Kunyl. Maj:ts proposition Nr 52.

1

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rätt för ordinarie
statsanställd lärare att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring; given Stockholms slott
den 22 januari 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Sam. Stadener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
januari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rtjndqvist.

Departementschefen, statsrådet Stadener anför:

Genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 373) har Kungl. Maj:t, i överensstämmelse
med riksdagens beslut meddelat bestämmelser i fråga om ålderstillägg
vid ordinarie anställning inom den civila statsförvaltningen, med
undantag av kommunikationsverken samt statsdepartement och övriga verk,
vilkas avlöningsförhållanden blivit eller må bliva reglerade enligt de för
nämnda verk gällande avlöningssystem.

Denna kungörelse är tillämplig å, bland andra, statsanställda ordinarie
lärare. Mom. 1 av kungörelsen har följande lydelse:

Om den, som från icke-ordinarie befattning vinner befordran till ordinarie
tjänst, innebar sådan anställning i statens tjänst, som i avseende å

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saml. 42 häft. (Nr 52.) 1

Ang. rätt för
ordinarie
statsanställd
lärare att för
erhållande av
ålderstillägg
tillgodoräkna
viss tjänstgöring.

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot, vara jämförbar med
eller högre än den ifrågavarande ordinarie tjänsten, må för bestämmandet
av hans rätt till ålderstillägg vid denna tjänst tillgodoräknas honom den
tid utöver tre år, under vilken han efter fyllda 18 år i en följd innehaft
dylik anställning.

Vid sådant tillgodoräknande tages icke hänsyn till del av kalenderkvartal.

I skrivelse den 19 oktober 1931 har nu skolöverstyrelsen anfört, bland
annat, följande.

Ifrågavarande bestämmelser torde hava erhållit sin nuvarande ordalydelse
mindre med tanke på i statens tjänst anställda lärare än på vissa andra
civila befattningshavare, och detta torde vara anledningen till att de bereda
vissa svårigheter och verka ojämnt vid tillämpningen på lärare vid olika
slag av statliga läroanstalter. Redan det i kungörelsen använda ordet anställning
— »den tid utöver tre år, under vilken han efter fyllda 18 år i
en följd innehaft dylik anställning» — är ägnat att i fråga om här förevarande
kategori av befattningshavare i det givna sammanhanget verka
förvirrande. Icke-ordinarie befattningshavare inom det statliga undervisningsväsendet
äro nämligen anställda tills vidare under terminen eller läsåret,
och med terminens, respektive läsårets slut upphör anställningen. Då
följaktligen alltid sommarferierna och under vissa förhållanden jämväl julferierna
bilda avbrott i anställningen och för en tid upphäva denna, skulle
någon sådan anställning i följd, som enligt kungörelsen får i förevarande
syfte tillgodoräknas, aldrig kunna uppkomma för hithörande kategori av
befattningshavare.

Av det förhållande, att nyssberörda bestämmelser äro tillämpliga på, bland
andra, befattningshavare vid de allmänna läroverken, måste följa, att begreppet
anställning i fråga om sagda befattningshavare får en sådan innebörd,
att det ansluter sig till de inom undervisningsväsendet faktiskt föreliggande
anställningsförhållandena. En befattningshavare måste enligt överstyrelsens
uppfattning anses vara anställd vid de allmänna läroverken, så
länge han innehar förordnande som lärare vid allmänt läroverk eller anmäler
sig till och erhåller fortsatt sådant förordnande, utan att därvid det
faktiska entledigande från förordnandet, som inträder vid sjukdom eller
semester (ferier) eller av annan tillfällig anledning, konstituerar avbrott i
själva anställningen. Visserligen kan han under två på varandra följande
terminer vara anställd vid olika läroverk, men att detta saknar betydelse i
förevarande avseende torde få slutas därav, att författningen talar om »dylik
anställning» och denna ordalydelse i Kungl. Maj:ts motivering för förslaget
angives hava blivit direkt vald »i syfte att flera till tiden sammanhängande
men olika anställningar må för ifrågavarande ändamål tillgodoräknas»
(Kungl. Majrts proposition nr 217/1922, sid. 9). Överstyrelsen har sålunda
aldrig hyst någon tvekan om författningens tillämplighet på anställning som
vikarierande eller extra lärare vid samma eller olika läroverk under flera
år i följd fram till tillträdet av den ordinarie befattningen, då icke annat
avbrott förelegat än semester (ferier) mellan två förordnanden eller av sjukdom
eller annan anledning föranlett kortare entledigande under tiden för
anställningen.

