Kungl. Maj. ts proposition Nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag ur kyrkofonden
för reparationer å den åt kyrkoherden i Korpilombolo
församling upplåtna prästgården; given Stockholms
slott den 12 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Mqj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
februari 1932.

Närvarande:’

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström,
Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener anför härefter:

Under förevarande punkt anhåller jag att få inför Kungl. Majit anmäla
en av Korpilombolo församling i maj 1931 gjord ansökning örn anslag ur
kyrkofonden för reparationer och anordnande av värmeledning vid kyrkoherdeprästgården
i församlingen.

Innan jag närmare redogör för detta ärende, ber jag få i korthet erinra
örn de åtgärder, som vidtagits för att underlätta anskaffande av bostäder
åt prästerna i Norrlands ödebygdsförsamlingar. De i samband med 1910
års lagstiftning i fråga örn det prästerliga avlöningssystemet genomförda
ändringarna beträffande anslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga

Anslag ur
kyrkofonden
flir reparationer
å
den åt kyrkoherden
i
Korpilombolo
församling
upplåtna
prästgården.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 77 haft. (Nr 99.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

ändamål, gjorde det omöjligt att från detta anslag anvisa medel för byggande
av prästgård, och endast i rena undantagsfall kunde bidrag härtill av statsmedel
påräknas. De uppgifter, som förut ålegat fonden för lappmarks
ecklesiastikverk, hade till största delen övertagits av kyrkofonden, och det
låg då nära till hands att med kyrkofondens hjälp underlätta lösandet av
frågan örn prästgårdars uppförande i Norrlands ödebygder. Efter det Kungl.
Majit till 1925 års riksdag (se prop. nr 213/1925) och kyrkomöte framlagt
förslag i ämnet samt detta förslag vunnit bifall, utfärdades den 21 november
1925 lag, nr 456, angående anlitande av kj^rkofonden för uppförande av
prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift. I 1 § av
denna lag förordnas, att i de fall, då inom sagda stift tjänlig prästgård
saknas för sådan kyrkoherde eller komminister, som i därför stadgad ordning
förklarats berättigad att uppbära ödebygdstillägg, Konungen må —
därest lämplig bostad för befattningshavaren icke finnes att förhyra och ett
fullgörande av den pastoratet åliggande skyldigheten att bygga ny prästgård
måste med hänsyn till de ekonomiska förhållandena i pastoratet anses medföra
oskäligt stor tunga för pastoratet och dess invånare — medgiva, att
från kyrkofonden må under de villkor, Konungen äger bestämma, till vederbörande
pastorat utlämnas ett räntefritt lån till belopp motsvarande hela
eller en del av kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande. Vidare
stadgas i 2 § av samma lag, att i fall, som avses i 1 §, Konungen må, där
särskilda förhållanden sådant påkalla, medgiva, att kostnaden för byggnadsskyldighetens
fullgörande må helt eller delvis bestridas av kyrkofondens
medel utan återbetalningsskyldighet för pastoratet.

Ifrågavarande lag avser sålunda att underlätta uppförande av nya prästgårdar
i ödebygdspastorat, där lämplig bostad för präst icke kan på annat
sätt beredas utan oskäligt stor tunga för pastoratet och dess invånare.

*

Redan år 1916 hade från Korpilombolo församling inkommit ansökning
örn beredande av nödiga medel för uppförande av prästgård å förutvarande
kapellpredikantsbostället i församlingen. Då behovet av ny prästgård var
ofrånkomligt, hade församlingen icke kunnat avvakta Kungl. Majits beslut
i ärendet utan nödgats åren 1923—1924 uppföra denna prästgård. Genom
beslut den 21 november 1925 fann Kungl. Majit — under erinran örn den
samma dag utfärdade lagen angående anlitande av kyrkofonden för uppförande
av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift —
församlingens omförmälda ansökning icke föranleda någon Kungl. Majits
åtgärd.

I sin nu förevarande av ritningar, arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag
åtföljda ansökning har församlingen anfört, att prästgården måste repareras
för en kostnad, som enligt vid ansökningen fogade kostnadsförslag beräknats
till 12,462 kronor, samt anhållit, att detta belopp måtte från kyrkofonden
tilldelas församlingen utan återbetalningsskyldighet.

3

Kungl. Majlis ''proposition Nr 99.

