obefogade i anmälningen utan att för detta ändamål företaga en sådan

160

allvarlig åtgärd som en husrannsakan. Jag kan ej underlåta att i detta
sammanhang erinra örn att C. 0. Clementz i sin till mig den 27 noA7emher
1929 ingivna promemoria själv vidgått, att misstanken varit svagt
motiverad.

Huruvida den omständigheten, att samtycke till husrannsakan lämnas
av den, hos vilken förrättningen äger rum, över huvud kan göra en eljest
olaglig husrannsakan laglig, kan måhända vara föremål för olika meningar.
I äldre förslag, såsom lagkommitténs förslag till Allmän Criminallag
år 1839 6 kap. 32 § och nya lagberedningens förslag örn rättegången i
brottmål 2 kap. 17 § 2 st., omnämnes samtycke såsom grundande befogenhet
att anställa husrannsakan, i sistnämnda förslag dock allenast i fråga
örn husrannsakan hos annan än misstänkt person. I senare förslag beröres
däremot ej frågan. Ej heller omnämner 1923 års lag eller 1926 års förordning
samtycke såsom grundande befogenhet att företaga husrannsakan.
Till stöd för att ett samtycke ej skulle kunna legalisera en i och för sig
daglig husrannsakan kan anföras att, då husrannsakan numera torde
vara att anse såsom ett straffprocessuellt tvångsmedel i myndighets hand,
den lika litet som andra dylika åtgärder t. ex. häktning får företagas,
därest laga fog för åtgärden saknas. Yäl torde en med vederbörligt begivande
företagen husrannsakan näppeligen kunna anses såsom ett ingrepp
i vederbörandes hemfrid och sålunda icke medföra ansvar enligt
11 kap. 11 § strafflagen. Men uteslutet synes ej vara, att åtgärden det oaktat
kan innebära oförstånd eller oskicklighet i tjänsten och alltså föranleda
tillämpning av 25 kap. 17 § i nämnda lag. Jämväl hänsyn till rättssäkerheten
kan åberopas för ett nekande svar å frågan, då eljest skulle
förefinnas viss risk, att myndighet, där laga skäl till husrannsakan icke
förelåge, kunde frestas att med något slag av tvång eller list förmå vederbörande
att samtycka till sådan åtgärd. Även örn man emellertid icke besvarar
spörsmålet helt nekande, lärer man dock ej kunna anse, att ett
samtycke under alla förhållanden giver befogenhet att företaga husrannsakan.
Ett oeftergivligt villkor torde sålunda vara, att samtycket
givits fullt frivilligt och med full insikt örn vad som genom förrättningen
avsetts att ernås samt att det ej framkallats genom svikligt förledande
eller över huvud avlockats genom oriktiga eller vilseledande uppgifter
från myndighetens sida. Jag vill i detta sammanhang bringa i åtanke den
allmänna princip, som kommit till uttryck i 30 § i lagen den 11 juni 1915
örn avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. I
berörda avseenden förtjäna jämväl att uppmärksammas de uttalanden,
som en av mina företrädare i ämbetet gjort i ett tidigare ärende, refererat
i årsberättelsen för år 1921 sid. 260. Vidare bör enligt min uppfattning bestämt
hävdas att, därest det för myndigheten är eller med iakttagande av
normal aktsamhet bör vara uppenbart, att någon grund för misstanken

161

om brottet ej finnes, ett samtycke av den misstänkte icke kan berättiga
myndigheten att likväl företaga husrannsakan hos honom. Naturligt är,
att en dylik åtgärd under inga förhållanden får företagas i oträngt mål.
Till jämförelse åberopas beträffande norsk rätt ”Straffeprocesloven”, utgiven
av B. Getz och F. Hagerup, inledningen till 18 kap.

I enlighet med vad nu anförts vill jag göra gällande, att Hedbergs under
polisförhöret löst utkastade yttranden: ”Ni tror väl ej, att jag stulit något?
Tror Ni det, kan Ni ju gå hem och se efter” m. m. icke kunna tillerkännas
avgörande betydelse vid bedömandet av ifrågavarande husrannsakans
laglighet. Dessa yttranden torde knappast kunna anses hava inneburit ett
så tillräckligt uttryckligt medgivande, som måste fordras, därest man över
huvud taget vill tillägga ett samtycke någon verkan i berörda hänseende.
I varje fall synes Hedberg med nämnda yttranden endast hava avsett att
medgiva husrannsakan under den förutsättning, att polismyndigheten
trots hans förnekande av tillgreppsbrottet funne sannolika skäl föreligga
för misstanken mot honom. Det får ju ej heller förbises, att den ställning,
i vilken Hedberg såsom anhållen befunnit sig, sannolikt utövat ett visst
moraliskt tryck å honom i förevarande avseende. Härtill kommer att, då
polisen inlett förhör med Hedberg angående olovligt tillgrepp, han icke
kunnat undgå att få den uppfattningen, att härutinnan förekommit vissa
besvärande omständigheter mot honom. Antagligen har han också utgått
från, att polismyndigheten ägt befogenhet att i förevarande fall företaga
husrannsakan, även örn han motsatte sig densamma. Han har därför ej
velat förstärka misstanken genom att visa obenägenhet mot en åtgärd,
som han trott vara oundviklig. I detta sammanhang kan ytterligare
bringas i erinran den tydliga angelägenhet att föra fram berörda misstanke
och att avvinna Hedberg ett samtycke till husrannsakan, som C. O.
Clementz lagt i dagen. Det ligger nära till hands att antaga, att Clementz
velat begagna sig av den utkastade beskyllningen för stöld till att kunna
göra husrannsakan mindre för eftersökande av tjuvgods än för efterforskande
av smuggelgods, till vilket senare han under andra förhållanden
enligt gällande bestämmelser i 12 § 2 mom. i ovannämnda lag den 8
juni 1923 icke varit berättigad. Huru härmed än må förhålla sig, måste
det emellertid, såsom jag redan antytt, hava varit uppenbart för C. O.
Clementz eller i varje fall med iakttagande av normal aktsamhet bort stå
klart för honom, att misstanken mot Hedberg för tjuvnadsbrott saknat
ali grund. Att Clementz det oaktat verkställt husrannsakan hos Hedberg
måste jag följaktligen beteckna såsom tjänstefel.

Vad slutligen angår frågan, huruvida C. O. Clementz på grund av sin
släktskap till angivaren varit jävig att taga befattning med utredningen
av Hedbergs förbrytelser, så synes mig, ehuruväl uttryckliga lagbestämmelser
härom saknas, det dock höra till god ordning, att en undersöknings -

1 1 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 1932 års riksdag.

162

ledare, vilken står i sådant förhållande till någon av parterna, som i allmänhet
betraktas såsom jäv, frånträder utredningsarbetet i saken. C. O.
Clementz har i stället för att vidtaga en sådan enligt min uppfattning
självfallen åtgärd bedrivit utredningen på ett sätt, som givit anledning
till allvarliga erinringar. Vid studiet av handlingarna har jag icke kunnat
undgå den uppfattningen, att C. O. Clementz’ åtgärder varit i väsentlig
mån påverkade av hans släktskap till angivaren och dennes förhållande
till Hedberg — ett förhållande, som tydligen varit präglat av rivalskap
örn befattningar inom tullverket och ömsesidigt misstroende — samt att
C. O. Clementz väl oreserverat ställt sig på sin broders sida, alltför okritiskt
godtagit broderns uppgifter och på ett sätt, som icke kan undgå min
beivran, överskridit sin befogenhet såsom kriminalkommissarie.

Jag fann alltså, att C. O. Clementz förfarit felaktigt dels därigenom att
han utan laga skäl låtit på tid, sätt och plats som skett anhålla Hedberg
samt under en tid av fem dygn kvarhållit honom å polisstationen, dels ock
därigenom att han ohehörigen företagit husrannsakan i Hedbergs hostad.
Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot C. O. Clementz samt å honom yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Hedberg
att yttra sig i målet, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Sedan landsfogden A. Camp av K. B. förordnats att utföra åtalet mot
C. O. Clementz, anhängiggjorde Camp mot honom talan vid rådhusrätten
i Malmö.

Målet handlades inför rådhusrätten den 28 juni, den 23 augusti, den 18
oktober och den 6 december 1930 samt den 3 januari 1931.

Efter att hava tagit del av protokollen i målet för den 28 juni och den 23
augusti 1930 anförde jag i en till åklagaren avlåten skrivelse följande:

1. Beträffande Hedbergs anhållande och kvarhållande.

I målet har icke förekommit någon omständighet, som kan föranleda
mig att frångå min uppfattning, att C. O. Clementz gjort sig förfallen till
tjänstefel genom att låta utan laga skäl den 30 oktober 1929 anhålla Hedberg
i Lund, under polisbevakning transportera honom till Malmö samt i
polisarrest kvarhålla honom till den 4 november 1929. Hedberg var ej
misstänkt för något brott, i vars straffskala såsom minimum ingick straffarbete
i två år. Frågan, huruvida anhållande och häktning kunde ske eller

163

icke, var att bedöma efter bestämmelserna i § 19 punkt 6 promulgationslagen
till strafflagen. (Se N. J. A. 1918 sid. 459.) Hedberg hade såväl fast
tjänst som stadigt hemvist. Någon anledning att befara, att Hedberg
skulle avvika, förefanns icke. Lika litet fanns skälig anledning att antaga,
att Hedberg genom undanröjande av bevis eller annorledes skulle hindra
sakens tillbörliga utredning, så att det av denna orsak var av synnerlig
vikt att hålla honom i polisförvar i avvaktan på utredningens fullständigande.
Vad Clementz härutinnan anfört örn vissa tulltjänstemäns obenägenhet
att lämna polisen upplysningar förtjänar ej avseende, helst som
detta huvudsakligen rör frågan örn misstanken mot Hedberg för lösgivandet
av anhållen person, vilken misstanke emellertid får anses vederlagd
genom Petersens hörande den 28 oktober 1929 redan före Hedbergs
anhållande. Att Hedberg samma dag, då han skulle inställa sig till tjänstgöring
i Malmö, anhölls i Lund och under polisbevakning fördes till
Malmö, var enligt min mening ett onödigt övergrepp. Utöver vad jag
härom anfört i min åtalsinstruktion, vill jag framhålla, att C. O. Clementz
i sin förklaring själv uppgivit, att något egentligt förhör med Hedberg
icke ägde rum första dagen utan Hedberg då huvudsakligen fick vila.
Härav framgår, att Hedbergs hörande inför polisen i Malmö den 30 oktober
icke varit behövligt för utredningen av målet. Att anhållandet jämväl
i övrigt varit onödigt, därom synes ej någon tvekan kunnat råda. Någon
risk, att Hedberg icke frivilligt skulle inställa sig i Malmö, torde ej hava
förefunnits, då han näppeligen skulle hava velat utsätta sig för den påföljd,
ett förfallolöst uteblivande från tjänsten skulle medföra. Det synes
icke hava bort möta några större svårigheter för Clementz att erhålla
nöjaktig förklaring rörande anledningen till Hedbergs uppehåll i Lund
ävensom upplysning, när han kunde förväntas inträffa i Malmö. Eventuellt
hade ju upplysningar härom kunnat införskaffas genom polisen i
Lund. Enligt min uppfattning hade Clementz i första hand bort kalla
Hedberg till förhör å polisstationen i Malmö. Endast örn Hedberg underlåtit
att frivilligt inställa sig å den utsatta tiden, hade möjligen förelegat
anledning för Clementz att taga under övervägande att gentemot Hedberg
använda hämtning.

II. Beträffande husrannsakan hos Hedberg.

I fråga örn kriminalkommissariens i Malmö befogenhet att på eget
ansvar besluta örn husrannsakan har C. O. Clementz anfört att, då han
för snart 22 år sedan tillträdde befattningen som föreståndare för detektivpolisen
i Malmö, han funnit stöd för en dylik befogenhet uti de i fråga om
husrannsakan nästan ordagrant lika lydande reglerna, intagna i reglementena
för polispersonalen i Malmö och polispersonalen i Stockholm,

164

vilka bestämmelser Clementz återgivit i sin skrift. Dessa bestämmelser
äro tydligen hämtade ur de polisinstruktioner, som utfärdats för Stockholm
den 31 juli 1866 och för Malmö den 1 november 1897. Båda dessa
instruktioner äro emellertid numera upphävda. Såsom närmare framgår
av den av K. B. i Malmöhus län den 26 april 1926 fastställda instruktionen
för polispersonalen i Malmö distrikt, har berörda den 1 november 1897 utfärdade
instruktion upphört att gälla från och med den 1 maj 1926. Den
för polispersonalen i Stockholm den 31 juli 1866 utfärdade instruktionen
har upphört att gälla den 1 maj 1927, då en ny, den 5 februari 1927 utfärdad
instruktion trätt i kraft. I de nu gällande instruktionerna återfinnas
ej de av Clementz åberopade bestämmelserna örn husrannsakan. Ej heller
kan, såsom Clementz påstått, omförmälda bestämmelser fortfarande anses
äga giltighet på grund av föreskriften i 1 kap. 1 § av normalinstruktionen
för polispersonalen, vilken för övrigt återfinnes i 1 kap. 1 § av den nu
gällande instruktionen för polispersonalen i Malmö distrikt. Enligt sistnämnda
föreskrift ankommer å polispersonalen ”i enlighet med vad i lagen
örn polisväsendet i riket finnes stadgat upprätthållandet av allmän ordning
och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning
angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda
stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonalen i denna
dess egenskap”. Relativsatsen hänför sig uppenbarligen allenast till orden
”den verksamhet i övrigt”. För polisens verksamhet i fråga örn spaning
och annan undersökning angående brott saknar den all betydelse. Uppenbart
är förty, att den ovan berörda föreskriften i 1897 års instruktion icke
kan i följd av bestämmelsen i 1 kap. 1 § i nu gällande instruktion anses
äga fortfarande giltighet. Clementz’ invändning bestrides följaktligen till
alla delar.

Till närmare utveckling av frågan örn behörighet att besluta örn husrannsakan
må anföras följande. I motiveringen till det i min åtalsinstruktion
omförmälda, under år 1919 utarbetade utkastet till lag angående
polisundersökning i brottmål samt häktning m. m. heter det å sid. 146
angående svensk rätts ståndpunkt i denna fråga:

”Även i fråga örn husrannsakan saknas i svensk lag allmänna bestämmelser.
Enligt promulgationslagen till strafflagen 17 § punkt 7 och 8 må
husrannsakan äga rum hos den, som av anledningar, vilka angivas i lagrummet,
kan misstänkas för att ha begått olovligt tillgrepp eller för delaktighet
däri. —----Beträffande sådan husrannsakan skall enligt

lagen beslut fattas av landsfiskal på landet eller borgmästare och råd
i stad. Samma beslutanderätt tillkommer dock givetvis även andra häktningsmyndigheter.
Rannsakningens verkställande kan av den beslutande
myndigheten anförtros ej blott åt underordnade, utan även, på den bestulnes
begäran, åt denne själv.”

165

Även utkastet utgår från samma princip i fråga örn behörigheten att
besluta örn husrannsakan. I motiven anföres sålunda å sid. 94:

”Beslut örn hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning är liksom
i fråga örn beslag och sldngringsförbud — lagt i samma myndigheters
hand som häktningsrätten. Då det emellertid kan vara oundgängligen
nödvändigt, att underordnad polisman, som är den misstänkte eller ett
viktigt bevisföremål på spåren, omedelbart kan försäkra sig örn den misstänktes
person eller det eftersökta föremålet, har befogenhet att i vissa
fall företaga husrannsakan —• liksom att taga i beslag och sätta under
sltingringsförbud — tilldelats även sådan polisman.

I anslutning härtill må återgivas följande bestämmelser ur det den 27
februari 1920 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m.:

2 kap.

Undersökningsledare, allmän åklagare, domstol och K. B. åge besluta
örn häktning och reseförbud. Den---brott.

4 kap.

4 §.

Undersökningsledare, allmän åklagare, som i 2 kap. 5 § avses, domstol
och K. B. åge förordna örn hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning.
Den, som leder undersökningen angående det brott, som föranlett
åtgärden, skall, där ej beslutet fattats av honom, ofördröjligen underrättas
om detsamma.

Jämväl utan förordnande, varom i 4 § förmäles, må polisman kunna
verkställa husrannsakan i fall, som ovan sägs, därest ändamålet är att
fasttaga den, som enligt häktningsmyndighets beslut skall häktas för
brott, eller som rymt ur häkte, eller den, som jämlikt 1 kap. 10 § förklarats
kvarhållen, men olovligen avlägsnat sig. Utan sådant förordnande
må ock polisman, därest för brott misstänkt person eller eftersökt föremål
på färsk gärning följts eller spårats, kunna företaga husrannsakan i
ändamål att finna den misstänkte samt hus- eller kroppsrannsakan i ändamål
att finna det eftersökta föremålet.

Från gällande bestämmelser företer detta förslag sålunda den avvikelsen,
att undersökningsledare alltid utrustats med häktningsrätt. Likhet
föreligger därutinnan, att befogenhet att anställa husrannsakan principiellt
ansetts böra förbehållas häktningsmyndighet. Att märka är, att

166

vissa stränga krav å undersökningsledarens kompetens uppställts i förslaget.
Kungl. Majit skulle därom utfärda särskilda föreskrifter. (Se sid.
52 och 149.)

Såsom jag anfört i min åtalsinstruktion har detta förslag legat till grund
för bestämmelserna i 12 och 13 §§ i lagen den 8 juni 1923 om straff för
olovlig varuinförsel. Jämväl enligt denna lag är sålunda rätten att besluta
om husrannsakan principiellt förbehållen, förutom vissa tulltjänstemän,
häktningsmyndighet. Allenast då fråga är örn undersökning i vissa allmänna
lokaler eller fara är i dröjsmål, har undantag härifrån medgivits.

Vid tillkomsten av denna lag torde av lagstiftaren hava avsetts, att däri
meddelade bestämmelser örn husrannsakan skulle tjäna såsom förebild
jämväl i andra fall, än lagen direkt reglerade. I senare tillkomna lagar
har också antingen gjorts hänvisning till 1923 års lag eller ock hava liknande
bestämmelser upptagits. (Se lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin 9 §
samt kungl, förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning
av brännvin 44 och 45 §§.)

I processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
del II (sid. 115) anföres beträffande husrannsakan bland annat
följande:

I de nyare utländska straffprocesslagarna har givetvis husrannsakan
gjorts till föremål för en ingående reglering. Detta är även fallet i de

svenska och finska reformförslagen. Sålunda hava---husrannsakan.

1920 års förslag till lag angående polisundersökning i brottmål ägnar ett
kapitel åt hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning. Detta förslag
ligger väsentligen till grund för de stadganden i ämnet, som ingå i lagen
örn straff för olovlig varuinförsel.

Det är givet, att frånvaron av allmänna bestämmelser örn husrannsakan
är en kännbar brist i vår lag. Kiksdagen---brottmål. Ehuru sak naden

av bestämmelser säkerligen ofta föranleder tvekan örn de befogenheter,
som tillkomma de med utredning angående brott arbetande myndigheterna,
torde emellertid med ledning av de senare lagförslagen praxis
på detta område hava nått en viss stadga.

Vid den reglering av det förevarande rättsområdet, som bör komma till
stånd i sammanhang med en reform av rättegången i brottmål, är det
väsentligaste problemet liksom vid övriga straffprocessuella tvångsmedel
att träffa ett riktigt avvägande mellan de i viss mån stridande intressen,
som utgöras av rättskipningens effektivitet, å ena, och skydd för den
enskildes rättigheter, å andra sidan. Särskilt den senare synpunkten söker
man tillgodose genom att i lagen uppställa vissa förutsättningar för att
husrannsakan må äga rum, genom att överlämna rätten att besluta örn
husrannsakan åt så kvalificerad myndighet, som omständigheterna med -

167

giva, och genom att giva betryggande regler för förfarandet vid husrannsakan.
”

Å sid. 119 heter det beträffande beslut om husrannsakan:

”Utöver angivande i lag av de förutsättningar, som måste föreligga för
att husrannsakan skall få verkställas, är det säkraste skyddet iöi en
enskilde mot obehörig husrannsakan att söka däri, att rätten att beslu a
örn husrannsakan överlämnas åt insiktsfulla och omdömesgilla myndigheter.
Med den anordning av den förberedande undersökningen och rattens
ställning till denna, som är vanlig i främmande länder, är det give , a
rätten i allmänhet av lagarna angives såsom den myndighet, vilken e
tillkommer att besluta örn husrannsakan. Då det ligger i sakens natur,
att beslut örn husrannsakan ofta måste fattas mycket snabbt, örn icke åtgärden
skall bliva förfelad, har man emellertid ej kunnat stanna harvid
utan medgivit åklagar- och polismyndigheter att, då fara i dröjsmål föreligger,
fatta beslut örn husrannsakan. Även polisman har i undantagslag
fått befogenhet att utan överordnads order verkställa husrannsakan. e
svenska förslagen överlämna i huvudsak åt häktningsmyndighet att besluta
örn husrannsakan, med rätt även för polisman att under särskilda

omständigheter verkställa rannsakan.

Vid lösningen av det föreliggande spörsmålet bör skillnad göras mellan
de olika fall av husrannsakan, som ovan behandlats. Avser husrannsakan
sökande efter föremål eller spår av brott, synes med hänsyn till vikten av
de intressen, som beröras av en rannsakan, statsåklagaren eller polismyndigheten
böra principiellt vara skyldig att inhämta rättens beslut. Kan
rättens beslut ej utan olägenhet avvaktas, bör emellertid statsaklagaren
och, örn det är av synnerlig vikt, att husrannsakan skyndsamt företages,
polismyndigheten äga själv föranstalta därom.

j)å____ provning. Det skydd mot missbruk i fråga örn husrannsakan,

som består däri, att straffskyldighet inträder, örn hemfrid brytes genom
husrannsakan av obehörig person eller i olaga ordning (11 kap. 11 § strafflagen),
bör uppenbarligen bibehållas.”

Beträffande kriminalkommissariens vid polisen i Malmö befogenhet
innehåller 9 kap. 84 § i polisinstruktionen för staden den 26 april 1926
bland annat följande:

”Under polischefen åligger det kommissarien:

att leda och övervaka arbetet vid avdelningen och vara befälhavare för
honom underställd personal;

att tillse, att spaningar och andra undersökningar rörande inom polisdistriktet
begångna brott ofördröjligen upptagas; samt

att leda förekommande undersökningar i brottmål, vilka icke handläggas
av polischefen.

Örn kommissariens tid icke medgiver, att han själv håller förhör och

168

vidtager övriga, å förhörsledare ankommande åtgärder i alla omförmälda
undersökningar, bör han så vitt möjligt hålla förhör och vidtaga nyssnämnda
åtgärder i de mål, i vilka utredningen kan antagas bliva förenad
med särskilda svårigheter.

Kommissarien åligger vidare:

att öva tillsyn å pantlånare och sådana, som driva försäljning med
begagnade föremål; samt

att i övrigt i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse vad i 5 kap.
39 § 2 stycket samt 40—47 §§ finnes föreskrivet.”

I den åberopade 47 § av 5 kap. samma instruktion stadgas:

Erhåller kommissarie kännedom örn att någon honom underställd polisman
är i behov av bistånd, har han att genom anlitande av därför särskilt
träffade anordningar eller på annat sätt draga försorg örn utsändande av
nödig förstärkning.

Erfordras eljest polisåtgärd, som icke blivit genom polischefens order
reglerad, ankommer det jämväl på kommissarie att föranstalta därom.
År saken av tvivelaktig eller mycket allvarlig beskaffenhet, skall, om förhållandena
det medgiva, polischefens order avvaktas.”

Av vad nu anförts torde framgå, att beslut örn företagande av husrannsakan
hos för brott misstänkt person enligt allmänt gällande rättsprinciper
tillkommer allenast häktningsmyndighet. Underordnad polismyndighet
äger icke utom möjligen i vissa undantagsfall av brådskande
natur, vilka sakna betydelse för förevarande mål, besluta örn dylik åtgärd.
Örn häktning äger i Malmö polischefen d. v. s. polismästaren ensam besluta.
Enligt förutnämnda 47 § i 5 kap. och 84 § i 9 kap. av polisinstruktionen
för Malmö åligger det kriminalkommissarien att, örn polisåtgärd är
av tvivelaktig eller mycket allvarlig beskaffenhet, avvakta polischefens
order, så framt förhållandena det medgiva. Att husrannsakan hos enskild
person anses såsom en åtgärd av mycket allvarlig beskaffenhet, framgår
med all önskvärd tydlighet av processkommissionens ovan återgivna uttalanden.
Ingen lärer väl efter studiet av handlingarna i detta mål kunna
bestrida, att företagandet av husrannsakan hos Hedberg på grund av misstanke
örn stöld varit av minst sagt tvivelaktig beskaffenhet. Såsom jag
redan i åtalsinstruktionen antytt, har denna åtgärd ej heller varit av så
brådskande natur, att ej polismästarens tillstånd till förrättningen kunnat
avvaktas. Jag vidhåller således, att C. O. Clementz begått tjänstefel genom
att på eget bevåg företaga ifrågavarande husrannsakan. Vad Clementz
ordat örn den i Malmö rådande praxis på ifrågavarande område kan ej
tillmätas någon betydelse, då denna praxis tydligen strider mot såväl allmänna
rättsprinciper som den för polisen i Malmö gällande instruktionen.
Oriktig praxis bör ej kunna lända till ursäkt, då densamma såsom i förevarande
fall leder till uppenbar rättskränkning. Jag vill i detta samman -

169

hang begagna tillfället att komplettera ett av mig i åtalsinstruktionen
gjort uttalande angående den praxis, som vid polisen i Stockholm tilllämpas
i fråga örn husrannsakan. Uttalandet stöder sig på vissa uppgifter
i det av mig i åtalsinstruktionen omnämnda rättsfallet, refererat i
N. J. A. 1923 sid. 151, och avser sålunda äldre förhållanden. Jämlikt 9 kap.
S § och 5 kap. 10 § i instruktion för polispersonalen i Stockholms polisdistrikt
den 5 februari 1927 åligger det kriminalkommissarie — i nära
överensstämmelse med vad som är stadgat för polisen i Malmö — att, örn
polisåtgärd är av tvivelaktig eller av mycket allvarlig beskaffenhet och
förhållandena det medgiva, avvakta polismästarens eller polisintendentens
order, vilka håda äga häktningsrätt. Enligt vad jag inhämtat från t. f.
tredje polisintendenten, brukar kriminalkommissarie, som leder undersökningen
i ett brottmål, väl själv verkställa husrannsakan, men såsom
allmän regel gäller, att han dessförinnan inhämtar tredje polisintendentens
samtycke, därest ringaste tvekan kan råda örn lämpligheten av åtgärden
och förhållandena det medgiva.

Jag vidhåller vidare, att Clementz i varje fall saknat giltig anledning
att företaga husrannsakan hos Hedberg.

Rådhusrätten i Malmö yttrade i utslag den 21 februari 1931 följande:

Vad först anginge åtalet mot C. O. Clementz för det han låtit på tid, sätt
och plats som skett anhålla Hedberg samt under en tid av fem dygn kvarhålla
honom å polisstationen, så enär av utredningen i målet framginge,
att Clementz vid nämnda anhållande haft skälig anledning misstänka
Hedberg för åtskilliga brott, däribland sådana, å vilka straffarbete kunnat
följa, samt, mot vad Clementz upplyst örn sina skäl för att på sätt skett
låta verkställa anhållandet, intet styrkts, som kunnat göra samma skäl
oantagbara, ty och som omständigheterna vidare gåve vid handen, att det
fortsatta utredandet av de brott, för vilka Hedberg såsom misstänkt anhållits,
tarvat förhör med Hedberg jämsides med fortsättandet av utredningen
i övrigt, och att Clementz haft befogad anledning befara, att Hedbergs
vistande på fri fot under tiden skulle försvåra eller förhindra det
tillbörliga utredandet av brotten, samt åklagaren icke ådagalagt, att utredningsarbetet
otillbörligt fördröjts, alltså och då uttryckliga lagbud
angående förfarandet vid polisutredning av brott ostridigt saknades samt
det icke visats, att Clementz handlat i strid mot på området tillämpad
sedvanerätt, prövade rådhusrätten rättvist lämna den av åklagaren och
Hedberg därutinnan mot Clementz förda talan utan bifall.

Beträffande därefter åtalet mot C. O. Clementz för det han företagit
husrannsakan hos Hedberg, så enär med hänsyn till vad som upplysts
angående i Malmö hävdvunnet bruk i fråga örn företagande av husrannsakan
och med stöd av stadgandet i 9 § polisreglementet för riket den 26

170

september 1925 Clementz måste anses hava varit behörig att företaga dylik
förrättning, samt, även örn laga skäl för husrannsakan hos liedberg saknats,
det i allt fall styrkts, att Hedberg fritt och otvunget lämnat sitt samtycke
till företagandet av densamma och att den ägt rum på grund av
detta medgivande, alltså och då Clementz vid sådant förhållande icke
kunde anses hava vare sig enligt 11 kap. 11 § eller 25 kap. 17 § strafflagen
gjort sig förfallen till ansvar, bleve åklagarens och Hedbergs jämväl i
denna del förda talan av rådhusrätten ogillad.

I skrivelse den 9 mars 1931 anmodade jag advokatfiskalen vid hovrätten
över Skåne och Blekinge att hos hovrätten anföra besvär över rådhusrättens
utslag samt därvid yrka, att hovrätten måtte bifalla min talan.
Beträffande åtalet mot Clementz för anhållandet och kvarhållandet av
Hedberg åberopade jag vad till stöd därför anförts vid rådhusrätten. Jag
erinrade vidare därom, att den bevisning, som åberopats mot Hedberg,
varit väsentligen tillvaratagen redan vid tiden för Hedbergs anhållande.
Vad sålunda utretts hade ej varit av beskaffenhet att motivera ett anhållande.
Grundad anledning att befara kollusionsverksamhet från Hedbergs
sida kunde ej anses hava förelegat. Vad Clementz därom anfört syntes
hänföra sig till Bedingeaffären, vilken emellertid varit väsentligen klarlagd
genom Petersens hörande den 28 oktober 1929 redan före Hedbergs
anhållande. I varje fall hade frågan örn Hedbergs frihetsberövande utan
fara för kollusion kunnat anstå, till dess poliskammaren med ledning av
häktningsrapporten blivit i tillfälle att taga ståndpunkt till saken. Såsom
jag i min åtalsinstruktion framhållit, vore av ovan nämnt skäl jämväl
tydligt, att Hedberg kunnat och bort inställas inför poliskammaren vid en
väsentligen tidigare tidpunkt än som skett.

Beträffande åtalet i vad det avsåg den hos Hedberg företagna husrannsakan
anförde jag följande: Rådhusrätten hade med hänsyn till i Malmö
hävdvunnet bruk i fråga örn företagande av husrannsakan och med stöd
av stadgandet i 9 § i polisreglementet för riket funnit, att Clementz måste
anses hava varit behörig att företaga dylik förrättning. Enligt det åsyftade
stadgandet i polisreglementet för riket hade befattningshavare vid
polisväsendet att fullgöra de tjänsteplikter, som enligt allmän lag eller
författning, hävdvunnet bruk eller särskild instruktion ålåge honom. Därest
7 § i den av polismästaren i Malmö år 1897 utfärdade polisinstruktionen
avsett att tillägga kriminalkommissarie befogenhet att icke blott
företaga husrannsakan efter därom av polischefen given order utan även
självständigt besluta örn sådan åtgärd, hade denna bestämmelse uppenbarligen
stått i strid mot de i promulgationslagen till strafflagen givna
stadgandena angående husrannsakan, sådana dessa allmänneligen tolkats.
Vid sådant förhållande kunde 9 § i polisreglementet för riket icke åbe~

171

ropas såsom stöd för att Clementz varit befogad att i förevarande fall
själv besluta örn husrannsakan. Det kunde så mycket mindre hava varit
meningen att tillägga berörda bestämmelse i polisreglementet för riket
den innebörd, att på äldre instruktioner grundat förfarande, vilket stöde
i strid mot gällande rättsgrundsatser, alltjämt skulle få äga giltighet, som
i kungl, kungörelsen den 18 december 1925 angående fortfarande giltighet
av äldre polisinstruktioner m. m. uttryckligen vore stadgat, att äldre
instruktioner skulle, intill dess nya sådana blivit jämlikt 15 § i polisreglementet
med ledning av fastställd normalinstruktion utfärdade, äga
tillämpning allenast i den mån de ej strede mot föreskrift i lag eller allmän
författning. För övrigt torde 9 § i polisreglementet för riket icke
kunna uti ifrågavarande hänseende givas annan tolkning än 1 § i lagen
örn polisväsendet i riket. Beträffande denna fråga hänvisade jag till vad
jag anfört i målet vid rådhusrätten. Jag vidhöll alltså, att Clementz i
förevarande fall saknat behörighet att själv besluta örn husrannsakans
företagande hos Hedberg.

Av rådhusrättens utslag syntes framgå — anförde jag vidare — att rådhusrätten
väl funnit, att laga skäl för ifrågakomna husrannsakans företagande
saknats, men ansett i målet styrkt, att Hedberg fritt och otvunget
lämnat sitt samtycke till densamma, och på grund av detta förhållande
funnit åtalet i förevarande del icke kunna bifallas. Under hänvisning till
vad jag anfört i min åtalsinstruktion samt en i målet ingiven skrivelse
erinrade jag häremot, att detta medgivande icke kunde utgöra något försvar
för ifrågavarande husrannsakan. Jag underströk, att Hedbergs medgivande
till husrannsakningen med hänsyn till den situation, i vilken Hedberg
såsom anhållen befunnit sig, icke kunde anses hava avgivits fritt och
otvunget.

Jämväl Hedberg anförde besvär över rådhusrättens utslag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 30 december
1931 följande:

Vad först anginge den mot C. O. Clementz förda talan örn ansvar för
det han låtit anhålla samt å polisstationen kvarhålla Hedberg, funne hovrätten
väl C. O. Clementz hava förfarit felaktigt i sin tjänst som kriminalkommissarie
därigenom att han låtit på sätt som skett den 30 oktober 1929
anhålla Hedberg, men enär, med avseende å omständigheterna i målet och
då C. O. Clementz dagen efter anhållandet därom gjort anmälan till poliskammaren
i Malmö, vad C. O. Clementz i denna del av målet låtit komma
sig till last icke vore av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar,
prövade hovrätten rättvist fastställa rådhusrättens utslag, såvitt den mot
C. O. Clementz därutinnan förda ansvarstalan lämnats utan bifall.

Vidkommande därefter åtalet mot C. O. Clementz för det han företagit

172

husrannsakan i Hedbergs bostad, så enär — ehuru C. 0. Clementz icke
lagligen ägt behörighet att i fall som förevarande fatta beslut örn husrannsakan
— med hänsyn därtill, att enligt vedertagen praxis hos polismyndigheten
i Malmö polisman i C. 0. Clementz’ tjänsteställning ansetts
äga dylik behörighet, den omständigheten, att C. 0. Clementz fattat beslut
örn sådan åtgärd, icke i och för sig för honom borde föranleda ansvar,
men utredningen i målet gåve vid handen, att skälig misstanke icke förelegat,
att Hedberg gjort sig skyldig till tillgreppsbrott, samt vid sådant
förhållande laga skäl för företagandet av husrannsakan saknats, alltså
och då det av Hedberg vid förhör med honom å polisstationen lämnade
medgivandet till husrannsakan väl finge anses föranleda därtill, att C. 0.
Clementz icke kunde anses förfallen till ansvar för brott mot Hedbergs
hemfrid, men medgivandet icke kunde befria C. 0. Clementz från ansvar
för tjänstefel, prövade hovrätten rättvist att, med ändring av rådhusrättens
utslag i denna del, döma C. 0. Clementz att för sitt genom husrannsakningens
företagande visade oförstånd i tjänsten jämlikt 25 kap. 17 och
22 §§ strafflagen vara i mistning av sin tjänst såsom ordinarie kriminalkommissarie
i Malmö stads polisdistrikt under en månad.

Vad slutligen anginge den av Hedberg förda ersättningstalan funne
hovrätten Hedbergs yrkande örn ersättning för lidande och skada i anledning
av C. 0. Clementz’ åtgärder icke kunna bifallas, men förpliktade hovrätten
C. 0. Clementz att ersätta Hedberg för kostnader hos mig med
skäliga ansedda 300 kronor samt för rättegångskostnader vid rådhusrätten
med 600 kronor jämte vad som åtginge till lösen för rådhusrättens
protokoll i målet. Hedberg finge själv vidkännas sina utgifter å målet i
hovrätten.

Hovrättens utslag innefattar hovrättsassessorn Braunsteins av hovrättsassessorn
Dymling biträdda mening.

Hovrättsassessorn Nilsson yttrade:

”Vad först angår den mot C. O. Clementz förda talan örn ansvar för det
han låtit anhålla samt å polisstationen kvarhålla Hedberg,
så enär av utredningen i målet framgår, att C. O. Clementz vid Hedbergs
anhållande haft skälig anledning misstänka Hedberg för att vid
olika tillfällen hava olovligen till riket infört spritdrycker eller sålunda
för brott, varå straffarbete kunnat följa, varjämte misstanke framkommit
mot Hedberg att jämväl hava begått andra brott,
alltså och på övriga av rådhusrätten i denna del anförda skäl,
prövar jag rättvist fastställa rådhusrättens utslag, såvitt den mot
C. O. Clementz härutinnan förda ansvarstalan lämnats utan bifall.
Vidkommande målet i övrigt är jag ense med assessorn Braunstein utom

173

såtillvida, att jag bestämmer straffet för det oförstånd i tjänsten, C. O.
Clementz genom husrannsakningens företagande visat, till böter, 300 kronor,
vilka tillfalla kronan.”

Hovrättsrådet Schartau anförde:

”Jag är ense med assessorn Braunstein utom därutinnan, att jag bestämmer
det straff, vartill C. O. Clementz jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen gjort sig förfallen, till böter 300 kronor, som tillfalla kronan.”

Presidenten Schlyter utlät sig:

”Vad angår åtalet mot Clementz för olaga anhållande, framgår väl av
utredningen i målet, att vid tiden för gripandet av Hedberg mot honom
förelegat misstanke därom, att han år 1925 eller 1926 skulle hava gjort sig
skyldig till smuggling av vissa mindre kvantiteter sprit, å vilket brott,
där det begås av tulltjänsteman i tjänsten, kan följa straffarbete.

Oavsett huruvida nämnda misstanke varit skäligen grundad, har emellertid
icke någon omständighet förekommit, som beträffande sagda brott
kunnat giva Clementz anledning befara, att Hedberg, som haft stadigt
hemvist, skolat avvika eller genom undanröjande av bevis eller egendom
hindra sakens tillbörliga utredning.

Vad Clementz åberopat i det avseende, att Hedberg skulle varit misstänkt
för andra brott, kan med hänsyn till vad därom framkommit icke
anses hava utgjort laga grund för Hedbergs gripande.

Jag finner därför Clementz hava saknat fog för sin åtgärd att den 30
oktober 1929 låta gripa Hedberg och föra honom till polisstationen samt
där kvarhålla honom till påföljande dag, då anmälan örn gripandet gjordes
till polismästaren.

Däremot finner jag Clementz icke vara ansvarig för det Hedberg, sedan
Clementz den 31 oktober 1929 till polismästaren anmält hans gripande,
fortfarande kvarhållits å polisstationen.

Det kan icke anses i målet styrkt, att Clementz handlat av argt uppsåt
eller att på hans ansvar med Hedberg förfarits annorledes än örn laga
häktning är stadgat.

På grund av vad sålunda anförts finner jag Clementz vara förfallen till
ansvar dels för det han för förment brott utan laga skäl gripit Hedberg,
dels ock för sitt härigenom visade oförstånd i tjänsten.

Vad härefter angår åtalet mot Clementz för olaga husrannsakan finner
jag på de av assessor Braunstein anförda skäl Clementz hava gjort sig
förfallen till ansvar allenast för det oförstånd i tjänsten han visat genom
företagandet av husrannsakan.

Med anledning av vad sålunda lagts Clementz till last prövar jag rättvist
döma honom dels jämlikt 15 kap. 10 § strafflagen för det han för för -

174

ment brott utan laga skäl gripit Hedberg att böta 200 kronor till kronan,
dels ock jämlikt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samt 4 kap. 3 § samma lag för
hans härigenom ävensom genom företagandet av husrannsakan visade
oförstånd i tjänsten att vara i mistning av sin tjänst såsom ordinarie
kriminalkommissarie i Malmö stads polisdistrikt under två månader.

Vad slutligen angår Hedbergs skadeståndsyrkande tillerkänner jag Hedberg
ersättning för honom genom det olaga gripandet tillskyndat lidande
med skäliga ansedda 200 kronor. I fråga örn Hedbergs ersättningsanspråk
i övrigt instämmer jag med assessor Braunstein.”

Ifrågavarande rättsfall är ägnat att i åtskilliga viktiga avseenden belysa
gällande rättsprinciper i fråga örn anhållande och husrannsakan.
Emellertid visar vad i detta mål förekommit jämväl, att en betydande
rättsosäkerhet råder inom detta område. Några nyligen inträffade rättsfall,
vilka refererats i tidningspressen, hava ytterligare riktat uppmärksamheten
på de vådor för den enskilda individens skydd till personlig frihet,
som bristen på klara och fullständiga bestämmelser rörande de straff -processuella tvångsmedlen skapar. Dessa frågor hava beaktats vid det
pågående arbetet på processreformen och i samband därmed varit föremål
för 1931 års riksdags prövning, därvid vissa riktlinjer för en blivande lagstiftning
på området godkänts. Vad i ovan nämnda rättsfall förekommit
synes mig bestyrka det trängande behovet av denna lagstiftning.

175

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

Under denna avdelning har jag, i likhet med vad som skett de närmast
föregående åren, av utrymmesskäl intagit redogörelse för allenast ett tiotal
under år 1931 behandlade ärenden av mera allmänt intresse.

1. Fråga om tiden för början av häradsrätternas sessioner,
målens och ärendenas ordningsföljd m. m.

I en hit ingiven klagoskrift anförde advokaten B. Mallmén i Jönköping
huvudsakligen följande:

Tisdagen den 23 september 1930 hade inför Vartofta och Frökinds häradsrätt
å tingsstället i Tidaholm handlagts ett rättegångsmål angående
klander av testamente, vari klaganden uppträtt såsom ombud å svarandesidan.
Därvid hade förekommit åtskilliga omständigheter, som klaganden
ville bringa till min kännedom. Sessionen, vid vilken t.f. domhavande!!
R. J. Engstrand fört ordet, hade börjat först närmare kl. 1,30 e. m. utan
att något meddelande därom förut lämnats parterna. Det hade uppgivits
för klaganden, att även föregående rättegångsdag handläggning av mål
och ärenden börjat lika sent. Att missnöjet bland allmänheten — parter,
ombud, vittnen och tingsmenighet i övrigt — varit tämligen stort över
att rätten låtit så stor del av dagen passera utan att någon som helst
handläggning förekommit, sade sig självt. Bland vittnen i klagandens mål
hade varit praktiserande distriktsläkaren J. Westlin i Jönköping, vilken,
då målet påropades först vid 4-tiden på eftermiddagen, mycket väl skulle
hava kunnat, liksom även klaganden själv, fullgöra sin praktik i Jönköping,
örn de fått något besked på förhand. Ett annat vittne, hemmahörande
i Smörvik, Månsarp, hade på grund av målets sena företagande
måst övernatta hos en släkting i Habo. Att handläggningen av mål och
ärenden påbörjats så sent kunde icke gärna försvaras av den handfull
domar och utslag av till synes enklare beskaffenhet, som avkunnats vid
rättegångsförhandlingarnas början. Det syntes, som örn ett dylikt förhalande
av tiden till skada för målens snabba handläggning icke stöde i
överensstämmelse med en modern processordning och den raskare processföring,
som numera allt mer tillämpades.

Vidare anmärkte klaganden att, sedan rättens ordförande fått besked
av någon person, att ett flertal vittnen skulle höras i förutnämnda mål,
vilket stått först å uppropslistan, ordföranden under hand meddelat, att

176

målet skulle företagas sist. Klaganden hade hänvänt sig till ordföranden
och meddelat, att som klaganden hade skriftliga vittnesutsagor för samtliga
vittnen utom ett, målet skulle, därest dessa utsagor användes, kunna
expedieras på en timme eller något mera. Utan att närmare förhöra sig
med parterna, huru det förhölle sig med vittnen i övriga mål, hade emellertid
ordföranden efter utslagens avkunnande meddelat, att förutnämnda
mål komme att företagas sist. Vid den fortsatta handläggningen hade det
dock icke burit sig bättre, än att i något av de närmaste målen (nr 3 på
listan) förekommit icke mindre än sju vittnen. Det hade varit en ren
slump, att icke även i övriga mål ett större antal vittnen varit instämda.
Enligt vad klaganden försport hade ordföranden motiverat sin åtgärd med
att, då ifrågavarande mål första gången handlagts, förhandlingarna på
grund av vittnenas antal tagit icke mindre än sex timmar i anspråk.
Men det kunde ju mycket väl nu hava slumpat sig så, att förhandlingarna
i andra mål blivit lika långvariga som i förevarande mål. Ordföranden
hade själv tidigare handlagt målet och alltså gjort upp uppropslistan
med kännedom örn målets beskaffenhet. Nu hade handläggningen av målet
tagit tre timmar i anspråk. Hade klagandens skriftliga vittnesberättelser
■— uti vilka för övrigt någon ändring icke förekommit — följts, hade
målet mycket väl medhunnits på en och en halv timme. Nu hade långväga
parter och vittnen fått gå och fördriva tiden till kl. 4 med intet. Hade
målet från början satts sist och viss tid på dagen utsatts för detsamma,
så skulle de mycket väl hava kunnat stanna hemma till framemot kl. 2,30.
Anmärkta förfarandet syntes vittna örn en mindre god samverkan mellan
domare och rättegångsombud.

Slutligen ville klaganden framhålla, att kommissionären i domsagan
tagit sig friheten att belägga ett icke begärt meddelande med postförskott.
Då klaganden ämnat överklaga häradsrättens vid samma rättegångstillfälle
meddelade beslut att höra medicinalstyrelsen i målet, hade klaganden
den 24 september 1930 tillskrivit kommissionären och meddelat, att klaganden
vore tacksam för att få emotse det sista protokollet så snart som
möjligt emot postförskott för kostnader och besvär. Härå hade kommissionären
i ett med postförskott å 1 krona 30 öre belagt brev av den 25 september
1930 svarat, att kommissionären på uppdrag av rättens ordförande
finge meddela, att protokoll i omskrivna mål skulle avsändas senast den
20 oktober 1930 samt att. då klaganden ämnade överklaga rättens beslut
jämlikt 16 kap. 12 § rättegångsbalken, besvärstiden icke vore begränsad,
varför någon olägenhet för klaganden icke torde förefinnas. I

I infordrad förklaring anförde Engstrand bland annat:

I en domsaga, där kansli och tingsställe vore förlagda å olika orter,
kunde på grund av sakens natur överläggning och handläggning icke

177

börja så tidigt som i domsagor, där dessa tjänstelokaler funnes å samma
ort. Sålunda sköttes i senare fallet utlämning av protokoll, inlämning av
lagfarts- oell liknande ärenden, stämpelbeläggning m. m. å domsagans
kansli, medan handläggningen påginge. I en domsaga som den ifrågavarande
däremot, där endast rättens ordförande och en memorialnotarie
reste till tinget, måste allt detta ombesörjas, innan rätten satte sig. Vidare
brukade under tingsdagarna nämndemän och andra framställa förfrågningar,
huruvida den ”lagfarten” eller den ”inteckningen” vore i sådant
skick, att den kunde beviljas av rätten, huru ”mångå av släktingarna, som
behöva skriva under” en ansökan om dödförklaring, huruvida secundosuccessorer
borde upptagas i en bouppteckning o. s. v. Exemplen vore
mångfaldiga. Sådana frågor, samtliga rörande de krav rätten ställde på
beskaffenheten av inlämnade handlingar, framställdes självfallet i lika
stor mängd å tingsdagarna i domsagor, där kansli och tingsställe vore å
samma ort, men i dessa torde alltid å kansliet finnas domaren eller något
rättsbildat biträde, som medan handläggningen påginge kunde lämna de
begärda upplysningarna. Den 23 september 1930 hade handlingars utlösande
och inlämnande m. m. börjat å den vanliga tiden, kl. 10, och slutat kl.
11,30. Omedelbart därefter hade överläggningen med nämnden tagit sin
början. Två av de sju utslag, som skulle avkunnas, hade tagit så gott som
hela överläggningstiden i anspråk. Det läge i öppen dag, att rätten eller
dess ordförande icke hade någon skyldighet att av egen drift meddela
parterna, när handläggningen under olika rättegångsdagar kunde tänkas
börja. Hade klaganden ringt till kansliet, skulle han hava fått det beskedet,
att överläggningen brukade börja mellan kl. 11 och 11,30. När denna
efter tid, som ej kunde bestämmas på förhand, vore slut, började handläggningen.
Vidkommande den påtalade ändringen av uppropslistan ville
Engstrand erinra, att hinder icke förelåge för domaren att i särskilda fall,
då han funne parternas bekvämlighet det fordra, göra ändring i den kungjorda
föredragningsordningen. Med kännedom dels örn att käranden uti
ifrågavarande mål redan vid rättegångstillfället den 26 augusti 1930 förklarat
sig beredd att överlämna målet till rättens avgörande och dels örn
att svaranden, som redan förut hört åtta vittnen, begärt uppskov ej för
förebringande av ytterligare bevisning utan för avgivande av slutligt
svaromål, hade Engstrand satt målet först på uppropslistan. Engstrand
hade ansett sig av nämnda orsaker hava skälig anledning antaga, att
handläggningen skulle bliva kortvarig. Då Engstrand emellertid tingsdagen
erfarit, att ett större antal vittnen skulle höras — det hade sedan
visat sig, att tolv vittnen inkallats — hade Engstrand, efter nämndens
hörande, med hänsyn till bekvämligheten för parterna i övriga till handläggning
denna dag utsatta mål ansett sig böra ändra uppropslistan, i synnerhet
som såväl klaganden och hans vittnen som motparten och dennes

12 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1932 ärs riksdag.

178

ombud icke voro beroende av tåg för återfärd till sina hemorter utan hade
automobiler till sitt förfogande. Engstrand ansåge sig härutinnan hava
handlat i enlighet med lagens föreskrifter. I detta sammanhang ville Engstrand
påpeka att, då målet handlagts första gången, mellan partsoinbuden
och Engstrand överenskommits örn viss tid på dagen, då målet
skulle ropas. Till handläggningen den 23 september 1930 hade icke överenskommits
örn tid, då målet skulle företagas. Klaganden hade vidare
anmärkt, att målet hade kunnat expedieras på en och en halv timme, örn
Engstrand använt sig av de skriftliga vittnesintygen. Det vore nog rätt,
men Engstrand hade föredragit att låta vittnena berätta vad de haft sig
bekant i saken samt låta dem muntligen besvara de frågor, som ställdes
till dem av rättens ordförande eller genom honom av parterna, framför
att låta dem vitsorda en för dem uppläst, av parts ombud uppsatt vittnesberättelse.
Kärandeombudet hade dessutom på det bestämdaste yrkat,
att de skrivna vittnesutsagorna icke måtte läggas till grund för vittnesförhören
på sådant sätt, att vittnena endast hade att bekräfta innehållet
i för deni upplästa intyg. Vidkommande klagandens anmärkning mot
kommissionären ville Engstrand framhålla, att han tagit initiativet till
meddelandets avsändande. Det av klaganden till kommissionären ställda
brevet hade varit daterat dagen efter tinget. Låt vara att detta icke
direkt innehållit en anhållan, att målet måtte sättas upp som ett av de
första i domboken och utskrivas bland de första expeditionerna under
tinget, måste man dock — särskilt med hänsyn till att brevet avsänts
ledan innan handlingarna från tinget ens hunnit ordnas och ännu mindre
domboksskrivningen kunnat börja — anse klagandens brev innefatta en
dylik anhållan. Då Engstrand icke ansett sig vara i stånd att villfara
klagandens önskan därutinnan och klaganden tydligen väntat sig, att
protokollet skulle vara färdigt kanske någon vecka före expeditionstidens
utgång, hade Engstrand ansett sig höra underrätta klaganden, att detsamma,
som sedan visade sig taga 52 sidor i utskrift, icke kunde föreligga
färdigt förrän den 20 oktober, vilket Engstrand bett kommissionären meddela
klaganden. Man torde fa likställa meddelandet med ett, som utgjorde
svar på en direkt begärd underrättelse, varför det icke kunde ligga något''
oberättigat i att kommissionären uttagit kostnader för detsamma.

Kommissionären i domsagan, Brita Petri, anförde i avgiven förklaring
huvudsakligen följande:

Då klaganden i sitt brev sagt sig ämna överklaga ett av häradsrätten
meddelat beslut och därför varit synnerligen angelägen att snarast få
protokollet, men Brita Petri icke kunnat skicka detta förrän över tre
veckor senare, hade Brita Petri ansett sig böra underrätta klaganden
därom, så att han icke skulle tro, att dröjsmålet med protokollets över -

179

sändande berott på uraktlåtenhet från hennes sida. Engstrand hade också
ansett, att klaganden borde få underrättelse härom, och efter hans diktamen
hade brevet skrivits. Brita Petris handlingssätt hade dikterats av
/ idel omtänksamhet. Skulle jag anse, att hon förfarit oriktigt, vore hon
villig att hålla klaganden skadeslös och till honom återbetala 1 krona
30 öre.

Slutligen anförde häradshövdingen i domsagan A. Johanson i infordrat
yttrande bland annat:

Vad Engstrand anfört örn anledningen till avvikelsen från uppropslistans
ordning av målen och hans rätt att göra denna avvikelse vore
enligt Johansons mening riktigt. Vad klaganden påtalat i fråga örn tiden
för de egentliga rättsförhandlingarnas början vore ett enastående undantagsfall
vid denna domstol. I regel påbörjades dessa icke senare än kl. 12
på dagen. Tiden härför vore ofta beroende på förhållanden, varöver rättens
ordförande icke kunde råda. Enligt den praxis, Johanson under hela
sin domaretid tillämpat, skulle rättens ordförande finnas på expeditionsrummet
senast kl. 9,30 f. m. och då stå till den rättssökande allmänhetens
förfogande. Att denna icke alltid infunne sig då utan dröjde till kl. 10
och därefter, berodde icke på domaren. Sedan påginge arbetet oavbrutet
med utlämnande och mottagande av handlingar. I allmänhet droge detta
ej avsevärd tid utom upptagande av stämpelavgift, som mången gång
vore rätt så tidsödande. Allmänheten i domsagorna på landsbygden och
så även i denna hade av gammalt vant sig vid att få rådgöra med domaren
i olika angelägenheter, när han komme till tingsstället. Detta toge
åtminstone någon tid i anspråk. Sedan komme överläggningen med nämnden
till utslag och domar, som ju kunde ske på olika sätt och kräva olika
tid. Skulle emellertid lekmannaelementet i underrätten å landet icke vara
blott och bart en dekoration, måste domaren ordentligt föredraga och sätta
nämnden in i målen och sedan söka få fram uttrycket för det allmänna
rättsmedvetandet. Endast på detta sätt erhölle nämnden känslan av att
vara meddomare och skapades det förtroende till rättskipningen, som ju
allmänt erkändes vara en stor tillgång för denna. Vore utslagen många
och målen invecklade, toge detta arbete sin tid, i synnerhet för en ung
domare. Enligt Johansons åsikt varken kunde eller borde det arbete, som
domaren i Vartofta och Frökinds härads domsaga hade att utföra å tingsstället,
förläggas å annan tid än som nu tillämpades där och, såvitt Johanson
visste, vid flertalet lantdomstolar i landet samt som passade befolkningen
och varmod denna voro fullt nöjd. Rättegångsombudens och enkannerligen
klagandens egen bekvämlighet kunde icke och finge icke
heller vara det enda, som vore av betydelse för domarens och domstolens
verksamhet och normerande för denna. Vad anginge frågan örn utsät -

180

tande av viss tid på dagen för handläggningen av respektive mål, ville
Johanson erinra örn vanskligheten för att icke säga omöjligheten för
domaren att på förhand bestämma därom. Denne kunde icke på förhand
veta, huru pass lång tids handläggning de olika målen krävde, och hans
beräkningar härutinnan korsades ofta alldeles ohjälpligt, enär ett mål,
som han beräknat draga en halv timmes handläggning, i stället krävde tre
timmar och ett annat, som beräknats draga två timmar, på grund av
särskilda omständigheter krävde endast en halv timme. Det ifrågavarande
målet vore ett eklatant bevis härpå. Det hade funnits all anledning beräkna,
att för detta mål vid ifrågavarande tillfälle skulle erfordras endast
en kort handläggning, och så hade det visat sig, att denna krävt dryga
tre timmar. En dylik reform vore därför lönlös; den skulle icke få någon
Praktisk betydelse. Vid en bland de få domstolar, där en sådan ordning
försökts, hade det för en tid sedan hänt, att ett mål utsatts till handläggning
kl. 12,30 på dagen men påropats först klockan 9,30 på kvällen, och
sådana exempel kunde mångfaldigas. Vad därefter anginge Engstrands
ledande av vittnesförhöret i ifrågavarande mål, ville Johanson framhålla,
att Engstrand endast följt en av Johanson tillämpad praxis. Sedan
mer än 30 år tillbaka hade Johanson, då ett vittne ingivit en skriftlig
attest, först undersökt, örn part i målet eller dennes rättegångsombud haft
att göra med attestens tillkomst, och för sådant fall lagt attesten åt sidan
samt hört vittnet i vanlig ordning. Först sedan berättelsen tagits till protokollet
och vederbörligen justerats, hade Johanson uppläst attesten, därvid
det i otaliga fall visat sig, att just i viktiga punkter attesten och vittnesmålet
icke överensstämt, Då erfarenheten visat, hur lättvindigt dylika
vittnesattester ofta komme till, hade Johanson funnit denna praxis nödvändig
för att vittnesmålet skulle kunna tillmätas objektivt värde och
läggas till grund för domen i målet. Vad slutligen anginge klagandens
anmärkning mot kommissionären i domsagan, ville Johanson framhålla,
att denna handlat såsom hon bort. Under hela sin tjänstetid hade Johanson
sökt i möjligaste mån hjälpa allmänheten tillrätta i ansökningsärenden,
trots det ökade arbete och besvär Johanson därvid påtagit sig. Då hjälpsamhet
gärna födde ökade krav och Johansons egen tid icke räckt till,
hade Johanson, sedan kommissionärssysslan inrättats, ofta låtit kommissionären
underrätta vederbörande örn brister och fel i de ingivna papperen,
därvid Johanson ansett henne berättigad att för besväret uttaga
ersättning med 1 krona såsom för underrättelse. Då nu klaganden lagt
kommissionären till last, att hon debiterat honom för ett meddelande, som
han icke uttryckligen begärt, skulle nämnda praxis i domsagan också vara
oriktig. För att icke utsätta kommissionären för nya obehag och sig själv
för anmärkning, hade Johanson numera avbrutit nämnda praxis, tills han
erhållit besked i detta ärende. För Johanson och arbetet i domsagan med -

181

förde detta givetvis en lättnad men för allmänheten ökade kostnader och
besvär av allehanda slag.

Klaganden avgav påminnelser.

Flertalet av de spörsmål, som uti förevarande klagomål beröras, nämligen
tiden för början av häradsrätternas sessioner, målens och ärendenas
ordningsföljd m. m., hava redan varit föremål för övervägande av J. O.

I anledning av en hemställan från Sveriges advokatsamfund har nämligen
min företrädare i ämbetet i skrivelse den 29 oktober 1928 gjort framställning
till Kungl. Majit örn ändrade och förtydligade lagbestämmelser i
dessa ämnen. (Se ämbetsberättelsen 1929 sid. 247 o. f.) Enligt vad jag er
farit, har Kungl. Majit också numera tillkallat särskild sakkunnig för
berörda frågors närmare beredning. Det torde alltså vara att förvänta,
att de missförhållanden, som i dessa hänseenden säkerligen äro till finnandes
i åtskilliga domsagor, inom en nära framtid komma att bliva i
görligaste mån undanröjda. Men även inom ramen för nu gällande bestämmelser
torde möjlighet föreligga att mildra de olägenheter, som tingsbesöken
ofta vålla allmänheten. För detta ändamål hava i flera domsagor
vidtagits anordningar, som äro värda allt beaktande. På grund av de
skiftande förhållanden, som råda i olika domsagor, är emellertid tydligt,
att en åtgärd, som i en domsaga funnits vara synnerligen ändamålsenlig,
i en annan domsaga icke lämpligen låter sig genomföras. Av vikt är dock,
att de möjligheter till förbättring i domstolsorganisationen, som redan
förefinnas, bliva i erforderlig mån utnyttjade.

I förevarande ärende hade först och främst påtalats, att handläggningen
av de egentliga rättegångsmålen tagit sin början först långt fram på
dagen, vilket för parter och vittnen medfört en tidsödande väntan. Johanson
hade i sitt yttrande anfört, att ifrågavarande fall utgjort ett enastående
undantag i det att de egentliga rättsförhandlingarna i regel icke
påbörjades senare än kl. 12 på dagen. Enligt kungl, brev den 27 maj 1801
skall vid tingen iakttagas, att så länge någon sak ännu är outredd, rättens
session varje dag bör begynnas i god tid på förmiddagen och ej avslutas
senare än kl. 7 varje afton, därest icke särskilda omständigheter
någon gång skulle utan parternas olägenhet till längre sammanträde föranleda.
Och i 2 kap. 3 § rättegångsbalken föreskrives, att häradshövding
och nämnd skola tideligen vid tingsstad vara och sist kl. 9 örn morgonen.
Om man också härmed avsett att bestämma berörda klockslag för förhandlingarnas
början, torde stadgandet numera väsentligen kommit ur tilllämpning.
I analogi med stadgandet i (i kap. 3 § rättegångsbalken örn tiden
för början av rådhusrätts session torde i flertalet domsagor, där ej lokala
förhållanden till annat föranleda, hava utbildat sig praxis att börja för -

182

handlingarna kl. 10, varvid dock ofta överläggning rörande utslag först
äger rum.

I anledning av vad som anförts i de från Johanson och Engstrand infordrade
yttrandena, vill jag framhålla, att det icke synes lämpligt, att
expeditionernas utlämnande får inkräkta på tiden för tingsförhandlingarnas
början. Enligt vad jag själv erfarit och jämväl i J. 0:s förutnämnda
framställning till Kungl. Majit framhållits, kan arbetet med utlämnandet
av expeditionerna i hög grad underlättas och påskyndas därigenom, att
de färdiga expeditionerna på förhand ordnas i buntar, en för varje person,
som har att lösa expeditioner, med påskrift örn det sammanlagda
belopp, som skall för varje bunt erläggas. Vidare kan domaren, där kansli
ej finnes å tingsplatsen, genom anslag å rättens dörr eller på annat lämpligt
sätt anmana vederbörande att utlösa sina expeditioner före den fastställda
tiden för sessionens början. I den mån tingsmenigheten vänjes vid
en dylik ordning, torde sessionens början icke behöva fördröjas genom
expeditionernas utlösande. Den, som försummar att inom den anslagna
tiden utlösa sin expedition, får givetvis underkasta sig att vänta härmed,
till dess häradsrätten avslutat dagens session eller avbrutit densamma
för rast.

Att allehanda rådfrågningar hos domaren örn mål och ärenden ej få
fördröja tingsförhandlingarnas början, synes mig uppenbart. I dylika
angelägenheter kan domaren dagligen sökas å sitt kansli och torde dessutom,
för så vitt han finner det påkallat, kunna träffas före och efter
dagens session.

Min företrädare i ämbetet har i sin ovannämnda framställning till Kungl.
Majit ifrågasatt, huruvida det icke utan skada med avseende å målens
ordentliga avgörande och till båtnad för allmänheten skulle låta sig
genomföras, att överläggningen med nämnden angående de utslag, som
vid sammanträdet skola avkunnas, företoges först efter avslutandet av
handläggningen av rättegångsmålen. I yttranden, som inhämtats över
förslaget, hava olika meningar yppats angående lämpligheten av en dylik
anordning. På grund därav ansåg jag mig, ehuru jag fann vissa fördelar
vara förenade med förslaget, icke för närvarande böra ifrågasätta en förändring
av den ordning, som av Johanson nu tillämpas. I detta sammanhang
vill jag emellertid framhålla angelägenheten därav att, i enlighet
med vad i 7 § i kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i
vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting är föreskrivet, utslag
såvitt möjligt avkunnas på det sammanträde, varvid målet överlämnats
till prövning. Särskilt i fråga örn nämndens medverkan är det av betydelse,
att överläggningen till utslag sker så snart som möjligt efter rättsförhandlingarnas
slutförande.

Frågan i vilken ordningsföljd mål och ärenden skola förekomma vid

183

tinget regleras huvudsakligen i 2 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt nämnda
stadgande skola först företagas ärenden angående inteckning och uppbud
(lagfart); sedan kronans och allmänna ärenden; därnäst missgärningsmål;
och så deras tvister, som långt ifrån tingsstad bo; sedan var sak,
som häradshövdingen finner nödtorften fordra. Vidlyftiga saker skola
sist företagas.

