Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
1
Nr 77.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande av
större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av
antalet barn indraga skolor eller skolan delning ar m. m.;
given Stockholms slott den 5 februari 1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Sam. Städener.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
februari 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström,
Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet Städener, anför härefter:
Under punkt 182 av 1932 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition angående beredande av
större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga
skolor eller skolavdelningar m. m., som kunde varda riksdagen förelagd,
beräkna det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor,
nu 51,000,000 kronor, till ett med 700,000 kronor till 51,700,000 kronor
förhöjt belopp.
Vidare har Kungl. Maj:t under punkt 189 av 1932 års åttonde huvudtitel
föreslagit riksdagen att, i avbidan på nyssberörda proposition,
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. 63 käft. (Nr 77.)
I
2
Angående
beredande av
större möjlighet
för skoldistrikt
att
vid minskning
av antalet
barn indraga
skolor
eller skolavdelningar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
dels beräkna det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa
skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, till oförändrat belopp,
548,000 kronor,
dels ock till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn i andra delar
av riket än nyss angivits, för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra anslag
av 15,000 kronor.
Slutligen har Kungl. Majit under punkt 190 av 1932 års åttonde huvudtitel
föreslagit riksdagen att, i avbidan på ovan omförmälda proposition,
till bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn för budgetåret
1932/1933 beräkna ett extra reservationsanslag av 150,000 kronor.
Sedan den erforderliga utredningen i här förevarande frågor numera slutförts,
anhåller jag att ånyo få anmäla dem för Kungl. Majit.
I en vid 1927 års riksdag väckt motion (lii 200) hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag
rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas för att bereda större möjlighet
för skoldistrikten att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller
skolavdelningar.
Motionären påpekade, att på senare tid man vid skolväsendets utveckling
och omorganisation i skoldistrikten väl i regel utgått ifrån, att barnantalet
stadigt skulle ökas, och inriktat sig därefter vid uppförandet av skolhus
och inrättandet av skolor. På senaste tiden hade emellertid en tendens till
minskning av barnantalet i stället gjort sig märkbar, särskilt i städer och
industrisamhällen. Det vore nödvändigt, att statsmakterna noga följde
denna företeelse och i tid inriktade sig på sådan lagstiftning, att möjlighet
till ett klokt anpassande av såväl statens som skoldistriktens utgifter för
skolväsendet härefter erbjödes.
Sedan motionären i all korthet uppehållit sig vid nu gällande författningsbestämmelser
angående förflyttning av lärare och påvisat, att dylik
förflyttning lätt ginge för sig i skoldistrikt i stad men vore svårare på landsbygden,
samt vidare genom vissa statistiska uppgifter påvisat nedgången i
barnantalet i några skoldistrikt, hemställde han, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till avhjälpande
av här ovan av mig antydda förhållande».
Motionen hänvisades till andra kammarens andra tillfälliga utskott, vilket,
sedan utskottet från skolöverstyrelsen, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och från Sveriges allmänna folkskollärareförening
inhämtat yttranden, avgav ett tillstyrkande utlåtande.
I sitt yttrande öA^er motionen anförde skolöverstyrelsen i huvudsak
följande:
Skolöverstyrelsen fäster uppmärksamheten vid motionärens uttalanden rörande
svårigheterna att verkställa effektiva indragningar på grund av de
starkt begränsade möjligheterna att förflytta lärare från en skola till en annan.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Bestämmelser angående förflyttning av ordinarie lärare innehållas i §
22 mom. 4 och 5 av folkskolestadgan. Jämlikt dessa kan i stadsskoldistrikt
sådan förflyttning ske, när skolans bästa det kräver, och i landsbygdsskoldistrikt,
när så beflunes nödigt för genomförandet av en omorganisation av
skolväsendet. Förflyttningen av lärare är emellertid i båda fallen begränsad
till det skoldistrikt, inom vilket läraren är anställd. En ändring i sistberörda
förhållande skulle, såvitt överstyrelsen kunde finna, innebära intrång såväl
på skoldistriktens nuvarande rätt att själva välja lärare som på den rättsliga
ställning, vilken hittills varit tillförsäkrad lärare.
Vid en närmare prövning av spörsmålet om åtgärder till beredande av
ökad möjlighet att indraga skolor eller skolavdelningar, vilka på grund av
minskning av barnantalet kunna anses överflödiga, torde emellertid uppmärksamheten
böra riktas icke blott på av motionären särskilt framhållna
synpunkter angående möjligheten att förflytta ordinarie lärare utan också
på vissa andra förhållanden, som beröra organisationen av skolväsendet.
Sålunda yppar sig möjlighet till indragning av lärartjänster bland annat
vid lärares avgång från tjänsten. Ifrågasatta indragningar, vilka på denna
grund blivit möjliga, möta emellertid icke sällan ett bestämt motstånd just
från det skoldistrikt eller skolområde, som av indragningen skulle beröras,
och den lokala skolmyndigheten, som har att föranstalta om tjänstens återbesättande,
behöver icke ens i tveksamma fall inhämta folkskolinspektörs
eller domkapitels yttrande i ärendet. I närmaste anslutning till vad som
jämlikt § 18 i kungörelsen örn statsbidrag till lärares avlöning gäller,
när bidrag sökes till nyinrättad lärartjänst, synes därför vid en eventuell
utredning lämpligen böra övervägas, huruvida skolråd eller folkskolestyrelsen
vid inträdande ledighet å lärartjänst borde inhämta folkskolinspektörens mening
örn tjänstens behövlighet för framtiden, innan tjänsten förklaras till
ansökan ledig.
Ett hinder för indragning av viss lärartjänst, som på grund av nedgång
i barnantal anses mindre behövlig, möter ofta i svårigheten att på lämpligaste
sätt bereda undervisning åt det fåtal barn, som med hänsyn till skolvägens
längd eller beskaffenhet icke utan vidare kan hänvisas till annan
skola eller läraravdelning. Redan nu finnas visserligen för dylika fall
statsbidrag till inackordering av skolbarn samt till anordnande av skolskjutsar.
Vid en utredning i av motionären angivet syfte torde emellertid böra
undersökas, huruvida icke ifrågavarande anordningar till underlättande av
skolgången skulle genom en vidare utveckling kunna bereda ökade möjligheter
till sådana indragningar, varom här är fråga.
Slutligen anser sig överstyrelsen böra fästa uppmärksamheten på ett förhållande,
som vore ägnat att i vissa fall bereda svårigheter för en ekonomiskt
fördelaktig organisation av skolväsendet. Enligt gällande bestämmelser
har ett skoldistrikt ingen som helst skyldighet att i sina skolor mottaga
barn från annat skoldistrikt. Gränserna mellan och bebyggelsen inom
skoldistrikten föranleda därför icke sällan, att skolor inrättas för barn, vilka
med fördel skulle kunnat undervisas i ett intilliggande skoldistrikt. Men
här är man ofta ej villig att utan en dryg avgift per barn och år mottaga
dem, även om så skulle kunnat ske utan ökade kostnader för skolväsendet.
Med hänsyn såväl till de avsevärda bidrag av statsmedel, som komma de
enskilda skoldistrikten till del, som ock till det allmännas intresse av att i
rimlig mån begränsa antalet skolor och därmed kostnaderna för skolväsendet
synes därför böra övervägas, huruvida icke under vissa förhållanden barn
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
från ett skoldistrikt skulle kunna för erhållande av undervisning hänvisas
till ett annat distrikts skolor.
Skolöverstyrelsen tillstyrker sålunda förslaget örn utredning och framhöll
det förut sagda såsom förtjänt av att vid en eventuell utredning närmare
beaktas.
Svenska landskommunernas förbund vitsordade i sitt yttrande, att behovet
av en utredning av antydd art vore »påtagligt, för att ej säga synnerligen
trängande».
Det påtalade förhållandet innebär onekligen en stor svaghet i folkskoleväsendets
rationella ordnande. Skoldistrikten äro författningsenligt pliktiga
att anordna skolor i tillräckligt antal för inom distriktet befintliga skolpliktiga
barn. Men vid förskjutningar i barnantalet hava mindre kommuner
dock knappast någon möjlighet att avveckla en med ordinarie lärare en
gång inrättad skola. Folkskollärare, som blivit anställd som ordinarie befattningshavare,
kan icke mot sin vilja skiljas från sin tjänst och varje
möjlighet till förflyttning är ofta utesluten, då skoldistriktet endast har ett
fåtal skolor, och omsättning på lärarkrafter är mycket liten.
I nuvarande tider med de stora konjunkturväxlingarna, varvid befolkningsförhållandena
ofta förskjutas, är behovet av anordningar i berörda
syfte större än tillförne. Svårigheterna att finna en form för tillmötesgående
av detta behov äro emellertid påtagliga. Den kommunalanställde lärarens
oavsättlighet vid oförvitlig tjänst kan knappast rubbas. Att görao lärarna
statsanställda vore en lösning men knappast en tillrådlig sådan. Åtgärder
för åstadkommande av en förnuftig anordning av folkskoleväsendet inom
tillbakagående samhällen måste sökas inom områden, där kommunernas rätt
att själva tillsätta sina lärare icke rubbades.
Svenska stadsförbundet tillstyrkte likaledes motionen.
I yttrandet erinrades örn att de sista åren den konstaterade nedgången i
nativiteten och dess inverkan på skolväsendet varit föremål för uppmärksamhet.
De största städerna med stor lärarkår hava relativt stora möjligheter
att utjämna lärarantalet efter barnantalets växlingar. För de mindre
städerna stå icke dessa möjligheter öppna i samma grad. En reform av det
högre skolväsendet kunde visserligen tänkas för städernas folkskolor komma
att väsentligt neutralisera nativitetsminskningens följder. Men den av motionären
påkallade undersökningen syntes ändock för städernas del vara av
intresse.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening uttalade sig
i avstyrkande riktning.
Den minskning i födelsetalet, som sedan några år kunnat konstateras,
och som haft till följd, att antalet skolpliktiga barn sjunkit, hänför sig till
en kort tidsperiod, vilken dessutom infaller under ett skede, då rubbningar
till följd av världskriget vållats i nästan alla livsförhållanden. Några säkra
slutsatser synas därför icke nu kunna dragas beträffande behovet av skolor
och lärarbefattningar för framtiden. Så genomgripande åtgärder, som de av
motionären föreslagna, torde böra grunda sig på en längre tids erfarenhet,
örn de över huvud taget under några omständigheter böra genomföras i
hela den omfattning motionären synes hava tänkt sig.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 5
Skulle barnantalet under en 7-årsperiod sjunka, fördyras visserligen därigenom
undervisningen per barn räknat, men dess värde höjes i motsva
rande grad, emedan läraren får större möjlighet att anpassa sin undervisning
och sitt uppfostrande inflytande efter varje enskilt barns behov.
Redan nu har varje skoldistrikt rätt att indraga överflödiga skolor och
förflytta lärarkrafter inom distriktet. Det skulle visserligen kunna tänkas
fall, då de ordinarie lärarkrafterna äro flera, än som motsvara behovet, och
att en eller annan lärare på grund därav under någon kortare tid skulle
komma att uppbära lön utan att vara i tjänst. Sådana fall förutsätta emellertid,
att befolkningen i en trakt skulle vara i utdöende, men denna förutsättning
torde så vitt centralstyrelsen har sig bekant, icke förefinnas i någon
del av vårt land.
Möjligheterna att reducera lärarantalet äro med nuvarande bestämmelser
rätt stora. Detta kan ske t. ex. vid inträffande dödsfall, vid frivillig avgång
av en eller annan anledning samt vid uppnådd pensionsålder. Dessutom
kunna e. o. lärare och lärare vid mindre folkskola, då denna omorganiseras
till folkskola, uppsägas.
Skoldistriktens ekonomiska intressen torde vara tillräcklig garanti för att
dessa möjligheter utnyttjas, utan att staten vidtager några särskilda åtgärder
i sådant syfte. Vill man förstärka denna garanti, synes detta lämpligast
kunna ske genom att kräva folkskolinspektörens vitsord, att vakant tjänst
fortfarande är behövlig, innan den åter besättes med ordinarie innehavare.
Att utsträcka skoldistriktens rörelsefrihet i detta avseende till befogenhet att
uppsäga ordinarie lärare till tvångsförflyttning även utom distriktet skulle
i hög grad inskränka den lokala självbestämningsrätten och medföra betänkliga
konsekvenser både för skoldistrikten och för lärarna.
Kommuns rätt att själv få välja lärare skulle genom en sådan anordning
utbytas mot tvånget att nöja sig med lärare, som från annat distrikt blivit
förflyttad. Lärartjänster vid folkskola, om vilka här är fråga, äro i förevarande
hänseende icke jämförliga med andra tjänstemannabefattningar.
Lärarens personlighet berör befolkningen på ett helt annat sätt, än vad
fallet är med andra befattningshavare. Lärarens gärning skulle bli tung
och föga gagnande, örn han tvångsvis förflyttades till en trakt, dit han icke
ville och till en befolkning, som icke önska få honom till lärare.
Andra kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varefter,
sedan första kammaren fattat samma beslut, riksdagen till Kungl. Majit
avlät en den 10 juni 1927 dagtecknad skrivelse, nr 296, i vilken riksdagen
anhöll om utredning och förslag rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas
för att bereda större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet
barn indraga skolor eller skolavdelningar. I motiveringen anfördes följande:
Det torde icke kunna förnekas, att den nuvarande organisationen av skolväsendet
i visst avseende saknar tillräcklig anpassningsförmåga efter de
ändrade förhållanden, som på några orter under de senaste åren framträtt.
Denna bristande anpassningsförmåga torde framdeles komma att ännu tydligare
ge sig till känna. Den minskade nativiteten har nämligen på vissa
trakter verkat så, att barnantalet inom folkskolorna avsevärt minskats och
under de närmaste åren kommer att ytterligare minskas. Befolkningens
ökade rörlighet mellan skilda orter, bland annat till följd av den industri
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
ella verksamhetens inskränkning eller upphörande, har även på sina håll
starkt bidragit till en kraftig nedgång av de skolpliktiga barnens antal.
Aven om denna nedgång i barnantalet mången gång kan medföra, att
klasserna komma att omfatta ett mindre antal lärjungar och undervisningen
som följd därav bliva bättre, inträffar det dock stundom, att minskningen
av antalet barn i den skolpliktiga åldern blir så avsevärd, att vissa skolor
eller skolavdeluingar bliva överflödiga och med fördel skulle kunna indragas;
en dylik indragning är emellertid under nuvarande förhållanden ej
alltid lätt att få till stånd.
I de till riksdagens vederbörande utskott inkomna yttrandena finnas angivna
åtskilliga förslag till åtgärder för den ovan påpekade svårighetens avhjälpande,
vilka förslag riksdagen finner vara värda beaktande. Det synes
sålunda kunna vara lämpligt, att, då en lärartjänst blir ledig, skolrådet eller
folkskolestyrelsen inhämtar folkskolinspektörens mening om tjänstens behövlighet,
innan den ledigförklaras. Man kan vidare tänka sig möjligheten,
att anordningen med statsbidrag till inackordering av skolbarn och till skolskjutsar
ytterligare utvidgas. Det torde även vara av vikt, att frågan örn
inrättandet av s. k. kommunalförbund för tillgodoseende av skolväsendets
krav mera beaktas. I många fall skulle säkerligen inrättandet av kommunalförbund
kunna medföra både bättre skolformer och bättre undervisning
och samtidigt lägre kostnader för de deltagande skoldistrikten liksom för
staten. Även andra utvägar torde kunna tänkas, vilka en eventuell utredning
bör taga sikte på, såsom till exempel hänvisning av barn från ett skoldistrikt
till ett angränsande för erhållande av undervisning.
Riksdagen vill emellertid härvid bestämt framhålla nödvändigheten av att,
vilka åtgärder som än kunna ifrågakomma, kommunernas självbestämningsrätt,
särskilt då det gäller anställandet av lärare, ej trädes för nära, samt
att man ej vidtager sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden,
att de ordinarie tjänsterna förlora sin egentliga karaktär.
Riksdagen anser således, att en utredning bör komma till stånd för att
om möjligt finna utvägar för de påtalade olägenheternas undanröjande, men
också att man bör framgå med varsamhet, när det gäller att vidtaga åtgärder
i ämnet. Några bestämda linjer, efter vilka utredningen bör bedrivas,
böra enligt riksdagens mening ej utstakas, utan alla vägars framkomlighet
bör prövas.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 juni 1927 anbefalldes skolöverstyrelsen
verkställa och till Kungl. Majit avgiva den i riksdagens skrivelse begärda
utredningen jämte det förslag, vartill den kunde föranleda. Överstyrelsen
inhämtade till en början yttranden från samtliga länsstyrelser och domkapitel
samt från statens folkskolinspektörer, folkskoledirektionen i Stockholm och
folkskolestyrelserna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Gävle.
För egen del avgav överstyrelsen utlåtande jämte förslag i skrivelse den
24 april 1930.
Över den av överstyrelsen gjorda utredningen jämte de därvid fogade förslagen
hava sedermera yttranden avgivits av länsstyrelser, domkapitel, statens
folkskolinspektörer, av folkskolestyrelserna i vissa större städer och de skolråd,
som så önskat, av skatteutjämningsberedningen den 18 mars 1931, av
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
statskontoret den 21 maj 1931, samt slutligen av centralstyrelsen för Sveriges
folkskollärarinneförbund och centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening.
I. Behovet av åtgärder för minskning av antalet skolor och
skolavdelningar m. m.
För att giva en uppfattning om i vilken utsträckning behov av åtgärder
av här antydd art anses föreligga, har skolöverstyrelsen i början av sin
utredning refererat vissa allmänna synpunkter på spörsmålet, som framförts
av de av överstyrelsen i ärendet hörda myndigheterna. Jag vill i det följande
återgiva vissa av dessa uttalanden och hänvisar i övrigt till handlingarna
i ärendet.
Folkskolinspektörerna se i allmänhet i minskningen av barnantalet ett
allvarligt skolproblem, som kräver åtgärder i ena eller andra avseendet.
Minskningen i barnantalet i folkskolan är nästan överallt betydande. Särskilt
gäller detta mer avsides liggande orter, där på grund av utflyttning
den fortskridande nedgången i födelsetalet starkt framträder. I stor utsträck
ning medgiva nu gällande bestämmelser betydande möjligheter till indragning
av läraravdelningar, då sådant på grund av nedgång i barnantalet är
motiverat. Särskilt är detta förhållandet inom större och medelstora städer.
På landsbygden äro däremot möjligheterna härtill mera begränsade. De
förefintliga möjligheterna till anpassning utnyttjas emellertid icke alltid.
Målsmännen äro ofta obenägna att indraga skolor, även om barnantalet är
mycket litet. Exempel saknas icke på att man rest allvarligt motstånd mot
inspektörens yrkande på indragning av skolor med några få barn.
Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde framhåller, att
de nuvarande bestämmelserna rörande folkskollärares och småskollärarinnas
tillsättning och förflyttning ej medgiva en sådan anpassning av lärarpersonalen
efter det verkliga behovet, som mången gång kan vara önskvärd och
överensstämmande med klok statlig och kommunal sparsamhet. Förhållandena
kunna därför stundom vara sådana, att en läraravdelning måste uppehållas
för ett mycket litet antal barn. Inom inspektionsområdet har detta
under de senaste åren hänt endast i ett par fall, men den väsentliga nedgång
av barnantalet, som redan gjort sig märkbar i våra skolor och som
med undantag för årsgrupperna 1920 och 1921 blir än större under de kommande
åren, såvitt den nu kan överblickas, talar för att detta framdeles
kommer att bliva vanligare.
Folkskolinspektören i Sydsmålands västra inspektionsområde anför, att den
årliga minskningen i nativiteten inom inspektionsområdet är högst avsevärd.
Skolrotar, som för en mansålder sedan levererade ett normalt barnantal till
sin skola, kunna nu vara så gott som barnlösa. Fem gamla skolrotar ha
under de senaste sju åren blivit indragna av denna anledning. De täta
Allmänna
synpunkter
hos i ärendet
hörda myn
digheter.
Folkskolin
spektörerna.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
ombytena av lärare under lärarbristens dagar ha möjliggjort denna indragning.
Det är emellertid fortfarande åtskilliga skolrotar, där barnantalet för
närvarande ligger mellan 1 och 5.
Folkskolinspektör en i Dalslands inspektionsområde anför, att inom inspektionsområdet
barnantalet i folkskolorna under de senare åren oavbrutet
minskats. Det uppgick sålunda vid vårterminens slut år 1920 till 10,844
och vid samma tid år 1926 till 9,141. Örn denna minskning jämnt fördelades
på samtliga skolor inom inspektionsområdet, skulle densamma icke
bliva särdeles märkbar — omkring 5 barn för varje skola — men naturligtvis
har minskningen icke gått lika fram över alla skolor, utan har den
i somliga varit mycket stor, i andra däremot obetydlig eller ingen. Även
örn den minskade nativiteten är den huvudsakliga orsaken till att barnantalet
vid skolorna är i nedgående, så torde dock även andra faktorer kunna
angivas som orsak till detta förhållande. Särskilt gäller detta mera avlägset
liggande orter, där befolkningen alltid varit gles, och där möjligheterna till
utkomst äro sämre än å mera centralt belägna platser. Å dylika orter har
skett och sker allt fortfarande en avfolkning, i det att ungdomen söker sig
därifrån och bosätter sig å platser, där arbetet är mindre tungt och ekonomiskt
mera givande, och där förhållandena i övrigt äro mera tillfredsställande.
Hemmen i de avlägset belägna trakterna bebos därför huvudsakligen
av äldre personer, och barnantalet i skolorna där minskas successivt.
Det är uppenbart, att härigenom olägenheter uppkomma och att det med
nuvarande organisationsbestämmelser rörande skolväsendet understundom
kan visa sig svårt att ordna detsamma på ett ur alla synpunkter fullt tillfredsställande
sätt. Det kan till exempel icke vara tillfredsställande att,
såsom i några fall äger rum inom inspektionsområdet, upprätthålla skolor^
där blott 2, 3 eller kanske några fler barn uudervisas. Undervisningen i
en dylik skola blir icke bättre än i en skola med ett större barnantal, men
kostnaderna för barnens undervisning bliva oproportionerligt höga. Givetvis
vore det önskligt att få till stånd bestämmelser, som möjliggjorde en dylik
skolas indragning.
Folkskolinspektören i Alvsborgs södra inspektionsområde meddelar, att inom
inspektionsområdet, där sammanlagda antalet i folkskolorna undervisade
barn vid slutet av läsåret 1920—1921 utgjorde 13,476 och vid slutet av läsåret
1926—1927 sjunkit till 12,444 barn eller med omkring 7,66 procent,
finnas flera skolor och skolavdelningar med ett så ringa antal lärjungar, att
de lämpligen kunde och borde indragas och säkerligen också omedelbart
skulle indragas, därest skoldistrikten ägde möjlighet därtill.
Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde anför, att inom
inspektionsområdet redan nu finnas skolor, där barnantalet är mycket ringa.
Skulle en ytterligare minskning ske, kunde det inträffa, att läraravdelningar
komme att bestå av 2 ä 3 barn, och i enstaka fall vore den möjligheten
inte helt utesluten, att lärare ett eller annat år icke finge något barn att
undervisa.
Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde vitsordar, att
den starka nativitetsminskningen på sista tiden haft till följd, att en del
skolor blivit överflödiga eller fått allt för lågt barnantal. En viss överorganisation
av skolväsendet hade på en del håll inträtt. I bergslagen hade
även andra orsaker, såsom inskränkning i gruvrörelse och industri, bidragit
till skapande av detta missförhållande.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde meddelar, att det
icke sällan inträffat, att barnantalet så väsentligt minskats, särskilt i en del
småskolor och mindre folkskolor, att de bort indragas, men detta har varit
förenat med stora svårigheter, oaktat ordinarie lärare avgått under tiden.
Först efter sju års oupphörliga muntliga och skriftliga framställningar har
det lyckats folkskolinspektören att i ett skoldistrikt få ett par småskolor
indragna genom ändring av reglementet, och detta skedde mot kyrkostämmans
beslut men med skolrådets bistånd.
Folkskolinspektör en i Jämtlands södra inspektionsområde framhåller önskvärdheten
av att lärarantalet inom rimliga gränser utjämnas efter barnantalets
växlingar. Inom inspektionsområdet funnos under redovisningsåret
1926—1927 64 skolor och skolavdelningar, vilkas elevantal icke översteg 10,
därav 13 skolor med endast 2—5 elever. Det synes folkskolinspektören
vara uppenbart slöseri med statens och kommunens medel att år efter år
hålla särskild skola för 3 ä 4 elever. Påståendet, att undervisningens värde
höjes i samma grad elevernas antal minskas, är nog också en sanning med
begränsad giltighet. Av flera lärarinnor har folkskolinspektören försport,
att de själva funnit undervisningen i en skola med 3 ä 4 barn enformig
och tråkig, och att barnen lätt förfallit till slöhet.
Folkskolinspektören i Jämtlands norra inspektionsområde anför, att det icke
varit någon sällsynthet, att antalet skolpliktiga barn i en medelstor by kunnat
sjunka så avsevärt, att skolor av Bl-formen bort omorganiseras till
skolor av B2-formen eller skolor av denna form till B3-formen. Men efter
några års förlopp — kanske efter ett 10-tal eller 15-tal år — har barnantalet
åter börjat stiga. Detta förhållande har ej sin egentliga orsak i
sjunkande nativitet utan i befolkningens bofasthet och frånvaron av större
in- och utflyttningar. Dessa periodiska minskningar och ökningar hava vid
flera tillfällen ställt skolmyndigheterna inom distrikten inför liknande problem,
som nu lagts inför riksdagen. I regel hava svårigheterna lösts genom
förflyttning av den överflödiga läraren till annan skola inom distriktet.
I många fall har denna förflyttning ägt rum utan några svårigheter, i andra
fall återigen har den förflyttade läraren anfört besvär över sin förflyttning.
Men det har ock funnits fall, då den överflödiga läraren icke kunnat förflyttas.
Den befintliga skolformen bar då måst bibehållas, trots det ringa
barnantalet. Sålunda finnas för närvarande inom inspektionsområdet skolor
av B2-formen med tillsammans i båda läraravdelningarna mellan 20 och 25
barn, vilka skolor således borde förändras till B3-skolor. Folkskolinspektören
förutser, att liknande fall komma att ökas under de närmaste åren
och det ringa barnantalet bliva permanent.
Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde framhåller, att på grund
av den sjunkande nativiteten och den bastiga omplaceringen av befolkningsgrupper
vissa skoldistrikt ha anställda ordinarie lärare, vilka egentligen
vore obehövliga. Då man räknar med att denna olägenhet kommer
att ökas, är det av behovet påkallat, att sådana åtgärder vidtagas, som
kunna förhindra onödiga utgifter för skolväsendet.
Vissa folkskolinspektörer giva i mer eller mindre bestämd form uttryck åt en
viss tveksamhet rörande behovet av särskilda åtgärder till mötande av minskningen
av antalet barn inom folkskolan under förmenande, dels att minsk
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
ningen av barnantalet möjligen är av övergående natur, dels att nu gällande
skolförfattningar medgiva betydande möjligheter till reglering av lärartjänsternas
antal. Indragningar av skolor och skolavdelningar böra enligt dessa
inspektörers uppfattning äga rum med en viss försiktighet, så att onödiga
förändringar i skolorganisationen undvikas. I vissa fall betonas, att den
minskning i barnantalet, som flerstädes gjort sig märkbar, bör utnyttjas till
förbättring av skolorganisationen. Aven här framhålles emellertid i flertalet
fall, att åtgärder i det av riksdagen avsedda syftet torde böra vidtagas.
T. f. folkskolinspektören i Sto c liholm s tra Jc ten s inspektionsområde förordar, att
lärarkrafter, som blivit överflödiga på grund av barnantalets nedgång i ett
skoldistrikt, användas för utveckling av skolväsendet, till exempel med inrättande
av ett sjunde skolår eller av hjälpklassundervisning. Allvarliga
strävanden att i den riktniDgen utveckla skolväsendet förekomma redan nu
inom inspektionsområdet. Eventuellt överflödiga lärarkrafter skulle ock
kunna i viss utsträckning utnyttjas genom att lärare tilldelades tjänstgöring
i fortsättningsskola och i folkskolans övningsämnen, örn nämligen sådana
ändrade bestämmelser komme till stånd, att statsbidrag finge utgå till avlöning
åt läraren såsom folkskollärare, respektive småskollärare, även vid
nämnd tjänstgöring.
Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde finner det icke
vara förenat med några större svårigheter, att i en större eller medelstor
stad tilldela de skilda klasserna ett jämförelsevis konstant lärjungeantal, och
att följaktligen folkskoleväsendet i dylika distrikt redan med nu gällande
lagstiftning äger den anpassningsförmåga, som i riksdagens skrivelse förutsättes
som önskvärd. Annorlunda te sig förhållandena i mindre samhällen
eller på den egentliga landsbygden, där de geografiska förhållandena lägga
hinder i vägen för en skolordning, som med minutiös noggrannhet återspeglar
de tillfälliga fluktuationerna i fråga örn lärjungeantalet. Även här äger
dock folkskoleväsendet en viss grad av elasticitet. För övrigt bör den omständigheten,
att en eller annan skola under en viss tidsperiod arbetar med
ett lärjungeantal, som något understiger det normala, icke föranleda till
förhastade lagstiftningsåtgärder. Erfarenheten har ock visat, att befolkningen
inom ett skolområde i allmänhet är starkt fäst vid sin skola och
underkastar sig stora ekonomiska uppoffringar för att få behålla densamma.
De befolkningsstatistiska uppgifter, vilka för närvarande föreligga, synas
icke lämna utgångspunkt för alltför vittgående slutsatser. Möjligen har det
varit på grund av dylika överväganden, som riksdagen i sin skrivelse starkt
betonat vikten av att varsamhet iakttages i fråga örn åtgärder i det berörda
hänseendet.
Folkskolinspektören i Alvsborgs norra inspektionsområde framhåller, att barnantalet
inom inspektionsområdets skolor från år 1920 till år 1926 minskats
med 807 barn. Denna nedgång i barnantalet har medfört indragning av
vissa lärartjänster, under åren 1924—1926 inalles 10 tjänster. Reduceringen
av lärarnas antal har utan svårighet kunnat genomföras. För närvarande
torde inom inspektionsområdet icke finnas någon lärartjänst, för vars indragning
tillräckligt vägande skäl skulle kunna anföras. Indragning av
lärartjänst vid endast tillfällig nedgång av barnantalet vållar oreda i undervisningen,
varför sådan indragning bör äga rum endast då den låga lär
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
jungesiffran blir konstant. Förhållanden kunna emellertid uppstå och förekomma
väl redan nu på andra håll, vilka kunna göra särskilda åtgärder
erforderliga.
Folkskolinspektör en i Skaraborgs norra inspektionsområde anser, att den
minskade nativiteten är en följd av världskriget och därmed sammanhängande
förhållanden och icke behöver betyda, att man här står inför en
företeelse, med vilken man för all framtid har att räkna. Detta måste
framkalla vissa betänkligheter mot tillgripandet av särskilda lagstiftningsåtgärder
i det förevarande avseendet. Då en närmare erfarenhet därjämte
ger vid handen, att den anpassningsförmåga härvidlag hos det nuvarande
skolväsendets organisation, som i riksdagens skrivelse beröres, i själva verket
icke är så bristfällig, som man synes frukta, ökas i viss mån dessa betänkligheter.
Själv har folkskolinspektören från de 13 år han tjänstgjort inom
tre olika inspektionsområden icke funnit någon svårighet att rätta de missförhållanden,
som uppstått, då en lärarkraft blivit obehövlig. Emellertid
får det icke anses uteslutet, att verkliga olägenheter kunna uppstå.
T. f folkskolinspektören i Värmlands mellersta inspektionsområde finner nu
gällande författningar vara tillfyllest beträffande större, tätt befolkade skoldistrikt.
Även i mindre skoldistrikt med gles befolkning bör en förutseende
skolledning kunna upptäcka de möjligheter till indragning av tjänster,
som kunna förefinnas, och skoldistriktens ekonomiska intressen pläga se till,
att dessa möjligheter även utnyttjas. Dock förordas vissa åtgärder mot en
onödig fördyring av skolväsendet.
Folkskolinspektören i Närkes inspektionsområde framhåller, att, ehuru medeltalet
lärjungar i inom inspektionsområdet förekommande skolformer ännu
kan anses tillfyllest, så finnas dock några skolor, som befinna sig vid gränsen
till indragning eller inför försämring av skolformen, emedan barnantalet
väsentligt nedgått. Emellertid är det icke sällan vanskligt med förändring
av skolreformer, emedan lärjungeantalet inom skolrotarna oförmodat i hög
grad stegras, så att den förutvarande skolformen behöver tillgripas. Hur
önskligt det än kan vara, att skolväsendet anpassas efter tidsförhållandena,
så få dock icke omkastningar av skolväsendet äga rum, innan klarhet vunnits,
vartåt utvecklingen verkligen pekar, emedan annars folkundervisningen
lider skada och går tillbaka.
Folkskolinspektören i Västmanlands östra inspektionsområde meddelar, att
från inspektionsområdet äro hittills mycket få om ens något exempel att
anteckna, som skulle kunna anföras som skäl för vidtagande av åtgärder i
riksdagsskrivelsens syfte utöver dem, som nu stå till buds. Av statistiska
beräkningar synes dock framgå, att barnantalet kommer att minskas rätt
väsentligt å vissa orter. Man måste dock i folkskolan räkna med en ganska
vid marginal, så att icke ändringar fram och tillbaka i organisationen komme
att verka störande på undervisningen.
Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde framhåller, att
inga svårigheter mött att inom inspektionsområdet indraga skolor eller skolavdelningar,
som på grund av minskat barnantal icke längre varit behövliga.
Han anser emellertid, att sådana svårigheter mycket väl kunna uppstå
i de mindre skoldistrikten i södra och mellersta Sverige samt på industriorter
med växlande folkmängd samt håller före, att utredningen bör begränsas
till de uppslag, som överstyrelsen givit i sitt yttrande till andra
kammarens första tillfälliga utskott.
Domkapitlen.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Slutligen hava fyra inspektörer mer eller mindre bestämt yttrat sig i
avstyrkande riktning.
Samtliga domkapitel tinna, att nedgången av barnantalet i skolorna påkallar
åtgärder i ena eller andra avseendet.
Uppsala domkapitel framhåller, att födelseantalet i vårt land och därmed
även antalet skolpliktiga barn under de senare åren visat en bestämd tendens
att minskas, varjämte på sina håll förskjutningar i befolkningsförhållandena
åstadkommit kraftig nedgång i barnantalet. En önskan att indraga
sådana skolor oell skolavdelningar, där lärjungarnas antal blivit mycket
ringa, måste anses fullt berättigad, ty, även om det i allmänhet blir ett
bättre resultat av undervisningen, när en lärare har ett färre antal barn att
handleda, kan det icke anses vara förenligt med klok hushållning att betunga
stat och kommun med upprätthållande av skolor för blott ett fåtal
lärjungar, vilka utan alltför stora svårigheter kunna besöka andra skolor.
Möjlighet att reducera lärarantalet i ett skoldistrikt förefinnes visserligen i
viss mån redan med nuvarande bestämmelser, men det kan sättas i fråga,
örn dessa möjligheter verkligen också utnyttjas.
Linköpings domkapitel håller före, att en utredning i förevarande angelägenhet,
varpå sedermera kan grundas ett förslag rörande förändrad lagstiftning
i ämnet bör göras ganska allsidig och ingående, då frågan ju har
stor räckvidd och även stor betydelse.
Strängnäs domkapitel betonar svårigheterna att med iakttagande av riksdagens
direktiv komma till rätta med det föreliggande problemet. Trots
dessa svårigheter och tröts den betänksamhet, som en alltför radikal omläggning
av skolväsendet måste medföra, skulle domkapitlet tinna det önskvärt,
att en utredning gjordes rörande folkskoleväsendets fullständiga förstatligande.
Under avvaktan härpå och i förbidan på den erfarenhet rörande
nativitetsförhållandena, som kan ges under de närmast följande åren, torde
föreslagna partiella reformer vara lämpliga.
Västerås domkapitel, som inhämtat yttrande i ärendet från fyra kontraktsprostar
inom stiftet, framhåller att även inom Västerås stift, särskilt i dess
industriella delar, skiftningarna inom befolkningsförhållandena gjort sig
starkt kännbara och under den närmaste framtiden torde framträda med
ökad styrka. Behovet av åtgärder i den av riksdagen angivna riktningen
kan därför av domkapitlet på det livligaste vitsordas.
Liknande synpunkter framföras av domkapitlen i Skara, Växjö, Lund,
Karlstad, Härnösand och Luleå.
Visby domkapitel, som inhämtat yttranden i ärendet från kontraktsprostarna
i stiftet, framhåller, att i städer och andra större skoldistrikt skolorganisationens
anpassning efter det från tid till annan växlande barnantalet
lätt går för sig. I mindre skoldistrikt åter, i synnerhet sådana, där behovet
lätt växlar mellan en B2-skola och en Bl-skola, torde missförhållandena i
förevarande avseende göra sig starkare gällande. Omständigheterna synas
påkalla en utredning angående bästa sättet att fylla de åsyftade luckorna i
den nuvarande lagstiftningen.
Göteborgs domkapitel instämmer till alla delar i av folkskolinspektören i
Göteborgstraktens inspektionsområde avgivet yttrande, vilket i det föregående
refererats.
13
Kungl. Martts proposition Nr 77.
Även länsstyrelserna finna i allmänhet nedgången i barnantalet motivera
åtgärder till åstadkommande av en effektivare begränsning av lärartjänsternas
antal. Åtskilliga av dem anse, att riksdagens bestämt uttalade uppfattning,
att kommunernas självbestämningsrätt ej må trädas för nära, starkt
begränsar möjligheterna att indraga obehövliga skolor och skolavdelningar.
Flertalet inskränker sig till att i korta yttranden tillstyrka åtgärder i avseenden,
som i riksdagens skrivelse antydas. Vissa länsstyrelser framlägga
emellertid i utförligare yttranden allmänna synpunkter i ämnet.
Länsstyrelsen i Jönköping framhåller, att de möjligheter, som redan finnas
till besparingar i kostnaderna i skolväsendet, i många fall icke begagnas av
skoldistrikten. Då trots detta statsbidrag icke kan förvägras för lärartjänster,
vilka måste anses överflödiga, bliva statens utgifter för skolväsendet i många
skoldistrikt oskäligt stora. Det förekommer sålunda, att ifrågasatta tjänsteindragningar,
vilka blivit möjliga vid lärares avgång, omöjliggjorts genom
att skoldistriktet och framför allt den skolrote, som skulle beröras av indragningen,
motsatt sig densamma. Obenägenheten att ingå kommunalförbund
synes vara stor även i fall, där stora besparingar skulle kunna vinnas.
Med hänsyn till de stora statsbidrag, som utgå till skolväsendet, synes det
därför icke obilligt, att såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag
fordra, att vederbörande skoldistrikt verkligen skall hava vidtagit de åtgärder,
som lämpligen kunna ifrågakomma för nedbringande av kostnaderna.
Länsstyrelsen i Göteborg anför, att vad anledningen till nedgången av
barnantalet i ett skoldistrikt än må vara, torde i varje fall för undvikande
av att kostnaderna för barnens undervisning bli oproportionerligt höga vara
önskvärt, att ökade möjligheter beredas att anordna skolväsendet efter de
sålunda ändrade förhållandena. Inom de olika skoldistrikten äro emellertid
förhållandena i så hög grad växlande, att det icke lärer vara lämpligt eller
ens möjligt att fastställa enhetliga regler för frågans lösning. Länsstyrelsen
framhåiler slutligen, att, då det statistiska material, som särskilt avser föreliggande
fråga, synes omfatta endast en kortare tidrymd, en viss varsamhet
torde vara påkallad, då det gäller utfärdande av bestämmelser i ämnet.
Länsstyrelsen i Mariestad anför, att barnantalet i skolåldern under åren
19:10—1925 minskats inom länet med 2,203 och under samma tid inom
riket med 33,539. För länets del är företeelsen ganska överraskande med
hänsyn till länets struktur av jordbrukarlän med stationär befolkning, små
städer och ringa industricentra, och därtill, att befolkningssiffran under tiden
på det hela taget ej obetydligt stegrats. Då verkligt behov föreligger av
skolorganisationens anpassning på nöjaktigt sätt efter de ändrade förhållandena,
tillstyrker länsstyrelsen den begärda utredningen och framläggande
av förslag till lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelsen i Karlstad finner uppenbart, att rådande förhållanden icke
medgiva de inskränkningar och beskärningar i skolväsendet, som betingas
av nedgången i barnantalet, samt att åtgärder för åstadkommande av förändring
härutinnan äro av behovet påkallade.
Länsstyrelsen i Örebro anser, att förevarande spörsmål måste tillmätas icke
ringa vikt. Den sedan lång tid tillbaka huvudsakligen på grund av utflyttning
minskade folkmängden i många kommuner, särskilt å den egentliga
landsbygden, i förening med den under sista åren hastigt och allmänt sjunkande
nativiteten, hava nämligen redan flerstädes föranlett sådan nedgång
Länsstyrel
serna.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
i de skolpliktiga barnens antal, att skolorna lämpligen icke kunna uppehållas
till nuvarande antal och omfattning. Och om, såsom kan antagas,
denna utveckling kommer att fortgå i samma riktning måhända ännu åtskilliga
år, måste givetvis dess följder i angivna hänseende göra sig än
mera märkbara.
Länsstyrelsen i Västerås framhåller, att med allt erkännande av principen
örn kommunernas självbestämningsrätt synes staten, som bidrager så ofantligt
till lärarnas avlöning, hava berättigade anspråk på att intet slöseri i
fråga örn lärarkrafter må förekomma, utan att barnaundervisningen ordnas
så att befintliga möjligheter till minskande av lärarantalet inom skäliga
gränser tillvaratagas.
Länsstyrelsen i Gävle antur, att det otvivelaktigt förhåller sig så, att barnautalet
flerstädes till följd av den alltjämt minskade nativiteten eller av
annan orsak, såsom den industriella verksamhetens inskränkning, förflyttning
till annan ort eller upphörande, redan så starkt minskats eller inom en snar
framtid med säkerhet kan väntas så reduceras, att det måste anses ekonomiskt
oförsvarligt att vidmakthålla hittillsvarande skolorganisation, och att
en inskränkning genom indragning av skolor eller skolavdelningar måste
anses påkallad. Med nuvarande bestämmelser synes emellertid en sådan
önskvärd inskränkning ej kunna i erforderlig omfattning vidtagas, varför
åtgärder för möjliggörande av större anpassning efter ändrade förhållanden
synas erforderliga.
Länsstyrelsen i Härnösand framhåller, att, enligt vad erfarenheten givit
vid handen, barnantalet inom folkskolorna under de senare åren avsevärt
minskats och med all säkerhet torde komma att ytterligare minskas under
närmast kommande år. Med hänsyn härtill och till jämväl de växlingar i
barnantalet vid skolorna, som av annan anledning, till''exempel stegrad ineller
utflyttning å vissa orter, visat sig förekomma, synes kravet på att
skolväsendet skall vara så organiserat, att vederbörande skoldistrikt må äga
möjlighet att snabbt och smidigt anpassa skolväsendet efter inträffade
ändrade förhållanden äga allt fog för sig. Länsstyrelsen anser sig fördenskull
obetingat böra tillstyrka, att åtgärder vidtagas i det syfte, som anges
i den i ärendet väckta motionen.
Länsstyrelsen i Ostersund anför, att, vad den rena landsbygden angår,
de senare årens forcerade utveckling av skolväsendet med dess i olika avseenden
ökade fordringar på befolkningen torde hava framkallat anspråk
hos denna att få skolorganisationeu i varje distrikt bekvämt ordnad, så att
familjerna i största möjliga utsträckning hava tillgång till skolor i hemmens
närhet. Indragning av en skola för en del av ett distrikt, under det
andra delar av distriktet få behålla sina skolor, skulle därför säkerligen
möta mycket starka gensagor. Rent objektivt sett förefaller det länsstyrelsen
otvivelaktigt, att de minsta skolorna icke äro önskvärda ur pedagogisk synpunkt.
Om barnen icke äro särskilt läsbegåvade, ligger det nära till hands,
att undervisningen med ett litet fåtal barn så småningom blir tråkig och
slapp. Därtill kommer, att det för barn från de isolerade gårdarna och
byarna är nyttigt att under uppväxten flyttas ut ur de allt för instängda
förhållandena i hemmet och komma i beröring med andra människor och
få andra intryck. Dessa synpunkter tala således för en indragning av de
minsta skolorna. Att därigenom tillika besparingar för stat och kommun
skulle vinnas i lärararvoden, lokal- och materialkostnader samt utgifter för
15
Kungl. Majlis proposition Nr 77.
inspektörernas resor, ligger i öppen dag. — Vilket barnantal, som bör beräknas
såsom minimum, är i ärendets nuvarande skick svårt att bedöma.
Att ett antal av 5 barn och därunder är för lågt, förefaller sannolikt. Huruvida
detsamma gäller örn ett antal av 10 barn, är mera osäkert. Kanske
skulle därigenom i åtskilliga fall uppstå allt för stora rubbningar av organisationen
inom skoldistrikt med genomgående gles befolkning. I varje fall
torde sistnämnda antal såsom minimum endast kunna utgöra direktiv med
förbehåll örn diskretionär prövningsrätt för vederbörande myndighet.
De i ärendet hörda folkskolestyrelserna med undantag av Malmö folkskolestyrelse
finna inga större svårigheter i att anpassa lärarantalet efter växlande
behov. Vissa av dem uttala sig dock för ändringar i ena eller andra
avseendet av nu gällande författningar.
Stockholms folkskoledirektion framhåller, att de särskilda åtgärder, som från
skilda håll ifrågasättas i syfte att möjliggöra avkopplande av överflödiga
lärarkrafter, synas företrädesvis avse mindre kommuner och hava knappast
något intresse för ett stort skoldistrikt sådant som Stockholm. Den växling
i barnantalet, som även i Stockholm under senare år gjort sig starkt märkbar,
hänför sig i sitt huvudsakliga förlopp till växlingarna i nativiteten och
har i det hela föga eller intet sammanhang med växlingarna i industriell
företagsamhet. Men då således barnantalet i skolpliktsåldern i stort sett
följer nativitetens växlingar, kunna växlingarna i folkskolornas barnantal
med tämligen stor säkerhet beräknas flera år i förväg, och då årligen i
genomsnitt över 40 lärartjänster ledigförklaras, förefinnes alltså möjlighet
att i god tid genom indragning av lärartjänster anpassa lärarantalet efter
en beräknad nedgång i folkskolans barnantal. I avseende å anslutning till
folkskolans frivilliga åttonde klass åter förefinnes ett osäkerhetsmoment, då
förutberäkningar härav på längre sikt icke äro möjliga. Antalet avdelningar
har i denna under de senare åren varit tämligen konstant omkring 90.
Men en starkare variation, särskilt en starkare minskning av antalet avdelningar,
är dock tänkbar. Med hänsyn till sådan eventuell minskning har
dock folkskoledirektionen ansett sig böra anställa ett ganska stort antal lärare
såsom extra ordinarie, vilka anställas på ett år.
Norrköpings folkslcolestyrelse anför, att enligt den erfarenhet, som i Norrköping
inhämtats, det icke behövs någon författningsändring för att ett skoldistrikt
med en mångfald folkskolor och lärare skall kunna genom iakttagande
av nödig försiktighet och förtänksamhet avpassa lärarpersonalens
antal så, att det icke blir större än behovet kräver, även om antalet skolpliktiga
barn nedgår. När på andra håll en sådan anpassning möter oförskyllda
hinder, lär detta bero på att förhållandena äro för små.
Malmö folkslcolestyrelse framhåller, att själva det faktum, som utgör utgångspunkten
för riksdagens skrivelse, nämligen det sjunkande barnantalet
i skolorna och det därav följande behovet att i vissa fall indraga skolavdelningar,
förvisso icke får bagatelliseras. Det gör sig mycket starkt gällande
icke minst i Malmö. I en särskild utredning, som ingivits till Kungl. Majit,
har det visats, att fara för ett icke alltför obetydligt överskott av lärare
inom skoldistriktet vore för handen under de närmast kommande åren. Enligt
vad som försports, lärer man jämväl i vissa andra städer stå inför
samma situation som i Malmö. Det är visserligen sant, att faran för ett
Folkskole
styrelserna.
16
Kungl. Marits proposition Nr 77.
överskott av lärarkrafter kan antagas föreligga allenast omkring ett decennium
framåt och att därefter en anpassning hunnit ske. Sant är också att
det ur undervisningens synpunkt är fördelaktigt, örn varje lärare får ett
relativt litet antal elever, något som ju måste bli följden av ett överflöd på
lärarkrafter. Men å andra sidan kan det icke vara ekonomiskt försvarligt
att uppehålla läraravdelningar, som icke äro behövliga i och för sig. Och
även örn en sådan anordning behöver ifrågakomma endast under några år
framåt, kan likväl under tiden icke alltför obetydliga ekonomiska värden
komma att riskeras för stat och kommun.
Av skolöverstyrelsen
gjorda statistiska
beräkningar
rörån
de lärjungefrekvensen
i
folkskolan.
För att erhålla en säker utgångspunkt vid bedömandet av här föreliggande
spörsmål har skolöverstyrelsen på grundval av de till överstyrelsen årligen
inkommande statistiska uppgifterna från skoldistrikten gjort vissa beräkningar
angående antalet barn per läraravdelning i olika skolformer. De sålunda
erhållna sifferuppgifterna hava av överstyrelsen värderats ur synpunkten i
vilken omfattning de dels medgiva indragning av lärarbefattningar dels
erfordra ökning av antalet dylika befattningar.
I sammandrag lämnas för riket i dess helhet resultatet av nämnda beräkningar
i efterföljande med 1 till 14 betecknade tabeller. Härvid anmärkes,
att variationer av skolformer medtagits i tabellerna, att, då i tabellerna
3 och 6 en B2- eller Cl-skola har två eller flera småskolor till underlag,
i skolans totala barnantal medräknats barnen från samtliga småskolor,
som angivits utgöra underlaget för folkskolan, att, örn barn från viss småskola
uppgivits övergå till två folkskolor, i vissa fall halva barnantalet antagits
övergå till vardera folkskolan samt att i de fall, då det synts vara
sannolikt, att det övervägande antalet barn övergår till den ena av två uppgivna
folkskolor, det räknats, som om samtliga barnen överginge till denna.
Tabell 1.
Medeltal barn per läraravdelning för liela riket.
Vid slutet av vårterminen år
i egentliga folkskolan i skolor av A-form .
s » j > > » Bl-form.
» > » »it B2-form .
» småskolor av a-form.............
lii b-form.............
» skolor av B3-form..............
» egentliga folkskolan i skolor av Cl-form
» småskolor av cl-form............
» skolor av C2-form..............
» C3 skolor och mindre folkskolor.....
1921 |
1922 |
1923 |
1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
1928 |
31.6 |
31.1 |
30.9 |
30.5 |
30.0 |
29.6 |
29.3 |
29.0 |
31.5 |
30.9 |
30.3 |
29.5 |
28.7 |
27.9 |
27.3 |
26.6 |
33.7 |
33.2 |
32.4 |
31.5 |
30.8 |
30.1 |
29.5 |
29.2 |
24.1 |
23.9 |
23.6 |
23.1 |
23.2 |
22.7 |
22.4 |
23.5 |
19.3 |
18.9 |
18.6 |
17.9 |
17.6 |
17.3 |
16.7 |
17.4 |
21.8 |
21.5 |
22.9 |
20.5 |
22.5 |
19.7 |
21.8 |
19.4 |
48.4 |
48.2 |
47.3 |
46.2 |
45.1 |
44.0 |
43.0 |
42.1 |
26.3 |
25.5 |
25.1 |
24.3 |
23.5 |
23.1 |
22.8 |
23.5 |
34.3 |
33.8 |
32.9 |
32.2 |
31.1 |
30.7 |
30.2 |
30.3 |
23.6 |
23.ft |
18.1 |
21.3 |
21.5 |
19.8 |
20.4 |
19.0 |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 17
Medeltalet barn per läraravdelning har under den period av 8 år, som
tabellen omfattar, sjunkit, varierande i olika slag av folkskolor mellan 0.6
och 6.3 barn per läraravdelning. Grunden härtill är tvåfaldig, dels den
genomgående minskningen av folkskolans barnantal, dels ökningen av antalet
läraravdelningar. Den förra uppgår till 42,651 barn eller omkring 6.03 %
av antalet år 1921 i skolan varande barn. Den senare utgör sammanlagt
1,735 läraravdelningar eller 7.86 % av antalet läraravdelningar år 1921 och
sammanhänger huvudsakligen med de sedan lång tid tillbaka pågående
organisatoriska förändringarna av skolväsendet, genom vilka exempelvis
halvtidsläsande skolor omändras till heltidsläsande, vilket oundvikligen medför
nedgång i medeltalen. Vidare hava skolor med stort barnantal förvandlats
till skolor av högre form med ökat antal läraravdelningar. Betecknande
för berörda förhållande är att under den tid, varom här är fråga,
antalet heltidsläsande läraravdelningar ökats från 20,553 till 24,193 eller med
3,640 medan antalet halvtidsläsande läraravdelningar minskats från 4,735
till 2,830 eller med 1,905, vilket innebär en total ökning med ovan angivna
1,735 läraravdelningar.
Samtliga efterföljande tabeller avse förhållandena vid slutet av vårterminen
1928.
Tabell 2.
Antal läraravdelningar i egentliga folkskolan i skolor av A-form med
(hjälpklasser och klasser av fysiskt svaga barn icke medräknade):
Högst 15 lärjungar:........... 68 = I.21 %
16—20 » 362 = 6.45 %
21—25 » 894 = 15.93 %
26—35 » 3,753 = 66.86 %
över 35 » 536 = 9.55 %
5,613 = 100 %
Tabell 3.
Antal läraravdelningar i småskolor av a-form med:
Högst 12 lärjungar:........... 102 = 2.so %
13—20 » 826 = 20.23 %
21—25 » 1,628 = 39.86 %
över 25 » 1,528 = 37.41 %
4,084 = 100 %
Tabell 4.
Antal skolor av första B-formen, i vilka sammanlagda lärjungeantalet i den
egentliga folkskolan uppgår till (hjälpklasser och klasser av fysiskt svagä barn
icke medräknade):
Högst 30 lärjungar: |
51 = |
2.86 |
% |
halva Bl-skolor (med en läraravdel- |
|
ning ej medtagna) |
|||||
31—35 » |
78 = |
4.37 |
% |
d:o |
d:o d:o |
36—40 » |
164 = |
9.19 |
% |
d:o |
d:o d:o |
41—70 |
1,274 = |
71.41 |
% |
||
över 70 » |
217 = |
12.17 |
% |
||
1,784 = |
100 |
% |
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 haft. (Nr 77.) 2
Barnantalet i
olika skolformer
vid slutet
av vårterminen
1928.
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Tabell 5.
Antal skolor i andra B-formen, i vilka sammanlagda lärjungeantalet i
små- och folkskolavdelningen uppgår till:
Högst 20 lärjungar:....... 44 = 1.53 % ofullständiga undantagna
21—25 » 109 = 3.79 % d:o d:o
26—30 » 232 = 8.06 %
31—55 » 1,895 = 65.87 %
över 55 » 597 = 20.75 %
2,877 = 100 %
Tabell 6.
Antal skolor av första C-formen, i vilka sammanlagda lärjungeantalet i
små- och folkskolavdelningen uppgår till:
Högst 30 lärjungar:....... |
..... 9 = |
1.25 |
% |
31—35 » ...... |
..... 22 = |
3.06 |
% |
36—40 » ...... |
..... 26 = |
3.62 |
% |
. ... 145 = |
20.17 |
% |
|
över 55 » ...... |
..... 517 = |
71.90 |
% |
719 = |
100 |
% |
Tabell 7.
Antal skolor av tredje B-formen med:
Högst 6 lärjungar:
7—10 »
11—25 »
över 25 »
5 = 0.94 %
34 - 6.40 %
402 = 75.71 %
90 - 16.95 %
531 = 100 %
Tabell 8.
Antal småskolor av b-form med:
Högst 6 lärjungar:
7—10 »
11—25 »
över 25 »
159 = 2.91 %
747 = 13.70 %
3,849 = 70.57 %
699 = 12.82 %
5,454 = 100 %
Tabell 9.
Antal folkskolor av andra C-formen med:
Högst 6 lärjungar:
7—10
11—20 »
21—35
över 35 »
0
4 = 0.99 %
46 = 11.33 %
227 = 55.91 %
129 = 31.77 %
406 = 100 %
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Tabell 10.
Antal folkskolor av tredje C-formen med:
%
%
%
%
Högst 10 lärjungar:........... 0
11—25 » ........... 2*) = 50
26—50 » ........... 1 = 25
över 50 » ........... 1 = 25
4 = 100
Tabell 11.
Antal småskolor av tredje c-formen med:
Högst 10 lärjungar:........... 5 = 5.26
11 — 25 » ........... 61 = 64.21
över 25 » ........... 29 = 30.53
95 = 100
Tabell 12.
Antal mindre folkskolor av första D-formen med:
Högst 6 lärjungar:
7—10 »
11—25 »
över 25 »
81 = 5.70 %
286 = 20.14 %
970 = 68.31 %
83 = 5.85 %
1,420 = 100 *
Tabell 13.
Antal mindre folkskolor av andra D-formen med:
Högst 6 lärjungar:...... |
..... 3 = |
0.60 % |
7—10 » ...... |
..... 16 = |
3.22 % |
11—20 » ...... |
..... 116 = |
23.34 % |
21—25 » ...... |
..... 96 = |
19.32 % |
över 25 » ...... |
..... 266 = |
53.52 % |
497 - |
o o vH |
Tabell 14.
Antal mindre folkskolor av tredje D-formen med sammanlagt:
Högst 10 lärjungar:........... 9 = 2.28 %
11—20 » ........... 154 = 39.09 %
över 20 » ........... 231 = 58.63 %
394 = 100 *
I tabellerna 2—14, vilka, såsom ovan framhållits, samtliga avse förhållandena
vid vårterminens slut år 1928, äro lärara vdelningarna grupperade
efter antalet i dem varande lärjungar. Då syftet med förevarande statistiska
*) 1 med både folk- och småskolestadiet utgörande en läraravdelning.
Tabell 2.
Tabell 3.
Tabell 4.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
undersökning närmast varit att utröna, huruvida och i vilken omfattning
det nuvarande barnantalet i läraravdelningarna synes bereda möjlighet till
indragning av läraravdelningar och inskränkningar beträffande skolorganisationen,
hava de olika skolformerna och i vissa fall såväl den egentliga
folkskolan som småskolan inom samma skolform behandlats var för sig.
Grunden för grupperingen av läraravdelningarna, d. v. s. det i de olika
tabellerna angivna barnantalet per läraravdelning, har också valts i syfte att
beträffande varje särskild skolform giva en i möjligaste mån tillförlitlig uppfattning
örn i vilken utsträckning indragning av läraravdelningar kunde med
hänsyn till barnantalet anses motiverad. Men därjämte torde tabellerna
visa, att örn än indragningar kunna ske, så betyder detta icke, att det nuvarande
lärarantalet därigenom kan komma att minskas i motsvarande grad,
enär ett stort antal läraravdelningar hava för högt lärjungeantal och således
behöva uppdelas. Skolväsendet befinner sig nämligen fortfarande i utveckling,
och många skolorganisatoriska förbättringar återstå ännu att genomföra.
I tabell 2, som avser den egentliga folkskolan i skolor av A-form, torde,
örn hänsyn tages uteslutande till barnantalet, de 68 läraravdelningar, vilka
omfatta högst 15 lärjungar vardera, kunna sammanslås till skolor av första
B-formen med halva antalet läraravdelningar eller i vissa fall med andra
läraravdelningar i A-skola. Även i den följande gruppen om 362 läraravdelningar
med vardera mellan 16 och 20 lärjungar torde under enahanda
förutsättning ett betydande antal få anses överflödiga och jämväl i gruppen
894 läraravdelningar med 21 till 25 lärjungar i vardera avdelningen torde en
del läraravdelningar kunna indragas och lärjungarna fördelas på de övriga,
detta givetvis dock endast i sådana fall, då en och samma skola är uppdelad
på flera oparallellavdelningar med ovan angivna jämförelsevis låga
lärjungeantal. Å andra sidan torde emellertid åtskilliga läraravdelningar i
gruppen 536^avdelningar med över 35 lärjungar i varje böra uppdelas.