Såsom stöd härför åberopar församlingen, att prästgårdens uppförande
kostat nära 50,000 kronor samt att ännu 5,500 kronor återstode att gälda
av härför upptaget lån, varför församlingen ej kunde bekosta de nu oundgängliga
reparationerna utan svåra ekonomiska uppoffringar. Prästgården
vore i det skick den nu befunne sig hälsofarlig att bebo, oell reparationerna
borde därför utföras sommaren 1931. Antalet bevillningskronor i församlingen
hade av skilda anledningar sjunkit från 4,910: 83 år 1930 till omkring
3,637:50 år 1931, och kommunalutskylderna, som för år 1931 utginge
med 16: 90, torde till ett annat år väsentligen ökas. Vidare framhåller församlingen,
att de båda grannpastoraten Övertorneå och Tärendö från kyrkofonden
utan återbetalningsskyldighet erhållit för prästgårdsbyggnad större
belopp än det av församlingen nu begärda.

Över ansökningen hava yttranden avgivits av vederbörande kontraktsprost
samt den 20 maj 1931 av domkapitlet i Luleå, den 8 juli 1931 av länsstyrelsen
därstädes och den 18 december 1931 av kammarkollegiet.

Kontraktsprosten har tillstyrkt ansökningen under hänvisning till de tungt
vägande skäl, som av församlingen anförts, samt med fästat avseende på
vad han vid personligt besök i prästgården iakttagit.

Domkapitlet har anfört följande:

Genom kungl, brev den 16 januari 1920 förordnades, att Korpilombolo
till Övertorneå pastorat hörande kapellförsamling skulle från och med den
1 maj 1920 avskiljas från Övertorneå pastorat för att bilda eget pastorat.
Samtidigt härmed skulle i kungl, resolution den 23 maj 1919 fastställd
lönereglering för prästerskapet i Korpilombolo pastorat träda i kraft. Enligt
denna lönereglering skall fri bostad beredas kyrkoherden å dåvarande kapellpredikantsbostället,
på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgas.

Därförut hade synerätt vid den 17 oktober 1912 förrättad laga syn å
bostället, med utdömande av den dittillsvarande prästgården, föreskrivit, att
sätesbyggning på stenfot samt innehållande sex rum, av vilka ett tillika
skulle vara expeditionsrum, jämte kök, skafferi, erforderliga kontor och två
förstugor ävensom hushållskällare och ett brandfritt valv skulle för boställsinnehavaren
uppföras.

Sedan församlingen under åberopande av sin medellöshet hemställt örn
beredande av anslag av allmänna medel för uppförande av ny prästgård
därstädes, fann sig församlingen — då förenämnda framställning icke föranledde
någon Kungl. Maj:ts åtgärd — på grund av den förutvarande kapellpredikantsgårdens
utomordentligt bristfälliga tillstånd nödsakad att för den
åldrande och sjuklige kyrkoherdens räkning utan avvaktande av understöd
av allmänna medel uppföra ny prästgård. Byggnadsarbetet avslutades år
1924, då kyrkoherden dit inflyttade. Den gamla prästgården var då praktiskt
taget obeboelig. Byggnaden hade på sin tid varit manbyggnad å det
jämlikt kungl, brev den 20 juni 1856 till kapellpredikantsboställe av staten
inköpta hemmanet Wuolo nr 6 om 3/ie mantal. Huset var direkt lagt å
marken förutom beträffande norra ändan samt mätte i höjd till takbandet,
även sedan det påbyggts med tre varv timmer, endast 3,56 meter. Dess
nedre bjälklag voro vid kyrkoherdens inflyttning i den nya prästgården
hart när förmultnade, och vid strängare köld hade prästfamiljen vanligen
måst sammantränga sig i ett enda rum, en liten sängkammare.

Otvivelaktigt är fördenskull, att församlingen icke kunnat längre än den

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

gjorde fördröja verkställigheten av synerättens år 1912 föreskrift om uppförande
av ny bostad åt sin präst. Denna, som byggdes enligt i byggnadsstyrelsen
utarbetade normalritningar för kyrkoherdeprästgård i övre Norrland,
har dragit en kostnad för församlingen av nära 50,000 kronor. Som
så ofta varit fallet beträffande allmänna byggnader i denna landsdel, blev
det emellertid icke på ett betryggande sätt sörjt för kontrollen av byggnadsarbetet,
och det har nu uppdagats, att huset trots den stora byggnaaskostnaden
tarvar en genomgripande reparation, beräknad att kosta 12,462 kronor,
däri inrymd kostnaden för central värmeanordning.

