Kungl. Majlis proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926
örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län;
given Stockholms slott den 23 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen
den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa
län.

GUSTAF.

N. Gärde.

A -i ■

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 7 käft. (Nr 7.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om
inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari 1933, skall
äga fortsatt giltighet från och med sistnämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 december 1931.

N äivarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»Beträffande rätten till gruvdrift å odisponerad kronojord, det vill säga sådan
kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe, hava sedan år 1902 provisoriska lagbestämmelser varit gällande
för de nordligaste delarna av landet. Berörda bestämmelser, vilka från början
avsågo endast Norrbottens län men år 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens
och Jämtlands län, voro ursprungligen av det innehåll, att å jord av
dylik natur inmutning finge ske endast för kronans räkning. Detta inmutningsförbud,
som årligen erhöll förlängd giltighet, begränsades år 1918 genom en
likaledes provisorisk lag till att avse jämmalmsfyndighet. Sistnämnda lag —
vari beträffande ifrågavarande kronojord därjämte upptogos en del särskilda
bestämmelser angående verkan av inmutning samt örn det inbördes förhållandet
mellan inmutare och jordägare — ägde efter årligen skedd prolongering giltighet
till den 1 maj 1926, då lagen den 28 april samma år (nr 88) trädde i
kraft. Däri stadgades, att inom nyssnämnda tre län inmutning för annans än
kronans räkning ej finge ske å odisponerad kronojord utan Kungl. Maj :ts för
särskilt fall givna tillstånd. I förhållande till de före 1918 års lag gällande
bestämmelserna innefattar alltså 1926 års lag den nyheten, att Kungl. Majit
erhållit befogenhet att medgiva dispens från lagens tillämpning. 1926 års
lag, som skulle upphöra att gälla den 1 januari 1928, såframt ej Kungl. Majit
med riksdagen annorlunda förordnade, har genom särskilda författningar prolongerats
och gäller nu till den 1 januari 1933.

Sedan i skrivelse den 4 september 1931 länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, chefen för Sveriges geologiska undersökning samt
kommerskollegium anmodats att, sistnämnda ämbetsverk efter hörande av bergmästaren
i norra bergmästardistriktet, till justitiedepartementet inkomma med
yttrande, huruvida förordnande örn fortsatt tillämpning av lagen borde meddelas,
ävensom angående den tid ett dylikt förordnande eventuellt borde avse,

Bergmästaren
i norre
bergmästare
distriktet.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

hava dessa yttranden numera inkommit. Jag anhåller nu få lämna redogörelse
för deras innehåll.

Bergmästaren i norra bergmästardistriktet C. I. Asplund har i yttrande till
(kommerskollegium uttalat, att beträffande Jämtlands och Norrbottens län någon
särskild lagstiftning örn rätten till inmutning knappast syntes honom av
behovet påkallad. I detta hänseende har Asplund huvudsakligen anfört följande: Under

tiden 1 oktober 1923—30 juni 1931 hade för kronans räkning inga mutsedlar
uttagits å kronojord i Norrbottens eller Jämtlands län. I Norrbottens
län hade under de två sista åren däremot å enskild jord för statens räkning
uttagits sammanlagt 20 mutsedlar, därav i Mertainens malmfält för Mertainens
gruvaktiebolag, vari staten ägde alla aktier, 17 inmutningar, å vilka lagts 15
utmål, avseende att bevara inmutarerätten till malmfältet å nivåer, där malmens
fortsättning mot djupet folie utanför de äldre utmålen, samt i Leveäniemi
malmfält 3 inmutningar å utanför de äldre utmålen och statsgruvefältet fallande
malmpartier. Av enskilda hade i detta län å kronojord inmutats under
åren 1926—1928 endast 1 ny fyndighet samt under åren 1929—1931 8 nya och
3 sönade fyndigheter. Inom Jämtlands län hade efter ikraftträdandet av
ifrågavarande lag icke begärts någon mutsedel av enskild å kronojord. För
dessa båda län syntes det alltså vara tämligen obehövligt att bibehålla några
särbestämmelser eller restriktioner beträffande rätten till inmutning å kronojord.
Vad Norrbottens län särskilt beträffade, kunde det vara av någon betydelse
för arbetslöshetens bekämpande, särskilt inom Gällivare och Jukkasjärvi
lappmarkskommuner med därinom befintliga vidsträckta, ännu mycket ofullständigt
undersökta malmförande områden, örn inmutningsrätten å kronojord
frigjordes. Visserligen torde under en avsevärd tid framåt exporten av järnmalm
bliva så starkt inskränkt, att intet behov förelåge för öppnande av nya
malmfält. Men detta hindrade icke, att det vore synnerligen betydelsefullt att
redan under de närmaste åren söka fastställa, huruvida det lage några realiteter
i form av ännu ej uppdagade större järnmalmsfyndigheter i Norrbotten
bakom de stora förhoppningar i detta avseende, som man förut begagnat som
argument för en alltjämt ökad malmexport. I