Dessa bestämmelser kunna emellertid i väsentliga avseenden betraktas
såsom föråldrade. Vad beträffar företrädet före de egentliga rättegångsmålen
åt de s. k. småprotokollsärendena vill jag framhålla, att enligt 38
och 39 §§ i stadgan den 12 juni 1925 med vissa föreskrifter angående domsagornas
förvaltning allmänheten numera äger rätt att i nyssnämnda
ärenden, örn så önskas genom förmedling av den i varje domsaga anställde
kommissionären, avlämna sina ansökningshandlingar hos domaren med
skyldighet för denne att föredraga dem inför rätten. Önskvärdheten av
att denna utväg i största möjliga mån utnyttjas är påtaglig. Såsom min
företrädare erinrat i skrivelsen den 29 oktober 1928, vinner den ofta tidsödande
granskningen av de ingivna handlingarna och stämpelberäkningen
i och för sig ingenting på att utföras i närvaro av den samlade
nämnden och tingsmenigheten. Att helt förlägga dessa arbetsuppgifter
till domarekansliet, vare sig det ordinarie kansliet eller ett sådant vid
tingsstället för tillfället anordnat, låter sig möjligen icke göra utan en
mera genomgripande förändring av ifrågavarande ärendens processuella
behandling. Men lämpliga åtgärder, som åsyfta, att desamma icke onödigtvis
belasta tiden till förfång för de egentliga tingsförhandlingarna,
torde vara både försvarliga och välbehövliga. Utan att gällande bestämmelser
trädas för nära, synes härutinnan åtskilligt vara att vinna, örn
domaren genom ett klokt och taktfullt förfarande kunde förmå de rättssökande,
för vilka sådant icke innebure någon nämnvärd olägenhet, att
ingiva sina handlingar antingen i förväg eller ock genom personer, vilka
i alla händelser mäste avvakta slutet av tingsförhandlingarna. Härigenom
skulle vinnas den fördelen, att ansökningsärendena i största möjliga omfattning
kunde föredragas först efter det handläggningen av de egentliga
rättegångsmålen avslutats.

Klaganden hade vidare påtalat, att Engstrand vid ifrågavarande tillfälle
avvikit från den uppgjorda uppropslistan. I kungl, kungörelsen den
6 oktober 1882 angående uppropslistor vid de allmänna domstolarna stadgas
bland annat, att vid början av varje allmänt sammanträde skall rättens
ordförande upprätta och låta å rättens dörr anslå en lista, vari de till
sammanträdet instämda eller uppskjutna mål åro för varje rättegångsdag
uppförda i den ordning, i vilken han har för avsikt att uppropa dem
till handläggning. Vidare innehåller nämnda kungörelse, att vad sålunda
är stadgat dock ej utgör hinder för domaren att i särskilda fall, då han

184

finner parternas bekvämlighet det fordra, göra ändring i den kungjorda
föredragningsordningen.

Med hänsyn till vad i ärendet var upplyst, fann jag i förevarande fall
sådana förhållanden hava förelegat, att den av Engstrand gjorda avvikelsen
från uppropslistan varit befogad. Vad klaganden därutinnan anmärkt,
lämnade jag följaktligen utan avseende.

I detta sammanhang hade klaganden upptagit frågan örn en närmare
samverkan mellan domare och parter i fråga örn den ordning, i vilken ett
rättegångsmål bör upptagas till handläggning inför rätten. Uppenbart
synes mig vara, att domaren, såsom säkerligen i allmänhet sker, bör i den
mån förhållandena det medgiva taga vederbörlig hänsyn till den enskilde
rättssökandens individuella behov och önskningar. Tydligt är dock, att
allenast de anspråk, som grundas på fullt giltiga och rimliga skäl, böra
vinna beaktande, ävensom att detta får ske allenast för den händelse, att
det allmännas och övriga tingsbesökares berättigade intressen icke därigenom
kränkas. Såsom Johanson i sitt yttrande framhållit, kan det med
vår nuvarande rättegångsordning möta stora vanskligheter att vid domstolar
pa landet utsätta ett bestämt klockslag för ett måls handläggning.
Många omständigheter, som på förhand icke låta sig beräknas, kunna
spela in och förrycka det uppgjorda schemat. Men såsom min företrädare
påpekat i sin förutnämnda framställning synas några betänkligheter
knappast kunna anföras mot att, då framställning därom göres, visst
klockslag utsättes, före vilket ett mål icke må i parts utevaro påropas.
I denna fråga har anförts i framställningen: Beslutet kunde med ett par
ord utmärkas å uppropslistan. Romme målet i tur före det utsatta klockslaget,
uppropades det icke utan först så snart ske kunde efter nämnda
klockslag. Rättssökande i andra mål kunde knappast bliva lidande på ett
sådant förfarande. Vad domstolen själv anginge, gällde det blott att tillse,
att klockslaget icke sattes så, att risk uppstode för att domstolen under
någon mellanstund finge sitta sysslolös. Detta, att förhandlingarnas jämna
gång icke äventyrades, borde vara det främsta villkoret. Såsom ett andra
villkor, avsett att förekomma missbruk, borde uppställas, att giltigt skäl
för framställd begäran kunde andragas. Måhända måste av hänsyn till
motparten såsom ett tredje villkor stadgas, att antingen det begärda
klockslaget, även utan motpartens hörande, kunde antagas vara för denne
icke olägligt eller också att invändning, som han däremot framställt,
befunnes icke kunna tillmätas avgörande betydelse, Ofta komme väl parternas
ombud att förena sig i begäran örn visst klockslag. Lämpligt sätt
för meddelande av beslut, varom nu vore fråga, torde vara, att det inrycktes
i stämningsresolution eller i uppskovsbeslut. I annat fall torde
särskild underrättelse till motparten erfordras.

Mot Engstrands sätt att leda vittnesförhöret i det ifrågavarande målet

185

fann jag icke någon anledning till anmärkning. Till en god rättegångsordning
hör enligt min uppfattning ovillkorligen, att vittnena inför rätten
få under domarens ledning redogöra för vad de hava sig i saken bekant.
Att inskränka vittnesförhöret till att vittnet får bekräfta riktigheten
av ett förut uppsatt intyg står i bestämd strid mot de grundsatser,
varpå vår nu gällande rättegångsordning vid underrätterna är byggd och
som vid processreformen uppställts såsom huvudvillkor för ett sunt rättegångsförfarande.

Vidkommande slutligen klagomålen mot Brita Petri var ostridigt, att
klaganden hänvänt sig till henne såsom kommissionär i domsagan med
begäran, att hon snarast möjligt måtte tillställa honom visst protokoll i
målet. Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad Engstrand oell
Brita Petri anfört i sina förklaringar fann jag det icke kunna läggas Brita
Petri till last såsom tjänstefel, att hon såsom svar å klagandens begäran
tillställt denne ifrågavarande brev och därför betingat sig lagenligt
arvode.

I anledning av vad Johanson i sin förklaring anfört därom, att han, då
han funnit något ärende erfordra komplettering i ett eller annat avseende,
låtit kommission arén mot ersättning underrätta vederbörande rättssökande
jämväl då denne ej tidigare anlitat kommissionären i ärendet,
vill jag framhålla, att ett dylikt förfarande synes stå i strid mot domsagostadgans
bestämmelser. Enligt 39 § i nämnda stadga har kommissionären
till åliggande att tillhandagå dem, som muntligen eller skriftligen därom
framställa begäran, med ingivande till domaren av ansökningar och
andra handlingar, med uttagande och översändande av expeditioner och
ingivna handlingar samt med anskaffande av avskrifter och bevis. Meddelande
i ovan angivna fall synes åtminstone, då kommissionären icke av
den rättssökande förut anlitats i ärendet, jämlikt 47 § i domsagostadgan
böra expedieras genom tjänstebrev från domaren utan avgift för den
rättssökande.

Med ovanberörda uttalanden, som jag delgav Johanson, Engstrand oell
Brita Petri, avskrev jag ärendet såsom av mig slutbehandlat.

2. Sedan efter avhållandet av allmänt sammanträde tillägg begärts
å ett gravationsbevis, uppkommer fråga, huruvida tilläggsbeviset
må utställas å dag före sammanträdet. Jämväl fråga om
stämpelbeläggning av tilläggsbeviset.

I en hit inkommen klagoskrift anförde verkställande styresmannen i
Varbergs stads sparbank G. Pehrson i Varberg följande:

För erhållande av s. k. tilläggsbevis hade Varbergs stads sparbank den
14 februari 1931 till kommissionären i Hallands läns norra domsaga över -

186

sänt ett den 30 juni 1930 av dåvarande häradshövdingen i domsagan, f.d.
revisionssekreteraren Rutger Åberg utfärdat gravationsbevis å 1/S2 mantal
Lingome nr 11 med registerbeteckning Lingome Anders Nilsgård ll3
och 1U mantal Lingome nr 14 med registerbeteckning Lingome Harpared
141 i Värö socken av Viske härad, å vilka fastigheter lagfart den 27 maj
1930 beviljats för J. F. Berntsson och hans hustru Anna Kristina Berntsson.
Tilläggsbeviset hade begärts i syfte, att banken därigenom skulle få
utrönt, att icke någon- inteckning för ogulden köpeskilling efter den 30
juni 1930 beviljats uti fastigheterna. Den 15 februari 1931 bade banken
likaledes för erhållande av tilläggsbevis till samme kommissionär översänt
dels ett den 18 juli 1929 av t.f. dombavanden Erik Åberg utfärdat
gravationsbevis å lägenheten Backa Per Andersgård l16, avsöndrad från
V» mantal Backa nr 1 med registernummer l14 i Värö socken, och dels ett
den 30 juni 1926 av Rutger Åberg utfärdat gravationsbevis å lägenheten
Backa Per Andersgård l15, avsöndrad från nyssnämnda */* mantal Backa
nr 1. Enligt gravationsbevisen bade dessa båda lägenheter besvärats av,
bland andra, en den 13 mars 1882, § 24, beviljad och den 14 februari 1921,
§ 31, senast förnyad inteckning uti V« mantal Backa nr 1 till säkerhet för
1,000 kronor med ränta. Med sin omförmälda begäran örn tilläggsbevis å
gravationsbevisen hade banken avsett att få fastslaget, att nu berörda
inteckning icke blivit förnyad vid det sammanträde med Viske häradsrätt,
som hållits den 3 februari 1931. Någon dag i slutet av samma månad hade
kommissionären till banken återsänt gravationsbevisen med påtecknade
tilläggsbevis. Dessa senare bevis, vilka utfärdats av hovrättsassessorn

F. Drangel såsom t.f. häradshövding i domsagan under vakans, hade
samtliga varit dagtecknade den 2 februari 1931, eller sålunda dagen före
nyssberörda tingssammanträde och tolv å tretton dagar tidigare än gravationsbevisen
kommit Drangel till handa. Med hänsyn till de ändamål,
de begärda tilläggsbevisen skolat tjäna, hade dessa sålunda icke varit till
någon nytta för banken. Därom hade banken per telefon låtit underrätta
kommissionären, varvid tillika framhållits, att tilläggsbevis av nyss
nämnda datum icke av banken beställts. Varken i brev eller annorledes
hade begärts, att bevisen skulle utfärdas skyndsamt, utan hade man väntat
sig att få dem efter en eller annan månad. Sedan kommissionären sagt
sig skola tala med Drangel örn saken, hade överenskommits, att bevisen
skulle återsändas till kommissionären. Detta hade också skett den 28
februari. Den 8 påföljande mars hade banken återbekommit gravationsbevisen,
försedda med nya tilläggsbevis av den 5 mars 1931. I en medföljande
skrivelse hade kommissionären meddelat att, då Drangel icke vöre
skyldig att ”hava tinget uppsatt” tidigare än en månad, sedan det hållits,
samt av banken ej begärts, att tilläggsbevisen skulle dagtecknas efter
senaste ting, Drangel ansett sig böra utfärda nya bevis.

187

Genom Drangel* förfarande, anförde klaganden vidare, hade banken
nödgats erlägga lösen och stämpel för sex tilläggsbevis i stället för tre.
Banken hade sålunda nödgats utgiva sammanlagt 6 kronor 75 öre jämte
kommissionärsarvode 1 krona 55 öre för bevis, som varit för banken värdelösa
och av banken aldrig beställts. En hänvändelse i telefon till Drangel
med anhållan örn rättelse i saken hade visat sig resultatlös. Då det kunde
vara av vikt för framtiden att erhålla klarhet, huruvida det av Drangel
praktiserade förfarandet vore riktigt, ville klaganden underställa saken
min prövning. Enligt klagandens förmenande hade det åtminstone bort
åligga Drangel att, innan bevisen dagtecknats å tid före det de begärts,
tillfråga banken i saken, varvid kommissionären lämpligen kunnat anlitas
såsom mellanhand. Slutligen ville klaganden ifrågasätta, huruvida tillläggsbevis
av ifrågakomna slag, på sätt i förevarande fall skett, borde
beläggas med beläggningsstämpel å 1 krona. Vore Drangels förfarande i
denna del riktigt, torde å andra sidan i de flesta domsagorna förfaras
felaktigt genom att tilläggsbevis icke belädes med dylik stämpel.

Vid klagoskriften voro fogade avskrifter av omförmälda tre gravationsbevis
med därå tecknade tilläggsbevis. För ett vart av de senare hade
enligt avskrifterna debiterats lösen 1 krona och stämpel 1 krona 25 öre. I

I infordrat yttrande anförde Drangel följande:

Klaganden gjorde i första hand gällande, att Drangel förfarit felaktigt
genom att åsätta ifrågakomna tilläggsbevis tidigare datum än den, då
begäran örn desammas erhållande inkommit, samt förmenade, att Drangel
för att handla riktigt hellre bort vänta med bevisens utfärdande och
expedierande ”en eller annan månad”. För sin del hade Drangel städse
låtit sig angeläget vara att örn möjligt expediera inkommande beställningar
inom i lag föreskriven tid och för den skull i fråga örn gravationsbevis
och tillägg därå, när så varit nödvändigt och annat ej särskilt begärts,
dagtecknat desamma å den senaste tidpunkt, för vilken införingen
i fastighetsböckerna varit verkställd. Uti Viske härads tingslag, varom
nu vore fråga, hade sammanträde hållits den 3 februari 1931. På grund av
brådskande arbete för att få småprotokollen i Fjäre härads tingslag uppsatta,
utskrivna och kollationerade till nästa sammanträde därstädes,
vilket infallit den 17 och den 18 februari, hade uppsättandet av lagfartsoch
inteckningsprotokollen från sammanträdet med Viske häradsrätt ännu
icke hunnit påbörjas, då klagandens beställning inkommit. Då nästa sammanträde
med Viske häradsrätt infallit först den 31 mars, hade Drangel
antagit, att större olägenhet icke skulle kunna uppkomma genom en dylik
uppdelning av domsagoarbetet. Uteslutande till följd därav samt för att
undgå de osäkerhetsmoment och den tidsspillan, som städse med nödvändighet
uppkomme, då man vid utfärdande av gravationsbevis förutom

188

fast i ghetsböcker n a måste genomgå senast inkomna, icke uppsatta lagfartsoch
inteekningsärenden, hade Drangel låtit en notarie, vilken upprättat
tilläggsbevisen, dagteckna desamma på sätt som skett. Hade begäran
framställts örn bevisens datering efter februarisammanträdet, skulle
denna begäran givetvis hava villfarits, även örn expedieringen därigenom
blivit något fördröjd. Det ville synas som örn klaganden ansåge, att
Drangel redan av innehållet i de för påskrift inskickade bevisen bort
förstå, för vilket syfte påskrift önskades, och för den skull varit pliktig
att, utan uttrycklig begäran därom, datera de gjorda tilläggen efter tiden
för senaste tingssammanträdet. Eli dylik detaljgranskning hade Drangel
icke underkastat bevisen, och någon skyldighet därtill torde han näppeligen
hava haft. Tinder åberopande av vad sålunda anförts och med hänvisning
till, att det av honom i förevarande fall använda förfaringssättet
i större eller mindre utsträckning torde så gott som undantagslöst praktiseras
av domhavandena i riket, hemställde Drangel, att klagandens anmälan
i denna del icke måtte föranleda till någon min åtgärd.

I andra hand — anförde Drangel vidare — syntes klagandens anmälan
rikta sig mot Drangels åtgärd att, efter det gravationsbevisen av klaganden
återsänts ”för rättelse”, förse desamma med ytterligare tilläggsbevis. Enligt
klagandens mening hade Drangel i stället bort ändra de redan åtecknade
tilläggen, så att desamma kommit att utvisa förhållandena efter februarisammanträdet.
Drangel hade också tagit denna utväg i övervägande i
tanke att på så sätt undgå den fördyring för sökanden, som genom åsättandet
av nya bevis måste bliva följden. Som Drangel emellertid — förutom
det rent motbjudande i att företaga ändringar i en gång utgivna
handlingar — icke trott sig örn att helt kunna borttaga spåren av den
tidigare dagteckningen vare sig under tilläggshevisens text eller å de
kontrollstämplar och enkla stämplar, som åsatts tilläggsbevisen och blivit
med föreskriven datumstämpling makulerade, samt ej heller ansett sig
försvarad med att utgiva påtagligen ändrade och med dubbla data stämplade
bevis, hade Drangel ej haft annat val än att, på sätt som skett, göra
nya tilläggsbevis. Drangel kunde icke finna, att han därigenom gjort sig
skyldig till tjänstefel, och anhölle för den skull, att klagandens anmälan
jämväl i denna del måtte lämnas utan vidare avseende.

Till sist — fortfor Drangel — ifrågasatte klaganden, utan att direkt
tyckas vilja göra sak därav, huruvida det kunde vara lagligt, att tilläggsbevisen
åsatts enkel beläggningsstämpel med 1 krona. I denna punkt vore
Drangel själv tveksam om vad som vore riktigt och hade under sin mångåriga
tjänstgöring i domsaga icke tidigare praktiserat ett sådant förfaringssätt.
Vid tillträdandet år 1931 av sitt förordnande i Hallands läns
norra domsaga hade Drangel emellertid erhållit det beskedet, att dylik
stämpelbeläggning i domsagan sedan åtskilliga år tillbaka skett på för -

189

anstaltande av häradshövdingen Åberg samt att denne först efter ingående
undersökningar och i samråd med flera av sina kollegor beslutit sig för
att så förfara. För att icke vare sig inför de i domsagan anställda, av
Åberg utbildade biträdena eller allmänheten giva sig sken utav att i
berörda hänseende vara klokare än sin erkänt skicklige och högt aktade
företrädare samt för att undvika det föga tillfredsställande förhållandet,
att de av Drangel utfärdade bevisen stämpelbelades och debiterades på
annat sätt än de av hans biträden under samma tid expedierade, hade
Drangel föranletts att, ehuru ej fullt övertygad örn det riktiga däri, tillsvidare
godtaga den praxis, som i hithörande hänseende sedan lång tid
tillbaka utbildat sig. Drangel hade ansett sig så mycket mera befogad att
göra detta som hans förordnande i domsagan då av allt att döma icke
kunde antagas bliva av mera än helt kort varaktighet. Sedan nu förevarande
fråga dragits under min prövning, vore Drangel emellertid tacksam för
de direktiv, detta kunde föranleda, och skulle för sin del tillse, att dessa
direktiv, så länge han hade ansvaret för domsagans skötsel, bleve i domsagan
efterföljda.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande:

Då klaganden återsänt de felaktigt utfärdade bevisen, hade det varit
klaganden likgiltigt, huruvida tilläggsbevisens datum ändrades eller nya
tilläggsbevis, daterade efter den dag de ursprungligen beställts, utfärdades,
men klaganden ansåge, att, då nya bevis utfärdats, kostnaderna för
desamma icke bort drabba vederbörande låntagare i banken utan den,
som banken oåtspord utfärdat de tidigare bevisen, i all synnerhet som
tilläggsbevisen i förevarande domsaga på grund av påtalade stämpelbeläggning
bleve dyrare än i någon av de övriga domsagor och rådhusrätter,
varifrån banken dittills erhållit tilläggsbevis. Klaganden hade ej
något intresse utav, att åtal anhängiggjordes mot Drangel för här anmärkta
förhållanden, men klaganden ville för framtiden hava klarlagt, huruvida
domhavande ägde att utan vederbörande beställares begäran eller hörande
antedatera beställda tilläggsbevis samt belägga sådana bevis med en
stämpelavgift, som den rättssökande allmänheten i andra domsagor i liknande
fall sluppe.

Av vad i ärendet förekommit hade framgått, att Varbergs stads sparbank
genom kommissionären i Hallands läns norra domsaga i mitten av
februari månad 1931 hos Drangel såsom t.f. häradshövding i domsagan
anhållit örn tilläggsbevis å tre tidigare utfärdade gravationsbevis å olika
fastigheter inom Viske härads tingslag samt att Drangel med anledning
därav utfärdat dylika tilläggsbevis med dagteckning den 2 februari 1931.

190

Till försvar för sin berörda åtgärd hade Drangel i huvudsak andragit
att, då sammanträde med tingslagets häradsrätt hållits den B februari
1931 samt de vid detta sammanträde handlagda lagfarts- och inteckningsärendena
icke varit uppsatta i protokoll och införda i fastighetsböckerna
vid tiden för bevisens utskrivande, Drangel ansett sig för undvikande av
dröjsmål med expedieringen av bevisen kunna, då annat ej begärts, utställa
dem å tid före tingssammanträdet. För ett sådant förfarande hade
Drangel därjämte ansett sig äga stöd i praxis vid utfärdande av gravationsbevis.

Vad till en början angår Drangels påstående, att de ifrågavarande bevisen
icke utan att dagtecknas före tingssammanträdet den 3 februari
1931 kunnat utfärdas utan dröjsmål, vill jag framhålla att, därest Drangel
därmed, såsom den av kommissionären i domsagan till banken avlåtna
skrivelsen synes utvisa, avsett, att med bevisens utfärdande i annat fall
måst anstå, till dess lagfarts- och inteckningsprotokollen för nämnda sammanträde
blivit uppsatta och införingarna verkställda, Drangels uppfattning
icke kan anses riktig. Tydligt är nämligen, att utfärdande av
gravationsbevis i allmänhet icke får göras beroende av lagfarts- och inteckningsprotokollens
färdigställande. Undantag utgöra dock sådana fall,
som då någon exempelvis i samband med begäran örn en inteckningsåtgärd
beställer gravationsbevis och således är uppenbart, att beställaren icke
önskar att utbekomma gravationsbeviset förrän protokollet angående den
äskade inteckningsåtgärden tillhandahålles honom. Föreligger icke något
dylikt fall, torde det, örn lagfarts- och inteckningsprotokollen för senaste
sammanträdet icke äro färdigställda, då gravationsbevis beställes, åligga
domhavanden att genomgå handlingarna för detta sammanträde för att
utröna, vilka till nämnda protokoll hörande ärenden som vid sammanträdet
handlagts. Till underlättande härav låter domaren numera i åtskilliga
domsagor, därest tillförlitligt memorialprotokoll icke föres i fråga
örn småprotokollsärenden, efter ett tingssammanträdes slut upprätta särskilda
förteckningar över handlagda inteckningsärenden med angivande
av respektive fastigheter. Är uppenbart, att den fastighet, å vilken gravationsbevis
begärts, icke varit föremål för någon inteckningsåtgärd vid
sammanträdet, bör gravationsbevis utfärdas utan hänsyn till protokollens
uppsättning. Har däremot vid berörda tingssammanträde äskats någon
inteckningsåtgärd beträffande fastigheten, låter sig tydligen icke göra att
utfärda ett efter sammanträdet dagtecknat gravationsbevis förr än det
står fast, huru ansökningen kommer att utfalla. Därest detta icke utan
mera väsentlig olägenhet kan fastställas inom den för utfärdande av
gravationsbevis i allmänhet lagfästa expeditionstiden, torde det icke vara
ovanligt, att den, som begärt gravationsbeviset, av domaren tillfrågas,
huruvida beviset får dagtecknas före tingssammanträdet. Lämnas sådant

191

medgivande, föreligger uppenbarligen intet hinder för domaren att utställa
beviset å tid före tinget. Men att domaren utan samtycke av beställaren
av gravationsbeviset vidtager sådan åtgärd är enligt min mening
icke försvarbart.

Vad förevarande fall angår, torde väl kunna antagas, att granskningen
av handlingarna vid tingssammanträdet den 3 februari 1931 icke behövt i
större mån fördröja tilläggsbevisens expediering. Men även örn så varit
förhållandet, hade detta icke berättigat Drangel att utan medgivande av
beställaren av bevisen utställa dessa å tid före tingssammanträdet. Innan
Drangel vidtog en sådan åtgärd, hade han bort, exempelvis genom kommissionären,
tillfråga banken, örn hinder mötte mot att så förfara. Det
förhållandet, att Drangel icke ägde kännedom örn de ändamål, bevisen
skulle tjäna, hade så mycket mera bort mana honom att icke utan bankens
medgivande utställa bevisen å tid före beställningsdagarna. Genom att,
på sätt som skett, utfärda bevisen för den 2 februari 1931 måste Drangel
därför enligt min mening anses hava förfarit felaktigt, och, då enligt vad
sedermera upplysts örn ändamålen med bevisens anskaffande dessa varit
i dylikt skick onyttiga för banken, var Drangel enligt min mening skyldig
att gottgöra denna för de kostnader, som åsamkats densamma därigenom
att nya tilläggsbevis på grund av hans berörda åtgärd måst anskaffas.
Dessa kostnader hade uppgått till 6 kronor 75 öre i lösen och stämpel för
bevisen samt, enligt klagandens av Drangel utan anmärkning lämnade
uppgift, 1 krona 55 öre för bevisens översändande till banken.

I ärendet hade vidare lagts Drangel till last, att han belagt ettvart av
ifrågavarande tilläggsbevis med beläggningsstämpel å 1 krona och i enlighet
därmed uttagit avgift av banken. Till försvar för denna åtgärd hade
Drangel icke anfört annat förhållande, än att det i domsagan sedan länge
varit praxis att belägga dylika bevis med beläggningsstämpel och att
Drangel, som själv icke tidigare tillämpat ett dylikt förfarande, ej velat
ändra nämnda praxis under ett kortare förordnande å häradshövdingämbetet
i domsagan. »Under framhållande av, att han själv ej vore övertygad
örn riktigheten av nämnda stämpelheläggning, hade Drangel anhållit
örn mitt uttalande i frågan.

I 3 § i kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
stadgas, att bevis ”av underdomstol eller därstädes anställd tjänsteman
tecknat å företedd handling” skall vara fritt från stämpelavgift.
Då s. k. tilläggsbevis å gravationsbevis icke finnas upptagna bland de i
förordningen särskilt omförmälda bevisen, torde det vara uppenbart, att
de böra hänföras under nyssnämnda rubrik. När, såsom i förevarande fall,
tilläggsbevis åsatts, förutom stadgad inteckningskontrollstämpel å 25 öre,
jämväl beläggningsstämpel å 1 krona, torde detta hava berott därpå, att
beviset av vederbörande domare icke ansetts tecknat å ”företedd handling”

192

och på grund därav hänförts under rubriken ”annat bevis” i 3 § stämpelförordningen,
för vilket slag av bevis stämpelavgift till nämnda belopp
skall utgå. Att gravationsbevis emellertid måste anses såsom en handling
i den mening, som åsyftas i förstnämnda rubrik, torde vara otvivelaktigt,
och ett därå tecknat tilläggsbevis torde vid sådant förhållande lika otvivelaktigt
böra betraktas såsom bevis, tecknat å företedd handling. Denna
min uppfattning vinner också stöd av ordalagen i 4 § stämpelförordningen,
där det heter, att gravationsbevis skall, vare sig det tecknas å företedd
handling eller särskilt utfärdas, förses med inteckningskontrollstämpel.
I nämnda lagrum åsyftade gravationsbevis, som tecknas å företedd handling,
torde just avse tilläggsbevis av förevarande slag. På grund av vad
jag sålunda anfört fann jag jämväl, att Drangel förfarit felaktigt genom
att belägga ifrågakomna tilläggsbevis med beläggningsstämplar. Vad därutinnan
låg Drangel till last var emellertid ej av beskaffenhet att böra
beivras såsom tjänstefel.

Innan jag vidtog vidare åtgärd i anledning av Drangels förfarande vid
utfärdandet av de den 2 februari 1931 dagtecknade tilläggsbevisen, ville
jag lämna Drangel tillfälle att gottgöra banken de kostnader, som därigenom
tillskyndats densamma. Jag upptog därför i en till Drangel avlåten
skrivelse vad jag ovan anfört och meddelade honom tillika att, därest
han till mig inkomme med bevis att han tillställt banken ett belopp
av 8 kronor 30 öre, jag funne mig kunna, med stöd av 3 § i den för mig
gällande instruktion, låta därvid bero och avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

Sedan Drangel hit inkommit med bevis att han till banken översänt
nyssnämnda belopp, lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

3. Fråga om rätt för part i familj er ättsliga mål och ärenden
att förebringa utredning. *

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten S. Hultman i
Visby härstädes anhängiggjort ärende framgick, bland annat, att häradshövdingen
Hugo Krok till klaganden översänt en promemoria rörande
handläggningen vid Gotlands södra häradsrätt av vissa familjerättsliga
mål och ärenden, så lydande:

”P. M.

Uti Giftermålsbalken 15 kap. 9 §, lag den 14 juni 1917 örn äktenskaplig
börd § 6, lag den 11 juni 1920 örn barn i äktenskap § 19, lag den 14 juni
1917 örn adoption § 9 samt lag den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap
§ 25 samt den 27 juni 1924 örn förmynderskap 12 kap. 22 § stadgas, att dom -

193

stolen Ilar att sörja för utredning i de mål och ärenden, berörda lagrum
avhandla. Vid Gotlands södra häradsrätt har i regel tillåtits den rättssökande
allmänheten att i dylika mål och ärenden införskaffa utredning.
Någon olägenhet härav har ej försports. Emellertid finner jag, att härigenom
berörda lagstadganden sättas åsido, vilket ej kan vara med lagens
mening överensstämmande. Därför får jag härmed meddela, att hädanefter
dylik verksamhet å allmänhetens sida icke kan tillåtas. Visby den
4 oktober 1930.

På domareämbetets vägnar
Hugo Krok.”

I ärendet framhöll klaganden, att Krok i promemorian tolkat de anförda
lagrummen felaktigt samt att klaganden därigenom hindrades att
''i mål av omförmälda slag till häradsrätten instämma vittnen eller ingiva
intyg.

I in fordrat yttrande hänvisade Krok till förklaring av sin ovanberörda
åtgärd allenast till innehållet i promemorian och gällande lag samt meddelade
därjämte, att liknande cirkulär avsänts till samtliga landsfiskaler
i domsagan och flera andra, som vid rätten brukade uppträda såsom
ombud. I

I 15 kap. 9 § giftermålshalken stadgas, att domstolen har att sörja för
fullständig utredning i äktenskapsmål och för sådant ändamål införskaffa
erforderlig bevisning. Parts erkännande av viss omständighet må ej vara
gällande, såvida det ej styrkes av annan bevisning. Vad sålunda är stadgat
skall dock ej äga tillämpning beträffande särskilda, i sammanhang
med huvudsaken förekommande frågor, örn vilka parterna kunna träffa
avtal.

Örn någon enligt domstolens förordnande inkallas såsom vittne eller för
att höras upplysningsvis, skall enligt samma lagrum beträffande ersättning
av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande
i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Bestämmelser örn att domstolen har att sörja för fullständig utredning
meddelas även i 6 § i lagen den 14 juni 1917 örn äktenskaplig hörd och i

12 kap. 22 § i lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap.

I 19 § i lagen den 11 juni 1920 om harn i äktenskap heter det, att i mål,
som avses i 8, 9 eller 11 § i lagen, d. v. s. beträffande vårdnaden i vissa
fall av barn i äktenskap, äger domstolen infordra yttrande från barnavårdsnämnd
samt jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.

I 9 § i lagen den 14 juni 1917 örn adoption stadgas bland annat, att domstolen
vid handläggning av ansökning om tillstånd att antaga adoptiv 13

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

194

barn har att söka inhämta upplysning, huruvida vederlag eller bidrag till
barnets underhåll är givet eller utfäst, så ock att i övrigt införskaffa erforderlig
utredning.

I 25 § i lagen den 14 juni 1917 om harn utom äktenskap förordnas, ätt i
mål örn fastställande av faderskap till utom äktenskap fött harn och örn
skyldighet för fadern att giva underhåll åt barnet eller modern så ock
örn barnets förklarande för trolovningsharn skall domstolen tillse, att envar,
som äger att för barnet föra talan, erhåller tillfälle att yttra sig i
målet, samt sörja för fullständig utredning, särskilt beträffande den tid,
då uppgivet samlag ägt rum, och de omständigheter, som kunna vara av
betydelse för bedömande, huruvida barnet kan vara avlat vid det samlag;
och äger domstolen för utrednings vinnande införskaffa erforderlig
bevisning.

Liksom uti 15 kap. 9 § giftermålsbalken meddelas i övriga omförmälda
lagar föreskrifter örn att, därest någon varder enligt domstolens förordnande
inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, beträf
tande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar skall gälla vad i avseende å brottmål är
stadgat.

Att i ovan omförmälda fall domstolen tillerkänts ett större inflytande
med avseende å processens förande och införskaffande av processmaterial
än i civila mål i allmänhet, innebär ett uppgivande av den i civilprocessen
i regel gällande dispositionsprincipen, enligt vilken det närmast ankommer
på parterna själva att göra en rättighet respektive frihet från
förpliktelse gällande och begagna de processuella möjligheter, som bjudas.
I äktenskapsmål och övriga nu ifrågavarande mål och ärenden har ett
allmänt intresse ansetts kräva, att domstolen skall av egen tillskyndelse
pröva det verkliga rättsförhållandet i hela dess utsträckning, och har förty
en oinskränkt dispositionsrätt över bevisningen icke tillerkänts parterna.
En motsatt ståndpunkt skulle hava öppnat en möjlighet för part att kringgå
lagens tvingande regler i fråga örn de rättsförhållanden, varom nu är
fråga. I vissa fall saknas också egentlig sökande- eller kärandepart. Av
dessa skäl är det, som domstolen ålagts att i dylika mål och ärenden sörja
för fullständig utredning och för sådant ändamål införskaffa erforderlig
bevisning. Detta förhållande utgör emellertid icke hinder för part att angående
omständigheter, som av honom åberopas, själv förebringa den utredning,
han aktar nödigt. Domstolen är uppenbarligen pliktig att taga
hänsyn till av part sålunda förebragt bevisning. Däremot är domstolen
icke uteslutande hänvisad till att grunda sitt utslag på denna bevisning,
utan är det tvärtom ålagt domstolen att, där så i sanningens intresse erfordras,
fullständiga parternas utredning. Att det i första hand tillhör
parten själv att åvägabringa den utredning, som erfordras för bifall tili

195

hans talan, ligger i sakens natur och har för övrigt kommit till klart uttryck
under förarbetena till vissa av de ovan omförmälda lagarna. Jag
vill härutinnan särskilt hänvisa till lagrådets yttrande rörande 9 § i
lagen örn adoption, lagberedningens motiv till 6 § i lagen örn äktenskaplig
börd uti beredningens år 1915 avgivna betänkande rörande barn utom
äktenskap m. m. sid. 199 samt motiven till 12 kap. 22 § i lagen örn förmynderskap
uti beredningens år 1921 i detta ämne avgivna betänkande
sid. 456.

Av vad jag nu anfört framgår, att den uppfattning, som Krok uttalat
i den av honom utfärdade promemorian rörande förebringandet av utredning
i familjerättsliga mål och ärenden, är oriktig. En tillämpning av
ifrågavarande lagar i överensstämmelse med Kroks uppfattning kan leda
till olägenheter och skada såväl därutinnan, att rättegången onödigtvis
förlänges, som ock därutinnan, att statsverket kan komma att åsamkas
ökade kostnader för utrednings förebringande. Såvitt visats bade emellertid
ännu icke någon part av häradsrätten nekats att förebringa bevisning
i dylikt fall. Vid sådant förhållande fann jag mig kunna låta i saken bero
vid ovan gjorda uttalanden, vilka jag delgav Krok.

4. Felaktigt förfarande vid vittnesförhör.

Den 4 juni 1930 handlades inför Södra Möre häradsrätt under ordförandeskap
av häradshövdingen N. Helling ett mål mellan landsfiskalen
P. Erlandson, å tjänstens vägnar, åklagare, ävensom godsägaren F. J.
Karlsson och mjölnaren G. Rosqvist i Kranklösa, målsägande, å ena, samt
skomakaren Aug. Engdahl i Ljungbyholm m. fl., svarande, å andra sidan,
angående hemfridsbrott m. m.

Vid målets påropande inställde sig i åklagarens närvaro Karlsson
personligen samt Rosqvist genom advokaten W. Ericson i Kalmar på
grund av en utav Karlsson och Rosqvist gemensamt utfärdad rättegångsfullmakt.
Samtliga svarandena iakttogo personlig inställelse, biträdda av
advokaten J. Hemberg i Stockholm.

Sedan svarandena blivit hörda över de åtalade förseelserna, vilka blivit
begångna under en arbetskonflikt mellan hemmansägare och lantarbetare
i Södra Möre, anhölls örn vittnesförhör av Erlandson med kriminalkonstaplarna
J. Nubert och A. Thaung, båda i Kalmar, samt hemmadöttrarna
Saga Nilsson i Kvigerum, Vera Andersson i Tomteby och Margit Andersson
i Hagby samt av Karlsson med husägaren F. Svensson i Kalmar; och
fingo, enligt domboken, med anledning härav dessa, samtliga o jäviga
befunna, avlägga vittneseden och emottaga erinran örn dess betydelse, varefter
de vid anställda särskilda förhör berättade på sätt domboken närmare
utvisar.

196

I en sedermera hit ingiven skrift anförde Hemberg, bland annat, följande: Då

de tre av Erlandson till vittnen åberopade flickorna skolat böras i
målet, bade Helling meddelat det beslutet, att Hemberg och samtliga
svarandena skulle lämna tingssalen, enär vittnena, enligt Helling, av
rädsla icke vågade vittna i deras närvaro. Däremot hade Helling låtit
åklagaren, målsäganden och dennes ombud fortfarande vara närvarande.
Hellings handlande i denna punkt vore klart rättegångsfel och stöde
fullständigt i strid mot bestämmelsen i 17 kap. 22 § rättegångsbalken.
Visserligen bade Helling följt lagens föreskrift att, sedan förhören varit
färdiga samt Hemberg och svarandena fått återinträda i tingssalen, för
dem uppläsa vittnenas berättelser, men genom åtgärden att utesluta Hemberg
och svarandena bade dessa varit ”handikapade” av motparterna.
För den felaktighet, som Helling låtit komma sig till last, yrkade Hemberg,
att Helling måtte ställas under åtal. Vare sig grunden till Hellings
beslut vore bristande kunskap örn lagen eller andra motiv varit bestämmande,
syntes hans handlande i denna punkt skada rättssäkerheten. Det
hade vidare självfallet varit att vänta, att rättens extraordinära åtgärd
att utesluta svarandesidan och dess ombud från förhöret med de tre
kvinnliga vittnena skolat meddelas i domboken. I denna funnes emellertid
icke med ett ord omnämnt detta rättens beslut. Detta torde förvåna, då
man skäligen ägde fordra av rättens ordförande, allrahelst som denne i
detta fall själv fört memorialprotokollet, att rättens beslut bleve rätt och
klart återgivna. Såsom domboken nu vore avfattad, gåve denna en missvisande
bild av vad som förekommit.

I infordrat yttrande anförde Helling: Det av Hemberg påtalade beslutet
hade fattats på begäran av åklagaren, som åberopat vittnena. Med
kännedom örn den hänsynslöshet, som lantarbetarfackföreningens representanter
i orten visat mot dem misshagliga personer, hade häradsrätten
bifallit åklagarens hemställan. Varje tanke på obehörig inverkan på vittnena
från åklagarsidan hade varit utesluten. Anledningen till att detaljen
örn Hembergs och svarandenas avträdande ej omnämnts i domboken hade
varit, att den saknade ali betydelse för målets avgörande. Helling hemställde,
att jag måtte lämna klagomålen utan vidare avseende.

Hemberg avgav påminnelser, varjämte Engdahl och medparter i en hit
insänd skrift förklarade sig biträda Hembergs anmälan. Därefter ägde
ytterligare skriftväxling och utredning rum. I

I 17 kap. 20 § rättegångsbalken är stadgat, att kärandens vittnen skola
först höras, örn de tillstädes äro, och sedan svarandens. Är endera parten

197

borta och visar ej rätta förfall, då må han, som när är, låta avhöra sina
vittnen, örn han vill och domaren ej finner dem jävaktiga vara.

I detta lagrum är sålunda beträffande vittnens hörande uttalat såsom
huvudregel, att vittne icke får avhöras i parts frånvaro. Undantag har
endast gjorts för det fall, att den uteblivna parten ej visat laga förfall.
I praxis torde man dock tillåta vittnesförhör även örn den uteblivna parten
bär laga förfall, örn särskilda skäl tala för vittnesförhörets anställande.

Ett annat undantag från nämnda huvudregel finnes upptaget i 22 § i
samma kapitel. I detta lagrum heter det nämligen, att nu kan så hända,
att domaren fruktar, det vittnet av rädsla eller vördnad för den, han vittnar
emot, ej djärves rent utsäga det han dock vet sant vara, då må det
vittnet först ensides höras, så att parterna ej när äro, och läse domaren
sedan dess utsago för dem upp; läte ock vittnet vidare höras i deras när^
varö, örn de det åstunda.

Bestämmelserna i detta lagrum äro så tydliga, att någon tvekan örn
innebörden av desamma icke kan råda. Lagens mening är sålunda uppenbarligen,
att örn ett vittne på angiven grund skall höras ensides, dylikt
förhör skall ske i samtliga parters frånvaro. Domaren är följaktligen icke
berättigad att under nämnda förhållanden tillåta någon av parterna eller
ombud för sådan att kvarstanna i tingssalen under vittnesförhöret. Samtliga
parter böra nämligen vara likställda med avseende å möjligheten att,
på sätt i 17 kap. 21 § rättegångsbalken sägs, genom domaren föreställa
vittnet de spörsmål, som till saken höra.

I ärendet fann jag utrett, att Helling, då åklagaren vid ifrågavarande
rättegångstillfälle påkallat vittnesförhör med Saga Nilsson, Vera Andersson
och Margit Andersson, anmodat svarandena och deras ombud att avträda
ur tingssalen och därefter i åklagarens, målsäganden Karlssons och
ett målsägandeomhuds närvaro avhört nämnda vittnen.

Härutinnan hade otvivelaktigt förelupit ett rättegångsfel. Emellertid
syntes detta näppeligen hava för svarandena medfört någon egentlig
skada. Ostridigt var nämligen, att Helling sedermera uppläst vittnesberättelserna
för svarandena och deras ombud. Dessa torde därvid jämväl
hava haft tillfälle att till vittnena framställa de frågor, som de funnit
nödiga. Vid sådant förhållande fann jag ej anledning föreligga att genom
åtal beivra det begångna felet.

Den i målet uppsatta domboken innehöll icke någon som helst upplysning
örn att ifrågavarande vittnesförhör ägt rum i svarandenas och deras
ombuds frånvaro. Tydligt var dock, att detta förhållande icke varit betydelselöst
för ett rätt bedömande av vad i målet förevarit. Enligt min
mening hade därför anteckning därom bort ske i domboken.

Vid dessa uttalanden, som jag upptog i en till Helling avlåten skrivelse,
lät jag bero.

198

5. Undersökning av häktad persons sinnesbeskaffenhet.

Enligt 42 § i sinnessjuklagen den 19 september 1929, vilken trätt i kraft
med ingången av år 1931, skall, då domstol beslutar att inhämta läkares
utlåtande angående häktad persons sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets
förövande, sådant utlåtande efter verkställd undersökning avgivas
av sjukvårdsläkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,
som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där den
tilltalade förvaras. För undersökningen skall den tilltalade överföras till
sinnessjukavdelningen; och samtliga handlingar i målet skola överlämnas
till sjukvårdsläkaren.

Sedan häktade förre gummifabriksarbetaren E. G. S. Johansson från
Hälsingborg av allmänna åklagaren ställts under tilltal inför rådhusrätten
i Hälsingborg för våldtäktsförsök samt utövande av rättsstridigt
tvång mot åtskilliga kvinnor, beslöt rådhusrätten den 27 april 1931 att
från stadsläkaren C. B. Hallengren inhämta yttrande rörande Johanssons
sinnesbeskaffenhet då och vid tiden för de åtalade brottens begående.

Som ovannämnda bestämmelse i sinnessjuklagen icke syntes hava blivit
iakttagen i rådhusrättens omförmälda beslut, anmodade jag de ledamöter
av rådhusrätten, som deltagit i beslutet, att till mig inkomma med
yttrande. I

I anledning därav anförde f. d. rådmannen K. E. Norrsell samt assessorerna
A. Widding och Y. Malmquist, vilka såsom ledamöter av rådhusrätten
vid berörda tillfälle voro ansvariga för beslutet, i avgivet yttrande
följande:

Vid meddelandet av ifrågavarande beslut hade ledamöterna förbisett, att
sinnessjuklagen den 19 september 1929 trätt i kraft, varför i enlighet med
före den 1 januari 1931 gällande lag utlåtande angående Johanssons sinnesbeskaffenhet
infordrats från läkaren vid stadshäktet. Den 18 maj hade
dennes utlåtande inkommit, varefter samma dag beslutits, att medicinalstyrelsens
yttrande i målet skulle inhämtas. I avbidan på yttrandet hade
målet förklarats vilande. Under den tid, häktesläkarens undersökning
pågått, hade Johansson såsom häktad förvarats i stadshäktet, varifrån han
den 18 maj transporterats till centralfängelset i Malmö. På föranstaltande
av medicinalstyrelsen hade Johansson sedermera den 4 juni 1931 blivit för
undersökning intagen å S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg. Ledamöternas
förbiseende kunde sålunda sägas hava föranlett, att det slutliga utlåtandet
angående Johanssons sinnesbeskaffenhet fördröjts någon tid och att
Johansson under någon tid förvarats i stadshäktet i stället för å sinnessjukavdelning.
Någon skada torde näppeligen därigenom hava uppkommit,

199

och på grund, därav hemställde ledamöterna, att deras förbiseende icke
måtte föranleda någon vidare åtgärd från min sida. Ledamöterna ville till
slut framhålla, att förbiseendet upptäckts av dem, innan slutligt utslag i
målet meddelats.

Enligt vad jag inhämtat avgav medicinalstyrelsen den 22 augusti 1931 i
ovanberörda mål det utlåtande, att Johansson vid tiden för åtalade gärningarnas
begående varit på grund av bristande psykisk utveckling i saknad
av förståndets bruk samt att han vore i behov av vård å sinnessjukhus.
I utslag den 4 september 1931 förklarade rådhusrätten Johansson
saker dels till våldtäktsförsök gentemot en kvinna och dels till tukt och
sedlighet sårande handlingar gentemot fyra andra kvinnor. Med hänsyn
till medicinalstyrelsens utlåtande förklarade rådhusrätten emellertid
Johansson, vilken redan blivit för vård intagen å S:ta Maria sjukhus,
enligt 5 kap. 5 § strafflagen strafflös.

I sinnessjuklagen den 19 september 1929 meddelas utförliga bestämmelser
örn undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet. Dessa innebära bland
annat, att utlåtande rörande häktad persons sinnesbeskaffenhet alltid skall
infordras från psykiatriskt utbildad läkare vid fångvården tillhörande
sinnessjukavdelning. Enligt förut gällande regler skulle domstolen såsom
bekant först inhämta yttrande från vederbörande fängelseläkare. Sedan
denne avgivit sitt yttrande, infordrade domstolen utlåtande fran medicinalstyrelsen,
vilken avgav sitt utlåtande antingen på grundvalen av den
redan verkställda läkarundersökningen eller på grundval av ny undersökning,
som efter medicinalstyrelsens förordnande i allmänhet verkställdes
av läkare vid något statens hospital. Då överrätt förordnade örn
rättspsykiatrisk undersökning, infordrades utlåtande direkt från medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsens utlåtande avgavs av dess rättspsykiatriska
nämnd.

I ändamål att lätta den arbetsbörda, som med den gamla ordningen
åvilade medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, och förkorta undersökningstiden
för den tilltalade föreslogo 1926 års sinnessjuksakkunniga
i sitt den 2 juni 1927 avgivna betänkande med förslag till lag örn sinnessjuka
och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet m. m., att utlåtande
rörande häktads sinnesbeskaffenhet i första hand skulle inhämtas
från sjukvårdsläkaren vid sinnessjukavdelning tillhörande fångvården,
vilken läkare skulle hava enahanda kompetens som överläkare vid statens
sinnessjukhus. Utlåtandet skulle såsom regel avgivas inom två månader;
dock skulle rätten kunna medgiva anstånd. Sedan utlåtandet inkommit,
skulle rätten pröva, huruvida vid utlåtandet skulle bero eller om nytt
utlåtande skulle infordras från medicinalstyrelsen. Valdes den senare

200

utvägen, skulle medicinalstyrelsen vara befogad att låta verkställa ny
undersökning genom läkare vid något statens sinnessjukhus. Medicinalstyrelsens
utlåtande skulle avgivas inom tre månader.

På grundval av de sakkunnigas förslag utarbetades inom socialdepartementet
ett förslag till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående
sinnesbeskaffenhet. Enligt 42 § i detta lagförslag skulle i förekommande
fall utlåtande angående häktads sinnesbeskaffenhet avgivas av sjukvårdsläkaren
vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som skulle
mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där den tilltalade
förvarades. Då utlåtande avgåves, skulle sjukvårdsläkaren samtidigt insända
en avskrift därav till medicinalstyrelsen. Örn medicinalstyrelsen
funne det icke böra bero vid utlåtandet, skulle styrelsen ofördröjligen
underrätta domstolen därom.

44 § i lagförslaget innehöll, att örn domstol, efter det utlåtande av sjukvårdsläkaren
avgivits, funne, att medicinalstyrelsens utlåtande borde infordras,
det skulle åligga domstolen att till medicinalstyrelsen överlämna
samtliga handlingar i målet för utlåtandes avgivande.

Till utveckling av motiven till nyssnämnda bestämmelser anförde chefen
för socialdepartementet, då förslaget remitterades till lagrådet för
granskning, bland annat följande: I fråga örn sättet för inhämtande av
rättspsykiatriska utlåtanden torde man i huvudsak hava att välja emellan
det då gällande systemet, det av 1926 års sakkunniga föreslagna samt
sistnämnda system med tillägg av bestämmelse örn att medicinalstyrelsens
utlåtande alltid skulle inhämtas. De olika systemen vore förenade med
såväl fördelar som nackdelar, och departementschefen hade med hänsyn
därtill varit mycket tveksam, huru frågan lämpligast borde lösas. Det då
gällande systemet torde, vid jämförelse med de två övriga, kunna sägas
medföra den fördelen, att detsamma icke alltid nödvändiggjorde den tilltalades
överflyttning till sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.
Nödvändigheten av en sådan överflyttning torde nämligen göra domstolen
mindre benägen att begära läkarutlåtande i tveksamma fall, särskilt där
det straff, som kunde ifrågasättas för brottet, vore jämförelsevis ringa.
En annan fördel med systemet vore, att det medförde relativt små kostnader,
medan undersökningarnas verkställande å sinnessjukavdelningar
givetvis alltid måste föranleda ej oväsentliga utgifter. Å andra sidan hade
det befunnits att, då undersökning verkställts av annan fängelseläkare än
sådan, som vore anställd vid sinnessjukavdelning tillhörande fångvården,
undersökningen i åtskilliga fall — på grund av undersökningsförrättarens
bristande psykiatriska kompetens — varit av ringa värde och att en förnyad
undersökning, verkställd på medicinalstyrelsens föranstaltande av
läkare vid statens sinnessjukhus, i följd därav ej sällan blivit av nöden.
Med hänsyn till den erfarenhet, som förelåge rörande det då gällande

201

systemet, syntes detsamma icke erbjuda erforderlig garanti för ett tillförlitligt
resultat, och departementschefen hade därför, ehuru systemet,
såsom nyss framhållits, vore förenat med vissa fördelar, ansett sig icke
kunna förorda detsammas bibehållande.

De två återstående systemen — anförde departementschefen vidare —
erbjöde båda den fördelen, att undersökningarna alltid komme att från
början omhänderhavas av en psykiatriskt utbildad undersökningsförrättare
och att i följd därav förnyad undersökning såsom regel bleve obehövlig.
Det system, enligt vilket medicinalstyrelsens utlåtande alltid skulle
inhämtas, medförde ytterligare fördelar därutinnan, att ett misstag av den
undersökande läkaren kunde förväntas bliva rättat vid den prövning, som
verkställdes av den högsta medicinska instansen (medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd), samt att större enhetlighet vunnes i fråga örn
de rättspsykiatriska utlåtandenas innehåll. Dessa fördelar torde emellertid
icke böra tillmätas allt för stor betydelse. Avgåves det första utlåtandet
av en psykiater, syntes risken för att utlåtandet bleve felaktigt icke vara
stor, och man torde därjämte kunna förutsätta, att de tvivelaktiga fallen
såsom regel skulle komma, att i allt fall underställas medicinalstyrelsens
prövning. I sistnämnda avseende kunde emellertid utan någon egentlig
omläggning av systemet en ökad garanti vinnas därigenom, att man läte
läkaren insända sitt utlåtande jämväl till medicinalstyrelsen och ålade
medicinalstyrelsen att, örn styrelsen ej ansåge det böra bero vid läkar -utlåtandet, därom underrätta domstolen. I dylikt ärende borde emellertid
medicinalstyrelsen hava vanlig sammansättning, d. v. s. att ärendet skulle
avgöras av generaldirektören på föredragning av chefen för hospitalsbyrån
eller av den sistnämnde ensam. För att styrelsen skulle veta, när
underrättelsen senast måste vara domstolen till handa, borde i administrativ
ordning stadgas, att underrätts ordförande, respektive föredragande i
överrätt, skulle omedelbart underrätta styrelsen örn, när målet skulle
företagas till avgörande, respektive när föredragning tidigast kunde äga
rum. Vad anginge möjligheten att vinna enhetlighet, vore att framhålla
att, därest undersökningarna verkställdes av ett fåtal psykiatriskt utbildade
läkare, man hade allt skäl att räkna med att dessa skulle stå i god
kontakt med varandra och med den rättspsykiatriska nämnden. Den i det
föregående omnämnda anordningen med utlåtandes insändande till medicinalstyrelsen
torde erbjuda en ytterligare garanti därutinnan. I detta
sammanhang kunde jämväl framhållas, att varken läkarnas eller medicinalstyrelsens
utlåtanden innefattade några avgöranden utan vore att betrakta
såsom sakkunnigutlåtanden, vilkas betydelse väsentligen vore beroende
av deras förmåga att verka övertygande på domstolen. Det av 192G
års sakkunniga föreslagna systemet erbjöde den otvivelaktiga fördelen,
att detsamma i åtskilliga fall medförde en förkortning av rättegången

202

därigenom att man undveke den tidsutdräkt, som föranleddes av medicinalstyrelsens
hörande. På grund av sålunda och i övrigt anförda skäl hade
departementschefen funnit sig böra förorda de sistnämndas förslag med
den av departementschefen i det föregående berörda modifikationen, vilken
torde innefatta en väsentlig förbättring av nämnda förslag.

I anledning av lagrådets anmärkning vidtogs i 42 § i det förslag till
sinnessjuklag, som förelädes 1929 års riksdag, det förtydligande, att medicinalstyrelsen
skulle, därest styrelsen efter mottagandet av avskrift av
sjukvårdsläkarens utlåtande funne anledning föreligga, att frågan örn
den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastades ytterligare psykiatrisk
granskning, ofördröjligen underrätta domstolen därom.

Propositionen blev, såvitt angår nu ifrågavarande del, av riksdagen
antagen.

Av det anförda framgår, att syftemålet med den genom 1929 års sinnessjuklag
införda ordningen beträffande undersökning av häktads sinnesbeskaffenhet
varit jämte annat att skapa garanti för att denna undersökning
redan från början komme att handhavas av läkare med särskild
psykiatrisk kompetens samt att vinna en förkortning av undersökningstiden
och därmed även häktningstiden för den undersökte. På grund härav
är det tydligen av synnerlig vikt, att ifrågavarande bestämmelser av domstolarna
noggrant iakttagas.

Vad beträffar ovan omförmälda, av rådhusrätten i Hälsingborg den 27
april 1931 meddelade beslut angående undersökningen av Johanssons sinnesbeskaffenhet,
hade de för beslutet ansvariga ledamöterna av rådhusrätten
medgivit, att fel förelupit därutinnan, att utlåtande infordrats från
läkaren vid stadshäktet i stället för, såsom rätteligen bort ske, från sjukvårdsläkaren
vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som
skolat mottaga för sinnessjukdom misstänkta från nämnda häkte. Härigenom
kunde målets avgörande hava fördröjts. Med hänsyn till vad ledamöterna
anfört i sitt yttrande ävensom särskilt till den omständigheten,
att Johansson på grund av sinnessjukdom förklarats strafflös och för vård
intagits å sinnessjukhus, fann jag emellertid det förelupna felet icke påkalla
någon annan åtgärd, än att jag delgav rådhusrätten min uppfattning
i saken.

6. Obehörig undersökning av till vittnen åberopade personers

antecedentia.

I en hit den 16 oktober 1929 inkommen skrift anförde styrelsen för Solna
arbetarekommun klagomål däröver, att vissa polismän den 2 september
1929 under en då pågående arhetskonflikt, den s. k. omnibuskonflikten,
planlöst och omotiverat slagit, missfirmat och skrämt en mängd personer

203

i Huvudsta samt jämväl i övrigt uppträtt olämpligt, att åtminstone en
polisman vid tillfället varit berusad samt att polisbefälet icke ådagalagt
den insiktsfulla ledning, som måste fordras.

Vid denna framställning var fogad en av advokaten Georg Branting i
Stockholm avfattad redogörelse över förhör, som av honom hållits med ett
antal personer angående de övergrepp, vilka skulle hava ägt rum från
polisens sida vid ifrågavarande tillfälle.

Med hänsyn till sakens ännu outredda skick och då jämlikt § 6 i gällande
landshövdinginstruktion det syntes i första hand böra ankomma på K. B.
i Stockholms län såväl att föranstalta örn den närmare utredning, vartill
klagoskriften och därvid fogade handlingar gåve anledning, som också att
tillse, att de åtgärder mot vederbörande, vilka av utredningen kunde befinnas
påkallade, bleve vidtagna, fann min företrädare i ämbetet den
föreliggande klagoskriften ej föranleda annan åtgärd, än att densamma
med tillhörande bilagor överlämnades till K. B. för kännedom. Skrivelse
härom avläts den 18 oktober 1929.

Genom resolution den 21 oktober 1929 anmodade K. B. landsfogden i
länet att i saken företaga noggrann och fullständig utredning. Sedan
landsfogden W. Bergenfelt, som anmält att det syntes honom ogörligt att
vid sidan av andra omfattande tjänstegöromål, som heredde honom full
sysselsättning, och inom skälig tid jämväl medhinna nu ifrågavarande
utredning, beviljats ledighet från landsfogdetjänsten med avseende å verkställande
av nyssberörda utredning, förordnade K. B. den 31 oktober 1929
t.f. hovrättsfiskalen G. Welinder att uppehålla landsfogdetjänsten i den
del, varifrån Bergenfelt sålunda erhållit ledighet.

I skrivelse den 30 december 1929 avgav Welinder rapport över den verkställda
utredningen till K. B. I denna skrivelse hette det, efter det berörda
rapport intagits, följande:

”De vid sagda förhör och konfrontationer förda protokoll äro i kronologisk
ordning sammanfattade i ''Bilagan A. I de fall, då vederbörande
avgivit skriftlig redogörelse, har redogörelsen bilagts protokollet. De konstaplar,
tillhörande Stockholms poliskår, vilka beordrats till ifrågavarande
tjänstgöring, hava anmodats avgiva rapport i enlighet med en skrivelse,
vilken här intages såsom Bilagan B.

Såsom bilagor intagas här vidare:

1) följande två förteckningar över polismän:

4) Dessa mig från landsfogden William Bergenfelt överlämnade handlingar: -

''Avskrift. Rapport
''Avskrift. Rapport
''Avskrift. Rapport.

Bilagan G.
Bilagan H.
Bilagan I.

204

''Avskrift. Rapport Bilagan J.

’P. M. Med anledning Bilagan K.”

De såsom bilagor G. H. I. och J. betecknade handlingarna utgjordes av
rapporter, som den 23 oktober 1929 avgivits av polismannen L. Nessén i
Huvudsta rörande av honom verkställda undersökningar beträffande de av
Branting hörda personerna. Den såsom bilaga H. betecknade rapporten
avsåg fru E. B., vilken enligt Bräntings förut omförmälda redogörelse
för Branting berättat, att hon sett, hurusom vissa polismän vid det ifrågakomna
tillfället kastat sten mot folksamlingen. Örn E. B. meddelades i
Néssens rapport följande: Efter polisanmälan av den 13 september 1929
angående fruktstöld från fru E. F. i Huvudsta hade det blivit utrönt, att
minderårige gossen K. I. B. varit med och stulit frukt därstädes, varför
Nessén infunnit sig hos dennes moder E. B. och omtalat förhållandet samt
begärt, att sonen K. I. B. skulle höras angående detta. E. B. hade därvid
yttrat: "Yern är det, som är så småaktig och gör anmälan mot barnen örn
fruktstöld; här i Huvudsta stjäl barnen frukt överallt, och ingen annan
gör anmälan.” Detta hade hon yttrat i den skyldige sonens närvaro. I
övrigt hade hon icke ens givit en tillrättavisning åt sonen, utan allt tycktes
vara precis som hon ville hava det. Kvinnan i fråga ansåge Nessén
därför hava en minst sagt egendomlig rättsuppfattning, och syntes hon
såsom vittne icke vara särdeles vederhäftig.

I den såsom bilaga I. betecknade rapporten uppgavs angående K. H„
att denne enligt uppgifter i tidningen Polisunderrättelser under åren 1912
och 1915 varnats för lösdriveri; samt att en polisman uppgivit, att ett
supigt och oregerligt leverne förts i K. H:s hem under årens lopp och att
K. H. varit misstänkt för olovlig befattning med spritdrycker, varför visitation
några gånger gjorts hos honom, dock utan att några spritdrycker
därvid kunnat påträffas.

Örn änkan A. S., dotter till K. H. och moder till grovarbetaren J. A.,
vilken sistnämnde vid den av Branting verkställda undersökningen om
polisens uppträdande vid ifrågakomna tillfälle lämnat vissa för polismyndigheten
ofördelaktiga upplysningar, uppgavs i samma rapport, att
hon enligt uppgift i Polisunderrättelser för år 1905 varnats för lösdriveri
och år 1918 dömts till böter för olovlig befattning med spritdrycker.

Den såsom bilaga K. betecknade handlingen utgjordes av en utav kriminalkonstapeln
J. Lindholm i Stockholm avgiven, den 25 november 1929
dagtecknad promemoria rörande ovanbemälde J. A. ävensom rörande ovan
omförmälda änkan A. S. och andra av Branting hörda personer. I promemorian
lämnades till en början en redogörelse för huru J. A., som var
född år 1906, under år 1917 anhållits för det han vid Norrtulls järnvägsstation
tillsammans med en sexårig broder i en olåst järnvägsvagn tillgripit
ben, som de haft för avsikt att sälja. Då någon anmälan örn stölden

205

icke inkommit, hade ärendet ej föranlett någon åtgärd. Vidare redogjordes
i promemorian för vissa tillgrepp, som J. A. förövat vid 10 och 12 års ålder,
ävensom för senare av honom begångna brott.

Örn änkan A. S. meddelades i promemorian, förutom att hon år 1905
varnats för lösdriveri, följande: Natten till den 9 juli 1916 hade A. S. och
en annan kvinna blivit anhållna å Drottninggatan i Stockholm på anmodan
av en namngiven person, vilken angivit de båda kvinnorna för
olovligt tillgrepp av ett silverur, som han burit i ena fickan av sin påhavda
väst. A. S. hade inför detektiva polisen uppgivit, att hon på Drottninggatan
försålt apelsiner och äpplen under natten, men förnekat, att
hon tillgripit något ur från målsägande!!. Någon bevisning hade icke kunnat
förebringas i saken.