Tabell 3 företer i stort sett analoga förhållanden med tabell 2. Beträffande
gruppen 102 läraravdelningar med högst 12 lärjungar i vardera möter
med hänsyn till barnantalet uppenbarligen intet hinder att sammanslå två
läraravdelningar till en, varvid i de fall, då skolan utgöres av enkel a-skola
utan parallellavdelningar, skolan skulle förvandlas från a- till b-form. Även
i nästföljande grupp med 826 läraravdelningar torde barnantalet bereda
möjlighet till icke obetydliga indragningar, nämligen i sådana fall, då barn
kunna överflyttas till parallellavdelning i samma eller närliggande skolhus
eller ett blandat system av a- och b-skola kan tillämpas. Dock torde dessa
eventuella indragningar helt eller delvis kompenseras genom nya tjänster för
gruppen 1,528 läraravdelningar med över 25 lärjungar i varje.
Tabell 4 avser folkskolestadiet i skolor av första B-formen. I dessa skolor
äro två lärarkrafter anställda vid den egentliga folkskolan. Där sammanlagda
barnantalet icke är större, än att det lämpligen skulle kunna samtidigt
undervisas av en lärare, finnes givetvis förutsättning för skolans anordnande
enligt andra B-formen. Så är uppenbarligen förhållandet beträffande
gruppen 51 skolor med högst 30 lärjungar i varje. Huruvida och i vilken
utsträckning indragningar skulle kunna göras även i de två nästföljande
grupperna örn respektive 78 och 164 skolor låter sig icke utan undersökning
i de särskilda fallen avgöra. Då lärjungeantalet i en skola av andra B-for
-
21
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
men icke synes böra överstiga 30 på folkskolestadiet, torde nämligen som
förutsättning för indragningar inom de två nämnda grupperna böra krävas,
att vissa barn överflyttas till annan skola, vilken är så belägen, att barnens
skolvägar icke bliva oskäligt långa eller svåra. Möjligheten att indraga
lärartjänster vid skolor av första B-formen synes således icke vara betydande.
I stället torde ökning vara att motse inom gruppen 217 skolor med över
70 lärjungar i varje.
Tabell 5 avser såväl små- som folkskolestadiet i skolor av andra B-formen
och tager närmast sikte på möjligheten att förändra sådan skola till närmast
lägre form eller tredje B-formen med en lärare för såväl små- som folkskolestadiet.
Tredje B-formen torde få betecknas såsom en ur undervisningssynpunkt
betydligt svagare skolform än andra B-formen, varjämte den för
läraren är en mycket mödosam skolform, enär han i denna har att samtidigt
undervisa lärjungar på skolans alla åldersstadier. Barnantalet får därför,
örn ett något så när nöjaktigt undervisningsresultat skall kunna vinnas,
hållas tämligen lågt och torde icke böra överstiga 25. Under denna förutsättning
synes emellertid barnantalet bereda möjlighet till indragning av
småskollärarinnebefattningarna i grupperna 44 skolor med högst 20 och 109
skolor med mellan 21 och 25 lärjungar i vardera. Icke heller i denna skolform
torde minskning av lärarantalet vara att motse utan i stället ökning.
Därpå tyder gruppen 597 skolor med över 55 lärjungar i varje.
Tabell 6 avser små- och folkskolestadiet i skolor av första C-formen. I
en sådan skola äro lärjungarna fördelade på två läraravdelningar, en för
småskolan och en för folkskolan, vardera läraravdelningen uppdelad i två
avdelningar, undervisade på skilda tider. Vid en jämn fördelning av barnantalet
på de olika ålders- och skolstadierna kommer alltså en dylik skola
med till exempel 30 lärjungar att i småskolan få 5 och i folkskolan 10 lärjungar
per undervisningsavdelning, d. v. s. att småskollärarinnan får 5 och
folkskolläraren 10 lärjungar att samtidigt undervisa. Närmast lägre form
av halvtidsläsande skola är andra C-formen, som bildar en läraravdelning
och två undervisningsavdelningar. Vid en förändring av ovannämnda Clskola
med 30 lärjungar till skola av andra C-formen skulle läraren få att
växelvis i varannandags- eller periodläsning .undervisa småskolavdelningens
10 och folkskolavdelningens 20 lärjungar. Även ett sammanlagt barnantal
av upp till 40 torde icke alltid få anses hinderligt för skolans anordning
enligt andra C-formen. Dock bör beaktas, dels att undervisningsresultatet
i en sådan skola måste anses bliva väsentligt sämre än i en skola av första
C-formen, dels att en skola av andra C-formen med ett stort barnantal ställer
mycket stora krav på läraren, som ena dagen eller terminen har att
undervisa på skolans lägsta och andra dagen eller terminen på skolans högre
stadium. Vid en beräkning av att C2-skolan kan mottaga intill 40 lärjungar,
skulle alltså barnantalet icke utgöra hinder för att de i tabell 6 upptagna
grupperna 9, 22 och 20, skola örn respektive högst 30, mellan 31 och 35
samt mellan 30 och 40 lärjungar, förändrades till andra C-formen, d. v. s.
att sammanlagt 57 småskollärarinnetjänster indroges. Härvid är emellertid
att märka, att halvtidsläsningens bibehållande i alla dessa skolor ingalunda
torde få anses vara befogad, vadan ett stort antal av dem säkerligen komma
att övergå till högre skolform, i vilket fall antalet lärartjänster i allmänhet
blir oförändrat. I fråga om de nuvarande skolorna av första C-formen torde
Tabell 5.
Tabell 6.
22
Tabellerna
7—14.
Sammanfattning
av tabellerna
1—14.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
en betydande ökning av lärarantalet kunna motses. Vid eventuellt införande
av heltidsläsning måste antagligen i regel inom de 454 skolorna med
över 60 lärjungar i varje anställas ytterligare en lärare.
Tabellerna 7—14 upptaga skolor med endast en läraravdelning. Att vid
ett ringa lärjungeantal förändra dessa skolor till lägre form låter sig således
i allmänhet icke göra. För indragning av skolorna kräves, att barnen
överföras till andra skolor, varvid i de fall, då skolvägen blir lång, inackordering
eller skolskjutsar synas vara behövliga. Vissa av de i tabell 8 upptagna
småskolorna av b-form, nämligen de som utgöra en del av B2-skolor
och ligga tillsammans med dessa, bilda härifrån undantag. De kunna givetvis
förändras i samband med en förändring av skolan i dess helhet. I de
ifrågavarande skolformerna finnas sammanlagt 1,349 skolor med högst 10
lärjungar i vardera. Jämförelsevis många av dessa skolor — 90 i tabell 7,
699 i tabell 8, 129 i tabell 9, 2 i tabell 10, 29 i tabell 11, 83 i tabell 12,
266 i tabell 13 och 231 i tabell 14 eller tillsammans 1,529 — hava så stort
barnantal, att i många fall kan vid skolförbättring komma att erfordras
ytterligare en lärartjänst.
Med tabellerna 1—14 och till dem i korthet fogade förklaringar och an
märkningar vill överstyrelsen giva en sammanfattande, i möjligaste mån
konkret bild av lärjungefrekvensen i våra skolor och lär aravdelningar ävensom,
såsom förut framhållits — med bortseende från alla andra omständigheter,
som kunna inverka på skolans organisation — en föreställning
om i vilken utsträckning lärjungeantalet lämnar möjligheter till indragningar
av lärartjänster. Men överstyrelsen anser sig i detta sammanhang böra
erinra örn att icke blott möjlighet till indragning av tjänster vid vissa skolor
föreligger utan ock att ökning av tjänster vid andra skolor är att motse.
Såsom överstyrelsen således sökt visa, torde redan det nuvarande barnantalet
i våra skolor lämna möjligheter till indragningar av lärartjänster.
Även om dessa möjligheter kunde nu omedelbart och fullständigt utnyttjas,
vilket givetvis med hänsyn till övriga faktorer, som härvid äro att beakta,
måste anses otänkbart, skulle emellertid ett därmed vunnet jämviktsläge
mellan antalet barn och antalet läraravdelningar endast bliva av rent tillfällig
natur. Barnantalet i våra skolor undergår nämligen ständiga växlingar,
beroende på födelsetalens storlek samt in- och utflyttningar de olika skolområdena
emellan.
De uppgifter, som av skolöverstyrelsen i den nyss meddelade statistiken
lämnats, äro, i vad de avse barnantalet i olika skolformer vid slutet av vårterminen
1928, ägnade att tjäna såsom utgångspunkt vid en undersökning
i vilken utsträckning barnantalets efter allt att döma fortskridande nedgång
under de närmast följande åren kommer att inverka på skolklassernas
storlek.
Till icke ringa del är — påpekar överstyrelsen — förskjutningen i skolklassernas
storlek föranledd av nativitetsminskningen. Läraravdelningar, som
vid tiden för deras inrättande voro av normal storlek, hava undan för undan
under den stadigt fortgående nedgången i barnantalet allt efter som de
äldre och större årgångarna flyttats uppåt i skolan mottagit allt fåtaligare
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
åldersgrupper. Allmänt bekant är även, att nedgången i barnantalet är än
mer framträdande bland de åldersgrupper, som vid den tid beräkningarna
avse ännu icke inträtt i skolåldern. Av denna anledning måste man, framhåller
överstyrelsen, räkna med en ytterligare väsentlig reducering av barnantalet
i folkskolan under de år framåt, som för närvarande kunna överskådas.
För att giva en uppfattning örn storleken av denna redan inträdda eller
förutsedda reducering av barnantalet i folkskolan, har överstyrelsen på
grundval av de senaste årens födelsesiffror gjort vissa beräkningar rörande
barnantalet i folkskolan fram till år 1937/1938. Resultatet av dessa beräkningar
ter sig sålunda:
Levande födda |
Samma årgångar vid 7 års ålder l riket. hetsförhållanden, som rådde un- |
||
År |
1915..... |
122,997 |
der perioden 1911—1915. 109,529 |
1916..... |
121,679 |
108,355 |
|
» |
1917..... |
120,855 |
107,621 |
» |
1918..... |
117,955 . |
105,039 |
» |
1919..... |
115,193 |
102,579 |
» |
1920..... |
138,753 |
123,560 |
» |
1921..... |
127,723 |
113,737 |
» |
1922..... |
116,946 |
104,140 |
» |
1923..... |
113,435 |
101,014 |
» |
1924..... |
109,055 |
97,113 |
1925..... |
106,292 |
94,653 |
|
» |
1926..... |
102,368 |
91,159 |
» |
1927..... |
97,847 |
87,133 |
» |
1928..... |
97,597 |
86,910 |
Barn på småskolestadiet. |
Ökning eller |
||
Läsåret 1927/1928 |
..... 225,805 |
föregående år. |
|
» |
1928/1929 |
..... 236,894 |
+ 11,089 |
» |
1929/1930 |
.....217,507 |
— 19,387 |
» |
1930/1931 |
..... 204,815 |
— 12,692 |
» |
1931/1932 |
..... 197,798 |
— 7,017 |
s> |
1932/1933 |
..... 191,450 |
— 6,348 |
» |
1933/1934 |
..... 185,504 |
— 5,946 |
» |
1934/1935 |
..... 177,995 |
7,509 |
» |
1935/1936 |
..... 173,759 |
— 4,236 |
Den totala minskningen av barnantalet på småskolestadiet från läsåret
1927—1928 d. v. s. den tidpunkt, som tabellerna 2-—14 i det föregående
avser, till läsåret 1935—1936 utgör enligt ovanstående sammanställning
52,046 barn eller 23.os % av barnen på småskolestadiet vårterminen 1928.
Beräknad
minskning
av barnantalet.
Andra av
skolöverstyrelsen
påvisade
olika faktorer,
som inverka
på antalet
tjänster.
24 Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.
Barn på folkskolestadiet. |
Ökning eller |
||
Läsåret |
1927/1928 . .. |
. . 426,297 |
föregående år. |
» |
1928/1929 . .. |
. . 419,407 |
— 6,890 |
» |
1929/1930 . . . |
. . 434,546 |
+ 15,139 |
» |
1930/1931 . .. |
. . 440,601 |
+ 6,055 |
» |
1931/1932 . . . |
. . 439,647 |
954 |
» |
1932/1933 . . . |
. . 438,007 |
— 1,640 |
1933/1934 . . . |
. . 411,850 |
— 26,157 |
|
» |
1934/1935 . .. |
. . 392,980 |
— 18,870 |
» |
1935/1936 . .. |
. . 380,126 |
— 12,854 |
» |
1936/1937 . . . |
. . 366,379 |
— 13,747 |
» |
1937/1938 . . . |
. . 356,284 |
— 10,095 |
Den totala minskningen av barnantalet på folkskolestadiet från läsåret
1927—1928 till läsåret 1937—1938 utgör enligt ovanstående sammanställning
70,013 barn eller 16,42 % av på folkskolestadiet vårterminen 1928
varande barn.
Som synes, är det de synnerligen kraftiga årgångarna av 1920 och 1921,
som för en kort tid hejdat eller komma att hejda barnminskningen i skolåldern.
Ovanstående beräkningar få icke hållas för exakta, anför skolöverstyrelsen,
men torde dock i stort sett giva en tydlig bild av barnantalets förskjutning
inom små- och folkskolan, och oförtydbart giva de vid handen, att man
inom de närmaste åren har att motse en mycket kraftig reducering av detta
barnantal, som med största sannolikhet kommer att lämna ökade möjligheter
till indragning av lärartjänster.
Givetvis innebär, framhåller överstyrelsen, denna allmänna nedgång av
barnantalet ingalunda en för alla skolor likformig sänkning av lärjungarnas
antal. Tvärtom kommer vid åtskilliga skolor barnantalet att slutligen avsevärt
stiga. Befolkningsförflyttningen, anför skolöverstyrelsen, är i sin ordning
beroende av växlingar inom näringslivet och kommunikationsväsendet.
När fråga är örn skolväsendets ändamålsenliga anordning och anpassning
av barnantalet, är emellertid — framhåller skolöverstyrelsen vidare —
barnantalet endast en av de faktorer, som måste tagas med i beräkningarna.
En omständighet av vikt är skolvägarnas längd och beskaffenhet. Sammanslagning
av skolor och läraravdelningar låter sig givetvis göra endast i sådana
fall, då barnen utan alltför stora svårigheter kunna överföras till annan skola
eller läraravdelning. Så är i stor utsträckning förhållandet i städer och
andra större samhällen, där vägavstånden äro obetydliga. Men på den rena
landsbygden är denna fråga ofta av avgörande betydelse för skolväsendets
organisation. Många skoldistrikt, särskilt sådana i de glesast bebyggda delarna
av landet, uppehålla, såsom av tabellerna 2—14 i det föregående
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
framgår, ett flertal skolor med synnerligen ringa barnantal. En vidare utveckling
av inackorderings- och skolskjutssystemen, synes visserligen ägnad att
minska antalet av dylika skolor med få barn, men alltjämt måste man dock
räkna med nödtvånget att uppehålla många sådana skolor. Dessa skolor hava
nämligen i regel endast en lärare. Vid indragning av tjänst nedlägges således
skolan. Befolkningen ställes mellan valet att hava en liten skola eller
ingen skola alls. Nedlägges skolan, måste barnen beredas undervisning i
annan skola genom anlitande av inackorderingsbidrag eller skolskjuts. Men
inom stora delar av vårt land finnes bland befolkningen stor obenägenhet
att anlita någon av dessa utvägar, varjämte det måhända inte heller alltid
är möjligt att tillgripa dem. — Stor varsamhet måste också iakttagas, då
indragning av lärartjänst medför, att en skola övergår från högre till lägre
skolform. Förändring av till exempel en Bl-skola till en B2-skola innebär
ur undervisningssynpunkt en försämring, förändring av en B2-skola till en
B3-skola likaledes och i ännu högre grad. Man kan icke förtänka skoldistrikten,
örn de äro ovilliga att vidtaga åtgärder, varigenom barnen skulle
komma att erhålla försämrad undervisning.
En annan omständighet, vartill hänsyn måste tagas vid bedömandet av
skolorganisatoriska spörsmål, är förefintligheten av eller bristen på lämpliga
skolbyggnader. En förutsättning för sammanslagning av tvenne skolor
till en enda är icke sällan, att denna senare måste förläggas till en plats, där
förut ingen skola finnes, detta givetvis i syfte att förkorta skolvägarna för
de längst bort i det ena skolområdets ytterkant boende barnen. Enär flertalet
barn emellertid härigenom får förlängd skolväg, reses givetvis motstånd
mot omorganisationen. Och örn distriktet för omorganisationen nödgas
övergiva eller förflytta en fullt användbar skolbyggnad, blir motståndet
naturligtvis ännu starkare. Även i andra fall förorsakar en sammandragning
inom skolväsendet icke sällan, att örn- eller tillbyggnader för beredande
av nödigt utrymme åt det ökade barnantalet bli nödvändiga, eller
ock att befintliga skollokaler bliva utan användning, vilket senare förhållande
kan inträffa, då läraravdelningarnas antal inom en och samma skola minskas.
Skoldistriktet har måhända inte alltför långt tillbaka i tiden varit
nödsakat att uppföra nya lokaler eller tjänstebostäder, som efter indragningen
av lärartjänster måste stå tomma. I det ena fallet såväl som i det
andra gör sig helt naturligt en viss obenägenhet mot omorganisationen
gällande hos deni, vilka frågan närmast berör.
Skoldistriktens förpliktelser mot de i skolorna tjänstgörande lärarna och
slutligen hänsynen till de av en eventuell indragning närmast berörda målsmännen
äro vidare omständigheter, vartill vid ifrågavarande tillfällen behörig
hänsyn måste tagas.
Trots dessa omständigheter och hänsyn, som äro att beakta vid uppkommande
frågor örn indragning av lärartjänster, och vilka icke sällan göra
dessa frågor till »tämligen komplicerade problem, som ingalunda kunna
schablonmässigt lösas», står det dock för skolöverstyrelsen klart, att mycket
både kan och bör göras för att nu och framdeles ernå en i möjligaste mån
rimlig proportion mellan barnantal och lärarantal.
26
Skolöversty
relsens
förslag.
Myndigheternas
allmänna
synpunkter
pd
skolöverstyrelsens
förslag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
De förslag till åtgärder för beredande av större möjligheter för skoldistrikt
att vid behov indraga skolor och skolavdelningar, som av skolöverstyrelsen
efter denna allmänna utredning och motivering framläggas, bygga
huvudsakligen på de förslag, skolöverstyrelsen redan i sitt yttrande till riksdagens
vederbörande utskott år 1927 antytt och som i det föregående återgivits.
Skolöverstyrelsen föreslår sålunda:
1. åtgärder för beredande av ökade möjligheter att förflytta lärare,
2. åtgärder för beredande av ökade möjligheter att vid vakanser indraga
obehövliga lärartjänster,
3. utvidgad tillämpning av inackordering av skolbarn samt av skolskjutsar,
4. åtgärder för beredande av möjlighet för barn att erhålla undervisning i
annat skoldistrikt än det barnet tillhör, samt
5. ökad användning av kommunalförbund för främjande av skolväsendet.
Skolöverstyrelsen har vid utformandet av dessa förslag i största möjliga
utsträckning bibehållit kommunernas självbestämningsrätt oförkränkt och
har ej heller föreslagit sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden,
att de ordinarie tjänsternas karaktär rubbats. Överstyrelsens förslag
torde sålunda till sin räckvidd i princip sammanfalla med de synpunkter,
riksdagen i sin förutnämnda skrivelse framfört. Emot denna varsamma tillrättaläggning
av problemet ha några myndigheter i yttranden över skolöverstyrelsens
förslag gjort vissa invändningar.
Domkapitlet i Strängnäs förordar sålunda en ytterligare och mera djupgående
utredning av ifrågavarande spörsmål samt yttrar i huvudsak följande.
Att den nuvarande organisationen av skolväsendet icke är tillräckligt smidig
för att kunna tillgodose de ändrade behov, som betingas av utvecklingen,
har erfarenheten tillräckligt belyst. Att någonting behöver göras, torde ej
kunna bestridas. Men skall kommunernas självbestämningsrätt, »särskilt då
det gäller anställandet av lärare», ej trädas för nära och får man ej vidtaga
»sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden, att de ordinarie
tjänsterna förlora sin egentliga karaktär», då försvåras eller omöjliggöres
problemets lösning.
Ytterligare och mera djupgående utredning är av förhållandena påkallad.
Därvid bör tillika beaktas, att när behovet av lärarkrafter minskas, i regeln
även skollokaler och lärarbostäder bliva överflödiga. Liksom prövning anbefalles,
innan lärartjänst återbesattes med ordinarie innehavare, så bör ock en motsvarande
prövning företagas, innan en i förhållande till skoldistriktens ekonomiska
bärkraft dyrbar nybyggnad påfordras eller igångsattes. Det förtjänar
ock att övervägas, huruvida icke staten, när en skola nedlägges av
brist på lärjungar, bör anses skyldig att ekonomiskt stödja skoldistrikt, som
har att amortera kostnaderna för av statens organ påfordrad, men sedermera
överflödig nybyggnad.
Domkapitlet skulle finna det önskvärt, att vid den förnyade utredningen
till omprövning även finge upptagas lämpligheten av att folkskoleväsendet
i vidsträcktare mån än hittills övertoges av staten.
27
Kungl. Majds proposition Nr 77.
Ytterligare några myndigheter äro inne på liknande tankebanor. Så
exempelvis länsstyrelserna i Stockholm och Malmö, domkapitlen i Lund och
Härnösand, folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde och även
ett par skolråd. Domkapitlet i Härnösand anför:
Domkapitlet anser, att då staten numera övertagit största delen av kostnaderna
för folkskoleväsendet, anslagsgivaren bör ha rätt att fullt effektivt
kontrollera anslagens rätta användning. Då en myndighet beslutar utgifterna
och en annan anslår medel för utgifternas täckande, handlar givetvis
den beslutande icke så försiktigt, som det blir fallet, örn den som beslutai
också ekonomiskt får svara för sina beslut. Så länge kommunerna i någon
mån bidraga till skolväsendets finansiering bör likväl kommunernas självbestämningsrätt
icke trädas för nära. Domkapitlet håller dock före, att örn
än de av skolöverstyrelsen föreslagna åtgärderna för rationalisering och förbilligande
av folkskoleväsendet under nuvarande förhållanden äro tjänliga
och lämpliga, de dock icke äro tillfyllest för åvägabringande i önskvärd utsträckning
av enhetlighet och förenklingar på ifrågavarande område, utan
lärer det vara nödvändigt, att staten helt och hållet övertager folkskoleväsendet,
örn man skall kunna få till stånd en planmässig och på ett fullt
ändamålsenligt sätt ordnad organisation av folkskoleväsendet för i görligaste
mån begränsade kostnader. t
Skatteutjämning sberedningen anser sig även böra bedöma spörsmålet ur en
i viss mån vidare synvinkel.
De anmärkningar, som riktats mot folkskoleväsendet och dess organisation,
gå i huvudsak ut på att hittillsvarande författningsbestämmelser lägga hinder
i vägen för en smidig anpassning av skolorganisationen dels efter växlingarna
i det inom ett skoldistrikt föreliggande behovet och dels efter de speciella
lokala och andra förhållanden, vilka borde föranleda till samarbete
mellan till varandra gränsande skoldistrikt. Med hänsyn såväl härtill som
till det allmänna syftet med skatteutjämningsberedningens arbete vill beredningen
principiellt uttala sig för att, i den mån undervisningens intressen
och lärarnas befogade rättsanspråk icke därigenom åsidosättas, organisationen
göres i största möjliga mån rörlig och elastisk såväl inom ett och samma
skoldistrikt som i förhållandet mellan olika distrikt. På grund av det uppdrag,
beredningen erhållit, har beredningen särskilt haft tanke på angelägenheten
att, innan detta uppdrag slutförts, nya skolor och lärartjänster i
minsta möjliga omfattning inrättas i sådana fall, där de måhända skulle
bliva överflödiga i händelse av en utvidgning av de nuvarande förvaltningsenheterna.
I ett par andra yttranden blir frågeställningen den rakt motsatta: de ekonomiska
synpunkterna böra icke få dominera; det genom minskningen i
barnantalet uppstående relativa överflödet på lärarkrafter bör i första hand
nyttiggöras för undervisningens förbättring. Folkskolinspektören i Stockholmstraktens
inspektionsområde liksom även Djursholms folkskolestyrelse
uttalar den uppfattningen, att vid minskning i barnantalet åtgärder i första
hand böra vidtagas för inrättande av obligatorisk sjunde årsklass, frivillig
högre avdelning eller hjålpklasser, varigenom eljest överflödiga lärarkrafter
kunna utnyttjas samtidigt som undervisningen förbättras. Liknande syn
-
28
Folkskoleväsendets
niellaninstanser.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
punkter framföras av Sveriges allmänna folkskollär arförening och Sveriges
folkskollär arinneförbund, vilka dessutom tillägga, att skolklassernas lärjungeantal
bör för undervisningens förbättrande och underlättande förminskas.
Det övervägande antalet myndigheter hava dock liksom skolöverstyrelsen
funnit alla skäl tala för att nu gå fram med varsamhet. Med denna utgångspunkt
hava de i allmänhet funnit skolöverstyrelsens förslag väl avvägda.
Samtliga statens folkskolinspektörer, alla länsstyrelser och domkapitel med
ett undantag — domkapitlet i Strängnäs — tillstyrka bifall till skolöverstyrelsens
förslag. Mot skilda punkter i förslaget framföras dock reservationer
i ett stort antal yttranden, i åtskilliga andra föreslås större eller mindre ändringar
i de av överstyrelsen föreslagna olika åtgärderna. De skolråd och skolstyrelser,
som avgivit yttranden, hava endast i ett försvinnande fåtal fall avstyrkt
bifall till förslaget i dess helhet. Åtskilliga skolråd hava beslutat
icke avgiva yttrande, oftast under förmenande att de lokala förhållandena
icke påkalla åtgärder i vare sig den ena eller andra riktningen. Övriga
skolråd eller skolstyrelser tillstyrka förslaget oreserverat eller framföra ändringsförslag,
vilka oftast ansluta sig till de synpunkter, som framföras av
andra myndigheter.
•
Av särskild betydelse torde den erinran vara, som Lidingö folkskolestyrelse
i detta sammanhang har gjort. Styrelsen har nämligen framhållit betydelsen
av att den provinsiella ledningen av skolväsendet, som nu är fördelad
på tre olika myndigheter, enhetligt ordnas. Om en provinsiell styrelse tillerkändes
större befogenhet att ingripa reglerande och ordnande, skulle helt
visst lärarkrafterna kunna utnyttjas mer effektivt än vad nu kan ske.
Detta yttrande fäster uppmärksamheten vid en fråga, som jag anser mig
böra något vidröra. Spörsmålet örn den rätta anordningen av folkskoleväsendets
ledning på mellanstadiet är ett mycket gammalt och omstritt
problem. I gott och väl hundra år har denna fråga diskuterats. För att få
en klar överblick över frågans läge och de uppfattningar, som vid olika
tidpunkter dominerat diskussionen, vill jag i korta drag redogöra för vad
som härutinnan passerat vid kyrkomöten, riksdagar och i kommittéer sedan
år 1834, då frågan först uppkom. Härigenom klarläggas de synpunkter,
från vilka spörsmålet om folkskoleväsendets mellaninstanser i detta sammanhang
må betraktas.
Innan uppmärksamheten riktas på de första förslagen, berörande folkskoleväsendets
mellaninstanser, må här först erinras örn, att dessa förslag tillkom
mo på en tid, då folkundervisningen i vårt land ännu icke organiserats.
De sakna dock icke intresse för våra förhållanden. Deras syfte var
närmast att skapa en organisation för folkskoleväsendets framtida utveckling.
Denna organisation kom till stånd genom 1842 års folkskolestadga,
dock icke i den form, som de första förslagsställarna tänkt sig. Den
grund, som genom nämnda stadga lades för folkskoleväsendets ledning,
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Ilar i sin principiella utformning bestått alltsedan dess och senast upptagits
i 1921 års folkskolestadga.
Vid 1834 års riksdag väckte Anders Danielsson en motion, där han
framlade en genomförd plan för folkskoleväsendets organisation och ingående
uppehöll sig vid dess ledning av skoldistrikten. Folkskolor skulle
distriktvis upprättas över hela riket, varje distrikt bestående av ett eller flera
pastorat. Överinseendet över distriktsskolorna skulle utövas av en av församlingarna
vald direktion. Som sammanhållande organ mellan länets
distriktsdirektioner skulle tjänstgöra en länsdirektion i residensstaden, sammansatt
av visst antal representanter för distriktsdirektionerna, en representant
för landshövdingeämbetet och en för stadens borgerskap. Såväl distrikts-
som länsdirektionerna skulle själva utse ordförande. Den länsdirektionen
tillkommande befogenheten var relativt inskränkt: den skulle utöva
en huvudsakligen rådgivande funktion och dessutom förvalta de för hela
länet gemensamma skolmedlen. Frånsett stadgad rapportskyldighet till statssekreteraren
för undervisningsärendena och bortsett från den kommunikation
med statsverket, som föranleddes av distriktens ekonomiska beroende
av statsverket, skulle folkskolorna i övrigt icke stå under någon »ämbetsmanna-
eller ecklesiastik myndighet». Motionen gav upphov till en riksdagens
skrivelse till Kungl. Majit, som anbefallde konsistorierna att inkomma
med uppgifter och förslag rörande folkskolorna i riket.
Under den därpå följande diskussionen om folkskoleväsendets organisation
föreslog kronprins Oscar i en artikel i statstidningen den 15 februari 1839
bland annat, att inom varje län skulle inrättas en överstyrelse för folkundervisningen,
bestående av landshövdingen och biskopen samt tre ledamöter,
valda av länets samtliga skolstyrelser.
Vid 1840—41 års riksdagsskrivelse nr 412 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 7 rörande allmänna stadganden och anslag av allmänna medel
till folkundervisningens främjande fogades ett förslag till lag om folkundervisningen
i riket. Detta förslag, i vad det bland annat avsåg skolväsendets
distriktsvisa anordning och högre ledning, fick väsentligen utgöra
grund för Kungl. Maj:ts nådiga stadga den 18 juni 1842 (nr 19) angående
folkundervisningen i riket.
Den högre ledningen av folkskoleväsendet anförtroddes genom denna
stadga åt biskopen och domkapitlet i varje stift. Dem ålåg att utöva uppsikt
över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning
och utveckling. Varje skolstyrelse skulle årligen till domkapitlet ingiva berättelse
örn »förhållandet med folkundervisningsanstalterna inom skoldistriktet».
Med ledning av dessa berättelser skulle domkapitlet vart tredje år till
Kungl. Majit insända utlåtande »över folkundervisningens tillstånd inom
stiftet; med alla till upplysning därom ländande uppgifter». Av de omfattande
administrativa uppgifter, som sålunda ålågo domkapitlet, utbrötos snart
nog de ärenden, som avsågo skoldistriktens ekonomiska angelägenheter. Befattningen
med dessa mål överflyttades till länsstyrelsen, som fick i uppdrag
1834 års
riksdag.
Statstidningen
år
1839.
1842 års
folkskolestadga.
1846 års
kyrkolagsförslag.
Folkskolinspektionen
m. m.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
att pröva ansökningar om statsbidrag till folkundervisningsanstalterna och
avgöra besvär i ekonomiska mål rörande folkskoleväsendet.
Kort tid därefter ■— den 29 december 1846 — avgåvo kommitterade för
kyrkolagens överseende förslag till kyrkolag och kyrkostadgar. Kommitterade
hemställde i sitt betänkande, att domkapitlen måtte skiljas från all befattning
med skolverket och denna funktion överflyttas till ett skolkonsistorium
inom varje stift, vilket sålunda jämväl skulle övertaga befattningen
med folkundervisningen.
Något direkt förslag rörande sammansättningen av nämnda konsistorier
avgavs icke, men kommitterade ifrågasatte, huruvida icke såsom ledamöter
borde ifrågakomma biskopen eller superintendenten, lärarna vid den i stiftsstaden
varande högsta lärdomsskolan och rektor vid därvarande näst högre
lärdomsskola, eller, där flera sådana skolor funnos, rektorerna vid dem alla.
I vissa fall skulle dessutom för undervisningen nitälskande mäns biträde
kunna påkallas. Nyssnämnda förslag vore en oundviklig konsekvens av
vad kommitterade föreslagit beträffande domkapitlens sammansättning. Kommitterade
framhöllo, att då man erkänt, att skolans män såsom sådana icke
ovillkorligen vore skickliga till kyrkans styrelse, borde man ock erkänna, att
de av kommitterade föreslagna kapitelledamöterna — biskop samt fem valda
ledamöter (valbara skulle vara kyrkoherde i stiftet, lektor vid stiftsstadens
gymnasium samt rektor vid där belägen lärdomsskola) — ofta nog torde
komma att sakna de egenskaper, som fordrades för skolverkets styrelse.
Under den därpå följande tiden ägnades mycken uppmärksamhet åt frågan
örn inrättandet i en eller annan form av ett ecklesiastikkollegium såsom
instans mellan konsistorierna och ecklesiastikdepartementet. Även örn
sålunda intresset under dessa år huvudsakligen koncentrerades på önskvärdheten
att skapa organ för folkskoleväsendets centrala ledning och kontroll
över användningen av de rika anslagen till folkskolan, var dock fortfarande
spörsmålet örn den territoriella mellaninstansens gestaltning aktuellt. Vissa
händelser hade jämsides härmed inträffat, som bidrogo till att öka intresset
för mellaninstansernas omskapande. Den stiftsstyrelserna genom 1842 års
stadga tillerkända ledningen av folkskoleväsendet hade ej bibehållits i hela
den omfattning, som från början varit avsedd. I vissa betydelsefulla avseenden
hade deras ställning kringskurits. Genom beslut av 1859—60 års
riksdag erhöll folkskoleväsendet en av staten anordnad särskild tillsyn, follcskolinspektionen.
Vidare hade, såsom förut nämnts, till länsstyrelserna överflyttats
befogenheten att mottaga och pröva ansökningar om statsbidrag till
folkundervisningsanstalterna och avgöra besvär i ekonomiska mål rörande
folkskoleväsendet. År 1864 inrättades till förstärkning av folkundervisningsväsendets
centrala ledning en särskild folkskolebyrå inom ecklesiastikdepartementet,
vilken skulle stå i förbindelse dels med folkskolinspektionen, dels
med stiftsstyrelserna (såsom mellaninstanser för folkskoleärenden av organisatorisk
natur), dels med länsstyrelserna (såsom mellaninstanser för dylika
ärenden av ekonomisk art).
Bl
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
De förslag, som vid denna tid väcktes, bära i påfallande grad tidsskedets
prägel. De framfördes kort efter tillkomsten av 1862 års kommunallagar,
genom vilka gränsen drogs mellan områdena för den borgerliga kommunens
och kyrkoförsamlingens självstyrelse. Den bärande grundtanken i dessa
förslag var, att folkundervisningen vore en det borgerliga samhällets angelägenhet,
vars vårdande ankomme på den borgerliga kommunen under de
mera självständiga former, vilka givits genom kommunalförfattningarna.
Sålunda väcktes vid 1867 års riksdag en motion nr II: 137, i vilken
bland annat hemställdes dels om sådan ändring i författningarna, att folkskolans
angelägenheter inom kommunen måtte komma att behandlas på
samma sätt som övriga kommunens angelägenheter på kommunalstämman,
ävensom att skolrådet, vilket borde vara skilt från kyrkorådet, måtte äga
välja sin ordförande, dels att landstinget genom en av detsamma tillsatt
skolkommitté måtte övertaga den befattning med folkundervisningen, som
tillhört domkapitlet. Motionären ville härigenom bringa handhavandet av
folkskolans angelägenheter i bättre överensstämmelse med de medborgerliga
förhållandena i övrigt. Kyrkans inflytande på skolväsendet och det blandade
system, som därigenom uppstode, befrämjade icke folkskolans utveckling
med den livlighet och kraft, som kunde vara att påräkna av en rent kommunal
styrelse.
Andra kammarens första tillfälliga utskott hemställde i utlåtande (nr 8),
att riksdagen måtte till Kungl. Majit avlåta en skrivelse i motionens syfte.
Denna hemställan blev emellertid av andra kammaren avslagen.
Vid följande års riksdag föreslogs i motion nr II: 131 en liknande anordning.
Biskopar och konsistorier skulle befrias från överinseendet över
stiftens folkskoleväsen. Såsom mellaninstanser skulle i stället fungera oavlönade
länsöverstyrelser, valda av respektive landsting. Såsom grund för
denna hemställan framhölls å ena sidan behovet av en kyrkostyrelse, som
helt kunde ägna sig åt kyrkans och religionens angelägenheter, å andra
sidan att de kyrkliga myndigheternas inseende över undervisningsväsendet
icke alltid visat sig välgörande.
Riksdagen avslog på statsutskottets hemställan (utlåtande nr 32) motionen.
Under de närmast följande årtiondena synes frågan icke hava tilldragit
sig större intresse i den offentliga diskussionen. Först under 1800-talets
sista årtionde kommer spörsmålet ånyo under övervägande, i det att från
kyrkligt håll uppmärksamheten riktades på frågan om en reformering av
skolväsendets territoriella ledning.
I en vid 1893 års kyrkomöte väckt motion föreslogs inrättandet av ett
läroverkskonsistorium för varje stift, vilket bland annat skulle handhava
domkapitlens befattning med folkundervisningen. Såsom ordförande i läroverkskonsistoriet
skulle tjänstgöra biskopen, vice ordförande skulle vara en
av konungen för fem år förordnad sakkunnig lekman och övrig ledamot en
av konungen utnämnd stiftssekreterare, vilken även skulle vara ledamot av
domkapitlet. Motionen blev på kyrkolagutskottets hemställan av kyrkomötet
avslagen.
År 1904 kom frågan ånyo upp till behandling i riksdagen.
1867 års
riksdag.
1868 års
riksdag.
1893 års
kyrkomöte.
1904 års
riksdag.
1906 års
kommittéförslag
angående
stiftsstyrelj
serna.
32 Kungl. Mårds proposition Nr 77.
I motion nr II: 190 föreslogs riksdagsskrivelse till Kungl. Majit med hemställan
om utredning under vilka betingelser prästerskapets och de kyrkliga
myndigheternas befattning med anstalterna för folkundervisningen måtte
kunna upphöra och folkskoleväsendet anordnas såsom en rent kommunal
angelägenhet. Motionären anförde i motiveringen betänkligheter emot en
sådan anordning, att landstinget genom egna förvaltande organ skulle utöva
inseendet över länets undervisningsväsen. Däremot talade starka skäl för
att befattningen med dessa ärenden inom länet kunde anförtros åt folkskolinspektörerna,
möjligen förstärkta med ett lämpligt antal av landstinget utsedda
ledamöter. Denna kretsöverstyrelse för folkskolorna skulle, under ledning
.av en utav Kungl. Majit utsedd ordförande, upptaga domkapitlens
funktioner enligt folkskolestadgan och dithörande författningar. Örn därjämte
en del detaljfrågor angående undervisningens anordnande bleve underlagda
skolrådets kompetens, syntes inga betänkligheter kunna möta mot att
låta den i förordningarna angående kommunalstyrelse stadgade ordning för
besvärs anförande över kommunalstämmas och stadsfullmäktiges beslut i
kommunens övriga angelägenheter gälla även frågor rörande folkskoleväsendet.
Den administrativa domsrätten i frågor örn olagligheter vid tillsättning
av lärare torde kunna överlämnas åt länsstyrelserna, särskilt om åt kretsstyrelsen
bereddes rätt att avgiva yttrande, där sådant kunde finnas behövligt.
Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte i utlåtande nr 8
motionärens förslag under anförande, att situationen då ej krävde dylika
omgestaltningar av folkskoleväsendets ledning. Därest förslaget förverkligades,
torde följden därav snarare bliva ökade kostnader för det allmänna
än verkligen ökad nytta för folkskolan. Utskottets utlåtande var ej enhälligt.
Två ledamöter kommo till samma slut som utskottets majoritet men
på den grund, att de funno lämpligast att låta frågan örn ändrade bestämmelser
för folkskoleärendenas behandling uppskjutas till dess frågan om
läroverkens omdaning blivit avgjord. Två andra ''ledamöter åter yrkade bifall
till motionen. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med ogillande
av dess motivering.
Den kommitté, som den 31 december 1906 avgav förslag till lag angående
organisation av stiftsstyrelse m. m., behandlar spörsmålet från en helt
annan utgångspunkt. Folkundervisningsärendena borde fortfarande tillhöra
domkapitlens befattning. En ombildning av dessa med hänsyn till önskvärdheten
att göra dem bättre lämpade att handhava uppsikten över folkundervisningen
vore däremot önskvärd.
Domkapitlet skulle enligt kommitténs förslag bestå av biskopen såsom
ordförande, domprost, där sådan funnes, såsom vice ordförande, en av Konungen
förordnad lagkunnig ledamot, en prästman med ordinarie befattning,
vald av stiftets prästerskap, samt en av lekmän inom stiftets församlingar
vald ledamot. Vid handläggning av frågor angående undervisningsväsendet
skulle i stället för prästmannen i domkapitlet inträda en av lärarkåren
inom stiftet vald ledamot.
Genom nyssnämnda kommittés förslag infördes för första gången i debatten
det uppslaget, att stiftsstyrelserna skulle omorganiseras för att bättre
kunna tjänstgöra såsom mellaninstanser. Förslaget framkallade omedelbart
invändningar.
33
Kungl. Maj:Is proposition Nr 77.
Vid 1909 års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren en motion
nr 211, i vilken hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn en allsidig utredning rörande den lämpligaste anordningen av
folkundervisningens ledning.
Motionärerna anförde, att vid utarbetandet år 1839 av den regeringsproposition,
som ledde till folkskolans lagstadgande, man ursprungligen haft
för avsikt att anknyta folkskoleväsendet till länsindelningen och att inom
varje län skulle inrättas en överstyrelse för folkundervisningen. Denna plan
hade icke fullföljts, utan nämnda funktion hade i stället stadgats åvila
biskopen och domkapitlet i varje stift. Sedan dess hade utvecklingen gått
i den riktningen, att folkundervisningen alltmer blivit en angelägenhet även
för länsstyrelserna och landstingen, liela anordningen med folkskoleväsendets
styrelse på mellanstadiet bure vittne om, att den tillkommit tillfälligtvis,
den grundade sig icke på någon klart uttänkt plan och utmärkte sig
därför genom en påfallande brist på enhetlighet och system. Domkapitlen
vore icke så sammansatta, att de verkligen kunde anses kompetenta att
inom sina områden leda folkundervisningsväsendets framtida utveckling.
Stiftsstyrelserna vore egentligen kyrkliga organ och deras befattning med
borgerliga angelägenheter borde icke få utöva en bestämmande inverkan på
deras sammansättning och organisation, vadan den enhet i folkskoleärendenas
behandling, som även på mellanstadiet vore av nöden, icke kunde ernås
genom en ombildning av domkapitlen. Däremot vore den utan tvivel
möjlig att vinna på samma väg, sora redan blivit beträdd, nämligen genom
ifrågavarande ärendens fortgående överflyttning på länsstyrelserna. De tolkskolemål,
som det ännu ålåge domkapitlet att handhava, vore ingalunda av
den omfattning och beskaffenhet, att några hinder därför kunde anses möta.
Det stöd för sitt omdöme i skolorganisatoriska frågor som domkapitlen haft
att påräkna hos folkskolinspektörerna, stöde i lika mått länsstyrelserna till
buds, och den fullständiga överflyttningen skulle även i det avseendet bliva
till gagn, att den komme att underlätta en välbehövlig reform av folkskoliuspektionen,
vilken ännu efter en snart femtioårig tillvaro betunne sig i
ett synnerligen oordnat och outvecklat tillstånd.
Andra kammarens första tillfälliga utskott anförde i utlåtande nr 7 bland
annat, att det icke kunde förnekas, att frågan om mellaninstanserna i folkundervisningsväsendets
administration trängde sig fram och krävde en lösning,
som skapade reda i stället för den nuvarande oklarheten och åstadkomme
ett mera effektivt övervakande av hela folkskoleväsendet ute i landets
olika delar. Utskottet vore emellertid icke övertygat om att länsstyrelserna,
som utan tvivel voro mycket lämpliga för handläggning av ekonomiska
och administrativa ärenden rörande folkundervisningen, voro i besittning
av tillräckliga kvalifikationer för att utöva den pedagogiskt-praktiska
uppsikt och ledning, som folkskoleväsendet för sin sunda och tidsenliga
utveckling även i mellaninstansen krävde. För att förslaget i denna del
skulle kunna genomföras bleve det nödvändigt att tillgodose även detta
behov av en verkligt sakkunnig handläggning. Utskottet framhöll dessutom,
i anslutning till motionens synpunkter beträffande folkskolinspektionen, att
en reform av denna institution vore av stor betydelse för ordnandet av
mellaninstansen inom folkskoleväsendet, enär möjligheterna till åstadkommande
av en fullgod mellaninstans torde komma att väsentligen bero av
folkskolinspektionens förbättrade organisation. Utskottet tillstyrkte avlatande
till Kungl. Majit av en skrivelse i motionens syfte, andra kammaren beslöt
Bihang till riksdagens protokoll 19.12. 1 sami. 03 käft. (Nr 77.) 3
1909 års
riksdag.
Folkundervisningskom
nättén år
1912.
Proposition
till 1913 års
riksdag.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
i enlighet härmed, men ärendet hann icke av första kammaren slutbehandlas,
vadan något riksdagens beslut ej kom till stånd.
Under de följande åren var frågan angående omdaningen av folkskoleväsendets
mellaninstanser föremål för den s. k. folkundervisningskommitténs
handläggning. Nämnda kommitté avgav i december 1912 betänkande angående
överstyrelse för folkundervisningsväsendet och berörde samtidigt
frågan örn folkskoleväsendets mellaninstanser. I betänkandet heter det
bland annat:
Otänkbart vore, att folkskolan skulle kunna ställas i samma omedelbara
förhållande till den blivande överstyrelsen som de allmänna läroverken till
den nuvarande läroverksstyrelsen. Först och främst ägde folkskolan i de
olika församlingarnas skolråd lokala styrelser med vidsträckta befogenheter,
vilka det läge i skolans eget intresse att bevara. Men ej nog härmed: folkskoleväsendet
krävde givetvis mellan den centrala överstyrelsen och dessa
lokala skolmyndigheter mellaninstanser i form av distriktsstyrelser. Redan
antalet av ifrågavarande läroanstalter och ej mindre deras karaktär av kommunala
institutioner gjorde sådana behövliga. Såsom distriktsstyrelser hade
allt tran tiden för folkskolans tillkomst domkapitlen varit verksamma, och
därtill hade sedermera i andra hand kommit länsstyrelserna och i viss män
folkskolinspektörerna. Spörsmålet örn en ändamålsenlig organisation av
distriktsstyrelserna för folkuudervisningsväsendet hade under de senare åren
allt mera blivit töremål för uppmärksamhet, och olika förslag till dess besvarande
hade från olika håll framlagts. Huruvida spörsmålets lösning
lämpligast borde sökas i en ombildning av domkapitlen eller i en utvidgning
av länsstyrelserna eller i upprättandet av särskilda nya förvaltningsorgan,
därom torde någon allmännare mening ännu icke kunna sägas vara för
handen. Ense torde man vara därom, att varken domkapitlen i deras nuvarande
form ej heller de till ersättning för dem ifrågasatta länsstyrelserna,
såsom dessa för sitt nuvarande ändamål vore sammansatta, i alla avseenden
fyllde de anspråk, som måste ställas på förvaltningsorgan för ärenden, tillhörande
folkundervisningen.
Kommittén bade emellertid icke ansett sig kunna eller böra till behandling
upptaga ifrågavarande vittomfattande och svårlösta spörsmål. Kommittén
hade ansett frågan om en central ledning av folkundervisningsväsendet
vara den för närvarande viktigaste och därför den, som i första rummet
hurde bringas till lösning. Kommittén bade således begränsat sin uppgift
till utarbetandet av förslag angående en överstyrelse för folkundervisningsväsendet
samt lämnat frågan örn de nuvarande distriktsstyrelsernas
sammansättning oberörd oell i fråga örn deras verksamhet ej föreslagit andra
förändringar än sådana, som syntes med nödvändighet betingas av en central
styrelses tillkomst.
Denna folkundervisningskommitténs ståndpunkt accepterades helt i den
proposition nr 204 till 1913 års riksdag, vari Kungl. Majit äskade de för
den nya överstyrelsen erforderliga medlen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet
lämnade departementschefen en orienterande överblick över de
olika förslag till förbättrande av mellaninstanserna inom folkskoleväsendet,
35
Kungl. Majis proposition Nr 77.
som framförts under den föregående långvariga och livliga diskussionen.
Därefter betonade departementschefen, att behovet av en förstärkning av den
centrala ledningen krävde ett omedelbart avhjälpande, och uppställde därefter
till besvarande frågan, huruvida detta mål kunde vinnas, örn man på
mellanstadiet i huvudsak bibellölle de nuvarande förvaltningsorganen. För
att kunna besvara denna fråga jakande ansåg sig departementschefen böra
förutsätta, att överstyrelsen komme att utrustas med de arbetskrafter och
den befogenhet, som av departementschefen närmare angåvos, varjämte
departementschefen såsom en nödvändighet framhöll, att folkskolinspektionen
erhölle en avsevärd förstärkning, varom departementschefen också
ämnade göra framställning.
Departementschefen fastslog vidare, att vid bedömandet av denna fråga
det i allmänhet och särskilt under övergåugsförhållanden vore en styrka att
kunna så långt som möjligt anknyta till det historiskt givna. Den kännedom
örn personliga och lokala förhållanden, som förefunnes hos domkapitlen,
måste räknas som en vinst, den vana vid handläggning av administrativa
mål, som domkapitlen ägde, likaledes. Den omorganiserade tolkskolinspektioneu
kunde i dessa avseenden giva domkapitlen ett värdefullt stöd.
Och slutligen vågade departementschefen räkna med det personliga intresse
och den allmänna pedagogiska sakkunskap, som hos domkapitlens ledamöter
kunde vara till finnandes. Sedan en överstyrelse väl kommit till
stånd och trätt i verksamhet vore det betydligt lättare att avgöra, huru de
meliamnstanser borde vara sammansatta och organiserade, som skulle hava
att tillsammans med folkskoliuspektionen förmedla förbindelsen mellan de
lokala myndigheterna och den centrala ledningen. Särskilt tolde det komma
att visa sig, i vad mån domkapitlen under de nya förhållandena kunde vara
lämpliga teir sin uppgift såsom mellaninstanser, samt till följd därav ock, i
vilken riktning en omorganisation av dem borde gå. Departementschefen
ansåge de fördelar, som stöde att vinna därigenom, att en överstyrelse
omedelbart komme till stånd, vara för folkundervisningsväsendet så avsevärda,
att de vida uppvägde de möjliga olägenheterna av att frågan om
mellaninstanserna icke i detta sammanhang finge sin slutgiltiga lösning.
Visade det sig, såsom departementschefen för sin del trodde, att domkapitlen
efter överstyrelsens inrättande i egenskap av mellaninstanser väl kunde
främja folkundervisningens utveckling, torde det icke lida minsta tvivel, att
de också för framtiden bleve bibehållna därvid. I motsatt fall bleve domkapitlens
ersättande med ändamålsenligare förvaltningsorgan på mellanstadiet
endast en tidsfråga.
I anledning av Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition väcktes vid samma
riksdag en motion nr 11:334, vari hemställdes örn skrivelse till Kungl.
Majit rörande utredning av frågan, huru domkapitlens befattning med folkundervisningen
lämpligen kunde överflyttas på lekmannastyrelser.
Dessa nya förvaltningsorgan kunde förslagsvis anordnas på följande sätt:
Varje inspektionsområde skulle utgöra ett distrikt. De åligganden, som enligt
propositionen och andra bestämmelser tillkomma domkapitlen i fråga
örn folkundervisningen, skulle överflyttas på en för varje distrikt inrättad
Motion vi>
1913 års
riksdag.
Statsutskottet
år 1913.
36 Kungl. Maj;ts proposition Nr 77.
distriktsstyrelse. Inspektören bleve föredragande i denna styrelse, vars ledamotsantal
lämpligen borde sättas till fem. Vederbörande landsting borde
välja två ledamöter, länsstyrelsen en lagfaren ledamot, lärarpersonalen i
distriktet utsåge genom allmänt val bland sig en ledamot, och slutligen
utsåge Kungl. Maj:t på skolöverstyrelsens förslag ordförande.
I utlåtande nr 130 yttrade sig statsutskottet över propositionen och motionen.
Utskottet ställde sig på samma ståndpunkt som departementschefen
(och folkundervisningskommittén) i fråga örn mellaninstanserna för folkskoleväsendet.
Utskottet yrkade därför avslag på motionen och anförde bland
annat följande:
Utskottet, som visserligen icke vill förneka, att domkapitlen, särskilt med
deras nuvarande organisation, måhända icke kunna anses såsom i alla avseenden
bäst skickade att utöva den närmaste överledningen för folkundervisningen
inom vederbörande stift, delade likväl kommitténs och departementschefens
åsikt om olämpligheten av att omedelbart upptaga denna fråga
till slutligt avgörande. Domkapitlens av ålder utövade befattning med folkundervisningen
hade ingått i det allmänna medvetandet som en så självfallen
sak och hade en så stark historisk grundval, att ett försök till ordnande
av denna angelägenhet på annat sätt måste bliva ett företag av synnerligen
vittutseende natur. Saken syntes ej heller vara så trängande, att
själva huvudfrågan — egen överstyrelse för folkskoleväsendet — borde för
den slutliga lösningen av frågan örn mellaninstanserna undanskjutas till en
oviss framtid. I förutnämnda motion hemställdes visserligen endast om
skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utredning angående överflyttning
av domkapitlens ifrågavarande göromål på lekmannastyrelser, men då
en dylik skrivelse otvivelaktigt skulle innebära ett intagande på förhand av
ståndpunkt till förmån för ordnande av saken på av motionärerna föreslaget
sätt samt utskottet ansåge, att den genom folkskoleöverstyrelsens inrättande
inträdda nya ordning borde hava tid att visa sina måhända även i nu förevarande
avseende ej oviktiga verkningar, innan man vidtoge åtgärder för
rubbande av den historiskt givna grunden för folkskoleväsendets mellaninstanser,
och då dessutom den omläggning av folkskolinspektionen, som
inom den närmaste framtiden vore att vänta, kunde komma att å dessa
förhållanden öva ett rätt stort inflytande, kunde utskottet ej tillstyrka
motionen.
Fyra utskottsledamöter reserverade sig blankt emot utskottets motivering
beträffande motionen i fråga. Utskottets hemställan bifölls emellertid i båda
kamrarna utan votering.
Påföljande år reformerades folkskolinspektionen. Befattningen såsom
folkskolinspektör, vilken förut i de flesta fall utövats såsom bisyssla, anordnades
för framtiden i regel som en tjänst, åt vilken inspektören hade
att med odelad kraft ägna sig. Inspektörernas tjänste-, löne- och pensionsförhållanden
reglerades och hela institutionen vänn erforderlig stabilitet.
Samma år utfärdades den ännu gällande instruktionen för folkskolinspektörerna
(nr 489).
Folkskoleväsendet hade sålunda nu erhållit egen central myndighet, och
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
under denna hade ställts det inspekterande och kontrollerande organet folkskolinspektionen,
som därjämte utvecklats och förbättrats. Diskussionen om
mellauinstansens omskapande blev, sedan dessa åtgärder väl bringats i hamn,
livligare än någonsin.
Redan vid 1915 års riksdag föreslogs i motion nr II: 164, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning, huruvida och under
vilka förutsättningar biskoparnas och domkapitlens befattning med skolärenden
måtte kunna överlåtas åt annan myndighet. I motiveringen framhölls,
att inga större förutsättningar funnes för gemenskap i styrelsen över
kyrka och folkskola. De rent praktiska svårigheterna för dylik gemenskap
hade vuxit i samma grad som folkskoleväsendet hade utvecklats till en
organisation omfattande skolor i de mest skilda delar av stiftet och sammansatt
av olika skolformer. Kyrkan å sin sida hade på senare tid i hög
grad utvidgat sin verksamhet till nya områden, exempelvis diakonat, ungdomsrörelse
m. m. Uppgiften att åstadkomma en gemensam tillfredsställande
stiftstyrelse för kyrka och skola vore nu som förr olöslig.
Motionärernas sympatier voro närmast för en uppdelning av domkapitlens
arbetsuppgifter mellan överstyrelse, folkskolinspektör och länsstyrelse, och
i motionen skisserades i all korthet, huru en dylik uppdelning skulle kunna
genomföras. Genom 1914 års seminariestadga hade en del av de åt domkapitlen
förut anförtrodda ärendena redan blivit överflyttade på folkskolöverstyrelsen,
och det skulle enligt motionärernas åsikt icke möta några
svårigheter att låta återstående ärenden av denna kategori övertagas av
samma myndighet. Flertalet småskoleseminarier vore för övrigt redan undandragna
domkapitlens inflytande, utan att några olägenheter därav försports.
Överstyrelsen vore bättre än domkapitlen skickad att fastställa reglementen
för skoldistrikten liksom att pröva besvärsmål av rent pedagogisk art. Övriga
skolmål kunde lämpligen överlämnas till länsstyrelsen, vilket vore så
mycket naturligare, som länsstyrelsen besutte den obestridligen största juridiska
kompetensen. Vissa mindre ärenden, såsom förflyttning av ordinarie
lätare, fortsättningsskolornas anordning som aftonskolor, instruktion för
Överlärare o. s. v. kunde avgöras av folkskolinspektören. De högre folkskolorna
skulle liksom folkhögskolorna sortera direkt under överstyrelsen,
under det att prövning av beslut örn lärartjänsts förenlighet med prästerliga
eller organist- och klockarebefattningar fortfarande kunde ske under domkapitlens
inflytande. Den allmänna inspektionsrätt slutligen, som i folkskolestadgan
ålades biskop och domkapitel, vore efter folkskolinspektionens
tillkomst obehövlig. — Det måste antagas bliva mindre kostsamt för staten
att utöka ett redan befintligt centralt ämbetsverk — överstyrelsen — med erforderliga
arbetskrafter än att inrätta en ny organisation i varje län eller
inspektionsdistrikt. Skulle emellertid en grundlig utredning ådagalägga nödvändigheten
av en ny mellaninstans för folkskoleärenden, Ange staten icke
tveka att snarast möjligt vidtaga åtgärder för fyllande av detta behov.
Andra kammarens första tillfälliga utskott tillstvrkte i utlåtande nr 9 motionärernas
hemställan. Av utskottet anfördes i huvudsak:
Utvecklingen hade gått i den riktningen, att ledningen av landets undervisningsväsende
mer och mer undaudragits domkapitlens inflytande. Den i
motionen gjorda hemställan stöde i fullaste överensstämmelse med denna
1915 års
riksdag.
1918 års kom
mittéförslag
rörande
stiftsstyrelsernas
omorganisation.
38 Kungl. May.ts proposition Nr 77.
utveckling, som redan länge fortgått. Med allt erkännande av vad domkapitlen
uträttat för folkundervisningen, torde nian dock äga rättighet påstå,
att vården örn denna undervisning numera med större fördel och trygghet
skulle kunna anförtros åt andra myndigheter. Enda tänkbara utvägen att
omorganisera domkapitlen till stiftsstyrelser för både kyrka och skola vore,
i synnerhet örn lektorerna bleve skilda från domkapitlen, att representanter
för folkundervisuingsanstalterna där insattes. Men svårigheten att lämpligt
och rättvist avväga skolans inflytande och det klerikala skulle genast göra
sig gällande, och samina strider skulle upprullas, som under århundraden
pågått i fråga örn läroverkens och kyrkans inflytande i domkapitlen. I likhet
med motionärerna ansåge därför utskottet uppgiften att åstadkomma
en gemensam tillfredsställande stiftsstyrelse för kyrka och skola vara nu
som förr olöslig.