Det framgår av vad redan blivit anfört, att det särskilt är bestämmelsen,
att anställningen skall hava innehafts i en följd — »den tid utöver tre år,
under vilken han efter fyllda 18 år i en följd innehaft dylik anställning»

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

— som är ägnad att vålla svårigheter vid den praktiska, tillämpningen i
fråga om här berörda grupp av civila befattningshavare. Överstyrelsen vill
med några exempel ytterligare belysa detta förhållande.

Om eu lärare efter några års tjänstgöring anmäler sig till genomgående
av provår, uppstår i och med provåret ett avbrott i hans anställning,
och den föregående anställningen blir utan betydelse för hans tjänstårsberäkning
i här förevarande avseende. Häremot vore i och för sig mindre
att invända, därest det vore det vanliga att genomgå provår omedelbart
eller någorlunda omedelbart efter de akademiska studiernas avslutande
och därest det vore möjligt för läraraspiranten att själv bestämma
tiden för sitt provår. Så är emellertid ingalunda fallet. Öfta dröjer det
åtskilliga år efter inträdet på lärarbanan innan provåret kan genomgås. En
aspirant erhåller efter ansökan »hänvisning till provår» (jfr stadgan angående
provår vid rikets allmänna läroverk den 19 maj 1917, nr 312, § ö).
Hänvisning kan erhållas vid första ansökan eller efter en eller flera gånger
upprepad ansökan beroende bland annat på längden av sökandens föregående
tjänstgöring och antalet provårssökande vid olika tillfällen. Ansökan
om nytt förordnande som extra lärare göres ofta fakultativt samtidigt med
ansökan om provårshänvisning, och frågan blir då ur den förordnande och
hänvisande myndighetens synpunkt, huruvida vederbörande skall erhålla
förordnande eller provårshänvisning. I båda fallen måste sökanden anses
såsom lärare tillhöra undervisningsväsendet, närmare bestämt de allmänna
läroverken. Något reellt avbrott i hans lärarverksamhet föreligger icke,
endast ett nödtvunget avbrott i anställningen, vilket han icke själv kan till
tiden bestämma. Då under alla förhållanden de tre första åren av den
anställning, som får i löneturshänseende räknas, skola avdragas, vill det
synas, som om ytterligare inskränkningar icke vore påkallade och som om
i'' denna treårsklausul skulle ligga en fullt tillräcklig samt i alla avseenden
lämpligare och mera rättvist verkande regulator för ett givetvis fullt befogat
lönetursavdrag för en viss lärotid.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten vid
ett annat förhållande. Därest en lärare under ett antal år med nit och
skicklighet bestritt tjänstgöring vid allmänt läroverk eller vissa andra läroanstalter,
erhåller han ej sällan dispens från provåret. I så fall uppstår
intet avbrott i anställningen, och följaktligen kan han utan vidare i och
för lönetur i den ordinarie tjänsten tillgodoräknas all den tid utöver tre år,
han efter fyllda 18 år i en följd innehaft sådan extra ordinarie anställning,
som i avseende på tjänstgöringens art och omfattning kan anses fullt svara
mot den ordinarie tjänsten. Bestämmelserna få alltså den verkan, att en
extra ordinarie lärare i här angiven situation går förlustig lönetursrätten
för sin föregående tjänstgöring, därest han genomgår provår, men bibehåller
densamma, därest han fortsätter att tjänstgöra något år, tills han kan erhålla
dispens från provåret. Och skulle en lärares föregående tjänstgöring
vara av den art och omfattning, att den enligt vanlig praxis berättigade
till dispens från provåret, men vederbörande icke desto mindre önskade
förvärva den praktiska utbildning och de meriter, som genomgång av provår
innebär, torde lian med hänsyn till lönetursbestämmelsernas verkan finna
sig nödsakad avstå härifrån.