Vidare meddelades i promemorian bland annat att, sedan målarmästaren
K. S. anmält, att han den 30 november 1919 under vistelse å restaurant
Runan i Stockholm ur fickan av sin påhavda överrock blivit frånstulen
en anteckningsbok, innehållande 340 kronor, samt en man vid namn O. S.
hörts såsom misstänkt för stölden, jämväl A. S. blivit hörd i saken, därvid
hon förnekat all kännedom örn stölden samt uppgivit: Den 30 november
1919 kl. 6 e. m. hade A. S. efter förut gjord överenskommelse sammanträffat
med O. S., vilken hon förut kände, i hörnet av Västmanna- och
Frejgatorna. O. S. hade då varit i sällskap med en för henne okänd man,
vilken han presenterat såsom målarmästaren S. Målarmästaren S. hade
då sagt, att han ville bjuda på ett glas dricka, varför alla tre i sällskap
gått till automaten i hörnet av Karlbergsvägen och Norrtullsgatan. Då
målaren S. skolat betala den intagna förtäringen, hade han tagit penningar
ur sin plånbok och sedan stoppat plånboken i någon innerficka av
sin påhavda rock. De hade därefter suttit där till kl. 14 7-tiden, då målaren

S. sagt, att de skulle gå till restaurant Runan, där han skulle bjuda på vin.
Då de kommit till Runan, hade de satt sig i kaféet, där målaren S. satt sig
i en soffa. A. S. hade satt sig i samma soffa men till höger örn målaren S.
O. S. hade satt sig på en stol till höger örn henne. Målaren S. hade därefter
intagit en halvflaska vin, vilken de gemensamt förtärt. Omedelbart
före det de skolat avlägsna sig från restauranten hade målaren S. betalat
vinet med penningar, som han då tagit fram ur plånboken. A. S. hade därunder
gått i förväg ut på gatan, emedan målaren S. varit drucken och
slagit sönder ett glas. Hon hade då icke sett, var mälaren S. stoppat sin
plånbok. Klockan hade då varit omkring 14 9. Kort därefter hade mannen
S. kommit efter ut på gatan. A. S. och O. S. hade då gått in i Sabbatsbergsparken
för att kasta sitt vatten, varvid de kommit överens örn att målaren
S. skulle vänta på gatan. Då A. S. och O. S. återkommit, hade de icke
träffat målaren S., emedan denne tydligen under tiden avlägsnat sig.
A. S. och O. S. hade då gått till Odengatan, där de stigit på en spårvagn

206

och åkt till Hagalund och vidare till A. S:s hostad. O. S. hade därefter
stannat hos A. S. över natten. På morgonen därefter hade O. S. farit till
staden vid kl. 7-tiden f. m., varemot A. S. icke gått till sitt arbete utan
varit hemma hela dagen. Vid kl. 3—Vi 4-tiden e. m. hade O. S. återkommit
till A- S:s bostad. O. S. hade då varit drucken och haft brännvin med sig,
som han bjudit på, varefter han kvarstannat över natten. A. S. förnekade,
att hon erhållit några penningar av O. S. Ej heller hade hon sett, att han
innehaft några penningar. Hon förnekade även, att målsägaren gjort min
av att klappa henne kort före det de skilts åt utanför Runan. Någon bevisning
kunde icke förebringas i målet. A. S. och O. S. hade därefter ingått
äktenskap med varandra.

Beträffande en arbetare P. L. lämnades i promemorian en detaljerad
redogörelse för dels med honom under år 1922 hållet polisförhör rörande en
fickstöld, varför han i brist på bevis ej åtalats, dels ock för huru han en
söndag 1925 uppträtt förargelseväckande och gjort sig skyldig till sedlighetssårande
handlingar, för vilka förseelser han ådömts bötesstraff.

I fråga örn en handelsidkerska O. F. J. omtalades, huru hon vid tre
tillfällen under tiden 1922—1925 anhållits och hörts angående bedrägeri
och egenmäktigt förfarande, ävensom huru hon ådömts böter under år
1922 25 kronor för ovarsamt framförande av automobil och under år 1923
10 kronor för konditoriarbete å otillåten tid.

Sedan Bergenfelt till Södra Roslags domsagas häradsrätts sammanträde
den 29 oktober 1929 instämt, bland andra, omnibusföraren Jonas Olof
Karlsson med yrkande örn ansvar å honom ”för brott enligt 10 kap. 13 §
strafflagen”, förövat den 2 september 1929, utförde landsfiskalen Edvin
Karlson vid nämnda och senare rättegångstillfällen på grund av vederbörligt
förordnande åklagarens talan i berörda mål. Målet handlades
sedermera den 26 november 1929, då Jonas Olof Karlsson förklarades häktad,
samt den 5, den 12 och den 19 december 1929. Vid de tre sista rättegångstillfhilena
biträdde Branting Jonas Olof Karlsson i rättegången. Vid
rättegångstillfället den 12 december ingav Branting till häradsrätten ovan
omförmälda anmälan av den 16 oktober 1929 med bilagor, allt sammanfattat
under beteckning ”Solna arbetarekommuns utredning örn kravallerna
i Huvudsta den 2A> 1929”. Landsfiskalen Karlson inlämnade därefter
till belysning av den utav Branting ingivna utredningen Lindholms ovan
omförmälda promemoria. Branting bestred promemorians intagande i
protokollet såsom ”stridande mot offentlighetsprincipen”, enär den innehölle
utdrag ur straffregistret beträffande personer, som avgivit vittnesuttalanden
till arbetarekommunens utredning, vartill landsfiskalen Karlson
genmälde, att promemorian vore överlämnad till honom i tjänsten och
sålunda måste betraktas såsom offentlig handling. Vid påföljande rättegångstillfälle
den 19 december 1929 meddelade häradsrätten, jämte det

207

häradsrätten vid dagens protokoll såsom bilaga fogade den av Branting
ingivna utredningen, det beslut att, enär den av landsfiskalen Karlson
ingivna promemorian befunnits icke innehålla några utdrag ur straffregistret,
utan enligt sin beteckning uppgjorts efter å kriminalstationen i
Stockholm förvarade anteckningar, och enär den överlämnats till Karlson
såsom tjänstebandling samt, enligt vad häradsrätten inhämtat, komme att
åtfölja Welinders rapport, funne häradsrätten utan avseende å vad Branting
invänt skäligt på samma sätt vid protokollet bifoga jämväl omförmälda
promemoria.

I en hit ingiven skrift anförde Ivar Söderström i Solna klagomål däröver,
att ovan omförmälda polisrapporter och promemoria bifogats Welinders
till K. B. avgivna rapporter, varigenom innehållet i dem hragts till
offentligheten, ävensom ingivits i omförmälda mål mot Jonas Olof Karlsson.
Söderström framhöll att, då de förhållanden, som berördes i nyssnämnda
handlingar, icke ägde samband med de omhandlade personernas
iakttagelser vid uppträdena den 2 september 1929, det syntes Söderström
betänkligt, att desamma offentliggjorts.

I en därefter till mig ingiven skrift anförde Branting, bland annat,
följande:

Den av Lindholm den 25 november 1929 avgivna promemorian hade
genom ingivandet till K. B. blivit offentlig handling och genast refererats
i pressen. Vidare hade den influtit i Södra Roslags domsagas häradsrätts
dombok i mål, som stått i samband med omnibuskonflikten. På detta sätt
hade alltså kriminalpolisens anteckningar örn de såsom vittnen åberopade
personerna lämnats till offentligheten. Promemorian gällde ej blott sju av
de åberopade vittnena utan även åtskilliga anhöriga till dem, som på intet
sätt haft med Huvudstakravallerna att göra. Branting ville beteckna den
ifrågavarande polispromemorian såsom synnerligen anmärkningsvärd
såväl med avseende på dess för Huvudstakravallerna främmande innehåll,
som ock dess icke försvarbara syfte och dess konsekvenser för framtiden,
örn den finge utan vidare passera. I den mån promemorian kunde anses
kränka enskild rätt, finge det bliva vederbörandes sak att överväga åtgärder,
men vad som förekommit syntes även beröra allmänna intressen. Det
genom strafflagens 16 kap. 7—14 §§ skyddade begreppet äran definierades
av professorn N. Stjernberg såsom en persons intresse att betraktas och
behandlas såsom socialt sett oförvitlig samhällsmedlem. Vad genom den nu
omhandlade polispromemorian framdragits om de såsom vittnen till polisövergrepp
åberopade personerna vore otvivelaktigt för dessas ära och
medborgerliga anseende nedsättande. En fråga vore då om, på grund av
särskild straffrihetsgrund, den klandrade polisåtgärden kunde undgå att

208

betraktas som ärekränkning. Men även om icke ärekränkning förelåge,
kunde man ifrågasätta tjänstefel. Promemorians upprättande, med hjälp
av det hos kriminalpolisen befintliga personregistersystemet, syntes åtminstone
Branting såsom ett missbruk av det kriminalarkiv, som stöde till
polisens förfogande för beivrande av brott, icke för misstänkliggörande av
obekväma vittnen mot försumliga polismän. En eljest rättsstridig handling
kunde tolereras, örn den tillgodosåge ett värdefullare intresse än det,
som kränktes genom handlingen. Kriminalpolisens i detta fall tillkännagivna
avsikt med angreppet på vittnena hade varit att rubba tilltron till
deras utsagor. Vittnesplikten vore ofta tung nog i och för sig. Men än
tyngre, ja ganska odräglig skulle vittnesplikten bliva, örn allt dunkelt,
gömt eller överståndet i vittnets och dess anhörigas liv — även genom
tungt straff sonade handlingar, ja till och med alla obestyrkta misstankar
—- skulle få fritt åberopas mot vittnet och dragas fram offentligt. Det
kunde knappast vara möjligt, att svensk rätt tolererade dylika metoder.
I det föreliggande fallet vore att märka, att det icke gällt att genom allehanda
frågor till vittnena inför rätta och genom deras egna svar på dessa
frågor söka visa vittnenas otillförlitlighet, utan avsikten hade i stället
varit att i största allmänhet på förhand förminska tilltron till allt vad
vittnena hade att säga genom diverse angrepp på deras personliga vandel,
utan att vittnena ännu givit ringaste anledning till misstro mot sig genom
tvetalan eller ostadighet. En tilltalad ägde lagliga försvarsmedel mot otillförlitliga
vittnen, nämligen olika former av vittnesjäv. De nu av kriminalpolisen
framdragna omständigheterna konstituerade på intet sätt laga jäv.
Möjligen ville man göra gällande att, eftersom numera praxis medgåve en
mera fri bevisprövning, det kunde vara lovligt att framdraga både det ena
och det andra örn ett vittne, blott respektive upplysningar tjänade syftet
att förringa vittnets sedliga värde och därmed även rubbade tilltron till
vittnets pålitlighet. Ohållbarheten av ett sådant antagande syntes icke
behöva närmare bevisas. Till belysande av att det icke ginge an att när som
helst draga fram och offentliggöra en gång lagförda personers hela antecedentia
ville Branting erinra örn, att de forna grymma skam- och vanfrejdsstraffen
omsider trängts undan ur den svenska rättsordningen, så att
de nu blott stöde kvar som en straffrättslig kvarleva i bestämmelsen örn
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Den moderna tendensen torde vara,
att samhället skulle erbjuda den, som en gång straffats, en rättsligt skyddad
möjlighet att åter arbeta sig fram till jämlikhet med övriga medborgare.
Ur synpunkten av dessa strävanden att skydda även dem, som gjort
sig skyldiga till grova brott, för bestående lidande genom domen framstode
polismyndigheternas förfarande mot såsom vittnen åberopade personer
och deras anhöriga såsom synnerligen anmärkningsvärt, så mycket mer
som polisens nu tillämpade metod torde innebära en alldeles ny praxis.

209

Den påtalade polisåtgärden innebure ett missbruk av det för polisen tillgängliga
kriminalarkivet, som givetvis icke upprättats oell av kommunen
bekostades i ändamål att förskaffa åtalade polismän tillhyggen mot för
dem obekväma vittnen. En polisman, som åtalats för brott, borde givetvis
icke åtnjuta en särskild processuell ställning genom att kriminalarkivet
ställdes till hans disposition. Den ifrågavarande promemorian motiverade
sin egen tillkomst på följande svaga och besynnerliga sätt: ”Med anledning
av en uppseendeväckande artikel i tidningen Social-Demokraten torsdagen
den 17 oktober 1929 under rubriken ''Fruktansvärd anklagelse mot polisen’,
däri advokaten Georg Branting hört ett flertal personer och såsom första
vittne hört grovarbetaren A. — -—, får, särskilt med hänsyn till att advokaten
Branting ansett A:s berättelse vittna örn sällspord omdömeslöshet
bland polismännen, ur å kriminalstationen förvarade anteckningar framhållas:”
etc. Promemorian hade tillagt Branting såsom utredningsman i
saken en uppfattning, som Branting aldrig uttalat; vad som i stället förekommit,
hade varit en rent redaktionell reflektion i anledning av det
åsyftade vittnesmålet. Ur allmän synpunkt syntes dock den av polisen
sålunda angivna förklaringen till promemorians tillkomst icke räcka till.
Man kunde icke gärna antaga, att det vore undertecknaren av promemorian,
Lindholm, som på eget initiativ och beråd utarbetat och till t. f.
landsfogden översänt aktstycket i fråga. Södra Roslags domsagas häradsrätt
hade uttryckligen betecknat den såsom tjänstehandling. Branting
hade velat fästa min uppmärksamhet på vad i denna sak förekommit, enär
det syntes av vikt att örn möjligt förekomma ett upprepande. Allmänheten
borde icke få skrämmas till underlåtenhet att vittna i mål mot polismän
genom polismyndigheternas hot att offentliggöra vad som eventuellt kunde
finnas örn vederbörande vittnen antecknat. I

I infordrat yttrande anförde Welinder följande:

Av Welinders rapport framginge, att nu ifrågavarande handlingar av
Bergenfelt överlämnats till Welinder. De av Nessén undertecknade rapporterna
hade sålunda jämte en del andra ärendet rörande handlingar
överlämnats till Welinder vid hans övertagande av utredningen, vilket
skett den 1 november 1929. Den av Lindholm undertecknade promemorian
hade överlämnats till Welinder under utredningens gång, förmodligen i
slutet av november 1929. Welinder hade ej själv föranstaltat örn eller på
annat sätt varit verksam för anskaffande av den utredning, rapporterna
och promemorian innehölle, och Welinder hade sig heller intet bekant örn
det uppdrag eller andra omständigheter, som kunde hava föranlett utredningen
i fråga. Handlingarna hade emellertid i likhet med annat under
utredningen inkommet material bilagts Welinders rapport, vilken vore
att betrakta såsom akt beträffande det Welinder givna, strängt begrän -

14 — Justitieombudsmannens ämbets}) er duelse till 1032 ärs riksdag.

210

sade uppdraget. Att samtliga ärendet rörande handlingar borde återfinnas
i akten syntes vara en självklar sak. Under den tid, Welinders
förordnande såsom t.f. landsfogde varat, hade ej någon representant för
pressen eller annan tagit del av de till Welinder överlämnade handlingar,
varom nu vore fråga.

Sedan jag därefter anmodat Bergenfelt att inkomma med yttrande,
anförde Bergenfelt, bland annat, följande:

I arbetarekommunens till min företrädare ingivna skrift och Bräntings
därvid fogade redogörelse för av honom företagna förhör med ett antal
personer hade man sorgfälligt undvikit att omnämna den omständighet,
som bildat bakgrunden till hela händelseförloppet, nämligen ett synnerligen
svårartat upplopp i samband med en arbetskonflikt och för övrigt
med politiskt inslag. Framställningen och särskilt de s. k. vittnesmålen
hade varit så hållna, att man snarast därav fått den uppfattningen, att
det varit polisen, som förorsakat det hela, och att det varit polismännen
och ej folkmassan, som ”övergått till våld”. Med ett ord, aktstycket hade
förefallit att vara starkt färglagt och partiskt inriktat emot polisen. För
att emellertid utåt inför allmänheten låta det framstå såsom fullt tillförlitligt
hade i framställningen intagits den försäkran, att ”vittnesmålen”
vore avgivna av personer, vilka samtliga vore välkända och ordentliga.
Den främst i raden placerade av dessa personer, vilken för övrigt nyligen
dömts till straffarbete för delaktighet i upploppet, hade dock, enligt vad
som var bekant, knappast kunnat anses tillhöra kategorin ”välkända och
ordentliga” personer. Och det hade väl kunnat misstänkas, att så förhållit
sig även med vissa andra av de åberopade personerna. Även örn vederbörande
uppgiftslämnare icke gjort sig skyldiga till något, som gjort dem
formellt jäviga att vittna inför domstol, så förhölle det sig likväl så, att
örn en person för egen del en eller annan gång varit föremål för ingripande
från polisens sida, ofta hos honom uppstode en fientlig eller avog inställning
emot polisen såsom sådan. Dylika personer grepe gärna tillfälle,
som yppades, att ”ge polisen igen”. Man finge vara mycket verklighetsfrämmande,
örn man ej ansåge sig böra taga hänsyn till dylika förhållanden,
då det gällde att pröva tillförlitligheten av uttalanden, som dylika
personer gjort angående polisen, i synnerhet när uttalandena tillkommit
under så fria former, som i detta fall använts. Vid de förhör, som Welinder
hållit, hade uttalandena även i åtskilliga fall betydligt justerats. Sedan
arbetarekommunens anmälan av länsstyrelsen remitterats till Bergenfelt
för utredning, hade Bergenfelt, enär saken varit av brådskande natur, i
avbidan på beslut örn begärt förordnande av särskild utredningsman vidtagit
följande förberedande åtgärder, nämligen infordrande av närmare
redogörelse för polisens verksamhet från landsfiskalen i Solna distrikt och

211

honom underställda polismän, införskaffande av uppgifter örn de polismän
från Stockholms poliskår, vilka tjänstgjort vid upploppets stillande, samt
införskaffande av närmare upplysningar rörande de ”välkända och ordentliga”
personer, vilkas uppgifter legat till grund för anmälan. Sistnämnda
åtgärd hade från Bergenfelts sida varit föranledd av de principiella skäl,
som Bergenfelt ovan anfört, och åsyftat att vinna kännedom under hand
örn vad som kunde vara ägnat att förminska tillförlitligheten av vederbörandes
utsagor. Det hade nämligen enligt Bergenfelts åsikt varit lika
viktigt att åstadkomma full klarhet, huruvida och i vad mån någon eller
några polismän verkligen förgått sig, som att polismännen i gemen, vilka
på ett erkännansvärt sätt fullgjort sin föga avundsvärda tjänsteplikt att
tillbakaslå upploppet, bleve rentvådda från de kollektiva beskyllningar,
som offentligen riktats mot dem. Denna senare synpunkt vore så mycket
mera betydelsefull, som det här gällde ett upplopp i samband med arbetskonflikt
med politiskt inslag. Det läge vikt uppå, att polispersonalens vilja
och förmåga att ingripa med kraft emot ett upplopp av denna art icke
nedsattes eller avtrubbades genom farhågan att polisen efteråt såsom en
följd av sin pliktuppfyllelse bleve offentligen utsatt för oberättigade trakasserier.
Det borde under dylika förhållanden ej underlåtas att taga vara
på även sådana omständigheter, som kunde ställa angivarnas uppgifter i
en annan belysning, än deras egen färgrika framställning vore avsedd att
giva. Bergenfelt hade därför anmodat den vid kriminalpolisens länsavdelning
tjänstgörande kriminalkonstapeln Lindholm att ur tillgängliga officiella
handlingar göra en sammanställning i form av en promemoria
rörande vad som i förevarande avseende kunde vara av intresse. Denna
promemoria hade ej varit färdig, då Welinder tillträtt sitt förordnande
som landsfogde. Först någon tid därefter hade Lindholm översänt promemorian
till landsfogdeexpeditionen, där den kommit Bergenfelt tillhanda.
Enär Bergenfelt vid denna tidpunkt ej vidare haft någon befattning med
ifrågavarande utredning, hade han överlämnat promemorian till Welinder.
Någon prövning, huruvida och i vad mån uppgifterna borde komma till
användning vid utredningen, hade ej tillkommit Bergenfelt. Han hade icke
vare sig till tidningsmän eller andra yppat innehållet i promemorian. Vidkommande
slutligen Söderströms anmälan så syntes denna närmast rikta
sig däremot, att promemorian åberopats i rättegång emot omnibusföraren
Jonas Olof Karlsson angående ansvar för delaktighet uti ifrågavarande
upplopp. Därmed förhölle sig så, att åklagaren i detta mål, landsfiskalen
Karlson, begärt att få ett exemplar av promemorian, varför Lindholm
samtidigt som han översänt promemorian till landsfogdeexpeditionen
expedierat en kopia därav till Karlson.

Vid yttrandet var fogad en av Lindholm till Bergenfelt den 23 april 1930
avlåten skrivelse, däri Lindholm förklarade, att den av honom upprättade

212

promemorian utgjorde en sammanställning av uppgifter, som hämtats ur
officiella vid kriminalpolisen i Stockholm och olika domstolar tillgängliga
handlingar, samt att promemorian varit avsedd att tjäna till upplysning
under hand åt vederbörande utredningsman, varför den även givits form
av en promemoria och icke avfattats som officiell rapport.

I avgivna påminnelser anförde Branting bland annat, att tillförlitligheten
av vittnesmål icke i svensk rättspraxis torde prövas på det sätt,
som Bergenfelt ville inaugurera. Branting holle före, att ingen part inför
domstol borde tillåtas anföra och åberopa, att en till vittne åberopad person
någon gång för många år sedan varit misstänkt för stöld men i brist
pä bevisning icke blivit tilltalad. Ingen skulle, kunde Branting tänka
sig, tillåtas inför domstol andraga, att ett vittne vid 6 års ålder varit misstänkt
för olovligt tillgrepp av gamla ben eller att ett vittnes frånskilda
eller avlidna make någon gång blivit varnad för lösdriveri. Det ansåges
icke, enligt svensk rätt, såsom upplysning ägnad att förminska tillförlitligheten
av en vittnesutsaga, örn man exempelvis finge veta, att en till
vittne åberopad person någon gång fått böta för fylleri. Att i detta fall
promemorian i fråga fått ingivas i målet mot Jonas Olof Karlsson hade
häradsrätten förklarat bero därpå, att den redan varit offentlig handling.
Branting kunde efter de avgivna förklaringarna icke finna, att några omständigheter
eller syftemål angivits, som berättigat vederbörande till
införskaffande och användande av det särskilda utdraget ur kriminalarkivet
angående i Huvudstaaffären till vittnen åberopade personer.

I infordrat yttrande anförde därefter landsfiskalen Karlson, att promemorian
till honom överlämnats från Stockholms läns kriminalpolis, utan
att därvid angivits, att densamma icke redan vore offentlig handling. I

I förnyat yttrande anförde Welinder följande:

Bergenfelt hade redogjort för och motiverat tillkomsten av den omstridda
promemorian. Örn överlämnandet av densamma till Welinder hade
Bergenfelt därefter berättat i överensstämmelse med Welinders tidigare
uppgifter. Welinder hade naturligtvis tagit del av promemorian, men den
hade med hänsyn dels till sitt innehåll dels ock till den plan, Welinder
följt vid utredningen, för Welinder saknat intresse och därför under den
fortsatta utredningens gång lagts åt sidan. Welinders åtgärd att foga promemorian
till sin rapport hade endast varit en redovisning av till Welinder
under utredningen inkommet material. Ehuru frågan torde sakna
betydelse, ville Welinder anmärka, att under den tid, Welinders utredning
varat, aldrig för Welinder uppgivits, att promemorian skulle hava till -

213

kommit för ”att tjäna till upplysning under kand”, något som ju ock
indirekt framginge av Bergenfelts yttrande.

Den ifrågavarande undersökningen rörande vissa i arbetarekommunens
anmälan av den 16 oktober 1929 åberopade vittnens personliga förhållanden
var enligt min mening ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. Denna
undersökning bade ostridigt igångsatts på Bergenfelts order. Angående
syftemålet med berörda åtgärd hade Bergenfelt företrädesvis gjort gällande,
att han önskat vinna kännedom under hand örn vad som kunnat vara
ägnat att förminska tillförlitligheten av vederbörandes utsagor. Bergenfelt
hade framhållit, att även örn uppgiftslämnarna icke gjort sig skyldiga
till något, som gjort dem formellt jäviga att vittna inför domstol, förhölle
sig det likväl så, att hos en person, som för egen del en eller annan gång
varit föremål för ingripande från polisens sida, ofta uppstode en fientlig
eller avog inställning gentemot denna. Enligt Bergenfelts åsikt hade det
varit viktigt icke blott att åstadkomma full klarhet, huruvida och i vad
mån någon eller några polismän verkligen förgått sig, utan jämväl att
polismännen i gemen, vilka på ett erkännansvärt sätt fullgjort sin plikt,
bleve rentvådda från de kollektiva beskyllningar, som offentligen riktats
mot dem. Bergenfelt hade därför ansett sig icke böra underlåta att taga
vara på även sådana omständigheter, som kunde ställa angivarnas uppgifter
i en annan belysning än deras egen färgrika framställning vore
avsedd att giva. Häremot vill jag framhålla följande. Att såsom i förevarande
fall skett vid en offentlig polisutredning rörande brott fogas en
utförlig redogörelse för hörda vittnens antecedentia — upptagande ej blott
brott och förseelser, varför vederbörande sakfällts, utan jämväl förbrytelser,
varför vederbörande allenast misstänkts — är en åtgärd, som saknar
stöd såväl i lag som i en erkänd praxis. En undersökning av en persons
antecedentia är otvivelaktigt en i dennes enskilda liv djupt ingripande åtgärd.
Den kan därför icke anses tillåten med mindre ett starkt allmänt
intresse det kräver. I detta sammanhang vill jag erinra, att i det utlåtande,
som särskilda utskottet vid 1931 års riksdag avgivit angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform, särskilt framhållits, att ett vittne icke
borde vara skyldigt att yppa något, varav skulle framgå, att vittnet eller
någon av dess närmare anförvanter begått brottslig eller vanärande handling.
I förevarande fall, där icke ens varit fråga om grövre brott, hade
näppeligen sådana trängande skäl förelegat, att en undersökning av
ifrågavarande beskaffenhet varit berättigad. Riktigheten av de i anmälningen
åberopade vittnesberättelserna hade naturligen kunnat på sedvanligt
sätt, såsom också sedermera skett, kontrolleras genom ingående
förhör med uppgiftslämnarna ävensom andra personer, vilka ägt känne -

214

dom om saken. Tydligt är också, att sådana omständigheter som att någon
varit misstänkt för brott men icke kunnat fällas till ansvar därför eller att
han vid ett eller annat tillfälle, kanske för många år sedan, blivit lagförd
för en förseelse, icke kunna tilläggas någon betydelse i det av Bergenfelt
åberopade hänseendet. Ännu mindre kan i allmänhet ett vittnes tillförlitlighet
rubbas därav, att någon av dennes anhöriga begått en olaglighet.
Be ifrågavarande rapporterna och promemorian innehöllo till avsevärda
delar mycket detaljerade redogörelser för förhållanden av sådan eller likartad
beskaffenhet. Då dessa redogörelser varit ägnade att verka förklenande
för därav berörda personer utan att tjäna något förnuftigt ändamål
i utredningen, saknade de enligt min mening varje som helst berättigande.

Såsom av det föregående framgår, hade Bergenfelt vidare anfört till sitt
försvar, att hans avsikt vid igångsättandet av den påtalade undersökningen
närmast varit att under hand vinna vissa upplysningar ävensom
att, då utredningen rörande arbetarekommunens anmälan sedermera överlämnats
till Welinder såsom särskild utredningsman, det icke tillkommit
Bergenfelt att pröva, huruvida och i vad mån de infordrade uppgifterna
bort komma till användning vid utredningen i huvudsaken. Någon anledning
att ifrågasätta riktigheten av denna Bergenfelts uppgift rörande
avsikten med undersökningens igångsättande hade jag ej. Vid bedömande
av de mot Bergenfelt riktade klagomålen syntes mig därför höra tagas
skälig hänsyn till denna omständighet. Visserligen torde Nesséns rapporter
och Lindholms promemoria, i motsats till vad Bergenfelt syntes förmena,
hava varit att anse såsom offentliga handlingar i och med det utredningen
angående de brott, som avsetts i arbetarekommunens anmälan, varit
avslutad, även örn de icke bifogats Welinder till K. B. avgivna rapport i
denna sak. Men någon egentlig skada torde knappast hava uppstått, örn
berörda handlingar icke blivit offentliggjorda på sätt som skett. Vidare
borde beaktas, att undersökningen, frånsett vissa upplysningar av polismän,
icke grundat sig å andra källor än protokoll och handlingar, varav det
stått envar fritt att begagna sig. Vid nu angivna förhållanden fann
jag Bergenfelts ifrågavarande åtgärd icke skäligen böra anses såsom
tjänstefel. Däremot syntes det mig anmärkningsvärt, att Bergenfelt försummat
att vid överlämnandet av omförmälda rapporter och promemoria
till Welinder göra denne uppmärksam på syftemålet med uppgifternas
införskaffande och dessas karaktär av förberedande undersökningsmaterial.
De olägenheter, som nu varit förenade med dessa handlingars offentliggörande,
torde i sådant fall hava kunnat undvikas. Berörda underlåtenhet
var dock ej av beskaffenhet att böra föranleda någon vidare åtgärd
från min sida,

Med hänsyn till föreliggande förhållanden fann jag ej heller, att Welin -

215

der eller Edvin Karlson gjort sig skyldig till tjänstefel, som var av
beskaffenhet att föranleda beivran.

Vid denna prövning av ärendet lät jag, som upptog vad jag nu anfört i
en till Bergenfelt avlåten skrivelse, varav avskrifter tillställdes Welinder
och Edvin Karlson, jämlikt 3 § i den för mig gällande instruktion bero vid
vad i ärendet förevarit under erinran örn angelägenheten därav, att i framdeles
förekommande fall förhållande, vars offentliggörande kunde lända
enskild person till men, icke blottades i oträngt mål.

7. Kungörande av auktion å utmätt lös egendom.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kontoristen E. Odelberg i
Borås härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

För uttagande av klaganden för år 1928 påförda kommunalutskylder
96 kronor 38 öre jämte indrivningsavgift 2 kronor 89 öre verkställde exekutionsbiträde!
T. Friberg den 15 oktober 1929 utmätning hos klaganden,
därvid togs i mät en elektrisk motor, som åsattes ett värde av 140
kronor.

Då det senare utrönts, att motorn icke bort upptagas till högre värde än
50 kronor, företog Friberg på order av stadsfogden E. Edard den 22 i
samma månad i ärendet ny utmätning hos klaganden, därvid förklarades
i mät en till 75 kronor värderad skrivmaskin.

Den 31 oktober 1929 försålde domsverkställaren A. Roswall, efter uppdrag
av Edard, å offentlig auktion å auktionskammaren i Borås den utmätta
skrivmaskinen för ett belopp av 125 kronor. I det rörande försäljningen
förda protokollet antecknades, att auktionen blivit ”på föreskrivet
sätt kungjord samt att kostnaden för kungörelsens införande i Borås Tidning
utgjorde, efter fördelning med annat ärende, 2 kronor 62 öre”. I

I en hit inkommen skrift anförde därefter klaganden klagomål dels däröver
att skrivmaskinen tagits i mät trots att denna varit ett för klagandens
inkomst nödigt arbetsredskap och den redan utmätta motorn väl
förslagit till skuldens gäldande, dels ock däröver att skrivmaskinen försålts
utan iakttagande av utsökningslagens föreskrifter rörande försäljning
av utmätt lösegendom. Auktionen å skrivmaskinen, anförde klaganden,
kunde nämligen icke, såsom i protokollet antecknats, anses på föreskrivet
sätt kungjord. Enligt 90 och 91 §§ utsökningslagen skulle kungörelse
om auktion å lösören kungöras i kyrkan för den församling, där
försäljningen skulle ske, minst åtta dagar före auktionen. Då utmätningen
ägt rum tisdagen den 22 oktober, hade kungörelse örn auktionen på
skrivmaskinen ej kunnat ske förr än påföljande söndag, den 27 oktober,

216

eller sålunda endast fyra dagar före auktionsdagen den 31 oktober 1929.
Genom åberopade felaktiga förfarande bade klaganden tillskyndats skada,
alldenstund klaganden, om laga former för kungörelseförfarandet tilllämpats,
hunnit anskaffa medel för gäldande av skuldbeloppet. Klaganden
anhölle, att jag matte mot den eller dem, som vöre för förrättningarna
ansvariga, vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Eilard att
efter vederbörande exekutionsbetjänters hörande inkomma med yttrande,
anförde Eilard bland annat följande:

Klaganden påförda utskylder hade sedan lång tid tillbaka uppförts i
restlängd och uttagits genom införsel i lön under de tidsperioder, klaganden
haft någon anställning. Sedan klaganden blivit vid åtskilliga tillfällen
avfordrad kommunalutskylderna för år 1928, vilka förfallit till betalning
i mars 1929, hade — då kraven icke lett till något resultat — exekutionsbiträdet
Friberg den 15 oktober 1929 företagit utmätning hos klaganden.
Då Friberg därvid förklarat sig ämna taga ovanberörda skrivmaskin i
mät, hade klaganden invänt, att maskinen icke vore hans, och till stöd för
påståendet uppvisat ett skriftligt avtal, varigenom klaganden sagt sig till
annan person ”pantförskriva” maskinen för skuld. I stället hade klaganden
till utmätning anvisat två gäss och en elektrisk motor. Friberg hade
visserligen förklarat den företedda ”pantförskrivningen” icke kunna förhindra
utmätning av skrivmaskinen men, då han ansett sig böra tillmötesgå
klagandens begäran om utmätning av motorn, som av klaganden förklarats
vara värd betydligt över 140 kronor, hade han utmätt motorn, varom
han lämnat klaganden bevis med tillkännagivande, att försäljning
skulle — örn likvid ej mellankomma — ske torsdagen den 31 oktober 1929.
Sedan Eilard erhållit kännedom örn utmätningen av motorn, hade han
beordrat Friberg att snarast möjligt utmäta skrivmaskinen. Det hade nämligen
visat sig, att ingenting kunde vara mera svårsålt å exekutiva auktioner
än motorer. Skrivmaskiner hade däremot visat sig vara synnerligen
lättsålda varor. Det hade varit denna erfarenhet, som jämte vissa andra
skäl bestämt Eilard att beordra Friberg att förrätta ny utmätning.

Då Friberg tisdagen den 22 oktober utmätt skrivmaskinen — anförde
Eilard vidare — hade Friberg meddelat klaganden, att auktion skulle äga
rum såsom förut tillkännagivits örn ”torsdag åtta dagar”. Klaganden hade
tydligen missuppfattat detta och påföljande dag infunnit sig hos notarien
F. Hedbring, som under ett Eilard meddelat offentligt uppdrag i viss del
uppehållit stadsfogdetjänsten, samt anhållit örn utskrift av protokoll för
att hos överexekutor överklaga förrättningen och därigenom förhindra
försäljning ”nästa dag”. Då han upplysts örn misstaget, hade han blivit
synnerligen tillfredsställd och avbeställt protokollet. Han hade erbjudit

217

sig att senast påföljande dag inbetala 50 kronor mot villkor, att lian erhölle
anstånd med återstoden. Hedbring hade svarat, att klaganden under sådana
omständigheter skulle återfå maskinen, så snart avbetalningen erlades,
samt erhålla anstånd i enlighet med överenskommelse vid avbetalningen.
Klaganden hade emellertid ej infriat sitt löfte. Han hade icke till Eilard
personligen gjort någon som helst framställning i förevarande angelägenhet.
Han hade ej heller till Hedbring, Friberg eller någon annan av Eilards
personal framställt någon begäran örn anstånd utöver vad nu anförts.
Enligt 90 och 91 §§ utsökningslagen skulle tid och ställe för auktion å lös
egendom kungöras i kyrka minst åtta dagar, innan auktionen hölles. 90 §
tillstadde därjämte ett fakultativt kungörande genom ortspressen. Förstnämnda
kungörelsesätt torde vara att anse såsom synnerligen verkningslöst.
Då för många år sedan endast denna kungörelseform använts i Borås,
hade följden blivit auktionernas inställande i brist på köpare. Därefter
hade i staden regelbundet använts även kungörande genom ortstidning.
De flesta exekutiva lösöreauktionerna i Borås hölles på Eilards uppdrag
av domsverkställaren. Auktionerna ägde rum å auktionskammaren. Emellertid
hade det visat sig synnerligen besvärligt att ordna denna lokalfråga.
Föreståndaren för auktionskammaren ville icke medgiva exekutionsverket
rätt till en bestämd auktionsdag, men Eilard hade dock lyckats träffa en
uppgörelse såtillvida, att exekutionsverket tillförsäkrats rätt att använda
lokalen torsdagar, såvida auktionskammaren då icke behövde den. I det
sist sagda skulle ligga någon slags utfästelse, att auktionskammaren skulle
undvika torsdagarna för sina auktioner. Att hålla auktionerna å annan
plats mötte stora svårigheter, framför allt beroende på stadens utsträckning.
Såsom nyss anförts kungjordes i Borås alla exekutiva auktioner i
ortstidning. Kostnaden därför belöpte sig i regel på 5 å 6 kronor. Eilard
hade därför sökt ordna auktionerna så, att han finge så många ärenden
som möjligt sammanförda på en auktionsdag. Att denna ordning vore för
samtliga parter synnerligen ändamålsenlig och genom uppdelningen av
kungörelsekostnaden och auktionsarvodet billig vore uppenbart. Därtill
bomme, att de exekutiva auktionerna därigenom kunde bibehållas vid
bättre anseende, enär auktion då i regel bleve hållen i något ärende. För
att kunna ordna saken på nu nämnt sätt hade det kunnat inträffa fall, där
auktionen följt redan tionde dagen efter utmätningen. Stundom hade det
nämligen hänt, att en gäldenär, som Eilard ämnat besöka en lördag, hemställt,
att utmätningen måtte ske i stället påföljande måndag eller tisdag.
Eilard hade villfarit hans begäran men meddelat, att försäljning i så fall
skulle ske örn ”torsdag åtta dagar”, varemot någon invändning aldrig förekommit.
Denna anordning hade Eilard vidtagit, sedan han trott sig finna,
att något lagligt hinder däremot icke förefunnes. Någon bestämmelse örn
den tid, inom vilken auktion borde följa, torde — frånsett innehållet i 162 §

218

utsökningsiagen — icke finnas. Att 91 § utsökningslagen innefattade en
dylik bestämmelse torde icke ovillkorligen kunna sägas. Eilard hade därför
avfattat kungörelsen till kyrkan sålunda, att densamma kunnat omfatta
även efter dess uppläsande utmätt gods. Härutinnan hänvisade Eilard
till följande uttalande i justitierådet Tryggers kommentar till utsökningslagen,
andra upplagan, sid. 319: ”Denna kungörelse skall innehålla tid
(ej blott dag) och ställe för auktionen, men behöver ej uppräkna de särskilda
föremål, som skola säljas, utan det är tillräckligt att deras art generellt
angives.” I förevarande fall hade kungörelsen upplästs i kyrkan den
20 oktober 1929 d. v. s. fem dagar efter utmätningen av motorn och två
dagar före utmätningen av skrivmaskinen. Eilard hade då erhållit löfte
att använda auktionskammarens lokaler den 31 oktober för försäljning av
en del utmätt lösöre. Därav hade den 29 oktober återstått för försäljning
en orgel och skrivmaskinen. Eilard ville i detta sammanhang meddela, att
efter berörda den 31 oktober intill den 5 december 1929 icke hållits någon
exekutiv auktion å lösören. Örn den utmätta skrivmaskinen skulle försålts
senare än den 31 oktober, hade kungörelsekostnaden sålunda fördubblats.
Kungörelsen hade intagits i Borås Tidning den 30 oktober 1929. Eilard
bestrede, att klaganden tillskyndats skada genom att maskinen försålts vid
sagda tillfälle i stället för ett senare. Hans ekonomi hade varit prekär.
Klaganden hade icke ens kunnat erlägga räntor, omkring 200 kronor, för
de bäst placerade inteckningarna i en honom tillhörig fastighet, vilken i
anledning därav blivit den 10 september 1929 utmätt och sedermera exekutivt
försåld, samt hade icke under tiden från och med den 23 till och med
den 31 oktober kunnat anskaffa den utfästa avbetalningen 50 kronor, i
vilket fall han tillförsäkrats rätt till anstånd ävensom skrivmaskinens
återbekommande. Det vore väl därför alldeles uppenbart, att klaganden
icke kunnat anskaffa ”medel för gäldande av skuldbeloppet”, örn auktionen
t. ex. utsatts till den 4 november. Vid förut omförmälda utmätning av
fastigheten hade klaganden framtagit skrivmaskinen. Denna hade varit
belagd med ett tjockt lager av damm och burit tydliga spår av att icke
hava varit använd på åtskillig tid. Klaganden hade vid tillfället använt
maskinen för att göra en avskrift av vissa äganderättshandlingar. Det
hade emellertid förefallit, som örn klagandens maskinskrivningsskicklighet
varit synnerligen medelmåttig. Klagandens föregående verksamhet hade
varit bokförarens. En mycket kort tid för åtskilliga år sedan hade han
varit delägare i en ”revisionsbyrå”, som upphört i brist på uppdrag, och
maskinen hade säkerligen varit ett minne därifrån. Skulle den möjligheten
behöva tagas med i räkningen, att klaganden för framtiden komme att
övergå till annat verksamhetsfält, vore det uppenbart, att han icke skulle
hava bruk för en egen skrivmaskin. Eilard hemställde, att klagomålen
måtte lämnas utan avseende. Skulle det emellertid kunna anses föreligga

219

tvekan om riktigheten av utmätningen eller kungörandet, vore Edard själv
ansvarig därlör. då han beordrat Friberg att förrätta den andra utmätningen
samt infört ovan berörda kungörelsepraxis. Ehuru Edard måste
vidhålla den senares praktiska företräden, skulle han avbryta densamma,
därest tvekan örn dess laglighet skulle kunna förekomma.

Vid yttrandet voro fogade dels bestyrkt avskrift av en kungörelse, så
lydande:

”Kungörelse.

Genom offentlig auktion, som förrättas å auktionskammaren här i staden
torsdagen den 31 i denna månad klockan tolv på dagen, kommer att försäljas
en del lösegendom. Borås den 19 oktober 1929.

Stadsfogden.

Förestående kungörelse är uppläst i Borås Caroli kyrka söndagen den 20
oktober 1929, betygar,

Kurt Hillström
v. komm.”

dels ock ett urklipp ur Borås Tidning för den 30 oktober 1929, innehållande
följande annons:

”Kungörelse.

Genom offentlig auktion som förrättas å auktionskammaren här i staden
torsdagen den 31 i denna månad klockan tolv på dagen, kommer att försäljas
en svartpolerad orgel av A. G. Rålins i Åmål tillverkning samt en
skrivmaskin av märket ''Remington nr 11’. Borås den 29 Oktober 1929.

Stadsfogden.”

Vidare åberopade Eliard ett av Hedbring den 18 december 1929 utfärdat
intyg, däri bland annat anfördes: Onsdagen den 23 oktober 1929 hade klaganden
infunnit sig å stadsfogdekontoret hos Hedbring och anhållit örn
protokoll över utmätningsförrättningen, enär han hade för avsikt att hos
överexekutor överklaga densamma. På fråga angående tiden för den blivande
auktionen hade klaganden erhållit upplysning, att densamma skulle
äga rum torsdagen den 31 oktober. Som klaganden räknat med, att det utmätta
godset skulle försäljas redan den 24 oktober, hade han då avstått
från att utbekomma protokollet och i stället anhållit att genom avbetalningar
å skatteskulden få auktionen uppskjuten, överenskommelse hade
träffats därom, att 50 kronor skulle lämnas såsom första avbetalning, vilket
belopp klaganden sagt sig kunna anskaffa och inbetala samma dag. Vid
denna inbetalning skulle tiden för erläggandet av återstående skattebeloppet
närmare bestämmas. I överenskommelsen hade jämväl ingått, att
klaganden skulle återfå den utmätta skrivmaskinen. Trots att klaganden
förefallit synnerligen tillfredsställd med den uppgörelse, som kommit till
stånd, och icke haft några som helst invändningar att göra angående vill -

220

koren, hade han icke återkommit vare sig med den utfästa avbetalningen
eller för att vidare avhandla i ärendet.

Å intyget fanns tecknad en påskrift av Roswall, att han kunde till alla
delar bestyrka riktigheten av Hedbrings uppgifter, ävensom att han, som
varit såsom vittne tillstädes vid utmätning av klagandens fastighet den 10
september 1929, kunde bekräfta, att skrivmaskinen vid nämnda tillfälle
varit bemängd med ett lager av damm och synbarligen icke på lång tid
nyttjats.

Klaganden avgav påminnelser. Han bestred däri allt avseende vid
Eilards berättelse angående den med Hedbring träffade överenskommelsen.
Klaganden förklarade vidare, att faktum vore, att örn klaganden kommit i
åtnjutande av lagstadgat uppskov med försäljningen, han hade till dagen
för denna kunnat anskaffa medel till skuldens gäldande.

I förnyat yttrande anförde Eilard: Såsom Edard förut framhållit hade
han i ändamål att nedbringa kostnaderna och locka köpare sökt att i
möjligaste mån sammanföra ett flertal utmätningar till en auktionsdag.
Den 8 oktober 1929 hade för verkställighet inkommit överexekutors utslag
samma dag, varigenom montören G. Svensson förpliktats att till husägaren
A. Johansson utgiva 72 kronor jämte ränta och kostnader. Ärendet
hade samma den 8 oktober överlämnats till domsverkställaren. Enligt dennes
exekutionsdagbok och protokoll hade påföljande dag företagits utmätning,
varefter lördagen den 19 samma oktober utlysts auktion att hållas *
torsdagen den 31 oktober enligt en kungörelse, som upplästs i Borås Caroli
kyrka söndagen den 20 oktober. Sedan hade Eilard den 29 oktober muntligen
beordrat Roswall att vid den sålunda utlysta auktionen försälja
ifrågakomna skrivmaskin. Sedan Roswall den utsatta dagen hållit auktion
å skrivmaskinen, hade han samma dag redovisat ärendet till Eilard. Eilard
ville vidare framhålla, att sex månaders krav av de ifrågavarande utskylderna
ej lett till någon betalning. Klaganden hade uppenbarligen befunnit
sig i en ekonomiskt synnerligen prekär ställning. Den 4 februari 1930 hade
klaganden på egen begäran försatts i konkurs vid rådhusrätten i Borås.

I konkursen hade influtit 308 kronor 33 öre, som i sin helhet använts till
proklama-, transport-, boupptecknings- och dylika kostnader, varefter konkursen
den 15 maj 1930 avskrivits enligt 186 § konkurslagen. Det vore
uppenbart, att den hos klaganden utmätta skrivmaskinen, örn densamma
ingått i konkursmassan, förvandlats i penningar, som åtgått till förvaltningskostnaden,
varför icke ens någon del av utskylderna täckts av sagda
belopp. Av anförda omständigheter torde framgå, att klaganden själv haft
största förtjänsten av den klandrade auktionen.

På min begäran överlämnade Eilard ett exemplar av reglemente för

221

auktionskammaren i Borås, fastställt av K. B. i Älvsborgs län den 30 april
1921. I 5 § av detta reglemente föreskrives, att kungörelse örn auktion,
vilken skall innehålla uppgift örn tid och ställe för auktionen samt beträffande
lös egendom jämväl upplysning örn huvudartiklarna jämte tid,
då godset får av allmänheten beses, skall anslås å auktionskammaren och,
då auktion hålles annorstädes, å auktionsstället, samt därjämte, därest
rekvirenten så påfordrar, på hans bekostnad införas i den eller de tidningar,
han äger bestämma.

Sedan jag med anledning av berörda föreskrift anmodat Edard att
inkomma med yttrande, huruvida kungörelse örn ifrågavarande auktion
den 31 oktober 1929 blivit anslagen å auktionskammaren, anförde Eliard,
att exekutiv auktion aldrig vare sig under hans eller hans företrädares
tjänstetid kungjorts genom anslag å auktionskammaren. Icke heller frivilliga
auktioner brukade kungöras sålunda. Då anslagstavla för dylika
kungörelser saknades, torde berörda kungörelsesätt icke vara möjligt.

Eilard åberopade intyg av auktionskammarföreståndaren J. Kristenson
i Borås. I detta intygade Kristenson, vilken alltsedan berörda reglemente
för auktionskammaren fastställts varit föreståndare för densamma, att av
honom utsatta auktioner icke kungjorts på annat sätt än genom annons i
ortstidningarna. Sådant anslag, som omförmäldes i 5 § av auktionsreglementet,
hade hittills icke ansetts erforderligt vid det förhållande att annonsering
skett. Någon anslagstavla för kungörelser funnes icke uppsatt å
auktionskammarens lokaler.

Klaganden inkom med en ytterligare skrift, som Eilard bemötte.

Vad klaganden anmärkt därom, att skrivmaskinen såsom ett nödigt
arbetsredskap icke bort tagas i mät, fann jag ej förtjäna avseende.

Vidkommande klagomålen i övrigt vill jag erinra följande.

Enligt 89 § utsökningslagen skall försäljning av utmätt egendom ske
genom offentlig auktion.

I 90 § utsökningslagen stadgas att, örn lös egendom skall säljas, skall
utmätningsmannen utom i vissa fall, varom här ej är fråga, låta tid och
ställe för auktionen kungöras i kyrkan för den församling, där försäljningen
sker, samt, örn gäldenär eller borgenär det äskar eller eljest sådant
finnes lämpligt, jämväl i tidning inom orten och i kyrkorna för angränsande
församlingar. I lagrummet stadgas därjämte att, örn för viss stad
finnes förordnat, att auktion skall kungöras på annat sätt än förut är
sagt, det skall lända till efterrättelse.

Jämlikt nämnda stadgande skall alltså i Borås beträffande sättet för
kungörande av auktion å utmätt lös egendom lända till efterrättelse de i

222

reglementet för auktionskammaren meddelade bestämmelserna. Den omständigheten,
att auktionskammaren ej anlitas för försäljningen utan att
denna ombesörjes av vederbörande utmätningsman själv, är för denna
fråga utan betydelse. Till jämförelse vill jag hänvisa till rättsfall, refererat
i N. J. A. 1922 sid. 464. Av det nu anförda följer alltså, att auktion å
utmätt lös egendom i Borås bör kungöras icke genom kungörelsens uppläsande
i kyrkan utan genom anslag å auktionskammaren och, då auktionen
hålles annorstädes, å auktionsstället ävensom, där gäldenären eller
borgenären det äskar eller eljest sådant finnes lämpligt, genom annonsering
i en eller flera tidningar inom staden.

Enligt 91 § utsökningslagen skall utom i vissa undantagsfall, som i detta
sammanhang sakna intresse, kungörelse örn auktion å lösören ske minst
åtta dagar, innan auktionen hålles. Denna bestämmelse är för därmed
avsedda fall ovillkorlig och skall jämväl äga tillämpning, då på grund av
stadgandet i 90 § de för viss stad meddelade bestämmelser angående kungörelsesättet
skola lända till efterrättelse. Den enda modifikation, som
lagen härutinnan medgiver, är, att örn kungörelse enligt för viss stad gällande
bestämmelser skall ske mer än en gång, det är tillräckligt, örn första
kungörandet sker inom nämnda tid. Denna mening uttalas även av justitierådet
Trygger i hans kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904,
sid. 287 och justitierådet Almén i hans år 1900 utgivna arbete: Örn auktion
såsom medel att åvägabringa avtal del II sid. 8. Ej ens örn både borgenären
och gäldenären därtill samtycka, får stadgandet angående kungörelsetiden
eftergivas. (Se N. J. A. 1922 sid. 57.)

I förevarande fall hade Eiland, sedan hos klaganden för uttagande av
honom påförda utskylder den 22 oktober 1929 tagits i mät en skrivmaskin,
den 29 oktober 1929 uppdragit åt domsverkställaren Roswall att verkställa
försäljning av skrivmaskinen å en till den 31 oktober 1929 utsatt auktion,
vilken utlysts i anledning av ett annat utmätningsärende. Å denna auktion
hade skrivmaskinen därefter försålts. Kungörelse om berörda auktion hade
skett på det sätt, att dels med anledning av den andra utmätningsförrättningen
kungjorts i vederbörande kyrka den 20 oktober 1929, att å auktionskammaren
i Borås skulle den 31 oktober 1929 försäljas en del lös
egendom, dels ock i Borås Tidning för den 30 oktober 1929 införts annons
örn att genom offentlig auktion å auktionskammaren komme att den 31
oktober försäljas jämte annat en skrivmaskin av märket ”Remington
nr 11”.

Såsom framgår av vad jag redan anfört, kan den företagna auktionen å
ifrågavarande skrivmaskin ej anses vara i laga ordning kungjord. Kungörelse
örn skrivmaskinens försäljning hade icke varit anslagen å auktionskammaren
inom den i 91 § utsökningslagen ovillkorligen stadgade tid före
auktionen och ej heller inom sagda tid införd i ortstidning.

223

Vidare vill jag erinra, att det uppenbarligen måste anses stridande mot
utsökningslagens bestämmelser, att försäljning av utmätt lös egendom
utsättes att äga rum å auktion, som utlysts redan innan denna egendom
tagits i mät, för såvitt icke efter utmätningen ny kungörelse sker i vederbörlig
ordning och å tid före auktionen, som i 91 § sagda lag föreskrives.
Det synes mig tydligt, att en kungörelse örn försäljning av utmätt egendom,
även örn den erhållit en så allmän avfattning som förevarande den
20 oktober 1929 i kyrkan upplästa, icke kan anses äga giltighet i fråga örn
annat gods än sådant, som före kungörandet blivit utmätt, ävensom att
den tid, som enligt 91 § utsökningslagen skall förflyta mellan auktionens
kungörande och dess avhållande, icke får börja att löpa innan utmätningen
företagits. Utsökningslagens bestämmelser örn auktioners kungörande
avse uppenbarligen i första hand att framlocka spekulanter och
bereda dessa tillfälle att bese den egendom, som skall säljas. Vidare hava
dessa bestämmelser till syfte att möjliggöra för borgenären, gäldenären
samt andra, som kunna äga rätt till det utmätta godset, att vid auktionen
bevaka sin rätt. Då det står gäldenären öppet att intill dess försäljning av
det utmätta godset ägt rum genom inbetalning av fordringsbeloppet och
utmätningskostnaderna få auktionen inhiberad, torde stadgandet i 91 §
utsökningslagen örn viss kungörelsetid jämväl hava till innebörd att tillförsäkra
gäldenären en viss betalningsfrist. Genom det av Edard praktiserade
förfarandet kunna dessa syften eluderas. Vore detta förfarande
riktigt, förelåge praktiskt taget intet hinder att avhålla auktion å utmätt
gods redan dagen efter det utmätningen skett, ja till och med samma dag
som denna. Då emellertid utsökningslagen icke föreskriver särskild kallelse
å gäldenären till auktionen, måste såsom ett oeftergivligt villkor
anses, att gäldenären alltid skall efter utmätningens verkställande kunna
vinna upplysning örn tiden för den blivande auktionen genom därom
utfärdad kungörelse. Han bör jämväl kunna förlita sig på, att efter utmätningens
verkställande den beträffande försäljningens kungörande stadgade
tiden skall stå honom till buds, örn han önskar genom erläggande av
likvid förhindra försäljningen. Belysande för denna fråga är följande uttalande
av justitierådet Almén i hans förutnämnda arbete del II sid. 32:
”Dagen för en exekutiv auktion liksom ock tiden på dagen bestämmas helt
och hållet av auktionsförrättaren, något som i fråga örn fastighet är uttryckligen
sagt i U. L. § 99. Genom bestämmelserna örn kungörandet av
auktion är emellertid förebyggt, att densamma följer alltför brådstörtat
på utmätningen, liksom å andra sidan stadgandena i U. L. §§ 139, 140 och
142 (nu 1(52, 163 och 165) innebära garantier mot, att därmed dragés ut för
långt på tiden.”

Till försvar för sitt handlingssätt hade Hilard bland annat anfört, att han
avsett att nedbringa utmätningskostnaderna genom att till en auktionsdag

224

sammanföra så många ärenden som möjligt. Av vikt är väl, att försäljningen
av utmätt egendom så ordnas, att förrättningskostnaderna bliva de
minsta möjliga. Det kan till och med vara att anse såsom tjänstefel, örn
utmätningsmannen icke iakttager tillbörlig omsorg i detta hänseende. Men
att av denna anledning åsidosätta utsökningslagens uttryckliga och klara
föreskrifter är dock uppenbarligen ej försvarbart.

Ehuru jag sålunda fann Eilard hava vid behandlingen av förevarande
utmätningsärende förfarit felaktigt, ansåg jag mig likväl icke skäligen
böra ställa Eilard till ansvar härför. Av handlingarna framgick nämligen,
att klaganden i god tid före auktionen erhållit underrättelse örn tiden för
densamma genom exekutionsverket. Vidare är att märka, att därest såsom
vederbort det i auktionsreglementet stadgade kungörelsesättet tillämpats,
auktionen lagligen kunnat försiggå å tid, varå den i förevarande fall avhållits.
Klaganden hade alltså icke med fog kunnat göra anspråk på en
längre anståndstid än den han tillgodonjutit. Ej heller i övrigt syntes
klaganden hava tillskyndats någon skada, varför Eilard kunde göras
ansvarig.

Vid nu angivna förhållanden och då Eilard i sitt yttrande förklarat sig
villig att avbryta den av honom införda kungörelsepraxis, därest tvekan
örn dess laglighet förekomme, lät jag bero vid att giva Eilard del av min
uppfattning till ledning i framdeles förekommande fall och avskrev därmed
ärendet såsom av mig slutbehandlat.

8. Fråga om straffånges rätt att göra framställning till myndighet.

Med skrivelse den 5 november 1931 överlämnade direktören vid centralfängelset
å Långholmen S. Axi en klagoskrift från å fängelset intagne
straffången H. A. Zotterman. I denna skrift anförde Zotterman klagomål
däröver, att han vid tre tillfällen blivit vägrad att utfå papper för avlåtande
av skrivelse till svensk myndighet.

Axi anförde i sin skrivelse bland annat, att vid fängelset av praktiska
skäl rådde den ordning, att brevskrivning, under vilket begrepp inbegrepes
författande av skrifter till myndigheter, finge ske allenast på söndagar,
såvida icke någon trängande angelägenhet påkallade undantag från
vad sålunda bestämts. Då klaganden icke kunnat förebringa tillräckliga
skäl för sin begäran att få författa klagoskrifter å annan tid än söndagar,
hade hans framställningar örn sådant tillstånd icke bifallits. Däremot
hade klaganden på begäran örn söndagarna fått skrivmaterialier till sig
utlämnade. En söndag hade klaganden visserligen av förbiseende icke

225

erhållit papper. Påföljande måndag, då förbiseendet av honom påtalats,
hade han emellertid utbekommit nödiga skrivmaterialier.

På min anmodan inkom därefter fångvårdsstyrelsen med yttrande, däri
styrelsen anförde följande: Beträffande straffånges rätt till brevskrivning
innehölle lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff i § 2 femte och sjätte styckena bestämmelser, att brev
eller annat skriftligt meddelande eller bud till eller från annan inom eller
utom straffanstalten icke finge av fången avsändas eller emottagas, utan
att straffanstaltens styresman, efter prövning i varje fall, lämnat tillstånd
därtill, att fången dock icke finge förvägras att till svensk myndighet
avsända skriftlig framställning, såvitt den vore avfattad i hövisk form,
samt att vid tillämpning av berörda bestämmelser skulle, där så lämpligen
kunde ske, iakttagas, att gradvis inträdande förmåner bereddes
fången i mån av gott uppförande och avtjänad strafftid. Av dessa bestämmelser
framginge, att avsändande till svensk myndighet av skriftlig
framställning i viss mån skilde sig från annan brevskrivning, i det att
avsändande av dylik framställning icke finge förvägras, såvitt framställningen
vore avfattad i hövisk form. Dessutom syntes rätten att avsända
sådan framställning ej lämpligen böra inordnas under progressivbehandlingen.
Den fången sålunda tillerkända rätt att avsända framställningar,
varom nu vore fråga, kunde dock icke innebära, att han, när han
så önskade, ägde begagna sig av denna rätt. Densamma måste sålunda
anses begränsad till fritid och kunde dessutom uppenbarligen ej få utövas
under tid, då fången underginge bestraffning i mörkt enrum. Däremot
torde ifrågavarande rätt icke böra, såsom fallet i allmänhet vore med
avseende å annan brevskrivning, inskränkas till viss eller vissa dagar,
utan syntes den böra kunna med nyssnämnda begränsningar medgivas,
därest icke ordningen eller säkerheten i fängelset därav stördes. Då styrelsen,
som således icke i allo delade den av Axi i förevarande avseende
uttalade uppfattning, delgivit Axi sin mening därutinnan, finge styrelsen,
med hänsyn jämväl till de i förevarande fall föreliggande omständigheter,
hemställa, att klagomålen icke måtte till någon min vidare åtgärd föranleda.

Till den mening rörande straffånges rätt att till svensk myndighet avsända
framställning, som fångvårdsstyrelsen uttalat i sitt ovan återgivna
yttrande, kunde jag ansluta mig. Då styrelsen i särskild skrivelse delgivit
Axi denna mening, fann jag mig kunna låta bero därvid och avskrev
klagomålen såsom ej föranledande vidare åtgärd.

15 — Justitieovibudsmannens ämbetsberättelse till 1932 drs riksdag.

226

9. Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff.

Vid granskning av fångförteckningarna fann jag anledning till anmärkning
mot ett av Östra Göinge häradsrätt den 24 november 1930 meddelat
utslag i mål mellan allmän åklagare, å ena, samt arbetaren Evon Artur
Andersson, å andra sidan, angående ansvar för olovlig brännvinstillverkning
m. m. Sedan handlingarna rörande Andersson införskaffats, inhämtade
jag av dem, att häradsrätten genom nämnda utslag dömt Andersson
dels för det han vid två olika tillfällen under år 1930 för brännvinstillverkning
tillrett mäsk att för första gången sådan tillverkning höta 300
kronor för vartdera tillfället, dels för olovlig försäljning av rusdrycker
första gången att höta 150 kronor, dels för missfirmelse mot i tjänstgöring
stadda polismän 50 kronor, dels ock för våldsamt motstånd och resande av
livsfarligt vapen mot polismän vid offentlig förrättning att hållas till fängelse
två månader ävensom förordnat, att de Andersson sålunda ådömda
böterna, tillhopa 800 kronor, skulle, i händelse han saknade tillgång till
deras fulla gäldande, övergå till fängelse i 43 dagar samt Andersson vid
sådant förhållande hållas till fängelse sammanlagt ”tre månader 13 dagar”.
Av handlingarna framgick vidare:

att samma häradsrätt genom utslag den 27 oktober 1930 dömt Andersson
för förseelser mot vägtrafikstadgan att höta 20 kronor,
att rådhusrätten i Kristianstad dömt Andersson dels den 16 oktober 1930
för förfallolös utevaro såsom svarande till böter 10 kronor, dels ock den 30
i samma månad för fylleri till böter likaledes 10 kronor,
senat att K. B. i Kristianstads län genom resolution den 19 februari 1931
förordnat att, därest de Andersson sålunda ådömda böterna, tillhopa 840
kronor, icke kunde i författningsenlig ordning utgå, Andersson skulle i
stället i samband med det honom ådömda fängelsestraffet i två månader
undergå fängelse 45 dagar, i följd varav bestraffningen, som börjat den 16
februari 1931, skulle sluta, såvida böterna erlades, den 16 april 1931 men i
annat fall den 31 maj 1931.

Enligt 2 kap. 11 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 7 § samma lag, lärer
frihetsstraff, som ålägges i hötesförvandlingsväg, alltid höra utsättas i
dagar, antingen det ålägges för sig eller i förening med annat, omedelbart
ådömt frihetsstraff. Någon reduktion av förvandlingsstraffet till månader
är icke tillåten. Detta framgår även av bestämmelserna i lagen den 1 juli
1898 innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid, enligt vilken
en straffarbets- eller fängelsemånad icke bestämmes till 30 dagar utan
kommer att bero av den kalendermånads längd, varunder straffet inträffar.

I sitt först omförmälda utslag hade östra Göinge häradsrätt följaktligen

227

förfarit felaktigt, då häradsrätten — efter att hava förvandlat bötesbelop
pet 800 kronor till 43 dagars fängelse — därefter sammanlagt straffen till
fängelse i tre månader 13 dagar i stället för två månader 43 dagar. Det sålunda
meddelade utslaget innebar strängt taget att, örn den tilltalade förklarat
sig nöjd med utslaget exempelvis den 27 november 1930 och straffet
då tagit sin början, straffet skolat, örn böterna ej till fullo erlades, sluta
den 12 mars 1931. Därigenom skulle han hava kommit att undergå fängelse
en dag längre än rätteligen vederbort. Emellertid hade i förevarande fall
rättelse vunnits genom den av K. B. meddelade verkställighetsresolutionen.

Då sålunda någon skada av felaktigheten ej förorsakats, fann jag mig
kunna låta bero vid att fästa vederbörande domares uppmärksamhet
på saken för beaktande i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

10. Då häktad person på grund av sinnessjukdom förklaras strafflös,

bör ersättning till hans rättegångsbiträde stanna å statsverket.

Under utövningen av mitt ämbete har jag vid flera tillfällen bemärkt
en oriktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad. I 5 § första stycket i denna lag är stadgat,
att rätten skall i slutliga utslaget pröva, huruvida den ersättning, vilken
av allmänna medel tillerkänts den häktades rättegångsbiträde, skall återgäldas
till statsverket av allmän åklagare eller av enskild part, samt att
den tilltalade ej må förpliktas därtill, därest han ej varder dömd till
ansvar i målet.