Då utskottet ansåge sig böra tillstyrka motionen, skedde detta även av
den anledningen, att utskottet trodde, att de rent kyrKliga angelägenheterna
skulle bliva bättre tillgodosedda, örn domkapitlen bleve mera uteslutande
hänvisade till sina främsta och egentliga uppgifter såsom vårdare av stiftets
kyrkliga angelägenheter. Bleve utskottets uppfattning fastslagen, finge det
sedan bero av en förutsättning-lös utredning, huruvida en särskild mellaninstans
för folkskoleärendenas behandling borde skapas eller örn de ärenden,
som läge under domkapitlens behandling, borde anförtros åt redan befintliga
myndigheter.
Fyra utskottsledamöter hemställde i avgiven reservation, att motionen icke
måtte till någon kammarens åtgärd föranleda. Andra kammaren biföll utskottets
hemställan. Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde
i utlåtande nr 15, att kammaren icke måtte biträda nämnda beslut på den
grund, att frågan örn folkskoleväsendets mellaninstanser vore föremål för
prövning av den utav Kungl. Majit den 13 november 1914 tillsatta kommittén
för omorganisation av stiftsstyrelserna. Utskottets hemställan blev
kammarens beslut, vadan alltså frågan för denna gång förföll.
Kommittén för stiftsstyrelsernas omorganisation avgav sitt betänkande
den 18 december 1918. Kommittén föreslog, att domkapitlen fortfarande
borde bibehållas såsom stiftsstyrelser för folkundervisningsväsendet. För
den skull hade kommittén i sitt förslag till domkapitlens omorganisation
sökt giva dem en gestaltning, som gjorde dem ägnade att fylla denna uppgift.
Ur kommitténs motivering må följande anföras.
Sedan kommittén först avvisat förslaget att överlåta den verksamhet, som
ankommer på distriktsstyrelserna, åt central myndighet, prövar kommittén
möjligheterna att överflytta domkapitlens ifrågavarande befattning till redan
förefintliga myndigheter. Att hos länsstyrelserna samla alla en distriktsstyrelses
befogenheter kunde visserligen vara lämpligt ur synpunkten att
vinna större enhetlighet i folkskoleväsendets ledning på mellanstadiet. Länsstyrelserna
vore emellertid organiserade för uppgifter, som läge fjärran från
det pedagogiska området, vadan ett överflyttande dit av sådana frågor lätt
kunde få den konsekvensen, att dessa frågor ägnades en alltför formell behandling.
Ej heller vore det lämpligt att åt länsstyrelserna överantvarda
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
denna uppgift, sedan de tillförts erforderlig sakkunskap genom ett till dem
knutet sakkunnigt råd. Ett dylikt råd skulle uppenbarligen icke äga deltaga
i besluten och nödiga garantier skapades sålunda genom denna utväg
icke för att vid beslutens fattande den erforderliga sakkunskapen tillbörligen
skulle kunna göra sig gällande. Rådet skulle säkerligen ej heller i
erforderlig omfattning kunna ägna sig åt de enskilda ärendenas handläggning
på grund av svårigheterna att vid varje tillfälle sammankalla dess på
vitt skilda orter bosatta ledamöter. Den tanken hade framkastats, att vid
varje länsstyrelse skulle finnas en särskild avdelning för skolärenden och
att chefen för denna avdelning skulle vara eu länsinspektör. Undervisningsärendena
skulle avgöras av landshövdingen efter föredragning av länsinspektören.
Denna anordning vore icke tillrådlig, enär den ensam beslutande
landshövdingen ej kunde väntas äga erforderlig sakkunskap i pedagogiska
frågor och samtidigt måste betänkligheter anföras emot att all sakkunskap
hos en meliamnstans skulle utgöras av en enda persons erfarenhet. Dessutom
skulle den ifrågasatta länsinspektören såsom ensam sakkunnig lätteligen
vinna en maktställning, som säkerligen icke vore utan sina vådor.
Beträffande samtliga förslag att till länsstyrelserna överflytta domkapitlens
befattning med folkundervisningen anmärkte slutligen kommittén, att länsstyrelsernas
arbetsbörda redan vore så stor, att varje ökning av densamma
måste menligt inverka på dessa myndigheters arbetsresultat.
Att utrusta folkskolinspektionen med domkapitlens ifrågavarande funktion
innebure ett avsteg från de principer, på vilka nämnda organisation vore
byggd. Folkskolinspektionens nära anknytning till folkundervisningsväsendets
centrala ledning skulle dessutom göra den åsyftade centraliseringen
illusorisk. Och slutligen vore att beakta, att folkskolinspektionen i många
av de till distriktsstyrelsens befattning hörande ärendena intoge ställning
äv part.
Sedan kommittén sålunda utdömt de förslag, som velat förlägga den nuvarande
mellauinstansens befogenheter hos andra redan befintliga myndigheter,
förklarar sig kommittén icke hava några principiella betänkligheter
emot att nämnda befattning övertoges av en för ändamålet särskilt tillskapad
myndighet. Kommittén ville emellertid icke av praktiska skäl förorda,
att nya distriktsstyrelser vid detta tillfälle skulle tillskapas.
De skäl, riksdagen år 1913 anfört för domkapitlens bibehållande såsom
distriktsstyrelser, ansåge kommittén fortfarande öga gällande kraft. Kommittén
fäster uppmärksamheten vid vikten av att icke omedelbart efter det
folkundervisningsväsendets centrala ledning undergått en så genomgripande
omgestaltning vidtaga åtgärder för mellaninstansernas omdaning. Kommittén
vidrör kostnadsfrågan oell ifrågasätter därefter, huruvida icke en myndighet
med uteslutande uppgift att vara distriktsstyrelse för folkundervisningen
och med så begränsat verksamhetsområde som ett folkskolinspektörs eller
länsområde, skulle erhålla ett verksamhetsfält av så ringa omfattning, att
kostnaderna för myndighetens förseende med dugande administrativ arbetskraft
svårligen skulle kunna bringas i rimligt förhållande till verksamhetens
omfång.
Enligt kommitténs åsikt borde således domkapitlen bibehållas såsom distriktsstyrelser
för folkundervisningsvasendet. Bettäffande vetksanihet och
sammansättning föreslår kommittén, att domkapitlet uppdelas på två av
-
1927 års
riksdag.
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
delningar, en kyrko- och en skolavdelning. Den sistnämnda avdelningen
skulle bestå, förutom av biskopen och vice ordföranden, av två i ordinarie
befattning i folkundervisningens tjänst anställda män, av vilka åtminstone
den ena skulle vara anställd vid folkskola, samt en i allmänna
värv förfaren lekman. Kyrkoavdelningen skulle hava likartad
sammausättning givetvis med den skillnaden, att fackmännen här skulle
utgöras av prästmän med ordinarie tjänst. I allmänhet skulle enligt
författningsförslaget skolavdelningen fullgöra domkapitlets åligganden med
avseende å angelägenheter rörande undervisningsväsendet. Undervisningsärenden
kunde dock i vissa fall handläggas i plenum och möjlighet lämnades
även öppen för biskopen att på domkapitlets vägnar avgöra vissa
ärenden av detta slag.
Vid betänkandet finnes fogad en reservation av bland annat folkskolläraren
O. H. Waldén, vilken reserverade sig mot själva huvudtanken att bibehålla
domkapitlen såsom mellaninstanser inom folkskoleväsendet.
Domkapitlens befattning med folkskoleärendena borde inom varje län
överlämnas åt en länsdirektion, under vilken skulle sortera jämväl sådana
undervisningsanstalter, som upprättas och underhållas av landsting. Direktionen
skulle bestå av fem ledamöter, nämligen av Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens
förslag utsedd ordförande, två av landsting valda ledamöter
samt två i folkundervisningens tjänst anställda män, av vilka åtminstone
den ene skulle vara anställd vid folkskola. De sistnämnda ledamöterna
skulle utses av Kungl. Majit efter det länets vid folkskola anställda lärare
genom omröstning avgivit förslag å sådana, som i främsta rummet ansetts
lämpliga för nämnda uppdrag.
Domkapitelskommitténs betänkande har lika litet som reservantens nyssnämnda
förslag föranlett någon lagstiftning i ärendet.
Senast har frågan örn folkskoleväsendets mellaninstanser varit föremål för
riksdagsbehandling vid 1927 års riksdag.
Vid denna riksdag väcktes en motion nr II: 266, i vilken hemställdes
örn skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl. Majit ville efter erforderlig överoch
omarbetning av framställda förslag till tidsenliga mellaninstanser för
folkskoleväsendet i de nuvarande domkapitlens ställe snarast för riksdagen
framlägga förslag till inrättande av dylika mellaninstanser. Liksom vid så
mångå föregående tillfällen påvisades i motionen, att domkapitlens sammansättning
icke gjorde dem lämpade att tjänstgöra såsom mellaninstanser för
folkskoleväsendet. Denna funktion borde överflyttas till andra organ. Såsom
sådana borde dock icke — såsom föreslagits —- få tjänstgöra varken skolöverstyrelsen
eller folkskolinspektören eller båda gemensamt. Mellaninstansen
borde ha en sådan sammansättning, att den centrala skolmyndigheten
ifrån sakkunnigt sammansatta representationer kunde få en trogen spegelbild
av de skiftande meningar och behov, som förefinnas inom stiften eller
länen.
Huru skulle dessa nämnder vara sammansatta? »Man kan tänka sig att
i en dylik nämnd för länet eller stiftet insattes konsistorienotarien, som representerar
stor skoladministrativ sakkunskap, vidare en skolrådsordförande,
en representant för lärarkåren och en för föräldraintresset. Den senare,
eventuellt även de två andra, kunde utses antingen av landstinget eller, i
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
fråga om skolrådsordföranden och läraren, av respektive kårer. Man kan
även tänka sig, att landstingets förvaltningsutskott, förstärkt på ovannämnda
sätt, bildade skolstyrelse för länet. Eller förvaltningsutskottet kunde utse
någon eiler några medlemmar, andra av Kungl. Majit o. s. v. Under alla
förhållanden bör ett försök göras, varigenom denna fråga föres till sin lösning
på så sätt, att man både begagnar den sakkunskap, som nu tinnes
speciellt hos domkapitlets juridiskt sakkunniga, ävensom den övriga sakkunskap,
som betinnes erforderlig, och samtidigt organiserar det hela på
billigaste vis.»
Andra kammarens första tillfälliga utskott framhöll i sitt utlåtande över
motionen (nr 6), att förhållandena sedan år 1915, då motion sist väcktes
om domkapitlens avskaffande som mellaninstanser, väsentligt förändrats
genom omorganisationen av ledningen för folkskoleväsendet enligt Kungl.
Majlis instruktion för skolöverstyrelsen den 31 oktober 1919 samt genom
vidtagna olika ändringar i fråga om folkskolinspektionen. Ärendet hade
därför nu kommit i ett annat läge. Domkapitlens befogenhet i fråga om
folkskoleärenden hade genom dessa förändringar i avsevärd mån inskränkts.
I likhet med motionärerna ansåg utskottet, att det ej vore lämpligt att
helt slopa mellaninstanserna. Utskottet avvisade därefter förslagen att låta
landstingens förvaltningsutskott eller länsstyrelserna fungera som mellaninstanser.
Den förstnämnda institutionen ägde inga som helst förutsättningar
att tillfredsställande kunna fylla en sådan uppgift. Länsstyrelserna
sakna pedagogisk sakkunskap, varförutom det icke vore tillrådligt att ytterligare
öka deras arbetsbörda. Ej heller folkskolinspektionen vore lämplig
som mellaninstans. Det vore ett huvudsakligen inspekterande och kontrollerande
organ. Vad åter förslaget att tillsätta en särskild läns- eller stiftsnämnd
beträffade, skulle dessa medföra åtskilliga olägenheter. Att låta mer
eller mindre politiskt betonade institutioner välja ledamöter i denna nämnd
funne utskottet icke önskvärt. Dessa nämnder skulle dessutom helt visst
draga betydande kostnader. De i motionen framhållna olägenheterna av
att bibehålla domkapitlen som instanser mellan de lokala skolmyndigheterna
och skolöverstyrelsen vore enligt utskottets uppfattning betydligt överdrivna.
Tvärtom torde man med fog ej kunna peka på några anmärkningsvärda
olägenheter. Domkapitlens sammansättning vore sådan, att deras ledamöter
ägde både insikter och erfarenhet på det, pedagogiska området. Till slut
framhöll utskottet, att det ej kunde vara lämpligt att vid detta tillfälle »i
en detalj föregripa en möjligen ganska snar omorganisation av domkapitlen»,
och avstyrkte därför bifall till motionen.
Tre utskottsledamöter anmälde reservation.
Uppenbart vore, framhöllo reservanterna, att skolväsendet vunnit en sådan
omfattning, att det krävde en provinsiell ledning och representation, som
vore för detta ändamål tillsatt. Även om i flera fall domkapitlen väl fvllt
sin uppgift, så vore det dock oegentlig! att lämna handläggningen av dessa
spörsmål till en myndighet, som ursprungligen ej avsetts för denna uppgift.
Även örn domkapitelslektorerna vore pedagogiskt sakkunniga, hade
man därför ingen garanti för att de ägde någon förtrogenhet med folkskoleväsendet.
Det hade ifrågasatts, huruvida man icke som mellaninstanser
borde kunna begagna domkapitelsformen, utbyggd med speciell sakkun
-
Myndigheternas
yttrande
år 1927.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
skap i folkskoleärenden. Häremot talade dock det principiella skälet, att
det icke funnes någon anledning att låta undervisningsväsendet, när det
gällde folkskolan, stanna kvar i subordinationstorhållande till kyrkostyrelsen.
pär så ej längre vore fallet med deu högre undervisningen. Den mellaniustans,
som skulle skapas, måste fylla tvenne krav: Den borde vid folkskoleärendenas
avgörande ha tillgång till speciellt sakkunniga personer samt
draga minsta möjliga kostnad. Provinsstyrelsens ledamöter borde icke,
såsom ibland föreslagits, väljas av vissa korporationer. Vad kostnadsfrågan
beträffar, torde de farhågor, som i detta hänsende framförts mot upprättandet
av 12 respektive 24 nya ämbetsverk, vara oerhört överdrivna.
Frågan örn mellauinstanser för folkskoleväsendet borde i hela sin vidd
göras till föremål för en den möjligast allsidiga prövning.
Andra kammaren biföll utskottets utlåtande och hade sålunda beslutat
avslå ifrågavarande motion.
Vid utskottets nyssnämnda utlåtande voro fogade över det i motionen
framförda förslaget avgivna yttranden från skolöverstyrelsen, rikets domkapitel,
Sveriges allmänna folkskollärareförening och allmänna svenska prästföreningen.
Innehållet i dessa yttranden må här i korthet angivas.
Skolöverstyrelsen erinrade, att överstyrelsen i ett tidigare yttrande över
domkapitelskommitténs förslag förklarat sig icke kunna ansluta sig till
detsamma utan förordat en allsidig och förutsättningslös utredning av
frågan örn skolväsendets ledning och förvaltning på mellanstadiet. De
direktiv, som lågo till grund för domkapitelskommitténs arbete hade nämligen
icke medgivit en utredning i nämnda sammanhang av denna fråga.
Vidare hade överstyrelsen framhållit, att det vid ordnandet av lämpliga
provinsialstyrelser för skolväsendet borde tagas under övervägande i vad
mån det vore möjligt att undvika den dualism vid folkskoleärendenas behandling,
som nu råder på mellanstadiet, i det att beslutanderätt tillkommer
dels domkapitlen, dels länsstyrelserna, dels folkskolinspektörerna. Slutligen
hade överstyrelsen uttalat sig för att det borde undersökas, huruvida
icke en provinsial styrelse lämpligen borde få befogenhet även beträffande
andra skolarter än dem, som för närvarande tillhöra domkapitlens verksamhetsområde.
Då, sedan överstyrelsens nämnda utlåtande avgivits, intet
inträffat, som kunnat rubba överstyrelsens ståndpunkt, funné överstyrelsen
en sådan utredning fortfarande önskvärd.
Flertalet domkapitel uttalade som sin mening, att domkapitlen borde bibehållas
som mellaninstanser för folkskoleväsendet. Detta uteslöte dock icke,
att den frågan borde utredas, huru på lämpligaste sätt domkapitlen skulle
kunna tillföras ökad sakkunskap vid skolorganisationsärendens prövning och
avgörande. Frågorna om överflyttande till andra organ av domkapitlens
befattning med skolärenden eller domkapitlens omorganisation i nyss nämnd
riktning borde under alla omständigheter icke isolerade upptagas till prövning
utan bedömas i det vidare sammanhang, som utgjordes av den sedan
länge aktuella frågan örn stiftsstyrelsernas omorganisation. Den argumen
-
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
tering, som från domkapitlens sida här anföres för stiftsstyrelsernas bibehållande
som mellaninstanser, innehåller i stort sett samma skäl, som vid
frågans tidigare behandling vid olika tillfällen angivits motivera ett bibehållande
av den* historiskt givna anordningen. I yttrandena framhölls
tämligen allmänt, att domkapitlen i regel genom sina ledamöter besutte ett
betydande mått av pedagogisk sakkunskap, även om de lektorer, som hade
säte och stämma i domkapitlen, ej vore särskilt förtrogna med folkskolans
förhållanden. Domprosten och biskopen å andra sidan vore genom sin verksamhet
tvungna att väl sätta sig in i folkskolans förhållanden. Konsistorienotarien
slutligen representerade den juridiska sakkunskap, som är erforderlig
vid besvärsäreudenas handläggning. En ny mellaninstans skulle måhända
icke få den pondus och auktoritet, som domkapitlen ändå måste
anses äga. Inrättandet av nya ämbetsverk skulle vidare draga dryga
kostnader.
Av visst värde torde det här vara att taga del av den reservation, som
mot domkapitlets i Växjö beslut att avstyrka utredning anförts av lektorerna
Cavallin, Rosén och Terner, vilka bland annat yttrade:
Även domkapitlen anses av många mindre lämpliga som pedagogiska
mellaninstanser, enligt vår åsikt icke utan skäl. Visserligen brister icke
här allmän pedagogisk kompetens, men det kan icke förnekas, att det i
många fall är klent beställt med speciell sådan i folkskolefrågor, vartill
kommer, att flertalet av konsistoriemedlemmarna, läroverkslektorerna, av
sin egentliga gärning hindras att i erforderlig grad sätta sig in i dessa
ärenden. Det är vidare obestridligt, att det på många håll råder animositet
och rivalitet mellan läroverkens män och folkskolans och mellan kyrkans
och folkskolans, ett förhållande som är ögnat att minska domkapitlens auktoritet
hos den ena av de stridande parterna. Sist men icke minst vilja vi
erinra örn den strävan till oberoende av kyrkan, ej att fatta = kristendomen,
som utmärker vår tids skolväsen. Skolan anser sjg numera som en med
kyrkan jämbördig institution och känner sin subordination under kyrkliga
myndigheter som ett tryck. En så viktig del av undervisningsväsendet som
universiteten och allmänna läroverken står ju så gott som skild från kyrkligt
inflytande. Även örn domkapitlen reformerades genom adjunktion av
seminarielärare eller andra folkskolans man, skulle föga vinnas därigenom.
Kritiken komme icke därför att tystna. Domkapitlen böra, och detta för
övrigt även av kyrkliga skäl, bliva rent kyrkliga myndigheter.
Sveriges allmänna folkskollärarförening uttalade i sitt yttrande önskvärdheten
av en utredning i motionens syfte. Domkapitlen hade visserligen
med sin nuvarande självskrivna sammansättning kunnat utöva ett högst
betydande inflytande på skolväsendet. Detta inflytande hade ofta visat sig
vara till folkskolans fromma men det funnes även en mångfald exempel på
motsatsen. Men just detta, att de olika domkapitlen framträtt och alltjämt
framträdde med så högst olikartade synpunkter och uppfattningar till och
med i fråga om själva syftemålet med vårt folkundervisningsväsen, vilket
förhållande givetvis måste inverka menligt på det jämna fortskridandet av
Departe
mentschefen.
44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
folkskoleutvecklingen i rikets skilda delar, gåve vid handen, att domkapitlen
med sin alltigenom självskrivna sammansättning icke lämnade nödiga garantier
för att den provinsiella ledningen av folkskoleväsendet överallt i landet
handhades på ett lojalt och tillfredsställande sätt. Med alli erkännande åt de
domkapitel, mot vilka i detta hänseende ingen befogad anmärkning syntes
kunna riktas, måste centralstyrelsen därför vidhålla den meningen, att nya
bestämmelser rörande mellaninstanser för folkskoleväsendet borde komma till
stånd. De provinsiella skolstyrelserna borde emellertid icke tillsättas på
sådant sätt, att de komme i beroende ställning till vissa valmanskårer.
Allmänna svenska prästföreningen erinrade, hurusom det förefunnes en stor
obenägenhet att inrätta nya myndigheter. Varje sådan vore ett experiment,
som kunde lyckas men också misslyckas. I varje fall komme det att vålla
utgifter; om tillräckligt antal nya mellaninstanser upprättades, skulle kostnaderna
härför växa till stora belopp. Detta kunde icke bortresoneras.
Lämpligare syntes det att anknyta till historiskt givna institutioner, som
förvärvat sig icke blott administrativ erfarenhet och vuxit sig in i folkmedvetandet
utan också på grund härav vunnit allmänt förtroende. En förändring
eller komplettering av en sådan institution för vinnande av ökad
effektivitet borde med en smula god vilja kunna verkställas utan större
rubbning av det bestående och utan att merkostnaden bleve avskräckande.
Skolöverstyrelsens statistik visar, att den minskning av barnantalet, som
i småskolorna redan inträtt, är betydande och att den under de år, som nu
kunna överskådas, kommer att fortgå ehuru i minskat tempo. På folkskolestadiet
har däremot nedgången i barnantalet ännu icke med hela sin
styrka hunnit göra sig gällande. Den årliga minskningen blir störst läsåret
1933 1934, varefter minskningen även i folkskolan fortgår men med något
ringare fart. Den beräknade totala minskningen av barnantalet i småskolan
från läsåret 1927/1928 till läsåret 1935/1936 skulle enligt beräkningarna utgöra
23,05 % av på småskolestadiet vårterminen 1928 varande barn, och motsvarande
procenttal för barn på folkskolestadiet från läsåret 1927/1928 till
läsåret 1937/1938 skulle uppgå till 16,42 %. Sedan skolöverstyrelsens statistik
utarbetats, hava födelsesiffrorna för inom riket födda levande barn för
ytterligare två år blivit preliminärt uppskattade. År 1929 föddes 92,861
och år 1930 94,200 barn. Sistnämnda år redovisades sålunda för första
gången på tio år en viss återhämtning i födelsesiffrornas eljest stadigt fortskridande
nedgång.
Den konstaterade nedgången i barnantalet har aktualiserat behovet av
åtgärder för att åt folkskoleväsendet giva större rörlighet och förmåga till
anpassning efter befolkuingsrörelsens växlingar, än vad det för närvarande
äger. Enligt min mening böra dock dessa åtgärder vidtagas med försiktighet,
vilket jämväl riksdagen i sin ovan refererade skrivelse år 1927 framhållit.
Nu hava de i utredningen avhandlade förhållandena av åtskilliga
45
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
myndigheter ansetts vara av så allvarlig beskaffenhet, att de motivera betydligt
mer genomgripande åtgärder, än jag här ämnar föreslå. De skäl, som
anförts till förmån för dylika mer radikala åtgärder, finner jag tills vidare
för min del ej tillräckligt övertygande. Det kan nämligen icke anses bevisat,
att man för all framtid har att räkna med den nedgång i barnantalet,
som under några år tagit sådana oroväckande proportioner. Man torde därför
visserligen böra eftersträva en så omedelbar anpassning som möjligt till
de nu kända nativitetssiffrorna men å andra sidan icke vidtaga en så radikal
nedskärning, att ett kostsamt och svårgenomförbart återuppbyggande påtvingas
samhället vid en eventuell ökning av barnantalet i skolan.
Svårigheterna att väl avpassa de åtgärder, som av mig här åsyftas, äro
många och stora. Folkskoleväsendets förvaltningsrättsliga karaktär av en
väsentligen kommunal inrättning, önskvärdheten av att bibehålla de i tjänst
varande ordinarie lärarnas anställningsförhållanden oförkränkta, kravet på
att skolformerna icke i onödan försämras, hänsynen till de kostnader, skoldistrikten
iklätt sig för uppförandet av skolbyggnader, som vid en eventuell
indragning komma att stå oanvända, målsmännens personliga intresse av
att undervisningen för deras barn anordnas på ett ur deras synpunkt så
tillfredsställande sätt som möjligt, allt detta är faktorer, som hava inverkan
på det problem, det här gäller att lösa, och till vilka behörig hänsyn måste
tagas. A andra sidan har staten, som påtagit sig en dryg del av kostnaderna
för folkskoleväsendet, stort intresse av att skolorganisationens omfång
i görligaste mån anpassas efter det föreliggande behovet. Redan har staten
ett avsevärt inflytande på skolväsendets anordning i skoldistrikten. De åtgärder,
jag i det följande kommer att föreslå, inskränka ytterligare i någon
mån skoldistriktens redan förut beskurna frihet att själva ordna sitt folkskoleväsende.
Givetvis är det svårt, att i bestämmelser av denna art sammanjämka
statens och kommunernas intressen. De föreslagna bestämmelserna
synas mig emellertid hava avfattats med en försiktighet, som väl
motiveras av de vitala intressen på ömse sidor, som föreligga. I huvudsak
hava heller icke de ifrågasatta åtgärderna från de hörda skolrådens och
folkskolestyrelsernas sida föranlett några mer betydande erinringar. Detta
torde sammanhänga med att även kommunerna hava ett betydande intresse
av en smidigare anpassning av folkskoleorganisationen efter föreliggande behov,
både ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till de möjligheter, som härigenom
i många fall yppas, att genomföra en förbättrad undervisning.
Hava sålunda ett par av de ändringar i nu gällande folkskoleförfattningar,
jag i det följande kommer att föreslå, utformats med en moderation, som
väl i något fall begränsat bestämmelsernas effektivitet, så ligger det å andra
sidan stor vikt uppå, att de myndigbeter, som anförtros den viktiga och
ömtåliga uppgiften att handhava tillämpningen av dessa bestämmelser, äro
för denna uppgift väl kvalificerade och lämpade. Detta ger en ny och påtaglig
aktualitet åt det snart hundraåriga spörsmålet om skapandet av lamp
-
46
Kung1. Maj:ts proposition Nr 77.
liga mellaninstanser för folkskoleväsendet. Jag har i det föregående visat, att
utvecklingen, alltsedan domkapitlen faktiskt bekläddes med uppgiften att
tjänstgöra som mellaninstanser för folkskoleväsendet, gått i den riktningen,
att ledningen av undervisningsväsendet mer och mer undandragits domkapitlens
inflytande. För närvarande företer handläggningen av folkskoleärenden
på mellanstadiet ett drag av splittring, som torde vara en säregenhet
för svenska folkskoleförhållanden. Beslutanderätten på mellanstadiet
tillkommer nu länsstyrelser, domkapitel och folkskolinspektörer. De skolärenden,
som stannat kvar hos domkapitlen, äro i huvudsak reglementsärenden,
där domkapitlet dels är första instans i vissa ärenden, dels är besvärsinstans,
samt befordriugsärenden och disciplinmål, där domkapitlet är besvärsinstaus.
Reglementsärendena hava ur alla synpunkter, ej minst ekonomiskt,
ett avgörande inflytande på det svenska folkskoleväsendets hela anordning.
Man har nu ifrågasatt, huruvida domkapitlen med sin till stor del
självskrivna och ingalunda av hänsyn till folkundervisningen motiverade
sammansättning äro ägnade att handhava befattningen med dessa och andra
ovannämnda skolärenden. Man har förmenat, att befattningen med dessa
ärenden bör anförtros åt myndigheter, mera sakkunniga härvidlag och allra
helst speciellt inrättade med tanke på denna uppgift. Under den långvariga
diskussionen örn mellaninstansernas karaktär har detta varit ett av de förnämsta
skälen för en ändring i den nu bestående ordningen. Andra motiv
hava emellertid jämsides härmed trängt i förgrunden: behovet av en mer
rationellt ordnad arbetsfördelning mellan de olika mellaninstanserna och
mellan dessa och den centrala skolmyndigheten, önskvärdheten av att stiftsstyrelserna
uteslutande finge ägna sig åt sin egentliga uppgift, det principiella
skälet att den lägre undervisningen liksom tidigare den högre bör
skiljas från all gemenskap med kyrkan o. s. v. Dominerande bland alla
dessa skäl har dock varit behovet av en verkligt sakkunnig, för folkskoleväsendets
bästa effektivt och målmedvetet arbetande provinsiell myndighet.
Åtskilliga betydelsefulla administrativa uppgifter, för vilkas handläggning
nu icke finnes någon myndighet med erforderlig sakkunskap, skulle lämpligen
kunna anförtros dessa nya mellaninstanser. Den nuvarande ordningen
för förslags upprättande vid tillsättning av lärartjänster har sedan länge
ansetts vara i behov av en reformering i syfte att stadgade befordringsgrunder
måtte i högre grad än vad nu är fallet komma till sin rätt vid lärarvalen.
En avsevärd förbättring synes mig i detta avseende vara att vinna, därest
åt berörda mellaninstanser överlämnades att i skolrådens ställe upprätta förslag
till tjänsternas tillsättning. Likaså har den nuvarande ordningen för
utfärdande av tjänstgöringsbetyg för lärarna varit föremål för mycken och,
som det synes mig, berättigad kritik. Sannolikt skulle en ur synpunkten
av objektivitet och enhetlighet mera betryggande procedur härutinnan ernås,
om de nya mellaninstanserna övertoge detta åliggande. Det vill även förefalla,
som om åtskilliga av de frågor, vilka bliva en konsekvens av ett
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
genomförande av nu föreliggande förslag, nied fördel kunde påläggas dessa
mellaninstanser. Jag tänker då närmast på ärenden örn huru med vakant
lärartjänst bör förfaras i händelse skolråd och folkskolinspektör stannat i
olika meningar samt frågor om barns undervisning i annat skoldistrikt än heinortsdistriktet.
Tilläggas kan, att dessa nya mellaninstanser, med den kännedom
om och överblick över skolväsendet de konnne att äga var och en
ifråga örn sitt område, säkerligen skulle kunna uträtta åtskilligt för åstadkommande
av en mera rationell skoldistriktsindeluing, därest de tillerkändes
initiativrätt med avseende å utredningar örn skoltorbund.
Vid dryftandet av frågan om åtgärder för skolväsendets anpassning efter
nedgången i barnantalet har jag kommit till den bestämda övertvgelsen, att
en snar lösning av mellaninstansproblemet just ur ändamålsenlighetens synpunkt
är ett ofrånkomligt önskemål. De folkskoleärenden, som nu handläggas
på mellanstadiet eller där borde handläggas, äro så betydelsefulla, och
bliva i all synnerhet, därest här nedan av mig föreslagna åtgärder vinna
bifall, av så krävande och omfattande natur, att deras handläggning borde
handhavas av myndigheter med detta såsom sin uteslutande uppgift. Därest
nya mellaninstanser för folkskoleväsendet inrättades, kunde dessa på ett mer
naturligt sätt, än vad nu gäller domkapitlen, inpassas bland de övriga myndigheter,
som handlägga folkskoleärenden. Den nuvarande splittringen i fråga
örn mellaninstansen, som ur folkskoleväsendets synpunkt ej är utan sina
olägenheter, skulle i så fall kunna hävas och respektive myndigheter på ett
mera enhetligt sätt samarbeta till skolväsendets bästa. Att betänka är slutligen,
att genom 1930 års lagstiftning skolväsendet i andra avseenden helt
överförts till den borgerliga kommunen. Efter denna reforms genomförande
synas inga sakliga eller formella skäl längre kunna anföras till stöd för
att såsom mellaninstanser för folkskoleväsendet bibehålla domkapitlen. Tvärtom
ter sig en avveckling av denna anordning såsom en naturlig konsekvens
av 1930 års reform.
Jttg vill givetvis icke på sakens nuvarande läge ingå på frågans tekniska
sida och är ej beredd att härutinnan framställa ett positivt förslag men jag
har velat begagna tillfället att framhålla vikten av att denna fråga utan
dröjsmål göres till föremål för en noggrann och allsidig utredning.
Jag övergår härefter till att redogöra för detaljerna i skolöverstyrelsens
förslag av den 24 april 1931. I omedelbar anslutning till de olika punkterna
ämnar jag i sammandrag återgiva såväl de yttranden och förslag, som
på frågans förberedande stadium framförts av åtskilliga myndigheter och
som åberopats i överstyrelsens utredning, som ock myndigheternas yttranden
över skolöverstyrelsens utarbetade förslag. I övrigt hänvisar jag till
handlingarna i ärendet.
48
Kungl. Majlis proposition Nr 77.
Tvdngsförfly
tillin g av
ordinarie lärare
mellan
skoldistrikten.
II. Ökade möjligheter att förflytta lärare.
Vid den förberedande diskussionen angående lämpliga åtgärder för indragning
av skolor och skolavdelningar har från åtskilliga håll — bland annat
i den motion, som givit upphov till riksdagens skrivelse — ifrågasatts ett
uppmjukande av förfaringssättet vid förflyttning av lärare. Förslagen hava
avsett antingen förflyttning av lärare mellan skoldistrikten — tvångsvis eller
frivillig — eller förflyttning av lärare inom skoldistrikten. Här må först
uppmärksammas förslaget angående av överordnad myndighet reglerad,
eventuellt tvångsvis genomförd förflyttning av lärare mellan skoldistrikten.
De av överstyrelsen i ärendet hörda myndigheterna ansluta sig i stort
sett till den uppfattningen, att förflyttning av ordinarie lärare bör begränsas
till det skoldistrikt, inom vilket läraren är anställd. I icke så få fall söka
dock åtskilliga myndigheter påvisa, att den enda fullt effektiva utvägen för
att på kortare tid bringa antalet skolor och skolavdelningar i full jämvikt
med behovet vore, att en överflödig lärare utan vidare kunde förflyttas till
vakant tjänst vid skola inom annat skoldistrikt. Ytterst få myndigheter äro
dock beredda att nu förorda dylika åtgärder.
Folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde anser, att dylikt
intrång i den kommunala självbestämmanderätten rätt väl kan motiveras
såväl med hänsyn till de avsevärda bidrag av statsmedel, som komma de
enskilda skoldistrikten till del, som ock till det allmännas intresse av att
i görligaste mån nedbringa kostnaderna för skolväsendet. Vad angår lärarnas
intresse synes även detta böra väga mindre tungt än samhällets och
lika väl som t. ex. en folkskolinspektör vid eventuell omorganisation av
inspektionsområdena bör kunna förflyttas från en ort till en annan, bör även
en lärare kunna åläggas dylik förflyttning. Förflyttning borde endast ifrågakomma
med vederbörande skoldistrikts medgivande.
Folkskolinspektör ema i Älvsborgs norra, Älvsborgs södra, Skaraborgs södra
och Västmanlands västra inspektionsområden anse likaledes, att de säkraste
resultaten i den i riksdagsskrivelsen antydda riktningen kunde erhållas, om
lärarnas anställningsförhållanden ändrades därhän, att ordinarie lärare kunde
förflyttas till skolor utom det distrikt där ordinarie anställning erhållits.
I dessa yttranden fratnhålles emellertid, att därmed de ordinarie tjänsterna
skulle förlora sin egentliga karaktär och kommunernas självbestämningsrätt
kringskäras, vartill komme, att denna utväg i riksdagens skrivelse tillbakavisats,
vadan det icke vore möjligt och ej heller lämpligt att här upptaga
dessa frågor till prövning.
Folkskolinspektören i Södermanlands östra inspektionsområde framhåller, att
förslaget om förflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat genom
någon slags tvångsåtgärd ej bör vinna beaktande.
Folkskolinspektörerna i Östergötlands östra, Östergötlands västra, Nordsmålands
västra, Sydskånes östra, Dalarnas södra, Norrbottens södra, Norrbottens
norra och t. f. folkskolinspektören i Sydsmålands mellersta inspektionsområden
anföra i korthet liknande synpunkter.
Bland domkapitlen råda delade meningar. Uppsala domkapitel anser, att
då just möjlighet till dylik förflyttning av lärare på ett effektivt sätt kunde
49
Kungl. Majits ''proposition Nr 77.
råda bot för det missförhållande, som givit anledning till riksdagens skrivelse,
borde särskilt den frågan utredas, örn icke sådana former kunde utfinnas,
som möjliggjorde överföring av lärare till annat skoldistrikt, utan att berättigade
intressen av allmän eller enskild natur träddes för nära. Lunds domkapitel
anser, att en första åtgärd för berörda syftemåls vinnande vore att
tillförbinda lärarpersonalen vid landets skolor skyldighet att underkasta sig
eventuella författningsförändringar angående tjänsteförhållanden, förflyttning
m. m. — en skyldighet som existerar för flertalet statsanställda.
Västerås domkapitel vitsordar åtgärdens effektivitet men kan icke tillstyrka
densamma.
Växjö domkapitel kan av principiella skäl alldeles icke vara med örn sådan
förflyttning. Lidea och Visby domkapitel synas hålla före, att åtgärden skulle
vara av gagn, men anser den icke kunna ifrågakomma, sedan riksdagen
uttalat sig emot en sådan anordning.
Länsstyrelserna i Stockholm och Kristianstad äro av den uppfattningen,
att möjligheterna att vid utredningen kunna anvisa fullt effektiva utvägar
för indragning av överflödiga skolor blivit genom utredningsdirektiven, vad
förflyttning av lärare angår, starkt begränsade.
Länsstyrelsen i Vänersborg påpekar, att flertalet statsavlönade tjänstemän
i vårt land, däribland lärarna vid de allmänna läroverken, äro underkastade
flyttningsskyldighet. Då staten till ojämförligt största delen bestrider kostnaderna
för folkskollärarkårens avlönande, kan det icke anses vara ur vägen,
att staten i någon mån får bestämmanderätt i fråga örn denna kårs anställningsförhållanden.
Skulle staten framdeles komma att helt övertaga kostnaden
för folkskollärarkårens avlönande, synes självfallet, att kåren i samband
med en allmän lönereglering bör underkastas flyttningsskyldighet. Men
redan nu torde en sådan skyldighet kunna stadgas för nytillträdande lärare.
Den härigenom befarade inskränkningen i skoldistriktens rätt att själva
anställa sina lärare bleve synnerligen minimal, örn skoldistrikten medgåves
att välja mellan ett större antal flyttningsskyldiga lärare.
Länsstyrelsen i Falun anser tvångstransportering av lärare från ett distrikt
till ett annat icke böra ifrågakomma.
I detta sammanhang torde jämväl böra erinras att såväl styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund som centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folhskollärarförening i sina till andra kammarens första tillfälliga utskott
avgivna yttranden bestämt uttalat sig mot tvångsförflyttning av lärare från
ett skoldistrikt till ett annat.
Skolöverstyrelsen medgiver, att en tillerkänd rätt att förflytta lärare från
ett skoldistrikt till ett annat kunde vara ägnad att underlätta lämpliga indragningar
av skolor och skolavdelningar. En oinskränkt förfiyttningsrätt
skulle dock alltför kraftigt beskära skoldistriktens inflytande på lärarbefattningarnas
rekrytering och utgöra ett starkt ingrepp i den rättsliga ställning,
som hittills varit lärarkåren tillförsäkrad. Överstyrelsen finner icke situationen
vara sådan, att en dylik radikal åtgärd för närvarande är erforderlig
och kan sålunda icke tillstyrka att bestämmelser utfärdas rörande tvångsförflyttning
av lärare från ett skoldistrikt till ett annat.
Skatteutjämningsberedningen och statskontoret uppehålla sig vid den berörda
principfrågan i avgivna yttranden över skolöverstyrelsens förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 19113. 1 sami. 63 höft. (Nr 77.) 4
Förflyttning
pä frivillighetens
väg
mellan skoldistrikten.
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
I båda yttrandena uttalas från skolöverstyrelsens mening skiljaktiga synpunkter.
Skatteutjämningsberedningen gör det principiella uttalandet, att i den mån
undervisningens intressen och lärarnas befogade rättsanspråk icke därigenom
åsidosättas, skolväsendets organisation bör göras i största möjliga mån rörlig
och elastisk såväl inom ett och samma skoldistrikt som i förhållandet mellan
olika distrikt.
Statskontoret förordar en allmän flyttningsskyldighet för ifrågavarande
lärare.
Statskontoret erinrar, att sådan skyldighet föreligger beträffande så gott
som samtliga befattningshavare vid den civila statsförvaltningen. Starkare
skäl torde knappast föreligga att åt nu omhandlade lärare bereda en mera
skyddad ställning i ifrågavarande avseende än åt befattningshavare i statens
tjänst. Det har i ärendet framhållits, att en åt statsmyndighet tillerkänd
rätt att för vinnande av det ändamål, som här är ifråga, förflytta ordinarie
lärare från en tjänst till en annan, skulle alltför mycket inkräkta på kommunernas
bestämmanderätt med avseende å lärarpersonalens rekrytering.
Statskontoret finner sig icke kunna dela denna mening. De utomordentligt
stora kostnader, statsverket påtagit sig med avseende å sagda personals avlöning,
böra enligt statskontorets förmenande tillräckligt motivera, att staten
i påkommande fall skall vara i stånd att vidtaga åtgärder till förhindrande
av onödiga utgifter för sagda ändamål.
Vid statskontorets yttrande finnes fogad en reservation av statskommissarien
Spilhammar, vilken anmäler från statskontoret avvikande mening i
fråga om allmän flyttningsskyldighet för lärare.
Emellertid föreslår skolöverstyrelsen en anordning, avsedd att underlätta eller
möjliggöra för skoldistrikt att på frivillighetens väg från ett annat skoldistrikt
övertaga där överflödig ordinarie lärare.
Härför öppna sig två utvägar. Antingen kan dylik lärare helt enkelt
uppmuntras att söka ledigtorklarad tjänst i annat skoldistrikt och där i
konkurrens med andra sökande på vanligt sätt eventuellt väljas till ordinarie
lärare. Eller också kan initiativet utgå ifrån det skoldistrikt, inom vilket
befattningen ledigförklarats och vilket i så fall skulle äga att kalla i annat
skoldistrikt tjänstgörande lärare, vars befattning konstaterats vara överflödig.
I båda fallen skulle flyttningsbidrag till vederbörande lärare utgå av allmänna
medel, detta för att anordningen över huvud taget skulle komma i bruk.
Härom anför skolöverstyrelsen:
Att på förhand beräkna det belopp, som för dylikt ändamål kan visa sig
erforderligt, är givetvis icke möjligt. Det blir därför nödigt, att för ändamålet
ett förslagsanslag finnes att tillgå. Lämpligt synes vara, att bidrag
i detta avseende utgår av förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkoch
småskolor, enär det här gäller inbesparande av andra utgifter från detta
anslag. Det må även erinras örn att flyttningsbidrag till läroverkslärare, då
sådant förekommer, utgår från reservationsanslaget till de allmänna läroverken.
Att på frågans nuvarande stadium uppställa några allmänna grunder
51
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
för utgående av flyttningsbidrag i här förevarande fall synes icke vara
möjligt, utan torde åtminstone tills vidare, innan närmare erfarenhet
vunnits, beslut om sådant bidrag böra meddelas av Kungl. Majit efter framställning
i varje särskilt fall, på sätt som nu sker i fråga örn flyttningsbidrag
åt lärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium.
Skolöverstyrelsen framhåller, att en skoldistrikten medgiven rätt att till
befattning kalla lärare i annat skoldistrikt kräver särskilt stadgande i folkskoleförfattningarna,
vilket föreslås ske såsom tillägg till §§ 21 och 22 i
folkskolestadgan. Tillvägagångssättet tänkes anordnat på följande vis:
Om i skoldistrikt ordinarie lärartjänst vid folk- eller småskola blir ledig
och en motsvarande befattning i annat skoldistrikt befinnes vara överflödig
och böra indragas, skulle efter överenskommelse mellan respektive skolråd
och innehavaren av sistnämnda befattning denne antagas som ordinarie lärare
å den lediga tjänsten. Den för val av ordinarie lärare i § 19 folkskolestadgan
stadgade ordningen skulle i detta fall icke behöva iakttagas av det
skoldistrikt, som mottager läraren. Innan skoldistrikt kallar lärare, måste
givetvis först konstateras, att bans tjänst är överflödig, varförutom beslut
om indragning skall föreligga. Tillvägagångssättet härför föreslås av överstyrelsen
böra bliva ungefär detsamma som av skolöverstyrelsen ifrågasättes
vid indragning av obehövliga lärartjänster vid vakanser, för vilket i ett senare
sammanhang kommer att redogöras (sid. 75). För tillsättande av lärare i
denna ordning skulle under alla förhållanden erfordras skolöverstyrelsens
medgivande, alldenstund förfarandet, såsom nämnt, förutsätter dispens för
skoldistriktet från tillämpandet av vissa bestämmelser i folkskolestadgan.
Skolöverstyrelsen förklarar sig icke vänta några vittgående resultat av nyss
antydda åtgärder men anser dem dock ägnade att i någon mån öka de
möjligheter, som redan finnas, att vid minskning av barnantalet indraga
skolor eller skolavdelningar.
De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag rörande
lärares förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat, anse nästan utan
undantag den av skolöverstyrelsen föreslagna på frivillig överenskommelse
grundade förflyttningen vara av ringa eller ingen betydelse. I vissa fall
tillrådes förenkling av bestämmelserna; åtskilliga myndigheter förorda ett
mer generellt förflyttningsförfarande, reglerat av överordnad myndighet och
ägnat att överbygga den nu rådande isoleringen skoldistrikten emellan.
Länsstyrelsen i Halmstad tillstyrker förslaget men anser de föreslagna bestämmelserna
angående lärares förflyttning inom och utom skoldistrikten
föga effektiva.
Länsstyrelsen i Luleå är av samma åsikt men uttalar samtidigt den uppfattningen,
att med de av riksdagen angivna riktlinjerna några effektiva
åtgärder i denna del ej kunna förväntas.
Länsstyrelsen i Stockholm anser de i skolöverstyrelsens utredning föreslagna
åtgärderna för förflyttning av lärare icke vara tillfyllest. Även om,
såsom överstyrelsen framhåller, situationen för närvarande icke erfordrar
radikalare åtgärder, är det näppeligen möjligt att i längden oförändrade
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
bibehålla sådana organisationsformer, som kunna åsamka statsverket avsevärda
onödiga kostnader, utan att de statliga myndigheterna äga befogenhet
att inskrida för vinnande av rättelse. Länsstyrelsen erinrar om att statsverkets
utgifter för ifrågavarande ändamål föreslagits avsevärt ökade i det
av 1928 års lönekommitté framlagda betänkandet angående lönereglering för
befattningshavare vid undervisningsväsendet. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida
icke vid överarbetningen av detta betänkande borde beaktas önskvärdheten
ur statsekonomisk synpunkt av större möjligheter att förflytta lärare.
Länsstyrelsen i Malmö finner sådana föreskrifter böra utfärdas, som möjliggöra
lärares förflyttning genom statlig myndighet från ett distrikt till ett
annat. Därest icke sådan förflyttning sker tvångsvis, torde den icke på
långt när komma att försiggå i den omfattning, som vore önskvärd och
av omständigheterna påkallad. I samband därmed bör stadgas flyttningsskyldighet
för lärare, vilket icke enligt länsstyrelsens förmenande kan anses
orimligt, i betraktande av att dylik skyldighet finnes för ett flertal statsanställda.
A andra sidan torde läraren böra tillförsäkras rätt till minst
samma löneförmåner, som han förut åtnjutit, varjämte tvångsförflyttningen
torde böra föregås av en noggrann undersökning, huruvida vederbörande
lärare med hänsyn såväl till sin tjänstgöring som andra förhållanden lämpar
sig för den nya tjänstgöringsorten.
Om emellertid dylik tvångsförflyttning överhuvud skulle anses innebära
ett alltför djupt ingrepp i kommunens självbestämningsrätt och lärarnas
rättsliga ställning, synes något kunna vinnas genom skoldistriktens förstoring.
Länsstyrelsen i Vänersborg framhåller bland annat: Huruvida den möjlighet
till lärares förflyttning till annat distrikt, som skolöverstyrelsens förslag öppnar,
kommer att i någon större utsträckning anlitas, torde bliva beroende av
folkskolinspektörernas åtgöranden vid inträffande vakanser. Inspektörerna
böra givetvis vid vakanser å lärartjänster, som skola bibehållas, söka giva
anvisning på lämpliga lärarkrafter från skolor, som kunna indragas. Det
torde böra ankomma på skolöverstyrelsen att lämna inspektörerna anvisningar
i sådant avseende även för det fall, att lämplig lärarkraft icke kan föreslås
från till indragning ifrågasatt skolavdelning inom det egna inspektionsområdet.
Länsstyrelsen i Gävle finner i likhet med skolöverstyrelsen omständigheterna
åtminstone för närvarande icke påkalla bestämmelser angående
tvångsförflyttning av ordinarie lärare från ett skoldistrikt till ett annat
och tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Ostersund uttalar den uppfattningen, att en allmän skyldighet
för lärarna att låta sig förflyttas från ett skoldistrikt till ett annat
knappast skulle kunna genomföras utan ett förstatligande av skolväsendet.
Beträffande den frivilliga förflyttningen av lärare från ett skoldistrikt till
ett annat synes det länsstyrelsen som om denna, åtminstone så som förslaget
utformats av skolöverstyrelsen, skulle bliva så gott som verkningslös.
Sannolikt kornme icke det här föreslagna omständliga tillvägagångssättet
till användning i annat än sällsynta undantagsfall. Om någon verkan av
den tillämnade anordningen skall vinnas, torde åtminstone den förenklingen
böra vidtagas, att medgivandet till tillsättning i extra ordinarie ordning får
lämnas av vederbörande domkapitel samt att därvid tillika må meddelas
beslut att flyttningsbidrag kommer att utgå av statsmedel.
Det bör emellertid påpekas, att anordningen torde kunna föranleda, att
en lärare, som i varje fall tänkt söka transport, på detta sätt skaffar sig
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
ett flyttningsbidrag. Då dessutom anordningens praktiska värde, även med
de här ovan förordade förenklingarna, synes ringa, hyser länsstyrelsen närmast
den uppfattningen att hela uppslaget bör övergivas.
Kommer beslut angående flyttningsbidrag att meddelas av annan myndighet
än Kungl. Majit, torde särskilda bestämmelser därom bli erforderliga.
Utanordnandet av flyttningsbidrag torde få äga rum genom vederbörande
länsstyrelse efter granskning enligt nyssnämnda föreskrifter.
Domkapitlet i Visby finner icke den föreslagna anordningen för förflyttning
i vissa fall av lärare från ett skoldistrikt till annat tillrådlig. En dylik förflyttnings
fråga kan lätt vålla obehag för läraren och slitningar mellan skoldistrikten.
Genom den starka garanti mot missbruk av förflyttningar, som
består i de tre parternas samtycke, kommer anordningen att bliva ineffektiv,
vartill även skulle bidraga skoldistriktens allmänna obenägenhet för samarbete
med andra skoldistrikt. Bestämmelsen i fråga bör utgå ur förslaget.
Domkapitlet i Luleå tillstyrker förslaget men uttalar sympatier för en inskränkning
av detsamma därhän, att lärare skulle kunna förflyttas enbart
inom det egna skoldistriktet.
Domkapitlet i Härnösand tillråder förenkling av bestämmelserna.
Folkskolinspektören i Roslagens inspektionsområde framhåller, att lärare aldrig
komma att kallas till tjänst, därför att de, som kunna kallas, äro så till
ytterlighet få. Bestämmelsen bör utgå ur förslaget.
Folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde påpekar, att det
effektivaste sättet att beskära en genom det sjunkande barnantalet hotande
överorganisation av skolväsendet, nämligen att i vissa fall tvångsförflytta
lärare från ett skoldistrikt till ett annat, tillfölje riksdagens direktiv är på
förhand avvisat, vadan skolöverstyrelsens förslag för närvarande är det enda
som kan realiseras.
Folkskolinspektören i Hälsinglands norra inspektionsområde finner riktigt,
att eventuella flyttningsbidrag till lärare bör utgå av statsmedel (ej som
1928 års lönekommitté föreslår i sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande
»av den samfällighet, vilken står som målsman för den läroanstalt,
dit han förflyttas»). Ett annat tillvägagångssätt skulle sannolikt förorsaka
ovilja och obehövliga konflikter skoldistrikten emellan, utan att skolväsendet
därigenom främjades.
Folkskolinspektören i Jämtlands norra inspektionsområde tillstyrker endast
med viss tvekan bifall till förslaget. På grund av svårigheterna för skoldistrikten
att hava vetskap örn var de överflödiga lärarna som ock de lediga
lärartjänsterna finnas, synes det folkskolinspektören erforderligt, att såväl
de ena som de andra på något sätt bringas till allmän kännedom. Fruktar
desslikes, att den frivilliga förflyttningen, som utesluter tävlan om ledig
lärartjänst, kan föranleda mannamån vid tillsättandet, men anser, att den
omständigheten, att skolöverstyrelsen skall lämna sitt medgivande till förflyttningen
innebär en viss trygghet mot de »grövsta misstagen».
Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde anser, att vid sidan
av i § 19 föreslagna ändringar och tillägg rörande skyldighet för skoldistrikt
att vid vakanser inhämta folkskolinspektörens mening, huruvida tjänsten
bör återbesättas eller icke, för föreliggande ärendes syfte inga åtgärder kunna
ens tillnärmelsevis få den betydelse som möjligheten att på den frivilliga
överenskommelsens väg förflytta i ett skoldistrikt överflödiga lärare till ett
annat, där de behövas. I bestämmelserna borde markeras, att folkskolinspektören
har rätt att taga initiativ till dylik förflyttning av lärare.
Förflyttning
av ordinarie,
lärare inom
skoldistrik
ten.
54 Kungl. May.ts proposition Nr 77.
Folkskolinspektörerna i Västmanlands västra, Västerbottens norra, Gästriklands,
Gotlands och Jämtlands södra inspektionsområden vänta sig icke någon
nämnvärd betydelse av ifrågavarande bestämmelser. Förfaringssättet är för
omständligt och tungrott, enighet mellan tre parter är svår att åstadkomma.
De avstyrka dock icke bifall.
De skolråd, som yttrat sig härom, avstyrka livligt tvångsförflyttning av
lärare mellan skoldistrikt i ena eller andra formen. Den kommunala självbestämningsrätten
bör bibehållas ograverad, lärarnas rättsliga ställning ej
äventyras.
Flertalet skolråd tillstyrka i all korthet förslaget rörande frivillig förflyttning.
Några skolråd uttala sig i avstyrkande riktning, under framhållande,
bland annat, att stadgandet vore i praktiken omöjligt att tillämpa och att
det bleve i regel icke distriktens bästa lärarkrafter, som bleve överflödiga.
Skatteutjämning sberedning en tillstyrker förslaget i denna del men håller
före, att de föreslagna bestämmelserna rörande frivillig förflyttning knappast
komma att få någon vidsträcktare tillämpning.
Till att börja med må här först erinras örn nu gällande bestämmelser
rörande förflyttning av lärare inom det skoldistrikt, i vilket han är anställd.
De bestämmelser, som reglera detta förfarande, återfinnas i folkskolestadgan
§ 22 mom. 4 och 5. Mom. 4 hänför sig till förhållandena i stad,
mom. 5 till förhållandena å landsbygden.
Vad först angår skoldistrikt i stad, kan skolråd eller folkskolestyrelse
under förutsättning att sådant kan ske utan förnärmande av lärarens på
meddelat förordnande grundade rätt förflytta en ordinarie lärare från en
tjänst till en annan inom distriktet, när skolans bästa det kräver och under
förutsättning att lärarens löneförmåner därigenom icke minskas.
Flyttningsförfarandet i skoldistrikt på landsbygden är åtskilligt mer restriktivt.
Där kan förflyttning mot lärarens önskan äga rum endast i samband
med en i behörig ordning genomförd omorganisation av skolväsendet.
Organisationen av ett distrikts skolväsen angives i det för distriktet fastställda
reglementet, som innehåller bestämmelser icke blott om vilka skolor,
som skola finnas i distriktet utan också örn respektive skolors organisation
(folkskolestadgan § 10). Omorganisation av distriktets skolväsen är sålunda
liktydig med ändring av reglementet och dylik ändring är först giltig,
sedan domkapitlet eller — i vissa fall — skolöverstyrelsen i behörig
ordning fastställt densamma eller, i fall av besvär, Kungl. Maj:t fattat beslut
i målet. Kyrkostämmans respektive folkskolestyrelsens beslut örn förflyttning
skall vidare för att bliva gällande prövas och godkännas av domkapitlet, vilket
dessförinnan skall hava hört såväl ifrågavarande lärare som statens vederbörande
folkskolinspektör. Vidare skall vid förflyttning församlingen bestrida
kostnaderna, varjämte såsom förutsättning för förflyttningens behörighet
gäller, att lärarens löneförmåner genom förflyttningen icke minskas.
55
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Vid bedömningen av här ifrågavarande spörsmål må även observeras arten
av lärarnas anställningsförhållanden. § 18 folkskolestadgan, och för övrigt
åtskilliga andra med denna paragraf korresponderande stadgande!!, jämfört
med § 1 mom. 2 samma stadga, förutsätter, att lärare av skoldistrikten anställas
vid viss skola och icke, såsom dock flerstädes förekommer, vid skoldistriktets
skolor. Nuvarande stadganden angående lärares förflyttning inom
skoldistriktet betingas direkt av detta förhållande.
Av åtskilliga av de av skolöverstyrelsen i ärendet hörda myndigheterna
hava alternativt föreslagits olika åtgärder för beredande av ökade möjligheter
att förflytta lärare inom skoldistriktet utöver de utvägar, som i
yttrandena till riksdagens vederbörande utskott angivits.
Sålunda har av folkskolinspektör en i Värmlands västra inspektionsområde
föreslagits, att lärarnas anställning borde ändras i så måtto, att de erhålla
ordinarie lärartjänst inom skoldistriktet med tills vidare placering vid viss
bestämd skola. Härigenom skulle möjliggöras en förflyttning av lärare inom
ett skoldistrikt även utan samband med omorganisation av församlingens
skolväsen. Så kunde till exempel vid indragning av en parallellklass vid en
A-skola vederbörande lärare flyttas till annan skola inom distriktet, örn en
bestämmelse angående lärares tillsättning med »tills vidare placering» funnes
i författningen. Redan nu förekommer sådant anställningssätt inom ett par
skoldistrikt i inspektionsområdet. Tvekan råder, om det dock med för närvarande
gällande bestämmelser angående lärares tillsättning är fullt lagligt.
Det skulle icke behöva föreligga någon som helst risk för ett godtyckligt
förflyttande av lärare från skolmyndigheternas sida, örn, i likhet med vad
som är fallet vid lärares förflyttning i samband med beslutad omorganisation
av skolväsendet, det bestämdes, att församlingen bestrider flyttningskostnaderna
samt att lärarens löneförmåner genom förflyttningen ej minskas
ävensom att den föreslagna förflyttningen skall prövas och godkännas av
domkapitlet.
Denna uppfattning delas även av Karlstads domkapitel. Alternativt har
emellertid domkapitlet även ifrågasatt, huruvida ej sådana bestämmelser
borde utfärdas, att vid lärartjänsts ledigförklarande och i anställningsförordnandet
för läraren stadgades skyldighet för honom, att, örn tjänsten kunde
indragas, mottaga förflyttning till annan skola inom samma skoldistrikt,
dock så att hans löneförmåner icke därigeno''m minskades och med skyldighet
för församlingen att bestrida flyttningskostnaderna.
Länsstyrelsen i Karlstad hemställer om sådan ändring i folkskolestadgan,
att skolråd och kyrkostämma meddelas rätt att, närhelst skolans bästa det
kräver, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en annan inom distriktet,
varvid läraren får flyttningsersättning och förbliver vid tidigare innehavda
löneförmåner. Till följd av denna förändring borde lärare anställas
icke vid viss skola utan i distriktet med skyldighet att tills vidare tjänstgöra
vid viss skola.