Det här nämnda fallet, att genomgång av provår skall betraktas såsom
medförande avbrott i anställningen, är måhända det mest i ögonen fallande
exemplet på de nuvarande bestämmelsernas ojämna verkan. Men även

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

andra fall av avbrott i anställningen förekomma, där bestämmelserna verka i
olika avseenden ogynnsamt. Överstyrelsen tänker särskilt på de talrika fall,
då en i examens- eventuellt även i provårsavseende fullt utbildad lärare
önskar höja sin teoretiska kompetens genom ytterligare någon tids studier
vid universitet eller högskola eller, i fråga om språklärare, genom en längre
tids vistelse utomlands. Inför utsikten att, därest han på detta sätt fortsätter
studierna, gå förlustig sin förut intjänade lönetursrätt, finner han sig
med all sannolikhet nödsakad avstå från tanken på fortsatta studier. Det
är uppenbart, att detta icke blott blir till förfång för honom själv utan
också till skada för undervisningsarbetet, som endast kan vinna på en höjning
av lärarens kvalifikationer i kunskapshänseende. Överstyrelsen vill i
detta avseende även framhålla, att fall av denna art med all sannolikhet
äro särskilt vanliga och av särskild betydelse inom undervisningsväsendet
med dess befordringsförhållanden och med de särskilda anspråk, som där
ställas på lärarnas modernt vetenskapliga utrustning.

Överstyrelsen kan icke heller se något skäl varför en lärare, som under
en följd av år tjänstgjort som extra ordinarie lärare vid en statlig läroanstalt
och därunder intjänat ett antal lönetursår och sedan övergår till en
enskild eller kommunal läroanstalt av samma eller liknande slag som ett
allmänt läroverk, i och med detta skall förlora sin rätt att räkna de föregående
åren i statens tjänst. En rätt, som en gång blivit intjänad, synes
icke böra förverkas, därför att den icke kan omedelbart tillgodonjutas.
Genom kungörelsen den 23 februari 1917 (nr 91) har föreskrivits, att,
därest ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola utnämnes till ordinarie
adjunkt vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, han må för
uppflyttning i högre lönegrad som adjunkt tillgodoräkna sig de tjänstår utöver
tre, han, efter vunnen behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk,
intjänat i sin befattning som ordinarie ämneslärare vid kommunal
mellanskola ; dock att honom icke må tillgodoföras mer än tio dylika lönetursår.
Såsom skäl för medgivande av denna lönetursrätt anfördes det
önskvärda i att åt de kommunala mellanskolorna förvärva adjunktskompetenta
lärarki’after, vilket annars ansågs skola bliva förenat med svårigheter.
Det kan ifrågasättas, om det icke kommer att otillbörligt försvåra möjligheten
för kommunala och enskilda läroanstalter att erhålla välkvalificerade
lärare, när det blir allmänt bekant, att tidigare i statens tjänst intjänade
lönetursår förloras genom en tids övergång till en sådan enskild eller kommunal
skola. Och dessa skolor fylla dock ett behov, som om det icke tillgodosåges
av dem, måste tillgodoses genom statliga läroanstalter. De erfarenheter,
som göras under arbetet i en sådan skola, komma sedan arbetet
i de statliga skolorna tillgodo. Det är för övrigt att märka, att det här
icke gäller rätten att få räkna lönetursår för tjänstgöring i enskild eller
kommunal läroanstalt, endast rätten att få tillgodoräkna tidigare utfört arbete
i statens tjänst och därunder intjänade lönetursår, utan att dessa förklaras
förverkade genom en längre eller kortare tids mellankommande anställning
i enskild eller kommunal tjänst, en anställning, som ju dock så
gott som alltid är knuten till skola, vilken står under skolöverstyrelsens
inseende.

Att bestämmelserna skulle få en sådan verkan, som ovan angivits, torde
icke hava varit av statsmakterna avsett. De hava icke heller tidigare vid
den praktiska tillämpningen tolkats så bokstavligt som ovan angivits. Emellertid
har överstyrelsen blivit alltmera tveksam, huruvida bestämmelsernas