Emellertid hava domstolar i flera fall, då häktad person ansetts saker
till brott men på grund av sinnessjukdom vid brottets begående enligt
5 kap. 5 § strafflagen förklarats strafflös, likväl förpliktat den häktade att
till statsverket återgälda ersättning, som av allmänna medel tillerkänts i
vederbörlig ordning förordnat rättegångsbiträde åt den häktade.

Då den tilltalade i nu ifrågavarande fall icke i målet ådömts något straff,
har jag under åberopande av nyssnämnda stadgande i lagen angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad anmärkt, att det ej bort
åläggas honom att till statsverket återgälda ersättning av ifrågavarande
slag. Jag bar i denna fråga jämväl hänvisat till ett i N. J. A. 1916 sid. 276

o. f. refererat rättsfall, i vilket ersättning, som utgivits av allmänna medel
till häktads rättegångsbiträde, ansetts skola stanna å statsverket, då den
häktade på grund av sinnessjukdom förklarats strafflös.

228

11. Innehållet av domstols eller domares bevis örn utslag

rörande häktad.

Enligt lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av
straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, äger i allmänhet den,
som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest,
före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslaget och villig att
undergå den ådömda bestraffningen, varefter straffet genast skall gå i
verkställighet utan binder av åklagares eller målsägandes besvär.

2 § innehåller bestämmelser örn nöjdförklaring av häktad person. Sådan
förklaring skall avgivas i vittnens närvaro, örn den dömde förvaras i länsfängele,
inför dess föreståndare eller K. B., örn den dömde hålles i militärhäkte,
inför den befälhavare, som över häktet har uppsikt, och i övriga
fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vidare är i
detta lagrum stadgat, att förklaringen ej må gälla, där ej vid tiden för dess
avgivande utslaget eller rättens eller domarens bevis örn den ådömda
bestraffningen och den utgång i övrigt, målet såvitt den dömde rörer
genom utslaget erhållit, kommit vederbörande myndighet till handa samt
den dömde före den dag, då förklaringen avgives, och efter den dag, då
utslaget för honom vid rätten avkunnades eller, örn det ej sålunda avkunnats,
blev honom annorledes delgivet, inom fängelset haft betänketid under
två dagar i följd.

I § 20 i kungl, förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
förordnas att, då någon, som hålles häktad, blivit av underrätt dömd
till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, och straffdomen
ej är villkorlig eller målet i vad den dömde rörer underställt högre rätts
prövning, skall, där ej utslaget avsändes till vederbörande myndighet
samma dag det avkunnas, genast till den myndighet översändas sådant
bevis, som omförmäles i 2 § av ovannämnda lag den 26 mars 1909.

Enligt vad jag under utövningen av mitt ämbete funnit är det icke
ovanligt, att, då häktad person ådömts straff av nyssnämnda art samt därjämte
förpliktats att till målsägande utgiva skadestånd eller att återgälda
statsverket ersättningar, som tillerkänts rättegångsbiträde eller på
åklagarens begäran i målet hörda vittnen, domstolen eller domaren utfärdar
bevis, som avses i ovannämnda lagrum, s. k. domsbevis, utan att
däri upptaga annat än den kriminella påföljden för den häktade.

Av ordalydelsen i 2 § i lagen den 26 mars 1909 torde emellertid följa, att
domsbevis skall upptaga icke blott det ådömda straffet utan även varje
annat faktum av kriminell eller civilrättslig betydelse, som genom utslaget
gentemot den dömde fastställts, sålunda jämväl all ersättningsskyldighet,
som ålagts honom.

229

Då syftet med domsbevisets översändande är, att på grund av detta
nöjdförklaring skall kunna avgivas, samt dylik förklaring skall omfatta
icke blott den ådömda bestraffningen jämte därmed förenad påföljd utan
även den ersättnings- och skadeståndsskyldighet, som blivit den dömde
ålagd, är det av största vikt, att bevisen avfattas i full överensstämmelse
med föreskrifterna i 2 § i ovannämnda lag.

I de fall, däri jag bemärkt, att förbiseende ägt rum i nu ifrågavarande
hänseende, har jag genom skrivelse fäst vederbörande domares uppmärksamhet
på förhållandet.

230

lil. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ersättning till advokaten K. Ekberg
för biträde åt häktad person i rannsakningsmål m. m.

Den 14 februari 1931 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten, vice häradshövdingen
K. Ekberg i Östersund hos mig anhängiggjort ärende inhämtas
följande:

Sedan förre sjömannen C. G. J. Lundström från Starrkärrs socken i Älvsborgs
län den 8 februari 1929 häktats för inom Vilhelmina socken begångna
brott, hölls med honom rannsakning inför Vilhelmina tingslags häradsrätt
den 12 februari 1929. På såväl åklagarens som Lundströms begäran uppsköts
målet till den 25 februari 1929.

Då målet sistnämnda dag företogs till handläggning, anmälde sig advokaten
P. Tham i Östersund såsom biträde åt Lundström enligt ett av K. B.
i Jämtlands län den 19 februari 1929 meddelat förordnande för klaganden
eller den han i sitt ställe anmodade att i rättegången biträda Lundström
vid rannsakning inför nämnda häradsrätt, vilket förordnande den 20 februari
1929 av klaganden transporterats på Tham.

Målet förekom ånyo den 9 mars 1929, då Lundström jämväl biträddes av
Tham. Vid detta rättegångstillfälle hemställde åklagaren, att häradsrätten
måtte föranstalta örn undersökning av Lundströms sinnesbeskaffenhet.
Sedan Tham förklarat sig icke hava något att däremot erinra, yttrade häradsrätten
i beslut samma dag: Häradsrätten aktade nödigt förordna örn
undersökning av Lundströms sinnesbeskaffenhet vid tiden för åtalade handlingars
begående. Genom ordförandens försorg skulle samtliga protokoll
och handlingar i målet förty överlämnas till vederbörande fängelseläkare,
som hade att avgiva yttrande i nämnda hänseende, varefter och sedan dylikt
yttrande till domhavanden inkommit, domhavanden komme att översända
detta jämte övriga handlingar i målet till medicinalstyrelsen för dess
utlåtande. Emellertid förklarade häradsrätten målet vilande i avbidan å
slutförande av nämnda undersökning, varefter målet, sedan medicinalstyrelsens
utlåtande till domhavanden inkommit, skulle ånyo av häradsrätten
på kallelse av ordföranden upptagas. I avbidan å undersökning, som sålunda
komme att äga rum, skulle, där ej annorlunda kunde varda förordnat,
Lundström kvarbliva i häkte och till kronohäktet i Östersund återförpassas.

Såvitt i målet förd dombok utvisar, framställde Tham vid ovanberörda

231

båda rättegångstillfällen icke något yrkande om ersättning för det av honom
i målet åt Lundström lämnade biträde.

I utlåtande den 18 juli 1929 yttrade medicinalstyrelsen, att Lundström
visserligen vore i viss mån psykiskt abnorm men att tillräckliga skäl likväl
saknades för antagandet, att han vid tiden för åtalade gärningarnas begående
befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avhandlades i 5 kap.
5 och 6 §§ strafflagen.

Under ordförandeskap av t. f. domhavanden J. Svensson företog häradsrätten
därefter målet till fortsatt handläggning den 6 augusti 1929. Därvid
inställde sig icke något rättegångsbiträde åt Lundström. I domboken antecknades
dels att ''vederbörande underrättats’ därom, att fortsatt rannsakning
med Lundström utsatts att äga rum den 6 augusti, dels ock att Lundström
på fråga förklarat, ''att han icke begärt att erhålla något rättegångsbiträde
denna dag, vilket han jämväl ansåg icke vara erforderligt’.

I utslag samma dag förklarade häradsrätten, som ogillade av åklagaren
i övrigt förd ansvarstalan, Lundström skyldig till ansvar dels jämlikt 12
kap. 4 § strafflagen för ett förfalskningsbrott, dels jämlikt 22 kap. 11 §
samma lag för ett förskingringsbrott och dels jämlikt 22 kap. 1 § samma lag
för sju bedrägeribrott samt hänvisade Lundström för fortsatt rannsakning
till Piteå och Älvsby tingslags häradsrätt att slutligen dömas, där han sist
lagfördes. Därjämte förpliktade häradsrätten Lundström att till vissa personer
utgiva skadestånd med angivna belopp samt förklarade, att i målet
tillerkända ersättningar till såsom vittne och upplysningsvis hörda personer
skulle stanna å statsverket.

Lundström rannsakades därefter den 23 augusti 1929 inför Piteå och
Älvsby tingslags häradsrätt, därvid Lundström biträddes av advokaten
B. Åhrström i Piteå enligt förordnande av K. B. i Norrbottens län. För
sitt biträde åt Lundström tillerkändes Åhrström av häradsrätten 35 kronor
att utgå av allmänna medel.

I utslag samma dag dömde Piteå och Älvsby tingslags häradsrätt Lundström
för ovan omförmälda ävensom inom häradsrättens domväijo begångna
brott att i en bot undergå straffarbete tre år och vara underkastad
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, intill dess ett år förflutit från det han
efter utståndet straff blivit frigiven, varjämte häradsrätten förpliktade
Lundström att till vissa personer utgiva skadestånd. Därjämte förpliktade
häradsrätten Lundström att till statsverket återgälda vad av allmänna
medel kymme att utgivas till i målet samma dag hörda vittnen för deras
inställelse samt till Ålarström för hans biträde åt Lundström under rannsakningen.

Svea hovrätt, där Lundström anförde besvär, ändrade i utslag den 10
december 1929 häradsrätternas utslag i ansvarsfrågan i vissa hänseenden,
så att Lundström skulle hava att i en bot undergå straffarbete ett år sju

232

månader samt vara underkastad ovannämnda påföljd, intill dess ett år
förflutit från det lian efter utståndet straff blivit frigiven. I fråga örn den
Lundström ålagda ersättningsskyldighet fann hovrätten ej skäl göra ändring
i häradsrätternas utslag.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

Enligt vad jag inhämtat hos länsstyrelsen i Norrbottens län har Lundström
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar till gäldande av det belopp,
som av allmänna medel utgivits till Åhrström i ersättning för biträde
åt Lundström och som Lundström förpliktats att till statsverket återgälda.

I en hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål däröver, att Svensson,
som utsatt den fortsatta rannsakningen med Lundström inför Vilhelmina
tingslags häradsrätt den 6 augusti 1929, icke till densamma kallat
Tham med påföljd, att denne icke kommit i tillfälle att begära ersättning
för sina båda tidigare inställelser i målet och att klaganden, som fått biträdesförordnandet
å sig återtransporterat av Tham, icke kommit att inställa
sig vid denna sista rannsakning. Därjämte anförde klaganden klagomål
över att häradsrätten under Svenssons ordförandeskap avdömt målet,
utan att tillfälle lämnats Lundströms biträde att framställa sina anspråk
på ersättning. Klaganden, vilken gjorde anspråk på ersättning för den
skada, som genom Svenssons ovanberörda förfarande åsamkats honom, anförde
till stöd därför bland annat följande: Klaganden hade bekostat Thams
resor till de båda rannsakningar, vid vilka han kommit tillstädes, samt
varit berättigad fa till sig redovisad den behållning, som ersättningar för
dessa inställelser lämnat utöver resekostnaderna. Tham hade nämligen
varit anställd hos klaganden mot viss avtalad lön för år samt med förmån
av fri bostad. I sina räkenskaper hade Tham debiterat klaganden för
resorna till Vilhelmina för den första med 71 kronor och för den andra
med 75 kronor. Tham hade lämnat sin anställning hos klaganden den 6
augusti, men dessförinnan hade han, med återtransport av förordnandet
till klaganden, lämnat en arvodesräkning att av klaganden ingivas till
häradsrätten vid väntad ytterligare rannsakning. Denna räkning, som bifogades,
vore uppställd efter grunder, som häradsrätten tidigare följt vid
beräkning av arvode åt häktads rättegångsbiträde, vilket framginge därav,
att Timm, vilken vid första inställelsen anförtrotts att biträda ännu
en häktad, som då rannsakats, därför tillerkänts ersättning med hälften
av det för resan debiterade beloppet. Då klaganden icke blev satt i tillfälle
att resa till Vilhelmina för att uppvakta vid rannsakningen den 6 augusti,
gjorde klaganden anspråk på ersättning av Svensson för den behållning,
som klaganden därför tillerkänd ersättning skulle hava lämnat eller 175
kronor.

Vid klagoskriften voro fogade dels en så lydande handling:

''Sedan vice häradshövdingen Karl Ekberg i Östersund av K. B. i Jämt -

233

lands län förordnats att i rättegång vid Vilhelmina tingslags häradsrätt
biträda häktade förre sjömannen Georg Lundström samt Ekberg på mig
såsom biträde å hans advokatbyrå transporterat berörda förordnande, så
överlåter jag härmed på Ekberg den rätt till ersättning, som tillkommer
mig i anledning av mina i målet företagna inställelser inför häradsrätten
och mitt i övrigt åt den häktade lämnade biträde. Jönköping den 26 november
1929.

Per Tham.

Bevittnas:

Ingegerd Söderberg. O. Wilh. Lemchen.’

dels ock följande räkning:

''Arvodesräkning för biträde åt häktade C. G. J. Lundström.

För inställelsen den -bh 1929:

Tågbiljett Östersund—Vilhelmina och åter .. Kr. 34: 50

Dagtraktamente under tre dagar å 25: —____ » 75: —

Tidsspillan å 50: — per dag................. » 150: —

Kr. 259: 50

Hälften härav efter fördelning med annat samma dag förekommande
mål.......................................... Kr. 129:75

För inställelsen den 9/a 1929:

Efter samma beräkningsgrund........................... » 259: 50

För biträdet vid rätten, inklusive besök bos den häktade,
telefoner m. m......................................... » 40: —

Summa kronor 428: 25.’
Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften Svensson anmodats att
inkomma med yttrande, anförde Svensson följande:

I domboken stöde antecknat, att ''vederbörande underrättats’. Då Svensson
icke vore i tillfälle att styrka, till vilka underrättelse lämnats, varken
kunde eller ville Svensson påstå, att biträdet erhållit sådan. Anteckningen
i protokollet hade med säkerhet kopierats efter protokoll vid de tillfällen,
då rannsakning första gången förekomme, och utsade då endast, att vederbörande
länsstyrelse och åklagare erhållit underrättelse. Någon laglig
skyldighet för domhavande att underrätta rättegångsbiträdet syntes emellertid
icke föreligga. Biträdet torde väl själv hava att hålla sig i kontakt
med den häktade eller de myndigheter, som hade hand örn saken. Att
häradsrätten avdömt målet, utan att tillfälle lämnats biträdet att framställa
sina anspråk på ersättning, torde icke kunna föranleda särskild
anmärkning. Det torde icke kunna hava ålegat häradsrätten att uppskjuta
rannsakningen endast på denna grund eller ordföranden något särskilt
hans åtgörande. På grund av det anförda hemställde Svensson, att den
gjorda anmälan måtte lämnas utan avseende.

234

Sedan klaganden inkommit med påminnelser, avgav häradshövdingen
A. Arbman, vilken fört ordet i häradsrätten den 9 mars 1929, infordrat
yttrande, som av klaganden sedermera bemöttes i en hit insänd skrift.

I 1 § i lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad stadgas att, örn någon, som hålles häktad såsom misstänkt för
brott, äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger sig
ej själv kunna anskaffa biträde, skall biträde åt honom förordnas. Sådant
förordnande innefattar bemyndigande att, så länge den tilltalade hålles
häktad, biträda honom i fråga örn talan vid domstol, som i förordnandet
angives, ävensom vid omedelbar fullföljd från nämnda domstol av samma
talan.

Förordnande av biträde meddelas av K. B. Finnes vid målets handläggning
inför underrätt, att biträde ej förordnats, eller har förordnat biträde
ej tillstädeskommit, meddelas dock sådant förordnande av rätten.

Enligt 3 § skall till biträde förordnas lämplig person, som avlagt för
utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov. Därvid bör företrädesvis
anlitas någon, som yrkesmässigt utövar advokatverksamhet. Biträdet
må vid förordnandet berättigas att i sitt ställe sätta annan, som
enligt vad nu är sagt må förordnas till biträde åt häktad.

I 4 § stadgas, att biträde, som förordnats enligt ifrågavarande lag, skall
av allmänna medel efter rättens prövning åtnjuta skäligt arvode för det
arbete, han nedlagt å förberedande och utförande av den häktades talan,
så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Har å häktningen
icke följt handläggning inför domstol, bestämmer K. B. det belopp,
som må tillkomma biträdet.

I 5 § beter det, att i slutliga utslaget pröve rätten, huruvida den biträdet
tillerkända ersättningen skall återgäldas till statsverket av allmän åklagare
eller av enskild part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas
i annat fall, än då han enligt lag är pliktig gälda den tilltalades
rättegångskostnad, ej heller denne, där han ej varder till ansvar i målet
dömd.

I 3 § i kungl, kungörelsen den 28 november 1919 örn ordningen för utbetalning
av ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde åt häktad
förordnas att, sedan genom slutligt utslag bestämts, huruvida ersättningen
skall till statsverket återgäldas, skall, där återbetalningsskyldighet
blivit någon ålagd, vederbörande exekutor hos denne uttaga förskottet,
men i annat fall, så ock där tillgång saknas hos den betalningsskyldige,
böra å de utbetalda medlen verificerade rekvisitioner avgivas av Ö. Ä. tili
statskontoret och av magistrat eller landsfiskal till länsstyrelsen, varefter
de belopp, som efter handlingarnas granskning finnas böra av statsmedel
utgå, skola från vederbörligt anslag i räkenskaperna avföras.

235

Av de anförda lagrummen framgår, att den, som enligt ovannämnda
lag biträtt häktad i rannsakningsmål, är berättigad till ersättning av allmänna
medel för såväl nedlagt arbete för saken som för nödvändiga utgifter
och tidsspillan. I förevarande fall har dylik ersättning icke tillerkänts
Tham, vilken enligt ett av K. B. för klaganden utfärdat och av
denne å Tham överlåtet förordnande biträtt häktade Lundström vid två
rättegångstillfällen, den 25 februari och den 9 mars 1929, i omförmälda
vid Vilhelmina tingslags häradsrätt handlagda mål örn ansvar för förfalskning
m. m. Sedan målet vid rättegångstillfället den 9 mars förklarats
vilande i avbidan på verkställandet av undersökning av Lundströms sinnesbeskaffenhet,
upptog häradsrätten den 6 augusti 1929 målet till förnyad
handläggning och meddelade samma dag slutligt utslag däri utan att ingå
på frågan örn ersättning åt Lundströms rättegångsbiträde. Enligt vad
klaganden uppgivit, har varken han eller Tham, vilken tidigare icke framställt
något yrkande örn ersättning för det Lundström lämnade biträdet,
undfått kallelse till rättegångstillfället den 6 augusti 1929 eller eljest erhållit
kännedom örn att målet då skulle åter förevara. Av denna anledning
har Tham vid sagda rättegångstillfälle icke kunnat bevaka sin rätt till
gottgörelse i berörda hänseende.

Klaganden, å vilken Tham numera överlåtit sin rätt till ersättning, har
i första hand gjort gällande, att Svensson, vilken utsatt rannsakningen
den 6 augusti 1929, skulle hava förfarit felaktigt genom att icke till densamma
kalla Lundströms rättegångsbiträde. Beträffande skyldigheten att
underrätta rättegångsbiträde åt häktad örn återupptagande i fall som det
förevarande av vilande förklarat rannsakningsmål finnas inga bestämmelser
meddelade. Frågan har upptagits av en utav mina företrädare i
ämbetet i en framställning till 1917 års riksdag angående ändrad lydelse
av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906 angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad m. m. (ämbetsberättelsen 1917 sid. 388 o. f.).
I denna framställning anförde J. O. bland annat följande: Styrelsen för
Sveriges advokatsamfund hade i ett till J. O. ingivet yttrande rörande
ändring av nämnda lag framhållit, att det vore önskvärt, att i lagen gåves
föreskrift därom, att åt rättegångsbiträde lämnades underrättelse örn den
tid, då ett mål, som förklarats vilande, skulle upptagas till vidare behandling.
Styrelsen hade därvid erinrat örn, att det vore mycket vanligt, att
brottmål förklarades vilande, särskilt för inhämtande av yttrande av
fängelseläkare och av medicinalstyrelsen samt att med gällande författningar
ingen garanti funnes för vare sig att rättegångsbiträdet bleve i
förväg underrättat örn tiden för målets upptagande eller att den häktade
därom bleve underrättad i så god tid att han, även örn övriga förutsättningar''
därför funnes, kunde underrätta sitt biträde örn tiden för rannsakningens
återupptagande. J. O. funne väl det vara av mindre vikt och icke

236

äga någon större praktisk betydelse, att vederbörande domstol ålades att,
då rannsakningsmål angående häktad förklarats vilande och därefter
ånyo utsattes till behandling inför domstolen, underrätta den häktades
rättegångsbiträde örn tiden för rannsakningens förnyade företagande. J. O.
föreställde sig nämligen, att i de allra flesta dylika fall rättegångsbiträde!
på ett eller annat sätt före den utsatta rannsakningsdagen bleve därom
underkunnig! och att det således endast vore i enstaka undantagsfall, som
rättegångsbiträde icke därom erhållit underrättelse i behörig tid. Då advokatsamfundets
styrelse emellertid påyrkat meddelande av lagföreskrift i
ämnet och detta yrkande måste antagas vara grundat på praktisk erfarenhet
hos ledamöter av samfundet, ville J. O. icke undandraga sig att lämna
sin medverkan till undanröjande av det missförhållande, som sålunda vitsordats
föreligga. Emellertid ansåge J. O. saken i allt fall icke vara av den
vikt, att lagändring för ändamålet behövde ske. Det vore tillräckligt att
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på saken med anhållan, att Kungl.
Majit måtte genom cirkulär anmoda föreståndarna för rikets fängelser
och kronohäkten att i dylika fall, efter det besked erhållits örn utsatt tid
för förnyad rannsaknings företagande, därom ofördröjligen underrätta
den häktades rättegångsbiträde. Detta syntes vara det enklaste sättet att
nå det åsyftade målet. I varje fall förefölle det lämpligare att låta detta
åliggande vila på fängelsets eller häktets föreståndare än på domstolen.
Föreståndaren måste antagas alltid i god tid erhålla vetskap örn tiden för
en sådan förnyad rannsakning, så att han bleve i tillfälle att i sin ordning
underrätta biträdet.

Framställningen föranledde i förevarande del icke någon riksdagens
åtgärd.

I en den 31 december 1917 till Eders Kungl. Majit avlåten framställning
upptog J. O. ånyo samma fråga, och anförde J. O. därutinnan följande:
Uti ovan omförmälda framställning till riksdagen hade J. O. såsom sin
mening uttalat, att frågan icke vore av den vikt, att lagändring för ändamålet
heliövde ske. Advokatsamfundets styrelse hade emellertid vitsordat
behovet av föreskrift i ämne!, och syntes lämpligaste utvägen då vara
att ålägga föreståndarna för rikets fängelser och kronohäkten skyldighet
att underrätta den häktades rättegångsbiträde örn tiden för ett vilande
förklarat måls upptagande till förnyad handläggning. Fängelsernas och
häktenas föreståndare måste alltid i någorlunda god tid erhålla underrättelse
örn tiden för en förnyad rannsakning. Med åberopande av det sålunda
anförda hemställde J. O., att Kungl. Majit täcktes taga i övervägande
att meddela respektive direktörerna och föreståndarna för rikets
fängelser och kronohäkten föreskrift att i ovan angivna fall efter erhållet
besked örn utsatt tid för förnyad rannsaknings hållande ofördröjligen därom
underrätta den häktades rättegångsbiträde.

237

Denna J. 0:s hemställan har emellertid icke lett till någon åtgärd i
omförmälda hänseende.

Vid nu angivna förhållanden kan det enligt min mening icke läggas
vare sig vederbörande domhavande eller annan myndighet till last såsom
tjänstefel, att underrättelse örn ifrågakomna rannsaltningsmåls återupptagande
till handläggning icke meddelats den, som lörordnats till rättegångsbiträde
åt Lundström. Då Tham icke vid häradsrätten framställt
något yrkande örn gottgörelse för det biträde, som han i rättegången lämnat
Lundström, och icke närmare angivit grunden för sitt ersättningsanspråk,
kan ej heller såsom tjänstefel anses, att häradsrätten icke utdömt
något ersättningsbelopp. Lika litet kan, såsom klaganden gjort gällande,
häradsrätten anses hava förfarit felaktigt därigenom att slutligt utslag
i målet meddelats, utan att Lundströms rättegångsbiträde dessförinnan
beretts tillfälle att framställa och utveckla sitt anspråk på ersättning uti
ifrågavarande hänseende. Uppenbart är nämligen, att målets avgörande
ej bort uppehållas av sådan anledning. Jag har följaktligen vid prövning
av klagomålen ej funnit skäl att i ärendet företaga någon ytterligare åtgärd
mot vare sig Svensson eller annan tjänsteman.

Emellertid synes mig tydligt, att staten icke bör undandraga sig att
lämna gottgörelse för de kostnader, som Tham på grund av förevarande
uppdrag fått vidkännas i målet, ävensom skäligt arvode för därå nedlagt
arbete. Av vad i ärendet förekommit framgår, att Tham mot viss lön varit
anställd å klagandens advokatbyrå och i nämnda egenskap erhållit klagandens
uppdrag att på grund av det klaganden meddelade förordnandet
biträda Lundström i rättegången. Den ersättning, som kunde komma att
tillerkännas Tham för uppdragets utförande, har Tham haft att redovisa
till klaganden, vilken i sin tur haft att bestrida Thams av uppdraget föranledda
utgifter. Den rätt, som kunde tillkomma Tham i omförmälda hänseende,
har Tham i särskild handling överlåtit å klaganden, vilken alltså
numera får anses såsom den ersättningsberättigade.

För utbekommande av skälig arvodeslön kan klaganden icke numera
hanvända sig till häradsrätten. Jämlikt grunderna för bestämmelserna i
5 § av lagen den 19 juni 1919 torde följa, att rätten efter det slutligt utslag
meddelats i mål, däri någon jämlikt lagen biträtt häktad, icke äger upptaga
fråga örn ersättning åt rättegångsbiträdet. Vem dylik kostnad slutligen
skall drabba, part eller statsverket, måste nämligen enligt sagda lagrum
avgöras i det slutliga utslaget. Ytterligare stöd för denna mening
lämna förarbetena till lagen. Då förslag till nu giillande lag angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad år 1919 förelädes riksdagen, väcktes
inom andra kammaren en motion, däri bland annat anfördes följande:
Enär enligt förslagets 5 § domstolen alltid skulle i slutliga utslaget pröva,
vem som skulle gälda biträdeskostnaden, vore uppenbart, att redan vid

238

nämnda tidpunkt domstolen borde äga kännedom örn huruvida sådan kostnad
förekommit och beloppet därav. Det borde således icke tillåtas, att
biträdet först efter målets avdömande framkomme med sina krav på ersättning.
En erinran örn att krav på ersättning borde av biträdet framställas,
innan slutligt utslag meddelades, torde därför böra upptagas i förslagets
4 §. — Första lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande motionen i
denna del under framhållande av att det redan av gällande processrättsliga
regler följde, att framställning örn ersättning skulle göras före meddelande
av slutlig dom. — I fråga örn lagen örn fri rättegång hava såväl
en av mina företrädare i ämbetet som hovrätten över Skåne och Blekinge
i ett visst rättsfall givit uttryck åt en motsvarande tolkning. (Jfr ämbetsberättelsen
1924 sid. 200 o. f.)

Lagen den 19 juni 1919 har i 4 § reglerat det fall, att någon lämnat biträde
åt häktad person utan att å häktningen följt handläggning vid domstol.
I sådant fall äger K. B. bestämma det belopp, som må tillkomma biträdet.
Lagen behandlar däremot icke det fall, som nu föreligger, nämligen
att ett rättegångsbiträde, efter att hava vid ett eller flera rättegångstillfällen
biträtt den häktade, av laga förfall hindras att vid ett därpå följande
rättegångstillfälle, då målet slutligen avgöres, framställa sina ersättningsanspråk.
Då det, såsom ovan framhållits, icke synes rimligt, att
rättegångsbiträdet i dylikt fall skall gå förlustig sin rätt till ersättning
utan något sitt förvållande, lärer ingen annan utväg till rättelses vinnande
förefinnas, än att Eders Kungl. Majit lämnar sitt bistånd därtill.

I förevarande fall synes föreligga desto större anledning till dylik åtgärd
som det torde kunna anses för visst att, därest häradsrätten tillerkänt
rättegångsbiträdet ersättning av allmänna medel, denna ersättning kommit
att i sista hand stanna å statsverket, eftersom Lundström saknat medel
att återgälda densamma. I ärendet är upplyst, att Piteå och Älvsby tingslags
häradsrätt, till vilken Lundström av Vilhelmina tingslags häradsrätt
hänvisats för fortsatt rannsakning, genom utslag den 23 augusti 1929 förpliktat
Lundström att till statsverket återgälda ett belopp av 35 kronor,
som av allmänna medel tillerkänts en advokat, vilken varit förordnad att
biträda Lundström i rättegången vid denna häradsrätt. Enligt vunnen
upplysning har emellertid denna statsverkets fordran icke kunnat uttagas
av Lundström, enär Lundström befunnits sakna utmätningsbara tillgångar
till gäldande av densamma. Härav torde också följa, att, örn ersättning av
Vilhelmina tingslags häradsrätt tillerkänts Tham eller klaganden samt
Lundström ålagts att till statsverket återgälda ersättningsbeloppet, denna
kostnad i allt fall kommit att drabba statsverket.

Av nu anförda skäl får jag hemställa, att Eders Kungl. Majit täcktes
tillerkänna klaganden skäligt belopp för det biträde, som lämnats häktade
Lundström i rättegången vid Vilhelmina tingslags häradsrätt. Till ledning

239

för ersättningsbeloppets bestämmande torde kunna läggas den arvodesräkning,
som av klaganden till mig ingivits och som enligt klagandens
uppgift upprättats i överensstämmelse med de tidigare vid Vilhelmina
tingslags häradsrätt tillämpade grunderna för beräkning av arvode åt
rättegångsbiträde åt häktad. Jag erinrar härutinnan örn att häradsrätten
enligt klagandens uppgift tillerkänt Tham ersättning enligt angivna grunder
för biträde den 25 februari 1929 åt häktad person i annat mål. Ersättning
för rättegångstillfället den 6 augusti 1929 bör tydligen ej utgå.

Vad i förevarande fall förekommit synes mig bestyrka angelägenheten
av att, såsom min företrädare hemställt, direktörerna och föreståndarna
för rikets fängelser och kronohäkten förständigas att efter erhållet besked
örn tiden för ett vilande förklarat rannsakningsmåls upptagande till förnyad
handläggning ofördröjligen därom underrätta den häktades rättegångsbiträde.
Jag tillåter mig därför desslikes hemställa, att Eders Kungl.
Majit ville taga denna fråga under förnyat övervägande.

Med bifogande av här förvarade handlingar i ärendet får jag härmed
i underdånighet anmäla saken hos Eders Kungl. Majit till de åtgärder,
Eders Kungl. Majit må finna förhållandena påkalla.”

Sedan statskontoret avgivit utlåtande över framställningen, har Kungl.
Majit genom beslut den 27 mars 1931 tillerkänt klaganden ersättning i
ovan omförmälda hänseende med 428 kronor 25 öre att utgå från det under
andra huvudtiteln upptagna anslaget till extra utgifter.

Såvitt rörer frågan örn skyldighet för direktörer och föreståndare för
rikets fängelser och kronohäkten att underrätta häktads rättegångsbiträde
örn tiden för upptagande av vilande förklarat rannsakningsmål, har framställningen
den 15 september 1931 remitterats till fångvårdsstyrelsen för
avgivande av yttrande.

2. Framställning angående ifrågasatt omreglering av Nordmarks
härads, Jösse och Södersysslets domsagor.

Den 28 februari 1931 skrev jag till Konungen följande!

”Med hänsyn till vissa principuttalanden, som gjorts år 1926 vid avlåtandet
och behandlingen i riksdagen av ett i propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 framställt förslag
om sammanslagning av dåvarande Uppsala läns södra och mellersta
domsagor, har i fall av vakans frågan örn de minsta domsagornas uppgående
i större enheter gjorts till föremål för övervägande från J. 0:s sida.
I sådana fall, då vakans uppkommit genom häradshövdings frånfälle, har

240

Eders Kungl. Majit för att bereda tillfälle till dylikt övervägande förordnat
om anstånd med återbesättande av det vakanta häradshövdingämbetet.

Sedan häradshövdingen i Jösse domsaga W. Rogstadius avlidit, har
Eders Kungl. Majit i syfte att bereda tillfälle till undersökning i ovannämnda
hänseende den 4 december 1980 förordnat, att med åtgärder för
återbesättande av häradshövdingämbetet i nämnda domsaga skulle tillsvidare
anstå.

Efter verkställd utredning i saken får jag i underdånighet anföra
följande.

Jösse domsaga gränsar i väster och sydväst till Nordmarks härads domsaga
och i söder till Södersysslets domsaga, vilken med sin västra gräns
möter den södra delen av Nordmarks härad. Södersysslets domsaga består
av två tingslag, (lillbergs härads tingslag och Näs härads tingslag, av vilka
tingslag det förstnämnda gränsar intill Jösse och Nordmarks härads domsagor.
De båda övriga domsagorna bilda var för sig ett tingslag.

Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter utgjorde folkmängden
den 31 december 1929 i Jösse domsaga 35,224 personer och i Nordmarks
härads domsaga 18,787 personer. Folkmängden i Södersysslets domsaga utgjorde
vid samma tid 26,606 personer, därav i Galbergs härads tingslag
13,313 personer och i Näs härads tingslag 13,293 personer.

Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna framgår av arbetsredogörelserna
för år 1929, att under nämnda år handlagts: i

i Jösse domsaga:

tvistemål och brottmål ............................................ 797

konkurser och konkursärenden..................................... 57

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 1,392

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 881

3,127

i Nordmarks härads domsaga:

tvistemål och brottmål............................................. 295

konkurser och konkursärenden...................................... 34

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 1,269

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 653

2,251

i Galbergs härads tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 145

konkurser och konkursärenden...................................... 3

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 584

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 360

1,092

241

i Näs härads tingslag:

tvistemål och brottmål.........................

konkurser och konkursärenden..................

lagfarts- och inteckningsärenden................

andra ärenden, slutligt handlagda..............

177

666

358

1,242

I fråga örn målens beskaffenhet vill Dag hänvisa till följande med ledning
av rättsstatistiken uppgjorda tabell rörande genom slutligt utslag
under år 1929 prövade och avgjorda mål. _

Domsaga	Tvistemål	Brottmål
tredskovis avdömda eller ome-delbart medgivna	övriga (d. V. 8. tvistiga)	däri någon1 hållits häktad	övriga
'' Jösse domsaga.............	124	109	7	436
! Nordmarks härads domsaga ....	29	112	2	107
j Södersysslets domsaga........	26	73	3	122
därav i Gillbergs härads tingslag	8	47	2	57
i Näs härads tingslag . .	18	26	1	65

Av vad nu anförts framgår, att Jösse domsaga med hänsyn såväl till
invånarantalet som arbetsbördans omfattning är den största av nu ifrågavarande
domsagor. Emellertid synes mig tydligt, att Jösse domsaga ingalunda
är av sådan beskaffenhet, att hinder möter mot en ökning av dess
domkrets. Ehuru denna domsaga visserligen torde utan egentlig olägenhet
kunna bestå i sin nuvarande gestaltning, tala dock starka skäl för att
en lämplig utvidgning vidtages av dess jurisdiktionsområde, därest en sådan
med hänsyn till angränsande domsagor låter sig genomföras.

Nordmarks härads domsaga är i anseende till folkmängden den minsta
av rikets domsagor. Arbetsbördan i domsagan är visserligen i förhållande
till invånarantalet icke så obetydlig men är likväl icke av den storlek, att
domsagan i dess nuvarande gestaltning kan anses giva häradshövdingen
tillräcklig sysselsättning med domargöromål av mera kvalificerad art.
Enligt de principer för domsagoförvaltningens ordnande, som år 1926 godtagits
och sedan dess tillämpats vid reglering av åtskilliga domsagor, synes
mig därför uppenbart, att Nordmarks härads domsaga icke lämpligen
bör bibehållas i sin nuvarande omfattning. En omreglering av denna domkrets
med angränsande domsagor är enligt min mening ofrånkomlig. Vad
slutligen angår Södersysslets domsaga, måste jämväl denna anses för liten.

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

242

En omreglering av denna domsaga måste således förr eller senare genomföras.

Av de möjligheter till omreglering av ifrågavarande domsagor i riktning
mot större enheter, vilka för närvarande äro genomförbara, bör i
första hand undersökas en sammanslagning av Nordmarks härads domsaga
med antingen Jösse domsaga eller Södersysslets domsaga. En annan
tänkbar utväg är en uppdelning av Nordmarks härads domsaga på de
håda nämnda domsagorna. En dylik uppdelning skulle kunna tänkas genomförd
sålunda, att de fem längst norrut belägna socknarna i Nordmarks
härads domsaga, nämligen Töcksmarks, Östervallskogs, Karlanda, Järnskogs
och Skillingmarks socknar med tillhopa 8,365 invånare, lades till
Jösse domsaga samt domsagans övriga, söderut belägna socknar, nämligen
Silleruds, Silbodals, Blomskogs, Trankils, Västra Fågelviks och Holmedals
socknar med sammanlagt 10,422 invånare, överfördes till Södersysslets
domsaga.

För vinnande av kännedom, huruvida mot en reglering av ifrågakomna
domsagor på någotdera av nämnda sätt skulle ur lokala synpunkter möta
hinder, har jag inhämtat yttranden från häradshövdingen i Nordmarks
härads domsaga B. Wijkmark och häradshövdingen i Södersysslets domsaga
H. Wistrand.

Häradshövdingen Wijkmark har i avgivet yttrande anfört följande:

Såsom häradshövding i Nordmarks härads domsaga syntes det Wejkmark
ofrånkomligt, att i anledning av nu uppkomna vakansen i Jösse
domsaga åtgärder vidtoges för förändring av domsagoindelningen. På
grund av dels Nordmarks härads ringa invånarantal, vilket invånarantal
visat tendens att årligen sjunka, dels ock det synnerligen ringa antal vid
Nordmarks häradsrätt årligen förekommande tvistemål och brottmål syntes
det med hänsyn till processkommissionens förslag örn domsagornas
storlek och omfattning icke gärna kunna tänkas, att Nordmarks härad
i en framtid kunde bliva beståndande såsom egen domsaga. Såsom ytterligare
och kanske ej minst viktiga skäl för att avgörande nu företoges
beträffande Nordmarksdomsagan måste Wijkmark framhålla nödvändigheten
att få någon förändring med avseende å häradets otidsenliga och
under vintertiden synnerligen kalla tingshus i Långelanda hy, där för
övrigt svårigheten att kunna påräkna mathållning och logi för rättens
ledamöter och allmänheten ständigt gjorde sig påmint samt häradshäktet
vore av mycket otidsenlig beskaffenhet. Örn Nordmarks härads framtid
kunde lösas oberoende av frågan örn Södersysslets domsagas bibehållande
i befintligt skick, skulle Wijkmark ej tveka att förorda Nordmarks och
Jösse häraders sammanslagning till en domsaga med två tingslag samt
uppförande av nytt tingshus i Årjängs municipalsamhälle för Nordmarkstingslaget,
därvid dock förordandet av detta nya tingshus huvudsakligen

243

gjordes för att tillmötesgå det inom häradet därom allmänt kända önskemålet.
En uppdelning av Nordmarks härad så, att de sex sydligaste socknarna
därav förlädes till Södersysslets domsaga samt de fem nordligaste
socknarna förlädes till Jösse domsaga syntes vara ett alternativ, varigenom
häst befrämjades lämpligaste invånarantalet i respektive domsagor, men
Wijkmark ansåge sig dock ej vilja förorda detsamma med hänsyn till svårigheten
att för Gillbergs härad och de södra socknarna i Nordmarks härad
få lämpligt gemensamt tingsställe. Gillbergs härads nuvarande tingsställe
Häljebol läge över 5 V? mil landsvägen från Årjäng, som vore medelpunkten
i Nordmarks härads södra del, samt 3 mil från järnvägsstationen Hallanda
å järnvägen Åmål—Årjäng, men vore en mycket obetydlig ort utan
framtida utvecklingsmöjligheter. Tänkas kunde därför, att Häljebol slopades
såsom tingsställe och att Gillbergs härad och Nordmarks härads
södra del finge gemensamt tingshus i Årjäng, men ej heller detta syntes
lämpligt, då Gillbergsborna hade sina intressen riktade helt åt Arvika och
Karlstad och ej alls västerut åt Årjäng. Visserligen vore landsvägen Årjäng—Häljebol
av mycket god beskaffenhet och ända till Nysäter — varifrån
avståndet till Häljebol ej vore mera än omkring en mil — den så
kallade gamla ”Kungsvägen Karlstad—Oslo”, men Häljebol läge ej i
stråkvägen och Nordmarksbornas intressen ginge i de södra socknarna
utom åt Arvika, som ju beträffande de norra socknarna i Nordmarks härad
vore den självskrivna handelsstaden, huvudsakligen åt söder till köpingen
Bengtsfors i norra Dalsland och åt sydost till Åmål. Såsom yttrande
i saken måste Wijkmark alltså förorda, att redan nu i anledning
av vakansen i Jössedomsagan denna förenades med Nordmarksdomsagan
tillsvidare samt att därvid, med hänsyn till ovissheten örn Nordmarks
härads uppdelning vid framtida vakans i Södersysslets domsaga, med avgörande
av frågan örn nytt tingshus i Årjäng finge anstå, så att den föronade
Jösse-Nordmarksdomsagan alltså skulle utgöra ett tingslag med
tingsställe i Arvika och domsagans kansli dit förlagt. För att underlätta
för allmänheten inom Nordmarks härad att ingiva ansökningsärenden till
domaren kunde det möjligen tänkas, att denne ålades att en gång i månaden
å lämplig lokal i Årjängs municipalsamhälle hålla mottagning för
berörda ändamål. Mot det att redan nu delning av Nordmarks härad skulle
ifrågakomma talade slutligen den omständigheten, att därvid rätt så avsevärt
arbete för ordnandet av respektive domsagors arkivförhållanden
måste påräknas. Fastighetsböckerna för häradet vore icke upplagda sockenvis
utan i bokstavsföljd för hela häradet, så att alltså avskrifter av
fastighetsböckerna måste ifrågakomma. Förmynderskapsrotlarna däremot
vore förda sockenvis. Därest emellertid det inom justitiedepartementet under
år 1930 utarbetade förslaget till lag örn handläggning av inskrivningsärenden
möjligen kunde komma att bliva gällande, skulle ju inom när -

244

mäste åren ändock nya fastighetsböcker för respektive domsagor uppläggas.
Vid sådant förhållande skulle ej något extra arbete uti förberörda
hänseende behöva ifrågakomma vid Nordmarks härads eventuella uppdelning.
Enligt vad Wijkmark försport, planerades för närvarande inom
Nordmarks härads domsaga opinionsyttring för att på allt sätt påverka
vederbörande att ej några förändringar med avseende å domsagans enhet
måtte vidtagas. Emellertid torde denna opinionsyttring ej komma att vila
på annat reellt underlag, än att befolkningens stolthet över att häradet
från år 1873 utgjort egen domsaga blivit kränkt. Ty opartiskt sett måste
en var i ortsförhållandena kunnig förstå, att det ej borde vara någon
egentlig olägenhet för häradets befolkning att hava domarekansliet och
tingsstället i Arvika, ty med den Nordmarks härad genomlöpande järnvägen
Arvika—Årjäng—Mellerud funnes tre tågförbindelser i vardera riktningen
dagligen, varjämte landsvägsförbindelserna med flera till Arvika
gående omnibuslinjer vore goda, så att en automobilresa mellan Årjäng—
Arvika ej droge längre tid än knappt två timmar. Under den tid av över
sex år, som domarekansliet varit förlagt i Arvika, hade Wijkmark icke
någon gång försport något missnöje däröver från häradsborna och ej heller
kunnat finna, att därav för dem orsakats olägenhet, då de för ett flertal
andra angelägenheter än besök å domarekansliet nödgades företaga resa
till Arvika. De av Wijkmark enligt Kungl. Maj:ts beslut i kanslifrågan
månatligen i Årjäng hållna mottagningarna för allmänheten hade även
bidragit till att några olägenheter i ifrågakomna hänseende ej förevarit.

Häradshövdingen Wistrand har i sitt yttrande anfört:

Därest en uppdelning av Nordmarks härads domsaga skulle ske, syntes
denna icke kunna anordnas på något mera lämpligt sätt än det av mig
tilltänkta. De södra socknarna i Nordmarks härad torde hava åtminstone
lika goda landsvägsförbindelser med Gillbergs härads tingsställe i Häljebol
som med Arvika. Till Säffle däremot hade samtliga dessa socknar,
utom en, längre — ett par avsevärt längre — väg än till Arvika. Avstånden
torde dock med nutida kommunikationsmedel, automobil, post och
telefon, icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Uppdelningen förutsatte
givetvis en ekonomisk uppgörelse mellan de berörda socknarna å ena sidan
samt dels Gillbergs härad rörande del i tingshuset i Häljebol och dels Näs
härad angående åtskilliga till följd av behov av ökat arkivutrymme erforderliga
ändringar i tingshuset i Säffle. Denna uppgörelse kunde naturligtvis
ordnas. Att invånarna i Nordmarks härad ytterst ogärna skulle
finna sig i en uppdelning vore att förutse. De skulle betrakta den nära
nog som en rättskränkning. Att bygga nytt tingshus vore ett tämligen
obetydligt onus för ett så pass stort tingslag som Nordmarks. Fördelen att
slippa ifrån detta skulle nog betraktas som mycket ringa mot olägenheten
av en delning av domsagan. Naturligtvis borde icke enbart en opinion få

245

förhindra en förändring, under förutsättning att genom förändringen
uppenbara missförhållanden avhjälptes eller påtagliga fördelar vunnes.
Under enahanda förutsättning borde ej heller ett sådant hinder få anses
ligga i det förhållandet, att antalet mål och ärenden i domsagan, att
döma av statistiken för åren 1923—1928, icke vore så litet, att domsagan
med hänsyn därtill kunde anses sakna existensberättigande. Emellertid
ansåge Wistrand ett mycket starkt skäl mot en uppdelning vara omöjligheten
att verkställa en motsvarande uppdelning av domsagans arkiv.
Fastighetsböckerna måste -— naturligtvis på allmän bekostnad avskrivas
för respektive socknar, lagfartshöckerna helt och hållet och inteckningshöckerna
rörande alla vid liv varande inteckningar. Så torde väl icke
kunna ske med protokollen. Dessa vöre dock nödvändiga för utfärdande
av gravationsbevis, örn t. ex. åtkomst till den ifrågavarande hemmansdelen
icke i boken kunde ledas längre tillhaka än till år 1874 och i en del av
samma hemman funnes en inteckning meddelad år 1850. Utan tillgång till
protokollen kunde beviset icke utfärdas, och att domaren skulle företaga
en resa till den andra domsagan, där protokollen förvarades, kunde icke
begäras, lika litet som att domaren i sist nämnda domsaga skulle verkställa
en efterforskning örn åtkomsterna mellan 1850 och 1874 samt därom
lämna bevis till sin kollega, som ändock icke kunde underskriva gravationsbeviset
utan reservation beträffande den annorstädes utförda åtkomstledningen.
Även för uppläggande av nya fastighetsböcker i enlighet
med jordregistret, ett arbete som väl inom en nära framtid skulle påbörjas,
kunde protokollen omöjligen undvaras. Med hänsyn till berörda arbete
skulle ju ett avskrivande av Nordmarks härads fastighetsböcker alltid
bliva ett dubbelarbete, som med domsagan odelad icke behövdes. Att avsaknaden
av fullständigt arkiv jämväl i mångfaldiga andra hänseenden
än de förut exempelvis anförda skulle medföra betydande olägenhetex
vore uppenbart. Wistrand framhölle till slut, att skälen mot en sammanslagning
av Nordmarks härads domsaga med Södersysslets eller Jösse
domsaga icke vore så starka som de, vilka talade mot en uppdelning.

I denna fråga har vidare till mig av deputerade för häradsborna i Nordmarks
härads domsaga ingivits avskrift av en skrivelse, som förut överlämnats
till Eders Kungl. Maj:t. Häri har bland annat anförts följande:

Nordmarks härad hade utgjort egen domsaga sedan år 1874, och denna
domsaga hade numera uppnått en ålder, som motiverade dess fortsatta
existens. Av gammalt vore Nordmarksborna vana att i tvistefrågor och i
övrigt hänvända sig till den rätt, som de kallade sin egen. I denna sutte
valda nämndemän, som innehade sockeninvånarnas förtroende. Vid en
sammanslagning med annan domsaga skulle detta Nordmarksbergs väsentliga
intresse i hög grad komma att eftersättas, då av dem valda nämndemän
givetvis ej kunde påräkna att ständigt få sitta i den nämnd, som

246

skulle representera en så mycket större domsaga. Detta vore ett synnerligen
vägande skäl emot en sammanslagning av domsagan med annan domsaga.
Det förtroende, som landets invånare hyste för sina häradsrätter,
bottnade till stor del i desammas lekmannaelement. Därmed sammanhängde
också ett annat förhållande, nämligen sambandet mellan domsagans invånare
och häradshövdingen, som vore av sådan vikt, att det ej borde underskattas.
Därutinnan hade nämnden varit en god förmedlare. Det kunde
ej nog värderas, att häradshövdingen lärde känna folket inom domsagan
och folket häradshövdingen. Även detta hade givetvis sin största betydelse
i trakter, liknande dem, som Nordmarks härad omfattade. Därtill bomme,
att Nordmarks härads domsaga till ytinnehållet hörde till våra större,
ehuru den vore relativt glest befolkad. Till ytan vore den således större
än både Jösse och Söder sysslets domsagor. Dess sträckning i norr och söder
längs norska gränsen vore sålunda fågelvägen över 100 km. Folkmängden
visade emellertid dessutom tendenser att ökas, till stor del beroende på
att inom domsagan funnes ett flertal framåtsträvande större samhällen
såsom municipalsamhället Årjäng och industrisamhällena Koppom, Töcksfors
och Lennartsfors. Redan nu vore de stora avstånden mycket kännbara.
Parter och vittnen ävensom nämndemän måste vidkännas påkostande resor
för att kunna inställa sig vid rätten. Skulle så Nordmarks härads domsaga
komma att ingå såsom endast en del av en större domsaga, komme
dessa förhållanden att bliva än mera betungande. Vittnesersättningarna i
enskilda mål ävensom parternas egna kostnader för att kunna komma
personligen tillstädes komme att bliva synnerligen dryga. På statsverket
fallande vittnesersättningar m. m. likaså. Det vore nu en gång så, att bönder
och hemmansägare många gånger ansåge det som ett dyrbart privilegium
att på tinget få komma tillstädes och ingiva sina lagfarts- och inteckningspapper
samt på samma gång kanske få växla några ord med
häradshövdingen. Att anförtro dylika handlingar för befordran med posten
vågade de i regel icke, i all synnerhet i trakter, där postgången ej vöre
bättre ordnad än inom Nordmarks härad. Den likhet med ett ämbetsverk,
som inom en alltför stor domsaga måste komma att givas åt domsagokansliet,
vore ej heller ägnad att i lika hög grad som nu tillvinna sig befolkningens
förtroende. Bland ärendena i Nordmarks härads domsaga intoge
lagfartsärendena en framskjuten plats. Huvudsakliga grunden därtill
vore, att inom domsagan funnes icke mindre än 3,690 olika ägolotter.
Då jämväl inteckningsärendenas antal vore stort, ökade dessa förhållanden
betydelsen av vad ovan sagts angående nackdelarna med de stora avstånden
inom en domsaga. Därtill bomme även det ingalunda föraktliga
antal såväl civilmål som brottmål, som Nordmarks häradsrätt hade att
handlägga. I fråga örn domstolslokaler vöre domsagan efter nuvarande behov
illa rustad. Nuvarande tingshuset i Långelanda fyllde ingalunda de

247

krav, man måste ställa på ett sådant, vare sig vad beträffade inredning
eller belägenhet. Det allmänna önskemålet vore ett förflyttande av tingsstället
till domsagans största samhälle, Årjäng, vilken ort även måste anses
väl lämpad såsom plats för domsagans kansli. Den stora ekonomiska
uppoffring, som byggandet av ett nytt tingshus innebure, vore Nordmarksborna
villiga att underkasta sig, därest deras domsaga fortfarande finge
existera såsom självständig sådan. Skulle vid genomförande av en domsagoreglering
de sålunda anförda skälen ej kunna anses nog bärande för
bibehållande av Nordmarks härads domsaga, borde dock en prövning av
saken i hela dess vidd få anstå, tills frågan örn processreformens genomförande
stöde inför sin lösning.

Vad angår frågan örn sammanslagning av Nordmarks härads och Jösse
domsagor, är obestridligt att, då invånarna i Nordmarks härad till stor del
hava sina förbindelser norrut till Arvika och redan nu hava sitt domarekansli
förlagt till nämnda stad, vissa skäl kunna anföras för en dylik åtgärd.
Emellertid möta jämväl starka betänkligheter mot en sådan anordning.
Folkmängden i en sålunda sammansatt domsaga skulle komma att
uppgå till över 54,000 personer. Enligt statistiken för år 1929 skulle det
sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden i den nybildade domsagan
kunna beräknas till nära 5,400. Arbetsbördan i en dylik domsaga
skulle sålunda bliva av den omfattning, att den såväl med hänsyn till rättssäkerheten
som domarens egen person knappast lämpligen bör åläggas en
domare. Omregleringen skulle därför med all sannolikhet nödvändiggöra,
att biträdande domare måste anställas i domsagan. Ur besparingssynpunkt
torde vid sådant förhållande icke mycket stå att vinna genom regleringen.
Sannolikt är väl, att genomförandet av den av Eders Kungl. Maj:t nu
föreslagna rättegångsreformen, enligt vilken vid häradshövdingens sida
skulle stå en sekreterare med uppgift bland annat att handhava inskrivningsärendena,
ävensom genomförandet av de förenklingar i dessa ärendens
behandling, som det av särskilda sakkunniga den 3 december 1930
avgivna förslaget till lag örn handläggning av inskrivningsärenden m. m.
innebär, skulle medföra, att de betänkligheter, vilka enligt min mening
under vår nu gällande rättegångsordning möta mot tillskapandet av domsagor
med så stor arbetsbörda som ovan nämnts, komma att i väsentlig
mån förfalla. Innan dessa frågor vunnit sin huvudsakliga lösning, synes
mig emellertid knappast tillrådligt att genomföra en domsagoreglering,
varigenom skulle uppstå en så arbetstyngd domsaga, som skulle bliva följden
av en sammanslagning av Jösse och Nordmarks härads domsagor.

Beträffande frågan örn en förening av Nordmarks härads domsaga med
Södersysslcts domsaga må erinras, att den nya domsagan skulle erhålla
en folkmängd av omkring 45,000 invånare samt att arbetsbördan, om till

248

grund för dennas beräkning lägges statistiken för år 1929, skulle omfatta
ett antal av cirka 4,600 mål, konkurser och ärenden. Jämväl denna arbetsbörda
bleve större än arbetsbördan i flera av de domsagor, däri för närvarande
biträdande domare är anställd. Till jämförelse må anföras, att
antalet mål, konkurser och ärenden i den ovanberörda nybildade Uppsala
läns södra domsaga beräknades till 4,205. I övriga under senare år nybildade
domsagor har arbetsbördan i regel icke beräknats till mer än omkring
3,500 mål, konkurser och ärenden. Mot en förening av Nordmarks
härads och Södersysslets domsagor tala dessutom andra skäl, från vilka
man icke torde kunna bortse. Såsom jag redan förut berört hava invånarna
i största delen av Nordmarks härad sina affärsförbindelser i Arvika.
Därest en förening av Nordmarks härads och Södersysslets domsagor
skulle ske, måste man närmast tänka sig, att Nordmarks härad skulle förenas
med Gillberga härad till ett tingslag samt Näs härads tingslag fortfarande
utgöra eget tingslag. För invånarna i stora delar av Nordmarks
härad bleve emellertid tingsresor till Häljebol, där Gillbergs härads tingslag
har sitt tingsställe, både besvärliga och tidsödande. En förläggning av
det gemensamma tingsstället till Årjäng bleve å andra sidan olägligt för
Gillbergsborna. Annu längre och besvärligare bleve för Nordmarksborna
resorna till domsagans kansli i Säffle. Även örn sistnämnda nackdel av
föreningen av domsagorna skulle kunna i viss mån undanröjas genom att
häradshövdingen i domsagan ålades att två eller flera gånger i månaden
hålla mottagning inom Nordmarksdelen av domsagan, exempelvis i Årjäng,
bleve olägenheterna av en dylik förening likväl påtagliga. På grund
av vad jag sålunda anfört finner jag mig icke heller kunna förorda en
förening av Nordmarks härads och Södersysslets domsagor.

Vad slutligen angår den förut berörda uppdelningen av Nordmarks härad
på Jösse och Södersysslets domsagor må framhållas, att de utvidgade
domsagorna bomme att i geografiskt hänseende utgöra tämligen välbildade
enheter och till ytinnehållet bliva ungefär jämnstora. Folkmängden
skulle komma att uppgå i den nya Jössedomsagan till omkring 43,600 invånare
och i den nya Södersysslets domsaga till omkring 37,000 personer.
Örn antalet mal, konkurser och ärenden, som belöpa å ovan omförmälda i
regleringen ingående socknar, beräknas efter deras folkmängd i förhållande
till hela Nordmarksdomsagans — ett beräkningssätt, som dock enligt
sakens natur icke kan lämna ett fullt tillförlitligt resultat — skulle
detta antal enligt statistiken för år 1929 bliva för Jösse domsaga omkring
4,100 och för Södersysslets domsaga omkring 3,600. Arbetsbördan skulle således
bliva i såväl den förra som den senare domsagan tämligen betydande
men dock icke så stor, att den kan anses utgöra ett hinder för en dylik
reglering av domsagorna. Emellertid möta häremot andra betänkligheter.
Jag hänvisar härutinnan till vad häradshövdingarna Wijkmark och Wi -

249

strand anfört i sina yttranden. Såsom häradshövdingen Wijkmark i sitt
yttrande berört har i det förutnämnda den 3 december 1930 avgivna betänkandet
föreslagits en omläggning såväl av inskrivningsärendenas behandling
vid domstolarna som ock av fastighetsböckernas förande. Enligt
förslaget skulle de sistnämnda föras å lösa blad, innefattade i en s. k. skruvliggare.
Till viss del skulle anteckningarna i de gamla fastighetsböckerna
överföras i de nya böckerna, och arbetet härmed beräknades kunna slutföras
till år 1939. Det är tydligt, att en omläggning på dylikt sätt av fastighetsbokföringssystemet
skulle i väsentlig mån undanröja de svårigheter,
som i detta avseende för närvarande möta mot en delning av Nordmarksdomsagan,
men huruvida och när en dylik omläggning kan komma att
äga rum är ännu ovisst.

Vid övervägande av frågan bar jag alltså funnit mig icke böra för närvarande
föreslå en omreglering av berörda domsagor. Till denna min uppfattning
har utöver vad ovan angivits bidragit ytterligare ett par omständigheter.
Såsom av det föregående framgår, är att förvänta, att en delning
av Nordmarks härads domsaga eller en införlivning av densamma med annan
domsaga komme att röna ett nästan enigt motstånd från Nordmarksbornas
sida. Utan att tillmäta detta förhållande en avgörande betydelse
vid övervägande av vad som ur rättskipningens och statens intressen kan
anses påfordrat, anser jag dock, att skälig hänsyn bör tagas till befolkningens
berättigade önskemål. Vidare vill jag framhålla, att då häradshövdingämbetet
i Södersysslets domsaga örn någon tid blir ledigt, yppar
sig ett tillfälle att genom en uppdelning av denna domsaga på de angränsande
Nordmarks härads och Mellansysslets domsagor ernå en lämplig
domsagoreglering. Därvid skulle Nordmarks och Gillbergs härader kunna
förenas till en domsaga med vartdera häradet utgörande eget tingslag. I
detta sammanhang torde jämväl böra upptagas frågan om en omreglering
av andra domsagor i Värmland. Genom att låta regleringen av ifrågavarande
domsagor anstå i avbidan på vakansen i Södersysslets domsaga
vinnes jämväl den fördelen, att under tiden såväl riktlinjerna för den blivande
rättegångsreformen som ock frågan örn inskrivningsärendenas behandling,
allt av vikt för bedömande av lämpligheten av förevarande domsagoregleringar,
binna klarna.

I detta sammanhang vill jag ifrågasätta, huruvida icke med uppförande
av nytt tingshus i Årjäng bör anstå, till dess frågan rörande omreglering
av Nordmarks härads domsaga vunnit sin slutliga lösning.”

Genom beslut den 29 maj 1931 fann Kungl. Majit — som prövade åtgärd
för omreglering av Nordmarks härads, Jösse och Södersysslets domsagor
icke böra för närvarande vidtagas — gott dels anbefalla Svea hovrätt att
omedelbart kungöra häradshövdingämbetet i Jösse domsaga till ansökning

250

ledigt, dels ock, i anslutning till remiss den 5 maj 1980 till länsstyrelsen i
Värmlands län i ärende angående uppförande av nytt tingshus för Nordmarks
härads domsaga, förordna, att avskrift av min skrivelse skulle genom
länsstyrelsens försorg tillställas de tingshusbyggnadsskyldiga i
nämnda domsaga.

8. Framställning angående åtgärder för snabbare rättskipning i

Södra Roslags domsaga.

Den 27 juni 1931 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Tidningen Stockholms Dagblad för den 31 oktober 1930 innehöll under
rubrikerna: ''Häradsrätt nattetid! Oefterrättliga förhållanden i Södra
Roslags domsaga.’ en artikel, däri anfördes följande:

Att vara part i en rättegång brukade ju sällan vara förenat med något
nämnvärt nöje, men det hela bleve än mindre trevligt, örn man måste sitta
och vänta på att målet skulle komma före från tidigt på förmiddagen till
sena kvällen — och kanske därefter finna, att det icke bleve förrän påföljande
dag. Så hade faktiskt varit förhållandet vid Södra Roslags domsagas
häradsrätt de senaste dagarna. Måndagen den 25 oktober 1930 hade
senaste tingssammanträde börjat, och den digra föredragningslistan hade
medfört, att förhandlingarna måst pågå till kl. 11 å 11,30 på kvällen. Den
omständigheten, att vissa mål kunde handläggas ytterst snabbt, under det
andra toge lång tid i anspråk, gjorde givetvis, att det på förhand vore
omöjligt att beräkna, när ett visst mål komme före, vilket i sin tur medförde
lång och ofta fruktlös väntan för advokater och parter. När sammanträdet
på torsdagskvällen avslutats, hade de rättssökande känt en
verklig lättnad, men denna hade grumlats av den tanken, att det naturligtvis
bleve lika besvärligt nästa ting. En av de missbelåtna hade i en
insändare till Stockholms Dagblad påtalat de rådande oefterrättliga förhållandena.
Personen i fråga hade på tisdagen skolat uppträda som part
i ett mål, som förekommit på uppropslistan efter nr 40. Då han vid 3-tiden
efterhört, när detta mål väntades förekomma, hade svarats, att ännu återstode
12 mål från gårdagens uppropslista. På förfrågan, huru länge rätten
holle session, hade svarats: till 11—11,30 på natten. Vore detta rim och
reson? Vore en part eller ett vittne skyldig att inställa sig inför rätten
11,30 på natten?

Den 1 november 1930 innehöll Stockholms Dagblad en artikel i samma
ämne, däri omförmäldes, att tidningen på vederbörligt håll sökt erhålla
en förklaring till de långa tingssammanträdena i Södra Roslags domsaga.
Enligt det därvid erhållna svaret hade de förut omförmälda missförhållandena
vid det senaste tingssammanträdet av domaren bekräftats, varvid

251

emellertid anförts följande: Tyvärr bjöde det på åtskilliga svårigheter att
få till stånd en bättre ordning. En möjlighet skulle ju vara att öka antalet
dagar för varje sammanträde, men därigenom skulle nämndemännens redan
nu stora arbetsbörda komma att ytterligare ökas. Och detta vore en
betänklig sak, när man toge i betraktande, att nämndemännen vore så
gott som oavlönade — deras ersättning för resor etc. förmådde knappast
täcka ens dessa utgifter. Tingssammanträdenas uppdelande på ökat antal
dagar kunde medföra den obehagliga konsekvensen, att nämndemansuppdraget
bleve betraktat som mindre önskvärt på grund av de ökade utgifterna,
och då kunde hela institutionens anda och mening äventyras.
Belysande för de nuvarande förhållandena vore, att man vid det ifrågakomna
tingssammanträdet haft sammanlagt 240 mål att avverka. På de
två första dagarna hade kommit respektive 90 och 92 mål — en överväldigande
siffra när man betänkte, att långvariga vittnesmål ofta förryckte
hela dagsprogrammet. Domaren kunde knappast på förhand avgöra, hur
lång tid handläggningen av ett mål behövde. Ett mål kunde taga flera
timmar, ett annat ett par minuter. Frågan vore svår att lösa, men man
hoppades, att den nu påtalade anhopningen av mål skulle visa sig vara
av övergående natur. Det sista sammanträdet hade varit särskilt besvärligt
på grund av de många och långa vittnesförhören.