Lunds domkapitel föreslår, att skoldistrikten på landsbygden erhålla samma
rätt som stadsdistrikten vid lärares förflyttning och rekommenderar för övrigt
— trots de nackdelar, som därmed äro förenade — ett ökat användande
av extra ordinarie lärare. Åtskilliga andra myndigheter uttala sig i
samma riktning. Visby domkapitel framhåller sålunda såsom möjligt och
lämpligt, att skoldistrikt vid förändring av B 2-skola till Bl-skola icke till
-
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
låtes att utan särskilt tillstånd besätta platser i den så kallade mellanskolan
med annat än extra ordinarie lärare eller utföra bygge av utav denna skola
betingad skollokal eller lärarbostad.
Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde liksom även Malmö och
Hälsingborgs folkskolestyrelser hava vidare ansett det böra tagas under övervägande,
huruvida icke skoldistrikt kunde förlänas rättighet att under vissa
förhållanden överflytta lärare från en skolform till en annan. Folkskolinspektören
i Tornedalens inspektionsområde anför härom följande:
I flertalet skoldistrikt torde fortsättningsskolan vara så anordnad, att de lärare,
som handha undervisningen på det egentliga folkskolestadiet, även
undervisa i fortsättningsskolan, en anordning, som ofta blir allt för betungande
för dessa lärare och lätt kan inverka menligt på arbetet i båda skolorna.
Att helt överföra en vid den egentliga folkskolan överflödig ordinarie
lärare till fortsättningsskolan synes därför vara en lycklig lösning av föreliggande
fråga och värd att närmare utredas. Tydligen kunde härigenom
en besparing för statsverket göras, då särskild ersättning för arbetet i fortsättningsskolan
ej skulle behöva utgå. För fortsättningsskolans del vore
mycket vunnet ur pedagogisk synpunkt med en dylik anordning. Genom
koncentration av fortsättningsskolornas verksamhet, så att barn från mindre
orter sammanfördes till undervisningsavdelningar av lämplig storlek å centralt
belägen plats, varvid statsbidrag för inackordering av fortsättningsskolpliktiga
barn finge utgå, kunde ytterligare fördelar vinnas.
Malmö folkskolestyr else anför i korthet:
Till det kommunala skolväsendet i större städer höra ofta förutom folkskolan
jämväl andra skolformer, där lärare med full tjänstgöring äro anställda,
nämligen fortsättningsskola, högre folkskola och kommunal mellanskola,
eventuellt lärlings- och yrkesskola. Dessa olika skolarter äro nu i
åtskilliga avseenden allt för snävt avgränsade från varandra. Det är visserligen
sant, att de måste bli olika med avseende på arbetssätt, elevers intagning,
lärares kompetens o. s. v. Men de behöva ej vara fullständigt
särskilda i administrativt hänseende. Så är emellertid fallet för närvarande,
till exempel i fråga örn lärares anställningsförhållande. Om en
ordinarie lärare i folkskolan förordnas till lärare i fortsättningsskolan och
där får full tjänstgöring, så kan hans tjänst icke utan vidare överflyttas till
fortsättningsskolan, utan den kvarstår i folkskolan och uppehälles där av
vikarie. Den situationen kan då vara för handen, att tjänsten i folkskolan
är överflödig men likväl måste uppehållas endast av rent formellt-administrativa
skäl. Ett sådant förhållande skulle kunna undvikas, örn styrelsen
finge rätt att helt enkelt förflytta vederbörande från folk- till fortsättningsskolan
och vice versa, alldeles som den kan flytta en lärare från en folkskola
till en annan. — Naturligtvis måste iakttagas, att läraren är behörig
för vederbörande tjänstgöring. En given förutsättning är, att de olika skolorna
ha samma styrelse eller att, i de fall då olika styrelser finnas, dessa
ej äro alldeles isolerade från varandra, såsom nu lätt kan bända. — Det
ligger nära till hands att med här föreslagna överflyttning jämföra läroverksadjunkternas
tjänstgöring på gymnasialstadiet.
Slutligen hava några myndigheter framfört andra förslag, som höra
hemma i detta sammanhang.
Folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde framhåller sålunda,
att enligt § 22 mom. 5 fråga örn lärares förflyttning måste underställas
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
domkapitlets prövning och godkännande, en något för omständlig anordning;
tillräckligt vore, örn endast inspektör och lärare bleve hörda.
Folkskolinspektör en i Västerlottens mellersta inspektionsområde anser det ej
vara omöjligt att giva lagen örn kommunalförbund en sådan utformning
att mellan de skoldistrikt, som ville tillämpa den, även den överenskommelsen
kunde göras, att förflyttning av lärare från det ena distriktet till det
andra kunde äga rum under villkor, att de i 22 § mom. 5 i folkskolestadgan
givna föreskrifterna i övrigt iakttoges. Denna paragraf borde i så fall
ändras i anslutning härtill.
Vidkommande frågan örn förflyttning av lärare från folkskola till fortsättningsskola
och tvärtom, betonar skolöverstyrelsen denna frågas samband med
frågan om ökade möjligheter att indraga skolor och skolavdelningar. Med
den obligatoriska fortsättningsskolans inordnande i skolsystemet ha givetvis
tillkommit ökade möjligheter att placera lärare. För att kunna utnyttja
dessa så att en avlastning av lärare vid folkskolan skall kunna ske, kräves
emellertid ändrad författning angående lärares anställning vid fortsättningsskolan.
Överstyrelsen har i framställning till Kungl. Majit den 28 december
1926 angående anordnande i vissa fall av fortsättningsskola jämväl för
mindre folkskolas lärjungar in. m. utförligare yttrat sig i ämnet och upptager
därför icke frågan till behandling i detta sammanhang.
Vad angår frågan om förflyttning av ordinarie lärare från en tjänst till
annan motsvarande tjänst inom skoldistriktet anser skolöverstyrelsen principiellt,
att de grundsatser, som kommit till uttryck i gällande bestämmelser,
torde få anses vara ur de synpunkter, från vilka spörsmålet här bedömes,
i stort sett ändamålsenliga.
Enligt överstyrelsens uppfattning förefinnas författningsenligt inga som
helst hinder för att i stadsskoldistrikten förlägga en lärares tjänstgöring till
den del av folkskolan, där han bäst behöves.
Förflyttningsförfarandet i skoldistrikt på landsbygden är, såsom av det
föregående framgår, snävare reglerat. Skolöverstyrelsen är dock av den
meningen, att det mer noggrant reglerade förfaringssättet på landsbygden
icke direkt för den lokala skolmyndigheten försvårar indragning av obehövliga
skolor eller skolavdelningar. Skolöverstyrelsen erinrar, att organisationen
av distriktets skolväsen angives i det för distriktet gällande reglementet,
och anför därefter:
•
Om på grund av minskning av barnantalet eller av andra anledningar de
lokala skolmyndigheterna finna en skola obehövlig, eller att en skola bör
förändras från högre till lägre form, kan indragning av skolan eller förändring
av skolformen ske endast efter i vederbörlig ordning godkänd reglementsändring,
vilken reglementsändring just innebär en sådan omorganisation
av skolväsendet, som i § 22 mom. 5 i folkskolestadgan åsyftas. Det
torde få anses självfallet, att, örn grundade skäl föreligga för kyrkostämmans
beslut att omorganisera skolväsendet i den riktning ovan antytts,
vederbörande myndighet icke skall vägra att fastställa beslutet. I och med
ett dylikt fastställande av beslut örn omorganisation har emellertid skapats
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
nödig förutsättning för en lärares förflyttning från en till indragning beslutad
skola eller skolavdelning, och kyrkostämmans beslut örn förflyttning
blir givetvis godkänt. Behovet av att förflytta en lärare sammanhänger sålunda
med behovet av en omorganisation av skolväsendet, och i och med
fastställandet av omorganisationen inträder för läraren skyldigheten att
underkasta sig förflyttning till annan skola i distriktet.
Den ifrågavarande förutsättningen — att förflyttningen skall verkställas i
samband med omorganisation av distriktets skolväsen — utgör sålunda enligt
överstyrelsens uppfattning väl en garanti mot ett godtyckligt förfarande
mot läraren men icke ett hinder för genomförandet av erforderliga indragningar
av skolor eller skolavdelningar.
I de fall åter, där lärarbefattningarnas antal icke direkt förutses i det för
landsbygdsskoldistriktet gällande reglementet, skulle bestämmelser rörande
lärares förflyttning liknande dem, som gälla för skoldistrikt i stad, vara
ägnade att i högre grad än vad med nuvarande bestämmelser är fallet underlätta
erforderliga indragningar. Detta gäller landsbygdsskoldistrikt, som hava
skola av A-form med parallellavdelningar, vilkas antal i regel icke angives
i reglementet. Då i dylikt skoldistrikt fråga uppkommer örn indragning av
överflödig lärartjänst, är det med nuvarande bestämmelser tvivel underkastat,
örn förutsättningen för lärares tvångsförflyttning — omorganisation av
distriktets skolväsen — föreligger och indragningen sålunda kan äga rum.
Visserligen torde dock ofta någon av de vid skolan anställda lärarna icke
innehava ordinarie befattning och även andra möjligheter torde erbjuda sig
för ett förutseende skoldistrikt att i sådana fall reglera antalet lärare efter
barnantalet.
För att dock undanröja alla svårigheter härvidlag och i författningarna
fastslå, att indragning av dylik parallellavdelning är att anse såsom en
giltig förutsättning för förflyttning av lärare i samma ordning som i övriga
fall, föreslår skolöverstyrelsen ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelser
i så måtto, att skoldistriktet äger förflytta en ordinarie lärare från
en skola till en annan inom distriktet, om så befinnes nödigt för omorganisationens
genomförande eller eljest för indragningen av en obehövlig lärarav
delning.
Skolöverstyrelsen finner emellertid olika bestämmelser för stad och landsbygd
beträffande förflyttning av ordinarie lärare inom skoldistrikt, icke motiverade
och föreslår sålunda, att mom. 4 och 5 i folkskolestadgans 22 paragraf sammanföras
till ett moment. Örn sålunda, då fråga är örn återbesättande av
ledig tjänst, skolråd eller folkskolinspektör skulle finna, att tjänsten lämpligen
borde återbesättas genom förflyttning av ordinarie lärare inom skoldistriktet
utan iakttagande av den vid val av lärare eljes stadgade ordningen,
skall ärendet underställas domkapitlets prövning och avgörande.
Erfordras reglementsändring på grund av förflyttningen, skall till prövning
och avgörande först upptagas frågan örn ändring av reglementet. Innan
Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.
59
beslut fattas om förflyttning av lärare, skall denne beredas tillfälle avgiva
yttrande. Därest domkapitlet finner sig icke kunna godkänna av folkskolinspektören
gjort yrkande, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens avgörande.
Örn läraren genom den sålunda beslutade förflyttningen måste byta
bostad, åligger det skoldistriktet att bestrida kostnaderna för flyttningen.
Lärarens löneförmåner få genom förflyttningen icke minskas. Vidare föreslår
överstyrelsen, att det villkor borttages, som enligt nu gällande bestämmelser
förutsättes uppfyllt för att förflyttning i stad skall kunna komma till stånd,
nämligen att lärarens genom meddelat förordnande grundade rätt därigenom
icke förnärmas. Skolöverstyrelsen förmenar, att någon dylik rätt, omöjliggörande
förflyttning, icke torde föreligga.
De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag,
förklara sig i flertalet fall icke hava något att däremot erinra. I några
fall göras emellertid vissa erinringar. På ett pär håll betonas sålunda allt
fortfarande önskvärdheten av att folkskolestadgan omändras i sådan riktning,
att lärare måtte anställas vid distriktets skolor, såsom en institution betraktad,
med tjänstgöring tills vidare vid viss skola.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att i så fall endast de frågor rörande
lärares överflyttande från en skola till en annan inom distriktet behövde
dragas inför domkapitlet, i vilka meningsskiljaktighet uppstått mellan
vederbörande intressenter eller mellan någon av dessa och statens folkskolinspektör.
SJcatteutjämningsberedningen betonar starkt nödvändigheten av att sådana
bestämmelser införas. Beredningen finner överstyrelsens resonemang rörande
lättheten att med nu gällande bestämmelser förflytta lärare föga övertygande
och anför:
Det kan enligt beredningens mening ifrågasättas, huruvida icke den nuvarande
anordningen medfört en tungroddhet i förvaltningsapparaten, som
i många fall verkat avhållande på skoldistrikten, då det gällt att genomföra
eljest motiverade organisatoriska förbättringar. Beredningen anser sig därför
böra betona önskvärdheten av sådana ändrade bestämmelser i folkskolestadgan,
att lärare, som hädanefter vinna ordinarie anställning, anställas vid
skoldistriktets skolor med placering tills vidare vid viss skola. Det må i
detta sammanhang erinras därom, att statens befattningshavare i allmänhet
äro skyldiga att underkasta sig förflyttning. En bestämmelse sådan som
den föreslagna torde därför icke med fog kunna sägas utgöra ett obehörigt
intrång i eller försvagande av lärarnas rättsliga ställning. Till förhindrande
av att lärare onödigtvis förflyttas lär emellertid böra föreskrivas, att förflyttning
icke må äga rum annat än då skolrådet ur ekonomisk synpunkt eller
i undervisningens intresse finner sådant påkallat, samt att fråga örn dylik
förflyttning skall underställas vederbörande domkapitel för prövning och
avgörande.
Beträffande lärare, vilka redan vunnit ordinarie anställning vid viss skola,
lär det icke vara möjligt att i detta sammanhang åstadkomma någon ändring.
Det torde emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke i
samband med en eventuell lönereglering för folkskollärarkåren sådana be
-
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
stämmelser böra meddelas, att med rätten till reglerad lön skall följa skyldighet
för befattningshavaren att underkasta sig förflyttning i samma utsträckning,
som kan bliva föreskriven för nyanställda lärare.
En förflyttning av lärare från en skola till en annan inom samma skoldistrikt
medför oftast tvång för läraren att byta bostad och att vidkännas
därmed förbundna kostnader. Beredningen utgår från att jämväl i nu omhandlade
fall, då förflyttning sker utan därom av läraren framställd begäran
och i syfte att vinna ekonomiska besparingar eller skolorganisatoriska fördelar,
dessa kostnader böra ersättas. Det synes i såväl det ena som det
andra fallet kunna ifrågasättas, huruvida icke församlingarnas intresse för
att genom förflyttning av lärare förbilliga eller förbättra sitt skolväsen skulle
kunna stimuleras därigenom, att flyttningskostnaden bestredes av statsmedel.
Statskontoret delar samma uppfattning. Därest allmän flyttningsskyldighet
funnes icke böra åläggas ifrågavarande lärare, borde åtminstone den åtgärden
vidtagas, att sådan befattningshavare utnämndes att vara lärare inom
visst skoldistrikt med placering tills vidare vid viss skola,
Förläggandet under högre myndighets prövning av förflyttningsförfarandet
i stad göres i några yttranden till föremål för erinringar.
Domkapitlet i Lund framhåller, att de speciella förhållandena för folkskoleväsendets
organisation i städerna gjorde ett sådant förfarande onödigt omständligt;
förslaget bör kompletteras med bestämmelser, som taga sikte uteslutande
på förhållandena i städer. — Folkskolinspektören i Sydskånes västra
inspektionsområde anser, att de föreslagna bestämmelserna bli till hinder folden
smidiga anpassningen efter förhållandenas växlande krav i städerna; i
städerna är det mången gång nödvändigt, att i hast verkställa förflyttningar
från en skola till en annan, utan att detta innebär någon nämnvärd olägenhet
för de lärare, som förflyttas. — Malmö folkskolestyreise finner, att de
föreslagna bestämmelserna försvåra förflyttning av lärare i städer; först
och främst taga de icke hänsyn till de många fall, då lärare måste förflyttas
utan att någon annan lärare avgår, vilket ofta förekommer i städer
med rörlig befolkning. Vidare får beaktas, att i allmänhet lärartjänst i
städer ej är knuten till viss skola eller klass utan vederbörande är anställd
vid »stadens folkskolor». Läraren anses skyldig undervisa i den klass och
skola, som anvisas. En avgående lärares tjänst vid stadens folkskolor kan
indragas, men den kan ej återbesättas med en lärare, som redan innehar
tjänst vid »stadens folkskolor». Skulle i så fall den senare tjänsten betraktas
som indragen i stället för den avgångne lärarens tjänst? Bestämmelserna,
såväl de nu gällande som de föreslagna, synas oklara och böra
omformuleras. En tredje bristfällighet i förslaget är, att förflyttning måste
underställas domkapitlets eller eventuellt skolöverstyrelsens prövning, vilket
är i hög grad ägnat att försena och »krångla till ett avgörande, som nu
sker snabbt och enkelt». Slutligen kan bestämmelsen örn flyttningshjälp
för lärare, som byter bostad i samband med förflyttning från en skola till
en annan, leda till tvister mellan skoldistrikt och lärare (flyttningshjälp
ifrågasättes aldrig i Malmö). — Luleå folkskolestyrelse anför liknande synpunkter
beträffande svårigheterna för folkskolestyrelser i städer att med de
av överstyrelsen föreslagna bestämmelserna fatta snabba beslut om förflyttning
av lärare. Folkskolestyrelsen föreslår en tilläggsbestämmelse till nuvarande
§ 2 i folkskolestadgan av den innebörden, att i stadsdistrikt lärare
må anställas med placering inom distriktet och att det må ankomma
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
på folkskolestyrelsen att i samband med fastställande av arbetsordningen
bestämma respektive lärares tjänstgöringsplats. Möjligen skulle ett sådant
medgivande med hänsyn till nuvarande bestämmelser i angivet moment böra
kompletteras med en föreskrift, att där icke av folkskolinspektören godkända
skäl föranleda undantag, minst en lärare vid vardera folk- och småskolan
skall hava ordinarie anställning inom distriktet. Tilläggsbestämmelsen
skulle bereda stadsdistriktet ökade möjligheter till smidig anpassning
och vidare medföra, att det av skolöverstyrelsen föreslagna tillägget till §
22 koin me att gälla landsbygdsdistrikt men i städer endast sådana lärare,
som redan anställts vid viss skola inom distriktet.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening tillkännager —
av andra skäl än i föregående yttranden — betänkligheter emot förslaget
rörande lika bestämmelser vid förflyttning av lärare i stad eller på landsbygd.
Genom den tvångsförflyttning, som där är förutsatt, kan läraren lida
ekonomisk förlust, om han förflyttas till en ur trafik- eller skolformssynpunkt
mindre god skola i en landsortskommun. Dylik förflyttning borde i
möjligaste mån ordnas genom frivillig överenskommelse. Örn denna utväg
ej är framkomlig, borde det föreskrivas, att den lärare, som senast erhållit
anställning, i första hand blir förflyttad, med förtursrätt för honom att återfå
den lämnade tjänsten, så snart tillfälle därtill erbjuder sig. Den av skolöverstyrelsen
föreslagna formuleringen av stadgandena i berörda hänseende
kan därjämte giva rum för den tolkningen, att en lärare skulle kunna
förflyttas till annan tjänst inom distriktet, utan att den av honom innehavda
befattningen eller annan motsvarande tjänst vid skolan är eller prövas bliva
under de närmaste åren överflödig. Då detta förmodligen icke avses, synes
ett förtydligande av sagda stadgande böra ske.
Sveriges allmänna folkskollärarinneförbund anför liknande synpunkter.
Förenklingar eller förändringar i andra avseenden föreslås av andra myndigheter.
Folkskolinspektören i Blekinge inspektionsområde anser det omotiverat, att
varje förflyttning av lärare skall underställas domkapitlets prövning och avgörande.
Lärarens rätt blir fullt tillgodosedd, därest sådan omprövning föreskrives
endast i det fall, att den till förflyttning föreslagne läraren detta begär.
Folkskolinspektören Petersson, Oskarshamn, anser det onödigt, att ärendet
skall behöva underställas domkapitlets prövning och avgörande i de fall,
då lärare, skolråd och folkskolinspektör äro eniga om förflyttningen.
Länsstyrelsen i Örebro föreslår, att i förslaget införes en övergångsbestämmelse,
avseende nu anställda ordinarie lärare, som i vissa fall — nämligen
i skoldistrikt på landsbygden, då reglementsändring ej ifrågakommer —
icke torde vara skyldiga att mot bestridande underkasta sig den avsedda
ökade flyttningsskyldigheten.
Domkapitlet i Västerås betonar, att den till förflyttning ifrågasatte läraren
bör höras redan då reglementsfrågan är föremål för behandling, och ej först
på ett senare stadium, då själva beslutet örn förflyttningen skall fattas. Det
torde icke kunna förbises att, med hänsyn till de föreslagna föreskrifterna,
fall hädanefter vida oftare än hittills kunna inträffa, då flyttning av ordinarie
lärare även utan direkt tvingande grunder kan komma att ifrågasättas,
varför ock större vikt än förut ligger på att sörja för, att de synpunkter,
som den till förflyttning föreslagne läraren kan vilja framföra, komma att
omsorgsfullt och förutsättningslöst prövas.
Departe
mentschefen.
62 Kungl. May.ts proposition Nr 77.
Folkskolestyreisen i Malmö har med nyss till sina huvudsakliga delar anförd
motivering framfört åtskilliga erinringar mot förslaget i denna del och
uttalar det önskemålet, att ifrågavarande bestämmelser bringas i överensstämmelse
med vissa av 1928 års lönekommitté (i dess den 21 juli 1930
avgivna betänkande) föreslagna stadganden. Lönekommittén har föreslagit
följande formulering av § 10 mom. 3 andra stycket i dess förslag till avlöningsreglemente
för lärare vid folkskolor etc.:
Lärare vid folk- eller småskola i stad skall vara skyldig att, när skolans
bästa det kräver, låta sig av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse förflyttas
från en tjänst till en annan inom distriktet.
Lärare vid folk- eller småskola, som icke är förlagd till stad, skall vara
skyldig att, om sådant befinnes nödigt för genomförande av omorganisation
av distriktets skolväsende, låta sig genom vederbörande kyrkostämmas eller
folkskolestyrelsens beslut förflyttas från en skola till en annan inom distriktet.
Beslut om förflyttning, som avses i detta moment, av lärare vid folkeller
småskola utom stad skall för att bliva gällande av domkapitlet, efter
hörande av såväl ifrågavarande lärare som statens folkskolinspektör, prövas
och godkännas.
Skolråden uttala sig i allmänhet med skiftande motivering och oftast i
tämligen allmänna ordalag för bifall till överstyrelsens förslag. Några skol
råd anse hittillsvarande bestämmelser tillfyllest och uttala sig i avstyrkande
riktning.
De förslag rörande förflyttning av lärare, för vilka jag här ovan redogjort,
avse dels att skapa möjligheter för lärares förflyttning från ett skoldistrikt
till ett annat, dels att vidga nu förefintliga möjligheter att förflytta
lärare inom skoldistrikten.
Vad då först förflyttning av lärare mellan skoldistrikten beträffar, råder
intet tvivel örn att en godtagbar lösning av detta problem innesluter betydande
möjligheter till en smidig anpassning av folkskoleväsendet efter befolkningsrörelserna.
Den isolering, som i detta hänseende för närvarande
råder mellan de kommunala enheterna, försvårar i hög grad en utjämning
mellan distrikten av växlingarna i behovet av lärare. De bestämmelser,
som för närvarande reglera ifrågavarande lärarpersonals rättsliga ställning,
lägga emellertid hinder i vägen för att nu vidtaga några effektiva
åtgärder i denna riktning. Ett allmänt åläggande av flyttningsskyldighet
torde näppeligen kunna ifrågakomma annat än i samband med en blivande
lönereglering. Visserligen kunde det tänkas, att sådan skyldighet
stadgades för alla lärare, som efter en viss framtida tidpunkt vunne ordinarie
anställning, men lämpligheten av att, på sätt härigenom bleve fallet,
skapa två kategorier av ordinarie lärare med väsentligt olika ställning i
rättsligt hänseende kan ifrågasättas. Då detta viktiga spörsmål alltså sammanhänger
med en eventuell lönereglering, avser jag här icke att angiva mitt
63
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
definitiva ställningstagande till detsamma. I alla händelser torde det vara
nödvändigt, att det i samband med en lönereglering för ifrågavarande lärarkår
tages under övervägande, om ej skyldighet allmänt bör åläggas lärarna att
låta sig förflyttas från ett skoldistrikt till ett annat, därest en sådan förflyttning
med hänsyn till skolväsendets intressen prövas böra ske. Såsom
villkor för att förflyttning finge ske, synes härvid böra gälla, att de förmåner
ifråga om lön, bostad och övriga anställningsförhållanden, som tillkomme
läraren å innehavande befattning, ej lode någon minskning eller
annan försämring å den nya tjänsten, liksom även att alla av flyttningen
föranledda kostnader ersattes läraren. Vidare borde läraren städse lämnas
tillfälle att yttra sig i ämnet, innan flyttningen ägde rum. Otvivelaktigt
komma dessa flyttningsärenden att ställa ganska stora krav på den prövande
myndighetens omdöme. Jag föreställer mig att, därest det ej anses
nödvändigt att centralisera handläggningen av berörda ärenden, det lämpligaste
skulle vara att lägga dem i händerna på de nya mellaninstanser,
örn vilka jag förut talat.
Att nu genomföra den här avsedda förändringen i lärarnas anställningsförhållanden
låter sig alltså icke göra. Riksdagens förut refererade uttalanden
i ämnet utesluta för övrigt tanken på att i närvarande stund föreslå
en dylik mera genomgripande reform.
Vid sådant förhållande återstår av de under ärendets behandling framförda
förslagen allenast skolöverstyrelsens i det föregående refererade förslag rörande
frivillig förflyttning av lärare mellan skoldistrikten.
För att en lärare skulle kunna förflyttas på detta sätt, måste till att börja
med respektive skolråd och läraren vara ense örn förflyttningen. Vidare
skall enligt skolöverstyrelsens förslag överstyrelsen därtill lämna sitt medgivande
och, sedan läraren av det mottagande skoldistriktet definitivt anställts,
Kungl. Majit eventuellt bevilja denne flyttningsbidrag av statsmedel.
Då läraren underhandlar med skoldistrikten, kan han alltså icke med säkerhet
veta, om han kan påräkna bidrag av statsmedel. Från det mottagande
skoldistriktets synpunkt bleve fördelen av att tillsätta en ledigbliven lärartjänst
i denna ordning egentligen ingen, såvida ej läraren i fråga vore väl
kvalificerad och eftersökt, vilket i dessa fall icke alltid med säkerhet skulle
vara förhållandet. Jag har svårt att tänka mig möjligheten av att ett skol
distrikt enbart av hänsyn till statsverkets ekonomi eller till ett annat skoldistrikt
skulle övertaga en i detta skoldistrikt överflödig lärare, då skoldistriktet
genom att anlita det vanliga, betydligt enklare anställningsförfarandet
kan få en måhända bättre kvalificerad lärare. Tillämpningen av det föreslagna
stadgandet förutsätter till sist hos lärare och skolråd i det ena distriktet
en kännedom örn förhållandena i det andra, som icke lärer förekomma
annat än i ett omedelbart grannskap. Enstaka förenklingar i det
föreslagna tillvägagångssättet synas icke kunna höja anordningens praktiska
värde. Flertalet myndigheter hava ställt sig synnerligen tveksamma till för
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
slaget, och liksom dessa kan ej heller jag finna, att anordningen i nämnvärd
mån skulle kunna förbättra möjligheterna att indraga skolavdelningar
genom förflyttning av lärare. Jag anser mig alltså icke kunna godtaga
detta överstyrelsens förslag. Mer effektiva åtgärder äro helt säkert av
nöden.
Vad sedan förflyttning av lärare inom skoldistrikten angår, har av det
föregående framgått, att gällande folkskolestadga i detta hänseende föreskriver
olika förfaringssätt för skoldistrikt i stad och på landsbygden. Skolöverstyrelsen
har nu föreslagit, att dessa bestämmelser sammanföras i ett
enhetligt stadgande. Den närmaste följden härav skulle bliva, att nu gällande
bestämmelser för förflyttning av lärare i stad i någon mån skulle
skärpas. Nu kan förflyttning där ske utan överordnad myndighets prövning;
enligt förslaget skulle för dylik förflyttnings giltighet erfordras domkapitlets
eller, i vissa fall, skolöverstyrelsens godkännande. För skoldistrikt
på landsbygden skulle förslaget i princip icke betyda någon ändring annat
än så till vida, att behörigheten att besluta dylik förflyttning förlägges
till skolrådet, ej såsom nu till kyrkostämman. Detta i likhet med nu gällande
bestämmelser för stad och för övrigt i analogi med likartad bestämmelse
beträffande tills vidare anställd lärare i kungörelsen den 19 september 1929
(nr 287) angående ändrad lydelse av § 19 mom. 1 och § 33 mom. 3 i folkskolestadgan.
Gemensamt för såväl stads- som landsbygdsskoldistrikt skulle
gälla det tillägget, att folkskolinspektör jämsides med skolrådet tillerkännes
rätt att taga initiativ till förflyttning av lärare.
Det från några håll framförda förslaget örn införande av bestämmelser,
möjliggörande lärares anställande vid skoldistriktets skolor med tjänstgöring
tills vidare vid viss skola, har icke av överstyrelsen upptagits till närmare
prövning. Jag ämnar till att börja med något uppehålla mig vid denna
fråga, som icke saknar betydelse i detta sammanhang. Såsom av den
föregående redogörelsen framgått, skall ordinarie lärare enligt folkskolestadgan
anställas vid viss skola inom skoldistriktet. I åtskilliga skoldistrikt
har det emellertid blivit praxis, att lärare anställes inom distriktet
med tjänstgöring tills vidare vid viss skola, ett anställningsförfarande, som
uppenbarligen står i strid med ordalydelsen i nu gällande folkskolestadga.
Denna form för anställandet av lärare synes mig emellertid vara ägnad
att underlätta flyttningsproceduren och jag anser därför, att en ändring
av gällande bestämmelser bör på denna punkt komma till stånd, varigenom
nämnda anställningsform göres till den regelrätta. Några olägenheter
för lärarpersonalen torde icke behöva följa härav. En dylik förändring
skulle nämligen på intet vis rubba tjänsternas karaktär av ordinarie. I
enlighet med vad av skolöverstyrelsen föreslagits torde vidare varje förflyttning
av lärare böra underställas domkapitlets prövning och avgörande,
och ytterligare bör lärarens yttrande vid varje förflyttning inhämtas. Slutligen
torde såsom ett villkor böra uppställas, att dennes avlöningsförmåner ej
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
förminskas. Därigenom erhållas säkra garantier för att lärarens intressen i
varje fall tillgodoses. Nyssnämnda förändring i lärarnas anställningsförhållanden
torde lämpligen kunna ske genom ett tillägg till folkskolestadgans
2 §. Vissa mindre, formella ändringar i folkskolestadgans §§ 18, 19 och 22
torde desslikes behöva vidtagas. Jag anser mig böra framhålla, att de av
mig här förordade ändringarna beträffande formen för lärares anställning
naturligtvis icke kunna göras tillämpliga å lärare, som vid ändringarnas
ikraftträdande redan vunnit anställning. För dessa lärare erfordras alltså
särskilda övergångsbestämmelser.
Starka betänkligheter hava framförts emot skolöverstyrelsens förslag, att
förflyttning av ordinarie lärare till vakant tjänst i stadsskoldistrikt skulle
underställas domkapitlets, respektive skolöverstyrelsens avgörande, på samma
sätt som skulle gälla för skoldistrikt på landsbygden. Man har förmenat,
att ett dylikt tillvägagångssätt högst avsevärt skulle försena och försvåra
förflyttningar i stadsdistrikten, som nu ske enkelt och utan olägenhet för
läraren. Häremot kan man framhålla, dels att stadsdistrikten numera ofta
genom inkorporering av landsbygdsområden innefatta även skolor med genuin
landsbygdsprägel, dels att förflyttning i stad oftast förekommer utan
samband med reglementsändring, alltså under enklast möjliga former. Den
tidsutdräkt, förfarandet möjligen komme att föranleda, kan enligt min uppfattning
icke heller ensamt för sig motivera förslagets slopande. Det kan
därjämte göras gällande, att för det allmänna det är en obestridlig fördel,
att en för alla skoldistrikt i görligaste mån likartad behandling av dessa
ärenden åstadkommes, liksom det kan påstås vara en vinst, att de centrala
skolmyndigheterna även för städernas vidkommande få möjlighet att öva
inflytande på dispositionen av lärarkrafterna. Men den avgörande olikheten
mellan stadsdistrikt och landsbygdsdistrikt är dock, att lärartjänst i det förra
icke är såsom i det senare knuten till viss skola. Icke ens tills vidare är
den ordinarie läraren i stadsdistriktet tillförbunden eller tillförsäkrad tjänstgöring
vid viss skola. Detta beror framför allt på stadsdistriktets behov av
större elasticitet i organisationsformen. Där bör förflyttning av ordinarie
lärare kunna ske utan statlig myndighets medverkan, isynnerhet emedan
ofta i stadsdistrikt förflyttning av lärare behöver ske utan samband med
annan lärares avgång från tjänsten. Så exempelvis därest genom växlingar
i befolkningsfördelningen i en skola en läraravdelning indrages och samtidigt
i en annan skola en ny parallellavdelning inrättas. I dessa distrikt
bör den lokala styrelsen kunna medgivas rättighet att, när skolans bästa
det kräver, under vissa villkor, förflytta ordinarie lärare.
Dessa äro de enda sakliga förändringar jag anser mig böra vidtaga i
skolöverstyrelsens förslag rörande förflyttning av lärare inom skoldistrikten,
som jag för övrigt finner vara välbetänkt och väl lämpat att i viss utsträckning
tjäna ändamålet med dessa åtgärder. De ändrade bestämmelserna
torde hava sin största betydelse därutinnan, att genom folkskol
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 käft. (Nr 77.) 5
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
inspektören det allmänna får ett inflytande på lärares förflyttning, som det
förut endast delvis ägt. Bestämmelsernas värde blir givetvis till stor del
beroende av folkskolinspektörernas verksamhet. Betonas må till sist, att
dessa och andra bestämmelser rörande förflyttning av ordinarie lärare endast
i viss grad kunna tjäna det här ifrågavarande syftet att vid behov indraga
skolor och skolavdelningar. Förflyttningen kan ju endast komma till stånd,
i fall läraren kan placeras på annan tjänst inom distriktet, varom icke,
måste med indragningen av tjänsten anstå, därest icke andra möjligheter
kunna tillgripas.
I huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag böra sålunda
i avseende på lärares förflyttning inom skoldistrikten vederbörliga författningsändringar
vidtagas.
Härutöver må nämnas, att folkskoledirektionen i Stockholm hemställt,
att den i Stockholm i olikhet med i andra jämförliga städer rådande bundenheten
av lärartjänster vid viss församlings folkskola måtte upphävas.
Detta skulle underlätta erforderliga omgrupperingar av lärarkrafterna. Denna
fråga tarvar ytterligare utredning, vadan jag icke i detta sammanhang närmare
ingår på densamma.
III. ökade möjligheter att vid vakanser indraga obehövliga lärartjänster.
I riksdagens skrivelse år 1927 antydes möjligheten av en sådan föreskrift,
att skoldistrikt skulle vara skyldigt att, innan åtgärder för återbesättande
av vakant lärartjänst vidtagas, inhämta utlåtande av vederbörande statens
folkskolinspektör angående tjänstens fortsatta behövlighet. Åtskilliga myndigheter
hava vid ärendets förberedande behandling uppehållit sig vid detta
spörsmål, och skolöverstyrelsen har i sin ifrågavarande utredning framlagt
vissa förslag i denna riktning.
gällande Av de stadganden, som i detta sammanhang må uppmärksammas, torde
immelser. först böra ifrågakomma § 2 i folkskolestadgan. I folkskola och småskola
skall respektive minst en lärare vara anställd som ordinarie. I fråga om
småskola kan dock skolöverstyrelsen medgiva undantag, därest detta motiveras
av skolans tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets
skolväsen. Härutöver skola till det antal, som prövas skäligt,
vid folk- eller småskola anställas ordinarie lärare eller extra ordinarie
lärare eller ock, vid folkskola och efter folkskolinspektörens medgivande,
biträdande lärare. Extra ordinarie lärare må anställas endast i det fall,
att växling i lärjungantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen
eller annan anledning gör sådant erforderligt. Skolrådet respektive
skolstyrelsen åligger att årligen före läsårets slut pröva, huruvida skälig
anledning fortfarande förefinnes, att befattning uppehälles med extra ordinarie
lärare.
67
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Därnäst torde uppmärksammas § 19 angående tillsättande av ordinarie
lärartjänst. Då dylik tjänst är vid skola till ansökning ledig, skall detta av
skolrådet, respektive skolstyrelsen kungöras, i regel senast inom sex månader.
§ 24 innehåller bland annat bestämmelser angående anställande av biträdande
lärare vid folkskola. Dylik lärare och lärare vid mindre folkskola
kunna anställas antingen tills vidare eller, i särskilda fall, på viss tid. Då
lärare anställes tills vidare följer därmed ömsesidig rätt till minst fyra månaders
uppsägning, där ej längre uppsägningstid blivit avtalad. Lärare på
viss tid anställes för högst ett läsår. Detta senare anställningssätt kan endast
ifrågakomma i samma fall, som i 2 § beträffande anställande av extra ordinarie
lärare angives. Även härvidlag åligger skolstyrelsen respektive skolrådet
skyldighet att årligen pröva, huruvida skälig anledning förefinnes, att befattning
uppehälles med på viss tid anställd lärare. Extra ordinarie lärare
vid folkskola eller småskola anställas av skolstyrelsen respektive skolrådet
på viss tid, ej överstigande ett läsår.
I § 25 stadgas, att, då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet,
skolrådet skall draga försorg örn att undervisningen uppehälles
genom vikarie.
§ 33 morn. 2 medgiver skolstyrelsen respektive skolrådet rättighet att entlediga
dels lärare, som erhållit tjänstepension, dels biträdande lärare vid folkskola
eller lärare vid mindre folkskola, vilkens befattning genom omorganisation
av skolväsendet skall förändras till folkskollärar- eller småskollärartjänst
eller ock indragas, dels ock kvinnlig lärare, som är gift, detta senare
dock endast efter skolöverstyrelsens prövning.
§ 10 stadgar rörande skoldistrikts reglemente och förfarandet vid ändring
av detsamma. Reglementet fastställer de olika skoltyper, efter vilka skolorna
äro ordnade inom distriktet, innehåller bestämmelser rörande de lärarkrafter,
som där nyttjas o. s. v. Skolstyrelsen respektive skolrådet — i visst
hänseende i samarbete med kommunal- eller stadsfullmäktige respektive kyrkostämma
— upprättar förslag till ändring av reglemente; förslaget skall av
domkapitlet efter folkskolinspektörens hörande prövas och godkännas. Vid
meningsskiljaktighet mellan domkapitlet och folkskolinspektör skall skolöverstyrelsen
— efter skolstyrelsens respektive skolrådets hörande — besluta
rörande reglementsändringen.
Enligt § 18 i Kungl. Maj.ts instruktion den 15 december 1914 (nr 489)
för folkskolinspektörer äger folkskolinspektör — därest skoldistrikt icke hörsammar
vissa av honom framställda erinringar rörande distriktets skolväsen —
hos högre myndighet påyrka rättelse. Denna folkskolinspektörens hemställan
hos domkapitlet örn åläggande för skoldistrikt att ordna skolväsendet på av
honom angivet sätt kan taga formen av ett initiativ till reglementsändring.
Slutligen stadgas i § 18 h) kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760)
angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till
sådan avlöning (»statsbidragsförfattningen») att, om bidrag sökes till ny
-
68
Av skolöverstyrelsen
hörda myndigheter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
inrättad lärartjänst, såsom villkor för erhållande av statsbidrag fordras, att
folkskolinspektören vitsordat tjänstens behövlighet.
De myndigheter, som av skolöverstyrelsen anmodats yttra sig i ärendet,
hava i ett stort antal fall uppehållit sig vid nyss antydda omständigheter
och framlagt eller påyrkat förslag till viss inskränkning av skoldistriktens
bestämmanderätt vid återbesättande av ledigbliven lärartjänst.
Uttalandena taga i allmänhet sikte på det bland annat i riksdagsskrivelsen
framförda uppslaget att åt folkskolinspektören tillerkänna rättighet att
vid inträffande ledighet å lärartjänst yttra sig om tjänstens behövlighet, innan
tjänsten förklaras till ansökan ledig.
Av de fyra folkskolinspektörer, som avstyrka åtgärder i berörda riktning,
framhålles bland annat, att en dylik bestämmelse icke komme att iakttagas
av det skälet, att de flesta fall, då tjänst skall återbesättas, bli så självklara,
att ingen skulle förstå meningen med bestämmelsen, att en dylik
bestämmelse komme att ge upphov till svårlösta konflikter mellan skoldistriktens
intressen och statens, att vad som skulle vinnas genom en dylik
bestämmelse kan av folkskolinspektören ernås på andra vägar, att såväl
bedömandet av läget som ansvaret för åtgärden i första rummet borde vara
skolstyrelsens sak.
Övriga 43 folkskolinspektörer, som i frågan gjort särskilda uttalanden,
ansluta sig mer eller mindre bestämt till den uppfattningen, att folkskolinspektörens
yttrande bör inhämtas före ledigförklarandet. De nuvarande
bestämmelserna anses icke tillfyllest: i många fall framhålles, att därest
mer effektiva stadgande!! funnits, åtskilliga under de senare åren inrättade
lärartjänster kunde hava indragits. Folkskolinspektören kan visserligen, då
fråga är om mindre skolor, tvinga fram indragning genom att hos domkapitlet
påyrka reglementsändring, örn nämligen folkskolinspektören får
kännedom om ledigheten, vilket dock icke alltid är fallet. Men i fråga om
de större skolorna står folkskolinspektören maktlös i ett sådant fall (folkskolinspektören
i Östergötlands östra inspektionsområde). Om skoldistriktet
motsätter sig indragning av viss skola, kan folkskolinspektören icke uträtta
mycket (folk skolinspektör en i Nordskånes västra inspektionsområde).
Skolrådet kan sätta sig över folkskolinspektörens mening och ledigannonsera
tjänst, även om denna skulle vara obehövlig (folkskolinspektören i Skarahor
g s norra inspektionsområde).
Meningarna äro något delade rörande den omfattning, i vilken skoldistrikten
skulle åläggas att inhämta folkskolinspektörens yttrande. Några
folkskolinspektörer föreslå, att skoldistrikten skulle åläggas skyldighet att
allenast i vissa bestämda fall inhämta folkskolinspektörens yttrande, exempelvis
då barnantalet visar mer fast tendens till nedgång (folkskolinspektören i
Ångermanlands norra inspektionsområde) eller då barnantalet understiger visst
fastställt antal (folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde).
På detta vis skulle icke folkskolinspektörens arbetsbörda ökas över hövan.
I de flesta yttranden föreslås emellertid, att folkskolinspektören vid varje
ledigblivande av lärartjänst skall hava rätt att göra sitt inflytande gällande.
Något olika meningar framföras örn den omfattning, folkskolinspektörens
rättighet härvidlag skall erhålla. Vissa folkskolinspektörer vilja sålunda
ställa ifrågavarande föreskrift i visst samband med det institut, som enligt
statsbidragsförfattningen § 18 redan står folkskolinspektörerna till buds, då
69
Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 77.
det gäller att pröva lämpligheten av nyinrättad lärartjänst. Folkskolinspektören
i Östergötlands östra inspektionsområde framhåller härom bland annat
följande: Då det gäller inrättande av ny lärartjänst, måste folkskolinspektören
vitsorda tjänstens behövlighet för att statsbidrag till densamma skall
utgå. Men ifråga örn en extra ordinarie befattnings övergång till ordinarie
eller en vakant tjänsts besättande har inspektören intet inflytande. Då den
kontanta avlöningen till lärare numera i huvudsak utgår av statsmedel,
synes det ej innebära något intrång på kommunernas självbestämningsrätt,
örn den prövning av en lärartjänsts behövlighet, som enligt riksdagens beslut
nu finnes stadgad rörande ny tjänst, utsträckes till att gälla även en
extra ordinarie befattnings förändring till ordinarie och ett återbesättande
av ledig ordinarie och extra ordinarie befattning.
Ett stort antal folkskolinspektörer giva uttryck åt den uppfattningen, att
skoldistriktet icke bör äga befogenhet att mot folkskolinspektörens uttalade
mening återbesätta ledig lärartjänst, för så vitt icke ärendet blivit prövat
av högre myndighet och denna lämnat sitt medgivande till tjänstens återbesättande.
Till förebyggande av egenmäktigt förfarande från inspektörens
sida bör, där inspektör och kommun stå emot varandra, ärendet hänskjutas
till skolöverstyrelsen (Folkskolinspektörerna i Sydsmålands mellersta och Skaraborgs
norra inspektionsområden).
Luleå domkapitel förordar liksom folkskolinspektören i Norrbottens norra
inspektionsområde skyldighet för skoldistrikt att inhämta folkskolinspektörens
yttrande endast då vissa omständigheter detta föranleda. Uppsala
domkapitel sätter i fråga, huruvida det icke kunde vara tillräckligt, att, sedan
skolöverstyrelsen — på grundval av de uppgifter, som komme överstyrelsen
tillhanda i anledning av infordrade meddelanden från statens folkskolinspektörer
beträffande de förändringar i organisation och lärjungantal,
vilka kunna under detta och följande läsår medföra förändringar i behovet
av lärare — vunnit kännedom örn, vilka lärartjänster kunna ifrågasättas
till indragning, föreskrift utfärdades, att dessa tjänster vid inträffande ledighet
icke hnge utan överstyrelsens eller vederbörande domkapitels hörande
återbesättas.
Skara, Växjö och Karlstads domkapitel föreslå, att vid olika meningar
mellan skoldistrikt och folkskolinspektör om återbesättande av ledig tjänst
ärendet borde hänskjutas till domkapitlet, över vars beslut besvär kunna i
vanlig ordning anföras.
Samtliga de länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, hava den uppfattningen,
att folkskolinspektören bör höras, innan ledig tjänst återbesättes. Flertalet
framhålla dessutom särskilt, att folkskolinspektörens avgivna mening bör
äga vitsord, därest icke högre myndighet annorlunda beslutar. Länsstyrelsen
i Karlskrona framhåller bland annat: Mycket skulle säkerligen vinnas
genom en föreskrift om att statens folkskolinspektör skall höras, innan vakant
lärartjänst tillsättes. Genom en sådan anordning sättes folkskolinspektören
i tillfälle att, då sådant kan anses påkallat, taga initiativ till indragning
eller sammanslagning av tjänster vare sig genom hänvändelse till länsstyrelsen
eller skolöverstyrelsen, och uteslutet är ju icke, att man rent av
skulle kunna föreskriva, att tjänst icke får tillsättas, förrän högre myndighet
blivit hörd och givit sitt medgivande.
Åtskilliga myndigheter hava i detta sammanhang framfört även andra
förslag för vinnande av det avsedda syftemålet. Några hava varit inne på
frågan angående ökat användande av extra ordinarie lärare.
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde anför härom bland
annat följande: Under nuvarande osäkra förhållanden med stark växling i
de skolpliktiga barnens antal torde icke kunna uudvikas, att skoldistrikten
i större utsträckning än hittills nödgas anställa extra ordinarie lärarkrafter.
Trots de betänkligheter man måste hysa i fråga om extralärarsystemets utökning,
kan man dock icke bortse ifrån, att försiktigheten i många fall
tvingar till ett inslående på denna väg. Det finns åtskilliga skoldistrikt,
där osäkerhetstillståndet i fråga om barnantalet är så stort, att man svårligen
kan våga fastlåsa skolorganisationen genom att giva samtliga lärare
ordinarie anställning. Från den enskilde lärarens synpunkt är det uppenbart,
att den utvidgning av extralärarsystemet, som sålunda synes vara i
antågande, motses med en viss oro. Rättvisan kräver därför, att någonting
göres för att kompensera lärarna för det osäkerhetstillstånd, som en längre
tids extra ordinarie anställning medför. I samband med 1927 års riksdagsbeslut
i läroverksfrågan har den tanken framkommit, att extra ordinarie
läroverkslärare, som uppehåller tjänst, vilken är avsedd att längre tid vara
besatt med extra ordinarie befattningshavare, skall åtnjuta ett förhöjt arvode.
Det synes önskvärt, att en bestämmelse i antydd riktning kommer
till stånd och att den utsträckes att gälla även folkskolan. — Vidare förordar
folkskolinspektören, att folkskolans lärare tillerkännas rätt att för uppfattning
i lönegrad få tillgodoräkna sig den tid, de innehaft befattning som
icke ordinarie i folkskola eller därmed jämställd undervisningsanstalt.
Visby domkapitel vill särskilt framhålla såsom möjligt och lämpligt, dels
att skoldistrikt vid förändring av B2-skola till Bl-skola icke tillätes att
utan särskilt tillstånd besätta platsen i den så kallade mellanskolan med
annat än extra ordinarie lärare eller utföra bygge av utav denna skola betingad
skollokal eller lärarbostad, dels ock att, då en lärartjänst blir ledig,
skolrådet eller folkskolestyrelsen skall äga skyldighet att inhämta folkskolinspektörens
mening om tjänstens behövlighet, innan den ledigförklaras.
Ingen av de i ärendet hörda folkskolestyrelserna ingår på frågan örn folkskolinspektörens
hörande angående återbesättande av vakant tjänst men
några av dem föreslå vissa andra åtgärder, som kunna anses av betydelse
i förevarande sammanhang.
Stockholms folkskoledirektion önskar befogenhet att besluta örn uppskov
med tillsättande av ledig tjänst i fall, då sådant på grund av minskning i
antalet lärjungar prövas lämpligt och föreslår i sådant syfte, att § 19 mom.
1 i för Stockholm gällande folkskolestadga måtte givas följande ändrade
lydelse: »Då en eller flera ordinarie lärartjänster vid folkskolorna äro lediga,
skall, där ej folkskoledirektionen på grund av minskning i antalet skolavdelningar
beslutar att indraga eller uppskjuta tillsättandet av tjänst, kungörelse
örn ledigheten, med angivande för varje tjänst av den församling, inom
vilken tjänstgöringen skall äga rum, så snart ske kan och, där ej skolöverstyrelsen
finner skäligt efter gjord framställning på grund av andra
omständigheter bevilja uppskov, senast inom sex månader av folkskoledirektionen
utfärdas och en gång offentliggöras i den tidning, i vilken officiella
meddelanden införas». — Vidare önskar folkskoledirektionen befrielse under
vissa förhållanden från skyldigheten att anställa vikarie på vakant tjänst
eller för tjänstledig lärare och föreslår följande tillägg till § 25 i ovannämnda
stadga: »Utan hinder av denna bestämmelse äger direktionen, då
sådant på grund av inträffad minskning i antalet lärjungar prövas lamp
-
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
ligt, besluta, att å lärarbefattning, som är ledig eller vars innehavare åtnjuter
tjänstledighet, icke skall förordnas vikarie».
Malmö folks Mest]) reise framhåller, att en möjlighet till indragning av
vissa skolavdelningar skulle beredas, örn bestämmelserna i § 25 folkskolestadgan
och statsbidragsförfattningen uppmjukades. Enligt nu gällande
bestämmelser måste tjänst alltid uppehållas av vikarie, då ordinarie lärare
är tjänstledig. Nu inträffar emellertid det fallet, att läraren av någon anledning,
till exempel sjukdom eller förordnande i annan skola, är tjänstledig
för ett helt läsår, ävensom att hans tjänst i och för sig är onödig. Att
under sådana förhållanden icke desto mindre nödgas tillämpa § 25 i folkskolestadgan,
att alltså uppehålla den onödiga tjänsten genom vikarie, är
uppenbarligen icke förenligt med sund ekonomi. Förhållandet kan befaras
komma att inträffa i Malmö, och det har enligt uppgift redan inträffat i
vissa andra städer. Malmö folkskolestyrelse har år 1926 ingått till Kungl.
Majit med begäran om dispens från tillämpning av det anförda stadgandet
för det fall, att här nämnda förhållande skulle komma att inträffa, och
därvid begärt att utfå det statsbidrag för den tjänstlediges avlöning, som
eljest skolat utgå. Kungl. Majit har emellertid icke funnit skäl bifalla
denna framställning örn dispens. Folkskolestyrelsen hemställer, att vederbörande
bestämmelser rörande anställande av vikarie och statsbidrag för
lärares avlöning uppmjukas i syfte att bereda skolstyrelsen möjlighet att i
vissa fall underlåta förordnande av vikarie för tjänstledig lärare.
Folkskolestyrelsen i Hälsingborg ansluter sig i korthet till samma uppfattning.
Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg anser för vinnande av syftet med
motionen den åtgärden böra vidtagas, att lärare, som på grund av sjukdom
varit under fem på varandra följande år oförmögen att tjänstgöra
under sammanlagt mer än 4 femtedelar av den tid, som eljest ålegat honom
att tjänstgöra, beredes tillfälle att efter uppnådda 50 levnadsår komma i
åtnjutande av förtidspension, varvid dock dylik förtidspension icke synes i
något fall böra bestämmas till lägre belopp än som motsvarar avkortad
pension vid 25 tjänstår. — Lärartjänster böra ävenledes, såsom av skolöverstyrelsen
framhållits, indragas vid lärares avgång, då så stor nedgång
i barnantalet föreligger, att det befinnes lämpligt. Detta förfaringssätt underlättas
genom den numera i större kommuner gängse praxis, att lärare i
regel avgår vid pensionsålderns inträdande.
För egen del håller skolöverstyrelsen liksom flertalet av de i ärendet hörda
myndigheterna före, att nu gällande, nyss anförda författningsbestämmelser
lämna stora möjligheter att vid behov reducera antalet inom ett skoldistrikt
anställda lärare.
Vad först angår icke ordinarie lärarkrafter torde skoldistrikten hava relativt
obegränsad handlingsfrihet härvidlag. I de skoldistrikt, där den extra
ordinarie lärarens tjänst icke regleras av det för distriktet gällande reglementet
— vilket kan vara fallet vid skolor av A-form med många parallellavdelningar
— kan skoldistriktet på egen hand under vissa förutsättningar
indraga den extra ordinarie lärartjänsten. Dylik lärare kan icke anställas
på längre tid än ett år, vadan dylik indragning kan ske inom en jämförelsevis
kort tidsrymd. Särskilt i större och medelstora stadssamhällen,
Skolöver
styrelsen.
72
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
där i regel en icke obetydlig del av undervisningen uppehälles av extra
ordinarie lärare, föreligger sålunda ingen svårighet att reglera antalet lärare
efter behovet. I övriga skoldistrikt — där alltså vederbörande lärartjänst
regleras av det för distriktet gällande reglementet — fordras för indragning
medverkan av överordnad myndighet, vilket visserligen — enligt skolöverstyrelsens
uppfattning — torde vara ägnat att förlänga men icke direkt
försvåra indragningsförfarandet.
Vad sedan angår ordinarie lärare, som under vissa förhållanden kunna
förflyttas men icke entledigas, kan minskning av antalet dylika lärare äga
rum endast i samband med lärarens avgång från tjänsten. Såsom av nyss
refererade författningsbestämmelser har framgått, skall vid lärares avgång
från tjänsten inom viss tid densamma ledigkungöras. Befattningen kan
icke utan vidare indragas, ifall tjänsten i fråga betingas av det för distriktet
gällande reglementet. Detta måste först i vanlig ordning ändras.
Örn detta däremot icke är förhållandet — vid skola av A-form med flera
parallellavdelningar — möter intet hinder för skoldistriktet att vid en ordinarie
lärares avgång indraga tjänsten. Endast om maximiantalet barn
per läraravdelning, vilket regleras av reglementet, genom dylik indragning
skulle överskridas, kan indragning i detta fall icke utan vidare komma till
stånd.
Med nu gällande bestämmelser torde enligt skolöverstyrelsens uppfattning
det icke möta den ringaste svårighet för skoldistrikt att vid vakans få en
obehövlig ordinarie lärartjänst indragen. Regleras befattningen icke av reglementet,
går detta lättast för sig, i övriga fall erfordras endast att den
lokala skolmyndigheten i vanlig ordning underställer vederbörande högre
myndighet förslag till ändring i reglementet.
Aven om sålunda rent författningsmässigt rätt stora möjligheter förefinnas
för indragning av obehövliga lärartjänster, är det dock därför icke
alltid säkert, att de lokala skolmyndigheterna begagna sig av dessa utvägar.
Vissa omständigheter, ofta av mer lokal natur, inverka avsevärt på möjligheterna
att indraga lärartjänster. Skolöverstyrelsen anför härom bland
annat:
De lokala skolmyndigheterna befinnas ofta vara ovilliga till sådana tjänsteindragningar,
varigenom en lärarinna vid mindre folkskola eller en biträdande
lärarinna vid folkskola, som en längre tid tjänstgjort inom distriktet
och därunder tillvunnit sig befolkningens förtroende, skulle entledigas. De
synpunkter, som därvid äro för myndigheterna bestämmande, hava numera
också i viss mån kommit till uttryck i lagstiftningen. Även i sådana fall,
då på grund av lärares avgång ledigbliven tjänst synes utan men för skolväsendet
kunna undvaras, visa skoldistrikten icke sällan ringa intresse eller
rent av obenägenhet för tjänstens indragning. Härvidlag kunna olika omständigheter
inverka. Indragning av lärartjänst vid skola av A-form utan
parallellavdelningar eller vid skola av första eller andra B-formen eller av
första C-formen innebär i själva verket, att skolan förändras till en lägre
form, att skolans läroplan måste omarbetas och kurserna reduceras, och att
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
läraren får ett ökat antal årsklasser att samtidigt undervisa. En sådan
skolförändring blir liktydig med en skolförsämring. Den mötes ofta av
motstånd och ovilja från målsmännens sida, och detta avspeglar sig helt
naturligt i skolrådets och kyrkostämmans åtgöranden i fråga om tjänsteindragningen.
Uppstår fråga örn indragning av lärartjänst vid sådan skola,
där endast en lärare är anställd, exempelvis vid mindre folkskola av tredje
B-formen eller friliggande småskola av b-formen, gäller det skolans vara
eller icke vara och samtidigt, huru man skall kunna på annat mera avlägset
håll bereda undervisning för de få barn, som dittills varit hänvisade
till skolan i fråga. Motstånd från målsmännen är härvidlag en vanlig företeelse.
Endast i skolor av A-form med två eller flera parallellavdelningar
kunna, såsom i det föregående framhållits, indragningar av lärartjänster
äga rum, utan att här berörda olägenheter göra sig kännbara.
En omständighet, som jämte de ovan anförda i betydlig mån torde inverka
på skoldistriktens ställning till frågan örn tjänsteindragningar, är,
huruvida skoldistriktet har för tjänstens i fråga bibehållande nödig skollokal
och tjänstebostad. Ager distriktet sådan lokal och bostad, medför en tjänsteindragning
knappast någon ekonomisk vinst för distriktet, i varje fall ingen
betydande sådan. Distriktets omkostnader för tjänsten äro en tiondel av
lärarens begynnelselön jämte kostnaderna för uppvärmning av lärarens bostad
samt för uppvärmning, belysning och städning av skollokalen, vilka
kostnader ofta till sin väsentliga del täckas av lärarens kommunalskatt.
Tjänstens indragning blir i sådana fall ur ren kommunal-ekonomisk synpunkt
av föga betydelse. I de fall åter, där distriktet för tjänstens uppehållande
nödgas förhyra eller uppföra skollokal och tjänstebostad, och där således
tjänstens indragning är förknippad med ett betydande ekonomiskt intresse
från distriktets sida, torde visserligen motstånd mot tjänsteindragningen
kunna resas från vissa grupper av målsmän, som mera direkt på ett för
dem ogynnsamt sätt beröras av denna, men skoldistriktet som helhet betraktat
ställer sig av naturliga skäl i allmänhet mera förstående till en under
sådana förhållanden ifrågasatt tjänsteindragning.