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

ordalag verkligen medgiva den friare tolkning, som tidigare tillämpats, och
vid behandlingen av de vid årsskiftet 1930/1931 inkomna ansökningarna
om ålderstillägg fann sig överstyrelsen böra övergå till en tillämpning, som
hade ett mera otvetydigt stöd i bestämmelsernas ordalydelse. Överstyrelsens
beslut blev av fem sökande, som erhållit avslag på sin hemställan, överklagat
hos kammarrätten, men genom beslut den 30 september 1931 fann
kammarrätten ej skäl göra ändring i skolöverstyrelsens beslut. Den strängare
tolkning av bestämmelserna, som överstyrelsen övergått att tillämpa och
vars innebörd framgår av det ovan anförda, har sålunda blivit i högsta
instans fastslagen. Då överstyrelsen emellertid av anförda skäl finner denna
tillämpning av bestämmelserna verka ojämnt och orättvist och vara till
skada för undervisningsväsendet, anser sig överstyrelsen böra hos Kungl.
Maj:t hemställa om åtgärders vidtagande för att vid sidan av bestämmelserna
i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 373) en tilläggsbestämmelse må
komma till stånd med avseende på de särskilda förhållandena inom undervisningsväsendet.
En sådan tilläggsbestämmelse bör i sak så nära som
möjligt ansluta sig till de allmänna bestämmelserna, men den bör erhålla
en sådan ordalydelse, som gör dem på ett tydligt sätt tillämplig på de särskilda
befattningshavare, det här gäller.

Det kan visserligen synas mindre lämpligt att för närvarande ifrågasätta
ändrade lönetursbestämmelser, då frågan om en allmän lönereglering för
läroverkens lärare står på dagordningen, och det kan tänkas, att i samband
med en sådan, i enlighet med det av 1928 års lönekommitté avgivna förslaget,
helt nya grunder för ordinarie befattningshavares rätt att tillgodoräkna
lönetursår för föregående extra ordinarie tjänstgöring, kunna bliva
antagna. Överstyrelsen vill emellertid framhålla, att det här icke gäller nya
lönetursbestämmelser utan endast en av förhållandena betingad mindre
modifikation av de nu gällande och ett förtydligande av dessa, varigenom
en för närvarande icke förefintlig men av behovet högeligen påkallad klarhet
om bestämmelsernas innebörd vinnes och en mera jämnt och rättvist verkande
tillämpning kan bliva möjlig.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang även framhålla, att det antal befattningshavare,
som med av överstyrelsen föreslagen formulering av bestämmelserna
skulle få tillgodoräkna sådana lönetursår, till vilka överstyrelsen,
med nuvarande ordalydelse av bestämmelserna, icke skulle anse sig
kunna taga hänsyn, är jämförelsevis begränsat, och att någon ökning av
det begärda anslaget till ålderstillägg ej torde fördenskull vara erforderlig.

Överstyrelsen slutar med att hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att följande bestämmelser måtte bliva utfärdade:

Vid bestämmande av rätt till ålderstillägg för ordinarie lärare vid statens
undervisningsanstalter må tillgodoräknas honom den tid utöver tre ar, under
vilken han efter fyllda 18 år innehaft sådan icke-ordinarie anställning i
statens tjänst, som i avseende på tjänstgöringens art och omfattning finnes
svara mot, vara jämförbar med eller högre än den ifrågavarande ordinarie
befattningen.

Vid sådant tillgodoräknande beräknas för läroanstalten i fråga gällande
läsår lika med ett år och läsetermin lika med halvt år, varvid hänsyn dock
icke tages till termin, under vilken tjänstgöringen icke omfattat minst tre
månader.

Här givna bestämmelser skola beträffande befattningshavare inom det

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

statliga undervisningsväsendet ersätta de i kungörelsen den 15 juni 1922
(nr 373) under punkt 1 givna bestämmelserna för civila befattningshavare
i statens tjänst.

I ärendet har vidare läroverTcslärarnas riksförbund ingivit en skrift, däri
hemställes, att Kungl. Maj:t täcktes dels besluta i överensstämmelse med
skolöverstyrelsens framställning, dels vidtaga sådan åtgärd, att de av överstyrelsen
föreslagna bestämmelserna få retroaktiv verkan på det sätt, att
lärare, som enligt desamma varit berättigade till ålderstillägg från en tidigare
tidpunkt, också kunna komma i åtnjutande, därav.

Till stöd för sin hemställan har riksförbundet anfört:

Riksförbundet, som alltsedan skolöverstyrelsens oväntade avsteg från av
densamma konsekvent under 10 år fasthållen praxis haft för avsikt att
ingå till Kungl. Maj:t med framställning i samma syfte, anser sig emellertid
nu kunna inskränka sig till att på det livligaste instämma i överstyrelsens
framställning, vilken har till mål att bringa reda i den genom överstyrelsens
ändrade författningstolkning uppkomna, oklara situationen och
att undanröja uppenbara orimligheter vid tillämpning av nyssnämnda lagrum
på lärarna.

