Kungl. Majus proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts ''proposition till riksdagen angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete dt
f. tygarbetaren 0. V. Johansson; given Stockholms
slott den 12 februari 1932.

Kungl. Hajd vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Rundqvist.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hambin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck. Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist anför:

Ersättning åt arbetare för skada till följd av olycksfall i arbete utgår
enligt bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för
olycksfall i arbete, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1918. Genom
nämnda lag har lagen den 5 juli 1901 (nr 39 sid. 1) angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete upphävts, dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, vilket inträffat före den 1 januari 1918, skall
bedömas enligt äldre lag.

I lagen den 5 juli 1901 föreskrives, att, därest arbetare skadas till följd av
olycksfall i arbetet, det åligger arbetsgivaren att i angivna fall utgiva ersättning
enligt i lagen stadgade grunder. Jämlikt 10 § av nämnda lag är
arbetsgivaren berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 70 haft. (Nr 88— 89.) 20432 ]

2

Kungl. ''Majus proposition nr HH.

mot olycksfall, som i lagen avses, med den verkan, att arbetsgivaren, så
långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldighet enligt samma
lag fri.

Vidare föreskrives i 13 § av samma lag, att krav örn ersättning enligt
lagen skall, vid äventyr av talans förlust, genom stämning eller genom påkallande
av skiljeavtals tillämpning, anhängiggöras emot arbetsgivare inom
två år och emot riksförsäkringsanstalten inom tre år, räknat från olycksfallet.

I en till generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet ställd, till
arméförvaltningens artilleridepartement överlämnad, den 19 december 1929
dagtecknad skrivelse har tygmästaren å Karlsborg gjort framställning om
utverkande av pension eiler livränta åt förre tygarbetaren vid tygstationen
därstädes Oscar Valdemar Johansson i anledning av skada, som han ådragit
sig i tjänsten år 1910.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som är född den 3
december 1886, varit anställd i sammanlagt omkring 12 */2 år såsom tygarbetare
vid Karlsborgs tygstation, nämligen från och med den 6 juni 1907
till och med den 9 april 1915 samt från och med den 16 mars 1925 till och
med den 1 november 1929, då han avskedats med rätt till avskedsersättning
enligt de grunder, som angivas i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10)
angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare
vid armén och marinen; att nämnda ersättning utgått med ett belopp
av 2,808 kronor 22 öre; att Johansson under tiden 14 mars 1915—14 mars
1925 arrenderat ett mindre område å kronoparken Granvik; att Johansson
den 7 april 1910 skadats genom olycksfall under arbete vid en cirkelsåg i
snickareverkstaden å Karlsborg, varvid han erhöll en kontusion i vänstra
ljumsken; att han under tiden 7—24 april sistnämnda år på grund av den
honom åsamkade skadan varit oförmögen till arbete; att han därefter under
sin anställning vid tygstationen endast kunnat sysselsättas med lättare arbete;
att han enligt av regementsläkaren A. Lillieroth den 12 februari 1930
utfärdat intyg ännu lider av sviter efter olycksfallet, vilka sannolikt torde
bliva för framtiden bestående; samt att Johansson icke äger fast egendom
eller annan förmögenhet utan är medellös.

UiJcsförsäkringsanstalten, som den 7 mars 1930 yttrat sig i ärendet, har
anfört, att riksförsäkringsanstalten funne Johansson vid olycksfallet hava
varit stadd i sådant arbete, som avsåges i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, vilken lag varit gällande
vid olycksfallets inträffande. Jämlikt 1 § i nämnda lag ålåge det arbetsgivaren
att utgiva ersättning enligt i lagen stadgade grunder. Dock kunde
arbetsgivaren jämlikt 10 § i lagen befria sig från denna skyldighet genom
att taga försäkring hos riksförsäkringsanstalten. Då sådan försäkring icke
tagits för vid Karlsborgs tygstation anställda arbetare, kunde någon ersättning
förty icke utgå från anstalten på grund av olycksfallet. Därest emellertid
Johansson varit försäkrad hos riksförsäkringsanstalten, skulle anstalten