Nyss av skolöverstyrelsen anförda uppgifter böra bedömas mot bakgrunden
av att återbesättande av lärartjänst eller indragning av överflödig lärartjänst
i stor utsträckning är beroende av skoldistriktets eget initiativ. Skolöverstyrelsen
anför härom följande:
Vanligen råder ingen tvekan om tjänstens behövlighet. Den förklaras i
föreskriven ordning till ansökan ledig samt får i sinom tid ny innehavare-.
Skulle däremot tjänsten på grund av minskning av barnantalet eller av
andra anledningar befinnas för skolväsendet obehövlig, kan skolrådet omedelbart
framlägga förslag om ändring av reglementet eller, i tveksamma
fall, om uppskov med tjänstens ledigförklarande. Härvid kan skolrådet
samråda med folkskolinspektören. I enlighet med sin instruktion bör folkskolinspektören
även på eget initiativ giva distriktets skolmyndigheter de
råd, som i en dylik situation påkallas. Men då det gäller ordinarie lärartjänst,
är skolrådet på intet sätt beroende av folkskolinspektörens uppfattning
i frågan utan kan exempelvis trots dennes avstyrkande förklara tjänsten
till ansökan ledig och därmed för lång tid framåt omöjliggöra tjänstens
indragning. Att de lokala skolmyndigheternas bestämmanderätt i berörda
fall kan leda till bibehållande jämväl av sådana tjänster, som utan
avsevärda olägenheter för skolväsendet skulle kunna undvaras, lider intet
Allmänna
synpunkter.
74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
tvivel. Därom vittnar bland annat den omständigheten, att ett så stort
antal av de i ärendet avgivna yttrandena anslutit sig till tanken att i fråga
örn återbesättande av lediga tjänster begränsa denna skoldistriktens bestämmanderätt.
Skolöverstyrelsen erinrar, att överstyrelsen redan i sitt yttrande till riksdagens
andra kammares första tillfälliga utskott framlagt ett förslag, att
skolråd eller folkskolestyrelse vid inträdande ledighet å lärartjänst borde
inhämta folkskolinspektörens mening om tjänstens behövlighet för framtiden,
innan tjänsten förklarades till ansökan ledig. Riksdagen har i skrivelsen
till Kungl. Maj:t jämväl funnit ett dylikt tillvägagångssätt lämpligt och
denna uppfattning har likaledes med betydande samstämmighet gjort sig
gällande i de i ärendet inhämtade yttrandena, för vilka här ovan i sammandrag
redogjorts. Såsom en naturlig konsekvens har i dessa yttranden
vidare framhållits, att, därest tjänsten av folkskolinspektören anses obehövlig,
densamma icke borde kunna ledigförklaras och återbesättas utan medgivande
av högre myndighet. Skolöverstyrelsen erinrar, att en liknande
bestämmelse numera finnes i vissa fall beträffande lärare vid småskola samt
beträffande fast anställd biträdande lärare och lärare vid mindre folkskola,
varjämte en viss motsvarighet förefinnes i § 18 h) i kungörelsen den 16
september 1918 angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt
statsbidrag till sådan avlöning.
Skolöverstyrelsen giver därefter uttryck åt följande allmänna synpunkter:
Det torde icke kunna bestridas, att en bestämmelse av antytt innehåll
angående villkor för återbesättande av ledig lärartjänst skulle innebära en
viss inskränkning i den skoldistrikten nu tillkommande rätten att själva
bestämma beträffande sitt folkskoleväsen. Emellertid torde en dylik bestämmelse
på intet vis stå i motsättning till vad som för närvarande gäller beträffande
skoldistriktens skyldighet att i alla för skolväsendet mera betydelsefulla
frågor underställa sina beslut högre myndighets prövning och avgörande.
Snarare kan frånvaron av åsyftade bestämmelsen betecknas som
en lucka i den lagstiftning, som tillerkänner staten inflytande och kontroll
över skolväsendets allmänna anordning, och denna brist synes betänklig,
enär staten härvidlag har avsevärda ekonomiska intressen att tillvarataga.
De erinringar, som i ett och annat av de avgivna yttrandena gjorts mot
en författningsbestämmelse av här antydd art, hava, möjligen med något
undantag, heller icke riktat sig mot den inskränkning i skoldistriktens bestämmanderätt,
som en dylik bestämmelse skulle medföra, utan man har
förmenat, att bestämmelsen i fråga vore obehövlig, enär folkskolinspektören
under alla förhållanden meddelade skolrådet sin uppfattning, huruvida en
ledig tjänst borde återbesättas eller indragas, eller ock att bestämmelsen
skulle innebära en betydlig ökning i folkskolinspektörens arbetsbörda.
Överstyrelsen kan för sin del icke tillerkänna dessa invändningar någon
avgörande betydelse. Visserligen kan och bör folkskolinspektören även oåtspord
giva råd i det hänseende, varom fråga är, men ett lärarskifte kan
dock, örn ingen anmälningsskyldighet från skolrådets sida föreligger, äga
rum utan att denne, innan tjänsten ledigförklarats, hinner giva sin mening
75
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
tillkänna, och skolrådet eller folkskolestyrelsen kan, såsom ovan framhållits,
fullständigt ignorera folkskolinspektörens mening. Vad angår folkskolinspektörens
arbetsbörda synes farhågan, att den skulle avsevärt ökas knappast
berättigad, i varje fall icke då en folkskolinspektör under en längre
tid innehaft sin tjänst och hunnit göra sig väl förtrogen med förhållandena
inom sitt inspektionsområde. Att folkskolinspektörerna själva icke funnit
det ifrågavarande nya tjänståliggandet allt för betungande i förhållande
till den förmån, som därmed skulle vinnas, framgår av deras yttranden.
Några av de myndigheter, som i sina i ämnet avgivna utlåtanden tillstyrka,
att folkskolinspektörens yttrande i berörda angelägenhet skulle inhämtas,
anse, att sådant yttrande icke erfordrades i varje fall utan allenast
då fråga vore örn ett ringa barnantal i skola eller skolavdelning, till exempel
då barnantalet icke överstege tio. Förslaget att icke i onödan besvära
vare sig de lokala skolmyndigheterna eller folkskolinspektören med en skriftväxling
av här ifrågavarande art synes tilltalande. Vid ett närmare övervägande
göra sig dock vissa betänkligheter gällande mot en dylik inskränkning
i en eventuell bestämmelse i hithörande avseende. Skulle bestämmelsen
i fråga till sin innebörd bliva så vag, att inspektörens prövning påkallades
endast då fråga vore örn ett ringa barnantal, hade man därmed lämnat avgörandet
åt skoldistriktet, huruvida prövning borde ifrågakomma, vilket ur
synpunkten av vad man med en effektiv prövning vill vinna måste anses
otillfredsställande. Därest bestämmelsen så avfattades, att folkskolinspektörens
yttrande skulle inhämtas allenast i de fall, då barnantalet i den av
den avgående läraren omhänderhavda skolan eller skolavdelningen icke överstege
exempelvis tio, hade man därmed från prövning undandragit varje
annat sätt att utnyttja de möjligheter till inskränkning i skolorganisationen,
som genom lärares avgång eventuellt erbjuda sig. Även om barnantalet
icke medgiver indragning av den ledigblivna lärartjänsten, låter det nämligen
mycket väl tänka sig, att en annan tjänst inom distriktet kunde indragas
och härvarande lärare förflyttas till den lediga tjänsten. Begagnar
man sig icke av det vid lärares avgång gynnsamma tillfället att vidtaga
indragning av obehövlig tjänst eller förflyttning av lärare, får man törhända
för avsevärd tid framåt behålla en alltför dyrbar skolorganisation. Meningen
med hörande av folkskolinspektören i berörda angelägenhet bör således vara
icke blott att få ett sakkunnigt utlåtande över huruvida den lediga tjänsten
bör indragas utan även huruvida den lediga tjänstens ledigblivande
på annat sätt kan utnyttjas för skolorganisationens lämpliga anpassning
efter barnantalet.
Sedan skolöverstyrelsen sålunda avvisat förslagen rörande skyldighet för
skoldistrikten att allenast i vissa bestämda fall inhämta folkskolinspektörens
mening, förordar överstyrelsen motsvarande obligatorisk skyldighet för skoldistrikten
och föreslår samtidigt, att vid meningsskiljaktighet mellan skoldistrikt
och folkskolinspektör ärendet skall underkastas högre myndighets
prövning.
Stadgandet härom föreslås böra ingå under § 19 folkskolestadgan och förfaringssättet
föreslås bliva följande:
Då ordinarie lärartjänst vid folkskola eller småskola eller ock befattning med
anställning tills vidare som biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid
mindre folkskola blir ledig, skall skolrådet taga under övervägande, huruvida
Tjänstens
indragning
efter regleinentsändring.
76 Kungl. Maj.is proposition Nr 77.
tjänsten bör återbesättas. Innan beslut härom av skolrådet fattas, skall statens
folkskolinspektör avgiva yttrande. Äro skolråd och folkskolinspektör ense
om att tjänst skall kungöras till ansökning ledig eller att den skall indragas,
har skolrådet att omedelbart vidtaga härför erforderliga åtgärder, varvid
först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning vidtages. Äro
parterna däremot icke ense, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens eller,
därest ändring av reglementet ifrågasatts, vederbörande domkapitels avgörande.
I senare fallet äger folkskolinspektören avgiva förslag till av honom
påyrkad reglementsändring, över vilket förslag domkapitlet har att inhämta
yttrande av skoldistriktet och dess lärarkår. Om vid den omprövning rörande
återbesättande eller icke av ledigbliven lärartjänst, som nyss angivits,
skolrådet eller folkskolinspektören skulle finna, att tjänsten lämpligen bör
återbesättas genom förflyttning av annan lärare, inom eller utom distriktet,
skall därvid förfaras så, som skolöverstyrelsen föreslagit beträffande ordningen
vid dylik förflyttning inom eller utom skoldistriktet, för vilket i det
föregående redogjorts (sid. 51, 58 och 59). Om däremot avgjort blivit, att
ledig tjänst skall återbesättas utan förflyttning till densamma av annan lärare,
skall i stort sett förfaras på samma sätt som nu vid ledigkungörande av
tjänst (§19 mom. 1 folkskolestadgan): kungörelse örn ledigheten skall så
snart ske kan och där ej skolöverstyrelsen finner skäligt på av skolrådet gjord
framställning medgiva uppskov, senast inom sex månader av skolrådet utfärdas
och en gång offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden
införas.
Enligt skolöverstyrelsens förslag skulle sålunda ärendet behandlas olika,
allteftersom en eventuell indragning av ordinarie lärartjänst eller förflyttning
av annan lärare till den lediga tjänsten komme att kräva förändring av det
för skoldistriktet gällande reglementet eller ej. Rörande tjänstens indragning
efter reglementsändring yttrar överstyrelsen följande:
Om, då fråga är örn indragning av ordinarie lärartjänst eller förflyttning
av annan lärare till den lediga tjänsten, någon ändring i reglementet visar
sig erforderlig, synes sådan böra företagas, innan tjänsten indrages.
Tjänsternas förefintlighet bör nämligen grunda sig på reglementet och
skolformen anses som det primära. Örn man utan föregående reglementsändring
skulle bestämma, att exempelvis en lärartjänst vid skola av första
eller andra B-formen skulle indragas, vöre därmed reglementsändring fastställd
utan iakttagande av den ordning för fastställandet, som eljest i sådant
avseende är föreskriven. Härtill kommer, att det av sakliga skäl torde
vara behövligt att pröva ett ärende av den art det här gäller ur de olika
synpunkter, som vid reglementsändring böra beaktas, innan det fastställes,
att en skolform skall ändras.
Örn därför en folkskolinspektör anser sig kunna biträda ett skolråds mening
rörande en tjänsteindragning, som förutsätter reglementsändring, bör
han hemställa, att skolrådet omedelbart går i författning örn att sådan ändring
i föreskriven ordning måtte komma till stånd.
77
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
Finner sig folkskolinspektören däremot icke kunna biträda ett skolråds
förslag att återbesätta en ledig tjänst, enär enligt bans mening tjänsten
borde indragas, och skolrådet i dylikt fall vägrar att taga initiativ till behövlig
reglementsändring, torde initiativ i sådant syfte böra utgå från folkskolinspektören.
Visserligen kan inspektören med hänsyn till bestämmelserna
i § 18 av folkskolinspektörsinstruktionen hos vederbörande domkapitel
hemställa om åläggande för ett skoldistrikt att ordna skolväsendet på av
honom angivet sätt, vilket ju rent sakligt sett är liktydigt med ett initiativ
till reglementsändring. Därest domkapitlet icke godkänner av inspektören
framställt förslag har denne att härom göra anmälan till skolöverstyrelsen.
Vid sådant förfarande kan det emellertid formellt icke anses vara fråga
om ett reglementsändringsförslag, behandlat i den ordning, som angives i
§ 10 av folkskolestadgan. Örn folkskolinspektören däremot tillerkännes befogenhet
att i samma ordning som enligt sistnämnda paragraf är stadgat
för skolråd i fall, varom i detta sammanhang är fråga, ingiva förslag örn
reglementsändring, måste ärendet formellt betraktas och behandlas som en
reglementsfråga, över vilken skoldistriktet och dess lärarkår hava att yttra
sig, och vilken i händelse domkapitlet vid prövning av ärendet finner sig
icke kunna godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall hänskjutas
till skolöverstyrelsens avgörande. Genom en dylik ordning torde garantier
erhållas för att reglementsbestämmelser, som hindra indragning av obehövliga
lärartjänster, undanröjas.
Därest folkskolinspektören finner sig icke kunna biträda ett skolråds förslag
örn att en tjänst vid uppkommen ledighet indrages utan avstyrker detsamma,
står det givetvis skolrådet fritt att ändock söka åstadkomma erforderlig
reglementsändring. Ärendet skulle i sådant fall behandlas av domkapitlet
och, om domkapitlet ej delade inspektörens uppfattning, av skolöverstyrelsen.
Det är uppenbart, att för indragning av lärarbefattning nödig reglementsändring
i många fall skulle kunna åvägabringas, redan innan ledigheten
uppstått, nämligen i de fall, då ledighet uppkommer genom lärares avgång
med pension, vilka torde bliva de vanligast förekommande.
I fråga örn indragning av lärartjänst, utan att ändring av reglementet
erfordras, anför skolöverstyrelsen:
I åtskilliga fall förutsätter indragning av lärartjänst icke någon ändring
i reglementet, exempelvis beträffande skolor av A-form med parallellavdelningar
i de olika klasserna. I reglementet plägar nämligen angivas skolans
form men icke antalet erforderliga lärarkrafter. Skolor av nyssnämnt slag
förekomma i större samhällen, framför allt i våra större och medelstora
städer. I dylika samhällen, särskilt i de större städerna, blir det uppenbarligen
lättare att anpassa lärarkrafternas antal efter ett sjunkande barnantal
än i skolor med ringa antal lärare. Om i en skola av första B-formen med
70 barn på folkskolestadiet dessa barn fördela sig lika på folkskolestadiets
båda lärare, kan icke gärna en indragning av en lärarkraft ske, förrän barnantalet
gått ned med minst 50 procent. I en A-skola däremot med fyra
parallellavdelningar i en klass och 35 barn i varje avdelning kan indragning
ske, redan då barnantalet gått ned med 25 procent; örn antalet 35 önskas
bibehållet, då barnantalet alltså i de fyra avdelningarna gått ner till 26 ä 27.
Givetvis är det beträffande skolor med ett större antal parallellavdelnin -
Tjänstens
indragning
utan reglementsändring.
78
Myndig
heterna.
Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.
gar lättast att tänka sig ett visst minimiantal barn för klassavdelning bestämt.
Aven här måste dock en bestämmelse i angiven riktning anses tvivelaktig.
Av det föregående framgår, att för en skola med fyra parallellavdelningar
å folkskolestadiet, alltså en skola med sammanlagt 800 ä 900
barn, skulle behöva fastställas ett så pass lågt minimiantal som omkring
25. Ett minimiantal kan emellertid alltid fresta till att man vill som regel
komma ned till detta antal. Är minimiantalet lågt, motverkar detta därför
det ekonomiska önskemålet, att lärarkrafternas antal ej skall vara för stort.
Örn en enhetlig reglering av minimiantalet barn för klassavdelning i de
ifrågavarande skolorna icke gärna bör ske i författningsväg, torde den dock
i viss mån kunna vinnas på annat sätt, nämligen i samband med prövningav
frågor om återbesättande eller indragning av ledig lärartjänst. Man kan
nämligen tänka sig, att beträffande sådana skolor, varom nu är fråga, i
vissa fall en enhetlig prövning kunde ske av skolöverstyrelsen. Antalet
sådana fall torde dock bliva så begränsat, att någon större ökning i överstyrelsens
arbete icke härigenom bleve följden.
Följande ordning torde vara lämplig. Såsom i det föregående framhållits
hänskjutes frågan först till vederbörande folkskolinspektör. Om han tillstyrker
förslag örn tjänstens återbesättande, skulle åtgärder härför omedelbart
kunna vidtagas. Ärendet skulle också kunna vara avgjort, om inspektör
och skolråd äro ense om att tjänsten bör indragas. Skulle emellertid
inspektör och skolråd vara av olika mening i förevarande hänseende, kunde
frågan hänskjutas till skolöverstyrelsen, som skulle avgöra ärendet och därvid
i sista hand tillse, att antalet tjänster icke tillätes bliva större, än som
ur ekonomisk synpunkt kunde anses försvarligt och i pedagogiskt hänseende
erforderligt.
Att det här ej kan bliva fråga om något större antal fall framgår redan
av en undersökning angående antalet ledigförklarade ordinarie lärartjänster
vid folk- och småskolor, som överstyrelsen låtit verkställa. Enligt denna
undersökning ledigförklarades år 1929 å landsbygden 642 och i städer 104
ordinarie folkskollärartjänster, å landsbygden 244 och i städer 60 ordinarie
småskollärartjänster. För 1928 voro motsvarande tal respektive 651 och
145, 249 och 50. Antalet tjänster i städerna, vilka ju här närmast komma
i fråga, hava sålunda icke utgjort mera än omkring en sjättedel av hela
antalet. Det är uppenbart, att i ett mycket övervägande antal fall frågan
örn dessa tjänsters återbesättande eller indragning skulle komma att avgöras
av vederbörande inspektör och skolstyrelse. De ärenden, som komme
att hänskjutas till överstyrelsen, bleve säkerligen jämförelsevis få. De komme
emellertid å andra sidan att bliva tillräckligt många för att genom
överstyrelsens prövning vissa enhetliga normerande grunder beträffande
klassavdelningarnas storlek skulle åstadkommas.
De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag,
tillstyrka i det övervägande antalet fall oreserverat detsamma. I några
yttranden uttalas mer eller mindre bestämda reservationer mot smärre detaljer
i förslaget, i ett par fall kräves en helt annan uppläggning av förfarandet.
Länsstyrelsen i Härnösand håller sålunda före, att den anordning, skolöverstyrelsens
förslag avser att reglera, helt och hållet bör grunda sig på den
princip, för vilken § 18 h) i statsbidragsförfattningen är ett uttryck.
79
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Mot de föreslagna bestämmelserna om förfarandet, då lärartjänst blir
ledig, kan enligt länsstyrelsens förmenande invändas, att deras utformning
icke skett med tillbörligt beaktande av riksdagens i ärendet gjorda uttalande,
att kommunernas självbestämningsrätt icke finge trädas för nära, samt att
de icke synas fullt konsekventa vid jämförelse med bestämmelserna örn
nyinrättande av lärartjänst. I utredningen har framhållits, att redan nu
gällande stadganden inrymma stora möjligheter för skoldistrikten att ernå
de syften, som med förevarande utredning skulle tillgodoses. Skoldistrikten
hava emellertid, såsom av utredningen och däri refererade yttranden framgår,
visat sig föga benägna att begagna sig av dessa möjligheter. På grund
härav har skolöverstyrelsen, främst av statsfinansiella skäl, funnit sig böra
föreslå den inskränkningen i skoldistriktens hittills upprätthållna självbestämningsrätt,
att lärartjänst skulle kunna indragas även emot skoldistriktets
vilja. En sådan inskränkning synes icke stå i god överensstämmelse med
skoldistriktens nu bestående och av det föreliggande förslaget oberörda frihet
i fråga örn nyinrättande av lärartjänster, åtminstone i den mån nyinrättande
kan ske utan ändring av skoldistriktets reglemente. Utnyttjandet
av den formellt oinskränkta friheten att inrätta nya lärartjänster inskränkes
emellertid faktiskt av det stadgandet, att statsbidrag för nyinrättad tjänst
icke erhålles med mindre tjänstens behövlighet vitsordas av folkskolinspektören.
Det synes länsstyrelsen, som om en beskärning av skoldistriktets
självbestämningsrätt med avseende å bibehållande av redan befintliga tjänster
bort ske med tillämpning av samma princip, som ansetts lämplig i fråga
om nyinrättande av tjänster. Ett godtagande av länsstyrelsens nu uttalade
mening synes dock icke böra utesluta skyldighet för skolrådet att efter utredning
taga under omprövning frågan örn ledigblivna lärartjänsters återbesättande.
Därest emellertid skoldistriktet motsätter sig tjänsteindragning,
bör den överordnade myndigheten allenast äga förklara, att statsbidrag icke
för framtiden skall utgå för tjänsten i fråga.
Länsstyrelsen i Malmö påpekar, att enligt skolöverstyrelsens förslag det i
ganska hög grad hleve beroende av respektive folkskolinspektörers uppfattning,
huruvida lärartjänst borde indragas eller icke, till följd varav en olika
bedömning i de särskilda fallen icke torde kunna undgås.
På grund bland annat härav är länsstyrelsen benägen ansluta sig till det
av Uppsala domkapitel i förevarande avseende framlagda förslaget, enligt
vilket överstyrelsen — sedan genom meddelanden, inhämtade från folkskolinspektörerna,
vunnits kännedom vilka lärartjänster kunde ifrågasättas till
indragning — skulle utfärda föreskrift, att dessa t järn ter icke finge utan
skolöverstyrelsens eller vederbörande domkapitels hörande återbesättas. Härigenom
vunnes större likformighet vid behandlingen av dylika ärenden, en
rätt så tung arbetsbörda undandroges folkskolinspektörerna, varjämte därigenom
eventuella tvister mellan inspektörerna och skoldistrikten därjämte
kunde undvikas.
Domkapitlet i Härnösand föreslår cn liknande anordning:
Domkapitlet ifrågasätter huruvida icke en ytterligare garanti för ett avgörande
i rätt riktning av frågor angående återbesättande av lediga lärartjänster
borde skapas på så sätt, att föreskrift meddelas om skyldighet för
skolråd (skolstyrelse) att vid ledighet å lärartjänst i skola eller läraravdelning
med ringa barnantal (understigande visst bestämt antal, som efter för
-
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
hållandena skulle sättas olika efter olika skoltyper) göra anmälan hos vederbörande
domkapitel, som skulle ha att meddela beslut örn tjänstens återbesättande
eller indragning eventuellt med den tilläggsbestämmelsen att, om
domkapitlets mening avveke från vederbörande folkskolinspektörs, ärendet
skulle underställas skolöverstyrelsens prövning.
Länsstyrelsen i Östersund förordar en starkare decentralisering av hithörande
ärenden.
Vid delade meningar mellan skolråd och folkskolinspektör vid vakans å
lärarbefattning borde ett hänskjutande till domkapitlet i stället för skolöverstyrelsen
vara tillräckligt jämväl i sådant fall, då icke reglementsändring
ifrågasättes.
Länsstyrelserna i Halmstad, Luleå och Stockholm anse de här föreslagna
bestämmelserna angående lärares förflyttning föga effektiva.
Folkskolinspektörerna tillstyrka i det övervägande antalet fall i all korthet
skolöverstyrelsens förslag i denna punkt. I icke så få fall beklagas, att
givna direktiv förhindra ett mer radikalt grepp kring problemet. Behovet
av bestämmelser i den riktning, skolöverstyrelsen föreslagit, vitsordas allmänt.
Sålunda meddelar folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde,
att inom inspektionsområdet förekommit, att skolråd och kyrkostämma enhälligt
begärt särskild folkskola i en by med högst tre skolpliktiga barn
och gått med sitt krav ända upp till Kungl. Majit, samtidigt som man på
andra håll energiskt motsatt sig indragning av en flyttande skola med ett
barn på vardera stationen.
Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde fäster uppmärksamheten
vid att det i vissa fall kan tänkas vara ekonomiskt fördelaktigt för
ett skoldistrikt att bibehålla en överflödig lärare.
I några fall framföras erinringar mot förslaget i vissa speciella delar.
Folkskolinspektören i Nordsmålands mellersta inspektionsområde och folkskolinspektören
i Sydsmålands östra inspektionsområde föreslå sålunda det tillägget
till förslaget, att även då ny ordinarie eller extra ordinarie tjänst inrättas,
det skulle åligga skolrådet att inhämta folkskolinspektörens yttrande. Visserligen
äger inspektören vid granskningen av statsbidragsrekvisitionerna vitsorda
tjänsts behövlighet och oftast får han tillfälle taga ställning till ärendet
på tidigt stadium men inga garantier för att så alltid skall ske finnas.
Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde finner det något
oformligt, att enligt de föreslagna bestämmelserna i vissa fall skolöverstyrelsen,
i andra fall domkapitlet skall avgöra, örn ledig tjänst skall återbesättas.
Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde synes vilja ur
skolöverstyrelsens förslag borttaga skyldigheten för skolråd att i varje fall
anmäla vakans å tjänst. För den händelse sålunda inspektören gjort framställning
om indragning av lärartjänst i samband med vakans å lärarbefattning
eller ock örn förflyttning till tjänsten i fråga av lärare å annan
befattning av motsvarande art inom skoldistriktet, vilken befunnits överflödig,
finge den nämnda tjänsten icke återbesättas förrän omprövning ägt
rum. Skulle skolrådet därvid icke kunna bifalla inspektörens förslag, skulle
ärendet avgöras av vederbörande domkapitel. Innefattade inspektörens yr
-
81
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
kande förslag om ändring av reglementet, skulle förfaras i enlighet med
vad örn fastställelse av reglemente är stadgat. Vid yttrandet är fogat förslag
till lydelse av berörda bestämmelse.
Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde hade vidkommande
de ifrågasatta åtgärderna för beredande av ökade möjligheter att
vid vakanser indraga obehövliga lärarbefattningar vid den förberedande utredningen
förmenat, att folkskolinspektörens yttrande borde av skolråden
inhämtas endast i tveksamma fall. Då emellertid utredningen visar, att inspektörens
yttrande måste betraktas såsom ett integrerande, i vissa fall utslagsgivande
moment i handläggningen av denna angelägenhet, ansluter sig
folkskolinspektören till överstyrelsens förslag.
Skolråden och skolstyrelserna instämma i allmänhet i skolöverstyrelsens förslag.
Lidingö folkskolestyrelse framhåller dock fördelen av att skoldistriktens
reglementen icke göras så snävt formulerade, att de fastlåsa antalet skolor
och skolavdelningar. Detta borde utan reglementsändring kunna rättas efter
förhandenvarande förhållanden.
Slutligen må här nämnas, att Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
och Sveriges allmänna folkskollärarinneförbund båda tillstyrka
skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag.
Statskontoret och skatteutjämningsberedningen tillstyrka likaledes förslaget
beträffande skyldighet för skolråd att, innan ordinarie tjänst tillsättes, överväga
dess behövlighet och därom inhämta vederbörande folkskolinspektörs
yttrande. Skatteutjämningsberedningen hemställer dock beträffande den av
skolöverstyrelsen föreslagna ändrade lydelsen av § 19 folkskolestadgan,
att den prövning, som enligt denna § skall åligga skolrådet att företaga
rörande ledig tjänsts återbesättande, må omfatta icke allenast huruvida ledig
tjänst bör återbesättas utan även huruvida tjänsten bör uppehållas med
extra ordinarie eller på viss tid anställd lärare. Detta i anslutning till vissa
av skolöverstyrelsen föreslagna ändringar i §§ 2 och 24 folkskolestadgan
beträffande anställandet av extra ordinarie och på viss tid anställd lärare,
för vilket förslag omedelbart kommer att redogöras.
Såsom av den i början av denna avdelning lämnade redogörelsen för
gällande bestämmelser rörande anställande av extra ordinarie lärare (§ 2
folkskolestadgan) och lärare på viss tid (§ 24 folkskolestadgan) framgår,
reglerar folkskolestadgan användningen av dylika lärare principiellt sålunda
att denna anställningsform i allmänhet får nyttjas allenast, där växling i
lärjungantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller
annan anledning gör sådant motiverat. Av vissa myndigheter har vid
frågans förberedande behandling ifrågasatts ett utbyggande ay extra-ordinariesystemet
med hänsyn till de växlingar i barnantalet, som under den närmaste
framtiden vore att vänta.
Skolöverstyrelsen anlägger på detta ämne följande allmänna synpunkter:
Här återgivna bestämmelser utgöra givetvis i främsta rummet hinder mot
en godtycklig tillämpning av extra-ordinariesystemet. Där en lärartjänst
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. 03 haft. (Nr 77.) G
Utsträckt användande
av
extra ordinarie
lärare.
82
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
visar sig varaktigt behövlig, skall den besättas med ordinarie innehavare,
då så icke är förhållandet, må den uppehållas med extra ordinarie lärare.
I princip torde intet vara att häremot erinra. Tvärtom synes det riktigt att
på folkskolans område i möjligaste mån söka förebygga uppkomsten av
vad man på ett annat område brukat kalla extra-lärarelände med därav följande
svag och osäker ställning för läraren samt täta och för skolan skadliga
ombyten på tjänsterna. Aven örn man utan reservation ansluter sig
till den grundåskådning, för vilken nämnda bestämmelser äro ett uttryck,
torde emellertid kunna ifrågasättas, örn icke bestämmelserna kunna i någon
mån bättre anpassas efter för handen varande förhållanden och behov.
Skolöverstyrelsen föreslår därför, att § 2 mom. 2 folkskolestadgan liksom
även § 24 i samma stadga omformuleras på sådant sätt, att ifall
nyssnämnda förutsättningar förefinnas, extra ordinarie lärare respektive lärare
på viss tid böra anställas.
Enligt nuvarande lydelsen — vilken daterar sig från år 1918 och närmast
torde böra ses mot bakgrunden av en tidigare, särskilt inom större skoldistrikt
visad benägenhet att i större utsträckning än förhållandena krävde
uppehålla lärartjänster med extra ordinarie lärare — har genom ifrågavarande
författningsbestämmelse lämnats ett medgivande att under vissa angivna
förhållanden anställa extra ordinarie lärare. Visserligen kan fortfarande
intet vara att invända mot den begränsning av extra-ordinariesystemet,
som bestämmelsen innebär, men de här angivna skolorganisatoriska
förutsättningarna äro av den art, att de, så snart de äro till finnandes inom
ett skoldistrikt, synas böra föranleda icke blott ett medgivande utan även
ett anbefallande av extra ordinarie lärares anställande. Genom den sålunda
ändrade lydelsen av § 2 mom. 2 i folkskolestadgan har överstyrelsen
alltså icke velat bereda möjlighet att anställa extra ordinarie lärare under
andra förutsättningar än de nu angivna utan allenast betona, att, där
nämnda förutsättningar finnas, bör inrättad ny lärartjänst få karaktären av
extra ordinarie befattning.
Några myndigheter hava uppehållit sig vid nämnda fråga.
Flertalet anse, att skolöverstyrelsens förslag i denna punkt kan hava någon
betydelse för anpassningen av antalet lärartjänster efter det faktiskt föreliggande
behovet.
Folkskolinspektören i Västerbottens norra inspektionsområde anför sålunda
beträffande den föreslagna ändringen av § 24 folkskolestadgan, att fall
förekommit, då biträdande tjänster och tjänster vid mindre folkskola blivit
tillsatta med anställning tills vidare, fastän starka skäl funnits att ge anställning
endast på viss tid. Sedan tills vidare anställda lärarinnor genom
kungörelsen den 19 september 1929 (nr 287) fått en starkare rättslig ställning,
är det av vikt tillse, att utvecklingen ej stänges genom oförsiktighet
vid anställandet. Stadgandet vore därför önskvärt. Folkskolinspektören anser
vidare, att i § 2 folkskolestadgan rätt bör medgivas för skoldistrikt att
anställa extra ördinarie småskollärarinna vid folkskola av tredje B-formen
då barnantalet tillfälligtvis är för stort att bilda en läraravdelning men
tvekan råder örn behovet av skola tillhörande andra B-formen.
En konsekvens av ett mer systematiskt användande av extra ordinarie
lärare blir — framhålla åtskilliga myndigheter, däribland flera skolråd —
förbättrandet av deras löne- och befordringsförhållanden.
83
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 77.
Såsom ett led i åtgärderna att vid minskning av barnantalet indraga obehövliga
lärartjänster har från vissa håll, såsom av det föregående framgår,
föreslagits, att normerande bestämmelser skulle meddelas icke blott, såsom
nu vanligen är fallet, angående maximiantalet barn per läraravdelning utan
även angående minimiantalet. Skolöverstyrelsen avstyrker detta förslag och
anför härför följande motivering:
I de av överstyrelsen utarbetade »Planer och förebilder till reglementen
och andra bestämmelser för skoldistrikten» angivas vissa maximiantal barn
per läraravdelning vid olika skolformer men däremot inga minimiantal. Det
synes överstyrelsen, att normerande bestämmelser örn maximiantalet barn
per läraravdelning äro lättare att efterkomma än dylika bestämmelser örn
minimiantal. Vid ett överskridande av det som maximum angivna antalet
barn kan man tillgripa den formellt sett enkla åtgärden att dela upp läraravdelningen
och anställa ny lärare, men vid underskridande av ett som
minimum angivet barnantal har man icke i samma utsträckning möjlighet
att göra indragning av läraravdelningar. I en mängd fall äro skoldistrikten,
bland annat på grund av gles befolkning och långa skolvägar, nödsakade
att upprätthålla skola för ett fåtal barn, ofta på flera ställen inom samma
skoldistrikt. Här vore bestämmelser örn minimiantal barn per läraravdelning
skäligen betydelselösa. Antingen skulle dylika bestämmelser icke kunna
iakttagas, eller ock måste minimiantalet barn sättas så lågt, att bestämmelserna
härom ur kontroll- och besparingssynpunkt bleve värdelösa.
Annorlunda ställa sig givetvis förhållandena i skoldistrikt med sammanträngd
befolkning och ett högt utvecklat skolväsen, där indragning av en
läraravdelning icke medför annan förändring för barnen, än att de överflyttas
till en annan lärare i samma skolhus eller samma stadsdel, och där
omsättningen inom lärarkåren är tillräcklig för att omflyttningar och indragningar
tid efter annan skola kunna företagas. Men såsom överstyrelsen
redan framhållit, skulle en bestämmelse om minimiantal barn lätt kunna få
en motsatt verkan mot den åsyftade. Såväl på grund härav sömsmed hänsyn
till de synnerligen olikartade lokala förhållanden, efter vilka vårt skolväsen
har att ” anpassa sig, måste överstyrelsen för sin del avstyrka normerande
författningsbestämmelser rörande minimiantalet barn per läraravdelning.
Åtskilliga folkskolinspektörer hava i yttranden över riksdagens skrivelse
framställt förslag örn förtydligande och komplettering av § 18 h) i kungörelsen
den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folkoch
småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning och hava därvid anfört,
att meningsskiljaktighet stundom rått örn innebörden av uttrycket »nyinrättad
tjänst» i nämnda § 18. Ofta göres gällande, att folkskolinspektörs
vitsord icke erfordras, när extra ordinarie tjänst förändras till ordinarie.
Skolöverstyrelsen anför härom:
Enligt nämnda bestämmelse gäller som villkor för erhållande av statsbidrag,
att, örn bidrag sökes till nyinrättad lärartjänst, folkskolinspektören
skall hava vitsordat tjänstens behövlighet. Nämnda förslag avser, att sådant
vitsord av folkskolinspektören skall erfordras icke blott vid tjänstens inrättande
utan även örn sådan tjänst förändras från extra ordinarie till ordinarie
tjänst. Då emellertid en tjänsts »förändring» från extra ordinarie till
Bestämmelser
örn minimiantal
barn
per läraravdelning.
Förtydligande
av
§ 18 i statsbidragsförfattningen.
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
ordinarie kan anses innebära, att den extra ordinarie lärartjänsten indrages
och i stället en ny ordinarie tjänst inrättas, synes bestämmelsens nuvarande
avfattning kunna försvara en sådan tolkning, att folkskolinspektörens vitsord
erfordras för att statsbidrag skall utgå till ifrågavarande ordinarie befattning.
Med en sådan tolkning behöves ingen ändring av bestämmelsen.
Men även örn förslagsställarnas tolkning är den riktiga, torde komplettering
av bestämmelsen i fråga få anses vara obehövlig, därest vad överstyrelsen
föreslagit i fråga örn tillvägagångssättet vid återbesättande av ledig tjänst
bliver bifallet. Därigenom synes nämligen tillräcklig garanti hava ernåtts
för att inga obehövliga nya ordinarie tjänster komma att inrättas.
I myndigheternas yttranden över skolöverstyrelsens förslag bestrida några
folkskolinspektörer riktigheten av denna skolöverstyrelsens uppfattning:
Folkskolinspektör en i Nordsmålands östra inspektionsområde hemställer sålunda
örn förtydligande av berörda författningsrum. Det måste anses synnerligen
tvivelaktigt, örn skoldistrikt nu ha skyldighet att vid extra ordinarie
befattnings förändring till ordinarie inhämta folkskolinspektörens vitsord örn
tjänstens behövlighet. Vad som föreslås i fråga om tillvägagångssättet vid
återbesättande av ledig ordinarie lärartjänst eller ledig befattning med anställning
tills vidare synes ej heller innebära någon skyldighet i här avsett fall.
Folkskolinspektör en i Ostergötlands västra inspektionsområde fäster uppmärksamheten
vid ytterligare en möjlighet till misstolkning av nämnda §
18 h) statsbidragsförfattningen. Denna bestämmelse, anför inspektören, måste
tydligen avse även extra ordinarie befattningar. Inom inspektionsområdet
har emellertid upprepade gånger förekommit, att folkskolinspektören först
vid granskningen av ansökningshandlingarna örn statsbidrag erhållit kännedom
om sådana tjänsters inrättande, varvid helt naturligt svårigheter uppstått,
att då kunna intyga behövligheten av desamma. Till förekommande
av dylika oegentligheter föreslås andra stycket i § 2 mom. 2 folkskolestadgan
böra utökas med en bestämmelse så lydande: »Vid sådan omprövning
skall skolrådet, innan beslut fattas, inhämta yttrande från statens vederbörande
folkskolinspektör». Samma tillägg torde även böra bifogas tredje
stycket i § 24 mom. 1 samma stadga.
Befrielse Med skärpa har av några myndigheter, särskilt av folkskolestyrelserna i
fallet ottjärn v^ssa städer och senast i en skrivelse till skolöverstyrelsen från Städernas
ställa vikarie, folkskolinspektörsförbund, framhållits olämpligheten av bestämmelsen i § 25
folkskolestadgan örn skyldighet för skoldistrikt, att, då lärarbefattning är ledig
eller lärare åtnjuter tjänstledighet, draga försorg därom, att undervisningen
uppehälles med vikarie.
Skolöverstyrelsen medgiver, att förhållandena i enstaka fall kuuna vara
sådana, att vikarie skulle kunna undvaras, utan att skolväsendet därigenom
toge skada.
Så kan vara fallet i ett större samhälle, om en läraravdelning, för vilken
vikarie skulle anställas, kan sammanslås med en parallellavdelning eller
uppdelas på flera parallellavdelningar. Aven på landsbygden kan understundom
en liknande anordning vara lämplig. Det saknas icke exempel på
att ett skoldistrikt nödgats ersätta en tjänstledig lärare med vikarie, även
örn skolan haft endast ett ringa antal barn, vilka utan svårighet och med
85
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 77.
avsevärd ekonomisk fördel för stat och kommun kunnat medelst skolskjuts
eller inackordering överföras till annan skola. För att komma i åtnjutande
av statsbidrag till den tjänstledige läraren tillkommer det nämligen skoldistriktet
jämlikt bestämmelserna i § 25 i folkskolestadgan och §§17 och 18
i kungörelsen angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor att uppehålla
undervisningen med vikarie.
En ändring av nämnda bestämmelser i syfte att bereda skoldistriktet möjlighet
att i fall, då läraren åtnjuter tjänstledighet, provisoriskt indraga läraravdelningen
utan att distriktet därigenom åsamkas ekonomisk förlust, synes
därför skolöverstyrelsen önskvärd.
Befrielse från skyldighet att anställa vikarie bör givetvis medgivas endast
under förutsättning, alt undervisningen för de ifrågavarande barnen ordnas
på ett fullt tillfredsställande sätt. Det synes sålunda i allmänhet böra ifrågakomma
allenast då läraren åtnjuter en längre tids tjänstledighet, enär tillfälliga
och kortvariga sammanslagningar av skolor eller läraravdelningar,
även örn de äro motiverade av ett ringa barnantal, ur undervisningssynpunkt
torde få anses skadliga och förkastliga. Då det emellertid torde vara av
vikt att ifrågavarande angelägenhet handlägges av en och samma myndighet,
åtminstone intill dess erfarenhet i detta stycke vunnits, torde skäl
tala för att ärenden av berörda slag avgöras av överstyrelsen efter hörande
av vederbörande statens folkskolinspektör. Ett sådant tillvägagångssätt står
också i viss analogi med föreskriften i § 17 mom. 1 b) och c) i kungörelsen
angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor, att överstyrelsen
under vissa förhållanden skall besluta angående tjänstledig lärares avlöning.
Givetvis bör befrielse från skyldigheten att anställa vikarie medgivas endast
efter framställning av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse, i vilken
framställning jämväl bör angivas, på vad sätt undervisning under lärarens
tjänstledighet skall beredas barnen.
Skolöverstyrelsen föreslår sålunda ändringar i enlighet härmed i § 25 folkskolestadgan
samt i §§ 17 och 18 i ovannämnda kungörelse angående avlöning
åt lärare vid folk- och småskolor. I fråga om grunderna för statsbidraget
till avlöning av tjänstledig lärare, för vilken sålunda med skolöverstyrelsens
tillstånd vikarie ej förordnas, föreslår skolöverstyrelsen, att i de
fall, då skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning medgivit befrielse från skyldigheten
att anställa vikarie för tjänstledig lärare, det till avlönande av den
tjänstledige läraren eljest utgående statsbidraget skall minskas med ett belopp,
motsvarande vad läraren avstått av sin avlöning.
Malmö follcskolestyrelsc gör invändningar häremot. Dylika restriktioner
anses ej påkallade.
Är det fråga om en sjuk lärare, för vilken vikarie ej förordnats, så synes
statsbidraget för den tjänstlediges avlöning böra utgå alldeles på samma sätt
som om vikarie förordnats. Eljest uppstår en förlust för skoldistriktet för
den tjänstlediges avlöning. Är det åter fråga örn en ordinarie lärare, som
erhållit tjänstledighet t. ex. för tjänstgöring i annan skola, så kan statsbidraget
i vissa fall ej minskas med ett belopp, som motsvarar vad läraren
avstått av sin avlöning, emedan läraren ofta får tjänstledighet mot villkor,
att han avstår alla med den ordinarie befattningen förenade löneförmåner;
Departe
mentschefen.
86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
och dessa äro ju sammanlagt mer än statsbidraget. I detta senare fall får
för närvarande skoldistriktet intet statsbidrag till hans avlöning och detsamma
borde givetvis bli förhållandet, om vikarie ej förordnas. Malmö
folkskolestyrelse kan icke finna något skäl att låta statsbidraget utgå annorlunda,
örn vikarie ej förordnas, än när så skett, och vill därför tillstyrka en
omarbetning i denna riktning av förslaget örn statsbidragsbestämmelserna.
Övriga myndigheter tillstyrka skolöverstyrelsens förslag i denna punkt i
de få fall, där uttalande härom göres.
Indragning av överflödig skola eller skolavdelniug kan givetvis lättast
genomföras i samband med inträdande vakans inom lärarkåren, vare sig
den avgående läraren lämnar den tjänst, som ifrågasättes till indragning,
eller annan tjänst inom distriktet, i vilket fall indragningen blir förknippad
med en förflyttning av lärare. För de bestämmelser, som i detta hänseende
gälla, har jag i det föregående redogjort. Nu har skolöverstyrelsen föreslagit,
att dessa bestämmelser borde så ändras, att skoldistrikt skulle åläggas
ovillkorlig skyldighet att, då lärartjänst inom distriktet blir ledig, inhämta
folkskolinspektörens yttrande, innan skolrådet vidtager åtgärder för
återbesättande eller indragning av tjänsten. Äro vid denna omprövning
skolråd och inspektör eniga, har skolrådet att vidtaga åtgärder för tjänstens
återbesättande, respektive indragande. Äro de icke ense, skall realfrågan
om tjänstens återbesättande avgöras av skolöverstyrelsen eller, därest ändring
av reglementet erfordras, av domkapitlet. I det stora hela anser jag mig
kunna biträda skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag och detta huvudsakligen
av följande skäl.
Av förut lämnad redogörelse framgår, att folkskolinspektör, då det gäller
inrättande av ny lärartjänst, enligt § 18 h) statsbidragsförfattningen skall
vitsorda tjänstens behövlighet för att statsbidrag till densamma skall kunna
utgå. Det allmänna har genom denna bestämmelse en tämligen effektiv
kontroll på att lärartjänster icke i onödan inrättas. Om däremot fråga är
om återbesättande av vakant tjänst, har det allmänna icke lika goda möjligheter
att noga pröva, örn tjänsten i fråga behöver återbesättas eller måhända
utan olägenhet för skoldistriktet och till fördel för statsverket skulle
kunna indragas. Visserligen kan folkskolinspektören i enlighet med sin
instruktion taga initiativ till reglementsändring och alltså i vissa fall tvinga
fram en indragning av den överflödiga tjänsten. Folkskolinspektören får
emellertid icke alltid kännedom om ledigheten — något som tydligt framgår
av folkskolinspektörernas yttranden -— och gäller det större skolor, där
reglementsändring icke erfordras för dylik indragning, kan skolrådet handla
efter gottfinnande.
Detta förhållande, att det allmänna å ena sidan tämligen effektivt kan
kontrollera, att antalet ordinarie befattningshavare i folkskoleväsendet icke
över hövan utökas, å andra sidan icke äger rättighet att i alla fall tillse,
att antalet befattningshavare förminskas, då detta låter sig göra utan olä
-
87
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
genhet för vare sig lärare eller skolråd, blottar en betänklig brist i gällande
bestämmelser. Denna lucka i folkskoleförfattningarna är så mycket mer
iögonfallande, som staten här har betydande ekonomiska intressen att
tillvarataga, ej minst då barnantalet i skolorna sjunker. Jag vill icke bestrida,
att åtgärder för avhjälpande av detta ur statens synpunkt påtagliga
missförhållande i viss mån inkräkta på kommunernas nuvarande rätt att
själva ordna sitt skolväsen. I de yttranden, som över skolöverstyrelsens
förslag avgivits av ett stort antal skolråd, hava emellertid icke annat än
i rena undantagsfall ur den kommunala självbestämmanderättens synpunkt
några betänkligheter framförts emot en sådan ändring i folkskolestadgan,
att det allmänna mot skolrådets mening skulle kunna indraga lärarbefattning
eller på annat sätt disponera över densamma. Länsstyrelsen i Härnösand
har emellertid funnit den ifrågasatta bestämmelsen icke stå i god överensstämmelse
med skoldistriktens nu bestående frihet i fråga om nyinrättande
av lärartjänster och har därför ifrågasatt, att prövning av vakansblivna
tjänsters återbesättande eller indragande borde ske med tillämpning
av samma princip, för vilken nyssnämnda § 18 h) i statsbidragsförfattningen
är ett uttryck. Därigenom skulle den kommunala självbestämmanderätten
icke behöva rubbas. Tydligt är, att den frihet för skoldistrikten,
som härigenom vunnes, bleve av ytterst skenbar natur. Därest emellertid
detta förslag godtoges, skulle däremot det allmänna icke kunna begagna
de möjligheter till inskränkning i skolorganisationen, som på annat vis
kunde erbjuda sig, då lärartjänst blir ledig, exempelvis genom förflyttning
av på annan befattning inom distriktet överflödig lärare till den ledigblivna
tjänsten. Skolöverstyrelsen har med väl grundade skäl visat, att
folkskolinspektörens inflytande vid omprövningen rörande ledig lärartjänsts
behövlighet ej bör inskränkas till att blott gälla själva sakfrågan, huruvida
tjänsten skall indragas eller återbesättas, utan bör omfatta även huruvida
vakansen på annat sätt kan utnyttjas för skolorganisationens lämpliga anpassning
efter barnantalet. Jag vill i detta avseende gå ett steg längre än
skolöverstyrelsen och i likhet med skatteutjämningsberedningen föreslå, att
ifrågavarande omprövning bör omfatta även huruvida tjänsten i fortsättningen,
därest den icke återbesättes med ordinarie befattningshavare, bör uppehållas
med extra ordinarie eller på viss tid anställd lärare. Härigenom erhålles
ytterligare en garanti för att tjänster inrättas endast då så verkligen
är av behovet påkallat, och samtidigt ernås den fördelen, att nyssnämnda
omprövning göres så allsidig som möjligt.
Vissa myndigheter hava befarat, att genom folkskolinspektörens avgörande
inflytande på ärendets handläggning en olika bedömning i de särskilda fallen
icke skulle kunna undgås. Jag tror icke, att på detta vis några olägenheter
av betydelse skulle uppstå. Redan nu är folkskolinspektörens vits
ord vid nyinrättande av lärartjänst utslagsgivande, och det har icke försports,
att detta stadgande i nyssnämnt avseende medfört några nackdelar.
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Skolöverstyrelsen har med övertygande motivering avstyrkt förslag örn
införande av bestämmelser rörande minimiantal barn per läraravdelning.
Dylika bestämmelser skulle ur kontroll- och besparingssynpunkt hava sin
största betydelse i större samhällen med A-skolor med parallellavdelningar,
där enligt vad erfarenheten visat det ej sällan förekommer, att läraravdelningarna
göras relativt små. Därest skolöverstyrelsen, såsom av överstyrelsen
föreslagits, tillerkännes rättighet att i vissa fall, nämligen då skolråd
och folkskolinspektör i skoldistrikt, där för indragning av lärartjänst reglementsändring
ej erfordras, stanna i olika meningar, avgöra frågan örn återbesättande
eller indragning av ifrågavarande tjänster, torde en i viss mån
enhetlig kontroll på klassavdelningarnas storlek i dylika samhällen kunna
åstadkommas.
Vissa myndigheter hava föreslagit, att § 18 h) i statsbidragsförfattningen
borde förtydligas på så vis, att därav klart framgår, att skoldistrikt skall
inhämta folkskolinspektörs vitsord även för tjänst, som förändras från extra
ordinarie till ordinarie. Skolöverstyrelsen har häremot invänt, att bestämmelsens
nuvarande avfattning väl synes försvara en sådan tolkning och att
för övrigt komplettering av bestämmelsen vore obehövlig, därest vad av
överstyrelsen föreslagits beträffande förfarandet vid återbesättande av ledig
tjänst bleve bifallet. Även örn denna överstyrelsens uppfattning vore riktig,
anser jag det bäst att ifrågavarande författningsrums innebörd förtydligas
på angivet sätt och föreslår därför en sådan omformulering av § 18 h)
i statsbidragsförfattningen, att därav på ett otvetydigt sätt framgår, att folkskolinspektörs
vitsord erfordras såväl vid inrättandet av ny ordinarie eller
extra ordinarie befattning som vid förändring av extra ordinarie lärartjänst
till ordinarie.
Under diskussionen rörande åtgärder för indragning av skolor och skolavdelningar
hava åtskilliga förslag framställts, att i större utsträckning än nu
icke ordinarie lärare borde anställas. Skolöverstyrelsen har tillmötesgått
dessa förslag så till vida, att överstyrelsen föreslagit ändring av § 2 mom. 2
och § 24 i folkskolestadgan i sådan riktning, att, därest de i nyssnämnda
stadganden föreskrivna förutsättningarna för anställande av icke ordinarie
lärare förefinnas, sådana lärare böra anställas. Ändringen synes mig i sin
mån ägnad att främja syftet med den av riksdagen begärda utredningen
och kan näppeligen innebära några risker för att icke ordinarie lärare skulle
komma att anställas i större utsträckning än som kan anses önskvärt. Jag
har därför intet att invända mot förslaget.
Vad skolöverstyrelsen föreslagit i fråga om befrielse för skoldistrikt från
skyldighet att anställa vikarie, då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter
tjänstledighet, synes väl motiverat och torde i viss mån kunna tjäna
syftet med här föreslagna åtgärder. Den nuvarande avfattningen av § 25
i folkskolestadgan tvingar skoldistrikt att anställa vikarie för dylik lärare
även i de fall, då detta strängt taget vore överflödigt. Därest åt skolöver
-
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
styrelsen uppdrages att efter framställning från vederbörande skolråd därifrån
medgiva befrielse, torde man äga trygghet för att dylika dispenser
allenast medgivas, då detta kan ske utan men för skolan. Den av skolöverstyrelsen
i konsekvens härmed föreslagna ändringen i statsbidragsförfattningen
vill jag även tillstyrka. Vad folkskolestyrelsen i Malmö häremot
invänt, synes mig ej böra tillmätas betydelse. I vad dess yttrande
avser statsbidraget till sjukledig lärares avlöning, torde yttrandet grunda sig
på en missuppfattning och i övrigt hänför sig yttrandet till en anordning,
som, även om den på sina håll praktiseras, likväl ligger på sidan örn statsbidragsförfattningens
bestämmelser och till vilken man därför i detta sammanhang
icke har att taga hänsyn.
Med hänvisning till vad jag här ovan anfört, föreslår jag sålunda att
ändringar vidtagas i folkskolestadgans §§ 2, 19, 24 och 25 samt i statsbidragsförfattningens
§§17 och 18.
I detta sammanhang vill jag påpeka, att det behov av ändamålsenliga
mellaninstanser, som jag i det föregående framhållit, får en ytterligare bekräftelse.
Skolöverstyrelsens nu återgivna och av mig i det väsentliga biträdda
förslag örn förfarandet, då fråga uppstår örn vakansers fyllande, innebär,
att vid reglera en tsändring ärendet hänskjutes till domkapitlet men eljest,
då reglementsändring är obehövlig, till skolöverstyrelsen. Denna på formella
grunder beroende tudelning av till innebörden likartade mål är icke ägnad
att befordra en konsekvent rationalisering av skolväsendet. Betydligt smidigare
och enhetligare skulle dessa frågor behandlas, om de hänvisades till
en och samma skoladministrativa myndighet. Dessutom skulle den förtrogenhet
med de lokala förhållandena, som måste förutsättas hos en mellaninstans
av det slag, som jag förordat, garantera icke endast en större kännedom
med ärendets detaljer utan också ett större förtroende hos befolkningen.
Ändring i stadgan rörande folkundervisningen i Stockholm i analogi med
vad i det föregående föreslagits angående omprövning vid ledigblivande av
lärartjänst vill jag icke nu föreslå. Denna fråga torde böra prövas i samband
med spörsmålet om sättet för anställning av lärare inom Stockholm,
vilken fråga jag förut vidrört.
IV. Undervisning av barn i annat skoldistrikt än det barnet tillhör.
I riksdagens skrivelse den 10 juni 1927 har ifrågasatts, huruvida icke
genom hänvisning av barn från ett skoldistrikt till skolgång i ett angränsande
vissa möjligheter skulle givas att indraga onödiga skolor och skolavdelningar
eller förbättra undervisningen.
Ett stort antal myndigheter hava i yttranden till överstyrelsens utredninguppehållit
sig vid denna fråga. Så gott som enhälligt har i dessa yttranden
Av skolöverstyrelsen
hörda myndigheter.
90
Kungl. Maj. ts proposition Nr 77.
det ansetts riktigt och lämpligt att på ena eller andra sättet undanröja det
hinder för en ändamålsenlig anordning av skolväsendet, som föranledes av
skoldistriktens nuvarande oinskränkta rätt att efter gottfinnande tillåta eller
förbjuda barn från annat skoldistrikt att erhålla undervisning i det egna
distriktets skolor.
Ett flertal folkskolinspektörer vitsorda, att i ej så få fall skoldistrikten
ställa sig synnerligen avvisande mot framställda förslag att till undervisning
i distriktets skolor mottaga främmande skoldistrikts barn.
Folkskolinspektören i Skaraborgs norra inspektionsområde säger sig känna en
mängd sådana fall, då ett skoldistrikt, som visat den största omtanke, då det
gäller det egna distriktets barn och deras väg till skolan, ställer sig fullkomligt
avvisande, så snart det gäller barn från annat skoldistrikt. Folkskolinspektören
i Sydskånes östra inspektionsområde framhåller, att det visserligen händer
ganska ofta, att en församling mottager enstaka barn från annat skoldistrikt i
sina skolor, men att i andra fall man vägrar mottaga andra barn än distriktets
egna eller ställer så höga ersättningsanspråk, att denna utväg är praktiskt taget
utesluten. Folkskolinspektören i Gästriklands inspektionsområde anför exempel
på tvistigheter mellan olika skoldistrikt i berörda fråga och anser det
omöjligt att under vissa förhållanden rationellt ordna skolväsendet, såvida
skoldistriktens självbestämningsrätt till alla delar skall bibehållas oförkränkt.
Folkskolinspektören i Hälsinglands södra inspektionsområde framhåller, att det
ibland kan inträffa, att ett skoldistrikt nödgas anordna särskild skola för
ett fåtal barn, som hellre bort hänvisas till av annat skoldistrikt inrättad
skola. Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde anser, att skolornas
antal skulle i någon mån kunna begränsas och behovet av nya skolor
minskas utan minsta men för undervisningen, örn barn från ett skoldistrikt
under vissa förhållanden skulle för sin skolgång kunna hänvisas till närliggande
skola i annat distrikt.
Andra folkskolinspektörer meddela ur sin erfarenhet, att hinder icke bruka
möta för lärjunge från annat skoldistrikt att erhålla undervisning i närbelägen
skola.
De skolavgifter, som utkrävts, hava i allmänhet icke varit oskäligt höga
(folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde). Det är endast frågorna
om skolavgiftens storlek och örn den skall utgöras av skoldistrikten
eller barnens föräldrar, som visat sig något svårlösta (folkskolinspektören i
Ostergötlands östra inspektionsområde). Samarbete i detta hänseende förekommer
sparsamt inom inspektionsområdet, enär det är föräldrarna själva,
som få vidkännas kostnaderna för sådan undervisning (folkskolinspektören i
Ostergötlands västra inspektionsområde). Skoldistrikten visa stort tillmötesgående
(folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde). Samt
liga dessa folkskolinspektörer vitsorda dock behövligheten av reglerande
bestämmelser.
Vissa inspektörer äro tveksamma, huruvida genom ett rationellt ordnande
av barns skolgång i annat skoldistrikt någon nämnvärd besparing i kostnaderna
för skolväsendet står att vinna.
Önskemål beträffande anordningens utformning hava på frågans förberedande
stadium framförts i åtskilliga yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
91
Folkskolinspektören i Upplands inspektionsområde föreslår, att befogenhet
tillerkännes domkapitlen att i förekommande fall efter förslag av vederbörande
folkskolinspektör föreskriva, att barn, som lämpligen kunna och böra
erhålla undervisning vid skola inom främmande skoldistrikt, där skola mot
skälig ersättning, vars belopp domkapitlet må fastställa, åtnjuta undervisning.
Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde anser, att
örn reglerande bestämmelser komma till stånd, de böra avfattas med stor försiktighet,
så att ej ett skoldistrikt kail tvingas att bibehålla en skola, som för
dess egen del är obehövlig. Det skoldistrikt, som i sina skolor mottager
barnen, bör ock lia rätt att för varje barn upptaga avgift, vilken erlägges
av det skoldistrikt, från vilket barnen komma. Ifall enighet örn denna avgift
ej kan i godo åstadkommas, bör avgiftens storlek fastställas av utomstående
myndighet. Folkskolinspektören i Nordskånes västra inspektionsområde
framhåller, att skyldighet att undervisa annat skoldistrikts barn uppenbarligen
bör föreligga endast under villkor, att det skoldistrikt, som skall
mottaga barnen, ej får vare sig sina utgifter för skolorna ökade eller barnantalet
i de respektive skolavdelningarna högre än vad som kail anses vara
lämpligt och skäligt. Folkskolinspektören i Hälsinglands södra inspektionsområde
tinner en skyldighet av dylik art böra starkt begränsas och någon ersättning
även komma i fråga, Att i detalj bestämma härom låter sig knappast göra.