På samma gång tillåter sig riksförbundet erinra om en hithörande angelägenhet,
som icke beröres i överstyrelsens nyssnämnda skrivelse.

Genom överstyrelsens nya författningstolkning vid behandling av de till
årsskiftet 1930/1931 inkomna ansökningarna om ålderstillägg berövades tydligen
ett — enligt överstyrelsens skrivsätt — jämförelsevis begränsat antal
läroverkslärare förmånen av sådant tillägg, vilket de enligt överstyrelsens
tidigare tillämpade tolkningssätt bort åtnjuta från och med ingången av år
1931. I vissa fall drabbade detta till och med lärare, som genom förfrågningar
hos överstyrelsen i god tid förvissat sig om att de, till exempel vid
anställning i kommunal läroanstalt, icke löpte någon risk att mista den för
läroverkslärarna framför de flesta andra kategorier av statstjänstemän värdefulla
rätten att under de många årens väntan på ordinarie anställning tillgodoräkna
intjänad lönetur. För den händelse Kungl. Maj:t skulle finna
skäligt vidtaga åtgärder för åstadkommande av författningsändring i överensstämmelse
med överstyrelsens förslag och sådan ändring skulle komma
till stånd, skulle givetvis läroverkslärare komma att erhålla ålderstillägg
enligt samma principer, som av överstyrelsen tillämpats i fråga om ansökningar,
som ingivits till överstyrelsen under perioden 1920—1930.

De lärare åter, som av nyssnämnd anledning förvägrats rätt till ålderstillägg
från och med år 1931, vilket måhända även kan komma att gälla
ett antal lärare från och med år 1932, synas emellertid icke utan vidare
därigenom komma i åtnjutande av sin fulla rätt. Detta skulle tydligen
innebära en stor och alldeles omotiverad orättvisa: de lärare, som hade
oturen att under ett tidsintervall på ett eller två år råka ut för en vacklande
författningstolkning, skulle bli sämre ställda än med dem jämförliga
från såväl tidigare som även senare ansökningsår.

Statskontoret har den 12 november 1931 avgivit utlåtande i ärendet och
därvid anfört:

Skolöverstyrelsen har framhållit, hurusom bestämmelsen, att föregående
anställning skall för att kunna tillgodoräknas vederbörande hava innehafts

7

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 52.

i en följd med tillträdandet av den ordinarie befattningen, är ägnad att vålla
särskilda svårigheter vid den praktiska tillämpningen beträffande lärare vid
olika slag av statliga läroanstalter.

Skolöverstyrelsen har därför i förevarande framställning hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte med hänsyn till de säregna förhållanden, som äro rådande
inom undervisningsväsendet, vidtaga åtgärder för att nya bestämmelser
rörande statsanställda lärares lönetur måtte bliva utfärdade.

I likhet med skolöverstyrelsen finner visserligen statskontoret, att någon
tvekan kan råda rörande lämpligheten av att för närvarande, då spörsmålet
om en allmän lönereglering för ifrågavarande befattningshavare .står på
dagordningen, vidtaga ändring av gällande lönetursbestämmelser. A andra
sidan synes emellertid förberörda krav på att tjänstgöring skall, för att
kunna tillgodoräknas, vara fullgjord i en följd leda till större ojämnheter
och orättvisor för lärarpersonalens vidkommande, än vad fallet torde vara
beträffande andra grupper av befattningshavare. Härtill kommer, att ifrågavarande
bestämmelser under en följd av år tolkats på ett för lärarna förmånligare
sätt, än vad som enligt kammarrättens nu föreliggande utslag
befunnits vara riktigt. På grund därav hava olägenheterna för lärarkårens
vidkommande av nyssberörda föreskrift ännu icke kommit att göra sig
gällande annat än beträffande ett jämförelsevis begränsat antal lärare. Därest
emellertid den tolkning av 1922 års kungörelse i ämnet, som i sagda utslag
fastställts av kammarrätten, skulle för framtiden tillämpas på lärarna,
måste detta för en högst avsevärd del av lärarkåren komma att framstå
som en direkt och ingalunda obetydlig försämring av lönevillkoren. Vid
sådant förhållande och i betraktande av att det i och för sig måste anses
vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att en ändring kommer
till stånd av nu gällande lönetursbestämmelser, finner sig statskontoret böra
förorda, att hänvändelse till riksdagen göres i sådant syfte. I anseende till
i detta fall förekommande omständigheter av säregen art torde några konsekvenser
beträffande andra grupper av befattningshavare icke vara att befara
av en dylik åtgärd.