I fråga örn Västerbottens län har däremot bergmästaren Asplund framhållit,
hurusom restriktionerna verkat därhän, att efter ikraftträdandet av 1926
års lag malmletningen från såväl statens som enskildas sida ensidigt inriktats
på enskild mark, medan intresset för undersökningar på kronojord starkt avtagit.
I denna del har Asplund anfört:

Under tiden 1 oktober 1923—30 april 1926 (A-perioden) eller alltså före lagens
ikraftträdande hade inom Västerbottens län å kronojord inmutats av kronan
19 och av enskilda 142 nya fynd, medan motsvarande tal utgjort för tiden
1 maj 1926—30 november 1928 (B-perioden) respektive 28 och 19 samt för
tiden 1 december 1928—30 juni 1931 (C-perioden) respektive 9 och 18. I procent
av alla nya inmutningar — ommutningar av äldre fynd borde av olika
skäl ej tagas med i jämförelsen — å såväl krono- som enskild jord inom länet
utgjorde dessa siffror för A-perioden 41.1 % men för B-perioden endast 6.7 %
och för C-perioden 12.2 %. Då före införandet av restriktionerna för malmletning
å kronojord malmletningen och de gjorda nyinmutningarna å kronojord
syntes hava stått i någorlunda överensstämmelse med fördelningen av de malmförande
områdenas areal å kronomark och enskild mark, måste de lägre siffrorna

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5

från B- och C-perioderna tyda på en stark avsvalning i det enskilda intresset för
malmletning på kronomark. Den starkt ökade tendensen till en intensivare
letning å enskild mark även från Sveriges geologiska undersöknings sida skulle
också kunna härledas från restriktionernas införande, varigenom dess malmletning
å kronojord med mindre risk kunde skjutas undan till framtiden. Men å
andra sidan vore de vackra fynd, som Sveriges geologiska undersökning gjort å
enskild jord i Kuorbevaretrakten, en tillräcklig förklaringsgrund härtill. Höjningen
från 6.7 % till 12.2 % under C-perioden, samtidigt som antalet nya fynd
å kronojord nedgått från 28 + 19 = 47 till 9 + 18 = 27, kunde ej tagas som
bevis för ett åter ökat intresse för kronojorden utan berodde helt enkelt därpå,
att efter den intensifierade letningen på enskild jord åren 1926—1928 (562 nya
fynd) denna börjat bliva mera genomletad. Sålunda hade antalet nya fynd å
enskild mark nedgått till 109 under C-perioden, vilket åstadkommit höjning av
procenttalet för nya fynd å kronojord. Denna avmattning beträffande den enskilda
jorden framginge tydligt vid en jämförelse mellan antalet av de nyinmutningar,
som inom Västerbottens län gjorts av staten, å ena, samt Skellefteå,
Västerbottens och Bolidens gruvaktiebolag, å andra sidan, i det att bolagens
nya fynd å enskild jord nedgått i antal från 171 under B-perioden till 49 under
C-perioden, medan kronans nya fynd å enskild jord under båda perioderna hållit
sig i nästan samma antal, respektive 89 och 86, givetvis på grund av Kuorbevarefynden.

Under åberopande av vad sålunda framhållits har bergmästaren Asplund såsom
sin uppfattning uttalat, att därest rätten till inmutning å ifrågavarande
kronojord ej kunde frigivas, den Kungl. Majit tillkommande dispensrätten i allt
fall borde regleras genom särskilda lagbestämmelser. Vad Asplund till närmare
utveckling av sin mening anfört är av huvudsakligen följande innehåll:

Det skulle vara mindre lyckligt, örn vissa stora delar av de malmförande
trakterna bleve ofullständigt undersökta endast därför att de tillhörde kronan,
medan utbyggandet av viktiga kommunikationsleder påginge i stor omfattning
på malmgeologiskt ej undersökta områden, där hänsyn ej kunde tagas
till önskemålet, att särskilt järnvägarna lades lämpligt i förhållande till malmfyndigheter
av större betydelse. Med hänsyn härtill och till de goda resultat,
som på vissa håll framkommit genom malmletning å enskild jord, där inga
restriktioner funnits, vidhölle Asplund vad han i yttrande den 30 november
1928 i anledning av fråga om prolongering av ifrågavarande lag anfort1, eller
att örn ej inmutningsrätten kunde helt frigivas på kronojord eller kravet på
dispens eftergivas med vissa förbehåll beträffande skyldighet för inmutare
att underkasta sig ny gruvlagstiftning m. m. •— exempelvis i enlighet med
av Asplund vid hans nyssnämnda yttrande fogat förslag, alternativ II —, så
borde åtminstone, för åstadkommande av större visshet för en malmletare beträffande
vilka rättigheter som kunde tillerkännas honom till ett eventuellt
fynd å kronojord, vissa allmänna bestämmelser härom införas i den provisoriska
lagen. I sådant hänseende förordades av anförda skill ett förslag till
lag örn inskränkning i inmutningsrätten i ungefärlig överensstämmelse med
Asplunds förslag, alternativ I, i hans berörda yttrande. Giltighetstiden torde
lämpligen kunna sättas till tre år.

Förhoppningar syntes icke förefinnas, att ett slutligt förslag till definitiv
gruvlag skulle kunna föreligga på ännu ett tiotal år. Att för så lång tid
framåt bygga villkoren för inmutningsrätt å kronojord inom de tre nordligaste
länen icke på av riksdagen godkända, låt vara provisoriska lagbestämmelser

Se Kungl. Majtts prop. 1929: 114.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Länsstyrelserna
i
Jämtlands,
Västerbottens
och
Norrbottens
län.

Chefen för
Sveriges
geologiska
undersökning.

Kommers kollegium.

utan på en praxis, som finge utveckla sig från fall till fall under årens lopp,
syntes knappast vara lämpligt. Särskilt med hänsyn till den långa tid, som
måste åtgå för utarbetande och framläggande av en definitiv gruvlag, måste
det vara synnerligen behövligt, att en viss stabilitet och likhet inför lagen, örn
än genom provisoriska lagbestämmelser, skapades i fråga örn rätten till inmutning
även å kronojord i de tre nordligaste länen, liksom fallet vore inom
övriga län och på ali enskild jord.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat: Sedan den 1 maj 1926, då ifrågavarande
lag trätt i kraft, hade någon mutsedel å fyndighet å kronojord icke
blivit till länsstyrelsen ingiven. Frågan örn inmutningsförbudets kvarstående
i Jämtlands län torde därför icke för närvarande hava någon egentlig betydelse.
Länsstyrelsen hade emellertid intet att erinra mot att bestämmelserna
i 1926 års lag gåves fortsatt tillämpning under förslagsvis ytterligare
tre år i avbidan på ny gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som förmält sig hava tagit del av bergmästaren
Asplunds yttrande, har anfört: övervägande skäl syntes länsstyrelsen
tala för att vad detta län beträffade tills vidare upprätthålla inmutningsförbudet.
Då av vad bergmästaren anfört syntes framgå såsom sannolikt,
att ännu ett avsevärt antal år komme att förflyta, innan ett slutligt förslag
till definitiv gruvlag skulle kunna föreligga, funne länsstyrelsen i likhet med
bergmästaren, dels att lagen nu lämpligen borde givas fortsatt tillämpning
under ytterligare en treårsperiod, dels ock att i en författning måtte inrymmas
särbestämmelser rörande inmutning å nu ifrågavarande kronojord av innehåll,
som av bergmästaren föreslagits.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig i allt väsentligt ansluta
sig till bergmästaren Asplunds yttrande.

Chefen för Sveriges geologiska undersökning har yttrat: De skäl, som föranlett
tillkomsten av den ifrågavarande lagen, syntes allt fortfarande tala
emot ett frigivande av inmutningsrätten å kronans mark inom de av densamma
berörda nordliga länen. Det syntes icke heller tillräckligt motiverat
att under avvaktan på den nya gruvlag, som i alla händelser torde komma
till stånd inom närmare framtid, företaga någon ändring av den provisoriska
lagen, vilken från synpunkten av de intressen, Sveriges geologiska undersökning
hade att företräda, i det hela syntes hava fungerat tillfredsställande.
Därför föresloges, att lagen ytterligare förlängdes, antingen till dess ny gruvlag
komme till stånd eller på ytterligare två år.