Några allmänna antydningar därom i författningarna jämte föreskrift, att
yttrande från statens folkskolinspektör skall inhämtas, äro måhända tillräckliga.
Skoldistrikt, som till undervisning mottager barn från ett annat disstrikt,
synes icke härför böra fordra annan ersättning än den, som motsvarar
de merkostnader för distriktet, vilka anordningen i fråga vållar. Folkskolinspektören
i Hälsinglands norra inspektionsområde anser möjligt, att bland
villkoren för statsbidrag till lärares avlöning kunde inryckas en bestämmelse,
som ålägger skoldistriktet skyldighet att, efter prövning av vederbörande
myndighet, i sina skolor mottaga ett visst antal barn från ett angränsande
skoldistrikt.
De domkapitel och länsstyrelser, som ägnat uppmärksamhet åt frågan,
uttala sig samtliga, med ett undantag (länsstyrelsen i Umeå), i princip för
införandet av bestämmelser i folkskolestadgan rörande skyldighet för skoldistrikt
att mottaga barn från annat skoldistrikt. I flertalet fall vitsordas,
att en dylik bestämmelse såväl ekonomiskt och skolorganisatoriskt som ock
ur undervisningssynpunkt skulle vara av stort gagn.
Vissa länsstyrelser anföra mer allmänna synpunkter.
Länsstyrelsen i Vänersborg förordar en omedelbar utredning därom, i vilken
utsträckning nuvarande skoldistrikt skulle kunna sammanslås. Inom
länet finnas åtskilliga pastorat, vilka innefatta ett flertal till såväl ytinnehåll
som folkmängd obetydliga kommuner, av vilka två eller flera utan olägenhet
kunna sammanslås till ett skoldistrikt. I avvaktan på resultatet av en
dylik utredning torde emellertid föreskrifter böra meddelas rörande skyldighet
för skoldistrikt att under vissa förhållanden mottaga barn från angränsande
distrikt.
Länsstyrelsen i Karlstad framhåller, att, därest under vissa betingelser
skoldistrikt vore skyldigt mottaga barn från angränsande skoldistrikt, härigenom
önskvärd avvägning av skolkostnaderna torde i åtskilliga fall kunna
genomföras. Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att bestämmelser i
Skolöver
styrelsen.
92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
syfte att skapa sådan skyldighet meddelas samt att lämpliga åtgärder vidtagas
för att på grundvalen av sålunda förefintlig skyldighet och däremot
svarande rättighet sammanföra skoldistrikt för underhandlingar och samarbete.
Åtskilliga länsstyrelser uppehålla sig vid ersättningsfrågan.
Därest avgift för undervisning av barn, tillhörande främmande skoldistrikt,
över huvud taget anses böra utgå, torde möjligen kunna införas stadgande
därom, att kyrkostämma ägde fatta beslut örn avgiftens storlek, med föreskrift
härutinnan att avgiften ej finge sättas högre än till vad av kostnaden för skolväsendet
inom distriktet med frånräknande av statsbidrag i medeltal belöpte
å varje skolbarn under nästföregående räkenskapsår (länsstyrelsen i Nyköping).
Avgiften bör erläggas av skoldistrikt och ej av barnens föräldrar;
då vidare ett allmännare hänvisande av barn till annat skoldistrikt torde
medföra avsevärda besparingar i statsbidrag till avlöning åt lärare, synes
skoldistrikt böra kunna tillerkännas visst statsbidrag till ifrågavarande avgifter
(länsstyrelsen i Jönköping). Därest överenskommelse rörande ersättningsfrågan
ej kan träffas, kan den avgöras genom på lämpligt sätt anordnat
skiljemannaförfarande (länsstyrelsen i Örebro), bör vederbörande domkapitel
kunna ålägga det mottagande skoldistriktet att mot ersättning, som
av domkapitlet bestämmes, mottaga barnen till undervisning (länsstyrelsen
i Västerås). Ersättning bör gälla endast självkostnaden (länsstyrelsen i Gävle).
Specialstadgande erfordras rörande regleringen av det ekonomiska mellanhavandet
mellan skoldistrikt vid lagstiftningen angående överflyttande av
skolbarn (länsstyrelsen i Östersund).
Skolöverstyrelsen har från statens folkskolinspektörer inhämtat vissa kompletterande
uppgifter, avseende att belysa i vilken utsträckning det nu förekommer,
att skoldistrikt mottaga barn från annat skoldistrikt.
Av dessa uppgifter framgår, att inom samtliga inspektionsområden skoldistrikt
i större eller mindre utsträckning till undervisning mottaga barn
från angränsande distrikt. Under läsåret 1927—1928 åtnjöto sålunda 1,972
barn undervisning i främmande skoldistrikt. För 682 barn betingades särskild
ersättning, medan 1,290 barn åtnjöto kostnadsfri undervisning. Skolavgifterna
för omförmälda 682 barn varierade mellan lägst 2 och högst
200 kronor per barn och läsår. Folkskolinspektörerna hava anfört, att
genom den ifrågavarande anordningen 66 läraravdelningar kunde beräknas
vara indragna, samt att, därest skoldistrikt vore förpliktigat att i sina skolor
mottaga barn från annat skoldistrikt och möjligheterna till överflyttning av
barn från ett skoldistrikt till ett annat utnyttjades, så långt barnens skolvägar
och befintliga skollokaler medgåve, sammanlagt 120 läraravdelningar
beräknades kunna vara indragna.
Dessa uppgifter bestyrka, att skoldistrikten i stor utsträckning bistå varandra
i fråga örn beredande av undervisning åt barn, som icke lämpligen
kunna besöka det egna distriktets skolor. Men de giva också vid handen,
att skoldistrikten icke sällan kräva en dryg ersättning för hjälpen. I vissa
fall erlägges denna ersättning av det skoldistrikt, till vilket barnet hör, men
i andra fall nödgas vederbörande föräldrar och målsmän själva bekosta
undervisningen. Av uppgifterna inhämtas vidare, att anordningen i fråga
bereder möjligheter till indragning av skolor och skolavdelningar, och att
93
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
reglerande bestämmelser rörande skyldighet för ett skoldistrikt att i mån av
utrymme mottaga barn från andra distrikt skulle ytterligare öka dessa möjligheter.
Skolöverstyrelsen yttrar därefter följande:
Överstyrelsen kan för sin del åberopa talrika exempel, som ådagalägga
behovet av en ändring i berörda avseende. Vad angår ärenden rörande
ändring i den kommunala indelningen, spelar icke sällan skolfrågan en betydande
roll. Vanligen söker man att i villkoren för indelningsändringen
lämna sådan föreskrift, att ett skoldistrikt, som genom indelningsändringen
får sin skolorganisation i någon mån rubbad, skall beredas möjlighet att
under en övergångstid få till granndistrikts skolor mot viss avgift per barn
och år hänvisa de barn, vilka skulle få för lång väg till det egna distriktets
skolor. Men dylika villkor utgöra dock ingen säkerhet för att barnen verkligen
komma att undervisas i den närmast belägna skolan, enär skolgången
därstädes är förbunden med viss kostnad för det skoldistrikt, till vilket barnen
egentligen höra, och skoldistriktet för att undgå kostnaden kan underlåta
att begagna sig av den medgivna rättigheten och i stället hänvisa barnen
till det egna distriktets på större avstånd belägna skola.
Förhållandena på detta område synas överstyrelsen visa hän på behovet
av ändring i gällande författningar i syfte att skoldistrikt må kunna åläggas
att i mån av utrymme till undervisning i distriktet tillhörig skola mottaga
barn från närbelägna delar av annat skoldistrikt, vilka hava lång eller eljest
besvärlig väg till skola inom detta distrikt. Den inskränkning i skoldistriktens
självbestämmanderätt, som härigenom vidtoges, får icke tillmätas avgörande
betydelse:
Överstyrelsen förbiser härvid icke, att en dylik bestämmelse komme att
innebära en viss inskränkning i den skoldistrikten tillerkända rätten att
bestämma över sitt folkskoleväsende. Såsom ovan i annat sammanhang
framhållits, är emellertid denna bestämmanderätt redan under nuvarande
förhållanden ingalunda oinskränkt. Det betydande allmänintresse, som är
förknippat med folkskolan, har föranlett en mängd bestämmelser, enligt
vilka staten genom sina organ skaffat sig inflytande och i vissa fall ett avgörande
sådant över skolans angelägenheter. I överensstämmelse härmed
bidrager också staten med avsevärda belopp till skolväsendets uppehållande.
Det kan med hänsyn härtill icke synas obilligt, att staten tillförsäkrar sig
rätt att tillse, att befintliga till väsentlig del av staten uppehållna skolor på
ändamålsenligt sätt utnyttjas, utan att skoldistriktens ekonomiska intressen
därigenom trädas för nära.
De författningsbestämmelser, som på ifrågavarande område hava synts
erforderliga, torde enligt skolöverstyrelsens uppfattning närmast kunna jämställas
med dem, som gälla rörande fastställande av reglemente för skoldistrikt.
Det bör därför ankomma på domkapitlet att efter framställning
från vederbörande skolråd eller statens folkskolinspektör förständiga skoldistrikt
att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt.
Skolöverstyrelsen föreslår dock, att en dylik anordning måtte föreskrivas
»endast under förutsättning, dels att statens kostnader för skol vä
-
Myndig
heterna.
94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
sendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar avsevärt förkortas, dels
att det mottagande skoldistriktet därigenom icke förorsakas ökade utgifter
eller undervisningen genom anordningen icke kan anses bliva lidande».
Ifrågavarande bestämmelser föreslås av skolöverstyrelsen böra ingå såsom
nytt moment under § 6 folkskolestadgan, där bestämmelser nu meddelas
örn skolväsendets territoriella anordning.
De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag,
tillstyrka det i princip men anmäla i några fall skiljaktiga meningar
beträffande den tekniska utformningen av förfarandet. De villkor, som knutits
vid stadgandet, anses i många fall försvåra, i vissa fall omintetgöra
hela anordningen.
Särskilt anses detta gälla villkoret, att det mottagande skoldistriktet genom
anordningen icke får förorsakas ökade utgifter.
Länsstyrelserna i Malmö, Härnösand och Ostersund — liksom även domkapitlet
i Härnösand — finna samtliga detta villkor för att skolbarn skulle
kunna överflyttas böra utgå ur förslaget.
Länsstyrelsen i Malmö anför härom: Det framgår icke, huruvida härmed
avses att förflyttning icke skulle kunna äga rum, därest detta medförde
kostnader för nämnda distrikt. Meningen torde väl vara, att det n}ra distriktet
skall hållas skadeslöst. Örn så är fallet torde ett förtydligande av
författningen i detta avseende böra vidtagas. Det ligger uppenbarligen i
statens intresse att betala ersättning till det mottagande distriktet, därest
större besparing kan vinnas i det distrikt, barnen förut tillhört. I likhet
med överstyrelsen anser länsstyrelsen, att bestämmanderätten örn överflyttningen
bör anförtros åt vederbörande domkapitel. Länsstyrelsen uppehåller
sig desslikes vid en annan fråga i skolöverstyrelsens förslag. Länsstyrelsen
finner bestämmelsen i förslaget till 6 §, att, såsom villkor vid övertagande
av skolbarn, vägen måste därigenom avsevärt förkortas, onödigt snävt tilltagen.
I förevarande avseende kan för övrigt tänkas en kombination med
skolskjutsar, i vilket fall till och med en förlängning av vägen icke komme
att spela någon roll. Vid indragning av hel skolavdelning skulle omständigheterna
också kunna vara sådana, att det vore lämpligt att en del barn
undervisades i annat skoldistrikt och en del vid annan skola i det egna
distriktet.
Länsstyrelsen i Härnösand ifrågasätter, huruvida icke i stället för nämnda
förutsättning borde stadgas rätt för det emottagande skoldistriktet att erhålla
skälig ersättning,, vilken i händelse av tvist skulle bestämmas av överordnad
myndighet. Aven örn ibland överflyttande av skolbarn icke kan
direkt visas medföra ökade utgifter för det emottagande skoldistriktet, måste
det ändock anses skäligt och rättvist att någon om ock ringa ersättning
lämnas. I så fall lösas dylika frågor mer friktionsfritt än måhända eljest
skulle bliva fallet.
Länsstyrelsen i Östersund anför: Den föreslagna ändringen av nämnda
författningsrum (§ 6) synes icke tillräckligt effektiv. Örn man vill undgå,
att ungefär liknande svårigheter och stridigheter som hittills skola förhindra
den önskade anordningens tillämpning, torde man icke få fordra som förutsättning
för anordningen, att det mottagande skoldistriktet därigenom ej
95
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
förorsakas ökade utgifter eller att undervisningen där icke må bliva lidande.
Den prövande myndigheten bör ha frihet att väga mot varandra undervisningsresultaten
i både det mottagande och överlämnande skoldistriktet och,
örn det förra skulle lida någon ekonomisk förlust, bör ersättning härför
lämnas. Däremot synes den på ett håll uppkommande förlusten, vilken
dock förutsättes mer än uppväga besparingen för det allmänna, icke böra
utgöra absolut hinder för beslutet. Beträffande prövningen av det ekonomiska
mellanhavandet mellan kommunerna torde närmare föreskrifter erfordras.
Om man vill undvika kommunal speciallagstiftning i ämnet, torde
frågan få regleras genom statsbidrag.
Ersättningsfrågan bör regleras och skäliga grunder för ersättningens beräknande
angivas, framhålles av åtskilliga myndigheter.
Länsstyrelsen i Växjö befarar sålunda, att därest frågan örn skälig ersättning
från det ena skoldistriktet till det andra för undervisning av skolbarn,
tillhörande annat skoldistrikt, icke i någon mån regleras, utan det överlämnas
helt åt skoldistrikten att därom fritt träffa överenskommelse, önskvärd
överflyttning av barn för undervisning i annat skoldistrikt mången gång
kan hindras på grund av svårigheten att åstadkomma erforderlig överenskommelse
i ersättningsfrågan. Bestämmelser med angivande av skäliga
grunder för ersättningens beräknande, därest sådan överenskommelse icke
kan träffas mellan skoldistrikten, torde därför böra givas.
Länsstyrelsen i Luleå ifrågasätter, huruvida ej domkapitlet i samband med
åläggande till skoldistrikt att till undervisning emottaga annat skoldistrikts
barn även bör fastställa den ersättning, som i varje fall bör utgå för barnens
undervisning i det främmande skoldistriktet.
Domkapitlet i Västerås, som i och för sig finner det lämpligt, att överordnad
myndighet genom ett kompletterande tillägg till skolöverstyrelsens
förslag skulle erhålla rätt att i ty fall bestämma beloppet för den ersättning,
som skulle utgå, därest överflyttande av skolbarn icke kunde företagas utan
ökade kostnader för det mottagande skoldistriktet, föreställer sig emellertid,
att denna frågas upptagande redan nu i detta sammanhang lätt skulle
komma att leda till att man i så gott som alla fall ansåge sig böra göra
anspråk på ersättning. Detta skulle motverka syftet med den föreslagna
bestämmelsen. Stadgandets verkningar i den praktiska tillämpningen borde
därför först avvaktas, innan något ytterligare steg i denna riktning tages.
Domkapitlen i Växjö, Luleå, Strängnäs och Uppsala dela ej denna uppfattning.
Domkapitlet i Växjö fruktar sålunda, att skoldistrikt, om icke denna fråga
redan nu regleras, genom oskäliga fordringar skulle kunna omöjliggöra
önskvärd överflyttning av skolbarn. Med hänsyn härtill bör i författningarna
införas närmare bestämmelser rörande eventuell ersättning till det
främmande skoldistriktet för emottagna barn, varvid särskilt torde böra bestämmas
det högsta ersättningsbelopp, som för varje barn får begäras och
mottagas.
Domkapitlet i Luleå ifrågasätter, huruvida icke skoldistrikt, som för barn,
tillhörande detsamma, erhåller skolgång i annat skoldistrikt, borde åläggas
gälda detta senares självkostnader härför.
Domkapitlet i Strängnäs, som avstyrker skolöverstyrelsens förslag i sin
helhet, förklarar sig dock kunna tillstyrka vad som föreslagits rörande skyl
-
96
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
dighet för skoldistrikt att till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt
under tvenne förutsättningar: den ena, att skyldigheten fastställes
allenast för ett läsår i sänder, och den andra, att det mottagande skoldistriktet
alltid erhåller ersättning, beräknad efter självkostnadspris och i förhållande
till antalet av de vid ifrågavarande skola undervisade barnen från
de båda skoldistrikten. Det kan lätt inträffa, att skoldistrikt, som det ena
läsåret vid viss skola har plats för barn från annat skoldistrikt, nästa läsår
behöver taga alla platserna i anspråk för egna barn. De grunder, efter
vilka ersättningen till ''det mottagande skoldistriktet skall utgå, böra i författningen
angivas. Rättvist synes vara, att därvid tages i betraktande icke
blott kostnaderna för eldning och städning samt inrednings- och undervisningsmateriel,
utan även för skollokaler och lärarbostäder.
Folkskolinspektörerna — i de yttranden, där skolöverstyrelsens förslag i
denna punkt mer ingående granskats och erinringar gjorts —- uppehålla sig
liksom länsstyrelserna och domkapitlen så gott som uteslutande vid ersättningsfrågan.
Ett par folkskolinspektörer hålla före, att skoldistrikt kostnadsfritt böra
mottaga barn till undervisning av annat skoldistrikt. Detta bör i så fall i
bestämmelserna markeras. Folkskolinspektör en i Skaraborgs södra inspektionsområde
anser, att den egentliga undervisningen bör vara avgiftsfri. På grund
av vunnen erfarenhet framhåller han önskvärdheten av att skoldistrikt och
målsmän slippa ifrån detta ej oväsentliga irritament, som skolavgifter till
andra distrikt visat sig vara. Undantag härifrån bör göras endast beträffande
sådant, varför en skola får direkt ökade utlägg, i och med att en
ny elev tillkommer, såsom fri skolmateriel, fri bespisning och dylikt, för
vilka ändamål påkommande avgifter böra uppgöras skolkassorna emellan.
I ett flertal yttranden hemställes dock, att ersättningsförfarandet bör på
något sätt regleras.
Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde påpekar, att i
skolöverstyrelsens förslag intet nämnes örn mottagande skoldistriktets rätt
att för barn från annat skoldistrikt, vilka undervisas i dess skolor, mottaga
avgift. Avgiften bör i ty fall erläggas av skoldistriktet, ej av barnens föräldrar.
Kan enighet örn avgiftens storlek ej i godo åstadkommas, bör denna
bestämmas av utomstående myndighet.
Folkskolinspektören i Västmanlands östra inspektionsområde hälsar »på grund
av sorglig erfarenhet» med särskild glädje den föreslagna bestämmelsen i
§ 6. Möjligen hade det dock varit önskvärt, att utväg också givits för
vederbörande myndighet att i de fall, där frågan icke kan lösas utan ökade
utgifter för det mottagande skoldistriktet (alldeles utan kostnad blir det väl
aldrig), bestämma det belopp, som skäligen borde utgå som ersättning.
Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde håller före, att
formuleringen av § 6 i skolöverstyrelsens förslag till ändring av folkskolestadgan
närmast är ägnad att motverka syftet med denna bestämmelse och
direkt inbjuder skoldistrikten till en vägran »som hittills dess bättre mera
sällan förekommit». Okade utgifter förorsakas alltid det mottagande
skoldistriktet. Dessa utgifter böra av det avlämnande skoldistriktet ersättas.
Folkskol inspektörerna i Stockholmstrakten och i Norrbottens mellersta inspektionsområden
uttala liknande synpunkter. Lämpligast synes vara, att domkapitlet
beslutar rörande de ekonomiska uppgörelserna mellan avlämnande
och mottagande skoldistrikt.
97
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
Kalks kolinspektör en i Norrbottens södra inspektionsområde ansluter sig till
ett uttalande av folkskolest yr elsen i Piteå, att där ersättning för hänvisat
barn skall utgå, denna bör bestridas av statsverket. Då en sådan anordning,
varom nu är fråga, medför indragning av skola eller skolavdelning,
blir det staten, som därav har den siörsta ekonomiska fördelen. Det synes
då vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att staten svarar för
de kostnader, som genom en sådan hänvisning av barn från ett skoldistrikt
till ett annat kan uppstå. Skoldistrikten bliva därigenom villiga att gå varandra
till mötes.
I andra yttranden föreslås ytterligare modifikationer i skolöverstyrelsens
berörda förslag:
Folkskolinspektörerna i Hallands södra — i vars yttrande länsstyrelsen i
Halmstad instämmer — och i Blekinge inspektionsområden anse sålunda, att
dylik hänvisning bör ske även under förutsättning, att ökning i statens
(eller kommunens) kostnader för skolväsendet förekommes, ej blott örn
nämnda kostnader nedbringas.
Folkskolinspektören Aurell, Karlskrona, håller före, att varje skoldistrikt utan
domkapitlets särskilda förordnande borde under vissa förutsättningar vara
skyldigt mottaga barn från annat skoldistrikt. Först i det fall, att vederbörande
skoldistrikt icke kunde enas om, huruvida erforderliga förutsättningar
förelåge, borde saken underställas domkapitlets prövning.
Folkskolinspektörerna i Skaraborgs södra och Skaraborgs norra inspektionsområden
framhålla, attlida den av skolöverstyrelsen föreslagna bestämmelsen
rätteligen borde ingå såsom nytt moment under § 37 folkskolestadgan i
stället för att hänföras till § 6, detta enär en bestämmelse angående barns
skolgång i annat skoldistrikt ej synes beröra skoldistriktsindelningen utan
väl bör fattas som en tilläggsbestämmelse rörande barns skolgång.
Åtskilliga skolråd hava yttrat sig i denna fråga. I allmänhet gå dessa
yttranden i tillstyrkande riktning.
Lidingö skolråd avstyrker dock förslaget, enär genom dylikt förfarande
»ett fattigt men skolvänligt distrikt» kan påtvingas barn från en bättre
situerad grannkommun. Hortlax skolråd fruktar, att en dylik bestämmelse
skulle bliva ett ständigt irritationsmoment mellan kommunerna. Skolråden
i Långtora och Härkeberga anse däremot, att vägran att mottaga barn från
annat skoldistrikt bör medföra äventyr av lämplig minskning i statsbidraget.
Vad ersättningsfrågan beträffar, framhålles i ett stort antal tall, att denna
bör på förhand regleras. Skoldistrikt bör vara skyldigt att till »självkostnadspris»
mottaga barn från annat skoldistrikt. Falkenbergs folkskol est yr else
föreslår, att avgiften bör bestämmas av folkskolinspektören och helt eller
delvis utgå av statsmedel.
Skatteutjämningsberedningen framhåller i avgivet yttrande, att föreskrifter
i denna riktning äro ägnade att öka skolorganisationens rörlighet och smidighet,
men betonar samtidigt, att de av skolöverstyrelsen i ämnet föreslagna
detaljbestämmelserna i vissa hänseenden äro alltför snävt utformade.
Såsom ett fall, då domkapitlet må ålägga skoldistrikt att i sina skolor
mottaga barn från annat skoldistrikt, angives, att statens kostnader för skolväsendet
därigenom nedbringas. Denna bestämmelse synes beredningen
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 haft. (Nr 77.) 7
Departe
mentschefen.
98 Kungl. Maj. ts proposition Nr 77.
böra utsträckas att gälla, när överhuvud det allmännas — d. v. s. statens
eller kommunens — kostnader minskas genom anordningen. Enligt förslaget
skulle vidare sådant åläggande kunna meddelas, när barnens skolvägar
genom överflyttningen avsevärt förkortas. Det torde enligt beredningens
mening kunna ifrågasättas, huruvida icke utöver dessa två fall bör
såsom ett tredje upptagas det förhållandet, att genom en dylik överflyttning
undervisningens intressen avsevärt främjas, även om genom överflyttningen
avsevärda kostnadsbesparingar icke ernås eller lättnader i skolvägarnas besvärligheter
för barnen endast i mindre grad vinnas. För att förordnande
om överflyttning skall kunna meddelas förutsättes å andra sidan enligt förslaget,
att »undervisningen genom anordningen icke kan anses bliva lidande».
Det vill synas beredningen, som om detta villkor i den föreslagna avfattningen
alltför ofta skulle kunna omöjliggöra en tillämpning av bestämmelsen
i de fall, då enligt överstyrelsens mening en överflyttning vore önskvärd.
Hålunda kan det tänkas, att såsom hinder för överflyttning korame
att betraktas t. ex. den omständigheten, att barnantalet i det mottagande
distriktets skola såsom en följd av anordningen bleve relativt högt örn ock
icke överstigande det för närvarande fastställda maximiantalet. Villkoret
torde därför böra erhålla en mera modifierad form av innebörd, att barnen
icke må hänvisas till skola inom annat skoldistrikt, örn denna anordning
kan anses medföra påtagligt men för undervisningen.
Beredningen föreslår slutligen, att ifrågavarande bestämmelser måtte kompletteras
med en föreskrift angående den ordning, i vilken eventuellt uppkommande
tvister mellan olika skoldistrikt rörande ersättning för mottagande
av barn skola avgöras.
Skolöverstyrelsen har föreslagit, att domkapitlen skulle medgivas rätt att
efter framställning från vederbörande skolråd eller statens folkskolinspektör
förständiga skoldistrikt att i viss skola till undervisning mottaga barn från
annat skoldistrikt. Det förefaller mig, som örn goda skäl såväl av skolöverstyrelsen
som av de i ärendet hörda myndigheterna anförts för behovet av
en dylik anordning. Jag vill framhålla, att skyldigheten att i förevarande
hänseende underkasta sig vederbörande myndighets bestämmelser bör gälla
ej allenast det mottacande skoldistriktet utan även det distrikt, där barnen
höra hemma. Det kan nämligen väl tänkas, att motstånd mot dispositioner
av förevarande slag kan resas även från sistnämnda distrikt. Målsman bör ävenledes
hava rätt att hos domkapitlet, därest hänvändelse till skoldistriktet icke
lett till resultat, anmäla behovet av undervisning i annat skoldistrikt av barn,
som stå under hans målsmanskap.
Klart är, att det ur många synpunkter skulle vara lämpligast, om överflyttande
av skolbarn till undervisning i annat skoldistrikt i fortsättningen
liksom nu kunde ske på frivillighetens väg genom överenskommelse mellan
vederbörande skoldistrikt. Dylik överflyttning försiggår i relativt stor utsträckning.
Enligt folkskolinspektörernas beräkningar undervisades läsåret
1927/1928 sammanlagt 1,972 barn i främmande skoldistrikts skolor,
varav för 682 barn betingades särskild ersättning, medan återstående 1,290
99
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
barn åtnjöto kostnadsfri undervisning. Skolavgifterna för de förstnämnda
barnen varierade mellan två och två hundra kronor per barn och läsår.
Inalles torde genom denna frivilliga överflyttning hava inbesparats vid pass
66 läraravdelningar. Emellertid hava myndigheterna med stor samstämmighet
påvisat, att det synnerligen ofta förekommer, att skoldistrikt, som
visat den största omtanke om det egna distriktets skolor, utan hållbara skäl
vägra mottaga barn från annat skoldistrikt till undervisning, så snart fråga
härom väckes. Detta torde vara en ingalunda oväsentlig orsak till att skolorganisationen
inom många distrikt har en omfattning, som icke är av
behovet påkallad. Folkskolinspektörerna hava nu beräknat, att i fall skoldistrikt
vore förpliktigat att i sina skolor mottaga barn från annat skoldistrikt
och möjligheterna till överflyttning av barn från ett distrikt till ett
annat utnyttjades, så långt barnens skolvägar och befintliga skollokaler det
medgåve, sammanlagt 120 läraravdelningar skulle besparas. Det allmänna
har sålunda här möjligheter att vinna avsevärda kostnadsminskningar. I
ett stort antal fall kunde vidare genom denna anordning barnens skolvägar
förkortas och undervisningen förbättras.
Emellertid har skolöverstyrelsen föreslagit, att domkapitlet borde få meddela
dylikt förständigande endast under förutsättning, dels att statens kostnader
för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar avsevärt
förkortas, dels att det mottagande skoldistriktet därigenom icke förorsakas
ökade utgifter eller undervisningen genom anordningen icke kan anses
bliva lidande. Vissa av dessa inskränkningar hava hos flertalet myndigheter
väckt starka och enligt mitt förmenande väl befogade erinringar. Sålunda
torde det icke vara välbetänkt att uppställa det villkoret, att undervisningen
genom anordningen icke får bliva lidande. Detta skäl synes redan
nu ofta missbrukas. Då domkapitlen skulle äga att pröva de förutsättningar,
under vilka hänvisning kan komma till stånd, anser jag det i likhet med
skatteutjämningsberedningen tillräckligt, att modifiera villkoret därhän, att
barnen icke må hänvisas till skola inom annat skoldistrikt, om denna anordning
kan anses medföra påtagligt men för undervisningen i något av de
skoldistrikt, som åtgärden berör.
I enlighet med vad skatteutjämningsberedningen anfört, torde villkoret
örn att »statens» kostnader för skolväsendet genom åtgärden nedbringas
böra, med tanke på kommunerna, ändras därhän, att åtgärden må vidtagas
under förutsättning, att »det allmännas» kostnader härigenom minskas.
Skolöverstyrelsen har vidare förutsatt, att hänvisning icke skulle få förekomma,
därest det mottagande skoldistriktet därigenom förorsakades ökade
utgifter. Emellertid åsamkar tydligtvis varje i skola undervisat barn skoldistriktet
kostnader. Skolbänk skall tillhandahållas, städning, eldning, skurning
o. s. v. draga större kostnader ju flera barn som undervisas. I åtskilliga
skoldistrikt tillhandahållas numera fri undervisningsmateriel och ej
sällan även fri bespisning. Det av skolöverstyrelsen föreslagna villkoret
100
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
skulle alltså i de flesta för att icke säga alla fall lägga hinder i vägen för
ett ifrågasatt förständigande från domkapitlets sida. Detta villkor torde
därför icke böra uppställas. I stället torde bestämmelse böra meddelas om
rätt för det mottagande distriktet att erhålla ersättning för den av ifrågavarande
anordning föranledda omedelbara ökningen i dess löpande omkostnader.
Skolöverstyrelsens nyss anförda uppgifter visa, att av nu i
andra skoldistrikt undervisade barn ungefär två tredjedelar åtnjuta kostnadsfri
undervisning, under det att skolavgifterna för de återstående variera
mellan två och två hundra kronor per barn och läsår. I vissa fall
hava dessa avgifter erlagts av barnens föräldrar. En del myndigheter
hava uttalat farhågor för att ersättningsfrågans upptagande i detta sammanhang
lätt skulle komma att leda till att man i så gott som alla fall
ansåge sig böra göra anspråk på ersättning. Det övervägande flertalet
myndigheter åter synas anse, att ersättningsfrågan redan nu bör regleras,
enär eljest i åtskilliga fall skoldistrikt liksom nu genom oskäliga fordringar
skulle kunna omöjliggöra önskvärd överflyttning av skolbarn. Jag vill för
min del ansluta mig till den senare meningen och detta även av det skälet,
att det synes mig billigt och rättvist, att kostnaderna för undervisning av
annat skoldistrikts barn ersättas, därest distriktet gör anspråk därpå. Att
redan nu uppställa vissa grunder, efter vilka denna ersättning skulle utgå,
finner jag däremot icke nödvändigt. Lämpligast synes vara, att åt domkapitlen
giva befogenhet att i detta avseende utöva en diskretionär prövningsrätt
och sålunda från fall till fall avgöra, vilken ersättning som rimligen
bör utgå. I regel torde den direkta självkostnaden ungefärligen kunna
fastställas, varförutom domkapitlen torde hava viss vägledning i de krav,
som från respektive skoldistrikt framställas. Av vikt är emellertid, att, så
långt görligt är, det åt skoldistrikten överlåtes att genom frivillig inbördes
överenskommelse uppnå enighet i ersättningsfrågan. Domkapitlet bör sålunda
besluta i ersättningsfrågan, allenast där något av skoldistrikten detta
begär. Ersättningen skall givetvis utgöras av det skoldistrikt, som barnet
tillhör.
Bestämmelserna i fråga synas liksom skolöverstyrelsen föreslagit böra
ingå såsom nytt moment under § 6 folkskolestadgan.
Motsvarande ändring bör vidtagas i stadgan rörande folkundervisningen i
Stockholm.
Jag vill icke underlåta att även i detta sammanhang erinra, att behovet
av mellaninstanser med verklig sakkunskap på folkskolans område är inlysande.
Man kan icke påräkna, att nu berörda frågor eljest bliva behandlade
efter något så när enhetliga grunder.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
101
V. ökad användning av kommunalförbund för främjande
av skolväsendet.
I riksdagens skrivelse angående beredande av utökade möjligheter till indragning
av skolor och skolavdelningar framhölls, att för ifrågavarande
syftemåls vinnande det vore av vikt, att frågan om inrättande av kommunalförbund
för tillgodoseende av skolväsendets krav mera beaktades.
Skolöverstyrelsen har i sin utredning även tagit fasta på detta uppslag
och framlagt vissa förslag till åtgärder i berörda avseende. Jag vill då
först erinra om de möjligheter, som nu gällande lag om kommunalförbund
av den 13 juni 1919 erbjuder för åstadkommandet av dylika förbund mellan
skoldistrikt.
Enligt § 12 i nyssnämnda lag kan samhälle väcka fråga örn bildande av Nu gällande
kommunalförbund och till länsstyrelsen ingiva ansökan därom, varvid skall
fogas den förberedande undersökning, sökanden kan vilja åberopa. Länsstyrelsen
äger desslikes enligt samma paragraf utan ansökan upptaga sådan
fråga, då anledning därtill föreligger. Jämlikt §§ 13—16 i samma lag ankommer
det vidare på länsstyrelsen att föranstalta om den ytterligare utredning
i ärendet, som kan erfordras, samt att låta upprätta förslag till förbundsordning.
För att kommunalförbund skall komma till stånd kräves
dock enligt § 17 i nämnda lag, att samhällena skola hava enats örn antagande
av förbundsordning, varefter länsstyrelsen efter erforderlig ytterligare
prövning äger fastställa förbundsordning. Enligt § 33 i samma lag gäller
vad i lagen är stadgat angående kommunalförbund även för sammanslutning
av skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan.
I detta fall skall länsstyrelsen vid frågans prövning inhämta yttrande
av skolöverstyrelsen.
Visst intresse i detta sammanhang äger stadgandet i 4 § mom. 3, KF
den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt
synnerligt skattetyngda kommuner: »Vid bestämmande av understödsbelopp
skall i förekommande fall hänsyn tagas till — — — skoldistrikts beredvillighet
att medverka till---bildande av kommunal —--för
bund
med syfte att vinna minskning i utgifterna».
De myndigheter, som vid frågans förberedande handläggning uppehållit Av skolöver
sig
vid nämnda spörsmål, vitsorda i de flesta fall, att kommunalförbund för styrelsen
, r horda myn
tillgodoseende
av skolväsendet kunna vara ägnade att medföra avsevärda digheter.
fördelar i såväl skolorganisatoriskt som ekonomiskt avseende. Samtidigt
framhålles emellertid — och detta bestrides icke på något håll — att lagen
om kommunalförbund hittills haft ytterst ringa betydelse vid förbättrandet
och effektiviserandet av landsbygdens skolväsende. Orsaken härtill är att
102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
söka i skoldistriktens allmänna obenägenhet för samarbete på ifrågavarande
område.
Folkskolinspektören i Södermanlands västra inspektionsområde anför sålunda,
att s. k. kommunalförbund icke äro populära. Skoldistrikten vilja icke veta
av samröra. Inom inspektionsområdet finnas nära varandra belägna men
olika skoldistrikt tillhörande skolor av lägre typ, vilka borde kunna ersättas
av gemensam skola av högre form. Folkskolinspektören i Östergötlands västra
inspektionsområde framhåller, att lagen om kommunalförbund, i vad den avser
förbund mellan skoldistrikt, med nuvarande bestämmelser mera är att
betrakta som en lag på papperet än en lag avsedd att tillämpas. Svårigheten
att intressera olika skoldistrikt för dylika förbund är betydande. Efter
åtta års arbete har det lyckats folkskolinspektören att få till stånd tvänne
sådana förbund, där dock ett enda förbund hade varit fördelaktigare. Folkskolinspektören
i Älvsborgs södra inspektionsområde framhåller, att det visat
sig svårt att intressera skoldistrikten att sammansluta sig i skolförbund.
Inom området bar i stället framträtt en stark tendens att i de fall, där två
eller flera församlingar bilda gemensamma skoldistrikt, uppdela dessa, så,
att varje församling kommer att bilda särskilt distrikt. Möjligt är, att bildandet
av kommunalförbund skulle oftare än hittills ifrågakomma, därest
det bleve föreskrivet, att till exempel vederbörande folkskolinspektör ägde
på något sätt taga initiativ därtill (ett liknande förslag framföres även av
bland annat folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde).
Några folkskolinspektörer föreslå ändring av lagen örn kommunalförbund
i sådant hänseende, att dylika förbund måtte komma till stånd, där så är
behövligt.
Folkskolinspektören i Nordsmålands östra inspektionsområde anser sålunda
det böra övervägas, örn ej Kungl. Maj:t borde kunna ålägga skoldistrikt att
ingå kommunalförbund, liksom Kungl. Maj:t kan påbjuda ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning och bestämma villkoren därför. Folkskolinspektörerna
i Nordsmålands västra och Skaraborgs norra inspektionsområden
göra uttalanden i samma riktning. Sistnämnda inspektör föreslår samtidigt,
att initiativrätten för bildande av dylikt kommunalförbund tillerkännes folkskolinspektören.
De få domkapitel, som uttalat sig i frågan, hålla före, att kommunalförbund
oftare än vad nu är fallet borde komma till användning. Skara domkapitel
anser dock, att sådana förbund endast i undantagsfall borde komma
till användning, enär de lätteligen vålla split och förvecklingar mellan distrikten,
som ingalunda skulle vara skolväsendet till fromma.
De länsstyrelser, som härom yttrat sig, synas i allmänhet anse, att inga
betydande verkningar i avseende å skolväsendet torde vara att vänta av
kommunalförbundslagen med mindre direkta eller indirekta tvångsmedel för
åstadkommande av förbund tillfogas. Många synas dock icke beredda att
nu föreslå dylika radikala åtgärder. Föga är därför med all sannolikhet att
vinna på de vägar, som nu kunna stå till buds (länsstyrelserna i Göteborg,
Nyköping, Östersund).
Länsstyrelsen i Stockholm fäster uppmärksamheten vid utvägen att genom
beredande av gynnsammare ekonomiska möjligheter göra dylika organisationer
mera eftersträvansvärda. Länsstyrelsen i Jönköping ifrågasätter, om
103
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
icke erhållande av statsbidrag för viss lärartjänst bör göras beroende av,
huruvida av myndighet föreslaget kommunalförbund i syfte att nedbringa
statens och kommunernas kostnader tor skolväsendet befunnits icke lämpligen
böra komma till stånd.
Länsstyrelsen i Västerås framhåller däremot, att det inte torde sta i god
överensstämmelse med svensk uppfattning att vid bildande av kommunalförbund
giva någon myndighet rätt att inskrida med påbud, såsom förhållandet
är exempelvis beträffande vägdistrikten. Så mycket skulle dock kunna
göras, att i instruktionen för folkskolinspektörerna infördes bestämmelse örn
att dessa skulle ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheten att genom
bildandet av kommunalförbund förbättra skolförhållandena inom vederbörande
inspektionsområde samt i ty fall verka i sådan riktning.
Länsstyrelsen i Vänersborg anser sig böra förorda en omedelbar utredning
därom, i vilken utsträckning nuvarande skoldistrikt skulle kunna sammanslås.
Inom länet finnas sålunda åtskilliga pastorat, vilka innefatta ett flertal
till såväl ytinnehåll som folkmängd obetydliga kommuner, av vilka två eller
flera utan olägenhet kunna sammanslås till ett skoldistrikt.
Skolöverstyrelsen har från folkskolinspektörerna inhämtat uppgifter rörande
antalet nu förefintliga kommunalförbund. Dessa uppgifter giva vid
handen, att vid tiden för undersökningen endast 18 kommunalförbund mellan
skoldistrikt funnos i riket och att genom dem endast 15 läraravdelningar
kunde beräknas vara indragna. Vid sidan av dessa förbund finnas
visserligen åtskilliga på inbördes överenskommelse grundade sammanslutningar
för skolväsendets främjande, men då dessa äro av tillfällig natur
och när som helst kunna hävas och därigenom givetvis icke kunna tjäna
som underlag för mer omfattande gemensamma företag av ekonomisk natur
skoldistrikten emellan, kunna de icke, trots sitt relativa värde, i detta sammanhang
tillmätas nämnvärd betydelse.
Skolöverstyrelsen bekräftar för sin del skoldistriktens allmänna obenägenhet
att ingå kommunalförbund för skolväsendets främjande. Härigenom
förorsaka de sig själva och staten onödiga kostnader, på samma gång som
de hålla skolväsendet vid en svagare organisation än som av förhållandena
påkallas. Även örn sålunda åtgärder för en ökad användning av kommunalförbund
kunna vara erforderliga, vill dock överstyrelsen icke biträda förslagen
om införandet av tvångsåtgärder på detta område.
Åtskilliga förslag hava framförts, vilka ansetts ägnade att låta ifrågavarande
lag komma till en allmännare tillämpning skoldistrikten emellan än
för närvarande är fallet. Man har därvid till och med ifrågasatt tillgripande
av tvångsmedel för åstadkommande av kommunalförbund. Kungl. Maj.t
eller annan myndighet skulle sålunda kunna förordna örn ingående av kommunalförbund
samt bestämma villkoren för sådant förbund i de fall, då
förbund syntes böra komma till stånd men vederbörande kommuner icke
kunde komma till samförstånd härom, ett förfaringssätt analogt med det,
som följes vid fastställande av ändring i den kommunala eller ecklesiastika
indelningen. Även örn man kan hysa full förvissning örn att ett på sadunt
sätt tillkommet kommunalförbund vore ur allmän synpunkt väl motiverat
Skolöver
styrelsen.
104
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
och icke innebure förfång i ekonomiskt hänseende för någon av de i förbundet
intresserade parterna, kunna dock starka betänkligheter resa sig mot
ett tvångsförfarande på ifrågavarande område. Förhållandena härvidlag äro
nämligen ingalunda jämförliga med dem, som inträda vid en indelningsändring.
En tvångsvis genomförd indelningsändring skiljer definitivt de om
ändringen eller äudringsvillkoren oeniga parterna åt, medan ett på samma
sätt åstadkommet kommunalförbund skulle till framtida samarbete förbinda
kommuner, som vore obenägna härför. Det torde med fog kunna befaras,
att i många fall starka slitningar skulle bliva följden av en dylik förening,
och att skolväsendet därav icke vore betjänat. — Mera tilltalande förefaller
det av länsstyrelsen i Jönköping framförda förslaget, att erhållande av statsbidrag
för viss lärartjänst kunde göras beroende av huruvida av myndighet
föreslaget kommunalförbund i syfte att nedbringa statens och kommunens
kostnader för skolväsendet befunnits icke lämpligen böra komma till stånd.
Ett dylikt villkor skulle visserligen innebära en viss påtryckning till ingående
av kommunalförbund för förbilligande av skolväsendet, där vederbörande
myndighet funne sådant förbund önskvärt, och i flertalet fall skulle väl
skoldistrikten för att undgå ekonomiska uppoffringar finna sig nödsakade
att ställa sig myndigheternas uppfattning till efterrättelse, men någon ovillkorlig
skyldighet härtill förelåge dock icke.
Här må i förbigående påpekas, att en dylik indirekt påtryckning till ingående
av kommunalförbund, visserligen av annan art än här av skolöverstyrelsen
avses, i vissa fall redan existerar jämlikt förut återgivna bestämmelser
i förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel.
Överstyrelsen fortsätter:
Överstyrelsen är för sin del emellertid föga benägen att för närvarande
tillstyrka sådana tvångsåtgärder för åstadkommande av kommunalförbund
till främjande av skolväsendet. Även örn genom dylika åtgärder vissa fördelar
i enskilda fall skulle kunna vinnas, torde dock skolväsendet i allmänhet
fara bäst utav att icke göras till ett tvisteämne skoldistrikten emellan.
Vid ett bifall till vad överstyrelsen ovan föreslagit angående viss skyldighet
för ett skoldistrikt att i sina skolor mottaga barn från närgränsande skoldistrikt,
torde också behovet av kommunalförbund för skoländamål bliva i
någon mån mindre, än vad för närvarande kan vara fallet. Enligt överstyrelsens
uppfattning skall blotta tillvaron av en dylik skyldighet göra skoldistrikten
mera benägna att träda i förhandling med varandra om skolangelägenheter,
som kunna vara av gemensamt intresse.
Skolöverstyrelsen tar däremot upp ett i vissa yttranden framfört förslag,
att folkskolinspektör skulle tillerkännas rätt att taga initiativ till bildande
av kommunalförbund för skolväsendets tillgodoseende och anför härom:
Av folkskolinspektörernas yttrande i ämnet framgår, att inspektörerna
icke sällan påkalla de lokala skolmyndigheternas uppmärksamhet på lämpligheten
av att genom kommunalförbund lösa vissa skolorganisatoriska spörsmål,
men också, att folkskolinspektörernas förslag i dessa avseenden mera
sällan leda till någon allvarligare åtgärd från skoldistriktens sida. Utan
tvivel skulle resultatet i åtskilliga fall blivit annorlunda, örn folkskolinspektören
ägt befogenhet att påkalla en verklig undersökning angående förutsättningarna
för ett kommunalförbund. Överstyrelsen finner därför det i
105
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
vissa yttranden framförda förslaget, att folkskolinspektör skulle tillerkännas
rätt att taga initiativ till bildande av kommunalförbund för skolväsendets
tillgodoseende, beaktansvärt. En uttrycklig bestämmelse härom i lagen om
kommunalförbund vore ägnad att giva hans förslag i berörda avseende nödig
auktoritet. Med hänsyn till den befattning, Konungens befallningshavande
har att taga med hithörande angelägenheter, synes folkskolinspektörens
befogenhet i berörda avseende lämpligen böra begränsas till rätten
att — sedan av honom hos lokal skolmyndighet väckt förslag örn bildande
av kommunalförbund icke föranlett nämnda myndighet att till Konungens
befallningshavande ingiva ansökan örn sådant förbund — själv till Konungens
befallningshavande ingiva ansökan örn bildande av kommunalförbund
och därvid förebringa den utredning han vill åberopa.
Kostnaderna för erforderlig utredning skulle i detta fall bestridas av allmänna
medel. Skolöverstyrelsen föreslår i enlighet härmed motsvarande
ändring av § 33 lagen om kommunalförbund.
De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag rörande
ändring av lagen örn kommunalförbund, äro i allmänhet tveksamma om
värdet av en sådan ändring, då den med all sannolikhet icke skulle minska
de svårigheter, som nu stå i vägen för åstadkommandet av kommunalförbund.
I några fall understrykes, att tvångsvisa åtgärder i detta syfte icke
böra få förekomma.
Dylika uttalanden göras av länsstyrelserna i Kristianstad, Gävle (i avvaktan
på de förslag rörande den kommunala indelningen, som kunna väntas,
böra icke för närvarande dylika tvångsåtgärder vidtagas), Luleå samt av
dorateapitlen i Strängnäs och Göteborg.
Domkapitlet i Strängnäs gör vid denna punkt följande principiella uttalande:
Kommunalförbund för vårdande av folkskolans angelägenheter bör
icke ifrågakomma, där icke skoldistrikten äro därom ense. Det är icke med
rättvisa och billighet förenligt, att ett skoldistrikt, som genom uppoffringar
satt sitt eget skolväsen i gott skick, sedan skulle kunna tvingas till utgifter
för upphjälpande av annat skoldistrikts vare sig av ekonomiska eller andra
skäl efterblivna skolväsen.
Domkapitlet i Göteborg, som i allt väsentligt i övrigt tillstyrker de åtgärder,
som av överstyrelsen föreslagits för det i riksdagsskrivelsen omnämnda
syftemålets vinnande, uttalar starka betänkligheter mot denna punkt i förslaget.
Att lagen örn kommunalförbund, som i så många fall av kommunerna
tagits i anspråk för fattigvårdens ordnande, endast i 18 fall i hela
riket nyttjats för åstadkommande av gemensamhet i skolundervisningen,
torde enligt domkapitlets förmenande ingalunda bero på bristande initiativ
utan på en känsla, att det här gällde något, som på ett långt intimare sätt
än fattigvårdsfrågor eller sanitära och med dessa likställda frågor berörde
kommunens inre liv och självständiga bestämmanderätt. Domkapitlet anser
att den tendens, som i lagstiftningen för närvarande förefinnes, att låta de
statliga intressena alltmera vinna terräng på bekostnad av de kommunala
icke på denna punkt bör få ökat utrymme. Förslaget påyrkar visserligen
icke, att sammanslutning i skolväsendet skulle mot skoldistriktets bestridande
kunna genomföras, men den bestämmelse, som föreslås som tillägg
Myndig
heterna.
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
till § 33 av lagen om kommunalförbund synes dock kunna tolkas som ett
åläggande för folkskolinspektören att i de fall, då han anser sammanslutning
från statsverkets sida önskvärd, verka för densamma. Någon särskild
bestämmelse härom förefaller överflödig, då den nuvarande instruktionen
för inspektörerna giver dem full möjlighet att verka i den i lagförslaget
åsyftade riktningen. Däremot tillstyrker domkapitlet, att i de fall, då kommunerna
själva besluta utredning beträffande sammanslutning eller upplösning
av skoldistrikt och folkskolinspektören anser utredning lämplig, kostnaderna
för denna utredning må utgå av allmänna medel.
Ett antal myndigheter vilja tillerkänna det allmänna större befogenhet i
fråga om bildande av kommunalförbund än vad för närvarande är fallet.
Förslaget avstyrkes icke, men vederbörande myndigheter betvivla, att genom
detsamma några fördelar av betydelse stå att vinna.
Så länsstyrelserna i Stockholm, Uppsala, Ostersund, Vänersborg och Malmö.
Länsstyrelsen i Ostersund förmodar, att den föreslagna överflyttningen av
barn från ett skoldistrikt till ett annat i många fall kommer att göra kommunalförbund
överflödigt. Den nu föreslagna ändringen i lagen om kommunalförbund
synes så gott som belt och hållet sakna betydelse. Länsstyrelsen
framhåller, att på denna punkt ett klart behov framträder att på ett
eller annat sätt komma till rätta med de ekonomiska och organisatoriska
olägenheter, som nuvarande kommunala indelning och den uteslutande på
överenskommelse byggda kommunalförbundslagen medföra. I avvaktan på
pågående utredningar går dock inte länsstyrelsen närmare in på denna fråga.
Länsstyrelsen i Vänersborg uttalar den förhoppningen, att det initiativ till
åstadkommande av sammanslutningar i kommunalförbund, som skolöverstyrelsen
föreslagit, skall »leda till ett mera allmänt dryftande av detta
spörsmål». Då förslag rörande sammanslutning till kommunalförbund framställts,
hava dessa merendels mött motstånd. Skulle det visa sig. att motståndet
fortfar, torde det böra tagas under övervägande att bereda möjlighet
till åläggande för tredskande skoldistrikt att, vid äventyr av förlust av
statsbidrag, verkställa sammanslutning.
Länsstyrelsen i Malmö är för sin del övertygad därom, att, även örn något
kan vinnas genom det av skolöverstyrelsen föreslagna tillägget till lagen
om kommunalförbund, på grund av den ena eller andra kommunens obenägenhet
eller annan anledning dylika förbund ändock icke komma att ingås
i önskvärd omfattning. Länsstyrelsen instämmer därför i folkskolinspektörens
i Nordsmålands östra inspektionsområde uttalande, att lagen örn kommunalförbund
måtte revideras så, att dylik sammanslutning kan komma till stånd,
där så anses behövligt.
Vad särskilt Malmöhus län angår skulle exempelvis mycket väl pastoraten
kunna utgöra skoldistrikt, i vilket fall en förflyttning av lärare eller indragning
av en tjänst lättare skulle kunna ske än vad nu är förhållandet ävensom
i övrigt en bättre organisation av skolväsendet kunna vidtagas. Då
församlingarna i ett pastorat redan förut hava vissa angelägenheter gemensamt
— bland annat i allmänhet samma skolrådsordförande — synes med
en sådan anordning ej heller de kommunala myndigheternas självbestämningsrätt
trädas allt för nära. Med införande av dylika sammanslutningar,
antingen det nu sker pastoratsvis eller i annan ordning, skulle också vinnas
att frågan om lärares förflyttning utom distriktet bleve mindre aktuell.
107
Kungl. Maj.ts proposition Nr 77.
Under alla omständigheter synes det länsstyrelsen, att rätten att taga
initiativ till bildande av kommunalförbund bör tillkomma, förutom folkskolinspektören,
jämväl vederbörande domkapitel och länsstyrelse.
I några fall hava betänkligheter uttalats mot skolöverstyrelsens förslag,
att kostnaderna för utredning beträffande kommunalförbund skola gäldas
av statsmedel, så framt folkskolinspektör tagit initiativ till dylik utredning.
Länsstyrelsen i Nyköping erinrar, att § 31 i kommunalförbundslagen stadgar,
att i vissa fall samhälle må, efter ty länsstyrelse prövar skäligt, förpliktas
att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad, och anför
därefter:
Det torde vara mindre lämpligt, att länsstyrelse betages rätt att pröva,
huruvida förskjuten utredningskostnad skall helt eller delvis gäldas av samhälle,
endast därför att frågan väckts av folkskolinspektör, men att å andra
sidan betalningsskyldighet skulle kunna åläggas samhälle, även i händelse
länsstyrelse av eget initiativ upptagit frågan örn bildande av kommunalförbund.
För länsstyrelsen förefaller det därför som om det av skolöverstyrelsen
föreslagna stadgandet angående gäldandet av utredningskostnaderna
saklöst borde kunna uteslutas, då väl därigenom i allt fall folkskolinspektör
icke skulle löpa risk att såsom sökande bliva betalningsskyldig för utredningskostnad.
Med ändringen torde väl allenast hava avsetts att särskilt pointera, att
folkskolinspektör äger rätt taga berört initiativ, ty meningen kan väl icke
vara, att, därest folkskolinspektör är initiativtagare, länsstyrelse skall berövas
rätten att pröva, huruvida överhuvud en måhända rätt så kostsam utredning
skall igångsättas.
Länsstyrelserna i Kristianstad och Visby anföra liknande synpunkter i
fråga om utredningskostnadens gäldande. Länsstyrelsen i Visby finner hela
stadgandet mindre behövligt, »enär länsstyrelsen redan nu icke lärer underlåta
att till prövning upptaga av vederbörande folkskolinspektör gjord framställning
i sådant syfte och väl även under denna förutsättning i de flesta
fallen lärer förordna folkskolinspektören att verkställa den erforderliga
utredningen».
Folkskolinspektörerna anse i allmänhet, att tillägget till lagen örn kommunalförbund
knappast torde komma att få någon betydelse.
Folkskolinspektören i Nordsmålands östra inspektionsområde framhåller, att
enda möjligheten att i det avseendet åstadkomma något väsentligt torde vara,
att Kungl. Majit tillerkännes rätt att i sista hand besluta, huruvida och på vilka
villkor dylikt kommunalförbund skall anordnas. Folkskolinspektör en i Jämtlands
norra inspektionsområde är tveksam örn ändringen kan få någon betydelse
utöver vad folkskolinspektören redan nu kan göra för bildandet av kommunalförbund.
Örn inga direkta utgifter komma att drabba de utredande kommunerna,
förefinnas dock möjligheter för att villigheten att utreda väckt
fråga örn inrättande av kommunalförbund kan bliva större. Folkskolinspektören
i Jämtlands sältra inspektionsområde anser, att lagen örn kommunalförbund
är svår att tyda och att tillämpa och skulle kunna förenklas. Därest
skoldistrikt på ett effektivt sätt ålägges att till undervisning mottaga barn
från andra skoldistrikt, när så prövas lämpligt, torde för övrigt kommunal
-
Departe
mentschefen.
108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
förbundens något tungrodda apparat mera sällan behöva tillgripas. Folkskolinspektören
i Alvsborgs södra inspektionsområde, som tillstyrker ändringsförslaget,
vitsordar, att kommunalförbund säkerligen i många fall skulle
kunna medföra lägre kostnader för undervisningen och bättre skolformer.
Skoldistrikten äro dock mycket obenägna att åstadkomma dylika förbund.
Inom inspektionsområdet har i stället vid flera tillfällen framkommit förslag,
att sådana skoldistrikt, som bestått av två eller flera kommuner, skulle uppdelas.
I icke mindre än fyra fall har under de senare åren sådan uppdelning
också ägt rum. Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde
förmodar, att kommunalförbund kunna äga betydelse för de små skoldistrikten
i södra delarna av landet. I Västerbotten saknas varje förutsättning
för sådana sammanslutningar. Folkskolinspektörerna i Västerbottens norra och
Tornedalens inspektionsområden anföra liknande synpunkter.
Skatteutjämningsberedningen erinrar, att den föreliggande frågan i denna
del berör ett ämne, som beredningen enligt sina direktiv har att ägna en
ingående uppmärksamhet. Därefter anföres:
Vad skolöverstyrelsen i detta hänseende föreslagit, torde komma att få
ringa praktisk betydelse. A andra sidan måste det anses mindre välbetänkt
att, innan beredningen undersökt möjligheterna att åvägabringa större kommunala
förvaltningsenheter, vidtaga längre gående ändringar i härutinnan
gällande bestämmelser. Beredningen är i allt fall ännu icke beredd att intaga
ståndpunkt till frågan om ändring av nämnda lag och har därför
funnit lämpligt låta anstå med yttrande över denna del av det remitterade
förslaget.
Statskontoret förmenar, att den av skolöverstyrelsen föreslagna ändringen
i lagen om kommunalförbund skulle komma att få ringa betydelse för
främjandet av de syftemål, som äro i fråga. Statskontoret avstyrker därför
ett upptagande av denna fråga i detta sammanhang, i all synnerhet som
lagen om kommunalförbund på annat håll är föremål för överarbetning.
Jag vill betona, att spörsmålet att åstadkomma större förvaltningsenheter
för folkskoleväsendet, vare sig nu detta sker genom direkt sammanslagning
av de alltför små skoldistrikten eller genom att med hjälp av lagen örn
kommunalförbund sammansluta skoldistrikten till samarbete för skolväsendets
ordnande, är en av de allra mest centrala frågorna i diskussionen
om utvägar för åvägabringandet av en i möjligaste mån klok hushållning
med det allmännas anslag till skolväsendet. Denna uppfattning delas av de
myndigheter, som yttrat sig i ärendet. Samstämmigt har emellertid framhållits,
att skoldistrikten i allmänhet äro ytterst obenägna att ingå på dylikt
samarbete. I de fall, där folkskolinspektörerna intresserat sig för uppgiften
att sammanföra skoldistrikten i kommunalförbund, synas deras hänvändelser
oftast ha mötts med likgiltighet eller motstånd. Lagen om kommunalförbund
har utformats på sådant sätt, att regeln örn den kommunala självbestämmanderätten
upprätthållits obruten. Skoldistrikt äger efter gottfinnande
109
Kungl. May.ls proposition Nr 77.
biträda eller avslå förslag om bildande av kommunalförbund. Sker det
sistnämnda, kommer förbundet icke till stånd, vilka skäl som än kunna anföras
till förmån för ett sådant. Staten har endast i fråga om svårt skattetyngda
kommuner möjligheter till viss indirekt påtryckning på vederbörande
skoldistrikt enligt lagen den 16 december 1927 angående understöd av
skatteutjämningsmedel åt vissa kommuner, varom i det föregående erinrats.