Statskontoret kan däremot icke biträda framställningen om utfärdande
av bestämmelser i ämnet av det innehåll skolöverstyrelsen föreslagit. Dessa
skulle nämligen leda till att de befattningshavare, om vilka här är fråga,
finge rätt att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna hela den tid utöver
tre år, varunder de fullgjort med innehavande befattning likvärdigt
arbete, alldeles oavsett vilka avbrott, som förekommit i vederbörandes tjänstgöring.
Ifrågavarande lärare skulle på detta sätt komma i en väsentligt
bättre ställning med avseende å lönetur än övriga statliga befattningshavare.
På grund härav och i betraktande av att en dylik lönetursrätt
säkerligen skulle framkalla krav på enahanda förmån för befattningshavare
inom andra grenar av statsförvaltningen, anser statskontoret, att undantag
från ifrågavarande bestämmelser bör för lärarnas vidkommande medgivas
allenast i den mån sådant kan anses påkallat för vinnande av det utav
skolöverstyrelsen angivna syftet att undanröja de ojämnheter och orättvisor,
som dessa bestämmelser äro särskilt ägnade att medföra för befattningshavare
inom undervisningsväsendet.

I anslutning till nu nämnda uppfattning synes det ligga närmast till
hands att beträffande sådana avbrott i lärarnas tjänstgöring i statens tjänst,
vilka föranletts av vissa av de utav skolöverstyrelsen i förevarande skrivelse
särskilt omnämnda, för undervisningsväsendet egenartade anledningar,

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

föreskriva, att de icke skola utesluta rätt till tillgodoräkning i löneturshänseende
av dessförinnan fullgjord tjänstgöring. Härvid torde i främsta
rummet genomgång av provår få komma ifråga. Av vad skolöverstyrelsen
härom anfört synes nämligen framgå, att det i många fall skulle leda till
synnerligen otillfredsställande och obilliga resultat, därest fullgörandet av
föreskriven provårstjänstgöring skulle medföra, att ifråga om uppflyttning
i högre lönegrad hänsyn icke finge tagas till vederbörandes tjänstgöring i
statliga läroanstalter före provåret.

Enligt statskontorets mening synas skäl även föreligga för medgivande
av enahanda undantag beträffande avbrott i en lärares statsanställning på
grund av att han åtager sig tjänstgöring vid enskild eller kommunal läroanstalt.
Såsom överstyrelsen framhållit, torde det nämligen kunna ifrågasättas,
om icke möjligheten för kommunala och enskilda läroanstalter att
erhålla välkvalificerade lärare komme att otillbörligt försvåras, om tidigare
i statens tjänst intjänade lönetursår skulle förloras genom en tids tjänstgöring
vid en dylik skola. I detta sammanhang må även erinras, att Kungl.
Maj:t och riksdagen tidigare beaktat liknande synpunkter. Sålunda har
med hänsyn till önskvärdheten av att åt de kommunala mellanskolorna förvärva
adjunktskompetenta lärarkrafter medgivits att, därest ordinarie ämneslärare
vid kommunal mellanskola utnämnes till ordinarie adjunkt vid allmänt
läroverk eller folkskoleseminarium, han må för uppflyttning i högre lönegrad
som adjunkt tillgodoräkna sig de tjänstår utöver tre, han, efter vunnen
behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, tjänstgjort såsom
ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola, dock ej mer än tio år.
Vidare vill statskontoret erinra, att riksdagen under senare år plägat medgiva
statsanställda lärare rätt att för erhållande av pension tillgodoräkna
viss del av den tid, varunder de tjänstgjort vid enskilda statsunderstödda
läroanstalter.

I betraktande av vad sålunda anförts, synas några betänkligheter av principiell
art knappast kunna anföras mot ett medgivande, att statligt anställda
lärare icke behöva gå miste om redan intjänta lönetursår enbart på den
grund, att de därefter innehaft anställning vid enskild eller kommunal läroanstalt.