Med anledning av innehållet i tidningsartiklarna anmodade jag häradshövdingen
i Södra Roslags domsaga, f. d. revisionssekreteraren Y. G. Wisén
att till mig inkomma med dels upplysning, huru med däri uppgivna
omständigheter förhölle sig, dels ock yttrande örn de åtgärder, som kunde
vara erforderliga för att förebygga upprepande av sådana missförhållan
den, som i tidningsartiklarna omförmäldes.

I avgivet yttrande anförde Wisén följande:

Vid det ifrågakomna tingssammanträdet, det tredje under 1930 års lagtima
höstting i domsagan, hade ordet i rätten förts av en förste notarie.
Denne hade meddelat Wisén, att förhandlingarna de fyra dagar, sammanträdet
pågått, slutat: måndag kl. 10,15, tisdag kl. 11, onsdag kl. 11,15
och torsdag kl. 9 e. m. Dessa jämförelsevis sena klockslag hade berott på
förekomsten av exceptionellt både många och långa vittnesförhör. Av egen
erfarenhet kunde Wisén också bekräfta, att ett så ''kompakt’ sammanträde
måste anses hava varit av tillfällig natur, ity att Wisén under hela sin
tjänstgöringstid i domsagan icke mer än högst fem dagar haft handläggning
efter kl. 8 å 9 på kvällen samt onsdagar och torsdagar aldrig slutat
senare än kl. 5 e. m. Å det fjärde allmänna sammanträdet hade rättegångstimman
räckt på måndagen till kl. 8, på tisdagen till kl. 10,20, på
onsdagen till kl. 1 och på torsdagen till kl. 4 e. m. Antalet mål hade dock
då icke varit mindre än å tredje sammanträdet, men därav att vid detta,
mot vanligheten, ett flertal vittnen avhörts även i nyinstämda mål hade

252

följt en motsvarande lättnad vid dessas förnyade handläggning å fjärde
sammanträdet. Emellertid hade Wisén på grund av ett annat förhållande
redan tidigare under hösten 1930 planlagt en ändring av målens fördelning
vid tingssammanträdena, och därom hade Wisén avsett att rådgöra
med nämndemännen vid tredje sammanträdet, varifrån Wisén dock blivit
hindrad genom sjukdom. Sedan någon tid efter Wiséns tillträde av
domsagan år 1922 hade nämligen målen varit fördelade å de sedan gammalt
fyra tingsdagarna så, att mål från Danderyds skeppslag förekommit
på måndag och tisdag, mål från Åkers skeppslag på onsdag och mål från
Värmdö skeppslag på torsdag. Varje dag hade nämnd från vederbörande
skeppslag tjänstgjort. Genom ökning av Danderydsmålen hade belastningen
av mål på måndagar och tisdagar blivit så oproportionerlig mot
de övriga dagarna, att denna, i sig riktiga, fördelning icke längre torde
kunna bibehållas orubbad utan en utjämning av antalet mål per dag
borde ske. Särskilt olägligt hade det varit, att vid några tillfällen Danderydsmål
måst stå över till följande dag. Den sålunda önskvärda omläggningen
torde väl utan någon större risk för ''nattplena’ eller överskjutande
av mål från en dag till annan kunna hållas inom ramen av
fyra rättegångsdagar, men då en förändring uti nämndemännens tjänstgöring
ändock måste ske — för att målen skulle kunna handläggas i närvaro
av nämndemän från vederbörande trakt — hade det synts Wisén
bättre och säkrare att samtidigt utöka antalet dagar till fem. Därom hade
Wisén förhandlat med nämnden å fjärde sammanträdet, och någon invändning
däremot hade icke gjorts. För att kunna göra en början med
femdagars-sammanträden redan i januari 1931 hade också överenskom
mits örn en provisorisk tjänstgöring och uppdelning då, och femdagarssystemet
vore avsett att följas sedan. Detta kunde ske antingen genom
att behålla de nuvarande sammanträdesturerna eller genom att införa
allmänna sammanträden två gånger i månaden, med tre dagar ena gången
och två dagar den andra. Under år 1931 torde emellertid på grund av de
redan kungjorda tingstiderna någon ändring i dessa icke kunna ske. Med
hänsyn därtill och då för bedömande av det ena eller det andra alternativets
företräde ur dels allmänhetens och dels nämndemännens och kansliarbetets
synpunkt närmare utredningar och förhandlingar vöre av nöden,
hemställde Wisén att under våren 1931, då erfarenhet från flera femdagarssammanträden
vunnits, få inkomma med vidare yttrande.

I ett den 23 maj 1931 till mig inkommet yttrande anförde därefter Wisén
följande:

Den från och med 1931 års början tillämpade ordningen med fem rättegångsdagar
varje sammanträde hade visat sig tillfredsställande. Tiderna
för förhandlingarnas slut hade varit:

253

måndag tisdag onsdag torsdag fredag

.januari..... 8,45 e. m. 7,20 e.m. 5,00 e.m. 3,00 e. m. 4,30 e. m.

februari .... 4,00 » 10,15 » 6,10 » 12,00 f. m. 6,00 »

mars ....... 9,20 » 3,15 » 2,35 » 1,15 e. m. 5,45 »

april ....... 6,50 » 2,45 » 1,15 » 11,50 f. m. 5,10 »

maj ........ 4,15 » 6,10 » 2,20 » 12,45 e.m. 3,50 »

De senaste av nämnda tider, anförde Wisén vidare, hade delvis influerats
av att den nya fördelningen av mål ännu ej hunnit helt genomföras.
Även nämnden hade funnit sig belåten med detta system, och för allmänheten
hade, såsom syntes, väntetiderna ej varit så långa. De dagar, då antalet
mål varit större eller mål kunnat beräknas taga längre tid i anspråk,
hade å uppropslistan för en del mål utsatts visst klockslag, före vilket de
ej komme att företagas. Wisén finge alltså uttala den meningen, att den
nuvarande ordningen visat sig tillfredsställande. Emellertid kunde ju
givetvis sammanträden örn fem dagar ibland bliva väl betungande för en
och samme ordförande och det ur denna synpunkt vara en lättnad med en
uppdelning av sådana sammanträden å två sammanträden i månaden. Då
dessutom sistnämnda ordning syntes stå i samklang med den blivande
rättegångsreformen och det för dennas slutliga utformning och genomförande
väl också kunde vara till nytta att hava ett system med sammanträden
varannan vecka prövat under några år i en domsaga av Södra
Roslags domsagas storlek, hemställde Wisén, att jag ville väcka förslag
därom.

I ett av häradshövdingen, f. d. hovrättsrådet E. Bergelmer hos mig anhängiggjort
ärende rörande behandlingen av ett vid Södra Roslags domsagas
häradsrätt handlagt mål, däri Bergelmer varit part, har Bergelmer
gjort gällande, att den arbetsbörda, som åvilade häradshövdingen i nämnda
domsaga, vore så stor, att målens handläggning bleve lidande därpå, och
att förhållandet vållade parter och ombud stort besvär genom nödtvånget
att granska protokollens riktiga avfattning.

I detta ärende hava Wisén och förste notarien H. Carlman i avgivna
yttranden bemött Bergelmers påståenden, varefter Bergelmer avgivit påminnelser,
däri han särskilt framhållit, att syftemålet med hans klagomål
varit att få till stånd en omorganisation av domareavdelningen i Södra
Roslags domsaga.

Såsom ett önskemål vid reformarbetet på rättskipningens område har
sedan länge uppställts, att häradsrätterna bleve lättare tillgängliga för
den rättssökande allmänheten. Vittnesbörd härom lämnar redan ett av
lagkommittén år 1815 avgivet betänkande angående domstolarnas organisation,
däri framhölls, att genom omreglering av domsagorna, så att varje
domsaga komme att bestå av ett tingslag, skulle beredas möjlighet för

254

häradsrätterna att oftare sammanträda, en gång i veckan eller åtminstone
en gång i månaden. Ett steg mot detta mål utgjorde införandet av 1872
års tingsordning. Genom kungl, förordning den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting stadgades
nämligen, att allmänna sammanträden skola hållas, där tingslag ensamt
utgör en domsaga, under vårtinget sex gånger och under hösttinget fyra
gånger samt, där två tingslag äro förenade till en domsaga, i vartdera tingslaget
under vårtinget tre gånger och under hösttinget två gånger. Prövar
Kungl. Majit med hänsyn till särskilda förhållanden, att något tingslag,
som i förordningen avses, må undantagas från tillämpningen av däri meddelade
bestämmelser, eller att i sådant tingslag allmänna sammanträden
må hållas till större antal än nu sagts, äger Kungl. Majit att därom förordna.
Genom införandet år 1918 av sammanträden med tremansnämnd
fördes reformarbetet ytterligare framåt i förut antydd riktning. Att emellertid
de åtgärder, som sålunda under tidernas lopp vidtagits, icke under
nuvarande förhållanden äro i alla domsagor tillräckliga för ett tillgodoseende
av de rättssökandes intresse av en snabb och god rättskipning, därom
torde enighet råda.

I sitt år 1926 avgivna betänkande har processkommissionen framhållit,
att den nuvarande ordningen för häradsrätternas sammanträden enligt
kommissionens åsikt utgör ett hinder för en god rättskipning. Den medför
— framhåller kommissionen — bland annat, att till varje sammanträde
måste sammanföras ett stort antal mål och att, då den tid, som
varje mål kräver, svårligen kan på förhand beräknas, domstolen icke hinner
ägna varje mål en fullständig och noggrann behandling, i följd varav
uppskov bliva oundvikliga. Både nödvändigheten och omfattningen av
detta missförhållande framstår enligt kommissionens mening med full
tydlighet, då man erfar, att det icke är ovanligt, att till ett allmänt sam
manträde i domsaga med ett tingslag kunna vara utsatta mera än hundra
olika mål och i undantagsfall ännu flera. Utan att råda hot härpå torde
det svårligen låta sig göra att lösa vår rättskipning från uppskovsväsendet
i dess nuvarande form. Av dessa och i övrigt anförda skäl har kommissionen
föreslagit, att regelbundet ting för huvudförhandling i de egentliga
rättegångsmålen skall i allmänhet hållas en gång varje vecka.

Det av processkommissionen framlagda förslaget örn den nuvarande
tingsordningens ersättande med tätare sammanträden har vunnit anklang
hos de granskare, som yttrat sig i denna fråga. Svea hovrätt har emellertid
förklarat sig förmoda, att av hänsyn till nämnden det normala borde
vara, att ting hölles endast var fjortonde dag. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har tillstyrkt en anordning med tätare tingssammanträden och
begränsad daglig arbetstid samt erinrat, att kommissionsförslaget förutsatte,
att hänsyn skulle tagas till förhållandena på varje särskild ort. Så -

255

väl häradshövdingföreningen som Sveriges advokatsamfund hava kraftigt
understrukit de olägenheter, som vidlåda den nuvarande ordningen.

I den till 1931 års riksdag framlagda propositionen nr 80 angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform har ifrågavarande spörsmål även
upptagits till behandling. Sålunda har chefen för justitiedepartementet vid
propositionens avlåtande därutinnan anfört följande: Den nuvarande tingsordningen
för häradsrätterna innebure, att i varje tingslag vanligen hölles
fem eller tio allmänna tingssammanträden örn året. På dessa sammanträden
förekomme ett betydande antal nyinstämda eller uppskjutna mål.
Oaktat rätten ej sällan sutte från morgonen till sent på kvällen, toge sammanträdena
ofta flera dagar i anspråk. Allmänt vitsordades, att dessa förhållanden
utgjorde ett av de allvarligaste hindren för en tillfredsställande
utredning av målen. Att leda förhandlingarna bleve för ordföranden utom
ordentligt tröttande och hans uppmärksamhet slappades. För att de å
uppropslistan upptagna målen skulle medhinnas bedreves handläggningen
ofta med större skyndsamhet än som vore förenlig med en grundlig utredning.
Den långa väntan vid tingen vore till stort hinder för vittnen
och parter; därav föranleddes parternas huvudombud att i sitt ställe
skicka ersättare, som endast ofullständigt behärskade målen. Dessa olägenheter
vore så i ögonen fallande, att någon tvekan ej gärna kunde råda
örn nödvändigheten av en förändring. Departementschefen förutsatte därför,
att de bestämmelser, som en blivande lag bomme att upptaga i detta
ämne, skulle avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål
på varje sammanträde. Uppenbart vore, att tingsordningen borde lämpas
efter förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn borde
tagas jämväl till att nämnden ej oskäligt betungades. Ur denna synpunkt
syntes för möjliggörande av lämplig arbetsfördelning inom nämnden och
komplettering vid förfall, det antal nämndemän, som skulle utses för
tingslaget, alltid höra sättas ej obetydligt högre än det domförda antalet.

Det särskilda utskott, som avgav utlåtande i anledning av nämnda proposition,
anförde i denna fråga följande: Den nu flerstädes tillämpade
ordningen med ett jämförelsevis ringa antal tingssammanträden och ett
betydande antal mål utsatta till varje sammanträde utgjorde ett hinder
för en god rättskipning vid häradsrätterna. Såsom departementschefen
förutsatt torde en förändring på detta område böra avse tätare tingssammanträden
med ett mindre antal mål på varje sammanträde. Tillika hade
departementschefen framhållit såsom uppenbart, att tingsordningen borde
lämpas efter förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn
borde tagas jämväl till att nämnden ej oskäligt betungades. Denna synpunkt
hade ytterligare understrukits i en väckt motion, däri uttalats, att
vid utfärdande av bestämmelser angående antalet ting det allra största
avseende borde fästas vid ortsbefolkningens behov och önskningar. Mot

256

departementschefens uttalande, vilket torde på ett väl avvägt sätt tillgodose
de i nämnda motion anförda synpunkterna, torde intet vara att erinra.

Vad utskottet sålunda anfört vann riksdagens gillande.

Med tillämpning av den rätt, som förordningen den 17 maj 1872 lämnar
Kungl. Maj:t att med hänsyn till särskilda förhållanden förordna örn tätare
tingssammanträden än nämnda förordning såsom regel förutsätter,
hava redan i flera domsagor införts tingsordningar med sammanträden
varje eller varannan vecka under vår- och hösttingen. En tingsordning
med allmänna sammanträden en gång varje vecka under tingen har sålunda
införts i Askims, Västra och östra Hisings samt Sävedals härads
domsaga, vilken liksom Södra Roslags domsaga omfattar ett enda tingslag.
Genom kungl, kungörelse den 31 oktober 1930 har en likartad ordning
bestämts för Frosta och Eslövs domsaga, vilken består av två tingslag.
Sålunda skola allmänna sammanträden hållas i Eslövs tingslag en gång
i månaden och i Frosta tingslag varje vecka under tingen, då allmänt
sammanträde icke hålles i Eslövs tingslag. I Mjölby domsaga, Flundra,
Väne och Bjärke härads domsaga, Oxie och Skytts härads domsaga samt
Västra Hälsinglands domsaga, vilka domsagor var för sig utgöra ett tingslag,
hållas allmänna sammanträden varannan vecka. I detta sammanhang
vill jag jämväl erinra, att jag i skrivelse den 20 december 1930 hos Eders
Kungl. Maj:t hemställt örn införandet av en tingsordning med tätare sammanträden
i Södertörns domsaga.

Med hänsyn till de uttalanden, som gjorts såväl i ovan omförmälda proposition
som det däröver avgivna, av riksdagen i denna del godkända utlåtandet,
synes mig tydligt, att då i särskilda fall befinnes föreligga behov
av ändrad tingsordning i domsaga, fråga därom hör, liksom hitintills
skett, upptagas utan avvaktan av den vidare behandlingen av frågan örn
en allmän rättegångsreform. Vid sådant förhållande och då vad som förekommit
i ovanberörda ärenden hos mig synes giva vid handen, att beträffande
Södra Roslags domsaga föreligger ett dylikt behov, anser jag
mig böra hos Eders Kungl. Majit väcka fråga örn införande av ändrad
tingsordning i denna domsaga.

Södra Roslags domsaga består av de gamla häradena Åkers skeppslag,
Värmdö skeppslag och Danderyds skeppslag samt städerna Djursholm och
Lidingö med en sammanlagd folkmängd av omkring 67,060 personer.

I fråga om tingsordningen gäller i domsagan förordningen den 17 maj
1872. I domsagan skola följaktligen hållas tio allmänna tingssammanträden
årligen. Härutöver hållas, förutom två s. k. slutsammanträden, elva
sammanträden med tremansnämnd enligt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Redan den omständigheten, att i Södra Roslags domsaga — vilken till
såväl invånarantal som arbetsbörda är rikets största domsaga samt med

257

sin belägenhet intill huvudstaden omfattar två städer och en i stora delar
av livaktighet kännetecknad landsbygd — icke lämnas allmänheten tillfälle
att få sina rättegångsmål behandlade vid mera än tio allmänna tingssammanträden
örn året, utgör enligt min mening tillräcklig anledning till
vidtagande av åtgärder för förbättring av tingsordningen därstädes. Den
ökade snabbhet i rättskipningen, som i våra dagar allmänt erkännes såsom
ett oeftergivligt krav, kan icke anses tillgodosedd med det antal tingssammanträden,
som för närvarande hållas i domsagan. En ökning av antalet
allmänna sammanträden är alltså redan erforderlig, för att häradsrätten
skall kunna bliva lättare tillgänglig för den rättssökande allmänheten.

Men en sådan anordning är även betingad av andra förhållanden i domsagan.
Såsom vid behandlingen av propositionen angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform framhållits, uppstår, om antalet tingssammanträden
i en domsaga är otillräckligt, bland annat den olägenheten att
å de särskilda sammanträdena anhopas mål och ärenden till så stort antal,
att sammanträdena draga ut på tiden i alltför hög grad. I Södra Roslags
domsaga hava sammanträdena tidigare pågått fyra dagar. Understundom
har förekommit en sådan anhopning av mål, att förhandlingarna måst utsträckas
till sent på kvällen. Ibland hava mål icke ens kunnat behandlas
å den dag, till vilken de varit utsatta, utan måst uppskjutas till påföljande
dag. Olägenheterna härav för parter och vittnen äro påtagliga. I nämnda
hänseende torde visserligen numera en förbättring hava inträtt genom
den från och med den 1 januari 1931 skedda utökningen av antalet rättegångsdagar
på varje sammanträde till fem. Men alla olägenheter av den
nuvarande tingsordningen äro därmed icke undanröjda. Såsom häradshövdingen
Wisén i sitt senaste yttrande berört kunna nämligen sammanträden
om fem rättegångsdagar bliva alltför betungande för dem, som skola
leda rättens förhandlingar. Häri ligger uppenbarligen en risk för att handläggningen
av de mål, som förekomma å de sista rättegångsdagarna under
en sammanträdestur, kan bliva lidande. Genom en uppdelning av de fem
rättegångsdagar, som varje sammanträde nu omfattar, så att ting hålles
antingen varje eller varannan vecka, vinnes också, att kansliarbetet kommer
att förflyta jämnare och lugnare och att den stadgade expeditionstiden
lättare kan iakttagas. Enligt min mening bör därför en ändring av
den gällande tingsordningen i Södra Roslags domsaga ske på sådant sätt,
att de nuvarande allmänna tingssammanträdena örn fem rättegångsdagar
uppdelas på flera allmänna sammanträden med mindre antal rättegångsdagar.

Huru denna uppdelning bör genomföras är ytterst en ren lämplighetsfråga.
Häradshövdingen i domsagan har uttalat sig för en tingsordning
med sammanträde varannan vecka. För min del anser jag, att i första

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

258

hand bör undersökas lämpligheten av en anordning med allmänt sammanträde
varje vecka under tingen. Tydligt är, att en dylik ordning häst tillgodoser
de rättssökandes befogade anspråk på en snabb rättskipning. Den
fördel, som i detta hänseende skulle vinnas, synes vara så betydande, att
de svårigheter, som kunna möta i organisatoriskt hänseende, torde böra
övervinnas. Såväl arbetsbördans storlek som domkretsens beskaffenhet
torde i förevarande fall motivera en rättegångsordning, liknande den för
städerna gällande. Redan tidigare har införandet av en sådan tingsordning
i Södra Roslags domsaga varit ifrågasatt. Jag hänvisar härutinnan
till en uppsats av presidenten Schlyter i Svensk Juristtidning 1926 sid. 235
o. f. Ett särskilt skäl härför är, att, såsom jag redan framhållit, varje allmänt
sammanträde i domsagan redan nu omfattar fem rättegångsdagar.
Någon ökning av rättegångsdagarnas antal och därav förorsakat betungande
av häradsnämnden torde ett genomförande av en tingsordning med
allmänt sammanträde varje vecka under tingen således icke innebära i
detta fall. Skulle Eders Kungl. Maj:t likväl finna en dylik tingsordning
icke böra genomföras under nuvarande förhållanden, torde i varje fall en
anordning med sammanträden varannan vecka under tingen böra införas.

Med stöd av den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag
härmed för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

Den 23 oktober 1931 har Kungl. Majit förordnat, att i Södra Roslags
domsaga häradsrätten skall hålla allmänna tingssammanträden under
vårtinget tredje måndagen i januari och sedan varannan måndag, som
före tingstidens slut inträffar, och under hösttinget första måndagen i
september och sedan varannan måndag, som före tingstidens slut inträffar.
Därjämte har Kungl. Majit bestämt, att i domsagan skola hållas sammanträden
med tremansnämnd å samma veckodag i sjätte och andra veckorna
före hösttingets början, varå de allmänna sammanträdena i domsagan
skola taga sin början.

4. Framställning angående åtgärder för snabbare rättskipning i
Sollentuna och Färentuna härads domsaga. I

I detta ämne avlät jag den 30 juni 1931 till Konungen följande framställning! ”Under

rubrikerna: ''Arbetsamt i Haga tingshus. Sollentunarätten har
massor av mål att handlägga.’ omförmäldes i tidningen Nya Dagligt Allehanda
för den 24 november 1930, att Sollentuna och Färentuna häradsrätt

259

haft sammanträde den 20—den 22 november samt att trots ''nattplena’ alla
tre dagarna sammanträdet icke kunnat, såsom beräknats, avslutas å tredje
rättegångsdagen. Enligt tidningsartikeln bade vid förhandlingarnas slut å
tredje rättegångsdagen, som var en lördag, för häradsrätten återstått att
meddela utslag i vissa mål. Härmed hade måst anstå till påföljande måndag
och, då tingssalen nämnda dag skolat användas för sammanträde med
Södra Roslags domsagas häradsrätt, hade Sollentuna och Färentuna
häradsrätt måst sammanträda i en kanslilokal i tingshuset.

I anledning av innehållet i nämnda tidningsartikel anmodade jag t. f.
häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna härads domsaga, i vilken
häradshövdingämbetet var vakant, att till mig inkomma med dels upplysning,
huru med de i tidningsartikeln uppgivna omständigheter förhölle
sig, dels ock yttrande örn de åtgärder, som kunde vara erforderliga för att
förebygga upprepande av sådana missförhållanden, som i tidningsartikeln
omförmäldes, därvid särskilt borde angivas, huruvida för sådant ändamål
skulle vara tjänligt att i stället för nuvarande tingsordning i domsagan
införa en tingsordning med sammanträden varje eller varannan vecka.

I avgivet yttrande åberopade t. f. häradshövdingen H. Beckman till en
början innehållet i en promemoria, avgiven av förste notarien E. Kronvall,
vilken bland andra fört ordet i häradsrätten vid ovan omförmälda tingssammanträde.
I denna anfördes följande:

De mål, som utsatts till ifrågakomna sammanträde, det fjärde under
1930 års höstting, hade fördelats å två uppropslistor, en A-lista och en
B-lista, av vilka den sistnämnda omfattat sådana mål och ärenden, som
avsåges i 21 § 2 punkten domsagestadgan, samt A-listan övriga mål och
ärenden. Antalet mål och ärenden hade utgjort å första rättegångsdagen
28 A-mål och 14 B-mål, å andra rättegångsdagen 41 A-mål och 29 B-mål
samt å tredje rättegångsdagen 7 A-mål och 3 B-mål. Vid uppgörandet av
uppropslistorna hade, genom angivande av olika tider, före vilka målen
icke komme att påropas, ävensom genom sammanförande, i den mån det
varit möjligt, av mål med samma parter eller ombud intill varandra, försök
gjorts att förkorta väntetiden vid rätten. Samtliga rättegångsdagar
hade häradsrättens sammanträde tagit sin början kl. 10 f. m. Första rättegångsdagen,
den 20 november, hade häradsrättens enskilda överläggning i
de mål, beträffande vilka utslag skulle meddelas vid sammanträdets början,
varat ungefär en timme. Därefter hade handläggningen av A-listans
mål vidtagit. Mellan kl. 2 och 3 e. m. hade gjorts ett uppehåll för lunch.
Kl. omkring 3 e. m. hade handläggningen av B-listans mål börjat och, på
grund av oförutsett stort antal vittnen, pågått till kl. omkring 6 e. m.
Då hade handläggningen av A-listans mål ånyo vidtagit. Kl. omkring 8,30
e. m. hade rättens ordförande meddelat, att icke något mål efter mål nr 24
å uppropslistan komme att företagas till behandling ifrågavarande rätte -

260

gångsdag. Vid upprop kl. 10,30 e. m. av mål nr 22 hade meddelats, att detta
mål vore det sista, som rätten ämnade handlägga för dagen. Handläggningen
av detta mål, däri ansvarstalan förts för ovarsamhet vid förande
av motorfordon och i vilket avhörts 5 vittnen, hade pågått till kl. omkring
12,30 på natten. Första rättegångsdagen hade handlagts 22 av A-listans
mål och samtliga å B-listan upptagna mål. Sammanlagt hade avhörts 26
vittnen. Andra rättegångsdagen, den 21 november, hade häradsrättens
enskilda överläggning varat till kl. omkring 11,30 f. m. Före den fortsatta
handläggningen av de nästföregående dag ej medhunna målen hade meddelats,
att de på A-listan den 21 november upptagna målen icke skulle
förekomma till behandling före kl. 1 e. m. samt att de mål, vilka utsatts
att påropas ej före kl. 12 middagen, icke skulle behandlas före kl. 4 e. m.,
medan däremot B-listans mål komme att företagas å angiven tid. Uppehåll
för lunch hade gjorts mellan kl. 2 och 3 e. m. Sedan B-listans mål
slutbehandlats kl. omkring 4,30 e. m., hade handläggningen av A-målen
fortsatt. Kl. omkring 7 e. m. hade upplysts, att handläggningen av målen
från och med nr 25 å A-listan, med undantag av mål nr 41, uppskötes till
påföljande dag, och kl. omkring 10 e. m. hade samma meddelande lämnats
beträffande målen från och med mål nr 19. Vid upprop kl. omkring 11 e. m.
av mål nr 14 hade tillsagts, att allenast detta mål samt målen nr 15 och 41
skulle behandlas samma dag. Sammanträdet hade avslutats med mål nr
41 kl. 12,15 på natten. Andra rättegångsdagen hade handlagts 22 av A-listans
mål, därav 5 mål angående ovarsamhet m. m. vid förande av motorfordon,
samt samtliga å B-listan upptagna mål. Sammanlagt hade avhörts
17 vittnen. Tredje rättegångsdagen, den 22 november, hade vid sammanträdets
början rättens ordförande meddelat, att de mål, vilka å A-listan
för den 21 november utsatts att ej förekomma före kl. 4 e. m., samt de
därefter upptagna målen icke skulle behandlas före kl. 4 e. m., att de å
B-listan upptagna målen skulle handläggas kl. 3 e. m. samt att de å
A-listan för den 22 november upptagna målen icke skulle handläggas före
kl. 6 e. m. Även ifrågavarande dag hade gjorts uppehåll för lunch mellan
kl. 2 och 3 e. m. Kl. omkring 9 e. m. hade handläggningen av de å dagens
A-lista upptagna målen påbörjats. Kl. 10,30 e. m. hade sista målet påropats.
Enär i detta mål avhörts sammanlagt 17 vittnen, hade handläggningen
därav varat till kl. omkring 1 på natten. Sammanlagt hade under
dagen avhörts 30 vittnen. Häradsrättens enskilda överläggning i mål och
ärenden, i vilka utlåtande skulle meddelas vid sammanträdets slut, tillhopa
63 stycken, hade ägt rum måndagen den 24 november i ett till domsagans
kansli hörande överläggningsrum.

I promemorian anfördes vidare:

En dylik arbetsordning, i hög grad betungande för såväl parter och
ombud som rättens ordförande och dess övriga ledamöter, vore fram -

261

tvingad av det skälet, att domsagan delade tingssal med Södra Roslags
domsaga, vilken domsagas häradsrätts allmänna sammanträden började å
måndagen i den vecka, som följde näst efter Sollentuna och Färentuna
häradsrätts sammanträdesdagar. Sistnämnda häradsrätt hade därför dittills
icke haft möjlighet att å sina sammanträden fördela mål och ärenden
på mer än tre dagar, därvid tredje dagen såvitt möjligt reserverats för
domstolens överläggningar. Att fortsätta handläggningen å en påföljande
måndag i en inom kansliet belägen lokal vore så gott som ogörligt. En
dylik anordning hade visserligen vid ett tidigare tillfälle, första allmänna
sammanträdet av lagtima vårtinget 1929, måst tillgripas, men den hade
visat sig av utrymmesskäl medföra mycket stora olägenheter. En förbättring
i påtalade hänseende komme att inträda efter den 1 januari 1931, från
vilken dag av Kungl. Majit beslutad omläggning av sammanträdesturen
för Sollentuna och Färentuna häradsrätt skulle lända till efterrättelse.

Beckman anförde i sitt yttrande vidare: Å första allmänna sammanträdet
under 1930 års höstting hade partsförhandlingarna avslutats första
dagen omkring en timme efter midnatt, därvid 5 av de på A-listan upptagna
målen ej hunnit handläggas, andra dagen kl. omkring 12 på natten
och tredje dagen kl. omkring 4,30 e. m. Rättens överläggningar hade sistnämnda
dag slutförts kl. omkring 9,30 e. m. Å andra allmänna sammanträdet
hade partsförhandlingarna avslutats första dagen kl. omkring 9
e. m., andra dagen kl. omkring 10 e. m. och tredje dagen kl. omkring 1 e. m.
Rättens överläggningar hade slutförts sistnämnda dag kl. omkring 5 e. m.
Vid tredje allmänna sammanträdet hade partsförhandlingarna avslutats
första dagen kl. omkring 11,30 e. m., andra dagen kl. omkring 10 e. m. och
tredje dagen kl. omkring 11,30 f. m., varefter rättens överläggningar pågått
till kl. omkring 4,30 e. m. Allmänhetens intresse av målens snabba
avgörande hade föranlett, att tredje rättegångsdagen i regel reserverats
för rättens överläggningar. Detta förfarande torde ock hava medfört, att
överläggningarna blivit mindre tidsödande än som skulle blivit fallet,
därest målen satts på utlåtande å ett följande sammanträde. I de av åklagarna
anhängiggjorda målen ägde regelrätt vittnesförhör rum redan å
den dag, då målen första gången handlades. Antalet av de mål, som för
partsförhandlingar uppskötes från ett sammanträde till ett annat, torde i
regel uppgå till 20 å 30.

Vidare anförde Beckman: Beträffande åtgärder till förebyggande av de
obestridliga missförhållanden, som nattliga rättsförhandlingar och måls
uppskjutande till följande dagar under sammanträde innefattade, hade
dittills annan utväg ej förelegat än att fortsätta förhandlingarna å de
dagar, då tingssalen disponerats av Södra Roslags domsagas häradsrätt.
Som emellertid från och med år 1931 sammanträdena jämväl i Sollentuna
och Färentuna härads domsaga toge sin början å måndagar, torde, under

262

förutsättning av sammanträdes hållande var fjärde vecka, ej möta hinder
mot varje sammanträdes utsträckande till det antal dagar, som med nuvarande
mängd mål och ärenden kunde vara erforderligt för antydda missförhållandenas
förebyggande. I överensstämmelse därmed hade numera
försöksvis utgåtts från, att under 1931 partsförhandlingarna skulle äga
rum under fyra dagar varje sammanträde och, örn det kunde på förhand
beräknas bliva nödvändigt, jämväl en femte dag. Den i min resolution
ifrågasatta tingsordningen med tätare allmänna sammanträden syntes
emellertid vara för avsedda ändamål lika tjänlig och därutöver, till gagn
för göromålens behöriga gång, medföra jämnare och mindre betungande
fördelning ej allenast av de mål och ärenden, vari partsförhandlingar ägde
rum — särskilt örn, såsom väl finge emotses, ifrågavarande mål med tiden
tilltoge i mängd — utan även av småprotokollsärendena. I förevarande
avseende torde kunna förordas en tingsordning med sammanträden, som
började varannan måndag och beräknades pågå två å tre dagar varje gång.
För fall av sammanträde varje vecka finge räknas med, att en dag icke
skulle befinnas tillräcklig men att andra dagen troligen endast till ringa
del bleve använd för rättsförhandlingarna och att på grund därav nämndemännen
bleve onödigt betungade. Under nuvarande tingsordning tjänstgjorde
vardera nämnden vid vartannat sammanträde eller således var
åttonde vecka, och uppskötes målen med hänsyn därtill åtta veckor. I
fråga örn tingsordning med sammanträden varannan vecka läge närmast
till hands, att vardera nämnden tjänstgjorde var fjärde vecka och målen
uppskötes fyra veckor, men måhända finge med hänsyn till att nämndemännen
vore till antalet allenast 24 anses lämpligt, att samma nämnd
tjänstgjorde var sjätte vecka och att målen uppskötes eller sattes på utlåtande
till det sammanträde, som började å sjätte måndagen från det
sammanträde, då målen handlagts.

Ett erkänt önskemål vid reformeringen av vår gällande rättegångsordning
är, att allmänna sammanträden vid häradsrätterna hållas så ofta som
ett behörigt tillgodoseende av den rättssökande allmänhetens befogade anspråk
på en snabb och god rättskipning kräver. Den anhopning av rättegångsmål,
som nu ofta förekommer å häradsrätternas tingssammanträden,
innebär otvivelaktigt en betydande olägenhet för parter och vittnen samt
utgör ej sällan ett hinder för en tillfredsställande utredning av målen. Av
denna anledning har därför i såväl den till 1931 års riksdag avlåtna propositionen
nr 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform som det
av vederbörande utskott däröver avgivna utlåtandet betonats angelägenheten
av en ökning av antalet allmänna sammanträden vid häradsrätterna.
Därvid har förutsatts såsom självfallet, att tingsordningen borde lämpas

263

efter förhållandena och behovet på varje ort, ävensom erinrats, att nödig
hänsyn jämväl borde tagas till att häradsnämnden ej oskäligt betungades.

I en den 27 juni 1931 till Eders Kungl. Maj:t avlåten framställning rörande
tätare tingssammanträden i Södra Roslags domsaga har jag, under erinran
örn de uttalanden örn riktlinjerna för den blivande rättegångsreformen,
som sålunda gjorts, framhållit angelägenheten därav att, då i särskilda
domsagor befunnes föreligga behov av ändrad tingsordning, fråga
därom borde, liksom hitintills skett, upptagas utan avvaktan av den
vidare behandlingen av frågan örn den allmänna rättegångsreformen.
Under framhållande av, att i Södra Roslags domsaga förelåge ett dylikt
behov, har jag föreslagit införande i nämnda domsaga av en tingsordning
med allmänna sammanträden varje vecka eller, därest detta ej läte sig
göra, varannan vecka under tingen.

Vad som förekommit i nu ifrågavarande ärende har synts mig giva vid
handen, att jämväl i Sollentuna och Färentuna härads domsaga förefinnes
behov av en ändrad tingsordning.

I denna domsaga, som har en folkmängd av över 40,000 invånare och
bildar ett tingslag, gäller 1872 års tingsordning, enligt vilken i domsagan
årligen skola hållas tio allmänna tingssammanträden. Utöver dessa sammanträden
hållas, förutom s. k. slutsammanträden, elva sammanträden
med tremansnämnd enligt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden. Före ingången av
år 1931 omfattade varje allmänt sammanträde minst tre rättegångsdagar.
Till följd av anhopning av mål pågå partsförhandlingarna numera såsom
regel fyra dagar.

I likhet med Södra Roslags domsaga omfattar Sollentuna och Färentuna
härads domsaga en i stora delar av livaktighet kännetecknad landsbygd.
I densamma ingår Sundbybergs stad med en folkmängd av över 7,000
personer. Antalet handlagda mål utgjorde under år 1930 1,287. Under
samma tid uppgick antalet ärenden till 5,680. Utredningen i förevarande
ärende har ådagalagt, att å de särskilda sammanträdena ofta anhopas ett
synnerligen stort antal mål och ärenden. Denna anhopning har medfört,
att förhandlingarna understundom måst pågå till sent på kvällarna och att
det oaktat vid flera tillfällen icke alla å uppropslistan upptagna mål hunnit
företagas å utsatt dag, allt till stor olägenhet för parter och vittnen.
Sistnämnda missförhållanden torde visserligen kunna avhjälpas därigenom
att, såsom redan skett, antalet rättegångsdagar å varje sammanträde
ökas. Emellertid är tydligt, att en dylik anhopning av mål å ett
sammanträde måste för domaren bliva synnerligen tröttande. Såsom jag i
min förut omförmälda framställning rörande Södra Roslags domsaga erinrat,
föreligger i detta förhållande en risk för att handläggningen av
målen skall bliva lidande. Ur rättssäkerhetens synpunkt torde därför en

264

uppdelning av rättegångsdagarna å tätare sammanträden vara påkallad.
Genom en sådan anordning vinnes dessutom, att kansliarbetet kommer att
flyta jämnare och lugnare. Den stadgade expeditionstiden kan lättare
iakttagas. T. f. domaren i domsagan har jämväl i sitt yttrande uttalat sig
för en ökning av antalet allmänna sammanträden. Av nu anförda skäl får
jag föreslå, att den nu gällande tingsordningen i domsagan ändras på
sådant sätt, att de nuvarande tio allmänna tingssammanträdena örn fyra
rättegångsdagar uppdelas på flera allmänna sammanträden med mindre
antal rättegångsdagar.

I fråga örn Södra Roslags domsaga har jag, såsom förut berörts, i första
hand förordat en tingsordning med allmänt sammanträde varje vecka
under tingen. Starka skäl tala även för införandet av en dylik anordning
i Sollentuna och Färentuna härads domsaga. Ett sådant är att, såsom av
Beckmans yttrande framgår, för varje sammanträde i domsagan redan nu
får i allmänhet beräknas fyra rättegångsdagar. Någon ökning av rättegångsdagarnas
antal skulle ett genomförande av en tingsordning med allmänt
sammanträde varje vecka under tingen således icke innebära i detta
fall. Såsom skäl mot en dylik anordning har Beckman företrädesvis anfört,
att det finge räknas med, att en rättegångsdag varje vecka icke bleve
tillräcklig samt att en andra rättegångsdag under varje sammanträde troligen
endast till ringa del kunde utnyttjas för rättsförhandlingarna, i följd
varav häradsnämnden skulle onödigtvis betungas. Detta förhållande synes
mig emellertid näppeligen utgöra något hinder för den omförmälda tingsordningen.
Den antydda olägenheten torde nämligen lätt kunna undvikas.
Allt efter behovet kan tydligen ordnas så, att vart fjärde eller vartannat
sammanträde komme att omfatta två rättegångsdagar, vilka bleve fullt
utnyttjade, men övriga sammanträden endast en dag. Uppenbart är, att
en tingsordning med sammanträde varje vecka bäst tillgodoser allmänhetens
krav på en snabb rättskipning. Skulle Eders Kungl. Majit likväl
finna en dylik tingsordning icke böra för närvarande genomföras i domsagan,
torde i varje fall en anordning med sammanträden varannan vecka
under tingen böra införas.

Den 23 oktober 1931 har Kungl. Majit förordnat, att i Sollentuna och
Färentuna härads domsaga häradsrätten skall hålla allmänna tingssammanträden
under vårtinget andra måndagen i januari och sedan varannan
måndag, som före tingstidens slut inträffar, och under hösttinget sista
måndagen i augusti och sedan varannan måndag, som före tingstidens

265

slut inträffar, dock att under hösttinget icke skola hållas flera än åtta allmänna
sammanträden. Vidare har Kungl. Majit bestämt, att i domsagan
skola hållas sammanträden med tremansnämnd å samma veckodag i
fjärde och andra veckorna före hösttingets början, varå de allmänna sammanträdena
i domsagan skola taga sin början.

5. Framställning angående åtgärder för snabbare rättskipning i
Aska, Dals och Bobergs härads domsaga.

Den 1 juli 1931 skrev jag till Konungen följande:

”1 Aska, Dals och Bobergs härads domsaga, som utgör ett tingslag med
tingsställe i Motala, gäller 1872 års tingsordning, enligt vilken i domsagan
årligen hållas, förutom s. k. slutsammanträden, tio allmänna tingssammanträden.
Därjämte hålles ett sammanträde örn året med tremansnämnd.

Vid en av mig den 8 juni 1931 företagen inspektion av denna domsaga
tillsporde jag häradshövdingen i domsagan F. Törner, huruvida en tingsordning
med tätare sammanträden skulle därstädes vara lämplig och
behövlig.

Häradshövdingen Törner förklarade, att enligt hans mening det skulle
vara till gagn för såväl de rättssökande som arbetets behöriga gång att få
till stånd en uppdelning av de nuvarande sammanträdena på ett ökat antal
sammanträden. Skälen härför ville Törner närmare utveckla i särskild
skrivelse till mig.

I en den 26 juni 1931 hit inkommen skrivelse anförde Törner därefter
följande:

Under de senare åren hade Törner vid olika tillfällen funnit önskvärt,
att en utökning av tingssammanträdena i domsagan kunde komma till
stånd. För några år sedan hade föreskrivits, att utöver de allmänna tingssammanträdena
ett sammanträde med tremansnämnd årligen skulle hållas
i augusti månad. Detta torde få anses hava fyllt behovet för sommarmånaderna
mellan de lagtima tingen, men för återstoden av året kvarstode
frågan örn en utökning av sammanträdena olöst. Den ökade arbetsbördan
i domsagan hade gjort det nödvändigt att vid de allmänna sammanträdena
inrätta två rättegångsdagar. Understundom hade sessionstiden
å dessa blivit besvärande lång. Med tätare tingssammanträden
skulle säkerligen denna olägenhet i hög grad kunna undvikas till stor
fördel för såväl häradsrätten som advokaterna och allmänheten. Därtill
komme, att den allmänna rörelsen inom domsagan år från år ökats med
påföljd, att en snabbare handläggning av småprotokollsärendena visat sig
önsklig. Ett större antal ting skulle naturligtvis även bidraga till förverkligandet
av detta önskemål. På grund av det anförda hemställde

266

Törner, att jag måtte vidtaga åtgärder för att de allmänna sammanträdena
i domsagan måtte kunna utsättas att taga sin början varannan
måndag i stället för, som nu vore fallet, var fjärde måndag.

Ett önskemål, örn vilket olika meningar ej torde råda, vid reformering
av vår gällande rättegångsordning är, att de allmänna sammanträdena vid
häradsrätterna hållas så ofta, som ett behörigt tillgodoseende av den
rättssökande allmänhetens befogade anspråk på en snabb och god rättskipning
kräver. Med den i flertalet domsagor nu gällande tingsordningen
med allmänna sammanträden i regel tio gånger örn året kan det ofta icke
undvikas, att å de särskilda sammanträdena rättegångsmål anhopas i så
stort antal, att betydande olägenheter därigenom uppkomma för såväl
parter och ombud som vittnen. Jämväl för en tillfredsställande utredning
av målen kan en dylik anhopning av rättegångar vara hinderlig. Med
anledning därav har också i såväl den till 1931 års riksdag avlåtna propositionen
nr 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform som
det av vederbörande utskott däröver avgivna utlåtandet betonats angelägenheten
av en ökning av antalet allmänna sammanträden vid häradsrätterna.
Därvid har förutsatts såsom självfallet, att tingsordningen borde
lämpas efter förhållandena och behovet på varje ort.

I två särskilda under sistförflutna juni månad till Eders Kungl. Majit
avlåtna framställningar har jag under erinran örn de uttalanden örn riktlinjerna
för den blivande rättegångsreformen, som sålunda gjorts, framhållit,
att i Södra Roslags domsaga samt Sollentuna och Färentuna härads
domsaga syntes föreligga behov av ändrad tingsordning samt i anslutning
därtill föreslagit införande i nämnda domsagor av en tingsordning med
allmänna sammanträden varje vecka eller, därest detta icke läte sig göra,
varannan vecka under tingen. Redan tidigare har jag i en den 20 december
1930 avlåten framställning hemställt örn motsvarande åtgärd beträffande
Södertörns domsaga.

Med hänsyn till vad häradshövdingen i Aska, Dals och Bobergs härads
domsaga anfört i sin skrivelse till mig synas föreligga skäl för införande
jämväl i denna domsaga av en tingsordning med tätare sammanträden.
Invånarantalet i domsagan utgör cirka 27,800. Där handlades under år 1930
273 mål och 2,017 ärenden. Med hänsyn härtill torde kravet på en snabbare
rättskipning i domsagan bliva behörigen tillgodosett med en tingsordning
med allmänna sammanträden varannan vecka under tingen. Då för sammanträden
i dylik omfattning i regel icke torde komma att åtgå mer än en
rättegångsdag under varje sammanträde, skulle införandet av en sådan
tingsordning icke medföra någon ökning av det sammanlagda antalet
rättegångsdagar, som nu avhållas i domsagan, utan endast innebära en
ändamålsenligare fördelning av dessa på ett större antal sammanträden.

267

Såsom ytterligare skäl för införande i nu ifrågavarande domsaga av en
tingsordning med sammanträden varannan vecka vill jag framhålla, att i
den till nämnda domsaga angränsande Mjölby domsaga sedan några år
tillbaka gäller en liknande tingsordning. Enligt vad jag erfor vid en av
mig den 10 juni 1931 företagen inspektion av Mjölby domsaga förefinnes
inom nämnda domsaga en allmän tillfredsställelse med den där gällande
tingsordningen. Anordningen med ting varannan vecka bar, enligt vad
som upplystes, varit till stort gagn för domsagegöromålens behöriga gång
och medfört, att i regel alla expeditioner kunnat tillhandahållas de rättssökande
inom en tid av tre veckor efter målens eller ärendenas handläggning.

Med stöd av den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag
därför i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Majit måtte taga under
övervägande, huruvida icke den i Aska, Dals och Bobergs härads domsaga
nu gällande tingsordningen bör ändras på sådant sätt, att i domsagan
komma att hållas allmänna tingssammanträden varannan vecka under
tingen.”

Den 23 oktober 1931 har Kungl. Majit förordnat, att i Aska, Dals och
Bobergs härads domsaga häradsrätten skall hålla allmänna tingssammanträden
under vårtinget andra måndagen i januari och sedan varannan
måndag, som före tingstidens slut inträffar, och under hösttinget sista
måndagen i augusti och sedan varannan måndag, som före tingstidens slut
inträffar, dock att under hösttinget icke skola hållas flera än åtta allmänna
sammanträden.

6. Framställning angående ändrade bestämmelser örn sättet för
anförande av besvär i brottmål rörande vissa minderåriga m. m.

I detta ämne avlät jag den 3 juli 1931 till Konungen följande framställning! ”Enligt

25 kap. 4 § rättegångsbalken skall ändring i underrätts slutliga
utslag i brottmål sökas genom besvär. I 27 kap. 1 § är stadgat, att besvär
över underrätts utslag skola till hovrätten ingivas, i mål från underrätt,
vars område helt eller delvis tillhör Norrbottens eller Västerbottens läns
lappmark, före kl. 12 å fyrtiofemte dagen, i mål från annan underrätt i
nämnda län eller i Jämtlands, Västernorrlands eller Gotlands län före
kl. 12 å trettionde dagen samt i mål från underrätt i annan del av riket
före kl. 12 å tjugonde dagen från den dag, då utslaget gavs. Part, som i
målet hålles häktad, står det emellertid intill besvärstidens utgång öppet
att avlämna besvärsskrift till K. B. eller tillsyningsmannen vid häktet.
Vidare är i 2 § uti sistnämnda kapitel stadgat att, om i mål, som skall genom
besvär inom viss tid till hovrätt fullföljas, besvär icke varda inom

368

deri tid ingivna, underrättens utslag skall stå fast, där ej inom samma tid
visas laga förfall, samt att, örn förfall visas, hovrätten skall utsätta ny tid.

Enligt 3 och 4 §§ i samma kapitel skall klaganden vid besvären foga det
överklagade utslaget samt underrättens övriga protokoll i målet. Har klaganden
underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens protokoll, och är
ej det felande av annan part ingivet, skall föreläggande meddelas klaganden
att inom viss tid därmed inkomma, vid äventyr att, där det ej är i hovrätten
tillgängligt, då målet till avgörande företages, klaganden skall hava
förlorat sin talan. Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll
införskaffas genom hovrättens försorg.

I 5—12 §§ uti omförmälda kapitel äro bestämmelser meddelade örn tillvägagångssättet,
då någon skall höras över besvär. Härom må erinras följande.
Det ankommer på hovrätten att förordna örn vederpartens hörande
över anförda besvär. Med mindre tillfälle lämnats vederparten att förklara
sig, må ändring i underrättens utslag i regel icke göras. Skall någon höras
över besvär, och är ej sådant fall för handen, som i 12 § sägs, är klaganden
pliktig att, efter föreläggande, uttaga hesvärshandlingarna utom underrättens
protokoll i målet och i huvudskrift eller besannad avskrift tillställa
vederparten dem, så ock att inom lika tid, som enligt 1 § för besvär
över underrätts utslag i allmänhet gäller, räknad från den dag föreläggan
det genom anslag inom hovrätten kungöres, till hovrätten inkomma med
sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen
och dagen därför samt återställa handlingarna eller ingiva styrkt
avskrift därav. Visas, att klaganden på grund av laga förfall varit ur
stånd att fullgöra vad honom sålunda åligger, skall hovrätten förelägga
honom ny tid. Visas ej laga förfall eller att för delgivningen mött hinder
av visst angivet slag, äger hovrätten, då den stadgade tiden gått till ända,
företaga målet till avgörande. Har ej, då målet företages till avgörande,
till hovrätten inkommit bevis, att delgivning skett före utgången av den
för ingivande av delgivningsbevis bestämda tid, och är ej heller förklaring
avgiven, eller äro ej hesvärshandlingarna återställda eller styrkt avskrift
därav ingiven, då målet skall avgöras, har klaganden förlorat sin
talan. I 12 § stadgas slutligen bland annat, att örn i mål, däri någon hålles
häktad, denne eller annan skall höras över besvär, hovrätten skall låta
genom K. B. infordra förklaring på sätt tjänligast finnes.

Hovrättens utslag i mål, däri någon hålles häktad, skall jämlikt 30 kap.
16 § rättegångsbalken ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas
den häktade, där det ej blivit för honom muntligen avsagt.

över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till hovrätten,
skall enligt 30 kap. 1 § rättegångsbalken klagan hos Konungen föras
genom besvär. Den, som vill fullfölja talan mot hovrättens utslag, är
pliktig att hos K. B. nedsätta dels fullföljdsavgift, 150 kronor, dels ock

269

enahanda belopp till säkerhet för den kostnadsersättning, som Konungen
kan komma att tillerkänna hans motpart. Från denna skyldighet är tilltalad,
som i målet hålles häktad, befriad. Annan tilltalad, som för talan i
fråga örn honom ådömt ansvar, är fri från nedsättande av fullföljdsavgift.
Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning är ej av nöden, när enskild
motpart ej finnes. Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning
nedsatt föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått
nedsätta stadgad fullföljdsavgift, äger utan hinder därav fullfölja
sin talan under vissa betingelser. Är han icke i stånd att gälda ens det
belopp, som skall tjäna motparten till kostnadsersättning, äger Konungen,
därest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl därtill finnes, bevilja
honom tillstånd att ändock fullfölja sin talan.

Jämlikt 35 § i sistnämnda kapitel skola besvär över hovrättens utslag ingivas
till nedre justitierevisionen före kl. 12 å trettionde dagen från den
dag, då utslaget gavs. Vid besvären skall klaganden foga K. B:s bevis om
nedsättning av föreskrivna belopp, eventuellt intyg örn fattigdom och dispensansökan,
samt dessutom överklagade utslaget samt underrättens och
hovrättens protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten enligt
vad i 40 § stadgas. Part, som i målet hålles häktad, äger till K. B. eller
tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär. Där ej utslaget blivit av
hovrätten muntligen avsagt för den häktade, skall tiden för besvärens ingivande
för honom räknas från den dag utslaget delgavs honom. I 39 § är
stadgat att, örn besvär ej varda ingivna inom föreskriven tid, hovrättens
utslag står fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Denna påföljd
inträder också, örn klaganden utan att visa laga förfall försummar att
inom den föreskrivna tiden ingiva bevis örn nedsättning, eventuellt bevis
örn fattigdom och dispensansökan. I 40 § föreskrives att, när besvär inkommit,
skola från hovrätten infordras därstädes befintliga handlingar i
målet. Är klaganden i målet häktad, skola jämväl felande protokoll och
utslag införskaffas. Har klaganden icke ingivit överklagade utslaget eller
har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i målet,
och är ej handlingen av annan part företedd eller från hovrätten insänd,
förfares på samma sätt som gäller för motsvarande fall i hovrätten.
Beträffande hörandet av vederparten gälla också i huvudsak samma regler
som i hovrätten.

I detta sammanhang vill jag jämväl erinra örn bestämmelserna i 12 § i
lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Enligt sagda lagrum
åligger det K. B. eller tillsyningsmannen vid häktet att tillse, att häktad
person, som vill anföra besvär i målet eller avgiva annan inlaga till högre
rätt eller ock göra ansökan örn nåd, därvid ej saknar nödigt biträde. Ingiver
häktad till K. B. eller tillsyningsman inlaga, som här avses, skall

270

den ofördröjligen insändas till den myndighet, som har att därmed taga
befattning. Varda besvär av häktad ingivna till K. B. eller tillsyningsman,
skall å besvärsskriften tecknas bevis örn tiden för dess ingivande.
Då utslag, beslut eller besvärsskrift delgives häktad, skall handlingen förses
med bevis örn tiden för delgivandet.

Vidare må framhållas, att häktad person äger i mål angående brott, varför
han sitter häktad, rättighet att utan erläggande av stämpel och lösen
erhålla nödiga expeditioner.

Av vad nu anförts framgår, att åtskilliga förmåner äro beredda häktade
personer i fråga örn anförande av besvär i mål, däri de hållas häktade.
Anledningen härtill är uppenbarligen, att häktade på grund av det frihetsberövande,
som de äro underkastade, svårligen kunna iakttaga de bestämmelser,
som i detta hänseende gälla för parter å fri fot. Motsvarande
förmåner tillkomma emellertid icke minderåriga tilltalade, vilka jämlikt
domstols förordnande intagits i tvångsuppfostringsanstalt, ehuru jämväl
dessa äro underkastade i den personliga friheten djupt ingripande begränsningar.

5 kap. 3 § strafflagen stadgar att, örn någon, som fyllt 15 men ej 18 år,
begått brott och han därför dömes till böter eller fängelse eller till straffarbete
i högst 2 år, domstolen må, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet
och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant
föranleda, förordna, att han skall i stället för att undergå det ådömda
straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt.

I lagen den 27 juni 1902 äro särskilda bestämmelser meddelade angående
verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran. 2 § i berörda
lag innehåller föreskrift att, örn domstol jämlikt 5 kap. 3 § strafflagen förordnat
örn minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, den minderårige
skall genom K. B:s försorg överlämnas till sådan anstalt, samt
att förordnandet skall genast gå i verkställighet utan hinder därav, att
det ej vunnit laga kraft. I 6 § stadgas, att elev under den tid, han är vid
allmän uppfostringsanstalt inskriven, står under dess styrelses och föreståndares
husbondevälde.

Det förslag till verkställighetslag, som år 1899 remitterades till högsta
domstolen och vilket ligger till grund för gällande lag i ämnet, innehöll
i 2 § föreskrift, att domstols förordnande örn minderårigs insättande i allmän
uppfostringsanstalt skulle gå i verkställighet först sedan beslutet
därom vunnit laga kraft. Vid förslagets granskning i högsta domstolen
anmärktes emellertid att, därest beslutet ej skulle gå i verkställighet, förr
än det vunnit laga kraft, skulle ofta sådant dröjsmål med verkställigheten
uppkomma, att beslutet i många fall vöre förfelat eller måste förfalla. Då
något principiellt hinder för att låta tvångsuppfostran omedelbart vidtaga
ej syntes förefinnas, samt de olägenheter för disciplinen inom upp -

271

fostringsanstalt, som möjligen skulle vara därmed förenade, torde kunna
genom lämpliga anordningar förebyggas, hemställdes örn sådan ändring i
2 §, att beslut örn insättande i uppfostringsanstalt skulle genast gå i verkställighet
utan hinder därav, att beslutet ej vunnit laga kraft. I enlighet
härmed erhöll lagen sin slutliga avfattning.

I kungl, kungörelse den 20 juli 1925 är föreskrivet, att minderårig, som
jämlikt 2 § i lagen den 27 juni 1902 skall genom K. B:s försorg överlämnas
till allmän uppfostringsanstalt, skall under särskild vårdares tillsyn föras
till bestämmelseorten.

Innebörden av nu anförda bestämmelser är alltså den att, då domstol
funnit minderårig övertygad örn brott och härför dömt honom till straff
men förordnat, att han i stället för att undergå straffet skall insättas i
allmän uppfostringsanstalt, den minderårige i regel omedelbart överföres
till sådan anstalt genom kronobetjäningens försorg. Något rådrum i verkställigheten
medgives honom icke för anförandet av besvär. Uppenbart är
att, sedan minderårig intagits å allmän uppfostringsanstalt, föreligga avsevärda
svårigheter för honom såväl att förebringa den ytterligare utredning
i målet, som understundom kan vara erforderlig för utsikt att
vinna ändring i domstols beslut, som ock att iakttaga de i fråga örn besvärs
anförande stadgade formaliteterna. Ej ens örn han i målet varit
häktad får han tillgodonjuta de förmåner, som eljest tillkomma häktad
person. Häktningen anses nämligen hava upphört i och med det han överförts
till tvångsuppfostringsanstalten. Domstolarna hava därför ansett sig
förhindrade att meddela minderårig, vilken skall undergå tvångsuppfostran,
sådan besvärshänvisning, som är stadgad för det fall att någon hålles
häktad i målet. Följande rättsfall äro belysande härför.

Sedan en minderårig H. vid olika domstolar ställts under tilltal för
tjuvnadsbrott, meddelade rådhusrätten i Göteborg, där H. slutligen lagfördes,
utslag den 6 september 1923. H. dömdes därigenom, jämlikt 3 kap.
5 § samt 20 kap. 1, 4, 9 och 11 §§ strafflagen, att för stöld hållas till straffarbete
5 månader. Tillika förordnade rådhusrätten, jämlikt 5 kap. 3 §
strafflagen, att H. skulle, i stället för att undergå nämnda straff, insättas
i allmän uppfostringsanstalt, samt föreskrev, att H., som i målet hållits
häktad, skulle överlämnas till K. B. i Göteborgs och Bohus län för verkställighet
av förordnandet örn hans intagande i allmän uppfostringsanstalt.
Rådhusrätten hänvisade H. att hos Göta hovrätt fullfölja talan genom besvär,
vilka skulle ingivas sist före kl. 12 å tjugonde dagen efter dagen för
rådhusrättens utslag.

Med skrivelse, som med posten ankom till Göta hovrätt den 26 september
1923, översände direktören vid uppfostringsanstalten å Bona en av H. undertecknad
besvärsskrift, i vilken H. yrkade, att han måtte komma i åtnjutande
av villkorlig dom.

272

Hovrätten utlät sig i utslag den 23 oktober 1923: Enär besvären inkommit
med allmänna posten, men H., vilken ej efter dagen för rådhusrättens
utslags meddelande hållits häktad i målet, bort, såsom den av rådhusrätten
meddelade besvärshänvisningen jämväl innehölle, ingiva sina besvär
till hovrätten, funne hovrätten besvären icke kunna upptagas till prövning.

Över hovrättens utslag anförde H. besvär, däri han bland annat yttrade:
Han hade den 8 september 1923 överförts till Bona. Han hade väntat, att
hans fader skulle överklaga rådhusrättens utslag. Då emellertid H. ej hört
något härom, hade han hänvänt sig till anstaltens direktör, vilken förklarat,
att det ej vore möjligt att hinna få besvär av H. ingivna inom
laga tid men att tid dock syntes finnas att få besvären insända i tjänsteväg
genom direktören. Såsom intagen å uppfostringsanstalt vore H. i avseende
å möjligheterna att ingiva besvär och i allmänhet beträffande behovet
av rättshjälp försatt i samma ställning som den, vilken berövats sin
frihet genom häktning.

I utslag den 22 december 1923 fann högsta domstolen ej skäl att göra
ändring i hovrättens utslag. (Se N. J. A. 1924 sid. 631.)

Vid inspektion, som jag i år företagit å statens uppfostringsanstalt å
Bona, har ett nyligen avdömt rättsfall med samma utgång bragts till min
kännedom. Av handlingarna i detta mål framgår följande:

N., som är född den 4 juli 1913, omhändertogs den 1 augusti 1929 på
grund av vanart — lösdriveri och bettlande — av barnavårdsnämnden i
Malmö på dess barnupptagningshem. Sedan N. där uppfört sig illa, beslöt
nämnden den 14 i samma månad omhändertaga N. för skyddsuppfostran
samt göra ansökan örn hans intagande på något av statens skyddshem.
N. intogs med stöd av 43 § 4 mom. i lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård den 1 september 1929 å åkerbrukskolonien Hall. Under
ett besök å Stockholmsutställningen 1930 rymde N. från den grupp, han
åtföljde, och begick, innan han infångades, ett tillgreppsbrott. Den 2 september
1930 överfördes han på framställning från Hall med stöd av sistnämnda
lagrum till uppfostringsanstalten å Bona. För tillgreppsbrottet
ställdes N. under tilltal inför Stockholms rådhusrätt. Genom utslag den
25 november 1930 dömdes han av denna att hållas till straffarbete 3 månader.
Tillika förordnade rådhusrätten, att N., som vore intagen vid statens
uppfostringsanstalt å Bona, skulle, i stället för att undergå straffet,
förbliva å allmän uppfostringsanstalt. Följande besvärshänvisning meddelades:
''Talan mot utslaget föres genom besvär hos Kungl. Maj:ts och
Rikets Svea hovrätt sist före kl. 12 å tjugonde dagen härefter. Besvär, som
till Kungl, hovrätten insändas med posten, kunna ej till prövning upptagas.
’

N. besvärade sig i Svea hovrätt i en ordning motsvarande den, som för
häktad person är medgiven. Besvären översändes av anstaltens direktör

273

till länsstyrelsen i Östergötlands län, därifrån de den 15 december 1930 —
före besvärstidens utgång — med posten inkommo till Svea hovrätt.

Hovrätten yttrade i utslag den 22 januari 1931: Som det enligt lag och
meddelad hänvisning ålegat N. att, därest han ej åtnöjdes med rådhusrättens
utslag, till hovrätten ingiva sina besvär över detsamma, men besvären
blivit med posten till hovrätten insända, alltså funne hovrätten besvären
icke kunna till prövning upptagas.

N. fullföljde sina besvär till högsta domstolen. Han framhöll att, då han
vid tiden för rådhusrättens utslag varit intagen å allmän uppfostringsanstalt,
han ansett sig vara likställd med häktad person i enlighet med
27 kap. 1 § 2 mom. rättegångsbalken och alltså haft rätt att få sina besvär
befordrade på sätt i detta lagrum angåves. Det kunde knappast fordras
av en person i N:s ställning, att han skulle ingiva sina besvär genom
ombud.

I utslag den 6 maj 1931 fann högsta domstolen ej skäl att göra ändring i
hovrättens utslag.

Vad som förekommit i nu omförmälda rättsfall synes mig visa, att en
ändring av gällande bestämmelser rörande besvärs anförande i brottmål
av förevarande beskaffenhet är av förhållandena påkallad. Även örn utgången
av ifrågavarande mål icke inneburit någon materiell orättvisa,
torde dock det prejudicerande innehållet i utslagen blotta en allvarlig
brist i gällande lag. Starka billighetsskäl tala för att minderårig, som är
intagen å allmän uppfostringsanstalt, jämställes i fråga örn besvärs anförande
med häktad person och att samma förmåner beredas honom i fråga
örn rättshjälp som häktad äger. Sålunda torde det vara skäligt, att minderårig,
som är intagen å allmän uppfostringsanstalt, äger intill besvärstidens
utgång avlämna besvärsskrift till K. B. eller föreståndaren för anstalten,
att det skall åligga K. B. och föreståndaren tillse, att minderårig
härvid ej saknar nödigt biträde, att örn minderårig till K. B. eller föreståndaren
ingiver besvärsskrift eller annan inlaga till högre rätt, densamma,
försedd med bevis örn tiden för dess ingivande, varder ofördröjligen
insänd till den myndighet, som har att därmed taga befattning, samt
att i fråga örn besvärens behandling i övrigt vad örn häktad är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning. Föreskrifter härom torde lämpligen
kunna infogas i den förutnämnda lagen den 27 juni 1902 samt i lagen den
6 juni 1924 innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga. Härigenom torde en mera omfattande ändring av rättegångsbalkens
hithörande bestämmelser kunna undvikas. Ifrågasättas kan
jämväl, huruvida icke rätt bör medgivas sådan minderårig, varom nu är
fråga, att erhålla för besviirs anförande nödiga protokoll utan avgift. På
grund av frågans beskaffenhet synes angeläget, att den upptages snarast
möjligt utan avbidan å en blivande rättegångsreform.