Frågan örn åvägabringandet av större kommunala förvaltningsenheter är
emellertid i ett större sammanhang föremål för övervägande inom skatteutjämningsberedningen.
Det synes vid sådant förhållande icke tillrådligt
att nu vidtaga några ändringar i lagstiftningen på förevarande område och
sålunda föregripa beredningens arbete. Skolöverstyrelsens förslag om införande
av en bestämmelse rörande rätt för folkskolinspektör att taga initiativ
till bildande av kommunalförbund torde för övrigt, på sätt flertalet myndigheter
påpekat, komma att få ringa praktisk betydelse, så länge icke framställningar
i detta ärende riktas till en för skolärenden särskilt arbetande
och intresserad mellaninstans med den initiativkraft, som följer den medvetet
uppfattade kallelsen att oavlåtligt befordra undervisningens väl. Jag
avstyrker alltså för det närvarande skolöverstyrelsens förslag i denna del.
VI. ökade möjligheter för inackordering av skolbarn och för
anordnande av skolskjutsar.
Bland andra åtgärder för skolväsendets smidigare anpassning efter växlande
förhållanden har ifrågasatts möjligheten av att ytterligare utvidga
anordningen med statsbidrag till inackordering av skolbarn och till skolskjutsar.
Så även i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t år 1927 angående
åtgärder för indragning av överflödiga skolor och skolavdelningar.
De myndigheter, vars yttranden av skolöverstyrelsen åberopats i förevarande
utredning, hava samstämmigt vitsordat, att dylika åtgärder med all sannolikhet
i betydande utsträckning skulle befordra folkskoleväsendets förmåga
av anpassning efter ändrade befolkningsförhållanden. Samtidigt konstateras
emellertid, att på vissa håll fördomar, låt vara ogrundade, mot skolskjutsar
ofta yppats hos föräldrar och målsmän och att likaledes — och mera allmänt
— målsmännen endast med motvilja eller tveksamhet gå med på att
inackordera sina barn hos andra familjer. Denna motvilja har till en del
sin naturliga förklaring i svårigheten att anskaffa tillräckligt kvalificerade
enskilda hem, i vilka barnen kunna inackorderas. Några myndigheter draga
konsekvensen härav, då de förorda en kraftig utvidgning av skolhemsverksamheten,
såsom utgörande det säkraste och ur pedagogisk synpunkt lämpligaste
medlet till skolvä-endets koncentrering och för indragning av mindervärdiga
skolor. De fåtaliga myndigheter, som uttalat tveksamhet beträffande
Allmänna
synpunkter
hos de av skol
överstyrelsen
hörda myn
digheterna.
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
utvidgad tillämpning av antingen inackordering av skolbarn eller skolskjutsar
(folkskolinspektörerna i Gotlands, Nordskånes västra, Sydskånes västra och
Ångermanlands inspektionsområden, Skara domkapitel och länsstyrelserna i
Nyköping, Vänersborg och Örebro) hänvisa i allmänhet till det faktum, att
anordningarna ifråga somligstädes icke äro populära bland skoldistriktens
befolkning, att de medföra vissa olägenheter och aldrig helt kunna ersätta
en skola. Övriga folkskolinspektörer, domkapitel och länsstyrelser uttala sig
däremot med eller utan motivering för en ökad användning av dessa anordningar.
Nu gällande bestämmelser anses för snävt utformade, högre statsbidrag
föreslås böra utgå för skolskjutsar, statsbidrag till inackordering av
skolbarn bör ej blott begränsas till vissa län utan utbetalas över hela landet
och bidragets inskränkning till vissa sociala kategorier hävas. Såsom fullt
utprövade och gagneliga böra respektive anordningar inordnas bland övriga
medel, som stå det allmänna till buds för undervisningsväsendets förbättrande.
lnJ» skolbarn9 Anslaget till statsbidrag för inackordering av skolbarn, som beviljades
första gången av 1902 års riksdag med ett belopp av 5,000 kronor, skulle
användas för att åt fattiga inom Vilhelmina församlings fjälltrakter och
inom Risbäcks kapellförsamling på längre avstånd från församlingens skolor
boende skolpliktiga barn bereda möjlighet till skolgång. Sedermera har anslaget
ökats och därmed även antalet skoldistrikt, som därav kommit i åtnjutande.
Enligt kungörelsen den 28 maj 1926 (nr 142) utgår statsbidrag
till skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock
med undantag för rikets nordligaste gränsorter, för inackordering i skolhem
eller enskilda hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende
föräldrar. Det vederbörande skoldistrikt tillkommande beloppet skall
av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall bestämmas. För budgetåret 1929/
1930 utgick anslaget med 315,000 kronor, in beräknat bidrag åt Västerbottens
läns arbetsstugor, och för budgetåret 1930/1931 beviljades ett anslag av
515,000 kronor. I anledning av två vid 1930 års riksdag väckta likalydande
motioner (I: 87 och II: 182) hemställde riksdagen i skrivelse nr 8 A, punkt
186, hos Kungl. Majit örn utredning rörande inackorderingsbidragets utsträckande
även till Västernorrlands län. Hos 1931 års riksdag begärde
Kungl. Majit, på grundval av en av skolöverstyrelsen utförd utredning,
anslag för ifrågavarande ändamål. Departementschefen anförde, att då senaste
riksdag höjt anslaget från 315,000 kronor till 515,000 kronor, departementschefen
ej kunde av budgetära skäl föreslå ett ifrågasatt utsträckande
av inackorderingsbidragen även till Kopparbergs och Gävleborgs län. I enlighet
med Kungl. Majits förslag beslöt riksdagen för budgetåret 1931/1932
under rubriken »Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste
gränsorter» uppföra ett ordinarie anslag av 548,000 kronor. Riks
-
lil
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
dagen avslog samtidigt väckta motioner (1:92 och 11:150) om inackorderingshidragets
utsträckande att gälla »Dalarne och Norrland, dock ej rikets
nordligaste gränsorter». Sedermera har ny kungörelse i ämnet utfärdats den
29 maj 1931 (nr 130).
Med hänvisning till gällande bestämmelser framhåller skolöverstyrelsen
inledningsvis, att anordningen med inackordering av skolbarn närmast är
att betrakta som en nöd fallsåtgärd, tillkommen icke i syfte att förbilliga
eller förbättra skolväsendet utan för att möjliggöra att ifrågavarande barn
över huvud taget komma i åtnjutande av skolundervisning. Överstyrelsen
erinrar om att föräldrarna icke sällan ogärna lämna sina barn till inackordering
i främmande hem. Den känsla, som dikterar föräldrarnas motvilja
mot en sådan åtgärd, är naturlig och bör om möjligt respekteras. Ej sällan
äro emellertid omständigheterna sådana, att föräldrarnas önskan att behålla
barnen hos sig motväges av en önskan att bereda dem en väsentligt bättre
undervisning än vad som kan åstadkommas vid de mindre skolorna.
Aven om sålunda inackordering av skolbarn anses vara en nödfallsutväg,
som endast med största varsamhet bör tillgripas, torde dock enligt skolöverstyrelsens
uppfattning en dylik åtgärd i vissa ingalunda sällsynta fall kunna
tjäna som medel för indragning av skolor och skolavdelningar. Jämte sin
rent sociala och pedagogiska huvuduppgift skulle inackorderingen därmed
tjäna jämväl ekonomiska syften. Överstyrelsen vill emellertid för sin del
icke förorda en schablonmässig, av enbart ekonomiska motiv föranledd
indragning av skolor.
Med ledning av vissa från folkskolinspektörerna infordrade uppgifter har
skolöverstyrelsen ungefärligen bedömt de med inackorderingssystemet förknippade
möjligheterna att indraga skolor och skolavdelningar. Härom
an föres:
Från samtliga statens folkskolinspektörer hava infordrats uppgifter rörande
1) antal läraravdelningar, som på grund av nu förekommande inackordering
kunna beräknas vara indragna;
2) antal läraravdelningar, som kunna beräknas indragna vid en allmännare
tillämpning av inackorderingssystemet, därvid förutsätles, dels att statsbidraget
utginge även till andra än barn av fattiga föräldrar, dels att inackordering
ställer sig billigare än uppehållande av särskild skola, dels att
inackordering icke beräknas, där skolskjutsar vore att föredraga.
En sammanfattning av berörda uppgifter giver till resultat beträffande
punkt 1) 93 läraravdelningar och vad angår punkt 2) 303 läraravdelningar.
Aven örn dessa sifferuppgifter, särskilt den senare, givetvis grunda sig på
ytterst osäkra beräkningar, giva de dock vid handen, dels att statsverket
möjligen i någon mån erhåller ett i form av minskade bidrag till lärarlöner
ekonomiskt vederlag för de nu årligen utgående anslagen till inackordering
av skolbarn och till uppförande och understödjande av skolhem, dels att
inackorderingssystemet, vidare utvecklat, innebär möjligheter till minskning
av antalet skolor och skolavdelningar.
Skolöver
styrelsen.
112
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Då folkskolinspektörerna beträffande punkt 2) här ovan beräknat det antal
läraravdelningar, som vid en allmännare tillämpning av inackorderings
systemet skulle kunna indragas, hava de förutsatt, att inackorderingen skulle
ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än uppehållandet av särskild skola.
Genom ett räkneexperiment torde man kunna hilda sig en ungefärlig uppfattning
om i vilka särskilda fall statsverket kan hava ekonomisk fördel av
att lämna bidrag till inackordering i stället för bidrag till en lärares avlöning.
I de flesta fall torde till indragning kunna ifrågakomma tjänst, som
innehaves av småskollärarinna. Statsbidrag till sådan befattningshavare
utgår med nio tiondelar av grundlönen jämte det eller de ålderstillägg,
vartill lärarinnan är berättigad, d. v. s. med respektive 1,080, 1,230 och
1,530 kronor jämte dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring. Vid
en beräkning av omkring 240 inackorderingsdagar och ett statsbidrag av
exempelvis 75 öre per barn och dag skulle statsverket alltså hava ekonomisk
fördel av att skolor med intill 7 å 8 eller i vissa fall ännu flera barn indrages
oell barnen inackorderades för erhållande av undervisning i andra
läraravdelningar.
Nu gällande bestämmelser för statsbidrag till inackordering av skolbarn
äro emellertid i några avseenden, anför överstyrelsen, hinderliga för anordningens
nyttjande som medel för indragning av skolor och skolavdelningar.
Detta gäller i främsta rummet statsbidragets begränsning till vissa län.
Visserligen torde inackorderingen av skolbarn hava störst betydelse för
landets nordligaste delar med dess flerstädes glesa bebyggelse, men även i
sydligare belägna trakter skulle inackorderingen säkerligen i vissa örn än
mera sällsynta fall kunna både underlätta skolgången för avlägset från skola
boende barn och bereda ökade möjligheter att indraga fåtaligt besökta skolor.
Av de av folkskolinspektörerna infordrade yttrandena synes framgå, att
behov av inackorderderingsbidrag föreligger förutom i Norrland särskilt i
Värmland och Dalarna samt i vissa delar av landet utmed östra och västra
kusten, framför allt i vissa delar av skärgården. Överstyrelsen tillåter sig
i detta sammanhang erinra örn statens bidrag till inackordering av skolplikt^
barn till lots- och fyrpersonalen, när barnantalet på en lots- eller
fyrplats är så ringa, att uppehållandet därstädes av en särskild skola skulle
ställa sig oekonomiskt. Aven i vissa andra fall skulle det vara god hushållning
att lämna statsbidrag till inackordering av ett fåtal barn i stället
för statsbidrag till avlöning av en lärare för dessa.
Väl belysande för denna frågas betydelse inom vissa delar av skärgården
är en av folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde till skolöverstyrelsen
den 24 maj 1930 avgiven skrivelse, vilken av överstyrelsen
överlämnats till Kungl. Maj:t. I denna skrivelse anföres bland annat:
Vid en del skolor, belägna i Bohusläns skärgård, bar antalet lärjungar
under de senare åren starkt avtagit, och fråga har därför uppstått örn dessa
skolors nedläggande. De äro förlagda å mindre öar, där befolkningen i
allmänhet utgöres av jordbrukare och fiskare. Den starka utvecklingen av
fisket, som under de senare årtiondena ägt rum i Bohuslän i samband med
fiskeflottans utökning och modernisering, har lämnat fiskarbefolkningen å
ovannämnda mindre öar oberörd; gradvis avfolkas därför öarna, och det är
mera sällan det händer, att en ny familj inflyttar till dessa. De skolor,
113
Kungl. Majlis proposition Nr 77.
som närmast avses, äro Klöveröns, Lövöns och Ilättans mindre folkskolor
samt Lilla Askerön—Lilla Brattöns flyttande mindre folkskola. I dessa
skolor växlar lär jungan talet mellan två och tre. Domkapitlet har i allmänhet
medgivit skolornas upprätthållande intill utgången av läsåret 1929/1930 eller
1930 1931, varefter det på förnyad prövning beror, huruvida respektive
skolor skola uppehållas. Dessutom finnas några skolor — inspektören nämner
exempel på sådana — i vilka lärjungantalet redan nu är litet och dessutom
statt i nedgående, och beträffande vilka man följaktligen har skäl att befara,
att fråga snart uppstår örn deras nedläggande.
För min del, anför inspektören, har jag gjort flera försök att förmå vederbörande
skoldistrikt till att genom inrättande av skolskjuts ordna skolväsendet
på ett mera rationellt sätt. I något fall har det lyckats mig; i
andra fall icke. Man måste ock rättvisligen erkänna, att frågan örn inrättande
av regelbunden båtskjuts till och från ovannämnda öar är allt annat
än lättlöst. Vanligen äro de så belägna, att man för att komma till dem
måste under kortare eller längre sträcka passera öppet hav. Skall regelbunden
transport av skolbarn kunna ske med båt, måste man hava tillgång
till en verkligt sjögående, ruffad motorbåt Transporten — om sådan över
huvud kan komma till stånd — måste följaktligen ställa sig ganska dyrbar
och är aldrig helt utan vissa riskmoment.
Det är därför, som jag förmenar, att den bästa utvägen, för att åstadkomma
bättre ordning på skol förhållandena å sådana orter, som det här är
fråga om, vore om statsbidrag för inackordering av skolpliktiga lärjungar
i vissa fall kunde erhållas. 1 detta sammanhang saknar jag anledning att
närmare ingå på frågan örn grunderna för ett dylikt bidrags utgående.
Jag vill blott framhålla, att det säkerligen vore ändamålsenligt, om så stor
frihet som möjligt rörande bidragets utfående och disponerande kunde medgivas
vederbörande skoldistrikt. Uteslutet är t. ex. icke att man med fördel
skulle kunna under viss del av läsåret använda relativt billig transport sjöledes
av lärjungar, medan under andra delar av läsåret inackordering måste
äga ruin.
Visserligen är det endast med en stark känsla av olust man föreslår nedläggandet
av skolor, framhåller inspektören. Stor hänsyn mäste tagas till
de isolerade och krävande förhållanden, under vilka öbefolkningen oftast
driver sitt arbete. Men det uppkommer ibland fall, då det måste sagås
vara orimligt att uppehålla särskild skola — de relaterade fallen äro dylika
— och då andra anordningar synas påkallade. Härtill kommer att rent
pedagogiskt undervisningen vid skolor av här ifrågavarande art företer vissa
bristfälligheter. Skolformen är mindre god, materialuppsättningen obetydlig
och frånvaron av tävlingsmoment vid undervisningen verkar förslöande på
barnen. Även örn undervisningen i allmänhet skötes oklanderligt, så har
det dock icke saknats exempel på att ensamheten och den andliga isoleringen
verkat direkt nedsättande på vederbörandes arbetsintensitet.
Skolöverstyrelsen föreslår nu, att ett extra anslag å 15,000 kronor anvisas
till inackorderiugsbidrag för vissa skolpliktiga barn i de delar av riket, där
för närvarande dylikt bidrag icke utgår. Ifrågavarande verksamhet får,
menar överstyrelsen, de första åren karaktär av försök. Säkra beräkningsgrunder
saknas för bedömandet av det belopp, som kan visa sig erforderligt.
Örn ett dylikt mindre anslag funnes tillgängligt, skulle dock det faktiska
behovet kunna utrönas med ledning av inkomna ansökningar örn statsbidrag.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 höft. (Nr 77.)
8
114
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Rörande villkoret, att statsbidrag till inackordering av skolbarn enligt
gällande bestämmelser skall utgå allenast till barn av fattiga föräldrar, anför
överstyrelsen med hänvisning till underdånigt utlåtande den 30 september
1924 i anledning av riksdagens skrivelse nr 210 år 1924:
Vid det förhållande, att bidrag till inackordering icke skulle komma att
utgå endast för att bereda skolgång åt sådana barn, som därförutan skulle
bliva i saknad av regelbunden skolundervisning, utan jämväl för att bereda
möjlighet till indragning av vissa fåtaligt besökta eller illa utrustade skolor,
synes bestämmelsen, att bidraget kan utgå endast för barn till fattiga föräldrar,
icke fullt lämplig. Om genom indragning av en skola samtliga
skolans lärjungar måste inackorderas för att komma i åtnjutande av lagstadgad
undervisning, synes det rättvist och billigt, att inackorderingsbidrag
utgår även för sådana barn, vilkas föräldrar icke kunna betecknas som
fattiga. Den besparing, som genom skolans indragning skulle beredas det
allmänna, skulle eljest åstadkommas genom ökade omkostnader för enskilda.
Överstyrelsen förklarar sig förbliva vid denna tidigare av överstyrelsen
tillkännagivna principiella uppfattning, att statsbidraget icke bör begränsas
endast till barn av fattiga föräldrar. Ett slopande av nämnda bestämmelse
skulle få endast ringa betydelse för statsverket, då de föräldrar och målsmän,
för vilkas barn skoldistrikt bomme att åtnjuta dylikt statsbidrag, i
regel kunna anses tillhöra den i kungörelsen åsyftade kategorien.
Till sist erinrar överstyrelsen örn den av åtskilliga myndigheter omskrivna
olägenheten att finna lämpliga inackorderingshem. Av denna anledning vore
en i möjligaste mån sund utveckling av inackorderingssystemet i hög grad
beroende av tillgången på skolhem och arbetsstugor, varför anordnandet av
sådana alltjämt vore förtjänt av statsmakternas kraftiga stöd.
I sina anslagsäskanden för nästkommande budgetår har skolöverstyrelsen
hemställt, att det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga
barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, måtte i riksstaten för budgetåret
1932/1933 uppföras med oförändrat belopp, 548,000 kronor.
Skolöverstyrelsen anför härom följande:
I samband med sina folkundervisningen avseende anslagsäskanden för
budgetåret 1931/1932 hemställde överstyrelsen — på grundvalen av företagen
utredning beträffande den merkostnad för statsverket, som kunde föranledas
av ett utsträckande av den med anslaget till inackorderingsbidrag för vissa
skolpliktiga barn bedrivna understödsverksamheten jämväl till skoldistrikt
inom Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län — att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att, med uteslutande av det i riksstaten för budgetåret
1930 1931 uppförda anslaget å 515,000 kronor till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, i stället därstädes för budgetåret
1931/1932 under rubriken: Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn
inom Dalarna och Norrland, dock ej rikets nordligaste gränsorter, uppföra
ett ordinarie anslag å 587,000 kronor. Kungl. Majit, som visserligen ansåg
det önskvärt, att inackorderingsbidragen kunde utsträckas till samtliga dö
115
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
av överstyrelsen förordade länen, ansåg sig dock av budgetära skäl icke
kunna gå längre än att förorda ett av överstyrelsen under alternativ II
framlagt förslag, iunebärande en utvidgning av den hittills bedrivna verksamheten
till att omfatta även Västernorrlands län. Detta alternativ beräknades
av överstyrelsen vid fullt genomförd orgauisation innebära en kostnadsökning
av 48,408 kronor, men ansågs ökningen, då verksamheten under
första året förmodades icke hinna komma i gång mer än delvis, kunna för
budgetåret 193b 1932 begränsas till 32,677 kronor. Med godtagande av överstyrelsens
beräkning föreslog Kungl Majit en höjning av anslaget till i
avrundat tal 548,000 kronor eller med 33,000 kronor.
Detta Kungl. Majits förslag blev av riksdagen bifallet. Ny kungörelse i
ämnet har utfärdats den 29 maj 1931 (nr 130).
I fråga om fördelningen av nämnda för budgetåret 1931/1932 beviljade
anslag får överstyrelsen meddela, att överstyrelsen med ledning av inkomna
ansökningar tillerkänt statsbidrag med tillhopa 500,000 kronor åt skoldistrikt
inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt att bidrag med oförändrat
belopp, 15.000 kronor, tilldelats stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor.
Ansökningarna örn bidrag från skoldistrikt i Västernorrlands län,
som enligt nämnda kungörelse skola insändas till överstyrelsen före den 1
september 1931, hava inkommit under de senaste dagarna, varför överstyrelsen
ännu icke hunnit slutbehandla dessa ansökningar. Vid en hastig
granskning av desamma synes framgå, att 18 skoldistrikt — därav 3 inom
Medelpads, 10 inom Ångermanlands södra och 5 inom Ångermanlands norra
inspektionsområden — sökt bidrag, att antalet barn och inackorderiugsdagar,
för vilka bidrag sökts, äro respektive 255 och 40,349, att tillhopa
begärts bidrag med 42,178 kronor 15 öre samt att domkapitlet förordat
bidrag med tillhopa 24,705 kronor.
Beträffande fördelningen av bidrag till hithörande skoldistrikt inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län redogöres i följande tablå.
Antal |
Antal barn, för vilka bidrag sökts |
Antal inaekorde- rings- dagar |
Sökt |
Av överstyrelsen |
Av Över-styrelsen |
Tilldelade |
Erhållet |
||
Län |
skol- distrikt |
belopp kronor |
barn |
inackorde-ra gs-dagar |
beräknad total- kostnad |
statsbidrag kronor |
Tingsdag kronor |
||
Jämtlands . . . |
49 |
1,475 |
183,692 |
181,828 |
1,336 |
184,913 |
185,307 |
97,550 |
Flertalet |
Västerbottens . skolhem (3) . |
22 |
2,656 |
528,267 |
386,630 |
2,459 1120) (2,339) |
421,861 (29,040) (392,821) |
366,404 |
215,100 (24,000) (191,100) |
Flertalet |
Norrbottens . . skolhem (6) . |
14 |
1,767 |
360,837 |
354,957 |
1,478 (240'' |
333,880 (58,080) |
— |
187,350 (48,000) |
Flertalet |
övriga .... |
— |
— |
— |
— |
(1,238) |
(265,800) |
262,800 |
(139,350) |
|
Tillhopa |
85 |
5,898 |
1,072,796 |
923,405 |
5,273 |
940,654 |
— |
500,000 |
|
9 skolhfem . . . |
— |
— |
— |
— |
(360) |
(87,120) |
— |
(72,000) |
/ 200 kr. |
övriga..... |
— |
— |
— |
— |
(4,913) |
(853,534) |
814,511 |
(428,000) |
c:a 0: 52 |
116
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Av den lämnade redogörelsen framgår i jämförelse med motsvarande uppgifter
för budgetåret 1930/1931, att antalet skoldistrikt, som sökt bidrag,
ökats från 79 till 85, att antalet bidragsbehövande barn ökats från 4,808
till 5,273 (enligt överstyrelsens beräkning), att den av överstyrelsen beräknade
totalkostnaden oavsett skolhemmen ökats från 703,670 kronor till
814,511 kronor eller med ej mindre än 110,841 kronor samt att, då statsbidragens
totalsumma vore densamma som föregående år eller 500,000
kronor, bidraget för inackorderingsdag minskats från i medeltal 65,i öre
till 52,5 öre.
Vad därefter angår behovet av anslag för budgetåret 1932/1933, synas
de approximativa och ofta ofullständiga uppgifter, som införskaffats genom
vederbörande folkskolinspektörer för hithörande delar av Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, peka hän mot en ytterligare ökning av inaekorderingsdagarnas
antal. Summan av de belopp, varom ansökningar skulle
göras, synes nämligen kunna uppskattas till 891,593 kronor. Den alltjämt
fortgående ökningen av inackorderingsdagarnas antal, en ökning som torde
ha sin huvudsakliga grund i övergång från halvtids- till heltidsläsning, samt
önskvärdheten av att kunna höja de statliga bidragen — vilka såsom ovan
nämnts för innevarande budgetår nedgått till i medeltal 52 V2 öre för inackorderingsdag
— till i medeltal omkring 70 öre för dag synes överstyrelsen
starkt motivera en rätt avsevärd höjning av förevarande anslag. På grund
av nu rådande statsfiuansiella läge finner sig överstyrelsen dock böra avstå
ifrån att nu föreslå någon höjning av anslaget.
Vad bidrag till skoldistrikt inom Västernorrlands län angår, synas de
nu inkomna ansökningarna giva vid handen, att för innevarande budgetår
inackorderingsbidrag icke skulle behöva tillerkännas de skoldistrikt, som
gjort ansökning därom, med så stora belopp, att hela det tidigare av överstyrelsen
beräknade beloppet behöver tagas i anspråk härtill. Vid sådant
förhållande anser sig överstyrelsen ej behöva nu förorda en höjning av anslaget
beträffande ifrågavarande län.
1 detta sammanhang får överstyrelsen meddela, att en framställning nu
föreligger från stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor örn sådan höjning
av det belopp av 15,000 kronor, som jämlikt riksdagens år 1929 fattade
beslut utgår till stiftelsens fem arbetsttugor, att stiftelsen måtte beredas
anslag efter samma grunder som under senare år beviljats stiftelsen Norrbottens
läns arbetsstugor eller med 200 kronor för barn och läsår. Med
överlämnande av berörda framställning får överstyrelsen uttala, att överstyrelsen
för sin del livligt behjärtar önskemålet, att tillräckliga statsmedel
måtte ställas till stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugors förfogande för
ifrågavarande verksamhet. Skäl synes överstyrelsen ej heller föreligga att
låta sistnämnda stiftelse inta en sämre ställning än motsvarande stiftelse inom
angränsande län. Arbetsförhållandena inom de båda länen måste nog —
såsom i ansökningen framhållits — i stort sett anses så likartade, att likställighet
i fråga om statsunderstöd kan anses motiverad. Med hänsyn till
den av de statsekonomiska förhållandena anbefallda återhållsamheten i nya
eller ökade utgifter anser sig emellertid överstyrelsen, det oaktat, nu förhindrad
att föreslå höjning av anslaget.
Slutligen anser sig överstyrelsen böra i detta sammanhang jämväl erinra
örn att ett synnerligen stort behov föreligger om utvidgning av inackorderingsverksamheten.
Överstyrelsen avser härmed ej endast den utsträckning
av understödsverksamheten till Dalarna och Gävleborgs län, varom översty
-
117
Kungl. Maj:ts proposition N:r 77.
reisen på grund av särskild utredning förra året gjorde framställning, utan
jämväl det behov av anslag, som ovedersägligen föreligger för att sätta en
del skoldistrikt i övriga delar av riket i tillfälle att låta inackordera barn
från avlägsna bygder vid mera centralt belägna skolor, i stället för att upprätthålla
särskilda skolor för ett ringa fåtal barn. Beträffande sistnämnda
behov har överstyrelsen vid flera föregående tillfällen gjort framställning,
bland annat i underdånigt utlåtande den 30 september 1924. Med hänsyn
till det rådande ekonomiska läget anser sig överstyrelsen emellertid nu icke
böra förnya siu framställning i detta avseende.
För anordnande av skolskjutsar utgick under ett vart av budgetåren 1926/
1929 ett extra anslag av 30,000 kronor. Budgetåret 1929 1930 höjdes anslaget
till 60,000 kronor. Samma anslag utgick under nästföljande budgetår.
Ar 1930 hemställde skolöverstyrelsen hos Kungl. Majit, att anslaget måtte
höjas till 100,000 kronor, enär den stora efterfrågan på anslag icke stöde i
rimlig proportion till den ringa tillgången på medel. Samtidigt ifrågasatte
överstyrelsen, att anslaget måtte givas karaktären av ordinarie förslagsanslag,
eller, övergångsvis, extra reservationsanslag, på det att möjliga besparingar
under ett budgetår kunde tagas i bruk nästföljande år. Departementschefen
kunde med hänsyn till den korta tid, som förflutit, sedan anslaget senast
höjdes, och jämväl av budgetära skäl, icke förorda större ökning än
till 75,000 kronor. Vidare hade ifrågavarande verksamhet bedrivits under
relativt kort tid, vadan ändring av anslagets natur icke borde nu vidtagas.
Kungl. Majit föreslog därför riksdagen, att för budgetåret 1931/1932 för
ifrågavarande ändamål anvisa ett extra anslag av 75,000 kronor. Ett flertal
motioner väcktes (1:33, 11:71, 31, 109, 151), i vilka samtliga hemställdes
örn ökning av anslaget till 100,000 kronor. I fyra av dessa motioner föreslogs
desslikes, att anslagsbeteckniugen måtte förändras till ordinarie förslagsanslag,
och i en av dessa sistnämnda motioner (lii 109), att anslag till skolskjutsar
måtte utgå med 75 procent av de kostnader, som skoldistrikt genom
denna anordning åsamkats. Statsutskottet (nr 8, punkt 229) föreslog anvisandet
av ett extra anslag av 85,000 kronor, vilken hemställan vann riksdagens
bifall (skrivelse nr 8 A, punkt 217).
Bestämmelser angående skolskjutsar finnas givna i kungörelsen den 28
maj 1926 (nr 143). Bidrag utgår företrädesvis för skjutsning av barn, som
hava lång eller eljest svår väg till skolan, och i sådana fall, där kostnaderna
för skolskjutsarnas anordnande kunna anses uppvägas av besparingar för
skolväsendet i andra avseenden, varjämte föresknves, att statsbidraget i regel
icke må överstiga hälften av kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande.
Skolöverstyrelsen hänvisar till nyss anförda bestämmelser och påpekar,
att statsbidraget till skolskjutsar redan från början kommit att tjäna det
dubbla syftet att bereda lättnader i skolgången för barn, som hava lång
eller eljest svår väg till skolan, och att skapa möjlighet till indragning av
skolor eller skolavdelningar med lågt barnantal. »I de flesta fall hava
Skolskjutsar.
Skol
överstyrelsen.
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
skolskjutsar medfört dylika indragningar, varigenom åstadkommits besparingar
för skolväsendet, vilka icke blott uppväga utan väsentligt överstiga
kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande».
Genom från statens folkskolinspektörer infordrade uppgifter har skolöverstyrelsen
ungefärligen kunnat fixera storleken av de sålunda inbesparade
bidragen till lärartjänster och samtidigt beräknat de ytterligare besparingar,
som i detta hänseende skulle kunna göras genom ett mera vidsträckt utnyttjande
av skolskjutsar. Överstyrelsen anför:
Skolöverstyrelsen har från samtliga folkskolinspektörer inhämtat uppgifter
angående
1) antal läraravdelningar, som på grund av nu förekommande skolskjutsar
kunna beräknas vara indragna;
2) antal läraravdelningar, som kunna beräknas indragna vid en allmännare
användning av skolskjutsar, därvid förutsättes, dels att statsbidraget utgår
med belopp motsvarande halva kostnaden för skjutsningen, dels att skolskjutsarna
ställa sig billigare än uppehållande av särskild skola, dels att
skolskjutsar icke beräknas, där inackordering vore att föredraga.
En sammanfattning av dessa uppgifter utvisar beträffande berörda punkter
respektive 70 och 380 läraravdelningar.
Givetvis äro även dessa uppgifter i ej ringa mån ungefärliga. Det torde
dock beaktas, att folkskolinspektörerna vid här ifrågavarande beräkningar
i högre grad än beträffande inackorderingen kunnat utgå ifrån faktiska
förhållanden, enär, såsom ovan framhållits, de nu förekommande statsunderstödda
skolskjutsarna i allmänhet tillkommit såsom ersättare för indragna
eller eljest behövliga läraravdelningar.
Skolskjutsarnas ekonomiska betydelse för statsverket framgår någorlunda
tydligt därav, att, enligt folkskolinspektörernas beräkningar, genom det vid
tiden för beräkningarna utgående statsbidraget för skolskjutsar å sammanlagt
30,000 kronor inbesparats statsbidrag till 70 lärartjänster med ett sammanlagt
belopp — beräknat efter i olika lönegrader utgående statsbidrag —
av lägst 75,600 kronor och högst 107,100 kronor, oavsett dyrtidstillägg till 70
befattningshavare, och torde dyrtidstillägget ensamt kunna beräknas uppgå
till ungefär samma belopp som hela det för skolskjutsar utgående statsbidraget.
Då nu — fortfarande enligt folkskolinspektörernas uppgifter —
icke endast 70 utan 380 läraravdelningar, d. v. s. mer än fem gånger det
nuvarande antalet, skulle kunna undvaras genom en vidare utveckling av
skolskjutsanordningen, varvid statsbidraget skulle utgå efter samma grunder
som för närvarande, synes det uppenbart, att anordningen med skolskjutsar
innebär möjligheter till avsevärda besparingar för statsverket.
Oavsett sin ekonomiska betydelse, äro emellertid skolskjutsarna dessutom viktiga
hjälpmedel vid skolväsendets allmänna anordning, framhåller överstyrelsen.
Sålunda kunna genom skolskjutsarna barn överföras från svaga skolformer
med otillräckligt utbildade lärarkrafter till skolor av högre form och från
bristfälliga, förhyrda lokaler till i hygieniskt hänseende fullt tillfredsställande
skolhus, varav följden i allmänhet måste bliva ett förbättrat undervisningsresultat.
Överstyrelsen, som på grund av antydda ekonomiska, hygieniska och
pedagogiska synpunkter gärna skulle se, att skolskjutsar snarast möjligt
119
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
komme till stånd i alla de fall, där de i berörda hänseenden vore för skolväsendet
gagneliga, håller dock före, att utvecklingen på området icke bör
forceras. Skolskjutsar äro ännu för allmänheten en nyhet, som på sina håll
betraktas med misstänksamhet. Man fruktar, kanske icke utan skäl, att en
blygsam början med anordning av skolskjutsar — i fullt motiverade fall
— allt för lätt kan leda till överdrivna anspråk från föräldrar och målsmän,
vilkas barn ha jämförelsevis lång skolväg, eller man är över huvud taget
obenägen att frångå invanda förhållanden och indraga skolor, som, även örn
de äro bristfälligt utrustade, dock hava ett gynnsamt läge för de få barn,
för vilka de äro avsedda.
Därest skoldistrikten, såsom överstyrelsen föreslår, icke skola äga att utan
särskilt medgivande återbesätta ledig tjänst, torde icke kunna undvikas, att
i enstaka fall skolor bliva indragna, vilka distrikten eller åtminstone inom
ifrågavarande skolområde bosatta föräldrar och målsmän velat behålla och
att följaktligen ett skoldistrikt kan bliva nödsakat att på annat sätt, till
exempel genom anordnande av skolskjutsar, sörja för att de till den indragna
skolan hörande barnen erhålla undervisning. Överstyrelsen anser, att man
i dylika fall bör förfara med stor varsamhet och icke utan vägande skäl
förmena skoldistrikt att uppehålla skolor, från vilka de icke frivilligt avstå.
I varje fall synes det vara ofrånkomligt, att skoldistrikt, som för att kunna
indraga en skola med för lågt barnantal är nödsakat att anordna skolskjutsar,
bör kunna påräkna statsbidrag för skolskjutsarna. Under nuvarande
förhållanden är detta icke möjligt, av det skäl bland annat, att för
ändamålet beviljat anslag är till beloppet fixerat och icke får överskridas.
Skolöverstyrelsen föreslår med nyss anförd motivering, att det nu utgående
extra anslaget till skolskjutsar må få karaktären av ordinarie förslagsanslag.
Överstyrelsen erinrar därefter, att statsbidraget för här ifrågavarande
ändamål nu för varje särskilt fall bestämmes av Kungl. Majit. Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke statsbidraget i stället borde utgå efter av Kungl.
Majit och riksdagen fastställda allmänna grunder samt i likhet med statsbidrag
till lärares avlöning tillgodokomma varje skoldistrikt, som av vederbörande
länsstyrelse prövades hava uppfyllt för erhållande av dylikt statsbidrag
stadgade villkor. Överstyrelsen uttalar för sin del starka sympatier
för en dylik anordning, framför allt av den anledningen, att ett skoldistrikt,
som står i begrepp att genomföra en mer eller mindre genomgripande omorganisation
av sitt skolväsende med därav föranledda byggnadsföretag, icke
kan med nu gällande bestämmelser räkna med en för omorganisationen så
viktig faktor som skolskjutsar.
Överstyrelsen har i åtskilliga fall mottagit förfrågningar i här berörda
avseende, av vilka framgått, att, örn ett distrikt med visshet kunnat påräkna
statsbidrag till skolskjutsar, skulle såväl distriktet åvilande byggnadskostnader
som framtida driftskostnader kunnat väsentligt nedbringas. Överstyrelsen
har givetvis med hänsyn till nu gällande bestämmelser angående
statsbidrag till skolskjutsar icke kunnat tillråda sådan förläggning eller anordning
av skolbyggnader, att ett permanent behov av skolskjutsar därvid
måste tagas med i beräkningen.
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Med hänsyn till den jämförelsevis korta tid, under vilken man haft tillfälle
pröva skolskjutsarnas lämplighet, förklarar sig dock överstyrelsen, trots
de starka skäl, som tala för en ändring härutinnan, icke för närvarande
beredd att framlägga förslag i antydd riktning.
Ej heller kan överstyrelsen för närvarande tillstyrka vissa framförda förslag,
att statsbidraget till skolskjutsar skulle utgå med högre belopp än som
motsvarar halva kostnaden för skjutsarna.
Ifrågavarande förslag har motiverats med att staten hade större ekonomisk
fördel än skoldistrikten av anordningen med skolskjutsar, och att skoldistrikten
genom ett större statsbidrag skulle animeras till att mera inrikta
sig på denna anordning. Motiveringen synes tilltalande, men överstyrelsen
hyser dock starka betänkligheter mot förslaget. 1 det föregående är antytt,
att man på sina håll ställer sig tveksam mot skolskjutsar bland annat av
den anledningen, att man fruktar, att de kunna leda till anspråk på anordnande
av skolskjutsar, även då sådana icke kunna anses nödvändiga. Otvivelaktigt
är det av samma anledning av vikt, att statsbidraget till skolskjutsar
kompenseras av en icke allt för obetydlig motprestation från skoldistriktets
sida. Med nu gällande bestämmelser angående fördelningen
mellan staten och skoldistrikten av kostnaderna för skolskjutsar, hava skoldistrikten
i hög grad ekonomiskt intresse av att skolskjutsar icke anordnas
utan i sådana fall, då de äro strängt behövliga, samt därav, att skjutsarna
anskaffas för lägsta möjliga kostnad. För övrigt vill överstyrelsen erinra
örn att dessa bestämmelser icke utesluta möjligheten av att högre statsbidrag
kan utgå, samt att Kungl. Majit i särskilda fall tilldelat skoldistrikt
statsbidrag, som överstigit hälften av kostnaderna för skolskjutsarna.
Nu senast har skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret
1932/1933 hemställt, att till bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolplikt^
barn måtte anvisas ett extra reservationsanslag av 85,000 kronor,
att utgå enligt de närmare villkor och bestämmelser Kungl. Majit kan tinna
gott föreskriva. Sedan överstyrelsen erinrat örn de höjningar av extra anslaget
till skolskjutsar, som gång efter annan på grund av anslagets knapphet
vidtagits, anför överstyrelsen med hänvisning till den vid 1931 års
riksdag beslutade höjningen av anslagsbeloppet till 85,000 kronor:
Aven med denna ökning har anslaget visat sig otillräckligt för att i önskvärd
grad fylla det behov, som tagit sig uttryck genom inkomna framställningar.
Till erhållande av bidrag ur det för budgetåret 1929/1930 beviljade
anslaget anmälde sig 96 skoldistrikt, för budgetåret 1930 1931 anmälde
sig 136 och för innevarande budgetår icke mindre än 178 skoldistrikt. Sistnämnda
ansökningar omfattade ett sammanlagt belopp av omkring 148,000
kronor. Då för ifrågavarande ändamål funnos endast 85,000 kronor tillgängliga,
nödgades överstyrelsen vid sitt den 16 juni 1931 avgivna förslag
till fördelning av anslaget företaga en avsevärd nedprutning, ehuru en för
stark nedprutning i åtskilliga fall visat sig medföra, att vederbörande skoldistrikt
avstått från att anordna de ifrågasatta skolskjutsarna och att det
beviljade statsbidraget följaktligen icke kunnat komma det därmed avsedda
ändamålet till godo. Överstyrelsen framhöll i nämnda skrivelse, att de skoldistrikt
(omkring 120), som tidigare haft statsbidrag för anordnande av skol
-
121
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
skjutsar, enligt överstyrelsens förmenande i främsta rummet borde komma
i fråga till erhållande av statsbidrag för nu pågående budgetår, då de i
regel redan torde laiva vidtagit sådana dispositioner i organisatoriskt avseende,
att skolskjutsar fortfarande borde förekomma därest icke beräknade
besparingar för såväl stat som kommun skulle äventyras. För att möjliggöra
detta ansåg sig överstyrelsen kunna föreslå statsbidrags utgående endast
till 47 av de skoldistrikt, som under föregående år icke åtnjutit sådant bidrag.
Vid detta urval bade hänsyn tagits dels till de besparingar, som beräknats
skola uppstå för statsverket, dels ock till beskaffenheten av den
förbättring i skolorganisatoriskt avseende, som ansetts kunna vinnas genom
skjutsningens anordnande.
Enligt kungörelsen den 28 maj 1926 utgår statsbidrag för anordnande
av skolskjutsar företrädesvis i sådana fall, där kostnaderna för skolskjutsarnas
anordnande kunna anses uppvägas av besparingar för skolväsendet i
andra hänseenden. Av den hittills vunna erfarenheten framgår också, att
skolskjutsar medföra betydande besparingar för både stat och. kommun.
Skolöverstyrelsen erinrar om vad överstyrelsen i sin skrivelse den 24
april 1930 angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid
minskning av antalet barn indraga skolor och skolavdelningar anfört rörande
möjliga besparingar för statsverket i detta hänseende (sid. 118 ovan)
och fortsätter därefter:
De uppgifter, som av skolråden lämnats i ansökningarna om statsbidrag
till skolskjutsar under budgetåret 1931 1932 ådagalägga även, att stora besparingar
icke blott för statsverket utan även för skoldistrikten kunna vinnas
genom ifrågavarande anordning. Samtliga kostnader för de enligt nämnda
ansökningar planerade skolskjutsarna hava av skolråden beräknats till omkring
230,870 kronor. Genom dessa skolskjutsar skulle enligt de lämnade
uppgifterna 17 fortsättningsskolor, 38 folk- och 149 småskollärarkrafter bliva
obehövliga, därest skolskjutsarna kunna genomföras i beräknad omfattning.
Summan av de på detta sätt inbesparade lärarlönerna torde kunna beräknas
till ett belopp, som med åtminstone 150,000 kronor överstiger samtliga kostnaderna
för ifrågavarande skolskjutsar. Men därtill kommer den för kommunerna
vida större besparing, som ligger däri, att skoldistrikten enligt ovannämnda
uppgifter genom dessa skolskjutsar skulle undgå kostnaderna för
anskaffning och underhåll av skollokaler för omkring 34 folkskolavdelningar
och Ilo småskolor eller mindre folkskolor ävensom byra av 35 skollokaler
med tillhörande tjänstebostäder. Tre skoldistrikt meddela, att det antal
barn, för vilket skolskjutsar skulle anordnas, vore för litet för att bygga
särskild skola och i vissa fall skulle skollokaler icke kunna förhyras till överkomligt
pris, varjämte i 5 skoldistrikt uppskov med uppförande av skolhusbyggnader
skulle möjliggöras genom skolskjutsars anordnande. Därest skolskjutsar
icke komme till stånd, skulle inackordering av skolbarnen varit
nödvändig för barn vid ett tjugutal skolor och enär ett flertal av dessa barns
föräldrar befunne sig i knappa ekonomiska omständigheter, skulle kostnaderna
för barnens inackordering hava fått belt bestridas av allmänna medel.
I några skoldistrikt uppgivas inackorderingshem saknas.
De bär ovan lämnade uppgifterna och beräkningarna avse visserligen blott
ett år och äro i hög grad ungefärliga, men de bestyrka dock den mening,
överstyrelsen tidigare uttalat, att de hittills med statsbidrag understödda
skolskjutsarna medfört en utgiftsminskning enbart för statsverket, vilken i
122
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
verkligheten torde hava uppgått till ett belopp, som är mer än dubbelt så
stort, som det härför lämnade statsbidraget, och att de än vidare erbjuda
avsevärda möjligheter till besparingar.
Men på samma gång skolskjutsar sålunda bidraga att nedbringa kostnaderna
för skolväsendet, utgöra de också ett viktigt hjälpmedel till att förbättra
skolorganisationen. Från ett icke ringa antal skoldistrikt meddelas,
att genom denna anordning i många fall möjliggöres indragning av sådana
skolor, som trots ringa barnantal och otillfredsställande lokala förhållanden
dock åsamka stat och kommun dryga kostnader. Nästan undantagslöst
överföras barnen genom skolskjutsar från svagare skolformer med otillräckligt
utbildade lärarkrafter och bristfälliga, förhyrda lokaler till skolor av
högre form, där de komma i åtnjutande av sundare och bättre skollokaler
och bättre undervisningsmateriel, varav följden i allmänhet måste bliva ett
förbättrat undervisningsresultat. För barn med lång eller eljest svår väg
till skolan bereda skolskjutsarna dessutom välkomna lättnader i skolgången
och i motsats till inackordering erbjuda de den stora förmånen, att barnen
få bo i sina hem även under skoltiden.
Ehuru skolskjutsarna för allmänheten i stor utsträckning ännu äro en
nyhet, som på sina håll mottagits med en viss tveksamhet, och misstro, har
dock den hittills vunna erfarenheten visat, att anordningen i det stora hela
slagit väl ut. Därom vittna samstämmiga yttranden från statens folkskolinspektörer
rörande anordningens lämplighet och praktiska användbarhet,
och därför talar också det förhållandet, att samma skoldistrikt år efter år
återkommit med sina ansökningar, ehuru det statsbidrag, som erhålles för
detta ändamål, måste kompenseras av större motprestation från skoldistriktets
sida än statsbidrag till folkskoleväsendet i övrigt.
Då sålunda skolskjutsarna visat sig utgöra ett betydelsefullt hjälpmedel
till att förbättra skolväsendet och på samma gång nedbringa kostnaderna
för detsamma, anser överstyrelsen, att de skoldistrikt, som på bärande grunder
anordna sådana, också böra komma i åtnjutande av ett statsbidrag, som
på ett verksamt sätt stöder denna verksamhet. Av vad som ovan anförts
framgår, att det anslag på 85,000 kronor, som för innevarande budgetår beviljats,
icke på långt när räcker till statsbidrag motsvarande hälften av kostnaderna
för de anordnade skolskjutsarna. Vid prövning av ansökningarna
från de 178 skoldistrikt, som ansökt om bidrag ur det förbudgetåret 1931/
1932 beviljade anslaget, har överstyrelsen funnit, att i de allra flesta fall
förhållandena varit sådana, att statsbidrag kunnat och bort utgå i den omfattning,
kungörelsen den 28 maj 1926 angiver. Den starka nedprutning
av de sökta beloppen, som på grund av anslagets otillräcklighet även i år
måst ske, har också enligt vad överstyrelsen försport ute i skoldistrikten
vållat oro och bekymmer, då man ju planerat skolskjutsarna och uppgjort
årets skolstat i förhoppning örn att erhålla statsbidrag åtminstone till halva
kostnaden för dessa skjul sar. Denna ovisshet rörande utsikterna för ett
skoldistrikt att erhålla statsbidrag till skolskjutsar omöjliggör flerstädes anordningens
tillämpning, då ett skoldistrikt, även om det ur alla synpunkter
är förmånligt, svårligen vågar sig på att ordna sitt skolväsen på sådant
sätt, att ett permanent behov av skolskjutsar uppstår, därest icke statsbidrag
därför med någon grad av säkerhet kan beräknas.
Den osäkerhet och oberäknelighet, som för närvarande råder på detta
område, beror icke blott på att statsbidrag för här ifrågavarande ändamål
icke utgår efter fastställda allmänna grunder utan i varje särskilt fall be
-
123
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
stämmes av Kungl. Majit utan härrör också ur detta anslags natur. Hittills
har bidrag för anordnande av skolskjutsar utgått i form av ett extra
anslag till fixerat belopp, som icke får överskridas. I sitt ovannämnda
utlåtande den 24 april 1930 Ilar därför överstyrelsen hemställt, att det nuvarande
extra anslaget till skolskjutsar måtte förändras till ordinarie förslagsanslag
och anförde därvid bland annat: »En dylik förändring av anslagets
natur torde icke innebära någon större ekonomisk risk, då ju statsverket
har ekonomisk fördel av att skolskjutsar i långt större utsträckning
än för närvarande komma till användning under förutsättning att nu gällande
villkor för statsbidragets utgående fortfarande skulle gälla och en
effektiv kontroll utövas».
Även i sitt yttrande den 30 augusti 1930 angående anslag till folkundervisningen
för budgetåret 1931/1932 hemställde överstyrelsen, att nu
ifrågavarande anslag måtte erhålla förslagsanslags natur. Under erinran
om de ökade inbesparingar, som genom dessa skolskjutsars anordnande
komma statsverket till del ävensom förbättringarna i skolorganisatoriskt
och pedagogiskt avseende måste överstyrelsen vidhålla sin tidigare uttalade
åsikt, att skoldistrikten vid uppgörande av sina skolstater borde kunna
med någon grad av säkerhet räkna med att erhålla statsbidrag till skolskjutsars
anordnande enligt därför stadgade grunder utan risk av nedprutning
eller avslag, därest eljest för statsbidrags erhållande stadgade villkor
vore uppfyllda. För att emellertid en dylik förbättring för skoldistrikten
skulle kunna genomföras torde erfordras, att det nuvarande anslaget
erhölle förslagsanslags natur. En dylik förändring skulle dock säkeiligen
nödvändiggöra en icke oväsentlig höjning av det nu utgående anslagets
belopp. Med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget vill överstyrelsen
emellertid icke ifrågasätta någon höjning av anslagsbeloppet. Dock
anser sig överstyrelsen böra framhålla, att anslaget lämpligen borde upptagas
som extra reservationsanslag, så att de besparingar, vilka, enligt vad
av det ovan anförda framgår, möjligen kunna göras under ett budgetår,
kunde tagas i bruk under ett följande år och alltså komma det avsedda
ändamålet till godo.
De myndigheter, som mer ingående yttrat sig över skolöverstyrelsens den
24 april 1930 avgivna förslag rörande skolskjutsar och inackorderingsbidrag ^fingsVidrag
och icke inskränkt sig till att i all korthet tillstyrka bifall till desamma, ha och skolskjut
•
• • ii* sstr •
med betydande samstämmighet framfört vissa invändningar och ändringsförslag.
Överstyrelsens principiella uppfattning om nödvändigheten av åtgärder,
som animera till ökad användning av ifrågavarande båda anordningar,
har godtagits och ytterligare understrukits. Men samtidigt har framhållits,
att överstyrelsen, då det gällt att föreslå åtgärder, lämpade för detta
ändamål, intagit en betänksammare och mera avvaktande ställning än omständigheterna
behövde föranleda.
Länsstyrelsen i Halmstad anför sålunda: I likhet med skolöverstyrelsen
anser länsstyrelsen visserligen det nödvändigt, att anslaget till skolskjutsar
förändras till förslagsanslag, på det att icke brist på medel må förhindra
deras inrättande, när de äro motiverade. Men länsstyrelsen anser, att man
därjämte bör gå den av överstyrelsen antydda, men tillsvidare icke förordade
vägen, att regler för statsbidrag till skolskjutsar givas i allmän, av
124
Kungl. May.ts proposition Nr 77.
Kungl. Majit och riksdagen fastställd författning samt att bidragen i enlighet
med sagda regler beviljas av länsstyrelserna. Det synes vara både
onödigt och olämpligt, att varje dylik bidragsfråga skall, såsom nu sker,
avgöras av Kungl Majit. Dessutom synes statsbidraget böra höjas från
hälften till två tredjedelar av kostnaden för sagda skjutsar. En dylik höjning
synes icke innebära någon nämnvärd risk för att systemet med skolskjutsar
blir för staten onödigt betungande. I varje fall bör nämligen i
vederbörlig ordning prövas, att undervisningens behov icke kunna lämpligen
tillgodoses genom andra billigare anordningar.
Länsstgrelsen i Malmö framhåller, att inackordering av skolbarn icke för
länet har någon betydelse. Desto mera aktuell är däremot—i betraktande
av de goda vägarna och transportmedlen — anordningen med skolskjutsar.
Då lagen örn skolskjutsar är ganska ny, bör kanske, såsom av skolöverstyrelsen
framhållits, något större erfarenhet inhämtas, innan lagändring
kommer till stånd. Länsstyrelsen ifrågasätter dock, huruvida icke redan
nu bestämmelser kunde utfärdas, på grund varav anslag till skolskjutsar
skulle kunna utgå med högre procentuellt belopp än för närvarande är
fallet. I likhet med överstyrelsen finner länsstyrelsen, att anslaget i fråga
bör förändras till ordinarie förslagsanslag.
Länsstyrelsen i Göteborg hyser den meningen, att, om intresset för skolskjutsar
skall kunna verksamt stimuleras, det är nödvändigt att öka bidragen
till skoldistrikten utöver de belopp, som nu utgå och av överstyrelsen
föreslagits.
Länsstyrelsen i Ostersund påpekar, att en utvidgad användning i praktiken
av inackorderingsbidrag och skolskjutsar torde förutsätta fasta normer
för statsbidragen, varvid dessa bidrag icke betraktas såsom medellö>hetsunderstöd
utan såsom anslag till skolväsendet, jämförliga med andra dylika.
Att distrikten för närvarande icke veta, vad de kunna påräkna i bidrag,
verkar tillbakahållande i många fall, då en anordning med inackordering
eller skolskjutsar vore lämplig och benägenhet därför finnes. Detsamma
gäller örn uppförande av skolhem. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det
icke längre behövligt att betrakta dessa anordningar såsom försök. En tillräcklig
erfarenhet av de goda verkningarna har redan vunnits. Kontrollen
mot missbruk är sannolikt icke svårare än i åtskilliga andra fall.
Domkapitlet i Härnösand framhåller såsom sin mening, att såväl inackordering
av skolbarn som skolskjutsar äro betydelsefulla faktorer, då det galleralt
genom indragningar förbilliga skolväsendet. Av största vikt är emellertid,
att de till dessa ändamål utgående statsbidragen utmätas efter sådana
grunder, att skoldistrikten finna det med sina egna ekonomiska intressen
förenligt att indraga obehövliga lärartjänster, vilket med den nu uti ifrågavarande
hänseenden gällande lagstiftningen ofta icke är fallet.
Domkapitlet i Växjö föreslår likaledes, att bidrag till skolskjutsar måtte
utgå med högre andel än hittills varit fallet. Staten bör härigenom stimulera
skoldistrikten att i större utsträckning än tidigare begagna sig av denna
möjlighet till besparing och för undvikande av mindervärdiga skolformer.
Domkapitlet i Linköping: Örn en skola indrages för tillgodoseende av
statens ekonomiska intressen och kostnaderna för skolskjutsar därigenom
stegras, böra dessa kostnader i motsvarande proportion åvila staten ensam.
Folkskohnspektören i Nordsmålands östra inspektionsområde understryker
behovet av inackorderingsbidrag, särskilt för barn från skärgårdsdistrikten.
Försöket med skolskjutsar har slagit väl ut inom inspektionsområdet, och
125
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
systemet synes hava framtiden för sig under förutsättning, att tillräckliga
statsbidrag utgå. Önskvärt är också, att formerna för erhållande av statsbidrag
förenklas. Mycket är redan vunnet örn anslaget får förslagsanslags
natur. Örn statsbidragen beskäras så, som under året skett, torde hela systemet
äventyras. Det är dock staten, som har det största ekonomiska intresset
av skolskjutsars anordnande. Skoldistriktens ekonomiska intresse
härvidlag är mången gång ganska litet, särskilt sedan staten numera lämnar
ett extra bidrag av 200 kronor per läraravdelning. Statens ekonomiska intresse
av skolskjutsars anordnande och lärartjänsters indragande har i motsvarande
mån ökats, och det synes därför rättvist och billigt, att staten
ikläder sig de största kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande.
Folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde meddelar, att inackordering
av skolbarn icke torde kunna ifrågakomma inom inspektionsområdet.
Däremot har det i några fall visat sig önskvärt, att statsbidrag
till skolskjutsar beviljades under sådana former, att en framtida skolorganisation,
innebärande besparing av antalet lärarkrafter, kunde byggas på
förutsättningen av dylikt bidrag.
Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde håller före, att de
stora möjligheter, som inackordering och skolskjutsar erbjuda för indragning
av skolor och skolavdelningar, icke blivit i skolöverstyrelsens förslag
till fullo beaktade. Vid värdesättningen av de erfarenheter, som därvid
hittills gjorts, bör man komma ihåg, att skolskjutsar äro en nyhet inom
vårt folkskoleväsende, och att inackorderingsbidraget hittills betraktas som
ett fattigunderstöd till ''fattiga, avlägset från skola boende föräldrar’ mera
än som en ny form för statsbidrag till folkskoleväsendet i vissa fall.
Det statsbidrag, som hittills utgått, har också varit så obetydligt, att större
delen av kostnaderna för inackorderingen eller skolskjutsarna kommit att
påvila föräldrar och skoldistrikt. Det är ju icke att förvåna sig över att
ett skoldistrikt icke gärna vill indraga en skola, då inackorderings- och
skjutskostnaderna för kommunen bliva större än dess bidrag till underhåll
av berörda skola, ehuru statsverkets och kommunens samfällda utgifter för
denna skola kunna uppgå till ett belopp, som är dubbelt större än vad inackordering
eller skolskjuts skulle kosta. Detta på grund av att det statsbidrag,
som för ifrågavarande ändamål erhålles, måste kompenseras av en
så mycket större motprestation från skoldistriktets sida än i fråga örn statsbidrag
till folkskoleväsendet i övrigt Härtill kommer, att den osäkerhet
och oberäknelighet, som för närvarande råder, omöjliggör denna anordnings
fulla genomförande, då ju ett skoldistrikt svårligen vågar sig på att ordna
sitt skolväsen på sådant sätt, att ett permanent behov av skolskjutsar uppstår,
enär statsbidrag därför icke med någon grad av säkerhet kan beräknas.
Folkskolinspektören föreslår, att statsbidrag till skolskjutsar regleras efter
fastställda allmänna grunder på liknande sätt som statsbidrag till folkskoleväsendet
i övrigt. Först när så sker, och detta statsbidrag utgår efter ungefär
samma procent som i fråga örn dc andra formerna för statsbidrag till
folkskoleväsendet, kan denna anordning fullt genomföras och dess verkan
rättvist värdesättas. Det skall då säkerligen visa sig, att just på detta område
ernås de största möjligheterna att indraga skolor vid minskat barnantal
och desslikes att förbättra skolformerna och underlätta barnens skolgång.
Folkskolinspektören i Ångermanlands norra inspektionsområde anser, att den
nuvarande osäkerheten vid beviljandet av statsbidrag till skolskjutsar är på
väg att misskreditera hela systemet, som dock har den största betydelse för
126
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
det norrländska skolväsendets rationella ordnande. Tillstyrker förenklingar
i nuvarande bestämmelser och även upprättandet av allmänna grunder för
statsbidragets utgående.
Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde: Systemet med inackordering
av skolbarn är förtjänt av att komma till användning och prövas.
Svårigheter möta dock. Familjer vilja i de flesta fall ej mottaga främmande
barn i sina hem och barnens föräldrar vilja lika ogärna lämna dem
ifrån sig. Inspektören konstaterar i fråga om skolskjutsarna, att skolråden
synas ställa sig avvisande mot detta nya hjälpmedel. Orsaken härtill är
närmast att söka i det stora bidrag, som skoldistriktet självt måste tillskjuta.
Ett större bidrag, exempelvis två tredjedelar av kostnaden, vore möjligen
tillrådligt.