Kommerskollegium har — med överlämnande av bergmästaren Asplunds
yttrande och under förmälan, att kollegium tagit del av chefens för Sveriges
geologiska undersökning samt länsstyrelsernas i Västerbottens och Norrbottens
län yttranden — anfört följande:

Då frågan om förlängning av lagens giltighetstid senast varit före, hade
bergmästaren alternativt förordat förlängning av inmutningsförbudet med den
därtill knutna dispensrätten för Kungl. Majit eller frigivande av inmutningsrätten
men tillika föreslagit, att för båda fallen skolat gälla lagstadgade villkor
för åtnjutande av sådan inmutningsrätt. I skrivelse av den 7 december

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

7

1928 hade kollegium uttalat sig för det förstnämnda alternativet, dock med
vissa erinringar i avseende å villkoren.

Under den tid, som förflutit, sedan kollegium senast yttrat sig i detta ämne,
hade samtliga av Kungl. Maj :t meddelade inmutningsdispenser förbundits med
villkor, som stöde i överensstämmelse med de av kollegium den 7 december 1928
omnämnda och som huvudsaklig förebild för de då ifrågasatta författningsbestämmelserna
förordade villkoren för tillstånd till inmutning.

Någon olägenhet av att i en ny författning fastlåsa dispensvillkoren skulle
att döma härav alltså ej uppkomma. Att en sådan författning icke kommit till
stånd syntes huvudsakligen hava berott på en åsikt örn dess obehövlighet. Sedan
praxis numera stabiliserat sig, ville kollegium ingalunda bestrida, att ur
juridisk synpunkt frågan, huruvida lagen borde förlängas oförändrad eller
ny författning, upptagande dispensvillkoren, borde utfärdas, blivit av endast
ringa vikt. Det hela hade numera blivit huvudsakligen en skriv- och kostnadsfråga,
som torde kunna genom samarbete mellan de därav berörda myndigheterna
få någon lämplig lösning.

Huruvida utsikt förefunnes för att ny gruvlagstiftning skulle komma till
stånd inom en icke alltför avlägsen framtid undandroge sig ju kollegii bedömande,
men da kollegium åtminstone för närvarande icke såge någon anledning
till frigivande av inmutningsrätten på den i lagen avsedda kronojorden,
syntes det kollegium även saknas anledning att fortfarande giva lagen tilllämplighet
endast för viss kortare tid. Detta vore så mycket mera fallet som
en endast temporär giltighet för lagen icke torde komma att anses som något
hinder för ett upphävande av densamma, innan giltighetstiden utlupit, örn sådana
förhållanden inträffade, att inmutningsrätten åter borde lösgivas. Kollegium
finge därför hemställa, att inmutningsförbudets förlängning, vare sig
denna skedde i den ena eller andra formen, icke förbundes med tidsbegränsning
för författningens giltighet.

Att 1926 års lag, liksom den förut gällande speciallagstiftningen för de tre
nordligaste länen, erhållit allenast provisorisk giltighet, har haft sin orsak i
de sedan ett flertal ar pågående förarbetena till en fullständig omarbetning av
gruvlagstiftningen. Beträffande denna frågas nuvarande läge får jag erinra
om följande. Sedan det av särskilda sakkunniga år 1923 avlämnade betänkandet
jämte de av vissa myndigheter och sammanslutningar däröver avgivna
yttrandena överlämnats till socialiseringsnämnden, har nämnden i augusti
1927 inkommit med utlåtande, över detta utlåtande har kommerskollegium
efter samtliga bergmästares hörande den 31 januari 1928 avgivit
yttrande, varjämte ingenjörsvetenskapsakademien, järnkontoret, svenska teknologföreningen
och Sveriges industriförbund, vilka därtill beretts tillfälle,
yttrat sig över utlåtandet. Nämnda lagstiftningsärende är nu beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. I anseende lill dess vidlyftiga beskaffenhet och
de skiftande uppfattningar i fråga örn den blivande lagstiftningens innehåll,
som kommit till uttryck i avgivna yttranden, samt med hänsyn jämväl till
ovissheten örn vilken utveckling gruvdriften kan komma att undergå i följd av

Departe ments chefen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

rådande förhållanden, lärer det icke för närvarande vara möjligt att närmare
angiva den tidpunkt, då frågan kan föreläggas riksdagen.