18 — Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

274

Med stöd av deli befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden oeh.
synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

7. Framställning angående åtgärder till förebyggande av missuppfattning
av gällande bestämmelser om avgift för restindrivning

i vissa fall.

Den 26 september 1931 avlät jag till Konungen följande framställning!

”Med en den 11 juli 1931 hit inkommen skrift överlämnade landsfiskalen
i Torsås distrikt K. von Segebaden två honom tillställda skrivelser, den
ena undertecknad av lantbrukaren Agne Johansson och den andra anonym,
för den åtgärd, som jag kunde finna skäligt vidtaga. Samtidigt gav
von Segebaden tillkänna, att ett stort antal av distriktets invånare personligen
inställt sig hos honom och hemställt örn hans medverkan för
erhållande av rättelse av de förhållanden, som omförmäldes i berörda
skrivelser.

I Agne Johanssons klagoskrift anfördes följande: Enligt ett klagoskriften
bilagt, av fjärdingsmannen Thorvald Johansson den 26 februari 1931
utfärdat indrivningskvitto hade Agne Johansson och hans hustru vid
erläggandet av 1930 års pensionsavgift nödgats vardera betala en indrivningsavgift
av 25 öre för påförda 3 kronor, eller tillsammans 50 öre. Fjärdingsmannen
Johansson hade på förfrågan uppgivit, att såväl han som
samtliga fjärdingsman i Torsås distrikt blivit av t.f. landsfiskalen Bertil
Bonde beordrade att uttaga en uppbördsprovision av 25 öre ’per krona’.
Då en minimiavgift av 25 öre icke finge uttagas å andra kommunala utskylder
och pensionsavgifter än som utdebiterats efter den 1 januari 1931,
ville Agne Johansson anmäla förhållandet till von Segebaden i dennes
egenskap av ordinarie landsfiskal i distriktet under anhållan, att denne
ville söka åstadkomma rättelse av missförhållandet. Saken gällde ej bara
Agne Johansson och dennes hustru utan många hundra personer, som fått
betala mer än hundra procent för hög indrivningsavgift. Alla dessa borde
rätteligen få tillbaka de belopp, som orättmätigt och olagligen uttagits.

Enligt det vid skriften fogade, den 26 februari 1931 dagtecknade indrivningskvittot
hade Thorvald Johansson för indrivning av Agne Johansson
och Sigrid Hulda Johansson påförda pensionsavgifter för år 1930 å tillhopa
6 kronor uppburit en indrivningsavgift å sammanlagt 50 öre.

I den anonyma skriften påtalades samma förfarande.

I infordrad förklaring anförde Bonde huvudsakligen följande: Det vore
med riktigheten överensstämmande, att Bonde givit fjärdingsmännen
order därom, att minsta indrivningsprovisionen skulle från och med den

275

1 januari 1931 utgöra 25 öre. Bonde hade meddelat denna order med anledning
av bestämmelserna i 76 § sista stycket i lagen örn kommunalstyrelse
på landet av den 6 juni 1930 jämtord med 1 § i lagen örn införande av
lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. av samma dag.
I likhet med Bonde hade ett flertal andra landsfiskaler förfarit. Vidare
ville Bonde framhålla, att Torsås kommunalnämnd i samtliga årets restlängder
uträknat provisionen i enlighet med nya lagens bestämmelser,
samt att även Torsås sockens pensionsrestlängder på samma grund insänts
till länsstyrelsen i Kalmar län och sedermera där försetts med resolution
och remitterats till Bonde. I anledning av denna anmälan hade
Bonde ytterligare studerat berörda lagar och konfererat med kollegor och
därvid funnit, att 4 § i lagen örn införande av kommunallagarna gjorde
ett särskilt undantag för äldre utskylder. Med anledning härav hade
Bonde nu givit fjärdingsmännen ändrade direktiv rörande indrivningsprovisionens
uttagande. Bonde ville emellertid samtidigt framhålla, att
Bonde gjort detta misstag fullkomligt oavsiktligt och alls ej haft anledning
misstänka, att en felaktig order blivit given, i all synnerhet som ett
flertal andra landsfiskaler förfarit på samma sätt samt kommunalnämnden
haft samma uppfattning. Undantagets undanskymda plats i lagen
hade bidragit till felet.

Vidare inkom den 25 juli 1931 en klagoskrift från J. Carlsson i Torsås,
däri jämväl anmäldes, att Bonde i strid mot gällande bestämmelser givit
order om, att från och med den 1 januari 1931 skulle vid indrivning av
kommunalutskylder och pensionsavgifter uttagas en indrivningsprovision
av minst 25 öre, oavsett huruvida avgifterna utdebiterats och förfallit
redan under år 1930.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag i skrivelse den
12 augusti 1931 K. B. i Kalmar län att verkställa utredning, huruvida vid
restindrivning av kommunalutskylder och pensionsavgifter under 1931
förelupit fel av liknande beskaffenhet jämväl inom annat landsfiskalsdistrikt
inom länet än ifrågavarande, samt till mig inkomma med yttrande
i ärendet.

Med skrivelse den 8 september 1931 överlämnade K. B. ett yttrande från
t.f. landsfogden A. Grauers, däri denne anförde följande: Av inkomna
svar å skrivelser, som utgått till samtliga landsfiskaler i länet med undantag
av landsfiskalen i Torsås distrikt, framginge, att indrivningsavgift
jämlikt 7(i § uti ifrågavarande lag tillämpats vid indrivning av kominunalutskylder
och sådana medel, som uppbures och redovisades lika med
kommunalutskylder, inom samtliga landsfiskalsdistrikt med undantag av
Tunaläns, Virserums, Högsby, Oskarshamns och Rockneby distrikt. Inom
samtliga övriga distrikt hade emellertid rättelse numera vidtagits. Beträffande
anmälningen mot Bonde hänvisade Grauers till vad denne i sin

276

skrivelse anfört samt hemställde, att påföljden för vad han låtit sig
komma till last icke måtte bestämmas annorlunda än för övriga landsfiskaler,
som i enahanda avseende förfarit felaktigt.

Såsom eget yttrande hemställde K. B., att anmälan icke måtte föranleda
till annan åtgärd, än att de landsfiskaler, som förfarit felaktigt, anmodades
att till vederbörande återbetala vad de uppburit för mycket i indrivningsprovision.

Enligt § 70 i kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse
på landet, sådant detta lagrum lydde enligt lag den 20 juni 1918, ägde
utmätningsmannen vid indrivandet av resterande kommunalutskylder att
såsom uppbördsprovision uttaga bos den restskyldige 3 procent av det
resterande beloppet. Motsvarande bestämmelser meddelades i § 70 i kungl,
förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse i stad, sådant detta
lagrum lydde enligt kungl, kungörelse den 8 september 1868.

Denna indrivningsavgift bar i lagarna den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
på landet och örn kommunalstyrelse i stad för visst fall böjts.
Berörda lagar innehålla nämligen i 76 §, respektive 71 §, bestämmelser,
att vid indrivandet av resterande utskylder skall utöver dessa uttagas en
avgift av 3 öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock
ej mindre än 25 öre.

Beträffande ikraftträdandet av omförmälda lagar av den 6 juni 1930
meddelas bestämmelser i en särskild lag, jämväl av den 6 juni 1930, örn
införande av lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad m. m.
1 § i denna promulgationslag föreskriver, att de nya kommunallagarna
skola, med iakttagande av vad i promulgationslagen stadgas, lända till
efterrättelse från och med den 1 januari 1931. 2 § omförmäler, att genom
de nya lagarna upphävas bland andra författningar jämväl förordningen
den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet och förordningen samma
dag örn kommunalstyrelse i stad tillika med alla de särskilda stadganden,
vilka innefatta ändring av vad sålunda upphävda författningar innehålla
eller tillägg därtill. I 3 § stadgas, att beträffande de allmänna val av
landstingsman, kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige och stadsfullmäktige,
som skola förrättas under år 1930, de nya bestämmelserna
skola med vissa modifikationer äga tillämpning, ävensom att revisorer
för granskning av kommuns förvaltning under år 1931 samt suppleanter
för dessa skola med tillämpning av de nya bestämmelserna utses under
år 1930. 4 § innehåller bestämmelser örn undantag från de i 1 och 2 §§
givna allmänna reglerna örn tiden för ikraftträdandet av de nya kommunallagarna.
I första stycket av 4 § stadgas sålunda: ’I fråga örn offentliggörande,
underställning och godkännande av beslut, som fattats före den

277

1 januari 1931, samt angående sökande av ändring i sådant beslut så ock
i fråga om debitering, uppbörd oell indrivning av kommunalskatt för tidigare
år än 1931 samt besvär i anledning därav skola, där ej annat följer
av vad i 3 § stadgas, förut gällande föreskrifter tillämpas.’

Enligt 13 § i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring skall
den avgift av 3 kronor örn året, som skall av envar avgiftspliktig erläggas,
uppbäras av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven, försåvitt
Konungen ej annorlunda förordnat för viss kommun. Den uppbörd
av pensionsavgifter, som jämlikt 13 § skall ombesörjas av den kommunala
uppbördsmyndigbeten, skall enligt 14 § i nämnda lag förrättas före den
16 december det år, då avgiften påförts, i den ordning som kommunen
bestämmer. Restlängd över oguldna avgifter skall före den 16 januari
nästföljande år avlämnas till den myndighet, som har att ombesörja avgifternas
indrivning.

Angående indrivning av de grundavgifter, som nu nämnts, är i 1 § i
kungl, kungörelsen den 14 maj 1915 angående indrivning av de i lagen örn
allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 omförmälda pensionsavgifter
m. m. föreskrivet, att därå skall äga motsvarande tillämpning vad i vederbörande
författning är stadgat angående indrivning av kommunalutskylder
och ersättning för indrivning av sådana, dock att sådan särskild restlängd,
som är föreskriven, där hos landsfiskal begärd handräckning avser
uttagande av kommunalutskylder, icke behöver avlämnas.

Av ovan återgivna lagrum framgår alltså, att de bestämmelser, som i
de nya kommunallagarna äro meddelade uti 76 §, respektive 71 §, örn
minsta indrivningsavgift, skola äga tillämpning först ifråga örn de kommunalutskylder,
som avse år 1931, samt de grundavgifter för allmän pensionsförsäkring,
vilka påförts för sagda år. Beträffande utskylder och
pensionsavgifter för tidigare år skola bestämmelserna i § /O uti förordningen
den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet, respektive motsvarande
lagrum i förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse i
stad, alltjämt gälla. För indrivning av dylika utskylder och avgifter äger
utmätningsmannen alltså icke under några förhållanden uttaga högre
uppbördsprovision än som svarar mot 3 procent av det resterande beloppet.

Utredningen i förevarande ärende utvisar emellertid, att ifrågavarande
förhållande icke beaktats av ett flertal utmätningsmän inom Kalmar län.
Då det är anledning att befara, att jämväl hos myndigheter på andra
orter ovisshet örn författningarnas rätta innebörd uti detta hänseende
råder, har det synts mig vara angeläget, att Eders Kungl. Majit ville
genom utsändande av cirkulär eller på annat lämpligt sätt fästa vederbör
andes uppmärksamhet å saken.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag här -

278

med för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och
synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

Då det emellertid jämväl syntes mig angeläget, att rättelse vidtoges i
de fall, däri indrivningsavgifter uttagits till för stort belopp, anmodade
jag därjämte, med överlämnande av handlingarna i ärendet, K. B. i Kal -

mar län att tillse, att de utmätningsman, som förfarit felaktigt i här omförmälda
hänseende, till vederbörande restskyldiga återbure vad de för

mycket uppburit, i den mån så ej redan skett.

Med anledning av min framställning anmodade chefen för socialdepartementet
genom cirkulär den 1 oktober 1931 samtliga länsstyrelser att
skyndsamt fästa vederhörandes uppmärksamhet på den rätta innebörden
av i förevarande ämne gällande bestämmelser.

IV. Inspektionsresor under år 1931.

Mina ämbetsresor under år 1931 hava ägt rum inom Östergötlands samt
Göteborgs och Bohus län, varjämte inspektion ägt rum å Stockholms stads
rannsakningsfängelse samt å statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och
statens vårdanstalt för alkoholister därstädes.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur
kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

279

V. Under år 1931 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1931 — däri inbegripna
20 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden *— har uppgått till 712.

I förhållande till år 1930 diarieförda ärenden innebär detta antal en
ökning av ett 20-tal ärenden.

Vid 1931 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet -— av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ........................*..............................* * * • ^8

Under år 1931 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål —* däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 487

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av .... 117

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 662

Av berörda ärenden hava under 1931:

1) såsom återkallade avskrivits....................................

2) till annan myndighet överlämnats..............................

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla ......................

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits................

5) utan åtgärd avskrivits ........................................

6) till åtal hänvisats..............................................

7) föranlett annan åtgärd än åtal ................................

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ......................

och äro vid 1931 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande............................................

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..........

11) på prövning beroende..........................................

Summa

5
28
95

196

183

6651

Under år 1931 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 14 ärenden,
varav 2 ärenden avsett en och samma person samt ettvart av 3 ären 1

Ett ärende har föranlett både åtal och annan åtgärd, varjämte vartdera av två ärenden
föranlett såväl framställning till Kungl. Maj:t som annan åtgärd.

280

deri samina två personer, beslutits anställande av åtal mot tjänstemän,

nämligen

på grund av förd klagan mot .................................... 9

av annan anledning mot.......................................... 3

Summa 12

Sålunda Ilar för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
örn åtal mot:

1) häradshövding för det han, oaktat förste notarien redan avgjort ett
ärende, ånyo upptagit detta och avkunnat annat beslut däri (sid. 88 o. f.);

2) stadsfiskal för uttagande av för hög avgift för vissa intyg samt underlåtenhet
att belägga intygen med stämpel (sid. 79 o. f.);

3) landsfiskal för felaktigt förfarande i utmätningsärende (sid. 73 o. f.);

4) t.f. domhavande för ådömande av en i lag ej medgiven straffsats;

5) landshövding och t.f. landssekreterare för obehörigt meddelande av
arbetsförbud;

6) häradshövding för felaktig behandling av lagfartsärenden m. m.;

7) häradshövding för utfärdande av felaktigt gravationsbevis;

8) t.f. landsfiskal för försummelse vid kungörande av exekutiv auktion;

9) kyrkoherde för obehörigt utlysande av kyrkostämma och undertryckande
av förhandlingsfriheten därå;

10) landsfiskal för vägran att tillhandahålla offentlig handling m. m.; och

11) t.f. domhavande för felaktigt förfarande vid sammanläggning av
straff.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Majit meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1931 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1931 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

281

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1931,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1931 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjörts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1931 och vari under år 1931 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 11 januari 1932.

SEVE EKBERG.

Gösta Stenlund.

282

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1932.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1931 haft att pröva 20 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar örn tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden örn indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Soldater! Kamrater!” (indragen 3 gånger),
”Soldater. Unga arbetare.” (indragen 5 gånger), ”Klasskamrater i militärtjänst.
” (indragen 3 gånger), ’”I Gustav V:s namn skjuter jag!’ Ådalsmorden
och ungdomen”, ”Klasskamrater i vapenrock och blåjacka”, ”Militurismen
som strejkbrytarskydd och arbetarmördare”, ”Ned med Ekman -regeringen! Massfront mot strejkbryteri, militarism och tvångslagstiftning”,
”Dessa båda herrar”, ”Du unga kamrat”, ”Arbetarpojkar i vapenrocken.
”, ”Arbetarklassens eller kapitalismens soldat?”, ”Manskapsbladet.
Arg. 1. Organ för militärmanskapet i Eksjö. Nr I. 1931.” samt ”Till manskapet
vid militärförläggningarna i Eksjö!”

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Livregementets grenadjärer,
Jämtlands fältjägarregemente, Skaraborgs regemente, Södermanlands
regemente, Jönköpings-Kalmar regemente, Hälsinge regemente,
Västerbottens regemente, Svea artilleriregemente, Smålands arméartilleriregemente,
Svea trängkår, Bodens ingenjörkår, i 1931 års fälttjänstövningar
i Västergötland deltagande truppförband, flottans station i
Stockholm, sjömanskåren i Karlskrona och pansarskeppet Gustaf V.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén funnit de av
vederbörande ombud meddelade förordnandena böra äga bestånd med
undantag av förordnandena rörande skrifterna ”Klasskamrater i vapenrock
och blåjacka”, ”Arbetarpojkar i vapenrocken.” och ”Manskapsbladet.
Årg. 1. Organ för militärmanskapet i Eksjö. Nr I. 1931.”. Härom har kommittén
genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

283

Sistnämnda tre skrifter, vilka uppenbarligen framställts å s. k. stencilapparat,
bar kommittén, i överensstämmelse med ett av Kungl. Maj:t den
1 juli 1931 meddelat utslag, funnit icke vara att anse såsom tryckta skrifter,
varå tryckfrihetsförordningens bestämmelser äro tillämpliga, samt på
grund därav förklarat de gjorda anmälningarna örn skrifternas indragning
icke föranleda någon kommitténs åtgärd.

Stockholm i januari 1932.

HENRIK SCHUCK.
TORSTEN NOTHIN.

SEVE EKBERG.

ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.
ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST.

Gösta Stenlund.

284

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabén

över samtliga av 1931 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1	158	19	124	48	2)	77	11	106	59	135	14
2 A	7	20	125	49	8)	78	12	107	60	136	40, 353
2 B	31	21	37	50	48	79	84	108	255	137	183
3 A	38	22	1	51	286	80	165	109	256	138	89
3 B	43	23	157	52	169	81	349	110	135	139	61
4 A	52	24	347	53	8	82	166	lil	136	140	62
4 B	77	25	80	54	287	83	167	112	137	141	90
5 A	85	26	126	55	288	84	53	113	257	142	41
5 B	114	27	81	56	289	85	54	114	13	143	141
6 A 128,295	28	2	57	290	86	55	115	86	144	184
6 B	154	29	245	58	291	87	170	116	87	145	262
7 A	168	30	246	59	292	88	171	117	176	146	15
7 B	233	31	45	60	293	89	172	118 177, 258	147	16
8 A	261	32	3	61	49	90	39	119	178	148	91
8 B	277	33	4)	62	50	91	250	120	179	149	92
9 A	301	34	4)	63	51	92	251	121	180	150	142
9 B	345	35	4	64	161	93	252	122	351	151	143
10 A	350	36	4)	65	294	94	253	123	352	152	144
10B	362	37	4)	66	162	95	297	124	88	153	263
11 A 46,159,	38	82	67	163	96	132	125	138	154	185
	348	39	160	68	129	97	133	126	139	155	186
11 B	231	40	47	69	131	98	254	127	259	156	187
12	36	41	5	70	83	99	173	128	260	157	188
13	284	42	6	71	130	100	174	129	181	158	354
14	119	43	127	72	296	101	175	130	140	159	17
15	120	44	285	73	164	102	134	131	298	160	18
16	121	45	247	74	249	103	56	132	299	161	189
17	122	46	248	75	9	104	57	133	182	162	190
18	123	47	*)	76	10	105	58	134	300	163	191

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. —- 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
—8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

285

164	302	196	19	228	73
165	192	197	198	229	74
166	193	198	199	230	148
167	355	199	264	231	149
168	93	200	98	232	150, 208
169	94	201	145	233	205
170	95	202	71, 200	234	100, 267
171	96	203	201	235	268
172	194	204	72, 202	236	269
173	70	205	312	237	270
174	63	206	313	238	101
175	42	207	314	239	20
176	64	208	315	240	21
177	65	209	316	241	22
178	195	210	317	242	23
179	97, 356	211	318	243	24
180	303	212	265	244	25
181	66	213	203	245	358
182	304	214	4)	246	26
183	67	215	206	247	209
184	196	216	4)	248	210
185	68	217	4)	249	211
186	69	218	4)	250	212
187	305	219	207	251	215
188	306	220	4)	252	102
189	307	221	4)	253	103
190	308	222	4)	254	27
191	309	223	99, 266	255	104
192	310	224	146	256	28
193	357	225	147	257	105
194	311	226	319	258	151
195	197	227	204, 320	259	213

359	292	219	324	278
272	293	220	325	279
106	294	331	326	280
271	295	332	327	281
29	296	333	328	78
4)	297	334	329	224
44	298	335	330	232
107	299	336	331	225
108	300	337	332	226
361	301	113	333	227
360	302	152	334	228
109	303	153	335	229
273	304	lil	336	230
274	305	32	337	236
321	306	112	338	237
214, 322	307	276, 330	339	155
323	308	33	340	238
324	309	115	341	79
325	310	116	342	239
326	311	117	343	156
327	312	363	344	283
328	313	234	345	241
30	314	235	346	118,240,
216	315	34		282
4)	316	338	347	242
75	317	339	348	346
275	318	340	349	243
110	319	341	350	244
329	320	221, 342
76	321	222, 343
217	322	223, 344
218	323	35

260

261

262

263

264

265

266

267

268

269

270

271

272

273

274

275

276

277

278

279

280

281

282

283

284

285

286

287

288

289

290

291

286

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1931 ars riksdag till Konungen avldtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertal utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 februari 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 76 och 77 §§ lagen den 23 oktober
1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes. (22.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 april 1931 (sv. f. nr 76).

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn
delning av jord å landet. (28.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 april 1931 (sv. f. nr 77).

3. den 27 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (32.)

Den 13 mars 1931 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

4. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (35.)

Den 13 mars 1931 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 örn rätt
till litterära och musikaliska verk m. m. (41.)

Lagar i ämnet utfärdade den 24 april 1931 (sv. f. nr 74 och 75).

6. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag angående
slakt av husdjur. (42.)

Anmäld i statsrådet den 24 april 1931, därvid beslöts anbefalla lantbruksstyrelsen
att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning angående de
ekonomiska verkningarna av ett införande i Sverige av bedövningstvång vid
slakt av husdjur. Sedan nämnda utredning verkställts, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

287

7. den 10 mars, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932 under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 21 maj 1931 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

8. den 11 mars, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.
(53.)

Ärendet är föremål för utredning inom departementet.

9. den 18 mars, i anledning av väckt motion om viss ändring ill kapitlet
38 § rättegångsbalken. (75.)

Ärendet är föremål för utredning inom departementet.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn upplagshus och upplagsbevis. (76.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 maj 1931 (sv. f. nr 110).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den
6 februari 1931 avslutad konvention innehållande internationellt privaträttsliga
bestämmelser örn äktenskap, adoption och förmynderskap m. m.
(77.)

Författningar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 154—156) och

den 31 december 1931 (sv. f. nr 429).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den
10 februari 1931 avslutad konvention angående indrivning av underhållsbidrag,
m. m. (78.)

Författningar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 157) och den 31

december 1931 (sv. f. nr 430 och 431).

13. den 15 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anvisande
av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats
av förre fjärdingsmannen Karl Hedvall, m. m. (114.)

Den 30 april 1931 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

14. samma dag, i anledning av väckt motion angående faderskapsbevisning
medelst blodundersökning. (135.)

Ärendet är föremål för utredning inom departementet.

15. den 25 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till reseersättning till nämndemän. (146.) "

Kungörelse i ämnet utfärdad den 21 maj 1931 (sv. f. nr 161).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till reseoch
traktamentspenningar. (147.)

Den 21 maj 1931 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

17. den 29 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 10 maj 1901 örn inteckning
i fartyg. (159.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 maj 1931 (sv. f. nr 88).

288

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 2 juni 1911 örn skydd
för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar. (160.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 maj 1931 (sv. f. nr 87).

19. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda
avlöningsmedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen m. m.
(196.)

Den 29 maj 1931 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

20. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 5, 6, 7 och 8 §§ förordningen den 16 maj
1884 angående patent. (239.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1931 (sv. f. nr 192).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
stadsplanelag m. m. (240.)

Anmäld i statsrådet den 29 maj 1931, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f.

nr 142—144, 146 och 148—151). Beträffande av riksdagen begärd utredning

i visst hänseende är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
byggnadsstadga. (241.)

Författning i ämnet utfärdad den 20 november 1931 (sv. f. nr 364).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning
i stamfastighet m. m. (242.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 158—160).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (243.)

Lagar i ämnet utfärdade den 24 september 1931 (sv. f. nr 327—329).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. (244.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 maj 1931 (sv. f. nr 152).

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

27. den 21 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till

lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straff register.

(254.)

Den 29 maj 1931 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

28. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (256.)

Den 29 maj 1931 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

29. samma dag, angående val av riksdagens justitieombudsmans efterträdare.
(264.)

Den 5 juni 1931 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

289

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stadsplanelag m. m., såvitt angår ändringar i väglagstiftningen. (282.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 145 och 147).

31. den 27 maj, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

Den 12 juni 1931 i statsrådet anmäld och underrättelse meddelad vederbörande.

32. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal.
(305.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juni 1931 (sv. f. nr 283).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform. (308.)

Jämlikt beslut i statsrådet den 12 juni 1931 hava tillkallats sakkunniga och

särskild beredning för ärendets vidare behandling.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (315.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juni 1931 (sv. f. nr 284).

35. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar och
kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen. (323.)

Ärendet är föremål för utredning inom departementet.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse ■

36. den 19 januari 1931, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 6 februari 1931.

37. den 4 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en mellan Sverige och Island undertecknad
konvention angående fredligt avgörande av tvister. (21.)

Föredragen den 13 februari 1931, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges
del ratificera nämnda konvention.

38. den 24 februari, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932 under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 A.)

Anmäld den 6 mars 1931. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels ock den 21 maj, den 29 maj, den 5 juni, den 26 juni och den 27 augusti
1931.

39. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
om finansiell hjälp m. m., jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelsc till 1932 års riksdag.

290

40. den 15 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en i Oslo den 22 december 1930 undertecknad konvention
örn ekonomiskt närmande. (136.)

Föredragen den 5 juni 1931, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda konvention.

41. den 22 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp
av beskickningshus i Tokio. (142.)

Anmäld den 8 maj 1931, varvid Kungl. Majit bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att träffa köpeavtal samt ställde av riksdagen beviljade anslag för
köpeskillingens gäldande, 388,000 kronor, till förfogande.

42. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till bestridande av kostnaderna för Sveriges deltagande i en blivande
internationell nedrustningskonferens. (175.)

Anmäld den 21 maj 1931, varvid Kungl. Majit förklarade sig framdeles skola
meddela föreskrift örn ifrågavarande anslags användning. Kungl. Majit har
sedermera den 27 augusti och den 13 november 1931 beslutat utanordnande
av medel från anslaget.

43. den 29 maj, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 B.)

Anmäld den 26 juni 1931, varvid Kungl. Majit beslöt, att skrivelsen skulle
delgivas statskontoret.

44. den 4 juni, angående utredning i fråga örn vissa svenska medborgares
anspråk på skadestånd för dem genom nationaliseringen i Ryssland tillfogade
förluster m. m. (266.)

Föredragen den 26 juni 1931, varvid Kungl. Majit beslöt att åt f. d. presidenten
friherre E. Marks von Wurtemberg, presidenten B. Ekeberg samt advokaten T. H.
Forssner uppdraga att verkställa ifrågavarande utredning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

45. den 20 februari 1931, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1931.

46. den 24 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932
under liksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrade
villkor för underhåll och pensioner till avskedat indelt manskap vid
armén och marinen m. m. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1931, därvid bland annat två kungörelser
utfärdats (sv. f. nr 43 och 44).

291

48. den 6 mars, i anledning av väckta motioner rörande understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1931.

49. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Gävleborgs läns landsting av viss del av Hälsinge regementes
förutvarande mötesplats Mohed. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den s. k. Getgärdan i Skinnarbyn i Bygdeå socken av Västerbottens
län. (62.)

Anmäld den 27 mars 1931, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att inkomma med förslag rörande försäljning av ifrågavarande
område.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av Vännäs mötesplats. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

52. den 23 mars, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1931/1932
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 A.)

Anmäld den 16 april och den 19 juni 1931,''därvid bland annat två kungörelser
utfärdats (sv. f. nr 260 och 261). Punkten 100, i vad den avser riksdagens
uttalande vid behandlingen av anslaget till flygövningar rörande bestridandet
av kostnader för anskaffning och underhåll av idrottsmateriel, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av övningsplatsen Backamo. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1931.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Visby stad. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1931.

55. samma dag, i anledning av väckt motion örn avskedsersättning åt förre
månadslönaren C. G. H. Jonsson. (86.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid Kungl. Maj:t medgivit, att Jonsson finge beredas
avskedsersättning enligt de grunder, som angåves i kungörelsen den 15
januari 1926 angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga
civila löntagare vid armén och marinen.

56. den 15 åpril, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av en brännoljecistern och anskaffande av ett tankfartyg för
flottan. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1931.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av visst avtal mellan kronan och Karlsborgs kommun. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1931.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
arbeten vid Gustaf V:s docka å Beckholmen. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1931.

292

59. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för löjtnanten A. G. Molin från viss betalningsskyldighet jämte en i
ämnet väckt motion. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1931.

60. samma dag, i anledning av väckt motion örn ersättning av statsmedel
till skräddaren A. Landin för vissa av honom lidna förluster. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1931.

61. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av en vapenförrådsbyggnad för Göta artilleriregemente m. m.
(139.)

Anmäld den 8 maj 1931, därvid Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att verkställa utredning i syfte att nedbringa kostnaderna
för de i propositionen avsedda byggnadsarbetena m. m. samt att till
Kungl. Majit inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen må
föranleda. Sedan dylikt yttrande och förslag inkommit, har ärendet ånyo anmälts
dels den 27 november 1931, varvid Kungl. Majit medgivit, att ifrågavarande
arbeten finge utföras för ett belopp av 112,000 kronor, och dels den
4 december 1931, varvid föreskrivits, att uppkomna överskottsmedel skulle tillgodoföras
lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn
(familjeunderstöd). (140.)

Anmäld den 19 juni 1931, därvid tre kungörelser utfärdats (sv. f. nr 257—
259).

63. den 6 maj, i anledning av väckt motion örn beredande av rätt till s. k.
rekreationsresor för vissa i Boden tjänstgörande extra tjänstemän vid
lantförsvaret. (174.)

Anmäld den 26 juni 1931, därvid Kungl. Majit i överensstämmelse med riksdagens
beslut förordnat, att den genom Kungl. Majits brev den 1 november
1929 viss personal i Boden beviljade rätten till s. k. rekreationsresor skulle
utsträckas att omfatta i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän
vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. fl. förmåner utginge enligt kungörelsen
den 22 juni 1928 med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära
befattningshavare vid försvarsväsendet, ävensom sådan i Boden ständigt tjänstgörande
kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avsåges i 4 kap. av
nämnda kungörelse.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (176.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid Kungl. Majit bland annat anbefallt marinförvaltningen
att inleda förnyade förhandlingar med stadsfullmäktige i Marstrand
örn avslutande mellan kronan och staden av ett avtal, innefattande stadens
åtaganden i samband med ordnandet av skeppsgosseförläggningen i Marstrand,
samt att till Kungl. Majit inkomma med det yttrande och förslag, vartill förhandlingarna
kunna föranleda.

65. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tillfällig löneförbättring
åt vissa militära beställningshavare. (177.)

293

Anmäld den 21 maj 1931, därvid Kungl. Majit uppdragit åt försvarsväsendets
lönenämnd att verkställa och till Kungl. Majit inkomma med utredning i ämnet.
Dylik utredning har av lönenämnden ingivits. Ärendet är beroende på Kungl.
Majits prövning.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga ägolotter i Mölltorps socken av Skaraborgs
län. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående dispositionen
av återstående delar av förutvarande mötesplatsen Sannahed.
(183.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga markområden vid Ljungbyhed. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1931.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående dispositionen
av den s. k. Skräddareheden m. m. vid Ljungbyhed. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1931.

70. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande vissa avlöningsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (173.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid Kungl. Majit bland annat anbefallt cheferna
för generalstaben och marinstaben att inkomma med yttrande i anledning av
vad riksdagen under punkten 2 anfört beträffande ordnandet av den sjöhistoriska
forskningen och därmed sammanhängande spörsmål.

71. den 16 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

72. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. m. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

73. den 20 maj, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, marinen, gjorda framställningar. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av hyresbidragen till vissa beställningshavare av manskapsgrad vid
försvarsväsendet. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931, därvid kungörelse utfärdats (sv. f.
nr 219).

75. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till
tryckningskostnader. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

294

76. den 29 maj, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, flygvapnet, gjorda framställningar. (289.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid Kungl. Majit bland annat anbefallt flygstyrelsen
att inkomma med yttrande i anledning av riksdagens under punkten 4
gjorda uttalande beträffande anordningen med kostnadsfria resor för andra flygkårens
personal mellan Hägernäs och Stockholm. Sedan dylikt yttrande inkommit,
har statskontoret avgivit utlåtande i ärendet. Ärendet är i denna del
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för utvidgning av
Skillingaryds skjutfält. (328.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens
artilleri- och fortifikationsdepartement att inkomma med yttrande i anledning
av vad riksdagen i skrivelsen anfört rörande den planerade utvidgningen av
Skillingaryds skjutfält. Dylikt yttrande har avgivits den 29 augusti 1931.
Skrivelsen har därefter ånyo anmälts den 24 september 1931, därvid Kungl.
Maj.t anbefallt arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartement att inkomma
dels med närmare redogörelse för de skäl, som, därest den planerade
utvidgningen av skjutfältet vid Skillingaryd ej anses kunna begränsas, synas
avgörande härutinnan, dels ock med fullständig utredning örn vilka markområden
å Skillingaryd, som det med hänsyn till skarpskjutningarnas ändamålsenliga
bedrivande synes vara särskilt angeläget att disponera och som därför
i första hand böra förvärvas med äganderätt, ävensom rörande möjligheten att
med vederbörande markägare träffa överenskommelse örn upplåtelse av nyttjanderätt
till övrig för skjutningarna erforderlig mark samt villkoren för sådan upplåtelse.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett markbytesavtal mellan kronan och Göteborgs stad m. m. (341.)

Anmäld den 12 juni och den 30 oktober 1931, därvid Kungl. Majit förstnämnda
dag bland annat anbefallt arméförvaltningens fortifikationsdepartement
att, sedan avtal mellan kronan och Göteborgs stad kommit till stånd, efter
verkställd utredning i syfte att nedbringa kostnaderna för de i förberörda
proposition avsedda byggnadsarbetena m. m. å Kviberg samt å Tånga hed —
varvid skulle beaktas vad riksdagen i förevarande skrivelse anfört rörande ordnandet
av förläggningen å sistnämnda ort — till Kungl. Majit inkomma med
förslag till utförande av ifrågavarande arbeten.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

80. den 17 februari 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
nedsättning av räntan å vissa lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby. (25.)

Anmäld den 13 mars 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

295

81. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av 17 §
i lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (27.)

Sedan statens sjukvårdskommitté inkommit med anbefallt yttrande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni
1913 örn allmän pensionsförsäkring. (38.)

Anmäld den 6 mars 1931, därvid lag utfärdades (sv. f. nr 27) samt i övrigt
erforderliga åtgärder beslötos.

83. den 13 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels oek i ämnet
väckta motioner. (70.)

Anmäld den 30 april 1931. Beträffande förslaget till konvention angående
tvångs- eller obligatoriskt arbete jämte därtill anslutna rekommendationer fattades
därvid och den 13 november 1931 beslut om erforderliga åtgärder. Vad
angår förslaget till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och
kontorsanställda jämte därtill anslutna rekommendationer anbefalldes socialstyrelsen
att inkomma med plan för undersökning av arbetstidsförhållandena
beträffande butikspersonalen och de övriga denna personal närstående anställda,
vilka styrelsen funne lämpligen böra inbegripas i undersökningen, ävensom
med utredning rörande arbetstidsförhållandena vid anstalter för behandling
eller vård av kroppssjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka. Sedan berörda
plan inkommit, har socialstyrelsen anbefallts att jämväl i denna del företaga
utredning. Dessa utredningar hava ännu icke slutförts.

84. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för täckande av vissa hos länsstyrelsen i Stockholms
län bokförda belopp. (79.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

85. den 20 mars, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (5 A.)

Anmäld den 24 april 1931, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

86. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker,
lönnbränning m. m. (115.)

Anmäld den 30 april och den 15 maj 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
lån för anordnande av ett skyddshem för flickor m. m. (116.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för
stärkning av det för budgetåret 1930/1931 under femte huvudtiteln
anvisade anslaget till bekämpande av arbetslösheten, jämte i ämnet
väckta motioner. (124.)

Anmäld den 16 april 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

296

89. den 17 april, i anledning av Kungl. Majits under femte huvudtiteln

av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
bidrag till arbetsledarekurser, jämte i ämnet väckta motioner. (138.)

Anmäld den 8 maj och den 19 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

90. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av lösning

av en för Gamla Älvsborgs kungsladugård m. m. utgående avgäld.
(141.)

Anmäld den 8 maj 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

91. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till f. d. landskamreraren G. V. Eiserman för mistade sportel inkomster.

(148.)

Anmäld den 8 maj 1931, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

92. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
till statens tvångsarbetsanstalter samt till alkoholistvården. (149.)

Anmäld den 8 maj och den 26 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

93. den 29 april, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av
3 § lagen örn medling i arbetstvister. (168.)

Anmäld den 29 maj och den 12 juni 1931, därvid sistnämnda dag lag utfärdades
(sv. f. nr 202).

94. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
örn samhällets barnavård. (169.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid lag utfärdades (sv. f. nr 171) samt i övrigt
erforderliga åtgärder beslötos.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
stadga angående enskilda sjukhem och förlossningshem. (170.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr
172—174) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

96. den 2 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919 (nr 222) angående
beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge
åt arbetarna m. m. (171.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 289) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

97. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till teckning av aktier i Kalix träindustriaktiebolag m. m. (179.)

Ärendet har överlämnats till handelsdepartementet.

98. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till hospitalsbyggnader. (200.)

Anmäld den 26 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

99. den 20 maj, angående en förbättrad arbetsförmedling för ungdom m. m.

(22 3.)

Ärendet har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

297

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
med förslag till lagar örn ändrad lydelse av vissa delar i lagen den 14
juni 1918 örn fattigvården m. fl. lagar. (234.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid författningar härom utfärdades (sv. f. nr 176
— 179 och 186—190).

101. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Anmäld den 29 maj och den 12 juni 1931, därvid sistnämnda dag lag utfärdades
(sv. f. nr 288), varjämte socialstyrelsen anbefalldes att, efter samråd
i erforderlig omfattning med medicinalstyrelsen, verkställa utredning angående
behovet av obligatorisk, periodvis förnyad läkarundersökning för arbetare inom
industrier och arbetsföretag, i vilka arbetet vöre förenat med stor fara för
arbetarnas hälsa, samt om sättet för bestridande av de med sådan läkarundersökning
förenade kostnaderna, ävensom inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Detta uppdrag bar ännu icke slutförts.

102. den 21 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), dels ock i
ämnet väckta motioner. (252.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården m. m. (253.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna.

104. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn behandling av alkoholister, dels ock i ämnet väckta motioner.
(255.)

Anmäld den 29 maj och den 12 juni 1931, därvid sistnämnda dag lag i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 233) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

105. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (257.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

106. den 27 maj, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag för
utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem
och ny skolbyggnad. (262.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, efter samråd
med skolöverstyrelsen, verkställa utredning i ärendet samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för fördelning av driftkostnaderna för en planerad centralanstalt för
radioterapi vid Lunds lasarett. (267.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

298

108. samma dag, i anledning av Kungl. Martts proposition angående bidrag
till nybyggnad för Stockholms vanföreanstalt m. m. (268.)

Anmäld den 19 juni och den 24 september 1931, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

109. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag, under viss förutsättning,
till vissa barnavårdsinstitutioner. (271.)

Anmäld den 26 juni 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

110. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.
(287.)

Anmäld den 5 juni 1931, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

111. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184)
örn understödsföreningar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(304.)

Anmäld den 26 juni 1931, därvid författningar härom utfärdades (sv. f. nr
279—282) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till försöksverksamhet beträffande för- och eftervård vid barnsbörd.
(306.)

Anmäld den 5 juni, den 9 juli och den 11 september 1931, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

113. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten. (301.)

Anmäld den 19 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

114. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 B.)

Anmäld den 3 juli 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till socialstyrelsen m. m. (309.)

Anmäld den 12 och den 26 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till medicinalstyrelsen.
(310.)

Anmäld den 19 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till reseoch
traktamentspenningar. (311.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

118. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Beträffande kommissionärsväsendet har chefen för socialdepartementet jämlikt

299

bemyndigande den 30 oktober 1931 uppdragit åt sakkunnig person att inom
departementet — efter fullgörandet av honom lämnade, under punkterna 21,
23 och 29 i Bil. IV här nedan omförmälda uppdrag — biträda med utredning
i ämnet.

Såvitt angår vissa förskottsutbetalningar vid länsstyrelserna har ärendet överlämnats
till finansdepartementet.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

119. den 4 februari 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
till nybyggnad ävensom möbler samt arkivinredning m. m. för länsstyrelsen
i Malmöhus län. (14.)

Anmäld den 6 februari 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

120. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (15.)

Anmäld den 6 februari 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

121. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till inlandsbanan. (16.)

Anmäld den 6 februari 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

122. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (17.)

Anmäld den 6 februari 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

123. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för banförmannen vid statens järnvägar Jonas Jonsson från skyldighet
att gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp. (18.)

Anmäld den 6 februari 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

124. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
omreglering av Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolags skuld till staten.
(19.)

Anmäld den 6 februari 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

125. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till elektrifiering av banan Järna—Norrköping—Malmö
m. fl. linjer. (20.)

Anmäld den 6 februari 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

126. den 17 februari, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (26.)

Anmäld den 6 mars 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

127. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till ny rangerspårgrupp m. m. i Malmö.
(43.)

Anmäld den 6 mars 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

300

128. den 13 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/
1932 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Anmäld dels den 27 mars 1931, då vissa verkställighetsåtgärder beslötos samt
förordnades, att riksdagens skrivelse i vad anginge under punkten 13 gjord
hemställan örn ändrade föreskrifter för förrättningar för enskilda utfartsvägföretag,
avsedda att utföras med bidrag från anslag till byggande av enskilda
utfartsvägar, skulle för vederbörlig handläggning överlämnas till jordbruksdepartementet,
dels den 21 maj 1931, därvid bland annat utfärdades två kungörelser
(sv. f. nr 228 och 229), dels ock den 29 maj 1931, då en kungörelse
utfärdades (sv. f. nr 232); och hava därigenom samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

129. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till inomskärsfarled
Ramsvikskilen—Ålstenshamn m. m. (68.)

Anmäld den 16 april 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

130. samma dag, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot uppsättande
invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Anmäld den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes att
avgiva utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse. Sådant utlåtande
har ännu icke inkommit.

131. den 14 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfarts väsen det m. m.
(69.)

Anmäld den 27 mars och den 26 juni 1931, och hava då samt i övrigt under
året erforderliga åtgärder beslutits.

132. den 15 april, angående upphävande av i vägtrafikstadgan föreskriven
skyldighet att å sparkstötting föra signalapparat. (96.)

Anmäld den 19 juni 1931, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 246).

133. samma dag, angående vissa förmåner för pensionerade banarbetare vid
statens järnvägar. (97.)

Anmäld dels den 24 april 1931, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes avgiva
utlåtande över riksdagens skrivelse, dels ock den 5 juni 1931, då erforderlig
åtgärd beslöts.

134. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag till upprensning
av norra inloppet till Fårösund. (102.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

135. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillbyggnad
till den av telegrafverket disponerade fastigheten nr 3 i kvarteret
Fyrmörsaren i Stockholm. (110.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid telegrafstyrelsen anbefalldes inkomma med
fullständiga av kostnadsförslag åtföljda ritningar. Sedan ritningsförslag inkommit,
hava erforderliga verkställighetsåtgärder den 18 september 1931 beslutits.

136. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för Sollefteå tingslags väghållningsdistrikt från vissa förpliktelser

301

beträffande gamla järnvägsbron över Ångermanälven vid Forsmo m. m.

(lil.)

Anmäld den 30 april 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

137. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalande
.av viss del av deposition till säkerhet för fullgörande av
stadgade villkor för koncession å järnvägsanläggning från Hosjö till
Linghed. (112.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

138. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Ruda—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten. (125.)

Anmäld den 30 april 1931, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, lämnade medgivande
till överlåtelse på Oskarshamns stad av statens fordran hos bolagen
mot att staden senast den 1 oktober 1931 till riksgäldskontoret erlade ett kontant
belopp av 350,000 kronor. Efter framställning av staden medgav Kungl.
Maj:t den 18 september 1931 anstånd med erläggandet av nämnda belopp till
den 1 februari 1932 under villkor, att staden till riksgäldskontoret före den 15
oktober 1931 avlämnade förbindelse, av beskaffenhet att kunna av fullmäktige
i riksgäldskontoret godkännas, att senast den 1 februari 1932 erlägga ifrågavarande
belopp jämte ränta därå från och med den 1 oktober 1931 efter 41/»
procent, till dess full betalning skedde. Sedan staden med överlämnande av
stadsfullmäktiges protokoll den 13 oktober 1931 meddelat, att staden icke vöre
i stånd att lämna förbindelse av ovan angivet innehåll, har Kungl. Maj:t genom
beslut den 23 oktober 1931 förordnat, att handlingarna i ärendet skulle
överlämnas till fullmäktige i riksgäldskontoret för den åtgärd, som kunde på
fullmäktige ankomma.

139. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kro nans

deltagande i viss vattenreglering beträffande Skellefte älv. (126.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

140. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för ändring

i avseende å löneställning och antal m. m. beträffande vissa
ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (130.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 66) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

141. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postavgifter
för tidningar m. m. (143.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 109).

142. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av vissa avtal mellan kronan och Stockholms stad samt mel lan

kronan och aktiebolaget Stockholms bryggerier örn fastighetsöverlåtelser
m. m. (150.)

Anmäld dels den 8 maj 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos i vad avsåge
avtal rörande mark inom kvarteren Bondetorpet mindre, Nederland och
Gråberget, dels ock den 12 juni 1931, därvid i övrigt erforderliga åtgärder,
avseende mark inom kvarteret Asplunden, beslötos.

302

143. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till posthusbyggnad å Södermalm i Stockholm. (151.)

Anmäld den 8 maj 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

144. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild
ersättning till personal i växlingstjänst vid statens järnvägar. (152.)

Anmäld den 8 maj 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

145. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
riksstatens sjätte huvudtitel gjorda framställningar angående vissa
bidrag till vägväsendet m. m. jämte i ämnet väckt motion. (201.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 226)
samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

146. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn tillägg till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet. (224.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 225).

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober
1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (225.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 224).

148. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp
för postverkets räkning av fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Blåmannen
i Stockholm. (230.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

149. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsförvärv
av Norra Södermanlands järnväg jämte en i ämnet väckt motion.
(231.)

Anmäld den 29 maj och den 26 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

150. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag för lindrande
av krisen inom stenindustrien. (232.)

Anmäld den 29 maj samt den 5 och 19 juni 1931, därvid verkställighetsåtgärder
beslötos, innefattande bland annat, att statsinköp av smågatsten skulle
verkställas av en av Kungl. Majit tillsatt kommitté, benämnd statens steninköpskommitté.
Genom beslut den 31 juli 1931 medgav Kungl. Majit, efter
framställning av kommittén, att av det genom riksdagens skrivelse anvisade
anslaget, 3,500,000 kronor, Ange för beredande av arbetstillfällen åt gatstenarbetare
i sådana kommuner, i vilka inköp för statens räkning av smågatsten
jämlikt grunderna för användningen av ifrågavarande anslag skulle kunna
ifrågakomma men i vilka på grund av det förefintliga stenmaterialets beskaffenhet
smågatsten icke lämpligen kunde tillverkas, under budgetåret 1931/1932
användas ett belopp av högst 225,000 kronor för inköp för svenska statens
räkning hos svenska stenindustriföretag av storgatsten, lämplig att användas
såsom kantstöd vid vägbeläggning av smågatsten.

151. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (258.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

303

152. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statsbana Malung:—Vansbro m. m. (302.)

Anmäld dels den 29 maj 1931, därvid socialstyrelsen och järnvägsstyrelsen
anbefalldes inkomma med yttrande och förslag i ärendet, dels ock den 26 juni
1931, därvid erforderliga verkställighetsåtgärder beslötos.

153. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till utredning
rörande luftfartsled Stockholm—Malmö. (303.)

Anmäld dels den 26 juni 1931, då Kungl. Majit uppdrog åt luftfartsmyndigheten
att inkomma med plan för utredningen, dels ock, sedan dylik plan inkommit,
den 9 juli 1931, därvid uppdrogs åt luftfartsmyndigheten att i samarbete
med statens arbetslöshetskommission och översten G. Hedengren såsom
representant för svenska luftfartsförbundet verkställa ifrågavarande utredning.

154. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 B.)

Anmäld den 19 juni 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

155. samma dag, angående anvisande av ytterligare anslag från automobilskattemedel.
(339.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående medverkan
från svensk sida till en brobyggnad mellan Rugen och tyska
fastlandet. (343.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att träda i
förhandling med tyska riksbaneförvaltningen för fräsande, under förbehåll örn
Kungl. Majits godkännande, av avtal rörande lån för utförandet av ifrågavarande
företag. Sådant avtal har ännu icke inkommit.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

157. den 10 februari 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift
i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera
lyxvaror. (23.)

Förordning i ämnet utfärdad den 12 juni 1931 (sv. f. nr 195).

158. den 20 februari, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl, hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 6 mars och den 12 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

159. den 24 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931 /
1932 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagep till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

304

Anmäld den 5 juni 1931, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. nr
210) ävensom förordnats, att tryckta exemplar av riksdagens skrivelse skulle
överlämnas till handelsdepartementet för handläggning av de under punkterna
8—11 omförmälda ärendena samt till försvarsdepartementet för handläggning
av de under punkterna 14, 15, 18 och 19 omförmälda ärendena.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

160. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
för år 1931 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare
utgående understöd. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1931.

161. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
tills vidare för Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja fast
egendom, vilken tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan såsom
danaarv. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931 (se sv. f. nr 68).

162. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av tullverket tillhöriga hemmanet Funäsdalen nr
31 i Tännäs socken av Jämtlands län. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

163. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten nr 3 och 4 i kvarteret
Vildmannen med adressnummer 18 vid Norrlandsgatan i Stockholm.
(67.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1931.

164. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av delaktighet i statens pensionsanstalt åt lärare vid dispensärbarnhem
samt barnhem för nervösa och psykopatiska harn. (73.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 24 april 1931 (sv. f. nr 69).

165. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för extra ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter från
viss betalningsskyldighet. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

166. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av två telefonkablar. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1931.

167. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å
tobakstillverkningen i riket. (83.)

Anmäld den 12 juni 1931, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 194).

168. den 20 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 A.)

Anmäld den 15 maj samt den 5, 12, 19 och 26 juni 1931, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

305

169. samma dag, örn införande i förordningen angående expeditionslösen av
bestämmelse att protokoll över borgerlig vigselförrättning icke behöver
lösas av kontrahenterna. (52.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 maj 1931 (sv. f. nr 170).

170. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper. (87.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 24 april 1931 (sv. f. nr 61

och 62).

171. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen till beredande
av tullfrihet för varor till främmande makters lönade konsuler. (88.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 19 juni 1931 (sv. f. nr 242

och 243).

172. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i gällande tulltaxa beträffande vissa kemiska preparat. (89.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 juni 1931 (nr 244).

173. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader.
(99.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

174. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsålder
för chefen för arméns underofficersskola samt för musikdirektörer
vid armén och marinen. (100.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 april 1931 (nr 94).

175. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
pensionsålder för vissa beställningshavare vid marinläkarkåren. (101.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 april 1931 (nr 94).

176. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för ökad föredragning i regeringsrätten av finansdepartementet
tillhörande mål under första halvåret 1931. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (118.)

Överlämnad den 3 juni 1931 till ecklesiastikdepartementet för vidare handläggning.

178. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 103 angående
efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

179. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

20 — Justitieombudsmannens ämbets})erättelse till 1932 års riksdag.

306

180. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Emmy Genoveva
Maria Nygren. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

181. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 58 angående
efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

182. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av en Kungl. Majit och kronan tillhörig hållhägnad i Sattajärvi
by inom Pajala socken av Norrbottens län. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

183. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (137.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 maj 1931 (sv. f. nr 169). Samma dag
kungörelse utfärdad örn ändrad lydelse av §§ 3 och 12 i förordningen den 7
december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen (sv. f. nr 170).

184. den 21 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande direkta skatter. (144.)

Sedan Kungl. Majit den 24 april 1931 på föredragning av ministern för utrikes
ärendena beslutat ratifikation av avtalet samt ratifikationsinstrumenten
blivit utväxlade, har Kungl. Majit den 30 april 1931 på föredragning av chefen
för finansdepartementet utfärdat kungörelse örn tillämpning av avtalet (sv
■ f. nr 67).

185. den 25 april, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn täckande av förluster å lånemedelskapital. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1931.

186. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nedskrivning
av viss del av det i statens kanalverk nedlagda lånekapitalet.
(155.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1931.

187. samma dag, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vissa för
blomsterförädlingsindustrien behövliga varor. (156.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 19 juni och den 3 juli 1931 (sv f nr 244
och 293).

188. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (157.)

Förordning i ämnet utfärdad den 12 juni 1931 (sv. f. nr 196).

189. den 29 april, i anledning av Kungl. Majits proposition örn viss ändring
i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckningen. (161.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 maj 1931 (sv. f. nr 167).

190. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmäs -

307

tare och med dem jämförliga befattningshavare i vad angår flottans
pensionskassa. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

191. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i staten för statens pensionsanstalt. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1931.

192. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till myntoch
justerings verkets verksamhet. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931, då Kungl. Maj:t beslutat örn
överflyttande på mynt- och justeringsverket av justerarverksamheten inom Stockholms
stad och län med undantag av Nynäshamns köping samt utfärdat härav
föranledda författningar (sv. f. nr 239 och 240).

193. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till bidrag
till skattetyngda kommuner. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

194. den 2 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
till skatte av lägenheterna Lerbrotorp nr 2 och 3 i Nysunds
socken. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

195. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210). (178.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 juni 1931 (sv. f. nr 241).

196. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den till kronan återfallna krononybyggesdelen 21/256 mantal
Sundsvall nr 1 i Stensele socken av Västerbottens län. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

197. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379). (195.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 11 maj 1931 (sv. f. nr 80
och 81), varjämte en härmed sammanhängande kungörelse utfärdats den 12 juni
1931 (sv. f. nr 198) samt två kungörelser den 13 november 1931 (sv. f. nr
385 och 386). Den 12 juni 1931 cirkulär utfärdat till länsstyrelserna med
viss av bestämmelserna i lil § 1 mom. taxeringsförordningen föranledd erinran
(sv. f. nr 199).

198. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Olga Maria
"Weidenhielm. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

199. samma dag, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

308

200. den 16 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (202.)

Anmäld den 12 juni 1931, då bland annat förordnats, att tryckt exemplar av
riksdagens skrivelse skulle överlämnas till försvarsdepartementet för handläggning
beträffande punkterna 5—11 samt 39 och 48.

201. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

202. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. m. (204.)

Anmäld den 12 juni 1931, då bland annat förordnats, att tryckt exemplar av
riksdagens skrivelse skulle överlämnas till försvarsdepartementet för handläggning
beträffande punkten 2.

203. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för
Sveriges riksbank, dels ock fullmäktiges i riksbanken framställningar
örn ändrad lydelse av 15 och 20 §§ samma lag. (213.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 maj 1931 (sv. f. nr lil).

204. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.
(227.)

Överlämnad den 3 juni 1931 till jordbruksdepartementet för vidare handläggning.

205. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad tid för kronouppbörden jämte i ämnet väckta motioner. (233.)

Anmäld den 13 november 1931, därvid ett flertal författningar utfärdades (sv.
f. nr 382—387).

206. den 20 maj, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

207. samma dag, angående val av ordförande och tre fullmäktige i riksgäldskontoret
och av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

208. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag för lindrande
av krisen inom stenindustrien. (232.)

Överlämnad den 29 maj 1931 till kommunikationsdepartementet för vidare handläggning.

209. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

210. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.
(248.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

309

211. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst jämte i
ämnet väckta motioner. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 273).

212. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1931/1932 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (250.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1931 (sv. f. nr 254).

213. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(259.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

214. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1931/1932 i vad angår jordbruksärenden. (275.)

Ärendet, som i vad det avser utredning i fråga örn räntan å lån från kraftledningslånefonden
överlämnats från jordbruksdepartementet, har enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 3 juli 1931 varit föremål för övervägande hos 1931 års lånemedelsrevision.
Sedan denna den 17 november 1931 avgivit yttrande i ärendet,
är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

215. den 27 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. (251.)

Anmäld den 19 och den 26 juni 1931, vilken sistnämnda dag en kungörelse
i ämnet utfärdats (sv. f. nr 274).

216. samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(283.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

217. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva. (290.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 26 juni 1931 (sv. f. nr 263
och 264).

218. samma dag, i anledning av väckt motion angående beskattningen av
äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Kungl. Majit har den 19 juni 1931 anbefallt 1930 års kommunalskatteberedning
att, med beaktande av vad bevillningsutskottet anfört i ärendet, verkställa
av riksdagen begärd utredning.

219. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr
62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m. (293.)

Förordning i ämnet utfärdad den 19 juni 1931 (sv. f. nr 245).

310

221. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1931/1932 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen, i vad rör jordbruksärenden. (320.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1931 (sv. f. nr 254).

222. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst jämte en
i ämnet väckt motion, allt i vad rör jordbruksärenden. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 273).

223. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden.
(322.)

Anmäld den 19 och den 26 juni 1931, vilken sistnämnda dag en kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 274).

224. samma dag, i anledning av väckta motioner örn höjning av skatten å
bensin och motorsprit. (329.)

Förordning samt två kungörelser i ämnet utfärdade den 2 juni 1931 (sv f nr
137, 139 och 140).

225. samma dag, i anledning av väckt motion örn understöd åt f. d. lådbrevbäraren
och posttransportören V. Johansson. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

226. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst jämte en
i ämnet väckt motion, allt i vad rör pensions- och indragningsstaterna
(332.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 273).

227. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1931/1932 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(333.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 juni 1931 (sv. f. nr 254).

228. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensionsoch
indragningsstaterna. (334.)

Anmäld den 19 och den 26 juni 1931, vilken sistnämnda dag en kungörelse
i ämnet utfärdats (sv. f. nr 274).

229. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m fl
(335.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1931.

311

230. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna
indragningsstaten. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

231. den 1 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931.

232. samma dag, angående tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket. (330.)
Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 2 juni 1931 (sv. f. nr 138
och 139; se även nr 141).

233. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931.

234. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
och propositionen nr 220 gjorda framställningar angående rusdrycksmedlen
samt statsskuldens amortering. (313.)

Anmäld den 5 och den 12 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

235. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
av viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus
Edvard Svedbom jämte en i ämnet väckt motion. (314.)

Anmäld den 12 juni och den 11 september 1931, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

236. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1931/1932,
m. m. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931, då bland annat utfärdats förordning
angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1931 skall utgå, (sv. f. nr 163) samt
kungörelse angående fastställelse av vissa tabeller till ledning vid uträknandet
av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1931 (sv. f. nr 164).

237. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(338.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

238. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till oförutsedda utgifter i allmänhet. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

239. samma dag, angående Kungl. Majits proposition i fråga örn riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. (342.)

Kungl. Majit har den 12 juni 1931 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla en sakkunnig person för att verkställa utredning angående de olika
möjligheter, som kunna stå till buds för tillgodoseende av riksdagens i skrivelser
nr 175 år 1930 och nr 342 år 1931 uttalade önskemål. Departementschefen
har samma dag tillkallat en sakkunnig för verkställande av ifrågavarande utredning.

312

240. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1929—30 juni 1930. (346.)

Anmäld den 12 juni 1931. Enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag hava tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse för vidare handläggning i angivna delar överlämnats
till socialdepartementet (punkten 2) samt ecklesiastikdepartementet
(punkten 6).

Kungl. Majit har samma dag anbefallt statens organisationsnämnd att inkomma
med yttrande i anledning av vad riksdagen under punkten 4 anfört.

Enligt av Kungl. Majit nämnda dag beslutade remisser hava utlåtanden och
förslag avgivits av statskontoret den 29 september 1931 i anledning av vad
riksdagen under punkten 7 anfört och av arméförvaltningens civila departement
den 31 augusti 1931, efter inhämtande av yttrande av direktionen över arméns
pensionskassa, i anledning av vad riksdagen under punkten 8 anfört. Beträffande
det under sistnämnda punkt omförmälda ärendet har statskontoret avgivit
utlåtande den 17 september 1931.

I anledning av vad riksdagen anfört under punkten 1 av ifrågavarande skrivelse
har Kungl. Majit den 13 november 1931, i samband med utfärdande av
kungörelse med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen (sv. f. nr 396),
fäst länsstyrelsernas uppmärksamhet på vikten av att vid handläggning av ärende
angående beviljande av förskott åt magistrat eller landsfiskal en noggrann prövning
av det föreliggande för skottsbehovet äger rum.

Ärendena under punkterna 1, 2 och 6 komma ej vidare, i vad på finansdepartementets
föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

241. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till fonden för mötande av förluster å
aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

242. samma dag, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning eller
avlösning av landskylder och landgille m. fl. skattepålagor. (347.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

243. den 5 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1931/1932. (349.)
Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1931.

244. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1931/1932.
(350.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

245. den 20 februari 1931, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 122, gjorda framställning
angående anslag till ändring och utrustning av vissa lokaler å tandläkarinstitutets
tandfyllningsavdelning. (29.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1931.

246. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen un -

313

der åttonde huvudtiteln, punkterna 138 och 148, gjorda framställningar
angående dels anslaget till arvoden till speciallärare vid tekniska högskolan,
dels ock upplåtelse av ett område å norra Djurgården för tekniska
högskolans behov. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1931.

247. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av en tredje emeritilön åt biskopar. (45.)

Kungl. Maj:t har den 20 mars 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 39).

248. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av lagen den 22 april 1927 (nr 115) örn gäldande
ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift, belöpande å innehavare
av prästerlig emeritilön. (46.)

Kungl. Maj:t har den 13 mars 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 37).

249. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 4 av propositionen
nr 57 gjorda framställning angående pensionsunderlaget för vid
allmänt läroverk och högre lärarinneseminariet anställd ämneslärarinna
med behörighet till adjunktsbefattning. (74.)

Kungl. Maj:t har den 30 april 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 97 och 98).

250. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 57, angående
vissa anslag från allmänna indragningsstaten m. m. under
punkt 1 :o) gjorda framställning angående personlig professur för läraren
i medicinsk radiologi vid universitetet i Uppsala, medicine doktorn H.
F. Laurell. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1931.

251. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 57 angående
vissa anslag från allmänna indragningsstaten m. m., under punkt
2:o) gjorda framställning angående arvode till en assistent å fysikalisk-kemiska
institutionen vid universitetet i Uppsala. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1931.

252. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 57, angående
vissa anslag från allmänna indragningsstaten m. m. under punkt 3:o)
gjorda framställning angående anslag till materiel vid institutionen för
ärftlighetsforskning vid universitetet i Lund. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1931.

253. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upprättande
av ett institut för högspänningsforskning. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

254. den 15 april, angående införande i stadgan för rikets allmänna läroverk
och i folkskolestadgan av bestämmelser örn skyldighet för lärare
att i vissa fall underkasta sig läkareundersökning. (98.)

Anmäld den 30 april 1931, varvid Kungl. Majit anbefallde skolöverstyrelsen
att Bkyndsamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Majit tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Skolöverstyrelsen har ännu ej inkommit med nämnda utredning
och förslag.

314

255. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för medarbetaren vid landsmålsarkivet i Uppsala L. J. Levander och
föreståndaren vid landsmålsundersökningarna i Lund A. N. Lindqvist
att för placering i löneklass tillgodoräkna viss tidigare tjänstgöring. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1931.

256. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringsarbeten vid serafimerlasarettet. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1931.

257. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombildning
av gymnasiet vid högre allmänna läroverket i Västervik. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931.

258. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

259. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 57, gjorda framställning angående anslag
till ändrings- och reparationsarbeten å domkapitelshuset i Strängnäs.

Anmäld och slutbehandlad den 23 december 1931.

260. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 168, gjorda framställning angående
anslag till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
arvodesförhöjning åt vissa extra ordinarie ämneslärare vid högre lärarinneseminariet,
allmänna läroverk och statens folkskoleseminarier. (128.)

Kungl. Maj:t har den 15 maj 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat dels
ett cirkulär, dels ock en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 112).