Folkskolinspektören i Alvsborgs södra inspektionsområde uttalar som sin uppfattning,
att det mest verksamma medlet för indragning av skolor och skolavdelningar
är ökad användning av skolskjutsar. Inspektören tillstyrker
förslaget, att anslaget måtte få karaktären av ordinarie förslagsanslag men
förordar samtidigt, att statsbidrag måtte utgå efter vissa fastställda grunder
samt i likhet med statsbidrag till lärares avlöning tillgodokomma varje skoldistrikt,
som av vederbörande länsstyrelse prövas hava uppfyllt för erhållande
av dylikt statsbidrag stadgade villkor. Folkskolinspektören visar med
exempel ifrån inspektionsområdet, att skolskjutsar kunna medföra betydande
besparingar för såväl stat som kommun. Folkskolinspektören tillstyrker vidare
överstyrelsens förslag om uppförandet av ett extra anslag av 15,000
kronor för inackordering av skolpliktiga barn.
, Folkskolinspektören i Älvsborgs norra inspektionsområde understryker betydelsen
av att extra anslaget till anordnande av skolskjutsar förändras till
ordinarie förslagsanslag. De farhågor, som uttalats, att en förändring av
nämnda anslags natur skulle leda till avsevärt ökade kostnader för statst
verket, äro ogrundade, enär skolskjutsar skulle komma till användning endast
i de fall, där kostnaderna för deras anordnande kunna anses uppvägas
av besparingar för skolväsendet i andra avseenden.
Folkskolinspektören i Bohusläns inspektionsområde håller före, att ordinarie
förslagsanslag böra anvisas såväl för inackordering av skolbarn som för anordnande
av skolskjutsar. Statens bidrag böra i båda fallen sättas till 8/<
av kostnaden och i intet hill högre än den besparing, som vinnes genom
indragandet av befintlig skola eller »inhiberande av eljest nödvändig skola».
I förra fallet torde statsbidraget kunna anvisas av länsstyrelsen efter folkskolinspektörens
hörande, i senare fallet torde ärendet måhända böra hänskjutas
till skolöverstyrelsen. 3U av kostnaden torde vara det vanliga förhållandet
mellan statens och skoldistriktens utgifter för skolväsendet. Då
staten nu lämnar ett extra bidrag av 200 kronor årligen per läraravdelning,
kan det i kommuner med höga skatter vara förenat med vinst att bibehålla
skola. Örn exempelvis hyran för skolan och lärarbostaden uppgår till omkring
500 kronor per år, kommunalskatten för lärarlönen till omkring 300
kronor, det extra statsbidraget till 200 kronor, så har skoldistriktet ingen
utgift att tala om för skolan, under det att staten har en utgift för småskollärarinna
i högsta lönegraden med 2,200 kronor + 200 kronor i extra understöd
till skoldistriktet. Om inackordering beräknas till 40 kronor i månaden
eller 320 kronor per läsår och staten betalar 3U därav, kunna sålunda
10 barn inackorderas för samma belopp, som staten nu lämnar i bidrag till
skolväsendet. Skolskjutsarnas kostnad är givetvis beroende av vägens längd
127
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
och beskaffenhet men torde gå till minst 1,000 kronor per år och skola.
Staten vinner sålunda genom indragningen vida mer än skoldistriktet, även
örn bidraget uppgår till s/4.
Inackordering bör ej ske mot föräldrarnas önskan men anordnande av
skolskjutsar genom åläggande av domkapitlet.
Folkskolinspektören i Värmlands mellersta inspektionsområde anser det önskvärt,
att med fasthållande av överstyrelsens synpunkter beträffande karaktären
och tillämpningen av ifrågavarande båda anordningar, sådana grunder
för bidragens utgående fastställas, att skoldistrikten på desamma kunna
grunda säkra ekonomiska beräkningar. Statsbidragen borde dessutom utgå
med högre belopp än vad nu är fallet.
Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde har den erfarenheten,
att skoldistrikten synas minst benägna att inrätta skolskjutsar, när
sådana åsyfta indragning av skolor. Skoldistriktet uppskattar värdet av att
bygden bar sin egen skola, och när allt lägges till allt — de nyligen tillkomna
skolkostnadsbidragen med 200 kronor per läraravdelning ej att förglömma
— förlorar kommunen ekonomiskt på att ersätta skolan med skolskjutsar.
Däremot synes den ekonomiska vinsten för statsverket som regel
vara påtaglig och dels med hänsyn härtill, dels för att stimulera de lokala
skolmyndigheterna till indragning av elevfattiga skolor, förordar folkskolinspektören,
att statsverkets bidrag i sådana fall sättes till 2/s eller ännu
hellre 3A av de verkliga kostnaderna.
Folkskol inspektör en i Roslagens inspektionsområde tillstyrker livligt skolöverstyrelsens
förslag rörande förändrande av extra anslaget till skolskjutsar till
ordinarie förslagsanslag. När staten vid indragning av en skola gör en avsevärd
besparing, som många gånger överstiger kommunens besparing, synes
det obilligt, att kommunen, såsom förhållandena i verkligheten utvecklat
sig, likväl skall betala större delen av kostnaderna för skolskjutsarna. Sådant
stimulerar icke till fortsatt utveckling på den väg, som dock såväl
pedagogiskt som ekonomiskt innebär stora fördelar. Utvecklingen bör gå
därhän, att staten övertager mer än hälften av dessa kostnader.
Folkskolinspektören i Västerbottens norra inspektionsområde anför: Tack vare
statsbidragen till inackordering och till skolskjutsar har det varit möjligt
att genomföra avsevärda skolförbättringar. Några läraravdelningar lia härigenom
kunnat indragas, flera stationer för flyttande mindre folkskolor lia
indragits och heltidsläsning har kunnat införas vid skolor, där halvtidsläsning
förut på grund av långa skolvägar tillämpats. Inackorderingen har
ordnats på olika sätt: helinackordering för de längst bort boende barnen,
bespisning vid skolan i de fall, då barnen genom denna anordning kunnat
gå skolvägarna morgon och afton. Där denna senare anordning varit möjlig,
tiar den högt uppskattats. Ännu flera barn skulle behöva komma i åtnjutande
av inackorderingshjälp på ena eller andra sättet, men större statsbidrag
erfordras, örn inaekorderingsverksamheten skall kunna nå den omfattning,
som behovet påkallar. — Ökas statsbidraget till inackordering,
kunna ytterligare några skolor och stationer för flyttande mindie folkskolor
indragas, och kravet på nya skolor i småbyar kan lättare tillbakavisas.
Borttages bestämmelsen, att föräldrarna skola vara fattiga för att barnen
skola kunna komma i åtnjutande av inackorderingshjälpen, går detta så
mycket lättare. Kostnaderna för inackorderingen skulle härigenom ökas,
dock ej avsevärt, ty de harn, vilkas inackordering f. n. helt bestrides av föräldrarna,
äro ej många.
128
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Skolskjutsar skulle med fördel kunna insättas å flera sträckor, men skolråden
anse, att skoldistriktens kostnader bli alltför stora, så länge statsbidraget
utgår med ett belopp motsvarande endast hälften av kostnaderna.
Vissa skoldistrikt förorda skolskjutsar före inackorderingen. I de skoldistrikt
åter, där många fattiga hem finnas, uppskattas inackorderingen, ty
genom denna få många fattiga barn välbehövlig utspisning.
Inspektören vitsordar vidare, att skolhemmen och arbetsstugorna utöva
en synnerligen gagnande verksamhet, och anför sedan:
Visar det sig för skoldistrikten ekonomiskt fördelaktigt att anlita de hjälpmedel,
som statsbidragen för olika sätt att befrämja skolgången utgöra,
komma de nog också att anlita dem. Det är genom dessa statsbidrag samt
genom statsbidrag för byggnader för folkskoleväsendet man skall kunna
föra folkskoleväsendet framåt i denna landsända, och, ju större bidragen
bliva, desto snabbare kan den behövliga skolorganisationen genomföras. Så
synnerligen stora besparingar genom indragning av skolor och lärartjänster
blir det ej, men detta torde inte heller vara det huvudsakliga syftet med
dessa statsbidrag.
Folkskolinspektören i Norrbottens mellersta inspektionsområde anser, att skolskjutsarna
utgöra ett av de verksammaste medlen för skapande av goda
skolformer och för minskande av det allmännas utgifter för skolväsendet.
I Överluleå, det skoldistrikt i vårt land, där skolskjutsarna för närvarande
hava den största omfattningen, lia därigenom en folkskollärare- och tre småskollärarinnetjänster,
som eljest varit erforderliga, icke behövt inrättas. Härigenom
har statens utgifter till lärarlöner minskats med omkring 8,000
kronor. För det 70-tal barn, som erhålla skolskjuts, får skoldistriktet för
innevarande läsår 4,200 kronor i statsbidrag, utgörande hälften av de verkliga
kostnaderna för skjutsarna. Dessa barn erhålla nu undervisning i folkskolor
av bästa form, vilket eljest icke varit möjligt. Jämväl skoldistriktets
kostnader för skolväsendet ha väsentligt nedbringats, dock icke i samma
proportion som statens.
Bidragsbeloppen böra ökas till åtminstone av de verkliga kostnaderna
för skjutsarna, och skoldistrikten böra med visshet kunna räkna med att
erhålla bidrag. Med nuvarande bestämmelser äro skoldistrikten icke benägna
att anordna skolskjutsar.
Vitt utbredd bland myndigheterna är sålunda den uppfattningen, att det
nu utgående statsbidraget till skolskjutsar bör utgå med högre belopp än
som motsvarar halva kostnaden för skjutsarna, förslagsvis två tredjedelar
eller tre fjärdedelar av totalkostnaden. Såsom av nyss refererade uttalanden
framgår, göres från åtskilliga håll även gällande, att anslaget till skolskjutsar
bör förändras till förslagsanslag och i samband härmed vissa allmänna
grunder för statsbidragens utgående fastställas. I många fall framhålles
ävenledes, att statsbidragen till inackordering av skolbarn böra utgå
med större belopp och efter andra grunder, än som nu tillämpas.
Beträffande inackordering av skolbarn framföras från vissa håll mer speciella
synpunkter, ofta med anknytning till önskemålet om ett mera rationellt
realiserande av skolhemsidén.
Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde anför sålunda, att inom
inspektionsområdet praktiskt taget alla barn, för vilka inackordering i närheten
av folkskola kan anses nödvändig, lia inackorderats. Erfarenheterna
129
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
av inackorderingssystemet äro mycket gynnsamma. Önskvärt vore dock, att
de barn, som skola inackorderas, i större utsträckning än vad hittills kunnat
ske, beredas plats i skolhem och arbetsstugor, då inackordering i enskilda
hem är mycket svår att övervaka och emellanåt lämnar en del övrigt att
önska. Skolskjutsar kunna inom inspektionsområdet med fördel anordnas i
större utsträckning än hittills skett.
Länsstyrelsen i Mariestad tillstyrker bifall till överstyrelsens ifrågavarande
förslag men uttrycker samtidigt det önskemålet, att statsanslaget för inackordering
av skolpliktiga barn måtte för underlättande av skolgång kunna
tagas i anspråk även till anordnande av enbart utspisning vid eller i närheten
av skolan för sådana barn, som hava lång väg till skolan.
Domkapitlet i Uppsala framför betänkligheter emot utvidgad tillämpning
av inackordering av skolbarn, en anordning, som enligt domkapitlets förmenande
endast i undantagsfall, då andra möjligheter icke äro för handen,
borde tillämpas. Tillstyrker dock bifall till förslaget.
Domkapitlet i Luleå anför, att minskningen av barnantalet vid en del
skolor inom Luleå stift, där nativiteten alltjämt är stor, vida mindre hänför
sig till den annorstädes i landet konstaterade nedgången i födelsetalet än
till inrättandet tid efter annan av nya arbetsstugor och skolhem inom stiftet
samt utvidgad skolbarnsinackordering och utsträckt anordnande av skolskjutsar.
Genom dessa åtgärder har barnens skolgång underlättats och samtidigt
möjliggjorts indragning av de mindervärdiga och ekonomiskt knappast
försvarbara skolorna i barnens hemtrakter.
Domkapitlet redogör därefter för stiftsstyrelsens erfarenheter beträffande
skolpliktiga baras omhändertagande i skolhem eller arbetsstugor eller genom
inackordering i enskilda hem. Domkapitlet fastslår, att skolhemmen och
arbetsstugorna regelmässigt äro bättre skickade än de ofta undermåliga
hemmen att omhänderhava barnens fysiska och psykiska fostran. Vad som
i sistnämnda avseenden kan anmärkas mot barnens föräldrahem, kan esomoftast
med fog anmärkas jämväl mot mångå av inackorderingshemmen.
Domkapitlet bar redan tidigare vid ett par tillfällen uttalat önskvärdheten
av att nödig tillsyn utövas över inackorderingshemmen. Många svårigheter
möta emellertid vid realiserandet av detta önskemål. Domkapitlet framhåller
dock såsom önskligt, att folkskolinspektören ålägges att vid besök i skolor,
där inackorderade bara förekomma, sorgfälligt efterhöra, huru deras vård i
inackorderingshemmen omhänderhaves. Inackorderingen i enskilda hem
borde i möjligaste mån ersättas av vård i skolhem och arbetsstugor. Behovet
av flera vårdanstalter av denna art framträder allt starkare. Vad som avhåller
skoldistrikten från att i större utsträckning söka statsbidrag till anläggande
av skolhem är företrädesvis hänsynen till de höga driftskostnaderna,
i den mån dessa icke täckas av statsmedel. Denna hänsyn undanskymmer
för befolkningen de obestridliga ekonomiska och skolorganisatoriska
fördelar, som genom skolhemmen äro att vinna, de stora sociala fördelarna
likaså.
Vad skolskjutsarna angår, vitsordar domkapitlet, att denna anordning
varit ett lyckligt grepp vid ordnandet av skolgång i glesbebyggda trakter.
Svårt är dock i många fall att uppbringa lämpliga skjutsar.
Domkapitlet betonar vidare fördelarna därav, att inackorderingssystemet
utbygges sålunda, att understöd i lämplig form lämnas pålitliga hem, som
visas därav vara i behov, till de skolpliktiga barnens utrustande för sin
skolgång med kläder och mat, vartill fattigvårdsbidrag icke utgått och icke
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 käft. (Nr 77J 9
130
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
kan förväntas. Detta skulle ställa sig avsevärt billigare än inackordering.
Svårigheterna att förebygga missbruk bliva dock stora.
Ett stort antal skolråd hava yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag till
utvidgad tillämpning av skolskjutsar oeh inackordering av skolbarn. I ett
par fall framföras betänkligheter emot anordnandet av skolskjutsar, i åtskilligt
flera fall emot ett mera genomfört tillämpande av inackorderingssystemet.
Det anses icke lämpligt, att barnen skiljas från föräldrahemmen.
Inackordering är att föredraga framför skolskjutsar, som anses hälsovådliga;
skolhem äro »ovärderliga inrättningar» (Korpilombolo och Tärendö skolråd).
Inackordering bör betraktas såsom en nöd fallsåtgärd och bör statsbidraget
i så fall helt täcka inackorderingskostnaderna (Örträsks skolråd). Inackorderingssystemet
bör användas varsamt (Anundsjö, Ramsjö, Sollentuna
och Lidingö skolråd). Inackordering bör nyttjas med försiktighet och statsbidraget
utgå med större belopp än hittills (Neder-Luleå och Jokkmokks skolråd).
Inackordering bör endast i undantagsfall användas: ej för vinnande
av besparingar för stat eller kommun men väl för att åstadkomma förbättrad
undervisning eller förkortade skolvägar (Högsrums, Markaryds, Berge
och Älmeboda skolråd). Inackordering av skolbarn och skolskjutsar böra endast
i ringa omfattning och synnerligt nödtvång användas (Vintrosa och
Tysslinge skolråd).
Det övervägande antalet skolråd hålla dock före, att skolskjutssystemet
bör utvecklas och även inackordering av skolbarn, där så är erforderligt, i ökad
omfattning förekomma. Åtskilliga skolråd framhålla dock, att statsbidragen
till dessa anordningar böra höjas utöver vad skolöverstyrelsen föreslagit.
Kostnaderna för skolskjutsar böra helt bestridas av statsmedel (Byske
skolråd). Statsbidraget bör helt täcka kostnaderna för såväl skolskjutsar som
inackordering (Hassela skolråd). Statens bidrag till skolskjutsar bör ökas
(Bureå, Riala, Singö och Öggestorps skolråd). Skjutsbidrag bör utgå med 75
procent av verkliga kostnaden (Överkalix’, Älmhult, Hietaniemi och Junosuando
skolråd). Indragning av skolor genom användande av inackordering
eller skolskjutsar kan genomföras »utan ovilja inom församlingen» endast
om staten med samma del som för lärares avlöning övertager kostnaderna
för skolskjutsar och inackordering (Dädesjö skolråd). Om tillräckliga statsbidrag
erhölles för inackordering, kunde två mindre folkskolor indragas,
för skolskjutsar, två skolor indragas, och för uppförande av skolhem, två
mindre folkskolor. Innevarande år (1930) åtnjuter distriktet 30,170 kronor
i bidrag för inackordering av över 230 barn, men ändå finnas många barn,
som medelst statsbidrag borde inackorderas för skolgång (Stensele skolråd).
Utvidgningen av anordningen med inackordering av skolbarn bör röra allenast
fjällbygden. Klara bestämmelser om villkoren för statsbidrags erhållande
nödvändiga för att skolskjutsarna skola få sin rätta betydelse (Skellefteå
landsförsamlings skolråd). Möjlighet finnes att genom skolskjutsar indraga
skolor. Utsträckt användning av skolskjutsar kommer dock att frammana
krav på ökade statsbidrag. Någon praktisering av inackordering inom
skoldistriktet har icke kunnat ske, då befolkningen avgjort är däremot
(Fällfors skolråd). Enda utvägen till åstadkommande av minskning i antalet
skolor synes vara ökade bidrag till skolskjutsar, inackordering och
uppförande av skolhem. Två eller tre mindre folkskolor kunde indragas,
örn större statsbidrag beviljades. Villkoret härför är dock, att skolskjuts
-
131
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
bidrag av statsmedel måtte kunna utgå även för en skolväg om tre kilometer
och att större bidrag till inackordering lämnas. Annars blir det ofta
billigare för skoldistriktet att anordna en skola än att begagna sig av berörda
utvägar. Församlingen väljer helst det för denna billigaste sättet,
även om undervisningen därav blir lidande (Hortlax’ skolråd). Skolhemmen
böra understödjas med kraftigare statsbidrag. Till skolskjutsar bör bidrag
utgå med minst 75 procent eller ock med den besparing, som staten vinner
genom indragning av skola i den by, varifrån barnen skjutsas (Råneå skolråd).
Statsbidrag bör utgå med belopp, som avvägas mot skoldistriktets utgifter
och statens besparingar genom inackordering och skolskjutsar (Jukkasjärvi
skolråd). Statsbidraget för inackordering bör höjas med 1 krona per
barn och dag (Hietaniemi skolråd). Statsbidraget för skolskjutsar bör bestämmas
så högt, att distriktets utgift icke blir större än örn vederbörande
skola eller skolavdelning bibehålies (Anundsjö skolråd). Aven skoldistrikt
med varannandagsläsning böra kunna erhålla bidrag till skolskjutsar, ehuru
skolformen är mindre god (Åsenhöga skolråd). Skoldistrikt må kunna söka
anslag till skolskjutsar hos länsstyrelsen, sedan av Kungl. Majit fastställda
villkor blivit uppfyllda (Sandseryds skolråd).
Statskontoret tillstyrker skolöverstyrelsens förslag under denna punkt,
Statskontoret delar den av överstyrelsen hävdade uppfattningen, att ytterligare
erfarenhet bör föreligga, innan allmängiltiga föreskrifter utfärdas örn
bidrag till gäldande av kostnaderna för skolskjutsar. Beträffande förslaget
om förändringen av statsanslagets karaktär anför statskontoret:
Med hänsyn till svårigheten att beräkna storleken av de för ifrågavarande
ändamål erforderliga medel, anser statskontoret det vidare önskvärt, örn
anslaget kunde erhålla förslagsanslags natur. Finnes emellertid ej detta låta
sig göra med hänsyn därtill, att riksdagen ej beslutat angående de grunder,
soln skola tillämpas vid anslagets disponerande, lärer någon ökning av anslagets
belopp vara erforderlig, på det att om möjligt bidrag må kunna
beviljas i de fall, där omständigheterna därtill föranleda.
Skatteutjämningsheredningen betonar vikten av att åtgärder snarast vidtagas
i den av överstyrelsen föreslagna riktningen. Beredningen anför bland
annat följande:
Den ökade möjligheten att genom utsträckt användning av skolskjutsar
indraga lärartjänster eller undgå inrättandet av nya tjänster synes nämligen,
vad landsbygden angår, vara en av de effektivaste utvägarna, som för närvarande
kunna ifrågakomma för ernående av en billigare men likväl efter
behovet bättre avpassad skolorganisation. Genom dylika skjutsar icke blott
underlättas indragandet av skolor med ringa barnantal utan möjliggöres
jämväl en koncentration av undervisningen till skolor med bättre skolformer.
Då de besparingar, som härigenom kunna göras, för staten i form av minskade
utgifter till lärarlöner och för skoldistrikten i form av minskade kostnader
för uppförande av och underhåll av byggnader, förvisso äro betydande
i förhållande till de relativt ringa utgifterna för skolskjutsar, är det av största
vikt, att denna anordning göres så effektiv, som utan fara för missbruk är
möjligt.
Efter att hava erinrat om förslagen, att staten måtte bidraga till skjutskostnaderna
med högre belopp än nu är fallet, framhåller beredningen betydelsen
av att anslaget beräknas så högt, att tillräckliga skjutsbidrag kunna utgå.
132
Det ordinarie
förslagsanslaget
till avlöning
åt lärare
vid folkskolor.
Kungl. Majlis proposition Nr 77.
På de av skolöverstyrelsen anförda skälen och då frågan om höjning av
statens andel i kostnaderna för skolväsendet helst bör upptagas i ett vidare
sammanhang, har beredningen anslutit sig till överstyrelsens uppfattning i
denna del. Den nuvarande anordningen har emellertid medfört, att skoldistrikten
vid fattande av beslut om inrättande av skolskjutsar icke med någorlunda
visshet kunna beräkna storleken av det statsbidrag, som kan erhållas
för ändamålet. Det lär icke vara ovanligt, att skoldistrikt, som räknat
med att få halva skjutskostnaden täckt av statsmedel, erhållit endast en
fjärdedel i statsbidrag. Förhållandet har berörts av åtskilliga av de församlingar,
som yttrat sig i denna fråga, och flera folkskolinspektörer vitsorda,
att skoldistriktens understundom visade obenägenhet att anordna skolskjutsar
ofta ha sin grund i denna omständighet. I betraktande av de avsevärda
besparingar för stat och kommun, som en utsträckt användning av dylika
skjutsar kan väntas medföra, vill beredningen därför förorda, att statens
anslag till skolskjutsar beräknas så högt, att bidrag till omkring halva kostnaden
- i undantagsfall eventuellt högre belopp — må kunna utgå, då
skjutsningen är ägnad att medföra dylika besparingar.
I detta sammanhang anhåller jag så att få erinra örn det ordinarie förslagsanslaget
till avlöning åt lärare vid folkskolor.
I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upptog 1931 års riksdag nämnda
anslag i riksstaten med 51,000,000 kronor, vilket utgjorde en ökning från
näst föregående år med 800,000 kronor.
I skrivelse den 31 augusti 1931 har skolöverstyrelsen hemställt, att ifrågavarande
anslag måtte för budgetåret 1932/1933 höjas med ytterligare 800,000
kronor eller till 51,800,000 kronor.
Överstyrelsen lämnar därvid till en början en översikt rörande beräkningen
av anslaget under de senaste åren:
Under en följd av år har till grund för beräkningen av anslagsbehovet
lagts _ från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter å de belopp, som av
dem i statsbidrag tillstyrkts under senaste kalenderår. Härtill har lagts en
summa, som ansetts erforderlig för att täcka den ökning i utgiftsbehovet,
som bomme att föranledas av nyinrättade tjänster och intjänade ålderstilllägg
fram till det budgetår, för vilket det beräknade anslaget är avsett, sålunda
en tidrymd av omkring två år.
Nedanstående tabell utvisar utgifterna och anslagshöjningarna under de
senaste åren.
Kalender- år |
De verkliga ut-gifterna i av-rundade tal |
Ökning från |
Budgetår |
Anslaget i riks-staten |
Höjning från |
1924 |
47,185,000 |
_ |
1924/1925 |
46,600,000 |
3,300,000 |
1925 |
47,880,000 |
695,000 |
1925/1926 |
47,750,000 |
1,150,000 |
1926 |
48,189,000 |
309,000 |
1926/1927 |
47,850,000 |
100,000 |
1927 |
48,891,000 |
702,000 |
1927/1928 |
48,350,000 |
500,000 |
1928 |
49,667,000 |
776,000 |
1928/1929 |
48,500,000 |
150,000 |
1929 |
50,482,000 |
815,000 |
1929/1930 |
49,500,000 |
1,000,000 |
1930 |
51,296,000 |
814,000 |
1930/1931 |
50,200,000 |
700,000 |
1931/1932 |
51,000,000 |
800,000 |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 133
Till stöd för den begärda anslagsökningen anför överstyrelsen härefter
följande:
När det gäller att beräkna utgiftsökningen för de närmaste två åren,
måste en sådan beräkning allt fortfarande bliva approximativ. Tydligt är,
att man måste räkna med en betydande stegring i utgifterna från anslaget
även under den närmaste tiden framåt. Ökningen bar under de två senaste
åren varit tämligen konstant, nämligen respektive 815,000 och 814,000 kronor
per år eller sammanlagt 1,629,000 kronor. Den starka ökningen är
huvudsakligen föranledd av de alltjämt i skoldistrikten pågående skolförbättringarna
med mindre folkskolors och andra undantagsformers utbytande
mot normala skoltyper, varigenom antalet nya lärarkrafter år för år ökas
och småskollärarinnor ersättas med manliga eller kvinnliga folkskollärare.
Enligt av överstyrelsen verkställda beräkningar hava sålunda under de båda
senaste åren, nämligen från den 1 november 1928 till den 1 november 1930,
antalet ordinarie och extra ordinarie folkskollärartjänster ökats med 733,
medan antalet småskollärartjänster undergått någon minskning. En närmare
beräkning visar, att det årliga statsbidraget till dessa lärare, av vilka
de ordinarie förutsättas vara i första lönegraden, uppgår till 1,106,790 kronor.
Därtill kommer ökningen i utgifterna till ålderstillägg för det osedvanligt
stora antalet nya unga lärare, som dels på grund av folkskoleväsendets
snabba utveckling, dels på grund av de gamla lärarnas avgång efter
den senaste pensionsregleringen anställts under åren närmast efter 1920.
År 1928 befunno sig 4,631 (62,2 procent) folkskollärare, 3,924 (71,2 procent)
folkskollärarinnor och 5,869 (46,9 procent) småskollärarinnor och med dem
jämställda i någon av de tre lägre lönegraderna. Samtliga dessa skola sålunda
under loppet av en 5-årsperiod åtnjuta ett nytt ålderstillägg med sammanlagt
3,054,450 kronor. Under förutsättning att uppflyttning i lönegrad
ägde rum med lika stort antal varje år, komme merutgifterna till ålderstillägg
att årligen utgöra 610,890 kronor. Naturligen sker även en minskning
i utgifterna varje år genom att pensionerade och eljest avgångna lärare
ersättas av lärare med lägre avlöning. Men denna minskning är, såsom
erfarenheten visat, betydligt mindre än den stora utgiftsökningen.
Därest utgiftsbehovet kan antagas komma att stiga på ungefär samma
sätt under åren 1931 och 1932 som under de båda närmast föregående
åren, eller med omkring 800,000 kronor om året, skulle anslaget för budgetåret
1932/1933 behöva ökas med 1,600,000 kronor. Överstyrelsen vill
emellertid förorda, att anslagsökningen bestämmes till samma belopp som
näst föregående år, eller 800,000 kronor. Att bestämma anslaget lägre än
51,800,000 kronor torde ej vara tillrådligt, enär, såsom framgår av ovan
anförda tabell, den uppräkning av anslaget till 51,000,000 kronor för budgetåret
1931/1932, som beslutades av 1931 års riksdag, understiger de verkliga
utgifterna för kalenderåret 1930.
Med hänsyn till de gjorda avrundningarna nedåt må anses, att vid de sålunda
gjorda beräkningarna hänsyn även blivit tagen till den minskning i
behovet för budgetåret 1932/1933, uppgående till omkring 40,000 kronor,
som blir en följd av 1928 års riksdags beslut att vissa skoldistrikt må åtnjuta
statsbidrag till avlöning åt å småskolestadiet anställda folkskollärarinnor
endast såsom till småskollärarinnor.
Skolöverstyrelsens utredning och myndigheternas yttranden lämna övertygande
skäl för önskvärdheten av en utvidgning av den statliga under
-
Departements
chefen.
134
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
stödsverksamheten ifråga om inackordering av skolbarn och användande av
skolskjutsar. Båda anordningarna synas med stor fördel kunna nyttjas för
folkskoleväsendets anpassning efter nedgången i barnantalet.
Vad då först angår inackorderingen av skolbarn, ha folkskolinspektörerna
uppskattat antalet läraravdelningar, som kunna beräknas vara indragna till
följd av inackordering till 93. Vid en mer allmän tillämpning av systemet
över hela landet skulle ytterligare 210 läraravdelningar kunna indragas,
alltså sammanlagt 303 läraravdelningar inbesparas. Detta under förutsättning,
att statsbidrag utginge även till andra barn än sådana av fattiga
föräldrar och att inackorderingen i varje fall ställde sig billigare än
uppehållandet av skola. Inackordering har vidare ej beräknats, där skolskjutsar
varit att föredraga.
För närvarande är statsbidraget till inackordering av skolbarn begränsat
till de fyra nordligaste länen, Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens och
Västernorrlands län, och utgår med sammanlagt 548,000 kronor. Den alltjämt
fortgående ökningen av inackorderingsdagarnas antal samt önskvärdheten
av att kunna höja de statliga bidragen — vilka för innevarande budgetår
nedgått till i medeltal 52 V2 öre för inackorderingsdag — till i medeltal
omkring 70 öre för dag hava visserligen synts överstyrelsen motivera en
rätt avsevärd höjning av ifrågavarande anslag. Överstyrelsen har dock på
grund av det nu rådande statsfinansiella läget funnit sig böra avstå från
att föreslå höjning av anslaget. Jag vill för min del ansluta mig till denna
uppfattning och föreslår sålunda, att anslaget bibehålies vid oförändrat
belopp.
Skolöverstyrelsen har vidare i sin utredning angående indragning av skolor
och skolavdelningar föreslagit, att ett extra anslag av 15,000 kronor måtte
anvisas till inackordering för vissa skolpliktiga barn i de delar av riket, där
för närvarande dylikt bidrag icke utgår. Såsom av den föregående sammanställningen
av myndigheternas yttranden framgår, råder bland myndigheterna,
i all synnerhet hos skolråden, delade meningar örn lämpligheten av
att i större omfattning utnyttja inackordering för indragning av skolor och
skolavdelningar. A andra sidan torde anordningen inom vissa skärgårdsområden
och i åtskilliga andra skoldistrikt innebära den enda rationella lösningen
av skolgångsfrågan för ett stort antal barn. Inackorderingssystemet
torde vidare, såsom i det föregående belysts, i vissa fall medföra möjligheter
till indragning av skolor och skolavdelningar utan att därigenom mer
avsevärda olägenheter skulle uppstå. Jag anser det därför välbetänkt, att,
i likhet med vad överstyrelsen föreslagit, ett mindre extra anslag för detta ändamål
anvisas, på det att det faktiska behovet av inackorderingsbidrag i de
delar av riket, där anordningen icke förut tillämpats, skall kunna utrönas
med ledning av inkomna ansökningar. Beloppet av detta anslag torde, på
sätt överstyrelsen hemställt, böra bestämmas till 15,000 kronor.
Inackorderingsbidraget är enligt nuvarande bestämmelser begränsat till
135
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
vissa sociala skikt; det utgår sålunda endast till skolpliktiga barn av fattiga,
avlägset från skola boende föräldrar. I samma mån staten nyttjar anordningen
som ett medel för indragning av skolor och skolavdelningar, växer
givetvis kravet på att inackordering med hjälp av statsbidrag beredes
samtliga av en indragning berörda barn. Enligt min åsikt torde det emellertid
vara lämpligt att avvakta resultatet av inackorderingsbidragets utsträckande
även till andra delar av landet, innan åtgärder i denna riktning
vidtagas. Sedan bidragsbehovet efter denna utvidgning fixerats, torde frågan
ånyo kunna upptagas till prövning.
I fråga om skolskjutsarna har skolöverstyrelsen i sitt förslag till indragning
av skolor och skolavdelningar föreslagit, att det nu utgående extra
anslaget måtte få karaktären av ordinarie förslagsanslag. I sina anslagsäskanden
för nästkommande budgetår har däremot överstyrelsen med hänsyn
till det statsfinan sielia läget hemställt, att anslaget förändras till extra
reservationsanslag, så att eventuella besparingar kunna tagas i bruk under
ett följande år och komma det avsedda ändamålet till godo.
I myndigheternas uttalanden har med påfallande samstämmighet och
styrka gjorts gällande, att det nu utgående anslagsbeloppet är alldeles otillräckligt
för det avsedda ändamålet. När ett skolråd inger ansökan örn
statsbidrag till skolskjutsar, kan det icke med säkerhet påräkna bidrag.
Därest anslag över huvud erhålles, är det vidare osäkert, huru stor del av
det begärda beloppet, som av Kungl. Majit beviljas. Skolöverstyrelsen anför,
att vid fördelningen av anslaget till skolskjutsar för budgetåret 1931/
1932 icke mindre än 178 skoldistrikt anmält sig för ett sammanlagt belopp
av omkring 148,000 kronor. Då endast 85,000 kronor funnos tillgängliga,
nödgades överstyrelsen företaga avsevärda nedprutningar. I åtskilliga fall
visade sig en för stark nedprutning medföra, att vederbörande skoldistrikt
avstodo från att anordna skolskjutsarna. Såsom av åtskilliga myndigheter
framhållits, kunna sålunda skolråden icke på förutsättningen av dylikt bidrag
grunda en omorganisation av skolväsendet, varigenom eventuellt lärarkrafter
kunna inbesparas. Flera myndigheter befara, att den osäkerhet och
oberäknelighet, som för närvarande råder på detta område, är på väg att
misskreditera hela systemet med skolskjutsar.
De erinringar, myndigheterna sålunda anfört, synas mig vara av så allvarlig
art, att de icke kunna av staten förbises. Jag behöver hör icke på
nytt erinra örn vad skolöverstyrelsen i sin förevarande utredning anfört örn
skolskjutsarnas betydelse i övrigt för skolorganisationen, exempelvis för
undervisningens förbättrande. Anordningen synes vara ett ovärderligt medel
för skolorganisationens anpassning efter skiftande förhållanden och bör enligt
min uppfattning som fullt utprövad inpassas bland de övriga medel,
staten äger för skolväsendets rätta anordnande. Erfarenheten av deras tillämpning
tillåter den säkra slutsatsen, att de ur besparingssynpunkt för
staten äro av stor betydelse. Folkskolinspektörerna hava beräknat, att ge
-
136
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
nom det vid tiden för beräkningarna utgående statsbidraget för skolskjutsar
å sammanlagt 30,000 kronor inbesparats statsbidrag till 70 lärartjänster med
ett sammanlagt belopp — enligt skolöverstyrelsens uppskattning — av lägst
75,600 och högst 107,100 kronor, oavsett dyrtidstillägg till 70 befattningshavare,
som beräknats uppgå till ungefär samma belopp som hela det till
skolskjutsar utgående statsbidraget. Genom en mer systematisk tillämpning av
anordningen skulle enligt samma beräkningar kunna undvaras 380 läraravdelningar,
varvid väl att märka statsbidraget beräknats utgå efter samma
grunder som för närvarande. Tvärtemot vad skolöverstyrelsen i sin anslagsskrivelse
anfört, anser jag det därför oundgängligt, att staten med hänsyn
till det statsfmansiella läget noga tillvaratager dessa betydande besparingsmöjligheter.
De hittills med statsbidrag understödda skolskjutsarna hava
enligt skolöverstyrelsens senaste, i anslagsskrivelsen lämnade uppgifter medfört
en utgiftsminskning enbart för statsverket med ett belopp, som är mer
än dubbelt så stort som det lämnade statsbidraget. Härtill komma de besparingar,
som kommunerna på detta sätt kunna göra. För att avlägsna
den osäkerhet, som nu vidlåder anordningen och som delvis är en följd av
anslagets natur, är det enligt min uppfattning angeläget, att det nuvarande
extra anslaget till skolskjutsar förändras till ordinarie förslagsanslag. En
sådan förändring förutsätter dock, att bidragen utgå efter vissa fasta normer,
på samma sätt som statsbidragen till lärarlönerna. Överstvrelsen har
icke ansett sig böra utarbeta något förslag till dylika bestämmelser, och då
frågan givetvis tarvar ett noggrant övervägande av de i ämnet sakkunniga
myndigheterna, har jag ansett det böra för detta år anstå med berörda omläggning,
på det att ett förslag må kunna utarbetas och efter vederbörlig
beredning föreläggas en kommande riksdag. Jag ämnar så snart tillfälle
därtill gives återupptaga detta spörsmål med hemställan, att uppdrag i ämnet
måtte lämnas skolöverstyrelsen. För nästkommande år synes mig anslaget
böra bibehålla sin hittillsvarande karaktär av bestämt anslag och utgå efter
nu gällande grunder. Dock anser jag en ökning av anslaget oundgängligen
nödvändig och vill i sådant avseende föreslå, att anslaget höjes med 65,000
kronor till 150,000 kronor.
Med den utvidgning av möjligheterna till inackordering och till erhållande
av skolskjutsar, som jag sålunda föreslagit, sjmes man kunna utgå från,
att en ytterligare begränsning av antalet läraravdelningar må kunna komma
till stånd och därmed också en begränsning av den fortgående ökningen av
antalet lärare. Jag anser i betraktande härav, att det ordinarie anslaget till
avlöning åt lärare vid folkskolor må kunna beräknas något lägre än det belopp,
vartill överstyrelsen i sina kalkyler kommit, och vill föreslå, att detsamma
för kommande statsregleringsperiod bestämmes till 51,700,000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
137
VII. Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
dels förklara sig icke hava något att erinra mot att för
beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning
av barnantalet indraga skolor eller skolavdelningar
ändringar vidtagas i folkskolestadgan och stadgan angående
folkundervisningen i Stockholm i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag här ovan tillstyrkt,
dels godkänna följande ändringar i grunderna för utgående
av statsbidrag till lärare vid folkskolor och småskolor:
1. Därest skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning medgivit
befrielse från skyldigheten att anställa vikarie för tjänstledig
lärare, skall det till avlönande av den tjänstledige läraren
eljest utgående statsbidraget minskas med ett belopp,
motsvarande vad läraren under tjänstledigheten avstått av
sin avlöning.
2. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skall, utom
annat, varom här nu ej är fråga, gälla:
a) att undervisningen vid skolan fortgår minst åtta månader
örn året, därest icke Kungl. Majit genom särskilt beslut
medgivit inskränkning i den sålunda stadgade undervisningstiden
eller skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning
befriat skoldistriktet från skyldigheten att uppehålla undervisningen
genom vikarie;
b) örn bidrag sökes till nyinrättad ordinarie eller extra
ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats från
extra ordinarie till ordinarie: att folkskolinspektören vitsordat
tjänstens behövlighet.
dels höja det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt
lärare vid folkskolor,
nu..........................kronor 51,000,000: —
med......................... » 700,000: —
till.......................... » 51,700,000: —
dels i riksstaten uppföra det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens oell Norrbottens län,
dock ej rikets nordligaste gränsorter, med oförändrat belopp
...........................kronor 548,000: —
dels till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn,
tillhörande skoldistrikt i andra delar av riket än de fyra
138
Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.
nordligaste länen, bevilja för budgetåret 1932/1933 ett extra
anslag av.......................kronor 15,000: —
dels ock till bidrag för anordnande av skolskjutsar för
skolpliktiga barn bevilja för budgetåret 1932/1933 ett extra
anslag av.......................kronor 150,000: —
att utgå enligt de närmare villkor och bestämmelser, Kungl.
Maj:t kan finna gott föreskriva.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
II. B. Hammar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
139
Bilaga.
Förnyade stadgan angående folkundervisningen i riket
den 26 september 1921.
Nuvarande lydelse.
§ 2.
1. Vid varje folkskola skall minsten
lärare vara anställd såsom ordinarie, på
sätt i §§ 19—21 föreskrives. Jämväl
vid varje småskola skall på sätt i samma
§§ sägs minst en lärare vara anställd
som ordinarie, därest icke skolöverstyrelsen
på framställning av vederbörande
kyrkostämma med hänsyn till skolans
tillfälliga natur eller förestående omorganisation
av distriktets skolväsen medgiver
undantag.
2. Utöver vad i mom. 1 av denna §
sägs skola till det antal, som prövas
nödigt, anställas antingen ordinarie eller
extra ordinarie lärare eller ock, där fråga
är örn folkskola, biträdande lärare.
Extra ordinarie lärare må anställas
endast i det fall, att växling i lärjungeantalet,
förestående omorganisation av
distriktets skolväsen eller annan anledning
gör sådant erforderligt, och skall
i varje fall anledningen i skolrådets protokoll
angivas. Skolrådet åligger att årligen
före läsårets slut pröva, huruvida
skälig anledning fortfarande förefinnes,
att befattning uppehälles med extra ordinarie
lärare.
Biträdande lärare må anställas, endast
för så vitt det enligt folkskolinspektörens
vitsord kan ske utan men för folkskolan.
Utkast till ändring
i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning.
§ 2.
1. Vid distriktets skolor skola ordinarie
lärartjänster vara inrättade till det antal,
som kan anses motsvara det stadigvarande
behovet av lärarkrafter.
Den, som anställts såsom ordinarie
eller extra ordinarie folk- eller småskollärare
vid distriktets skolor, skall vara
skyldig att tills vidare tjänstgöra vid
den folkskola resp. småskola, som i vederbörlig
ordning bestämmes.
2. Vid varje folkskola skall tjänstgöra
minst en ordinarie lärare. Jämväl vid
varje småskola skall minst en ordinarie
lärare tjänstgöra, därest icke skolöverstyrelsen
på framställning av vederbörande
kyrkostämma eller skolstyrelse med hänsyn
till skolans tillfälliga natur eller förestående
omorganisation av distriktets
skolväsen medgiver undantag.
Härutöver skola till det antal, som
prövas nödigt, vid varje skola tjänstgöra
ordinarie eller extra ordinarie lärare eller
ock, där fråga är örn folkskola, biträdande
lärare.
Extra ordinarie lärare bör anställas i
det fall, att--(= nuvarande lydelse)
— — — ordinarie lärare.
Biträdande lärare — —---—
— — — (= nuvarande lydelse) — —
— — — för folkskolan.
140
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Nuvarande lydelse.
§ 6.
1. Varje kyrkoförsamling — — —
— — — — annorlunda förordnar.
2. Vad i denna stadga — — — —
— — -—- församlings område.
§ 18.
1. För att anställas som ordinarie eller
extra ordinarie lärare vid sådan folkskola,
som i § 1 mom. 2 omförmäles,
erfordras:
2. För att anställas såsom ordinarie
eller extra ordinarie lärare vid sådan
småskola, som i § 1 mom. 2 omförmäles,
erfordras:
Utkast till ändring
i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning.
§ 6.
1. Varje kyrkoförsamling-----
— — — annorlunda förordnar.
2. Därest på framställning av skolråd,
målsman eller statens folkskolinspektör
vederbörande domkapitel så förordnar,
vare skoldistrikt skyldigt att i viss skola
till undervisning mottaga barn från annat
skoldistrikt eller att låta barn, tillhörande
skoldistriktet, åtnjuta undervisning
i annat skoldistrikts skola. Sådan
anordning må föreskrivas under förutsättning,
dels att det allmännas kostnader
för skolväsendet därigenom nedbringas
eller barnens skolvägar mer
avsevärt förkortas, dels att undervisningen
i de skoldistrikt, åtgärden berör,
icke lider påtagligt men. Domkapitlet
må samtidigt, därest framställning därom
av någotdera skoldistriktet göres,
fastställa den ersättning, som med hänsyn
till den av berörda anordning föranledda
omedelbara ökningen i det mottagande
skoldistriktets löpande omkostnader
skäligen bör gäldas av det skoldistrikt,
barnen tillhöra.
3. Vad i denna stadga — — — —-
— — — (= nuvarande mom. 2) — —-•—- — — församlings område.
§ 18.
1. För att anställas som ordinarie eller
extra ordinarie lärare med tjänstgöring
vid sådan folkskola, som i § 1 mom. 2
omförmäles, erfordras:
2. För att anställas som ordinarie eller
extra ordinarie lärare med tjänstgöring
vid sådan småskola, som i § 1 mom. 2
omförmäles, erfordras:
3. Där särskilda skäl sådant föranleda,
äger skolöverstyrelsen på gjord framställning
bevilja person, som icke undergått
den i mom. 1 punkt c) eller i mom. 2
punkt c) angivna examen, behörighet att,
utan hinder av denna omständighet, an
-
3. Där särskilda skäl sådant föranleda,
äger skolöverstyrelsen på gjord framställning
bevilja person, som icke undergått
den i mom. 1 punkt c) eller i mom. 2
punkt c) angivna examen, behörighet att,
utan hinder av denna omständighet, an
-
141
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Nuvarande lydelse.
ställas som ordinarie eller extra ordinarie
lärare vid viss folkskola eller småskola
inom visst skoldistrikt. Likaledes äger
skolöverstyrelsen, där särskilda skäl sådant
föranleda, medgiva den, som icke
uppnått tjuguett års ålder, behörighet
att, utan hinder därav, anställas som
ordinarie lärare vid folkskola eller småskola
inom riket.
Där utomordentliga skäl sådant föranleda,
må skolöverstyrelsen på därom
gjord framställning jämväl bevilja person,
som icke undergått den i mom. 1
punkt c) eller mom. 2 punkt c) angivna
examen, behörighet att, utan hinder därav,
anställas som ordinarie eller extra
ordinarie lärare vid folkskola, respektive
småskola inom riket.
Över gångsstadgande, — — — — —
§ 19.
1. Då ordinarie lärartjänst vid folkskola
eller småskola är till ansökning
ledig, skall, med de undantag, som angivas
i § 33 mom. 3, kungörelse örn
ledigheten, så snart ske kan och, där ej
skolöverstyrelsen finner skäligt på gjord
framställning medgiva uppskov, senast
inom sex månader av skolrådet utfärdas
och en gång offentliggöras i den tidning,
i vilken officiella meddelanden införas.
Utkast till ändring
i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning.
ställas som ordinarie eller extra ordinarie
folkskollärare respektive småskollärare
inom visst skoldistrikt. Likaledes äger
skolöverstyrelsen-----(= nu
varande
lydelse) — — -— behörighet
att, utan hinder därav, anställas som ordinarie
folkskollärare eller småskollärare
inom riket.
Där utomordentliga skäl — •—- — —
— — — (= nuvarande lydelse) ■— ■—
— — — anställas som ordinarie eller
extra ordinarie folkskollärare respektive
småskollärare inom riket.
Övergångsstadgande, — — -----
§ 19.
1. a) Då ordinarie lärartjänst vid distriktets
skolor eller ock befattning med
anställning tills vidare som biträdande
lärare vid folkskola eller lärare vid mindre
folkskola blir ledig, skall skolrådet
taga under övervägande, huruvida tjänsten
bör återbesättas med ordinarie innehavare,
uppehållas med extra ordinarie
eller på viss tid anställd lärare eller ock
indragas. Vid sådan omprövning skall
skolrådet, innan beslut fattas, inhämta
yttrande från statens vederbörande folkskolinspektör.
b) Äro skolrådet och folkskolinspektören
vid denna omprövning ense, har
skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga
åtgärder, varvid först reglementsändring,
där så kräves, i stadgad ordning
vidtages. Kunna skolrådet och folkskolinspektören
icke enas, skall ärendet
underställas skolöverstyrelsens eller, därest
ändring av reglementet erfordras,
vederbörande domkapitels avgörande. I
senare fallet äger folkskolinspektören, därest
han påyrkat reglementsändring, avgiva
förslag härtill, över vilket förslag
142
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Nuvarande lydelse.
§ 22.
4. Skolråd uti skoldistrikt i stad äger
rätt att, under förutsättning att sådant
kan ske utan förnärmande av lärarens
på meddelat förordnande grundade rätt,
när skolans bästa det kräver, förflytta
en ordinarie lärare från en tjänst till en
annan inom distriktet utan iakttagande
av de i §§ 19—21 givna bestämmelser,
dock att den förflyttade lärarens löneförmåner
därigenom icke förminskas.
5. När i skoldistrikt på landsbygden
skolväsendet blivit i behörig ordning omorganiserat,
äger kyrkostämma, under
enahanda förutsättning som i mom. 4
av denna § sägs, att, örn så befinnes
nödigt för organisationens genomförande,
förflytta en ordinarie lärare från en skola
till en annan inom distriktet utan iakttagande
av de i §§ 19—21 givna bestämmelser;
dock endast under förutsättning
att församlingen bestrider kostnaderna
för flyttningen samt att lärarens
löneförmåner genom förflyttningen icke
förminskas.
Beslutet om den i detta moment omförmälda
förflyttning skall, för att bliva
gällande, av domkapitlet, efter hörande
Utkast till ändring
i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning.
domkapitlet har att inhämta yttrande av
skoldistriktet och dess lärarkår.
c) Finner skolrådet eller folkskolinspektören
vid omprövning enligt mom. 1 a)
av denna paragraf att till ledig tjänst
lämpligen bör förflyttas annan ordinarie
lärare vid distriktets skolor, förfares enligt
stadgandena i § 22 mom. 4 eller 5
respektive § 33 mom. 3.
d) Skall ledig tjänst återbesättas utan
förflyttning, som avses i mom. 1 c) av
denna paragraf, skall kungörelse örn ledigheten,
så snart ske kan och, där ej
skolöverstyrelsen finner skäligt på av
skolrådet gjord framställning medgiva
uppskov, senast inom sex månader av
skolrådet utfärdas och en gång offentliggöras
i den tidning, i vilken officiella
meddelanden införas.
§ 22.
4. Skolråd uti skoldistrikt i stad äger
rätt att, när skolans bästa det kräver,
förflytta ordinarie lärare från en tjänst
till en annan inom distriktet utan iakttagande
av de i §§ 19—21 givna bestämmelser,
dock att den förflyttade lärarens
löneförmåner därigenom icke förminskas.
5. I skoldistrikt på landsbygden skall,
därest vid omprövning, som omförmäles
i § 19 mom. 1 a) skolråd eller
folkskolinspektör Anner, att till ledig
tjänst lämpligen bör förflyttas ordinarie
lärare vid skoldistriktets skolor utan iakttagande
av den vid val av lärare eljest
stadgade ordningen, ärendet underställas
domkapitlets prövning och avgörande.
Erfordras reglementsändring på grund
av förflyttningen, upptages till prövning
och avgörande först frågan örn ändring
av reglementet. Innan domkapitlet fattar
beslut ifråga örn förflyttning av lärare,
skall denne beredas tillfälle avgiva yttrande.
Därest domkapitlet vid prövning av
143
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Nuvarande lydelse.
av såväl ifrågavarande lärare som statens
vederbörande folkskolinspektör, prövas
och godkännas.
§ 24.
1. Biträdande lärare vid folkskola och
lärare vid mindre folkskola anställas av
skolrådet tills vidare eller i fall, som
här nedan sägs, på viss tid.
Då lärare anställes tills vidare, skall
därmed följa ömsesidig rätt till minst
fyra månaders uppsägning, där ej längre
uppsägningstid blivit avtalad. Då lärare
anställes på viss tid, må anställningen
avse högst ett läsår.
Lärare må anställas på viss tid endast
i det fall, att växling i lärjungeantalet,
förestående omorganisation av distriktets
skolväsen eller annan anledning gör sådant
erforderligt, och skall i varje fall
anledningen i skolrådets protokoll angivas.
Skolrådet åligger att årligen före
läsårets slut pröva, huruvida skälig anledning
fortfarande förefinnes, att befattning
uppehälles med lärare anställd på
viss tid.
§ 25.
Då lärarbefattning är ledig eller lärare
åtnjuter tjänstledighet, skall skolrådet
draga försorg därom, att undervisningen
uppehälles genom vikarie; och bör, örn
icke särskilda förhållanden därifrån föranleda
undantag, icke någon därtill förordnas,
som ej äger den i denna stadga
föreskrivna behörighet att innehava den
ifrågavarande tjänsten.
Utkast till ändring
i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning.
ärenden enligt denna § finner sig icke
kunna godkänna av folkskolinspektören
gjort yrkande, skall ärendet underställas
skolöverstyrelsens avgörande.
Sedan domkapitlets eller i förekommande
fall skolöverstyrelsens beslut att
till ledig tjänst skall förflyttas ordinarie
lärare vid skoldistriktets skolor vunnit
laga kraft, äger skolrådet förflytta ifrågavarande
lärare, och åligger det skoldistriktet
att, därest ombyte av bostad för
läraren på grund av förflyttningen blir
erforderlig, bestrida kostnaderna för flyttningen.
Lärarens löneförmåner må genom
förflyttningen icke förminskas.
§ 24.
1. Biträdande lärare — — — — —
— — — (= nuvarande lydelse) — —
— — — viss tid.
Då lärare — — — — — — — -—-
— -—- — (= nuvarande lydelse) — —
— — — ett läsår.
Lärare anställes på viss tid i det fall
— — (i övrigt = nuvarande lydelse) —
— — — på viss tid.
§ 25.
Då lärarbefattning är ledig eller lärare
åtnjuter tjänstledighet, skall skolrådet,
därest icke skolöverstyrelsen på gjord
framställning funnit skäl att därifrån
medgiva befrielse, för undervisningens
uppehållande anställa vikarie; och bör
— — (i övrigt = nuvarande lydelse) —
— — — ifrågavarande tjänsten.
144
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.
Stadgan angående folkundervisningen i Stockholm den 22 juni 1923.
Nuvarande lydelse. Utkast till ändring
i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning.
§ I
1.
I Stockholms stad —----
— — — behovet kräver
2. Vid folkskolorna skola ordinarie
lärare vara anställda till det antal, som
motsvarar det stadigvarande behovet av
lärarkrafter. Extra ordinarie lärare och,
där särskilda förhållanden sådant föranleda,
biträdande lärare må anställas endast
i den utsträckning, som växling i
lärjungeantalet, förestående omorganisation
av skolväsendet eller annan därmed
jämförlig anledning gör sådant erforderligt;
och skall i varje fall anledningen
i folkskoledirektionens protokoll angivas.
Folkskoledirektionen åligger att årligen
pröva behovet av nya ordinarie lärartjänster
samt att göra erforderlig framställning
till stadsfullmäktige örn upp
rättande av sådana tjänster.
§ I
1.
I Stockholms stad — ----— —
— -— — (= nuvarande lydelse) — —
— — — behovet kräver.
2. Därest på framställning av skolråd i
annat skoldistrikt, målsman eller statens
folkskolinspektör skolöverstyrelsen efter
folkskoledirektionens hörande så förordnar,
vare folkskoledirektionen skyldig att
i viss skola till undervisning mottaga
barn från annat skoldistrikt eller att låta
barn, tillhörande stadens skoldistrikt,
åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts
skola. Sådan anordning må föreskrivas
under förutsättning, dels att det
allmännas kostnader för skolväsendet
därigenom nedbringas eller barnens skolvägar
mer avsevärt förkortas, dels att
undervisningen i de skoldistrikt, åtgärden
berör, icke lider påtagligt men. Skolöverstyrelsen
må samtidigt, därest framställning
därom av någotdera skoldistriktet
göres, fastställa den ersättning, som
med hänsyn till den av berörda anordning
föranledda omedelbara ökningen i
det mottagande skoldistriktets löpande
omkostnader skäligen bör gäldas av det
skoldistrikt barnen tillhöra.
3. Vid folkskolorna skola — — —
— — (= nuvarande lydelse av mom. 2)
— — ■— lärarkrafter. Extra ordinarie
lärare och, där särskilda förhållanden
sådant föranleda, biträdande lärare böra
anställas i den utsträckning — — —
-— — (= nuvarande lydelse av mom. 2)
— — — sådana tjänster.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 145
Nuvarande lydelse.
3. För undervisning — — — — —
— — — kunna antagas.
§ 25.
Då lärarbefattning är ledig eller lärare
åtnjuter tjänstledighet, skall direktionen
draga försorg därom, att undervisningen
uppehälles genom vikarie; och bör, örn
icke särskilda förhållanden därifrån föranleda
undantag, icke någon därtill förordnas,
som ej äger den i denna stadga
föreskrivna behörighet att innehava den
ifrågavarande tjänsten.
Utkast till ändring
i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade uppfattning.
4. För undervisning -— — — — —
— — (= nuvarande lydelse av mom. 3)
—— — — kunna antagas.
§ 25.
Då lärarbefattning är ledig eller lärare
åtnjuter tjänstledighet, skall direktionen,
därest icke skolöverstyrelsen på gjord
framställning funnit skäl att därifrån
medgiva befrielse, för undervisningens
uppehållande anställa vikarie; och bör
— — — (= nuvarande lydelse) — ■—■
— ifrågavarande tjänsten.
Bihang till riksdagens prat okat t
/ sami.
tilt haft. (Nr 77.)
10
INNEHALL
Sid.
I. Behovet av åtgärder för minskning av antalet skolor och skolav
delningar
m. m...................................... 7
Allmänna synpunkter hos i ärendet hörda myndigheter........ 7
Av skolöverstyrelsen gjorda statistiska beräkningar rörande lärjungefrekvensen
i folkskolan......................... 16
Andra av skolöverstyrelsen påvisade olika faktorer, som inverka
på antalet tjänster................................ 24
Skolöverstyrelsens förslag............................. 26
Myndigheternas allmänna synpunkter på skolöverstyrelsens förslag 26
Folkskoleväsendets mellaninstanser ...................... 28
Departementschefen................................... 44
II. Okade möjligheter att förflytta lärare..................... 48
Tvångsförflyttning av ordinarie lärare mellan skoldistrikten . 48
Förflyttning på frivillighetens väg mellan skoldistrikten...... 50
Förflyttning av ordinarie lärare inom skoldistrikten ......... 54
Departementschefen................................... 62
III. Okade möjligheter att vid vakanser indraga obehövliga lärartjänster
........................................... 66
Nu gällande bestämmelser............................. 66
Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter.................. 68
Skolöverstyrelsen................................... 71
Myndigheterna..................................... 78
Utsträckt användande av extra ordinarie lärare............. 81
Bestämmelser örn minimiantal barn per läraravdelning........ 83
Förtydligande av § 18 i statsbidragsförfattningen............ 83
Befrielse från skyldighet att anställa vikarie............... 84
Departementschefen................................... 86
IV. Undervisning av barn i annat skoldistrikt än det barnet tillhör . 89
Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter................... 89
Skolöverstyrelsen................................. 92
Myndigheterna..................................... 94
Departementschefen.................................. 98
V. Ökad användning av kommunalförbund för främjande av skolväsendet
..........................................101
Nu gällande bestämmelser...........................101
Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter...................101
Skolöverstyrelsen...................................103
Myndigheterna.....................................105
Departementschefen...................................108
Siel
Yl. Ökade möjligheter för inackordering av skolbarn och för anordnande
av skolskjutsar................................109
Allmänna synpunkter................................109
Inackordering av skolbarn ............................110
Skolöverstyrelsen...............................lil
Skolskjutsar......................................117
Skolöverstyrelsen .................................117
Myndigheternas yttranden angående inackorderingsbidrag och skolskjutsar
........................................123
Det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor 132
Departementschefen...................................133
VII. Departementschefens hemställan.........................137
Bilaga
139