Kommerskollegium har i sitt nu avgivna utlåtande förklarat sig åtminstone
för närvarande icke se någon anledning till frigivande av inmutningsrätten på
ifrågavarande kronojord samt hemställt, att inmutningsförbudets förlängning
icke måtte förbindas med tidsbegränsning. Chefen för Sveriges geologiska undersökning
har uttalat sig för fortsatt giltighet av lagen och därvid alternativt
föreslagit, att densamma göres gällande till dess ny gruvlag kommit till
stånd. Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län hava funnit lagen
kunna, i avbidan på ny gruvlagstiftning, givas förlängd tillämpning under ytterligare
tre år. Däremot synes bergmästaren Asplund, i vilkens yttrande länsstyrelsen
i Norrbottens län utan särskild motivering instämt, närmast vara
benägen förorda ett upphävande av inmutningsförbudet.

Att, såsom bergmästaren Asplund framhållit, tillkomsten av 1926 års lag
skulle hava inverkat hämmande på malmletningen å kronojord inom Västerbottens
län, synes mig icke ådagalagt. Det torde givas andra förklaringsgrunder
till den relativa nedgången i antalet av staten tagna inmutningar å
sådan mark. Enligt vad jag erfarit, har från statens sida malmletningen
alltjämt bedrivits med samma intresse på kronojord som på enskild mark,
ehuruväl av de mera lovande fyndigheterna under tiden efter lagens tillkomst
ett jämförelsevis större antal legat å enskild mark än förut varit fallet. Ej
heller från enskildas sida lärer inom Västerbottens län malmletningen hava bedrivits
mindre intensivt på kronojord efter lagens ikraftträdande än tidigare,
även örn verksamheten där icke resulterat i förhållandevis lika talrika inmutningar
som på enskild mark. Tillstånd till inmutning torde ej i något fall förvägrats
en upptäckare, som ägt förutsättningar att göra ett nyttigt bruk av sina
fynd.

Lika litet lärer grundad anledning föreligga till farhågor för att en fortsatt
tillämpning av lagen skulle hava nämnda ogynnsamma inverkan. Snarare synas
mig lagens bestämmelser ägnade att i så måtto främja ett sunt bedrivande
av malmletningsverksamheten, att ett visst önskvärt skydd därigenom beredes
mot hinder eller störning genom inmutningar, som företagas i rent spekulationseller
instängningssyfte.

Under angivna förhållanden synes det mig ställt utom tvivel, att förevarande
lagstiftning bör erhålla fortsatt giltighet. Goda skäl torde ock tala för att
densamma nu gives definitiv karaktär. Av allt att döma kommer frågan örn
revision av gruvlagstiftningen icke att på ännu åtskilliga år vinna sin slutliga
lösning. Såväl för statens administrativa organ som för den allmänhet,
vars intressen beröras av ifrågavarande lagstiftning, är det av värde, att denna
erhåller största möjliga stadga.

Vidkommande det av bergmästaren Asplund framställda förslaget, att i lagen
måtte införas bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Majit tillkommande
dispensrätten, vill jag erinra, att jämväl detta spörsmål förelegat till
bedömande vid de tidigare tillfällen, då frågan örn prolongering av 1926 års
lag varit föremål för riksdagens behandling, samt att Kungl. Majit och riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

9

dagen därvid funnit anledning ej förekomma att i gruvlagstiftningsfrågans dåvarande
läge genomföra en mera utförlig lagstiftning. Rörande de skäl, som
ligga till grund för denna uppfattning, tillåter jag mig hänvisa till propositionen
vid 1928 års riksdag samt första lagutskottets utlåtande i ärendet. Anledning
torde icke föreligga att nu frångå den av statsmakterna sålunda intagna
ståndpunkten. Den omständigheten, att jag nu förordar en förlängning
av lagens giltighet utan tidsbegränsning, synes mig icke föranleda ändring
härutinnan, helst en fast praxis numera utvecklat sig i fråga örn de villkor,
som föreskrivas vid beviljande av tillstånd till inmutning.

Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att förordnande meddelas örn fortsatt
giltighet av 1926 års lag jämväl för tiden efter utgången av år 1932.

I enlighet med av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28
april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

k

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 7 Käft. (Nr t.)

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 december
1931.

N ärvaiande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakominet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18 december
1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88)
om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av tillförordnade
ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn
Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

11

1

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 december 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler lagrådets den
21 december 1931 avgivna yttrande över det den 18 december 1931 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28
april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa ländärvid
föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
1932 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.