261. den 17 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kungl. Maj:t har den 8, 15, 21 och 29 maj, den 5, 12, 19 och 26 juni, den
3, 16 och 31 juli, den 11 september, den 9 och 16 oktober samt den 6 november
avgjort skilda delar av ärendet och därvid utfärdat, den 8 maj en
kungörelse (sv. f. nr 95), den 29 maj en kungörelse (sv. f. nr 130), den 5
juni en kungörelse (sv. f. nr 191) och den 9 oktober tre kungörelser (sv. f. nr
344 346). Dock äro nedannämnda punkter icke slutbehandlade:

Punkten 54 angående bidrag till uppförande av en svensk kyrka i Helsingfors.

Anmäld den 8 maj 1931, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut beträffande ifrågavarande anslag.

Punkten 206 angående anslag till gymnastikinspektionen.

Anmäld den 8 maj 1931, därvid Kungl. Majit, bland annat, förklarade sig
vilja framdeles på förslag, som skolöverstyrelsen hade att i samråd med direktionen
över gymnastiska centralinstitutet avgiva efter utgången av år 1931,
meddela beslut angående utdelande av gratifikationer från ifrågavarande anslag.

Punkten 273 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

315

Anmäld den 8 maj 1931, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga örn anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

Genom beslut den 11 december 1931 utsåg Kungl. Maj:t ledamöter i den
nämnd, som jämlikt § 4 i reglementet för utdelning av statens räntefria studielån
har att upprätta förslag till utdelning år 1932 av dylika lån, och föreskrev
tillika, att de till arvoden och ersättning åt nämndens ledamöter erforderliga
beloppen skulle utgå från anslaget till nämnden för statens räntefria studielån.
I fråga örn det arvode, som borde tillerkännas nämndens sekreterare, samt i
fråga örn ersättning åt postverket för dess bestyr med ifrågavarande lån är
punkten ännu icke slutbehandlad.

262. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 216, gjorda framställning angående
anslag till utjämning av kostnaderna för uppehållande av folkskoleväsendet.
(145.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1931.

263. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
rubrik ”utgifter för kapitalökning” gjorda framställning om anslag
till fonden för räntefria studielån. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1931.

264. den 12 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omorganisation
av småskoleseminarierna m. m. jämte två i ämnet väckta
motioner. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 maj 1931.

265. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om kyrklig samfällighet i Göteborg ävensom i ämnet väckta motioner.
(212.)

Kungl. Maj:t har den 12 juni 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat lag
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg (sv. f. nr 201).

266. samma dag, angående en förbättrad arbetsförmedling för ungdom m. m.
(223.)

Anmäld den 12 juni 1931, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga att inom departementet
biträda med utredning av frågorna rörande utvägarna för att med hänsyn till
den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta förvärvandet
av yrkesutbildning samt angående möjligheterna till förbättrad arbetsförmedling
för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen
ännu icke ernått effektiv organisation. Departementschefen tillkallade
den 1 juli 1931 sakkunniga. Utredningen är ännu icke slutförd.

267. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
med förslag till lagar om ändrad lydelse av vissa delar i lagen den 14
juni 1918 örn fattigvården m. fl. lagar. (234.)

Kungl. Majit har den 5 juni 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat dels
lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 6 juni 1930 (nr 262) örn
skolstyrelse i vissa kommuner, dels ock fyra kungörelser i ämnet (sv. f. nr
180—184).

268. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för statens historiska museum m. m. (235.)

Anmäld den 22 juli 1931, varvid Kungl. Majit anbefallde byggnadsstyrelsen

316

att skyndsamt till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana ändringar i
den för f. d. positionsartilleriregementets kasernområde nu gällande stadsplanen,
som kunde påkallas av riksdagens ifrågavarande beslut. Byggnadsstyrelsen
har ännu icke inkommit med det begärda förslaget.

269. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående täckande
av brist i samrealskolans i Söderhamn medel. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

270. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående tillfällig
förstärkning av tandläkarinstitutets personal. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

271. den 22 maj, i anledning av Kungl. Marits proposition angående ersättning
åt vissa lärarinnor vid enskilda statsunderstödda läroanstalter. (263.)

Kungl. Majit har den 9 oktober 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 344 och 345).

272. den 27 maj, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ändrade
grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)

Anmäld den 18 juli 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och
därmed sammanhängande frågor. Departementschefen tillkallade samma dag
en sakkunnig. Utredningen är ännu icke slutförd.

273. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 316, gjorda framställning angående tillfälligt
lönetillägg åt vissa vaktmästare m. fl. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

274. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

275. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående uppförande
av byggnader för karolinska sjukhuset m. m. (286.)

Anmäld den 3 juli 1931, varvid Kungl. Majit tillsatte en särskild byggnadskommitté
för uppförande av karolinska sjukhuset. Genom beslut den 23 oktober
1931 ställde Kungl. Majit det av riksdagen till byggnadsarbeten för karolinska
sjukhuset anvisade anslaget till nämnda kommittés förfogande. Samma
dag godkände Kungl. Majit för sin del bestämmelser rörande samarbete för
karolinska sjukhusets uppförande och drift mellan staten, Stockholms stad och
Stockholms läns landsting.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

276. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående lantmäteriundervisningens
ordnande jämte i ämnet väckta motioner. (307.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid beslöts remiss till de sakkunniga för omorganisation
av den högre tekniska undervisningen. Sedan nämnda sakkunniga
avgivit utlåtande i ärendet, har sagda utlåtande remitterats till statskontoret
m. fl. myndigheter, vilka ännu ej samtliga avgivit yttranden i ämnet.

277. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931.

317

278. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet jämte en i ämnet väckt
motion. (324.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga att inom departementet
biträda med utredning av vissa i samband med gymnastiska centralinstitutets
omorganisation stående frågor. Departementschefen tillkallade den 18 juni
1931 sakkunniga, vilka den 30 november 1931 inkommit med betänkande,
vilket remitterats till åtskilliga myndigheter. Dessa yttranden hava ännu ej
samtliga inkommit.

279. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 55, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i
vissa utländska hamnstäder anställda präster jämte en i ämnet väckt
motion. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1931.

280. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt 319, gjorda framställning angående
dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter.
(326.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931.

281. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt 265, gjorda framställning angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter
för yrkesundervisning. (327.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1931.

282. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Anmäld i vad angår punkten 6 rörande åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors
underhåll m. m. den 26 juni 1931, därvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda utredningen. Departementschefen tillkallade
den 30 juni 1931 en sakkunnig. Utredningen är ännu icke slutförd.

283. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1931/1932 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (344.)

Kungl. Majit har den 26 juni 1931 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 275).

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

284. den 4 februari 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
förstärkning av nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 februari 1931.

318

285. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande jämte i ämnet
väckta motioner. (44.)

Skrivelsen har vid anmälan den 6 mars och den 16 oktober 1931 slutbehandlats.

286. den 10 mars, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931 med undantag för punkterna 7,
15, 21, 27, 28, 39 och 43. Dessa hava sedermera anmälts och avgjorts punkterna
27 och 28 den 5 juni, punkterna 7, 21 och 39 den 12 juni, därvid bland
annat utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 211 och 215), punkten 15 den 3
juli samt punkten 43 den 23 december 1931.

287. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredande
av vissa lägenheter m. m. i veterinärhögskolans lokaler. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

288. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till upprensning av avloppskanalerna till Mästermyr i Gotlands
län. (55.)

Skrivelsen har vid anmälan den 27 mars och den 29 maj 1931 slutbehandlats.

289. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ön Kalven eller kronolägenheten Kalven nr 1 i Öckerö socken
av Göteborgs och Bohus län. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

290. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

291. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 juni 1928 (nr 196)
örn galtbesiktningstvång. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 april 1931, då lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 54).

293. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av å kronans hemman i Gislövs by i Gislövs socken av Malmöhus
län belöpande andelar i viss samfällighet. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
för lottköpare från Näs kungsgård i Kopparbergs län med erläggande
av oguldna räntor och amorteringar å köpeskilling. (65.)

Arftnäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

295. den 13 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/
1932 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 A.)

319

Riksdagen har under punkt 13 av skrivelsen bland annat anhållit om fastställelse
av ändrade föreskrifter för förrättningar för enskilda utfartsvägföretag,
avsedda att utföras med bidrag från det under punkten anvisade extra reservationsanslaget
till byggande av enskilda utfartsvägar. Sedan vid anmälan, på
kommunikationsdepartementets föredragning, den 27 mars 1931 Kungl. Majit
förordnat, att riksdagens förevarande skrivelse, i vad angår förberörda hemställan,
skulle för vederbörlig handläggning överlämnas till jordbruksdepartementet,
anmäldes ärendet på sistnämnda departements föredragning den 24
april 1931, därvid lantmäteristyrelsen anbefalldes att till Kungl. Majit inkomma
med utredning i avseende å samt förslag till de ändrade föreskrifter rörande
ifrågavarande förrättningar och vad därmed sammanhänger, som kunde föranledas
av riksdagens anhållan i ämnet. I skrivelse den 24 november 1931 har
lantmäteristyrelsen framlagt den anbefallda utredningen, varöver yttranden infordrats
från vederbörande myndigheter.

296. den 14 mars, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
gällande bestämmelser angående upphandling för statens behov. (72.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid Kungl. Majit utfärdade cirkulär dels till de
myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, angående upphandling
under hand av lantbruksprodukter (sv. f. nr 222), dels ock till samtliga
länsstyrelser angående upphandling under hand av lantbruksprodukter för
kommunala inrättningars behov och för enskilda inrättningar av allmännare betydelse
(sv. f. nr 223). Tillika förordnade Kungl. Majit, att avskrifter av riksdagsskrivelsen
skulle överlämnas till justitie-, försvars- och socialdepartementen
för inhämtande från de till vederbörande departements förvaltningsområde hörande
myndigheter av utredning, i vilken omfattning och på vad sätt övergång
från margarin till smör vid utspisning måtte kunna ske; och skulle sålunda
införskaffad utredning, vid vilken såväl kostnadsfrågan som spörsmålet örn
smörets och margarinets näringsvärde borde beaktas, överlämnas till jordbruksdepartementet.
Sedan utredningsmaterialet numera till sistnämnda departement
inkommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

297. den 26 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för förre kronoarrendatorn K. J. Alm från viss betalningsskyldighet
m. m. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1931.

298. den 15 april, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande införande
av smörpremiering. (131.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid åt jordbruksutredningen uppdrogs att verkställa
av riksdagen begärd utredning i ämnet. Sedan utredningen numera inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

299. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förlängd
giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket.
(132.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 133).

300. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (134.)

Skrivelsen har vid anmälan den 29 maj och den 24 september 1931 slutbehandlats.

301. den 29 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverks -

320

propositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1931 med undantag för punkterna 2, 6,
7, 10, 11, 17, 22, 24, 25, 33, 60—64, 78, 79, 84, 86 och 87. Dessa hava
sedermera anmälts och avgjorts punkterna 24 och 25 den 15 maj, punkten 33
sistnämnda dag ävensom den 4 september, punkten 78 den 21 maj, punkten 2
den 26 maj, punkterna 60—64, 84, 86 och 87 den 29 maj, punkterna 6, 7
och 22 den 5 juni, punkten 79 den 26 juni, punkten 10 den 3 juli samt
punkterna 11 och 17 den 24 juli 1931.

302. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
reglering av införseln av viss spannmål. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1931, då förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 65).

303. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
vissa åtgärder till beteskulturens främjande. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

304. samma dag, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition nr 94 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

305. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till hushållningssällskapet
i Jämtlands län. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

306. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
den lägre mejeriundervisningen jämte två i ämnet väckta motioner. (188.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid meddelades i ämnet erforderliga beslut, innefattande
bland annat uppdrag åt lantbruksstyrelsen att verkställa av riksdagen
ifrågasatt ytterligare utredning rörande den lägre mejeriundervisningens ordnande
samt att därmed och med förslag i ämnet till Kungl. Maj:t inkomma.
Sedan styrelsen numera därmed inkommit, är ärendet i denna del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

307. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade villkor
för lån från spannmålslagerhusfonden och spannmålskreditfonden m. m.
(189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

308. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931, därvid kungörelse i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 214).

309. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Hornborgasjöns sjösänkningsföretag. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

310. den 9 maj, om utredning och förslag angående kontroll å handeln med
fodermedel. (192.)

Kungl. Maj:t har vid ärendets anmälan den 31 juli 1931 uppdragit åt kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa den av riksdagen
ifrågasatta utredningen. Densamma avvaktas.

321

311. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighet av gällande bestämmelser örn utförselbevis för råg och
vete jämte i ämnet väckta motioner. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931, då två författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 207 och 208).

312. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till höjande av det mindre jordbruket och befrämjande av gödselvården.
(205.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931, därvid utfärdades två kungörelser
(sv. f. nr 131 och 132).

313. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands län.
(206.)

Ärendet har vid anmälan den 29 maj 1931 slutbehandlats utom vad angår
försäljning av vissa till fastigheten Köpingskomplexet l27 (Jägaråsen) hörande
områden, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

314. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till innehavarna av kronohemmanet Holgryte nr 1 i Jönköpings
län för erlagda kommunalutskylder. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

315. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931 (sv. f. nr 134).

316. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till G. E. Broms’
egnahemsstiftelse för fullföljande av diknings- och kolonisationsarbete å
stiftelsens ägor. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn anslag till
understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

318. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till mejerihanteringens förbättrande i organisatoriskt och merkantilt hänseende.
(211.)

Kungl. Maj:t har den 13 november 1931 disponerat viss del av anslaget.

319. den 18 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition (nr 203) angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana
egendomar. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931.

320. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med
dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

321. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal rörande disposition av viss mark under Strömsholms
kungsgård i Västmanlands län. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättetee till 1032 dr8 riksdag.

322

322. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för
budgetåret 1931/1932 i vad angår jordbruksärenden. (275.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid bland annat utfärdades en kungörelse (sv.
f. nr 217). Tillika föreskrevs, att skrivelsen skulle överlämnas till finansdepartementet
för handläggning av det under punkten 6 mom. 2 upptagna
ärendet (utredning av frågan örn räntan å lån från kraftledningslånefonden).

323. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändringar i lagstiftning
rörande tillverkning av och handel med margarin. (276.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

324. samma dag, i anledning av väckta motioner angående en statligt ordnad
redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen. (277.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid åt lantbruksstyrelsen uppdrogs att verkställa
av riksdagen begärd utredning i ämnet. Densamma avvaktas.

325. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län
jämte en i ämnet väckt motion. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 september 1931.

326. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till statens avdikningsanslag. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1931.

327. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande bestämmelser
angående statens egnahemslån m. m. (280.)

Sedan Kungl. Maj:t den 12 juni 1931 uppdragit åt statens egnahemsstyrelse
jämte fyra särskilda utredningsmän att verkställa dels den i förevarande skrivelse
begärda utredningen rörande en statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare,
dels ock den i riksdagens skrivelse den 30 maj 1931, nr 318, begärda
utredningen rörande behovet av lättnad i de innehavarna av lägenheter
å kronomarker i de sex nordligaste länen åliggande skyldigheter att erlägga
avgifter för bidrag av statsmedel, till den del utredningen har avseende å innehavarna
av kolonat ä kronoparker i Norrland och Dalarna, har den 27 november
1931 avgivits betänkande i ämnet (st. off. utr. 1931: 37), varöver yttranden
infordrats från vederbörande myndigheter.

328. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till främjande av avsättningen av ägg och fläsk. (281.)

Skrivelsen avser: a) inrättande av statens fjäderfäiånefond, i vilket avseende
skrivelsen slutbehandlades den 18 juli 1931, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 309); b) anslag såsom organisationsbidrag för andelsrörelsens utveckling
på fjäderfäskötselns område, i vilket avseende skrivelsen är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning; samt c) anslag för kontroll över fläskexporten, i vilket
avseende skrivelsen anmäldes den 5 juni 1931, då lantbruksstyrelsen anbefalldes
att inkomma med förslag till anslagets användning; förslaget avvaktas.

329. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ärendet väckta motioner.
(288.)

Skrivelsen anmäldes och slutbehandlades den 29 maj 1931 — då bland annat
utfärdades en förordning i ämnet (sv. f. nr 119) — utom till den del skrivelsen
avser av riksdagen gjord anhållan dels att Kungl. Majit måtte, därest
förhållandena därtill gåve anledning, vidtaga åtgärder till den svenska havre -

323

odlingens stödjande i huvudsaklig överensstämmelse med av jordbruksutredningen
i dess betänkande den 19 december 1930 angivna riktlinjer, dels ock
att utredning måtte verkställas rörande lämpligheten av och möjligheterna för
att, med ändring av gällande bestämmelser, under för statsverket betryggande
former bereda enskilda jordbrukare tillfälle att erhålla lån ur spannmålskreditfonden.
I sagda avseenden är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

330. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lantmäteriundervisningens
ordnande jämte i ämnet väckta motioner. (307.)

Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

331. den 30 maj, i anledning av väckta motioner angående revision av jaktlagstiftningen.
(294.)

I ärendet pågår utredning inom jordbruksdepartementet.

332. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående älgjaktens
ordnande m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1931, då två författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 306 och 307).

333. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
högre lantbruksundervisningens ordnande m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (296.)

Skrivelsen avser:

1) beslut örn inrättande vid Ultuna av en lantbrukshögskola och en centralanstalt
för försöksväsendet på jordbruksområdet, vid Experimentalfältet av en
växtskyddsanstalt samt vid Alnarp av ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Vid anmälan härav den 24 juli 1931 fann Kungl. Maj:t gott dels
uppdraga åt de personer, vilka utgjorde styrelse för lantbruksinstitutet vid
Ultuna, jämte två andra personer (lantbrukshögskolekommitterade) att uppgöra
och till Kungl. Majit inkomma med förslag beträffande de åtgärder, vilka erfordrades
för genomförandet av riksdagens beslut örn inrättandet vid Ultuna
av en lantbrukshögskola och en centralanstalt för försöksväsendet å jordbruksområdet,
dels uppdraga åt styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
att uppgöra och till Kungl. Majit inkomma med förslag beträffande de åtgärder,
vilka erfordrades för genomförandet av riksdagens beslut om sagda instituts
omorganisation, dels ock uppdraga åt styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet att uppgöra och till Kungl. Majit inkomma med
förslag beträffande de åtgärder, som erfordrades bland annat för inrättandet
av en växtskyddsanstalt och för centralanstaltens underavdelnings för mejerihantering
omorganisation till självständig avdelning, ävensom beträffande de
åtgärder i övrigt i avseende å centralanstaltens organisation och verksamhet
under övergångstiden, vilka erfordrades för genomförandet av riksdagens beslut
örn centralanstaltens omorganisation och förflyttning. Av de sålunda infordrade
förslagen hava hittills inkommit allenast förslag av lantbrukshögskolekommitterade
angående dels tillsättande av vissa befattningar vid lantbrukshögskolan,
dels ock lönestat och omkostnadsstat för högskolan under budgetåret
1932/1933;

2 a) anslagsanvisning för budgetåret 1931/1932 för byggnadsarbeten och
andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan. I anledning härav vidtagen
åtgärd, se härovan under 1);

2 b) anslagsanvisning för budgetåret 1931/1932 för vattenavledningsanlägg -

324

ning vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårds! nstitut. Ärendet i denna
del har den 5 juni 1931 anmälts och slutbehandlats;

2 c) och 2 d) anslagsanvisning för budgetåret 1931/1932 för understöd åt
folkhögskola för anordnande av specialkurs för vissa lantbruksstuderande samt
för understöd åt elever vid sådan kurs. Ärendet i dessa delar har vid anmälan
den 5 juni, den 21 augusti och den 11 september 1931 slutbehandlats. Sistnämnda
dag utfärdades ett reglemente i ämnet (sv. f. nr 321);

3) bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga under tiden 1 juli 1931—30
juni 1932 erforderliga åtgärder för tillsättande av befattningar vid lantbrukshögskolan,
växtskyddsanstalten samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
I anledning härav vidtagen åtgärd, se ovan under 1). Kungl. Majit
har därjämte den 16 oktober 1931 i avseende å tillsättandet av vissa befattningar
vid lantbrukshögskolan meddelat bestämmelser att lända till efterrättelse
tillsvidare intill dess stadgar för högskolan blivit utfärdade.

334. samma dag, i anledning av väckt motion örn avskrivning av vissa
statens fordringar hos Kilaåns regleringsföretag. (297.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att, efter verkställande
av den närmare utredning i ärendet, som kunde finnas erforderlig,
till Kungl. Majit inkomma med förslag till de bestämmelser, vilka borde av
Kungl. Majit meddelas i anledning av riksdagens beslut i ärendet. Förslaget
avvaktas.

335. samma dag, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp
till Sotbrobäckens regleringsföretag. (298.)

336. samma dag, i anledning av väckt motion om anvisande av vissa belopp
till Storängsbäckens vattenavledningsföretag. (299.)

337. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Hjärtåns regleringsföretag i Jönköpings län.
(300.)

Skrivelsen har vid anmälan den 12 juni och den 23 oktober 1931 slutbehandlats.

338. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning örn anslag till tryckningskostnader.
(316.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931.

339. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till lindring av fraktkostnader
för kalk m. m. jämte två i ämnet väckta motioner. (317.)

325

Ärendet har vid anmälan den 5 juni och den 18 juli 1931 slutbehandlats
utom i vad avser frågan, huruvida statsbidrag till fraktavgifter för kalk m. m.
för jordbrukets behov i fortsättningen bör beräknas jämväl å banavgifter, i
vilket avseende lantbruksstyrelsen den 5 juni 1931 anbefallts att inkomma
med yttrande och förslag, som avvaktas.

340. samma dag, i anledning av väckta motioner örn befrielse från eller nedsättning
i arrendeavgifter för vissa innehavare av odlingslägenheter och
skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen. (318.)

Riksdagen har i förevarande skrivelse anhållit, att utredning måtte verkställas,
örn och i vad mån innehavare av lägenheter, upplåtna å kronans marker i de
sex nordligaste länen, böra beredas lättnad i dem åliggande skyldigheter att erlägga
avgifter för bidrag av statsmedel. I vad utredningen avser innehavare
av kolonat å kronoparker i Norrland, hänvisas till redogörelsen under punkt
327 här ovan. Till den del utredningen har avseende å innehavare av skogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp å kronomark i de sex nordligaste länen
har densamma jämlikt Kungl. Majits beslut den 12 juni 1931 verkställts av
domänstyrelsen, som därmed inkommit den 7 december 1931.

341. samma dag, i anledning av väckta motioner angående framställning till
Kungl. Maj :t örn igångsättande av skogsvårdsarbeten å kronans skogar.
(319.)

Riksdagen har i förevarande skrivelse anhållit, att Kungl. Majit ville vidtaga
åtgärder i syfte, att domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader under
beaktande av tillgången på olika orter av ledig arbetskraft — i större utsträckning
komme till användning för därmed avsett ändamål. Vid skrivelsens anmälan
den 12 juni 1931 anbefalldes domänstyrelsen att, under beaktande av
vad från riksdagens sida i ärendet anförts, till Kungl. Majit inkomma dels med
redogörelse för de åtgärder i angivna syfte, som domänstyrelsen i anledning
av riksdagens förevarande skrivelse ämnade vidtaga, dels ock med det förslag
av beskaffenhet att böra underställas Kungl. Majit, som styrelsen funne riksdagsskrivelsen
föranleda. I skrivelse den 1 oktober 1931 har domänstyrelsen
avlämnat dylik redogörelse.

342. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1931/1932 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen, i vad rör jordbruksärenden. (320.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

343. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst jämte
en i ämnet väckt motion, allt i vad rör jordbruksärenden. (321.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

344. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör jordbruksärenden.
(322.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1931.

345. den 1 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 augusti 1931.

326

346. den 4 juni, angående de ekonomiska förutsättningarna för en reglering
av Fyrisån och dess tillflöden m. m. (348.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid åt lantbruksstyrelsen uppdrogs att till Kungl.
Majit inkomma med förslag jämte kostnadsberäkning till utförande av den i
riksdagsskrivelsen ifrågasatta utredningen. Sedan styrelsen därmed inkommit
samt yttranden avgivits av länsstyrelsen i Uppsala län och statskontoret, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

347. den 10 februari 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 27
april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (24.)

Anmäld den 6 mars 1931, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 30).

348. den 24 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1931/1932 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid skrivelser avlätos till statskontoret och direktionen
över handelsflottans pensionsanstalt.

349. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (81.)

Anmäld den 2 april 1931, därvid brev avläts till kommerskollegium och domänstyrelsen.

350. den 15 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1931/1932
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (10 A.)

Anmäld den 15 maj och den 19 juni 1931, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

351. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bestridande
av vissa kostnader för reparation av isbrytarfartyget »Atle». (122.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid skrivelse avläts till marinförvaltningen.

352. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
sekreteraren i kommerskollegium A. K. Borgström att för uppflyttning
i löneklass tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (123.)

Anmäld den 24 april 1931, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium.

353. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en i Oslo den 22 december 1930 undertecknad konvention
örn ekonomiskt närmande. (136.)

Anmäld den Ö4 april 1931 och överlämnad till utrikesdepartementet för på

nämnda departement ankommande åtgärd.

327

354. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 16 oktober 1914 om
tillsyn å fartyg. (158.)

Anmäld den 8 maj 1931, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 89).

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till sakerhetsanstalter
för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner. (167.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid skrivelsen avgjordes i vad densamma avser
medelsanvisning till säkerhetsanstalter för sjöfarten med undantag av en av
riksdagen anvisad anslagspost å 50,000 kronor till anordnande i samband med
upprensning av Fåröaundsledens inlopp av fyrbelysning i norra inloppet till
Fårösund. Sedan lotsstyrelsen i sistberörda hänseende framlagt visst förslag,
har vattenfallsstyrelsen i infordrat yttrande anfört, att för frågans bedömande
erfordrades vissa undersökningar på platsen. I anledning därav hava lotsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen anmodats att gemensamt avgiva förnyat yttrande
i ämnet. Yttrandet avvaktas. I vad skrivelsen avser anhållan örn undersökning
angående dels statens övertagande av fiskefyrar, dels ock tillgodoseendet
genom statens försorg av fiskenäringens behov av övriga säkerhetsanstalter till
sjöss, hava lotsstyrelsen och lantbruksstyrelsen den 21 maj 1931 anmodats att
gemensamt verkställa utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

356. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till teckning av aktier i Kalix Träindustriaktiebolag m. m. (179.)

Anmäld den 8 maj 1931, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

357. den 9 maj, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk vid
resa på järnväg från och till hemorten. (193.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid Kungl. Maj:t anbefallde kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i ämnet samt inkomma
med yttrande och de förslag, som av utredningen föranledas. Utredningen är
ännu icke slutförd.

358. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 oktober 1914 angående förbud
i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor. (245.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 153).

359. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (260.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

360. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1931/1932 till undervisningsanstalterna för sjöfart
jämte i ämnet väckta motioner. (270.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid skrivelser avlätos till kommerskollegium och
skolöverstyrelsen.

361. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till patent- och
registreringsverket ävensom Kungl. Maj:ts proposition angående stat för
nämnda ämbetsverk m. m. (269.)

328

Anmäld den 5 juni 1931, därvid skrivelse avläts till patent- och registreringsverket.

362. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 B.)

Anmäld den 26 juni 1931, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

363. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 124 gjorda
framställning angående anslag till provisorisk avlöningsförbättring för
lärare vid navigationsskolorna. (312.)

Anmäld den 19 juni 1931, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium.

329

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1931 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 27 februari 1931, i anledning av väckt motion med förslag till lag
angående slakt av husdjur. (42.)

8. den 11 mars, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skvdd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.
(53.)

9. den 18 mars, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 11 kap.
38 § rättegångsbalken. (75.)

14. den 15 april, i anledning av väckt motion angående faderskapsbevisning
medelst blodundersökning. (135.)

21. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

33. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform. (308.)

35. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar och
kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen. (323.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

39. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1 930 dagtecknad konvention
örn finansiell hjälp m. m., jämte i ämnet väckt motion. (90.)

330

42. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnaderna för Sveriges deltagande i en blivande
internationell nedrustningskonferens. (175.)

44. den 4 juni, angående utredning i fråga om vissa svenska medborgares
anspråk på skadestånd för dem genom nationaliseringen i Ryssland
tillfogade förluster m. m. (266.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

50. den 10 mars 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den s. k. Getgärdan i Skinnarbyn i Bygdeå socken av
Västerbottens län. (62.)

52. den 23 mars, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1931/
1932 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 A.)

64. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (176.)

65. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tillfällig löneförbättring
åt vissa militära beställningshavare. (177.)

70. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande vissa avlöningsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (173.)

76. den 29 maj, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, flygvapnet, gjorda framställningar.
(289.)

78. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för utvidgning av
Skillingaryds skjutfält. (328.)

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett markby tesavtal mellan kronan och Göteborgs stad
m. m. (341.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

81. den 17 februari 1931, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
17 § i lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (27.)

331

101. den 20 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

106. den 27 maj, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag för
utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem
och ny skolbyggnad. (262.)

118. den 2 juni, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

130. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

153. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till utredning
rörande luftfartsled Stockholm—Malmö. (303.)

156. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medverkan
från svensk sida till en brobyggnad mellan Rugen och tyska
fastlandet. (343.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

214. den 22 maj 1931, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för
budgetåret 1931/1932 i vad angår jordbruksärenden. (275.)

218. den 28 maj, i anledning av väckt motion angående beskattningen av
äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

219. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för
beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

239. den 2 juni, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga örn riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. (342.)

242. den 4 juni, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning eller
avlösning av landskylder och landgille m. fl. skattepålagor. (347.)

332

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

254. den 15 april 1931, angående införande i stadgan för rikets allmänna
läroverk och i folkskolestadgan av bestämmelser örn skyldighet för
lärare att i vissa fall underkasta sig läkareundersökning. (98.)

261. den 17 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

266. den 20 maj, angående en förbättrad arbetsförmedling för ungdom m. m.
(223.)

268. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nybyggnad
för statens historiska museum m. m. (235.)

272. den 27 maj, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ändrade
grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)

276. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående lantmäteriundervisningens
ordnande jämte i ämnet väckta motioner. (307.)

278. den 2 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet jämte en i ämnet väckt
motion. (324.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

295. den 13 mars 1931, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1931/1932 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen
till kommunikationsdepartementet. (6 A.)

296. den 14 mars, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
gällande bestämmelser angående upphandling för statens behov. (72.)

298. den 15 april, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
införande av smörpremiering. (131.)

306. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till den lägre mejeriundervisningen jämte två i ämnet väckta motioner.
(188.)

307. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade villkor
för lån från spannmålslagerhusfonden och spannmålskreditfonden m. m.
(189.)

333

310. den 9 maj, om utredning och förslag angående kontroll å handeln med
fodermedel. (192.)

313. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands
län. (206.)

318. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
mejerihanteringens förbättrande i organisatoriskt och merkantilt hänseende.
(211.)

323. den 22 maj, i anledning av väckt motion örn ändringar i lagstiftning
rörande tillverkning av och handel med margarin. (276.)

324. samma dag, i anledning av väckta motioner angående en statligt ordnad
redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen. (277.)

327. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande bestämmelser
angående statens egnahemslån m. m. (280.)

328. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till främjande av avsättningen av ägg och fläsk. (281.)

329. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ärendet väckta motioner.
(288.)

331. den 30 maj, i anledning av väckta motioner angående revision av
jaktlagstiftningen. (294.)

333. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
högre lantbruksundervisningens ordnande m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (296.)

334. samma dag, i anledning av väckt motion örn avskrivning av vissa statens
fordringar hos Kilaåns regleringsföretag. (297.)

335. samma dag, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp
till Sotbrobäckens regleringsföretag. (298.)

336. samma dag, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp
till Storängsbäckens vattenavledningsföretag. (299.)

339. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till lindring
av fraktkostnader för kalk m. m. jämte två i ämnet väckta motioner.
(317.)

340. samma dag, i anledning av väckta motioner om befrielse från eller
nedsättning i arrendeavgifter för vissa innehavare av odlingslägenheter
och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen. (318.)

341. samma dag, i anledning av väckta motioner angående framställning till
Kungl. Majit örn igångsättande av skogsvårdsarbeten å kronans skogar.
(319.)

346. den 4 juni, angående de ekonomiska förutsättningarna för en reglering
av Fyrisån och dess tillflöden m. m. (348.)

334

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

355. den 29 april 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till säkerhetsanstalter för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner. (167).

357. den 9 maj, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk vid
resa på järnväg från och till hemorten. (193.)

335

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1931 men vid samma ars
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1931.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller
flyttas från ort till annan. (117.)

Sedan inom departementet utarbetats förslag till lag i ämnet, har den 31 december
1931 lagrådets utlåtande över förslaget inhämtats.

3. den 11 juni 1917, angående utredning örn indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Sedan lagrådet den 4 april 1927 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är ärendet beroende på Kungl. Majlis prövning.

4. den 4 maj 1920 i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Sedan 1919 års proportionsvalssakkunniga den 31 december 1921 avgivit förslag
i ämnet (betänkande III), är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion örn vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga örn rättegångsordningen m. m. (312.)

Framställningen beaktas vid pågående beredning av frågan örn rättegångsväsendets
ombildning.

336

6. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i
tryckfrihetsförordningens stadganden om hemlighållande av protokoll i
ministeriella ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m.
(315.)

Sedan tillkallad sakkunnig den 11 februari 1927 avgivit betänkande med förslag
i ämnet (st. off. utr. 1927: 2) samt yttranden däröver inkommit från åtskilliga
myndigheter, är frågan beroende

8. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Sedan skrivelsen, som slutligt handlagts i vad på finansdepartementet ankommit,
den 26 september 1930 överlämnats till justitiedepartementet för handläggning
av frågan om statsrevisionens berättelse såsom grundval för utkrävande
av konstitutionellt ansvar, är denna fråga beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

9. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Sedan inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med
förslag till steriliseringslag samt yttranden inhämtats däröver, har socialdepartementet
den 19 november 1931 överlämnat ärendet till justitiedepartementet.
Ärendets vidare behandling är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till
lag örn upplagsbevis. (207.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 maj 1931 (sv. f. nr 110).

11. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Sedan lagrådet den 30 mars 1925 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är frågan föremål för utredning inom lagberedningen.

12. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 örn ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet.
(78.)

Sedan tillkallade sakkunniga den 3 oktober 1928 avgivit betänkande med förslag
till lag örn ägofred (st. off. utr. 1928: 24) samt yttranden däröver inkommit
från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är frågan föremål för ytterligare
beredning inom departementet.

13. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner örn ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit förslag i ämnet samt yttranden däröver
inkommit från domänstyrelsen och länsstyrelserna, är frågan beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

337

14. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner örn offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Angående behandlingen av denna skrivelse se redogörelsen under 7 härovan.

16. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Sedan i statsrådet den 7 december 1928 beslutats, att skrivelsen, såvitt den
avsåge stadgande om skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat
och kommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda,
är ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 12 maj 1926, angående utredning i fråga örn meddelande av viss
föreskrift rörande kastration av husdjur. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig
för elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 5 juni 1926, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med .
förslag till lag örn delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 326—339). Sedan tillkallade
sakkunniga, de s. k. ägogränssakkunniga, avgivit betänkande med förslag
till lagstiftning örn ägogränser m. fl. därmed sammanhängande spörsmål,
har inom departementet utarbetats förslag till dels lag med särskilda bestämmelser
örn äldre ägogränser och dels lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. Över dessa förslag
har lagrådet den 23 september 1931 avgivit utlåtande. Kungl. Maj:t har
den 11 december 1931 beslutat avlåta proposition till riksdagen med förslag
till lagar i ämnet.

20. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion om lagstiftningsåtgärder
för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna
flottlederna sjunkna virket. (76.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit förslag i ämnet samt yttranden däröver
inkommit från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är frågan beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens
bestämmelser örn ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, har skrivelsen, jämlikt
beslut i statsråd den 11 maj 1928, överlämnats till sakkunnig för deltagande
i nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område.

22. den 27 april 1927, i anledning av väckt motion angående jordbruksfastigheters
delaktighet i och bestämmanderätt över vissa gemensamma
tillgångar och rättigheter. (140.)

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

338

Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet för behandling i sammanhang
med fråga örn lagstiftning angående härads- och vissa sockenallmänningar.

23. den 8 juni 1927, i anledning av väckt motion angående statsinköp av
bulvanhemman. (332.)

Ärendet har i viss del varit föremål för behandling inom jordbruksdepartementet
och anmälts i statsråd den 14 december 1928. I övrigt har ärendet,
sedan utlåtanden inhämtats från vissa länsstyrelser, den 5 september 1931
överlämnats till justitiedepartementet för vidare behandling och är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 24 februari 1928, i anledning av väckt motion örn ersättning åt
nämndemän för nämndemansuppdragets fullgörande. (35.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 21 maj 1931 (sv. f. nr 161).

25. den 9 mars 1928, i anledning av väckt motion om åtgärder i syfte att
göra vissa handlingar i vattenmål lättare tillgängliga. (54.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

26. den 24 april 1928, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare. (134.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn statsdepartementen. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 29 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj
1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1928 (sv. f. nr 181 och 182). Sedan utredning
efter Kungl. Maj:ts uppdrag verkställts dels av regeringsrätten och
dels av statens organisationsnämnd, är ärendet föremål för ytterligare beredning
inom departementet.

29. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. oif. utr. 1930:3), hava yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden
hava dock ännu ej inkommit.

30. samma dag, i anledning av väckt motion angående förbättrad lagstiftning
mot ocker. (325.)

Sedan länsstyrelserna avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt
till fiske m. m., jämte i ärendet väckta motioner. (313.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1928 (sv. f. nr 183 och 184) samt den
6 juni 1930 (sv. f. nr 197 och 198). Inom departementet har med biträde
av tillkallade sakkunniga upprättats av lagutkast åtföljd promemoria angående
förändrad lagstiftning örn rätten till strömmingsfiske å vissa delar av rikets

339

östra och södra kuster (från Upplands norra gräns till och nied Blekinge).
Över promemorian hava yttranden infordrats från vissa myndigheter m. fl.
Jämväl i övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 1 mars 1929, i anledning av väckt motion angående ändring i
gällande bestämmelser örn ersättning till expropriationsnämnd. (48.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 19 mars 1929, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar
i de sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (94.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 maj 1929 (sv. f. nr 77 80). Ärendet är i

övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av
illojalt användande av väljarbeteckningar vid val till riksdagens andra
kammare. (106.)

Inom departementet tillkallade sakkunniga hava den 4 februari 1930 avgivit
förslag i ämnet (st. off. utr. 1930: 5). Sedan yttranden häröver inkommit från
vissa myndigheter och partisammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

36. den 24 maj 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar
för inteckning i stamfastigheten m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (210.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1929 (sv. f. nr 161 163) samt den 29

maj 1931 (sv. f. nr 158—160).

37. den 26 april 1930, i anledning av väckt motion angående ordnande av
vissa lagfarts- och äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.
(168.)

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i det betänkande, som den 3
december 1930 avgivits av sakkunniga för utredning rörande förenkling av
protokollen i inskrivningsärenden (st. off. utr. 1930: 29). Sedan över betänkandet
inhämtats yttranden från domstolar, myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet föremål för ytterligare beredning inom departementet.

38. den 2 maj 1930, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer. (185.)

Sedan av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté den 31 oktober 1931 avlämnat betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1931: 26), är ärendet föremål för behandling inom
departementet.

39. den 16 maj 1930, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till skrivelse angående utredning rörande ändring av § 7 riksdagsordningen.
(248.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

340

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 22, 24 och 36 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln med
vapen, ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 5 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet
väckta motioner. (376.)

Skrivelsen har i vad på utrikesdepartementet ankommer slutbehandlats genom
Kungl. Maj:ts beslut den 5 september 1930 angående instruktion för de svenska
ombuden vid Nationernas förbunds församlings elfte ordinarie möte.

Av dessa ärenden är alltså det under 2 omförmälda av Kungl. Maj:t slutbehandlat
samt det under 1 upptagna på prövning beroende.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungby heds övningsplats m. m. (88.)

Anmäld den 20 februari 1931.

Ärendet hommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa byggnadsarbeten för arméns truppförband. (146.)

Anmäld den 8 maj 1931.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion örn anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.

4. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 15 mars 1929, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i villkoren för understöd från Vadstena krigsmanshuskassa. (60.)

Anmäld den 3 januari 1931.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

341

Anmäld beträffande punkten 12, i vad den avser ändring i bestämmelserna rörande
understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd),
den 20 februari 1931.

Ärendet kommer i denna del icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj.ts
prövning.

Punkten 8, i vad den avser ändring av bestämmelserna örn utbetalning av
kapitaliserat värde av reservpension, är fortfarande beroende på Kungl. Maj.ts
prövning.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Göteborg m. m. (135.)

Anmäld den 13 februari 1931.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

Ärendet är i vad det ankommer på försvarsdepartementets föredragning fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 24 maj 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av en del av lägenheten Rya Nabbe i Göteborg. (203.)

Anmäld den 16 oktober 1931.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Ärendet är föremål för prövning av 1930 års försvarskommission.

12. den 11 mars 1930, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m. (63.)

Punkten 11, i vad den avser disponerande av viss personal!tomobil, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 9 april 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av övningsplatsen Backamo jämte i ämnet
väckta motioner. (149.)

Anmäld den 6 februari 1931.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning rörande
det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

Ärendet är föremål för prövning av 1930 års försvarskommission.

15. den 29 april 1930, i anledning av Kungl. Maj.ts framställning angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (170.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

342

16. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anskaffande av nya
lokaler till Gotlands artillerikårs tygförråd och verkstäder m. m. (172.)

Sedan arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartement inkommit med
anbefalld utredning i ämnet, är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maurts
prövning.

17. samma dag, i anledning av väckta motioner angående användningen
av vissa delar av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön.

(m.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1928—30 juni 1929. (175.)

Anmäld, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer, den 3 januari
1931.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den under lantförsvarets förvaltning stående egendomen
Arendala i Hardeberga socken av Malmöhus län. (309.)

Ärendet är föremål för utredning inom domänstyrelsen.

20. den 5 juni 1930, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av
utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld beträffande punkten 16, i vad den avser vissa inkallelser av värnpliktiga,
den 27 november 1931, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 375).

Ärendet kommer i denna del icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

Punkten 68, i vad den avser semester åt vid försvarsväsendet anställda arbetare,
är föremål för utredning inom socialstyrelsen.

21. den 6 juni 1930, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande
av de s. k. Kinnekulleverken för framställning av bränsle ur
skiffer. (365.)

Sedan av riksdagen begärd utredning i ärendet numera blivit slutförd, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 11 juni 1930, angående avtal om löne- och arbetsvillkor för den
civila personalen vid truppförbandens intendenturverkstäder. (380.)

Ärendet är föremål för utredning inom arméförvaltningens intendentsdepartement.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 2, 5, 7, 9, 13 och 18 omförmälda
av Kungl. Maj.-t inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

343

Hedan medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande samt en för utredning i
ärendet tillsatt kommitté den 21 november 1919 avgivit betänkande i ämnet,
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 7 juli 1921 uppdragit
åt sakkunnig person att inom departementet biträda med erforderlig
överarbetning och komplettering av det av kommittén avgivna betänkandet samt
avgiva de förslag, vartill den sålunda fullständigadé utredningen kunde föranleda.
Sedan sistnämnda utredning avslutats, har chefen för socialdepartementet
infordrat uppgifter angående apoteksinrättningarnas omsättning och nettovinst
under år 1924. Dessa uppgifter hava sedermera bearbetats inom socialdepartementet.
Den 30 december 1926 uppdrog Kungl. Majit åt medicinalstyrelsen
att utarbeta förslag till bestämmelser angående bidrag till mindre bärkraftiga
apotek, angående apotekspersonals kvalifikationer samt angående övriga
spörsmål, som styrelsen kunde finna stå i samband med trugan örn nedbringande
av prisen å läkemedel. Sedan medicinalstyrelsen inkommit med förslag
till bestämmelser i förstnämnda hänseende samt angående de övriga spörsmål,
som styrelsen funnit stå i samband med frågan om nedbringande av prisen å
läkemedel, har Kungl. Majit den 7 december 1928 utfärdat föreskrifter om användningen
av vissa till fonden för apoteksinnehavares pensionering inflytande
medel, om driftbidrag till vissa apotek samt örn genomförande av första etappen
av föreslagen sänkning i tre etapper av läkemedelsprisen. Övriga etapper
hava genomförts enligt beslut den 26 september 1930 och den 2 oktober 1931.

Därjämte har Kungl. Majit den 4 februari 1927 anbefallt medicinalstyrelsen
att i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan verkställa utredning
dels huruvida och i vad mån, för vinnande av lättare tillgång till vissa
enligt apoteksvarustadgan för närvarande såsom apoteksvaror ansedda läkemedel,
sådana medel borde och kunde undantagas fran apoteksvarustadgans bestämmelser
rörande apoteksvaror, dels ock huruvida och i vad mån inskränkning
i eller särskilda bestämmelser för handeln å apoteken med andra varor än
apoteksvaror kunde böra föreskrivas, ävensom att utarbeta de förslag, till vilka
utredningen kunde föranleda. Sedan medicinalstyrelsen efter samråd med kommerskollegium
och styrelsen för tekniska högskolan gjort framställning om tillsättande
av en särskild sakkunnigberedning för utredning rörande de frågor i
förevarande hänseenden, till vilka medicinalstyrelsen icke tagit ståndpunkt, samt
angående därmed sammanhängande ämnen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 tillkallat sju utredningsmän att inom
departementet biträda med utredning angående åtgärder för nedbringande av
prisen å läkemedel m. m. Denna utredning har ännu icke avslutats.

2. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Kungl. Majit har den 23 januari 1931 till riksdagen avlåtit proposition (nr 40)
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendena under punkterna 7, 8, 9
och 44 här nedan.)

3. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kom
munernas arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete
linder tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Kungl. Majit har den 20 mars 1931 i ämnet avlåtit proposition (nr 202) till
riksdagen.

344

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendena under punkterna 11 och
49 här nedan.)

4. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga örn åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med särskilda sakkunniga, har Kungl. Majit den 23 april 1920
på framställning av socialstyrelsen medgivit, att med utredningen finge anstå
tillsvidare, intill dess Kungl. Majit på anmälan av socialstyrelsen annorlunda
bestämde. Skrivelsen överlämnades därefter den 21 juni 1926 till de samma dag
tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning angående arbetslöshetsförsäkring
m. m. för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem lämnade
uppdraget. Sedan dessa sakkunniga avgivit betänkande, hava yttranden
inhämtats däröver. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Sedan skrivelsen varit föremål för utredning inom jordbruksdepartementet, har
densamma år 1924 överlämnats till socialdepartementet. Skrivelsen har därefter
överlämnats till tillkallad sakkunnig för överarbetning av 1919 års lappkommittés
förslag angående lapparnas renskötsel m. m. Efter det denne sakkunnige
avgivit betänkande i ämnet, hava yttranden däröver infordrats från åtskilliga
myndigheter. Ärendet har därefter vilat i avvaktan på erfarenhet
rörande tillämpningen av lagen den 18 juli 1928 örn de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige. Den 30 maj 1930 har Kungl. Majit överlämnat
handlingarna i ärendet till länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande
vid fullgörande av det länsstyrelsen samma dag meddelade uppdraget
att jämte särskilt tillkallade personer verkställa utredning angående de åtgärder,
som borde vidtagas för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken
i nämnda län yppade missförhållandena samt rörande de kostnader,
som därav föranleddes. Detta uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet
under punkten 37 här nedan.)

6. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Kungl. Majit har till riksdagen avlåtit propositioner i ämnet dels den 6 februari
1931 (nr 75) med bland annat förslag till förordning örn moderskapsunderstöd,
dels ock den 20 februari 1931 (nr 119) med begäran örn anslag till försöksverksamhet
beträffande för- och eftervård vid barnsbörd.

Skrivelsen kommer icke att bliva föremål för Kungl. Majits vidare behandig''
(Jfr ärendet under punkten 26 här nedan.)

7. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion angående införande av
helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Kungl. Majit har den 23 januari 1931 i ämnet avlåtit proposition (nr 40) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendena under punkterna 2, 8, 9
och 44.)

345

8. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Kungl. Majit har den 23 januari 1931 i ämnet avlåtit proposition (nr 40) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendena under punkterna 2, 7, 9
och 44.)

9. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Kungl. Majit har den 23 januari 1931 i ämnet avlåtit proposition (nr 40) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendena under punkterna 2, 7, 8
och 44.)

10. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Sedan infordrade utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, föreningen för folkbad samt svenska
nationalföreningen mot tuberkulos, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
Från pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet hava årligen lämnats
bidrag för upprättande av badanstalter, varjämte föreningen för folkbad vid
upprepade tillfällen av lotterimedel erhållit anslag för befrämjande av de i skrivelsen
avsedda ändamålen.

11. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Kungl. Majit har den 20 mars 1931 i ämnet avlåtit proposition (nr 202) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendena under punkterna 3 och 49.)

12. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Sedan chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 7 juli 1921
tillkallat en sakkunnig person för att biträda med utredning i ämnet, har Kungl.
Majit den 24 november 1922 föreskrivit, att ifrågavarande utredning skulle vila
från och med den 1 januari 1923. Sedermera har Kungl. Majit den 27 september
1924 förordnat, att utredningen skulle återupptagas, samt uppdragit åt
socialstyrelsen att verkställa densamma. Efter det en jämlikt Kungl. Majits
bemyndigande den 29 januari 1926 tillsatt delegation för utförande av viss
undersökning i fråga örn åtgärder för arbetsfredens främjande upplösts, tillkallades
den 12 juli 1927 tre sakkunniga för utredning rörande anordningar, ägnade
att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun är
part. Genom proposition (nr 39) till 1928 års riksdag, har Kungl. Majit framlagt
förslag till lag örn kollektivavtal och lag örn arbetsdomstol. Ärendet är
i vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, under behandling av sistnämnda sakkunniga.
(Jfr ärendet under punkten 25 här nedan.)

13. den 2 juni 1912, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Ärendet har överlämnats till justitiedepartementet.

346

14. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen, som den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning
och förslag i frågan, torde komma att behandla densamma i samband med avgivande
av yttrande över en genom svenska nationalföreningen mot tuberkulos
verkställd, i april 1929 överlämnad utredning angående fortsatta åtgärder till
tuberkulosens bekämpande i Sverige.

15. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter enligt
pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Sedan pensionsstyrelsen inkommit med infordrad utredning i ämnet, har ärendet
överlämnats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena under
punkterna 18, 27 och 31 här nedan.)

16. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Sedan chefen för socialdepartementet den 10 oktober 1924 jämlikt bemyndigande
tillkallat tre sakkunniga för att biträda med den av riksdagen begärda
utredningen och dessa sakkunniga den 30 april 1928 avgivit betänkande angående
ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård) samt yttranden däröver
inhämtats, har inom socialdepartementet utarbetats ett utkast rörande viss försöksverksamhet
beträffande folktandvård. Efter det ärendet i sistnämnda avseende
varit föremål för övervägande i samband med behandling av 1930 års
statsverksproposition, har med anlitande av medel från pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet dylik försöksverksamhet igångsatts dels i vissa distrikt
i Norrland genom föreningen Svenska röda korset, dels i vissa distrikt i mellersta
Sverige genom medicinalstyrelsens försorg. Ärendets slutliga behandling
har överlämnats till statens sjukvårdskommitté. (Jfr ärendet under punkten 28
här nedan.)

17. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av
en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.) •

Ärendet, som den 15 september 1930 överlämnats från handelsdepartementet,
har anmälts den 23 december 1931, därvid kungörelse i ämnet utfärdats (sv.
f. nr 426).

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

18. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag örn samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 örn fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Sedan under år 1924 vissa lagar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 361—363), har
i riksdagsskrivelsen därjämte behandlad fråga örn understöd utan fattigvårds
karaktär åt änkor, vilka äro i behov därav för sina barns uppfostran, efter att
hava varit föremål för utredning inom pensionsstyrelsen, överlämnats till pensionsförsäkringskommittén.
(Jfr ärendena under punkterna 15, 27 och 31.)

19. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

347

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

20. den 24 april 1925, i anledning av väckt motion örn ändring av 1 § i
lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

Kungl. Majit har den 23 januari 1931 i ärendet avlåtit proposition (nr 41) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

21. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1923—30 juni 1924. (158.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av kommissionärer
hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter den
21 juli 1927 avgivit betänkande med förslag till kungörelse i ämnet samt däröver
infordrade yttranden inkommit, har chefen för socialdepartementet jämlikt
bemyndigande den 30 oktober 1931 uppdragit åt sakkunnig person att efter
fullgörandet av honom lämnat, under punkten 29 här nedan omförmält uppdrag
— inom departementet biträda med fortsatt handläggning av ärendet.
(Jfr ärendet under punkten 23 här nedan.)

22. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Majit — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan
örn åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med
den sålunda anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda
hänseendet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

23. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av kommissionärer
hos statsdepartement m. fl. myndigheter avgivit betänkande i ämnet
samt yttranden inhämtats däröver, har chefen för socialdepartementet, på sätt
i punkten 21 här ovan angivits, överlämnat ärendet till där omförmäld sakkunnig.
(Jfr ärendet under punkten 21 här ovan.)

24. den 14 april 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
upplåtelse av tomter till egnahemsbyggnader från det till Strängnäs
hospital anslagna förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken. (137.)

Sedan ärendet i visst avseende varit föremål för handläggning inom kommunikationsdepartementet
samt yttranden inhämtats från medicinalstyrelsen och
byggnadsstyrelsen, hava bestämmelser i ärendet meddelats den 29 maj 1931.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

348

25. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning
angående obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
12 här ovan.)

26. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor
i visst industriellt arbete jämte i ärendet väckta motioner. (347.)

Kungl. Majit har den 6 februari 1931 i ämnet avlåtit proposition (nr 75) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 6 här ovan.)

27. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring
i grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring. (83.)

Ärendet har remitterats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena
under punkterna 15, 18 och 31.)

28. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan utlåtande inhämtats från medicinalstyrelsen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallat fem sakkunniga
(statens sjukvårdskommitté) för att inom departementet biträda med utredning
i ämnet. Denna utredning har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet under punkten
16 här ovan.)

29. den 17 april 1928, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning
angående skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd till
vissa nöjestillställningar m. m. (119.)

Sedan från samtliga länsstyrelser inhämtats yttranden i ärendet, har med ledning
därav en promemoria i ämnet utarbetats inom socialdepartementet, över
vilken länsstyrelserna samt statens inspektör för fattigvård och barnavård avgivit
yttranden. Kungl. Majit har den 30 oktober 1931 uppdragit åt sakkunnig
person att inom departementet biträda med fortsatt handläggning av ärendet.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

30. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Sedan riksförsäkringsanstalten anbefallts att i ärendet avgiva utredning, har
riksförsäkringsanstalten den 29 november 1930 under åberopande av direktiven
för 1928 års pensionsförsäkringskommittés arbete hemställt örn överflyttning av
utredningsuppdraget till nämnda kommitté. Beslut örn dylik överflyttning har
av Kungl. Majit meddelats den 4 december 1930. Kommittén har ännu icke
avslutat sina arbeten.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
örn allmän pensionsförsäkring. (206.)

Ärendet är under behandling hos 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr
ärendena under punkterna 15, 18 och 27 här ovan.)

32. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

349

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan örn denna
personals anställningsförhållanden i proposition nr 31 till 1930 års riksdag.
Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jämväl
anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 8 juni 1928, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Frågan kommer att bliva föremål för övervägande i samband med en inom
socialdepartementet pågående utredning örn revision av kungörelsen.

34. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

Den 13 november 1931 hava författningar utfärdats beträffande landsfiskalers
och med dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning m. m. (sv. f. nr 382
och 388—401).

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. den 6 juni 1929, angående förbättring av skogsarbetarnas provianterings-
och matlagningsförhållanden. (305.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till plan för utredning i det av
riksdagen i skrivelsen avsedda hänseendet. Sedan socialstyrelsen inkommit
med ifrågavarande förslag, anmäldes ärendet ånyo den 22 november 1929, där
vid uppdrogs åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att verkställa vissa utredningar
i ämnet. Sistnämnda uppdrag har ännu icke fullgjorts.

36. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kaffe.
(306.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Uppdraget har ännu
icke fullgjorts.

37. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av länsstyrelsen
samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts. (Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)

38. den 4 april 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1929 fattade beslut, dels ock en i
ämnet väckt motion. (139.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beträffande av arbetskonferensen beslutade
rekommendationer rörande förebyggande av olycksfall i arbete och ansvarighet
i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner erforderliga åtgärder

350

beslötos, varjämte delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
erhöll i uppdrag att beträffande jämväl antagen konvention rörande angivande
av vikten av tyngre kollin, som transporteras å fartyg, verkställa viss utredning.
Sedan nämnda uppdrag fullgjorts, har inom socialdepartementet utarbetats
utkast till lagstiftning i ämnet. Vad angår av konferensen antaget förslag
till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, samt två till nämnda konventionsförslag
anslutna rekommendationer har internationella arbetsbyråns styrelse preliminärt
beslutat, att frågan örn partiell revision av konventionen skall upptagas till
prövning. I anledning härav är ärendet vilande.

39. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1928—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 25 juli 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerhet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva yttrande i frågan. Sedan detta
inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Jämlikt bemyndigande
den 9 oktober 1931 har chefen för socialdepartementet utsett fem
utredningsmän att inom departementet biträda med fortsatt behandling av frågan
örn ändrade bestämmelser beträffande ordningspolisens och kriminalpolisens
organisation jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. Ärendet har överlämnats
till berörda utredningsmän.

40. den 9 maj 1930, i anledning av väckta motioner örn årliga understöd åt fyra
genom misstag under tjänsteutövning av barnmorska skadade barn. (218.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid bland annat länsstyrelsen i Kalmar län anbefalldes
verkställa viss utredning. Sedan denna utredning inkommit och utlåtanden
i ärendet avgivits av statskontoret och medicinalstyrelsen, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 13 maj 1930, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes att i samband
med avgivande av berättelse rörande en av Kungl. Majit den 12 oktober
1923 anbefalld utredning angående jordbruksarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden
inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av
nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar
sådan ytterligare utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden, som riksdagen i sin skrivelse ifrågasatt, borde
åvägabringas, ävensom att, därest så funnes böra bliva fallet, framlägga förslag
till plan för en dylik utredning. Sedan socialstyrelsen fullgjort ifrågavarande
uppdrag, bär chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 6 februari
1931 tillkallat sex utredningsmän att inom departementet biträda med
utredning i frågan. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

42. den 20 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
utvidgning av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m. (262.)

Anmäld den 3 juli och den 21 november 1930, därvid erforderliga åtgärder
beslötos utom beträffande frågan örn anvisande av medel till uppförande av ny
tvättinrättning vid anstalten jämte därmed sammanhängande arbeten. I denna
del av ärendet pågår fortsatt utredning genom anstaltsstyrelsen.

351

43. den 27 maj 1930, angående åtgärder dels till främjande av eldning
med ved, särskilt i statens fastigheter, dels ock till beredande av ökad
avsättning för inhemskt bränsle. (251.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva yttrande
i anledning av vad riksdagen i skrivelsen anfört. Sedan socialstyrelsen den
25 november 1930 inkommit med yttrande, har detta överlämnats till ingenjörsvetenskapsakademien
för kännedom vid av akademien föranstaltade undersökningar
rörande förbättrad vedeldningspanna m. m. Dessa undersökningar
hava ännu icke avslutats. Emellertid har akademien i skrivelse till kommerskollegium
den 7 december 1931 framlagt resultat av undersökningen beträffande
eldning med träkol och ved i värmeledningspannor samt beträffande
driften av bilar och traktorer med generatorgas. Akademien fortsätter att
studera problemet örn åstadkommande av en för träbränsle speciellt lämpad
pannkonstruktion.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utökning och
effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Sedan detta uppdrag slutförts, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Skrivelsen har i vad angår lagstiftningsåtgärder beaktats
i Kungl. Maj:ts proposition (nr 40) den 23 januari 1931 till riksdagen
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd. (Jfr ärendena under punkterna 2, 7, 8 och 9 härovan.
)

45. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. (292.)

Kungl. Maj:t har den 20 februari 1931 i ärendet avlåtit proposition (nr 100)
till riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

46. den 30 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta motioner. (299.)

Behandlad i 1931 års statsverksproposition under femte huvudtiteln, punkten
55, i samband med begäran örn anslag till statens sinnessjukhus.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

47. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 örn
skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 181). Därjämte
bar chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 12 september 1930, tillkallat tre utredningsmän för utredning angående
ökad möjlighet till undantag från skyddskoppympning m. m. Detta uppdrag
har ännu icke slutförts.

48. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 251—258).
Beträffande skrivelsen i övrigt har Kungl. Majit den 27 november 1931 upp -

352

dragit åt sakkunnig person att inom departementet biträda med verkställande
av utredning och utarbetande av förslag rörande revision av förordningen örn
kommunalstyrelsen i Stockholm ävensom att verkställa utredning och utarbeta
förslag med anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen
anfört och yrkat.

49. den 11 juni 1930, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående
anslag till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.
(392.)

Kungl. Majit har den 20 mars 1931 i ämnet avlåtit proposition (nr 202) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendena under punkterna 3 och
11 här ovan.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 3, 6—9, 11, 13, 17, 20, 24, 26,
34, 45, 46 och 49 omförmälda av Kungl. Majit inom socialdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1920, i fråga örn anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Den 9 oktober 1931 överlämnad till de för utredning i fråga örn ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkallade utredningsmännen för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag.

2. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar.

3. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Punkten 6 i vad den avser tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementet
för kommunikationsverken.

Sedan 1928 års lönekommitté den 21 juli 1930 avgivit betänkande med förslag
till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande den
civila statsförvaltningen, samt däröver infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—-Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

De såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen viss borgensförbindelse
m. m., vilka Kungl. Majit den 23 april 1926 anbefallt länsstyrelsen
i Ostergötlands län att införskaffa, hava ännu icke inkommit.

5. den 30 april 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
försäljning av järnvägen från Lidköping till Tun. (139.)

353

Anmäld den 11 maj 1928, därvid fullmäktige i riksgäldskontoret anmodades
vidtaga förberedande åtgärder och inkomma med förslag i ämnet.

Sedan så skett, har Kungl. Majit den 30 oktober 1931 godkänt två förslag
till köpebrev, varigenom skulle försäljas dels till Lidköping—Kållands nya
järnvägsaktiebolag ifrågavarande järnväg med husbyggnader och inventarier,
dels ock till Lidköpings stad den till järnvägen hörande rullande materielen,
samt uppdragit åt fullmäktige i riksgäldskontoret att i enlighet härmed försälja
järnvägen med tillhörigheter.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

6. den 9 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande vägsyn. (171.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt örn städernas allmänna vägar.

7. den 1 juni 1928, i anledning av väckt motion örn ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Anmäld dels den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes
att yttra sig, och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga
för verkställande av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt om städernas allmänna vägar.

8. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.

9. den 24 maj 1929, i anledning av väckt motion angående fördelning
enligt nya grunder av väghållningsskyldigheten inom städerna. (191.)

Anmäld dels den 6 juni 1929, därvid beslöts inhämta vederbörandes yttranden,
och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar.

10. den 3 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner.
(275.)

Anmäld dels den 14 juni 1929, dels ock i fråga örn förenklad och mera ändamålsenlig
organisation av vägdistrikten den 29 november 1929, därvid tillkallades
sakkunniga för verkställande av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt örn städernas allmänna vägar. I fråga
örn vägväsendets omorganisation har Kungl. Majit i 1930 års statsverksproposition
framlagt förslag (sjätte huvudtiteln, punkterna 3—11), och i denna del
är ärendet ej vidare föremål för Kungl. Majits prövning.

11. den 9 april 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
upplåtelse av vissa områden å Kungl. Djurgården till Stockholm—Kimbo
järnvägsaktiebolag och till Stockholms stad. (145.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid dels till Stockholms stad uppläts vissa områden,
dels ock kronans fastighetskommission av år 1925 anbefalldes att in 23

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års riksdag.

354

komma med förslag till avtal mellan kronan och nämnda bolag rörande den i
riksdagens skrivelse avsedda markupplåtelsen till bolaget. Sedan sådant förslag
inkommit, har Kungl. Maj:t genom beslut den 18 juli 1931 godkänt detsamma.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändringar i gällande
lagstiftning angående allmänna vägar. (156.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid uppdrogs åt 1929 års vägsakkunniga att vid
fullgörandet av det dem meddelade uppdraget taga under övervägande de frågor,
som i riksdagens skrivelse avses.

13. den 26 april 1930, angående upprättande av ett svenskt institut för
högspänningsforskning. (157.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid tillkallades sakkunniga att jämte överdirektören
i vattenfallsstyrelsen verkställa utredning i ämnet. Sedan de sakkunniga
den 14 oktober 1930 avgivit betänkande i ämnet, har Kungl. Majit på ecklesiastikdepartementets
föredragning den 30 januari 1931 i ärendet avlåtit proposition,
nr 64, till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1928—30 juni 1929. (175.)