Skolöverstyrelsen har vidare anfört ett ytterligare fall, då bestämmelserna
i kungörelsen den 15 juni 1922 skulle för lärarpersonalen leda till mindre
tillfredsställande resultat, nämligen då en i examens- eventuellt även i provårsavseende
fullt utbildad lärare önskar höja sin teoretiska kompetens genom
ytterligare någon tids studier vid universitet eller högskola eller, i
fråga om språklärare, genom en längre tids vistelse utomlands. Inför utsikten,
att han därigenom ginge förlustig sin förut intjänade lönetursrätt,
skulle han enligt skolöverstyrelsens mening med all sannolikhet finna sig
nödsakad avstå från tanken på fortsatta studier. Överstyrelsen har även
framhållit, att fall av denna art med all sannolikhet äro mycket vanliga
och av särskild betydelse inom undervisningsväsendet med dess befordringsförhållanden
och med de särskilda anspråk, som där ställas på lärarnas
modernt vetenskapliga utrustning.

Det vill emellertid förefalla statskontoret tvivelaktigt, huruvida samma
skäl för medgivande av undantag föreligga i sistnämnda fall som i de båda
föregående. Även med allt beaktande av betydelsen för undervisningen av
lärarnas fortsatta utbildning, synes dock undervisningsväsendet i nu förevarande
hänseende knappast intaga någon sådan särställning till statsför -

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

valtningen i övrigt, att särskild lönetursrätt i detta avseende kan vara tillräckligt
motiverad.

Även på andra områden inom statsförvaltningen torde nämligen lika
starka skäl kunna åberopas för medgivande av motsvarande undantag, till
exempel beträffande befattningshavare vid universitet och högskolor, bibliotek
arkiv museer m. fl. institutioner med vetenskapligt utbildad personal.
Då’ sålunda ett särskilt medgivande för lärarna rörande lönetursrätten i
detta fall sannolikt skulle framkalla lika berättigade framställningar från
andra grupper av befattningshavare, finner sig statskontoret knappast kunna
förorda, att ifrågasatta undantagsbestämmelser utsträckas till att avse aven
sistnämnda fall.

• Med hänsyn till i detta ärende förekommande omständigheter torde det
få anses rimligt och rättvist, att här avsedda befattningshavare erhålla
samma ställning i fråga om ålderstillägg, som om undantagsbestämmelser
av ovan angivet innehåll hade varit gällande från tidpunkten for meranämnda
kungörelses ikraftträdande. Statskontoret anser sig därför hora
biträda den av läroverkslärarnas riksförbund i ärendet g]orda framställningen.

Statskontoret slutar med att hemställa, att riksdagens medgivande måtte
utverkas därtill, att vid tillämpningen av de genom kungörelsen den In
juni 1922 (nr 373) meddelade bestämmelserna å lärare vid statens under
skolöverstyrelsens överinseende stående undervisningsanstalter må, räknat
från tidpunkten för kungörelsens ikraftträdande, iakttagas, att sådant avbrott
i tjänstgöringen, som föranletts av att vederbörande lärare genomgått
provår eller tjänstgjort vid enskild eller kommunal läroanstalt, icke utesluter
rätt för läraren att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna dess
förinnan fullgjord tjänstgöring i statens tjänst.

Skolöverstyrelsens förevarande framställning åsyftar att åt ordinarie lärare
vid statens under överstyrelsens inseende ställda läroanstalter bereda rätt
att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig hela den tid utöver tre
år, varunder de fullgjort arbete, likvärdigt med det med deras innehavande
befattning förenade, oavsett vilka avbrott som än ägt ruin i vederbörandes
tjänstgöring. Såsom ofta förekommande avbrott i tjänstgöringen, vilka nu
betaga vederbörande rätt att tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring, nämner
skolöverstyrelsen särskilt avbrott för genomgående av provår, för tjänstgöring
vid enskild eller kommunal läroanstalt samt för studier vid universitet,
högskola eller utomlands för vinnande av förbättrad teoretisk kompetens.

Statskontoret har understött skolöverstyrelsens framställning, dock endast
så] till vida att genomgående av provår och tjänstgöring vid enskild eller
kommunal läroanstalt icke skulle utesluta rätt för nu ifrågavarande lärare
att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna dessförinnan fullgjord lärartjänstgöring
i statens tjänst.

Vidare har läroverkslärarnas riksförbund hemställt, att do lärare, om

Bihang till riksdagens protokoll 1932. / somt. 42 höft. (Nr 52.)