Såsom stöd för sin nu gjorda framställning har församlingen framhållit,
bland annat, att de båda grannpastoraten Övertorneå och Tärendö erhållit
storrfe belopp än det här begärda utan återbetalningsskyldighet för iståndsättande
av sina prästgårdar.

I Tärendö gällde det emellertid en ombyggnad av prästgården av den
omfattning, att ombyggnaden kunde likställas med nybyggnad, och beträffande
kyrkoherdeprästgården i Övertorneå må erinras, att det till densamma
begärt bidrag ännu icke blivit av Kungl. Majit beviljat. Till grund för
ansökningarna om beviljande av bidrag till ombyggnad av berörda två prästgårdar
har tjänat lagen den 21 november 1925 angående anlitande av kyrkofonden
för uppförande av prästgårdar inom delar av Härnösands och Luleå
stift, där prästerskapet förklarats berättigat att uppbära ödebygdstillägg.

Nu äger visserligen enligt kungl, brev den 9 maj 1930 jämväl kyrkoherden
i Korpilombolo att uppbära ödebygdstillägg, men det av församlingen
sökta bidrag för prästgårdsbyggnaden avser en byggnad, som uppförts redan
före tillkomsten av berörda lag och vilken icke behöver ombyggas för att
uppfylla fordringarna enligt ecklesiastik boställsordning utan allenast tarvar
en, låt vara genomgripande, reparation.

Av dessa anledningar kan det befinnas tvivelaktigt, huruvida det begärda
reparationsanslaget må kunna beviljas i den ordning lagen den 21 november
1925 angiver.

Domkapitlet finner icke förty omständigheter i detta fall vara för handen
av den art, att de berättiga domkapitlet till en varm vädjan till förmån folden
gjorda ansökningen.

Församlingens och befolkningens ekonomiska förhållanden, vilka bestyrkas
av närslutna uppgifter och föranleda en samlad uttaxering, skatter till vägväsende
och landstinget inberäknade, avsevärt överstigande 20 kronor per
bevillningskrona, äro så tryckta, att en tillkommande, jämförelsevis betydande
kostnad för prästgårdens reparation måste för de skattedragande
innebära en synnerlig tunga. Ett bidrag av den storlek, att reparationskostnaderna
bliva täckta, kommer i varje fall att uppgå till vida mindre
belopp än det understöd, församlingen i likhet med andra ödebygdsförsamlingar
säkerligen skulle ha kommit i åtnjutande av, så framt prästgårdens
byggande ett eller annat år förhalats. Kyrkofonden kan sålunda sägas hava
genom församlingens åtgörande besparats en avsevärt större utgift än den
nu ifrågaställa, på samma gång församlingen själv frivilligt påtagit sig en
motsvarande drygare börda.

Mot kostnadsförslaget till prästgårdens färdigställande, i vad det avser
däri föreslagna åtgärder, har domkapitlet icke något väsentligt att erinra.
Domkapitlet anser sig likväl böra erinra, att ytterväggarna böra omdiktas
även utifrån samt brädbeslagningen förty tillfälligt avlägsnas, samt att,
örn även utvändig diktning sker, värmeisoleringen blir så betryggande, att

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

målning åtminstone i vissa rum kan med fördel verkställas direkt å den
porösa masoniten, samt pappspänning och anbringande av tapeter i dessa
rum sålunda undvikas.

I betraktande av det hårda klimatet anser jämväl domkapitlet, att centralvärme
bör anläggas i huset. Belysningsledningens omläggning till kuhloledning
framstår såsom nödvändig.

På grund av vad sålunda anförts kan domkapitlet för sin del icke underlåta
att hemställa, att med hänsyn till förhållandena meranämnda reparationskostnad,
beräknad till 12,462 kronor, må få bestridas av kyrkofonden,
eller att, örn formella hinder härför anses föreligga, Kungl. Majit täcktes
tinna utväg att på annat sätt, genom proposition tili riksdagen eller annorledes,
bereda församlingen vederlag för samma kostnader.

Länsstyrelsen, som vid sitt yttrande fogat uppgifter å församlingens tillgångar
och skulder under de senaste fem åren, anför:

Av handlingarna i ärendet framgår, att samtliga ifrågasatta arbeten äro
av behovet påkallade för att prästgården skäligen skall kunna anses såsom
tjänlig bostad åt kyrkoherden. Värmeledningsanläggningen, som beräknats
kosta 3,500 kronor, måste, eldigt länsstyrelsens mening, hänföras till nybyggnad
och reparationsarbetena äro av den art och omfattning, att de även
kunna hänföras till nybyggnad. Då dessutom arbetenas utförande med
hänsyn till de ekonomiska förhållandena i församlingen skulle medföra
oskäligt stor tunga för församlingen och dess innevånare, och då kyrkoherden
åtnjuter ödebygdstillägg, anser länsstyrelsen att förutsättningarna äro
för handen för anlitande av kyrkofonden för lättandet av denna tunga.