Punkten 4 angående vägdistriktens förvaltningskostnader m. m.

Anmäld den 30 maj 1930, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes verkställa
utredning och avgiva förslag i de av riksdagen angivna hänseendena.
Sedan dylikt förslag den 12 augusti 1930 avgivits och utlåtanden däröver inhämtats,
har Kungl. Majit den 13 februari 1931 i ärendet avlåtit proposition,
nr 88, till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

15. den 21 maj 1930, angående åtgärder till förebyggande av eldsolyckor
vid biografföreställningar. (249.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid uppdrogs åt häradshövdingen Q. S. Dahlqvist
att verkställa utredning i frågan. Sedan denne den 14 november 1930 inkommit
med förslag i ämnet och yttranden däröver avgivits, har jämlikt Kungl.
Majits beslut den 29 maj 1931 Dahlqvist jämte två andra sakkunniga erhållit
uppdrag att verkställa överarbetning av förslaget. Denna överarbetning har
numera avslutats, och ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

16. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
exploatering av Ladugårdsgärdet m. m. jämte i ämnet väckt motion.
(334.)

Genom beslut den 24 april 1931 har Kungl. Majit dels fastställt stadsplan för
vissa delar av Ladugårdsgärdet m. m. ävensom särskilda bestämmelser i avseende
å sättet för användande av byggnadskvarteren inom stadsplaneområdet,
dels ock godkänt ett i anslutning därtill den 13 märs 1931 mellan chefen för
kommunikationsdepartementet för Kungl. Majit och kronan, å ena, samt delegerade
för Stockholms stad, å andra sidan, träffat avtal rörande de i stadsplan
sålunda intagna områdena m. m., vilket avtal blivit godkänt av stadsfullmäktige
i Stockholm den 30 mars 1931. Därjämte har Kungl. Majit samma den

355

24 april förordnat, att djurgårdskommissionen skulle handhava, jämte de uppdrag,
som förut anförtrotts kommissionen, Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering,
samt härutinnan meddelat närmare bestämmelser. Slutligen har Kungl.
Maj:t den 12 juni 1931 utfärdat instruktion för kommissionen (sv. f. nr 236).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 12 juni 1930, angående utredning örn reducering och reglering av
vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft åt landsbygden. (383.)
Anmäld den 3 juli 1930, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande av
utredning i ämnet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 11, 13, 14 och 16 omförmälda av
Kungl. Majit inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
(87.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn margarintillverkningens behov av tullskydd,
föremål för övervägande hos 1928 års tullkommitté.

3. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn bankrörelse och till lag örn ändrad lydelse av 10 §
i lägen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet har, i vad det innefattar fråga örn särskilda bestämmelser örn ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, behandlats i betänkande (st. off.
utr. 1929: 15), som den 23 april 1929 avgivits av sakkunnig inom finansdepartementet
och varöver socialstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektören
m. fl. myndigheter samt vissa sammanslutningar yttrat sig.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

5. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

356

7. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma
(173.)

Ärendet har bebandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll
över det statistiska arbetet m. m. Kungl. Maj:t har sedermera den 26 september
1930 anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen
att taga frågan om en sammanhållande uppsiktsinstitution för den
officiella statistiken under förnyat övervägande samt att, efter samråd med
andra ämbetsverk i den utsträckning, som finnes erforderligt, gemensamt inkomma
med utlåtande och förslag i ämnet.

8. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Frågan har behandlats i ett av sakkunnig den 31 oktober 1929 avgivet utlåtande
rörande kostnaderna för städning och övrig inre rengöring vid vissa
ämbetsverk i Stockholm. Sedan byggnadsstyrelsen den 25 februari 1931 yttrat
sig i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majrts prövning.

10. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Sedan kammarkollegium den 28 december 1929 avgivit anbefallt förnyat utlåtande
i ärendet, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta
egendom, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

11. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

.12. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker
(177.)

Ärendet är föremål för övervägande hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

13. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Sedan 1926 års pensionsutredning framlagt förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Majrts prövning.

14. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

357

Ärendet, som behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna
betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17),
är numera beroende på Kungl. Maj.-ts prövning.

15. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Frågan örn delning av kronouppbörden har varit föremål för behandling vid
1931 års riksdag, varefter författningar i ämnet utfärdats den 13 november 1931
(sv. f. nr 382—387). Frågan örn intressekontorsrörelsen ligger under utredning
hos statskontoret (jfr nedan punkt 39). Ärendet är i övrigt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

16. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929: 17),
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga örn pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

Förevarande ärende, som delvis ingår i 1930 års pensionssakkunnigas uppdrag,
är i övrigt föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den
2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tullverket jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet örn kostnadsfri läkarvård inom den civila
statsförvaltningen, . har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 14
här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende pa Kungl. Maj:ts
prövning.

22. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga örn lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet har behandlats i betänkande, som avgivits av sakkunnig inom finansdepartementet
(jfr ovan punkt 3), och är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

358

23. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt en särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser den 31
maj 1925, nr 264 och 265. Ånyo anmäld den 23 september och den 15 oktober
1926 samt den 2 november 1928, därvid ytterligare beslut fattats rörande
kommissionens utredningsarbeten.

25. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för
genom förbrytelse åsamkad skada, behandlats i 1928 års lönekommittés under
punkt 14 här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

26. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Frågan örn statstjänstemännens innehav av sysslor och annat arbete vid sidan
av statstjänsten har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 14
här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

27. den 3 juni 1926, angående utredning örn de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet, som i vad det avser frågan örn en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1925—30 juni 1926. (225.)

Ärendet är, såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december
1929 avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vad
beträffar punkten 6 har statskontoret inkommit med utredning och förslag till
åtgärder för ernående av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter
beträffande grunderna för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen
av statsverkets med därtill hörande fonders kapital. Över statskontorets

359

förslag (st. off. utr. 1929: 35) hava utlåtanden avgivits av åtskilliga verk och
myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

29. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta

motioner. (93.) .

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rörer beräkningen av
städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

30. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1926—30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 är ärendet överlämnat till 1928 års lönekommitté. Mendet
är, såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december 1929
avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, i denna del beroende på Kungl. Maj:ts provning.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet är föremål för utredning bos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

32. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna är föremål
för utredning av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande av den
18 oktober 1929 tillkallade skatteutjämningsberedningen.

Frågorna, i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna av till
gång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver fastighet vila
å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och penningkapital,
samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas
olika skatteförmåga, ävensom frågan örn inkomstbegreppet för inkomst
av jordbruksfastighet äro föremål för utredning genom 1930 års kommunalskatteberedning.
Sedan särskilda sakkunniga den 16 oktober 1931 inkommit
med utredning i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum vid statens
taxering till kommunal inkomstskatt, har jämväl detta ärende enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 30 oktober 1931 överlämnats till nämnda beredning.

Frågan, huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster
och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen beskattade, må
kunna åvägabringas, är föremål för utredning av de jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande av den 14 juni 1929 tillkallade skattekontrollsakkunniga.

Utredning av frågan om ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning av premieåterbäringsreserv,
har den 20 december 1929 uppdragits åt försakrmgsmspek tionen.

Sedan 1930 års kommunalskatteberedning den 11 december 1931 avgivit
utlåtande i fråga örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst av
jordbruksfastighet, är denna fråga numera beroende på Kungl. Maj:ts provning.

360

33. den 24 april 1929, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunniga inom finansdepartementet
(skattekontrollsakkunniga), tillkallade enligt Kungl. Majits bemyndigande den
14 juni 1929.

Ärendet under punkten 1 angående anstånd med avsked för befattningshavare,
som åtnjuta sportelinkomst eller ersättning därför, i vilket ärende utlåtanden
avgivits av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, är därefter
beroende på Kungl. Majits prövning.

Beträffande ärendet under punkten 4 erinras, att Kungl. Majit den 13 november
1931 utfärdat åtskilliga författningar, som innefatta skärpta kontrollföreskrifter
rörande landsfiskalers och med dem jämställda befattningshavares
medelsförvaltning (sv. f. nr 388—401). Detta ärende kommer ej vidare att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 anfört har Kungl. Majit den
2 oktober 1931 uppdragit åt kronans fastighetskommissiou av år 1925 att å
kronans vägnar gentemot Stockholms stad framställa anspråk på att renhållningen
av kronans till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning
upplåtna områden icke vidare skall bekostas av kronan.

Vad angår ärendet under punkten 6 av förevarande skrivelse, har på grund
av Kungl. Majits beslut den 16 maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade
bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet, har
emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå.

35. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion örn upphävande av
stämpelplikten beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.

På grund av Kungl. Majits beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 §
stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i
ämnet, har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå.

36. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion om viss ändring i
lagen örn skogsaccis. (103.)

Sedan inom finansdepartementet utarbetats en promemoria i ämnet samt vissa
verk, myndigheter och sammanslutningar inkommit med yttranden däröver,
hava handlingarna enligt Kungl. Majits beslut den 7 augusti 1931 överlämnats
till 1930 års kommunalskatteberedning för att tagas i övervägande vid fullgörande
av det beredningen lämnade uppdraget.

37. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1928—30 juni 1929. (175.)

Ärendet under punkten 1 angående riksdagens revisorers granskningsrätt har
behandlats i proposition nr 155 till 1931 års riksdag, vilken i skrivelse nr

361

342 avgivit yttrande i ämnet. Kungl. Maj:t har därefter den 12 juni 1931
bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla en sakkunnig person
för att verkställa utredning angående de olika möjligheter, som kunna stå till
buds för tillgodoseende av riksdagens i skrivelser nr 175 år 1930 och nr 342
år 1931 uttalade önskemål. Samma dag har departementschefen tillkallat en
sakkunnig för verkställande av ifrågavarande utredning.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande
med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17), är numera
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 10 angående vissa utbetalningar av resekostnads- och
traktamentsersättning i Västerbottens län har behandlats i proposition nr 199
till 1931 års riksdag och kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

I anledning av vad riksdagen under punkten 12 anfört angående utfärdande
av föreskrifter örn användningen av statens motorfordon har Kungl. Maj:t den
24 september 1931 utfärdat en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 339). Ärendet
kommer i denna del ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 13 maj 1930, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316). (222.)

Sedan en i Paris den 22 november 1928 undertecknad, av riksdagen godkänd
konvention angående internationella utställningar trätt i kraft, har Kungl. Majit
den 23 december 1931 utfärdat en förordning och en kungörelse i ämnet (sv.
f. nr 414 och 415).

39. den 21 maj 1930, angående intressekoritorsrörelsen bland statens befattningshavare.
(250.)

Sedan statstjänarnas centralorganisation inkommit med en promemoria i ämnet,
har Kungl. Majit den 13 november 1931 anbefallt statskontoret att, med särskilt
beaktande av vad i promemorian anförts och förordats, verkställa utredning
rörande möjligheterna för staten att medverka till inrättande av och stöd
åt intressekontor eller därmed jämförliga välfärdsanordningar för inom statsförvaltningen
anställda.

40. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
upphävande av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet 1/‘2 mantal
Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Länsstyrelsen i Malmöhus län har den 19 juni 1931 anbefallts att, efter hörande
av magistraten i Hälsingborg och styrelsen för aktiebolaget Ramlösa hälsobrunn,
avgiva utlåtande i ärendet.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner. (329.)

Sedan kommerskollegium och kontrollstyrelsen den 2 februari 1931 gemensamt
avgivit förslag till uti riksdagens ifrågavarande skrivelse avsedda bestämmelser,
varigenom för användande av sackarin i läskedrycker skulle uppställas i huvudsak
samma villkor, som av riksdagen beslutats beträffande svagdricka, är ärendet
i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

362

42. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

1930 års kommunalskatteberedning har i utlåtande den 31 oktober 1931, för
den åtgärd vartill chefen för finansdepartementet kunde finna anledning, överlämnat
dels utredning rörande verkningarna av alternativa förslag till sänkning
av repartitionstalen för jordbruksfastighet m. m., dels ock av beredningens
sekreterare avfattad historik rörande repartitionstalen för fastighet vid
kommunalbeskattningen. Sedan inom finansdepartementet utarbetats förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ samt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), avseende sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet, har ärendet remitterats till vissa verk, myndigheter
och sammanslutningar.

43. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister
m. m. (381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 38 omförmälda av Kungl. Majit
inom finansdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Kiksdagens skrivelse

1. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen den
12 maj 1916 erhållit, i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan örn utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag därom, fortfarande beroende på
Kungl. Majits prövning. Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den
23 maj 1930 lämnat bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan örn ändrade bestämmelser rörande tillsättning
av prästerliga tjänster. Denna utredning är ännu icke slutförd.

3. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Med anledning av riksdagens skrivelse den 13 maj 1930 (nr 187) rörande vissa
ändringar i förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande har chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt
bemyndigande den 11 oktober 1930, tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket.
Denna utredning är icke slutförd.

4. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

363

Chefen för ecklesiastikdepartementet bär, jämlikt den 18 juli 1931 lämnat bemyndigande,
tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor. Denna utredning är icke slutförd.

5. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Maj:t inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan ärendet den 22 oktober 1930 överlämnats från socialdepartementet till
ecklesiastikdepartementet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 17 april 1918, angående utredning i fråga örn Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11 mars
1923 inkommit med betänkande och vederbörande myndigheter häröver avgivit
utlåtanden, har frågan, i vad avser stifts- och landsbiblioteket i Linköping,
blivit av Kungl. Maj:t avgjord. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

8. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa
barnavårdsanstalter och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars D)25 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 4 maj 1920, angående utredning och förslag i fråga örn ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk.
(179.)

Sedan de jämlikt särskilt bemyndigande tillkallade sakkunniga för utredning
rörande nya grunder för prästerskapets avlöning m. m. avgivit yttranden, berörande
jämväl den i sagda riksdagsskrivelse omnämnda frågan, är ärendet
numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande av
byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

364

13. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminariet
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Majits prövning.

14. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion örn ändring i 13 § 2 mom.
i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 23 maj 1930 lämnat bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan örn ändrade bestämmelser rörande tillsättning av prästerliga
tjänster. Denna utredning är ännu icke slutförd.

15. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från
ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Sedan de jämlikt särskilt bemyndigande tillkallade sakkunniga för utredning
rörande nya grunder för prästerskapets avlöning m. m. avgivit yttranden, berörande
jämväl den i sagda riksdagsskrivelse omnämnda fråga, är ärendet numera
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 7 juni 1923, angående utredning örn statens övertagande av de utav
landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

Med anledning av ifrågavarande skrivelse har Kungl. Majit den 26 februari 1931
avlåtit proposition till riksdagen angående omorganisation av småskoleseminarierna
m. m.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

17. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit örn beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Sedan de jämlikt särskilt bemyndigande tillkallade sakkunniga för utredning
rörande nya grunder för prästerskapets avlöning m. m. avgivit yttranden, berörande
jämväl den i sagda riksdagsskrivelse omnämnda fråga, är ärendet numera
beroende på Kungl. Majits prövning.

18. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Sedan kammarkollegium den 11 februari 1928 inkommit med yttrande i ärendet,
är skrivelsen numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs
församling. (110.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
länsstyrelsen i Kopparbergs län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta
om ny värdering av området m. m. Efter det denna värdering verkställts, har
ärendet av Kungl. Majit avgjorts den 10 april 1931.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

20. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

365

Skrivelsen är, i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
sedan riksräkenskapsverket och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan av särskilt tillkallad sakkunnig utredning verkställts rörande blindvårdens
ordnande och denna utredning den 30 november 1931 inkommit till ecklesiastikdepartementet,
hava yttranden över densamma infordrats från direktionen över
institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen
och statskontoret. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit.

22. den 3 juni 1926, angående utredning örn de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Genom beslut den 29 juni 1926 anbefalldes skolöverstyrelsen att gemensamt
med statens biografbyrå utreda, huruvida och på vad sätt statsmakterna kunde
och borde understödja användandet av bildningsfilm, samt att därefter till
Kungl. Majit inkomma med nämnda utredning ävensom med förslag, vartill
densamma kunde giva anledning. Sedan denna utredning numera slutförts, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

23. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan
yttrande därifrån inkommit, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Majits
prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Kungl. Majit har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen för statens
pensionsaustalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels uppdragit åt
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för behandling av
vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock uppdragit åt skolöverstyrelsen
och nämnda sakkunniga att med anledning av riksdagens ifrågavarande
skrivelse till Kungl. Majit inkomma med åtskilliga utredningar och
förslag. Kungl. Majit har vidare den 22 och den 29 juni samt den 24 september
1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat den 22 juni
1928 en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni 1928 fyra kungörelser
i ämnet (sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24 september 1928 en
stadga samt en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426). Kungl. Majit har
vidare den 27 juni 1929 avgjort skrivelsen i vissa delar och därvid utfärdat
tre kungörelser (sv. f. nr 198, 200 och 203). Ovannämnda sakkunniga hava
den 31 december 1930 slutfört sitt uppdrag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser utredning, huruvida
och i vilken utsträckning åtgärder må kunna vidtagas till underlättande av
vistelsen vid folkhögskola eller därmed förenad lantmannaskola för utom skolkommunen
boende elever, utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning,
utredning i avseende på möjligheterna till en friare genomgång

366

av och flyttning inom folkskolan, utredning och förslag rörande studieunderstöd
åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter, utredning
och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. undervisningsanstalter, förslag angående åtgärder för att bereda
eleverna vid de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna någon
erfarenhet även i fråga örn den manliga ungdomens undervisning och uppfostran,
samt utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans
åldersstadium ännu icke slutligt avgjord.

I fråga örn upprättande av ett högre allmänt läroverk i Kristinehamn har
Kungl. Majit den 8 maj 1931 fattat slutligt beslut.

25. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskolavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

Anmäld den 18 juni 1927 och remitterad till de sakkunniga för behandling av
vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m. Sedan de sakkunniga den
2 juli 1930 avgivit yttrande i ärendet, är detta numera beroende på Kungl.
Majits prövning.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Skrivelsen anmäld den 27 juni 1927 och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ärendet.

27. den 10 juni 1927, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet harn indraga skolor eller skolavdelningar.
(296.)

Skrivelsen anmäld den 27 juni 1927 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan
skrivelsen återkommit, remitterades densamma den 13 augusti 1930 till Ö. Ä.,
samtliga länsstyrelser, domkapitel och folkskolinspektörer samt centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening och styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund.
Dessa yttranden hava inkommit, och ärendet är numera beroende
på Kungl. Majits prövning.

28. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning. (15.)

Sedan samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium avgivit infordrade
utlåtanden, är ärendet numera beroende på Kungl. Majits prövning.

29. den 24 februari 1928, i anledning av väckta motioner örn ändring av
bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning
av löneboställe. (36.)

Kungl. Majit har den 31 mars 1928 anbefallt kammarkollegiet att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke
inkommit.

30. den 15 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 186 angående läkarundersökningar av skolbarn vid folk- och småskolor.

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen att
verkställa den av riksdagen i sagda punkt begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Majit tillika med de förslag, som kunde av utred -

367

ningen föranledas. Den sålunda anbefallda utredningen har numera slutförts,
och har ärendet därefter remitterats till medicinalstyrelsen, varifrån det ännu
ej återkommit.

31. den 24 april 1929, i anledning av väckt motion örn anslag till restaurering
av Ore församlings kyrka. (110.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid kammarkollegium anbefalldes avgiva yttrande
i ärendet. Sedan yttrande därifrån inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

32. den 4 maj 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till folkskoleseminarierna jämte i ämnet väckta motioner,
dels ock vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner. (145.)

Anmäld och delvis avgjord den 31 maj 1929. Departementschefen har, jämlikt
bemyndigande den 5 juli 1929, tillkallat sakkunniga för utredning av vissa
frågor örn ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen
samt örn statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer
upprätthållna småskoleseminarierna m. m. Efter det utredningen slutförts, avlät
Kungl. Majit den 26 februari 1931 proposition till riksdagen angående omorganisation
av småskoleseminarierna m. m.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

33. den 24 maj 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (202.)

Den 5 juli 1929 remitterad till kammarkollegiet, som hade att efter vederbörande
länsstyrelsers och domkapitels hörande avgiva utlåtande i ämnet. Sedan
ärendet återkommit, är detsamma numera beroende på Kungl. Majits prövning.

34. den 25 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan.
(214.)

Departementschefen har, jämlikt bemyndigande den o juli 1929, tillkallat sakkunniga
för verkställande av begärd utredning rörande fortsättningsskolorna
ävensom för utredning och avgivande av förslag över andra i samband med
denna utredning uppkommande frågor rörande fortsättningsskolans organisation.
Sedan dessa utredningar numera slutförts, är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

35. den 14 mars 1930, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning
rörande blindhetsersättning. (70.)

Sedan av särskilt tillkallad sakkunnig utredning verkställts rörande blindvårdens
ordnande och denna utredning den 30 november 1931 inkommit till ecklesiastikdepartementet,
hava yttranden över densamma infordrats från direktionen
över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen
och statskontoret. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit.

36. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande
av vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid beslöts remiss till kammarkollegiet, som anbefalldes
att efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel samt Stockholms
stads konsistorium inkomma med yttrande. Sådant yttrande har ännu
icke inkommit.

368

37. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av lappskolbordet i Gällivare. (98.)

Anmäld den 16 april 1930, varvid skolöverstyrelsen anbefalldes att efter hörande
av länsstyrelserna, domkapitlen och nomadskolinspektören inkomma med förslag
till föreskrifter. Sedan sådant förslag avgivits, är ärendet numera beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 4 april 1930, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 48 angående bidrag till uppförande av en svensk kyrka i Helsingfors.

Anmäld den 27 juni 1930, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut beträffande ifrågavarande anslag.

Punkten 161 angående ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter.

Anmäld den 27 juni 1930, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut med anledning av vad riksdagen under här ifrågavarande
punkt anmält. Punkten har av Kungl. Majit slutligt avgjorts den 9 oktober
1931, varvid Kungl. Majit utfärdat två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 344
och 345).

Punkten 179 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor m. m.

Punkten har av Kungl. Majit slutligt avgjorts den 20 februari 1931.

Punkten 185 angående framdragande av en elektrisk högspänningsledning
från Sörfors kraftstation till skolhemmet i Risbäck.

Punkten har av Kungl. Majit slutligt avgjorts den 8 maj 1931.

Punkten 241 angående vissa kostnader för utdelning av statens räntefria
studielån.

Punkten har den 21 maj 1931 blivit av Kungl. Majit slutligt avgjord.

39. den 26 april 1930, angående upprättande av ett svenskt institut för
högspänningsforskning. (157.)

Ärendet är slutligt avgjort genom Kungl. Majits proposition till riksdagen den
30 januari 1931 angående upprättande av ett institut för högspänningsforskning.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

40. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Punkten 8 angående dramatiska teaterns verksamhet.

Kungl. Majit har den 3 oktober 1930 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning av med kungl, dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande
frågor. Sedan den sakkunnige inkommit med betänkande, är ärendet numera
beroende på Kungl. Majits prövning.

Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Kungl. Majit har genom beslut den 13 juni 1930 anbefallt kammarkollegiet
och statskontoret att dels verkställa skyndsam utredning av frågan örn indragning
till statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket av de av
kronan till de allmänna läroverken gjorda förläningar av hemman och andra
donationer samt med sagda utredning och det utlåtande, vartill densamma

369

kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit, dels ock före den 1 oktober 1930
till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana jämkningar i från och med
budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största
möjliga överensstämmelse vunnes mellan den beräknade och den verkliga avkastningen
av de av kronan till de allmänna läroverken lämnade donationer.
Sedan kammarkollegiet och statskontoret inkommit med utredning och utlåtande
i fråga örn indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket
av ifrågavarande fastigheter, är ärendet i denna del utremitterat till
vederbörande myndigheter och indelningshavare. Sedan kammarkollegiet och
statskontoret inkommit med det förslag till jämkningar i gällande stater för
de allmänna läroverken, varom ovan sägs, har ärendet i denna del blivit av
Kungl. Maj:t den 16 oktober 1931 slutligt avgjort.

41. den 9 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överflyttande av en parallellavdelning i realskolan vid högre allmänna
läroverket å Södermalm i Stockholm till Katarina realskola därstädes.
(198.)

Ärendet har av Kungl. Majit slutligt avgjorts den 6 mars 1931.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

42. den 13 maj 1930, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna
för skolmateriel. (186.)

Anmäld den 20 juni 1930 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan yttrande
därifrån inkommit, remitterades ärendet till 1927 års skolsakkunniga, vilka den
31 december 1930 avgivit yttrande. Ärendet är numera beroende på Kungl.
Majits prövning.

43. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda
med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Denna utredning
är ännu icke slutförd.

44. den 21 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (247.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

45. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn församlingsstyrelse m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(331.)

Kungl. Majit har den 6 juni 1930 utfärdat fyra lagar (sv. f. nr 259—262) samt
den 21 november 1930 tre kungörelser (sv. f. nr 420—422). Kungl. Majit har
genom särskilda beslut förordnat om kyrkliga samfälligheter i ett flertal fall.
Ävenledes har Kungl. Majit den 20 februari 1931 avlåtit proposition till riksdagen
med förslag till lag om kyrklig samfällighet i Göteborg.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

46. den 11 juni 1930, angående ändring av grunderna för det akademiska
befordringsväsendet. (382.)

Anmäld den 31 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda
med utredning rörande det akademiska befordringsväsendet. Denna utredning
är ännu icke slutförd.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1032 års riksdag.

370

47. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående uppförande
av nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m. jämte tre i ämnet
väckta motioner. (386.)

Med anledning av ifrågavarande skrivelse har Kungl. Majit den 20 februari
1931 avlåtit proposition till riksdagen angående uppförande av byggnader för
karolinska sjukhuset m. m.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa i
samband med 1927 års skolreform stående frågor m. m. jämte åtskilliga
i ämnet väckta motioner. (389.)

Kungl. Majit har den 27 juni 1930 avgjort ärendet i vissa delar och därvid
från vederbörande kommuner infordrat yttranden i fråga örn åtagande av vissa
av riksdagen föreskrivna villkor. Vidare har Kungl. Majit den 25 juli, den 8
och den 15 augusti samt den 20 och den 26 september 1930 avgjort skilda
delar av ärendet och därvid den 20 september 1930 utfärdat två kungörelser i
ämnet (sv. f. nr 340—-341).

Ifrågavarande skrivelse är slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 19, 32, 39, 41, 45, 47 och 48 omförmälda
av Kungl. Majit inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

.Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga örn ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Sedan genom remiss den 18 maj 1900 utlåtande i ärendet infordrats från
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hava med anledning därav förslag i
vissa avseenden avgivits av myndigheterna, vilka förslag underställts Kungl.
Majits prövning. Återstående oavgjorda delar av ärendet sammanhänga med
det förslag till revision rörande bestämmelserna angående förhindrande och
hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren, som medicinalstyrelsen
jämlikt Kungl. Majits beslut den 26 oktober 1928 anbefallts avgiva. Sedan
styrelsen bemyndigats att såsom biträde vid utredningen tillkalla särskilda sakkunniga
samt dessa den 31 juli 1929 till styrelsen avgivit förslag till dels lag
angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och dels
förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootiförordning) (st. ofi. utr. 1929: 18), avgav medicinalstyrelsen
den 30 augusti 1930 utlåtande och förslag i angivna avseenden (st. off.
utr. 1930: 22). Över förslaget hava ett flertal myndigheter och korporationer
avgivit infordrade yttranden. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftuing och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

371

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion örn ändring av § 5 i
förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Kungl. Maj:t har den 18 december 1931 beslutat att till riksdagen avlåta proposition
angående ny lagstiftning örn häradsallmänningar (nr 10).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Kungl. Majit har den 18 december 1931 beslutat att till riksdagen avlåta proposition
i ämnet (nr 12).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 21 april 1909, med begäran örn utredning och förslag i fråga örn
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Kungl. Majit har den 26 februari 1931 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 143).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga
för utredning angående organisationsförhållanden vid domänverket hava
ej slutfört sitt uppdrag i denna del. Sedan de sakkunnigas arbete av Kungl.
Majit förklarats skola vila, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 24 maj 1912, i fråga örn den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan i 1929 års ämbetsberättelse omförmält remissutlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen
samt jämväl statens egnahemsstyrelse yttrat sig i ärendet, är
detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 29* maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Vid ärendets anmälan den 3 juni 1921 (jfr 1922 års ämbetsberättelse) anbefalldes
Sveriges geologiska undersökning, statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt samt statens skogsförsöksanstalt att gemensamt utarbeta en plan för
undersökning av markförsumpningens omfattning och fortskridande samt de
andra problem av meteorologisk, hydrografisk, forstlig och geologisk art, som
sammanhänga med frågan örn en allmännare avdikning av landets torvmarker.
Utredningen avvaktas.

9. den 9 juni 1917, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkande är fortfarande på Kungl.
Majits prövning beroende.

10. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

372

I den del ärendet icke avgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1919,
nämligen beträffande riksdagens anhållan örn utredning rörande statens övertagande
i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar, anmäldes detsamma den 27 i nämnda månad, därvid chefen
för jordbruksdepartementet bemyndigades att för utrednings verkställande
tillkalla sakkunniga. Dessa avgåvo den 31 januari 1922 betänkande i ämnet,
varöver remissutlåtanden sedermera avgivits av ett flertal myndigheter. Av
de förslag, som av de sakkunniga framförts, har underställts Kungl. Maj:ts
prövning frågan om domänverkets övertagande av statens järnvägars slipersfaktori
i Piteå, vilket ärende efter anmälan den 5 december 1924, den 26 september
1930 och den 21 maj 1931 slutbehandlats.

11. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt
motion. (322.)

Ärendet har remitterats till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
juni 1920 tillkallade sakkunniga för utredning angående organisationsförhållanden
vid domänverket. Sedan dessas arbete av Kungl. Majit förklarats skola vila,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

12. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Majit anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Majit inkomma. Utredningen
är icke slutförd.

14. den 27 maj 1925, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till
förekommande av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt
örn beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad skada å växande
gröda. (258.)

Kungl. Majit har den 13 mars 1931 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 214).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

15. den 8 maj 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 102,
angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (176.)

Avgjord den 21 maj 1926 utom vad angår frågan om försäljning av det under
punkten 13 omförmälda område örn 5.48 hektar av kronoegendomen 1 mantal
Istrum nr 1 Storegård i Skaraborgs län, rörande vilken fråga domänstyrelsen
den 25 februari 1928 inkommit med utlåtande. Ärendet har, efter det vetenskapsakademiens
yttrande däri inhämtats, remitterats till kammarkollegium.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen. (182.)

Se under punkten 5 här ovan.

373

17. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksnndervieningen. (263.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 juni 1928 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen den 30
april 1930 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off. utr.
1930: 9) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har hänskjutits till den jämlikt Kungl. Majrts beslut den 18 december
1931 igångsatta utredningen rörande försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens
område.

19. den 27 april 1927, i anledning av väckt motion angående jordbruksfastigheters
delaktighet i och bestämmanderätt över vissa gemensamma
tillgångar och rättigheter. (140.)

Kungl. Majit har den 18 december 1931 beslutat att till riksdagen avlåta proposition
i ämnet (nr 10).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

20. den 2 juni 1927, angående ändrade bestämmelser rörande ersättning
till besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier. (253.)

Anmäld den 15 maj 1931.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

21. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till skogsvårdens befrämjande. (321.)

I den del skrivelsen avser anmälan örn viss anslagsanvisning har densamma
avgjorts den 27 januari 1928. I vad skrivelsen avser utredning angående viss
ändring i förordningen örn skogsvårdsavgifter har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund med skrivelse den 9 januari 1930 överlämnat ett genom
centralrådets försorg av särskilda kommitterade utarbetat betänkande av den II

december 1929 angående ändrad redovisning av skogsvårdsavgifterna från
allmänna skogar. Sedan yttranden häröver avgivits av domänstyrelsen och
statskontoret, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad
konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och
Muonio älvar m. m. (328.)

I den del ärendet icke avgjorts vid anmälan den 22 december 1927 är detsamma
fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanhemman.
(332.)

Till den del skrivelsen icke avgjorts vid anmälan den 14 december 1928 har
densamma, sedan remissutlåtanden avgivits av länsstyrelserna i Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, överlämnats till justitiedepartementet.

24. den 9 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

374

Skrivelser! har i 1928 och 1929 års ämbetsberättelser redovisats såsom avgjord
utom beträffande punkten 37 angående utredning rörande de åtgärder, som
kunna vara erforderliga för avhjälpande av de i vissa avseenden otillfredsställande
förhållanden, som för närvarande råda i fråga örn smörexporten. Vid
anmälan den 18 juni 1928 av riksdagens skrivelse samma år nr 375 ävensom
den under förevarande punkt gjorda framställningen bemyndigades chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för verkställande av utredning
rörande jordbrukets ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen). Under
denna utredning skulle ingå bland annat smörexportfrågan. Sedan jordbruksutredningen
i betänkande den 6 februari 1930 (st. off. utr. 1930: 4) framlagt
förslag till vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande
samt yttranden däröver infordrats från ett flertal myndigheter, har förslaget i
proposition den 21 mars 1930 (nr 266) underställts riksdagens prövning.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn medgivande av
rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn.
(211.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid beslöts remiss till länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Sedan yttranden därifrån inkommit
samt jämväl domänstyrelsen och vetenskapsakademien avgivit remissutlåtanden,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till upprensning
av kanalerna i Mästermyr i Gotlands län. (222.)

Kungl. Maj:t har den 3 januari 1931 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 20).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 25 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(232.)

Skrivelsen har vid anmälan den 8, 22 och 29 juni 1928 avgjorts utom beträffande
följande av riksdagen ifrågasatta utredningar, nämligen dels i syfte
att låneunderstöd ur egnahemslånefonden eller annorledes må kunna utgå jämväl
för samfällda (kooperativa) jordbruk, dels och rörande beredande av ökade
möjligheter för lantarbetare, hemmansägare, arrendators- och småbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade eller obemedlade därför lämpliga personer att
erhålla egna jordbruk. På sätt framgår av 1930 års ämbetsberättelse — till
vilken hänvisas — har verkställandet av utredningarna uppdragits åt statens
egnahemsstyrelse. Förstnämnda utredningsuppdrag har sedermera enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 10 april 1931 överflyttats från egnahemsstyrelsen till den
s. k. sociala jordutredningen. Den senare utredningen har av egnahemsstyrelsen
avgivits den 2 oktober 1929. Sedan yttranden däröver inhämtats från ett
flertal myndigheter och korporationer, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

28. den 29 maj 1928, i anledning av väckt motion örn åvägabringande av
ändring i kontrakten med vissa innehavare av kolonat å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna. (263.)

Till den del skrivelsen i 1931 års ämbetsberättelse redovisats såsom oavgjord,
nämligen i vad angår frågan örn beredande av arbetsförtjänst åt kolonisterna

375

genom att i möjligaste mån anordna arbeten å kronoparken^, har densamma
anmälts och slutbehandlats den 3 januari 1931 (se 1931 års statsverksproposition,
nionde huvudtiteln punkt 108).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tillämpning av den
allmänna arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronojord m. m.
(264.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid uppdrogs åt 1927 års kronojordsakkunniga
att efter verkställd utredning till Kungl. Majit inkomma med förslag till åtgärder
uti det med riksdagsskrivelsen avsedda syftet. Sedermera har Kungl.
Majit den 26 oktober 1928 med återkallande av sagda uppdrag anbefallt statens
egnahemsstyrelse att avgiva yttrande över riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan sådant avgivits i skrivelse den 20 december 1928, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

30. den 8 juni 1928, angående utredning rörande jordbrukets ekonomiska
läge m. m. (375.)

Anmäld den 18 juli 1928, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
ej mindre tillkalla utredningsmän att inom departementet verkställa utredning
enligt i statsrådsprotokollet närmare angivna grunder rörande jordbrukets
ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som må kunna vidtagas i
syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning,
som av jordbruksarbete hava sin utkomst, än även beträffande undersökningen
av vissa specialfrågor berörande nämnda utredning, där så prövas nödigt,
förordna särskilda utredningsmän att vid sagda frågors handläggning biträda
vid utredningen. Utredningsmän för huvudfrågan tillkallades den 20
december 1928. Utredningsmännen (jordbruksutredningen) hava till Kungl.
Majit avgivit utlåtanden i ett flertal ärenden, av vilka flera genom propositioner
bringats inför riksdagen. Utredningens arbeten pågå.

31. den 15 maj 1929, angående den efter krisåren tillämpade allmänna
lönepolitikens inverkan på jordbrukets ekonomi m. m. (147.)

Anmäld den 31 maj 1929, därvid uppdrogs åt de jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 18 juli 1928 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
jordbrukets ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen) att, med beaktande
av vad riksdagen i skrivelsen anfört, vid fullgörandet av sitt uppdrag
söka klarlägga, vilken inverkan den efter krisåren av stat, kommuner och enskilda
utanför jordbruket tillämpade lönepolitiken haft på jordbrukets ekonomi,
samt tillika undersöka de grunder, på vilka levnadskostnadsindex vilade och
huru detta stöde i förhållande till livsmedelsindex. Med skrivelse den 17 november
1931 har jordbruksutredningen överlämnat utredning i ämnet.

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsanslag för premiering
av välskötta mindre skogsbruk. (170.)

Sedan centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som den 6 juni 1929
anbefallts verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen, därmed inkommit
(st. off. utr. 1931: 11) samt yttranden i ärendet avgivits av ett flertal

myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

33. den 4 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland
och Dalarna m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (281.)

376

Ärendet Ilar vid anmälan resp. den 14 och den 27 juni samt den 3 augusti
1929 avgjorts utom vad angår av riksdagen ifrågasatt utredning rörande lämpligaste
sättet för avveckling av de nuvarande kolonisationsnämnderna, vilken
utrednings verkställande den 14 juni 1929 uppdragits åt statens egnahemsstyrelse.

34. den 6 juni 1929, om undersökning för avhjälpande av de olägenheter, som
föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket. (304.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att med beaktande
av vad riksdagen i ämnet anfört — efter det genom vederbörande
fiskeriintendenter införskaffats utredning rörande de olägenheter, som i olika
avseenden och å olika trakter må vara förbundna med fisket med ålbottengarn,
samt de förhållanden i övrigt, som må tjäna till belysande av ifrågavarande
ärende — verkställa den vidare undersökning, som må vara påkallad, samt
därmed ävensom med eget förslag inkomma till Kungl. Majit. Utredningen
avvaktas.

35. den 22 februari 1930, i anledning av väckt motion angående åtgärder
till stödjande av fiskerinäringen. (49.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att därmed ävensom med förslag i
ämnet inkomma till Kungl. Majit. Sedan lantbruksstyrelsen framlagt utredning
och förslag i ämnet, anmäldes ärendet ånyo den 13 mars 1931, och beslöts
därvid proposition till riksdagen (nr 174).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

36. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
avsättande till nationalpark av visst område av kronoparken Idre i
Kopparbergs län m. m. (lil.)

Anmäld den 25 april 1930 och den 20 november 1931.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

37. samma dag, i anledning av väckt motion angående fullständigt frigivande
av sälfångst med sax. (117.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet. Sedan förslag i ämnet inkommit,
anmäldes ärendet den 20 mars 1931, därvid kungörelse utfärdades (sv. f.
nr 45).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

38. den 14 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående vissa
föreskrifter beträffande importerade lantmanna- och trädeårdsprodukter
(235.)

Anmäld den 8 augusti 1930, därvid jordbruksutredningen anbefalldes inkomma
med yttrande i ärendet. Yttrandet avvaktas.

39. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

De av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 4 december 1930 tillkallade utredningsmän för verkställande av de i
skrivelsen ifrågasatta utredningarna (sociala jordutredningen) hava ännu icke
inkommit därmed.

377

40. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till staten av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola
för norra Sverige m. m. (271.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid Kungl. Maj:t beslöt emottaga donation av
fastigheten ävensom det belopp av 50,000 kronor, som ställts till förfogande
för anordnande därstädes av en trädgårdsskola för norra Sverige. Vidare anbefalldes
lantbruksstyrelsen att till Kungl. Majit inkomma dels med förslag till
de närmare bestämmelser för donationens användning, som ansåges påkallade,
dels, efter hörande av Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens läns hushållningssällskap, med plan för skolverksamhetens vid
egendomen organisation och bedrivande, dels med beräkning rörande kostnaderna
för skolans anordnande vid egendomen och utrustande samt för skolans
framtida drift, dels ock med de förslag i övrigt, som i ärendet prövades erforderliga.
Sedan förslag i vissa av angivna avseenden inkommit, anmäldes ärendet
ånyo den 30 april 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigade lantbruksstyrelsen
att dels utfärda instruktion för interimsstyrelsen för Norrlands trädgårdsskola
i Söråker med tillhörande skolegendom i huvudsaklig överensstämmelse
med av lantbruksstyrelsen framlagt förslag, dels ock till interimsstyrelsen ej
mindre överlämna förvaltningen av Söråkers egendom än även utbetala till
skolan donerade och andra till lantbruksstyrelsen för ändamålet överlämnade
medel i den mån av interimsstyrelsen för skolegendomens bebyggande och iordningställande
framlagda, av lantbruksstyrelsen godkända förslag därtill gåve
anledning, dock med skyldighet för interimsstyrelsen att till lantbruksstyrelsen
avgiva redovisning över medlens användning.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse rörande nytt avtal
mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna svenska utsädesaktiebolaget.
(321).

Anmäld den 13 juni och den 25 juli 1930, därvid erforderliga beslut fattades
i den del skrivelsen avser avtalet mellan föreningen och bolaget. I vad skrivelsen
avser ifrågasatt utredning rörande de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna
har utredningens verkställande jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28
augusti 1930 uppdragits åt särskilda, av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade
utredningsmän, vilka den 10 december 1931 avgivit betänkande i
ämnet (st. off. utr. 1931 : 34). Över betänkandet infordrade yttranden avvaktas.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för upphjälpande av sötvattensfisket m. m. (323.)

Anmäld den 6 och den 27 juni 1930 samt den 26 februari, den 26 juni och
den 23 december 1931.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor.
(328.)

Anmäld den 16 oktober 1931, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande
av förslag rörande åtgärder för vinnande av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter,
förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket samt intensivare skogsvård.
Utredningsmän tillkallades samma dag.

44. den 3 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den högre lantbruksundervisningens ordnande jämte i ämnet väckta
motioner. (345.)

378

Kungl. Majit har den 26 februari 1931 till riksdagen avlåtit proposition i
ämnet (nr 143).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

45. den 5 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag till fraktlindring å jordförbättringsmedel ävensom i ämnet väckta
motioner. (394.)

Skrivelsen bar i 1931 års ämbetsberättelse redovisats som avgjord utom i vad
densamma avser av riksdagen gjord anhållan dels örn utredning och förslag
rörande fraktlindring å konstgödsel (punkt B), dels ock örn utredning, huruvida
och på vad sätt statens medverkan må erfordras för att kalkfyndigheterna vid
Högdal och Masugnsby!! med fördel för såväl jordbruket som det allmänna
skola kunna tillgodoföras lantbruket (punkt C). Vid anmälan härav den 8
augusti 1930 anbefalldes lantbruksstyrelsen att, efter samråd i mån av behov
med järnvägsstyrelsen, under beaktande av vad som anförts i jordbruksutskottets
utlåtande i ämnet verkställa utredningarna samt därmed jämte de förslag,
vartill utredningarna kunde giva anledning, inkomma till Kungl. Majit. Förslagen
avvaktas.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående bestämmelser örn
märkning av importerad havre medelst färgning. (397.)

Anmäld den 8 augusti 1930, därvid jordbruksutredningen anbefalldes verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att därmed ävensom med
förslag till erforderliga åtgärder i ämnet inkomma till Kungl. Majit. Sedan
sådan utredning verkställts samt yttranden däröver avgivits av vederbörande
myndigheter, anmäldes ärendet den 24 april 1931 vid avlåtandet av propositionen
nr 216.

47. den 11 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande
jämte i ämnet väckta motioner. (377.)

Skrivelsen har i 1931 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord utom vad
angår de delar, som angivas här nedan.

1. ) Det till Kungl. Majits förfogande ställda anslaget till åtgärder till förbättrande
av mejerihanteringen i organisatoriskt och merkantilt avseende har
disponerats genom Kungl. Majits beslut den 24 oktober 1930 samt den 6 mars,
den 15 maj och den 13 november 1931.

2. ) Beträffande anläggande av kontrollstationer för smör och ägg samt smörexportens
koncentrering anmäldes ärendet den 20 september 1930, därvid uppdrogs
åt lantbruksstyrelsen att, efter verkställd utredning i enlighet med i
statsrådsprotokollet för samma dag i ämnet angivna riktlinjer, till Kungl. Majit
inkomma dels med plan till anläggandet och det närmare anordnandet av de
av riksdagen beslutade kontrollstationerna för smör och ägg i Malmö och Göteborg,
dels ock med förslag till de bestämmelser rörande smörexportens koncentrering
och smörets intagande i kontrollstationerna m. m., som borde meddelas
av Kungl. Majit. Sedan förslag i förstnämnda avseende inkommit, anmäldes
detsamma den 16 oktober 1931, därvid Kungl. Majit fann gott dels besluta,
att en kontrollstation för smör skulle genom byggnadsstyrelsens försorg anläggas
å tomt inom statens järnvägars bangårdsområde i Malmö, som av järnvägsstyrelsen
anvisades, dels av det för ändamålet beviljade anslaget anvisa till byggnadsstyrelsens
förfogande ett belopp av 970,000 kronor, dels ock uppdraga åt
styrelsen för Svenska smörprovningarna att under lantbruksstyrelsens överinse -

379

ende ombestyra förvaltningen av kontrollstationen. Vidare anbefallde Kungl.
Maj:t, som förklarade sig vilja framdeles meddela beslut i frågan örn en kontrollstation
för smör i Göteborg, lantbruksstyrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen
och styrelsen för Svenska smörprovningarna uppgöra ett alternativt
byggnadsförslag beträffande sist nämnda kontrollstation, under förutsättning att
stationen, i syfte bland annat att i görligaste mån nedbringa anläggningskostnaden,
till en början färdigställdes endast till sådan del, som kunde antagas
motsvara det oundgängliga behovet för den närmaste framtiden, samt att möjligheter
hölles öppna för framtida på- eller tillbyggnad. Sedan därefter hamndirektionen
i. Malmö i skrivelse den 19 november 1931 till chefen för jordbruksdepartementet
meddelat, att, sedan förenämnda beslut fattats, inom hamndirektionen
väckts förslag örn uppförande genom Malmö stads försorg av en
byggnad å den s. k. ångbåtsbron därstädes, i vilken byggnad staten skulle
kunna få disponera lokaler för smörkontrollstationen, har Kungl. Maj:t den
4 december 1931 förordnat, att med verkställande av de genom förenämnda
beslut den 16 oktober 1931 byggnadsstyrelsen anbefallda åtgärderna för uppförande
genom statens försorg av en kontrollstation för smör i Malmö skulle
tillsvidare anstå; ägande Malmö stads vederbörande myndigheter att för chefen
för jordbruksdepartementet före den 1 februari 1932 framlägga närmare erbjudande
angående det i hamndirektionens förberörda skrivelse ifrågasatta förslaget.

3.) I fråga om åtgärder till beteskulturens befrämjande anmäldes, sedan
lantbruksstyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag den 3 juli 1930 inkommit
med utredning i ämnet samt yttranden däröver avgivits av vederbörande myndigheter,
ärendet den 30 januari 1931, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 5).

I vad angår de under l) och 3) angivna delar kommer skrivelsen icke vidare
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet väckt
motion. (378.)

Till den del skrivelsen, så vitt densamma ankommer å jordbruksdepartementets
föredragning, icke i 1931 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen i vad avser anslag till förvaltningsbidrag till jordbrukskasseorganisationen,
har den anmälts den 13 februari 1931, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 17).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 4, 5, 14, 16, 19, 20, 24, 26, 28,
35—37, 40, 42, 44 och 48 omförmälda av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet
slutligen behandlade, det under 23 angivna överlämnat till annat departement
samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

380

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag om tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän. Kommerskollegium har ej ännu slutligen
yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 6.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Se under punkten 1 härovan.

4. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion örn upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Ärendet, som tidigare handlagts inom finansdepartementet, har överlämnats till
1928 års tullkommitté.

5. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas
(304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
varöver vederbörande myndigheter avgivit yttranden. Kungl. Majit halden
31 maj 1929 uppdragit åt 1928 års pensionsförsäkringskommitté att verkställa
ytterligare utredning i ämnet. Ifrågavarande utredning är ännu icke
slutförd.

6. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligation slotten eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa anstalter
för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion för
beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat
ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Majit vid olika tillfällen
under åren 1921 —1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs
förfogande för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Sedan kommittén
sedermera anmält, att utbetalningarna av hjälpkrediter avslutats, så att
de kommittén lämnade uppdragen i huvudsak endast innebure övervakande
och redovisning av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å vederbörande
skuldförbindelser, har kommittén upplösts med utgången av april månad 1927
samt uppdrag lämnats åt kommitténs ordförande att, med biträde av annan
person, tillsvidare till den 1 juli 1932 fortsätta kommitténs avvecklingsarbete.

381

8. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911.
(284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 24 mars 1927, i anledning av väckt motion örn upphävande av
tullen å jäst. (99.)

Sedan kommerskollegium verkställt viss utredning, har ärendet den 15 mars
1929 överlämnats till 1928 års tullkommitté.

10. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av
likställighet i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och
dess binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m.
(181.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

11. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
(183.)

Sedan inom handelsdepartementet verkställts vissa utredningar i ämnet, hava
handlingarna i ärendet den 12 september 1930 överlämnats till kommerskollegium,
som anbefallts att fullfölja utredningsarbetet samt att därefter inkomma
med yttrande i ämnet och de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande
utredning är ännu icke slutförd.

12. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen örn tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse avser frågan örn införande av obligatoriskt lastmärke
för fartyg i Östersjöfart. Denna fråga, som varit föremål för statsmakternas
överväganden redan vid tillkomsten av 1914 års sjöfartssäkerhetslagstiftning,
har därefter tid efter annan dragit uppmärksamheten till sig. Sålunda har
kommerskollegium under loppet av år 1927 i samband med en då pågående
utredning i ämnet låtit uppgöra vissa preliminära förslag till lagstiftning örn
utsträckande av lastlinjetvånget till fartyg i Östersjöfart. Sedan denna utredning
slutförts, avgav kommerskollegium på hösten 1928 utlåtande angående åtgärder
för åstadkommande av bestämmelser rörande lastmärke för fartyg i
Östersjöfart, varjämte kollegium framlade ovannämnda preliminära lagstiftningsförslag.
På förslag av kommerskollegium avhölls därefter i december 1929 i
Stockholm en konferens (benämnd »Baltiska lastlinjekonferensen») mellan ombud
för regeringarna i Finland, Estland, Lettland, Polen, Tyska Riket, Danmark,
Norge och Nederländerna jämte utsedda svenska ombud. Vid konferensen
antogos ett antal rekommendationer, vilka tillställts de representerade ländernas
regeringar. Frågan om införande av obligatoriskt lastmärke för fartyg
i Östersjöfart sammanhänger intimt med frågan om revision av gällande allmänna
lastlinjeregler. För åstadkommande av internationell reglering av lastlinjespörsmålet
genom antagande av en konvention i ämnet sammanträdde, på

382

initiativ av brittiska regeringen, representanter för tjugonio sjöfartsidkande stater,
däribland Sverige, till en konferens i London 1930, vid vilken den s. k.
1930 års lastlinjekonvention enhälligt antogs. Genom bestämmelserna i denna
konvention kommer, i händelse av ratificering av densamma, problemet rörande
lastlinie för fartyg i Östersjö- och inskränktare fart att i viss mån lösas. Konventionens
tillämpning är icke inskränkt till viss fart på annat sätt än att endast
fartyg, som nyttjas å internationella resor, falla under densamma. Härutinnan
överensstämmer konventionen med den baltiska lastlinjekonferensens
rekommendationer. Vad angår mindre fartyg föreligger den skillnad i förhållande
till nämnda rekommendationer, att från konventionen undantagits fartyg
med en bruttodräktighet understigande 150 registerton, medan den baltiska
lastlinjekonferensen stannat vid en gräns av 100 registerton.

Sedan kommerskollegium efter särskilda remisser avgivit yttranden såväl över
1930 års lastlinjekonvention som de av den baltiska lastlinjekonferensen antagna
rekommendationerna, uppdrog Kungl. Maj:t den 27 mars 1931 åt kommerskollegium
att dels utarbeta och inkomma med förslag till sådana nya författningar
eller ändringar i gällande bestämmelser, som, förutom vissa av kommerskollegium
föreslagna ändringar i sjölagen och lagen örn tillsyn å fartyg,
kunde erfordras för tillämpning av 1929 års sjöfartssäkerhetskonvention och
1930 års lastlinjekonvention samt, vad anginge fartyg örn minst 150 bruttoregisterton
i Östersjöfart mellan svenska hamnar, av motsvarande lastlinjeregler,
dels och verkställa utredning rörande lämpliga åtgärder till ledning för tillsynen
å nedlastningen av fartyg av mindre bruttodräktighet än nyss sagts, vilka
nyttjas i utrikesfart eller Östersjöfart mellan svenska hamnar, samt därefter
till Kungl. Maj:t inkomma med utredningen och det förslag, vartill densamma
kunde föranleda. Med särskilda skrivelser den 21 november 1931 har kommerskollegium
till Kungl. Majit dels överlämnat vissa inom kollegium utarbetade
förslag till författningsbestämmelser samt i anslutning därtill ånyo uttalat
sig angående konventionens ratificering, dels ock framlagt resultatet av den
inom kollegium verkställda utredningen rörande lämpliga åtgärder till ledning
för tillsynen å nedlastningen av fartyg av mindre bruttodräktighet än 150 registerton,
vilka nyttjas i utrikesfart eller Östersjöfart mellan svenska hamnar.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 30 maj 1928, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd
åt svensk medborgare eller firma för anställande av rättegång inför
utländsk domstol rörande skadestånd för förluster under världskriget.
(272.)

Genom beslut den 12 juni 1931 har Kungl. Majit givit statskontoret tillkänna,
att Kungl. Majit prövat behov föreligga av fortsatt disposition av det i skrivelsen
omförmälda anslaget under budgetåret 1931/1932.

14. den 9 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg. (209.)

Sedan Kungl. Majit den 30 maj 1930 anbefallt marinförvaltningen att i samråd
med kommerskollegium skyndsamt verkställa utredning rörande lämpligaste
typen av framdrivningsmaskineri för det beslutade nya isbrytarfartyget ävensom
att uppgöra definitivt, av ritningar och specifikationer åtföljt förslag till
fartyget, har marinförvaltningen i skrivelse den 28 november 1930 bland annat
förordat diesel-elektriskt maskineri som lämpligaste typen av framdrivnings -

383

maskineri för fartyget, varefter Kungl. Maj:t genom beslut den 30 december
1930 uppdragit åt marinförvaltningen att från inhemska, eventuellt även utländska
varv och verkstäder infordra anbud å byggandet av ett isbrytarfartyg
med maskineri av ovannämnda typ. I anledning härav har marinförvaltningen
den 16 maj 1931 med överlämnande av infordrade anbud gjort framställning
örn fartygets byggande m. m. Genom beslut den 2 juni 1931 fann Kungl.
Majit gott anbefalla marinförvaltningen att, med förkastande av de avgivna
anbuden, ånyo infordra bindande anbud å fartygets byggande. Sedan ämbetsverket
efter infordrande av sådana nya anbud i skrivelse den 29 juni 1931
ånyo gjort framställning om fartygets byggande m. m., har Kungl. Majit genom
beslut den 3 juli 1931 med fastställande av huvudritningar för fartyget
bland annat uppdragit åt marinförvaltningen att antaga visst avgivet anbud
ävensom att låta ombesörja isbrytarfartygets byggande och färdigställande för
en kostnad av högst 3,400,000 kronor.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

15. den 13 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926
(nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock i
ämnet väckta motioner. (227.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1930 (sv. f. nr 218). Samma dag uppdrog
Kungl. Majit åt kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt att skyndsamt
verkställa utredning rörande erinringar och ändringsförslag, som framställts
eller under utredningens gång kunde komma att framställas i fråga örn ovanberörda
lag, samt att till Kungl. Majit inkomma med berörda utredning jämte
det förslag, vartill densamma kunde föranleda. Ifrågavarande utredningsarbete
är ännu icke slutfört.

16. den 27 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
för bedrivande av tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom
kraft- och bränsleområdet samt för anskaffande av en anläggning för
oljeutvinning ur trä, dels ock väckta motioner örn anslag till vissa arbeten
beträffande torvkolningsmetoden. (286.)

Såsom framgår av 1931 års ämbetsberättelse har skrivelsen avgjorts utom i
vad avser den i skrivelsen angivna torvkolningsmetoden. Sedan kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen efter ingenjörsvetenskapsakademiens hörande i utlåtande
den 30 oktober 1930 på anförda skäl förklarat sig icke kunna tillstyrka
anslag till försök med ifrågavarande torvkolningsmetod eller upplåtande
för närvarande av någon förefintlig statlig anläggning därför, har Kungl. Maj:t
genom beslut den 3 januari 1931 (statsverkspropositionen, tionde huvudtiteln,
punkten 51) på de av ämbetsverken anförda skäl funnit sig förhindrad att
framlägga något förslag i förevarande ämne.

17. den 6 juni 1930, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande
av de s. k. Kinnekulleverken för framställning av bränsle ur
skiffer. (365.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid Kungl. Maj:t anbefallde kommerskollegium
och marinförvaltningen att före den 1 oktober 1930 inkomma med i riksdagens
skrivelse begärd utredning. Sedan ämbetsverken anmält, att de i avvaktan på
resultaten av vid anläggningarna pågående provdrift icke inom föreskriven tid
kunnat slutföra den begärda utredningen, hava ämbetsverken den 14 mars

384

1931 överlämnat den av dem verkställda utredningen i ämnet jämte tillhörande
förslag, varöver vederbörande myndigheter sedermera avgivit yttranden.
Ärendet har överlämnats till försvarsdepartementet.

18. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner, angående möjligheterna
att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

Av dessa ärenden äro de under 14, 16 och 17 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

385

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1931 och
vari under år 1931 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912
den 8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27
december (nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Skrivelserna beaktas vid pågående utredning inom handelsdepartementet angående
revision av närings- och firmalagstiftningen. (Justitiedepartementet.)

3. 1909 den 13 februari (nr 88), angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Den 13 november 1931 fann Kungl. Majit på jordbruksdepartementets föredragning
framställningen, vad anginge ämbeten och tjänster, som tillsattes på
nämnda departements föredragning, icke föranleda vidare åtgärd. (Jordbruksdepartementet.
)

4. 1921 den 27 september (nr 400), angående indrivning och redovisning av
kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 § utsökningslagen
särskild utmätningsman förordnats.

Kungl. Majit har den 13 november 1931 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 399). (Finansdepartementet.)

5. 1922 den 25 augusti (nr 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen »Polisunderrättelser».

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas örn fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1032 års riksdag.

386

7. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn
gåvobeskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva.

Sedan ifrågavarande skrivelse överlämnats till sakkunnig för utredning av vissa
frågor rörande arvs- och gåvobeskattning men dennes uppdrag sedermera upphört,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

8. 1923 den 11 december (nr 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl, förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl, förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Sedan framställningen, på sätt i 1931 års berättelse omförmäles, överlämnats
till justitiedepartementet, har Kungl. Majit den 26 februari 1931 förordnat,
att § 10 i den av Kungl. Majit den 12 september 1921 fastställda stadgan
för magistraten och rådhusrätten i Hälsingborg skulle erhålla viss ändrad lydelse
(sv. f. nr 26). (Justitiedepartementet.)

9. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna
örn resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsman m. m.

Ärendet anmäldes den 29 november 1929, därvid Kungl. Majit beslöt dels att
anbefalla Ö. Ä. och länsstyrelserna att till utmätningsmännen rikta erinran
örn vikten av att begränsa resekostnaderna, dels ock att handlingarna i ärendet,
såvitt de avsåge reseersättning åt förrättningsmän, skulle överlämnas till
1928 års lönekommitté för att beaktas vid fullgörande av det kommittén anförtrodda
uppdraget, vilket, bland annat, avser avgivande av förslag till lönereglering
för fögderiförvaltningarnas personal. Sedan dylikt förslag inkommit
samt yttranden infordrats från samtliga länsstyrelser m. fl. myndigheter, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning. (Socialdepartementet.)

10. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt
intecknade fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler örn förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 69). Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1927 den 14 december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 214 med förslag till taxeringsår -

387

ordning. Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

15. 1928 den 23 juni (nr 288), rörande ändring i visst hänseende av 9 § i
lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1928 den 5 juli Cnr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl,
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ifrågavarande skrivelse har den 22 oktober 1930 överlämnats till 1928 års
revision av rusdryckslagstiftningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det åt revisionen lämnade uppdraget. (Finansdepartementet.)

17. 1928 den 29 oktober (nr 495), angående behov av tidsenliga bestämmelser
i vissa avseenden rörande häradsrätternas sessionstider och tingens
kungörande m. m.

Ärendet är föremål för behandling av inom departementet tillkallad sakkunnig.
(Justitiedepartementet.)

18. 1929 den 24 januari (nr 88), angående behov av föreskrifter rörande

villkoren för namnstämpels användande i undantagsfall vid underdomstolarna.
.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1929 den 31 maj (nr 357), angående behov av föreskrifter örn polismyndighets
befogenhet att taga och med sina samlingar införliva fotografier
och fingeravtryck.

Yttranden i ärendet hava infordrats från Ö. Ä. samt länsstyrelserna i Ostergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs län efter
hörande av magistraterna i vissa städer. Sedan yttranden från dessa myndigheter
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

20. 1929 den 31 oktober (nr 611), angående behov av förändrade bestämmelser
rörande det förbud mot skådespels och en del andra offentliga
tillställningars anordnande å vissa helgdagar, som finnes meddelat i
kungl, kungörelse den 4 oktober 1895.

Skrivelsen har den 13 november 1929 remitterats till samtliga länsstyrelser
och ecklesiastika konsistorier. Sedan utlåtanden i ärendet inkommit från
nämnda myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Ecklesiastikdepartementet.
)

21. 1930 den 10 april (nr 254), angående omreglering av Skånings, Vilske
och Valle härads, Gudhems och Kåkinds härads samt Vartofta och
Frökinds härads domsagor.

Den 29 maj 1931 anbefallde Kungl. Maj:t som fann, att vid sidan av
det av J. 6. framställda regleringsförslaget jämväl borde komma under övervägande
ett i det den 29 augusti 1928 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna
betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska
förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen framlagt
alternativt förslag till reglering av Skånings, Vilske och Valle härads Gudhems
och Kåkinds härads, Åse, Viste, Barne och Laske härads samt Kinnefjärdings,
Kinne och Kållands härads domsagor — Göta hovrätt att, efter ve -

388

derbörande tingshusbyggnadsskyldiges, häradsrätters och domhavandes samt
stadsfullmäktiges i Skara, Skövde, Hjo och Lidköping ävensom länsstyrelsens
i Skaraborgs län hörande, till Kungl. Majit inkomma med utredning och yttrande,
huruvida och under vilka betingelser nämnda regleringsförslag eller annat
dylikt förslag, som i förevarande sammanhang kunde varda framställt, kunde
komma till förverkligande. (Justitiedepartementet.)

22. 1930 den 3 maj (nr 284), angående omreglering av Sevede och Tunaläns
härads, Aspelands och Handbörds härads samt Norra och Södra
Tjusts härads domsagor.

Den 29 maj 1931 fann Kungl. Majit det av J. O. framställda regleringsförslaget
icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd. Däremot anbefallde
Kungl. Majit — som fann väckt fråga örn uppdelning av Aspelands och Handbörds
härads domsaga å Sevede och Tunaläns härads samt Norra Möre och
Stranda härads domsagor böra göras till föremål för närmare utredning —
Göta hovrätt att, efter vederbörande tingshusbyggnadsskyldiges, häradsrätters
och domhavandes samt länsstyrelsens i Kalmar län hörande, till Kungl. Majit
inkomma med utredning och yttrande, huruvida och under vilka betingelser
samma reglering kunde komma till stånd. (Justitiedepartementet.)

23. 1930 den 31 oktober (nr 563), angående sådan ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928, att ordförande samt vissa ledamöter
i beskattningsnämnder i första instans ej må åtaga sig deklarationsuppdrag
mot ersättning.

Ärendet har behandlats i proposition nr 187 till 1931 års riksdag. Sedan
riksdagen i skrivelse nr 195 meddelat sitt beslut i ämnet, har Kungl. Majit
den 11 maj 1931 utfärdat en förordning och en kungörelse (sv. f. nr 80 och
81) ävensom den 12 juni 1931 utfärdat cirkulär till länsstyrelserna med viss
av bestämmelserna i lil § 1 mom. taxeringsförordningen föranledd erinran
(sv. f. nr 199). (Finansdepartementet.)

24. 1930 den 20 december (nr 660), angående åtgärder för snabbare rättskipning
i Södertörns domsaga.

Sedan yttrande i ärendet inkommit från Svea hovrätt, är ärendet beroende på
Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)