Kungl. Maj:ts proposition nr SS. 3

jämlikt sagda lag hava tillerkänt honom livränta efter en beräknad nedsättning
av arbetsförmågan med 25 procent eller med ett beloj)p av 75 kronor
för år räknat. I detta sammanhang finge anstalten dock erinra örn de preskriptionsbestämmelser,
som funnes intagna i 13 § av förenämnda lag. Anstalten
ville tillika meddela, att om olycksfallet inträffat efter 1918 års ingång
och nu gällande lag den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete sålunda varit tillämplig å detsamma, samt under förutsättning tillika
att Johanssons arbetsförtjänst skolat beräknas till högsta i nyssnämnda lag
i dess nuvarande lydelse medgivna belopp, eller 3,000 kronor, anstalten med
hänsyn till ovan angivna nedsättning i Johanssons arbetsförmåga skulle
funnit honom berättigad till livränta med ett belopp av oOO kronor för år
räknat.

A rméför vältning ens artiller idepar tenient har med överlämnande av handlingarna
i ärendet uti skrivelse den 17 mars 1930 anfört, bland annat, att Johanssons
tjänstetid icke syntes kunna berättiga honom till erhållande av
pension. Departementet funne dock, med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens
uttalande angående den ersättning, som av anstalten skulle kunnat
tillerkännas Johansson, därest 1916 års olycksfallsersättningslag varit på
honom tillämplig, billigt, att Johansson på grund av den i tjänsten åsamkade
skadan genom pension å 500 kronor för år räknat bereddes någon hjälp
till livsuppehälle. Departementet hemställde således, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja Johansson en årlig
pension under hans återstående livstid av 500 kronor att utgå från och med
den 1 januari 1930.

Statskontoret, som den 9 april 1930 avgivit utlåtande i ärendet, har anfört,
att såsom skäl för beredande av pension åt Johansson hade aberopats den
omständigheten, att hans arbetsförmåga blivit nedsatt på grund av att han
den 7 april 1910 drabbats av olycksfall i arbete under statsanställning.
Därest Johansson inom föreskriven tid framställt krav örn ersättning enligt
1901 års olycksfallsersättningslag, hade till honom utgått livränta, vilken,
därest han varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten, utgjort 75 kronor årligen.
Den livränta, som skulle tillkommit Johansson, därest 1916 års olycksfallsersättningslag
varit tillämplig å honom, hade ej uppgått till det belopp,
500 kronor, som enligt arméförvaltningens artilleridepartements förslag skulle
beredas Johansson såsom pension. Det vore vidare att märka, att dyrtidstillägg
utginge å pension men ej å livränta. Det borde enligt statskontorets
mening ej ifrågakomma, att åt Johansson utverkades högre årlig ersättning,
jin som skulle tillkommit honom, därest bestämmelserna i 1901 års olycksfallsersättningslag
blivit iakttagna. Då billighetsskäl syntes tala för, att
någon ersättning bereddes Johansson, tillstyrkte ^statskontoret, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att till Johansson finge utan hinder
därav att krav örn ersättning icke blivit framställt inom den tid, som föreskrivits
i 13 § av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till

Departements chefen.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

följd av olycksfall i arbete — från och med den 1 januari 1931 utbetalas
den livränta, vartill han enligt grunderna för nämnda lag eljest varit berättigad.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Johansson icke är berättigad
att enligt 1901 års olycksfallsersättningslag utbekomma någon ersättning i
anledning av förenämnda olycksfall, enär krav härom icke gjorts inom behörig
tid. Billighetsskäl synas mig emellertid tala för, att något understöd
tilldelas Johansson, som, enligt vad jag inhämtat, för närvarande är arbetslös
och utan försörjningsmedel. Vad beträffar ersättningens storlek och sättet
för dess utgående delar jag den av statskontoret uttalade uppfattningen, att
densamma bör utgå i form av livränta jämlikt i nyssnämnda lag angivna
grunder, och torde Johanson härvid även böra komma i åtnjutande av å
dylik livränta medgiven tilläggsersättning.

Livräntan synes mig böra utgå från och med den 1 januari 1931.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att till Oscar Taldemar Johansson må — utan hinder därav att krav örn
ersättning icke blivit framställt inom den tid, som föreskrives i 13 § av lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
— från och med den 1 januari 1931 utbetalas den livränta, vartill han enligt
grunderna för nämnda lag kan anses berättigad.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hans Edsberg.