Med anledning härav får länsstyrelsen hemställa, att församlingen för de
ifrågasatta arbetena beviljas ett anslag å 12,462 kronor att utgå av kyrkofondens
medel utan återbetalningsskyldighet.

Kammarkollegiets utlåtande har följande lydelse:

Kollegium har inhämtat dels av protokollet vid en den 23 och 24 augusti
1919 jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning förrättad husesyn å dåvarande
kapellpredikantsbostället i Korpilombolo socken, att synerätten, som funnit
boställets manbyggnad med källare icke vidare kunna användas för prästen
i församlingen, genom utslag sistnämnda dag föreskrivit bland annat att
till prästgård för blivande kyrkoherden i Korpilombolo församling skulle
avsättas visst närmare angivet område samt att församlingen skulle hava
före den 1 oktober 1923 å prästgårdsområdet uppfört sätesb\rggning av viss
närmare angiven storlek samt vissa uthus lii. m., dels ock av protokollet vid
en den 26, 27 och 29 augusti 1927 hållen ekonomisk besiktning å prästgården,
att de å prästgården på grund av synerättens berörda beslut uppförda
byggnaderna befunnits, med undantag för vissa i protokollet angivna
bristfälligheter, vara ändamålsenligt och omsorgsfullt uppförda.

Då lagen den 21 november 1925 (nr 456) angående anlitande av kyrkofonden
för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och
Luleå stift icke kan anses tillämplig på nu föreliggande fallet, är kollegium
förhindrat tillstyrka bifall till församlingens ansökan.

Med hänsyn till riksdagens yttrande i den skrivelse, vari riksdagen anmälde
sitt år 1922 fattade beslut örn anslag av statsmedel för byggande av
prästgård i Karesuando pastorat, lärer Kungl. Majit icke vilja, såsom domkapitlet
alternativt hemställt, hos riksdagen begära anslag av statsmedel för

Bihang till riksdagens protokoll 1932. t sami. 77 käft. (Nr 99.) 2

6

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 99.

nu ifrågavarande ändamål. Tillräcklig anledning synes ej föreligga att i
detta fall begära särskilt medgivande av riksdag och kyrkomöte att för
ändamålet använda kyrkofondens medel.

Kollegium hemställer följaktligen, att Kungl. Majit måtte finna de i
ärendet gjorda framställningarna icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Såsom av det anförda framgår, skulle Korpilombolo församling jämlikt
lagen den 21 november 1925 angående anlitande av kyrkofonden för uppförande
av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift
varit berättigad till bidrag från kyrkofonden för uppförande av ifrågavarande
prästgård, därest icke församlingen på grund av den tvingande nödvändigheten
att fortast möjligt anskaffa bostad åt kyrkoherden måst färdigbygga
prästgården före lagens tillkomst. Genom att för kyrkoherdens bästa
påskynda och själv bekosta detta byggnadsarbete kan församlingen sålunda
anses hava besparat kyrkofonden en utgift.

Prästgården bär nu visat sig vara i oundgängligt behov av den ifrågasatta
reparationen och anordnande av värmeledning, om den skall kunna
bebos utan hälsorisk. Då utförandet av dessa åtgärder med hänsyn till de
ekonomiska förhållandena i församlingen skulle medföra oskäligt stor tunga
för församlingen och dess invånare, anser jag, särskilt på grund av att
församlingen uppfört prästgården utan bidrag ur kyrkofonden, det synnerligen
önskligt, att anslag ur kyrkofonden måtte utan återbetalningsskyldighet
kunna utgå för ändamålet. I likhet med kammarkollegiet kan jag
emellertid icke finna 1925 års lag vara tillämplig på det föreliggande fallet,
och jag får därför på det livligaste tillstyrka, att riksdagens och kyrkomötets
medgivande till bifall till ansökningen måtte utverkas.

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att för sin del medgiva,

att till bestridande av kostnaderna för reparationer och
anordnande av värmeledning vid den åt kyrkoherden i
Korpilombolo församling upplåtna prästgården må ur kyrkofonden
utgå ett anslag av högst 12,462 kronor.

Till denna departementschefens, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Majit Konungen
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

E. Hedenlund.

Stockholm 1932, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

320416