Departe mentschefen.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

vilka nu är fråga, måtte erhålla samma ställning i avseende å rätt till
ålderstillägg som om de nu föreslagna undantagsbestämmelserna varit gällande
från tidpunkten för ikraftträdandet av förenämnda kungörelse den
15 juni 1922 (nr 373), eller från den 1 juli 1922. Till denna hemställan
har statskontoret tillstyrkt bifall.

För egen del finner jag den genom nyssberörda kungörelse meddelade
bestämmelsen, att föregående anställning skall, för att kunna tillgodoräknas
vederbörande, hava utan avbrott innehafts i en följd med tillträdandet
av den ordinarie befattningen, vara ägnad att vålla särskilda svårigheter,
när det gäller lärare vid statliga läroanstalter. Jag syftar givetvis
härvid icke på de avbrott, som förorsakas av inträdande ferier, då dessa,
så vitt jag känner, aldrig ansetts avbryta tjänstårsberäkning av här ifrågavarande
slag. Men det är att märka, att nu berörda lärares tjänstgöring
i statens tjänst ofta är underkastad avbrott av andra anledningar, som hänföra
sig till deras läraruppgift, särskilt genomgående av provår och tjänstgöring
vid icke-statliga läroanstalter. Nu antydda svårigheter hava framträtt,
sedan skolöverstyrelsen börjat tillämpa den strängare tolkning av
ifiågavarande bestämmelse, vilken fått sin bekräftelse genom åtskilliga av
kammarrätten under år 1931 givna utslag. Jag anser alltså en ändring av
gällande bestämmelser vara av behovet synnerligen påkallad. Därvid finner
jag de av skolöverstyrelsen framställda önskemålen böra i huvudsak tillmötesgås.
I likhet med statskontoret anser jag dock, att endast vissa skäl
för avbrott i tjänstgöringen böra godkännas. Främst vill jag därvid förorda,
att lärare må kunna åberopa genomgående av provår eller tjänstgöring
vid enskild eller kommunal läroanstalt. Med hänsyn till den vikt, som bör
läggas därå, att en lärare, som avlagt teologie eller filosofie licentiatexamen
och vilken önskar genom avläggande av disputationsprov avsluta sin studiegång
och förvärva full lektorskompetens, icke därigenom skall gå förlustig
en eventuellt förut intjänad lönetursrätt, vill jag härutöver förorda, att avbrott,
varom nu är fråga, även må intill högst ett år kunna förorsakas av
studier för avläggande av disputationsprov, varvid dock förutsättes, att
disputationsprovet under avbrottsåret verkligen avlagts.

Den av läroverkslärarnas riksförbund gjorda hemställan om retroaktiv
tillämpning av de föreslagna bestämmelserna finner jag i likhet med statskontoret
böra bifallas, detta så mycket hellre som, på sätt tidigare omnämnts,
den strängare tillämpningen av här ifrågavarande bestämmelser ägt
rum endast under nyss förfluten, kort tid och således kommit att gälla blott
ett fåtal lärare. Då emellertid rätt att tillgodoräkna sig avbrott för avläggande
av disputationsprov icke i tidigare praxis medgivits, torde, av hänsyn
till konsekvenserna, dylik rätt icke böra inträda före den 1 januari 1933.

På grund av vad sålunda blivit anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 52.

att besluta, att till de genom kungörelsen den 15 juni
1922 (nr 373) meddelade bestämmelser angående ålderstilllägg
för befattningshavare i statens tjänst, skall fogas tillägg
av innehåll,

dels att för lärare vid statens under skolöverstyrelsens
inseende ställda läroanstalter sådant avbrott i tjänstgöringen,
som föranletts av genomgående av provår eller tjänstgöring
vid under överstyrelsens inseende ställd enskild eller kommunal
läroanstalt, icke må utesluta rätt att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna dessförinnan fullgjord tjänstgöring
i statens tjänst; skolande vad sålunda föreslås äga
tillämpning från och med den 1 juli 1922;

dels ock att för lärare vid statens under skolöverstyrelsens
inseende ställda läroanstalter, vilken avlagt teologie
eller filosofie licentiatexamen, sådant avbrott i tjänstgöringen
intill högst ett år, varunder han avlagt disputationsprov,
icke må utesluta rätt att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
dessförinnan fullgjord tjänstgöring i statens tjänst ;
skolande vad sålunda föreslås äga tillämpning från och
med den 1 januari 1933.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

I. A. Hedenlund.