Kungl. Majlis proposition Nr 5.

1

Nr 5.

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelse)'' örn delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m.; given Stockholms slott
den 11 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom

vissa delar av Kopparbergs län; i

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen örn delning av
jord å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327)
örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn delning av
jord å landet; och

4) lag med särskilda bestämmelser örn lagfart inom vissa delar av
Kopparbergs län.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

5 höft (Nr 5.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län.

Med ändring av vad lagen om delning av jord å landet oell lagen om
sammanläggning av fastigheter å landet innehålla häremot stridande förordnas,
att inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län skola i nedan angivna hänseenden gälla
följande särskilda bestämmelser, nämligen beträffande laga skifte till
rubbning av storskifte 1—18 §§, beträffande laga skifte å sådant skifteslag,
som i 1 kap. 2 § under 2 lagen örn delning av jord å landet avses, 19—23 §§
och beträffande avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan, 24—
26 §*.

Om laga skifte till rubbning av storskifte.

1 §.

För vinnande av lämpligt och redigt skifte må, där det finnes kunna
ske utan någon delägares förfång, ett skifteslag uppdelas i flera skifteslag,
flera skifteslag sammanföras till ett skifteslag ävensom områden av
olika skifteslag sammanföras till ett skifteslag, såframt det prövas kunna
äga rum utan hinder för lämplig ägoanordning inom övriga delar av
skifteslagen. Har område av skifteslag frånskilts detta för gemensamt
skifte med annan mark, skall återstoden av skifteslaget utgöra ett skifteslag
för sig.

Ändå att det ej kräves för ernående av det i första stycket angivna syftet,
må, för begränsande av skiftes omfattning, från skifteslag, däri bys
heminägor ingå, till byn hörande utskog, fäbodemark och annat till heminägor
ej hänförligt område genom avskiljande till ett eller flera skifteslag
uteslutas från delningen, såframt det finnes kunna ske utan någon delägares
förfång och utan att lämpligt och redigt skifte hindras.

2 §.

Har skifte blivit behörigen sökt och finnes vid förrättningens företagande
hinder mot skiftet icke möta av anledning, varom i 1 kap. 10 §
första stycket lagen örn delning av jord å landet sägs, upptaga förrättningsmännen
frågan örn jämkning i skifteslagets omfång.

3

Kungl. Martts proposition Nr 5.

Yppas därvid skäl att med skifteslag, varå skifte sökts, sammanföra
annat skifteslag eller område av sådant, uppskjutes frågan till nytt sammanträde,
till vilket lantmätaren, genom kungörelse och kallelse på sätt
och inom tid sorn örn laga skiftes företagande är stadgat, skall inkalla
delägarna i sistnämnda skifteslag eller område. Kan vid det nya
sammanträdet frågan örn skifteslagets omfång ej utan uppskov bringas
till slut, skall, därest dag för frågans vidare handläggning ej kan
tillkännagivas innan sammanträdet upplöses och överenskommelse beträffande
tillkännagivandet av tid och ställe för förrättningens fortsättande
ej träffas vid sammanträdet, vad i 3 kap. 4 § andra stycket lagen
örn delning av jord å landet stadgas äga tillämpning även beträffande
nämnda delägare.

3 *.

Fråga örn tillämpning av 1 § första stycket avgöres av förrättningsmännen
efter överläggning med delägarna.

Innefattar förrättningsmännens beslut, att till ett skifteslag skola sammanföras
flera skifteslag eller delar därav, skall skiftet, såvitt angår
ägor, varå skifte ej är sökt, anses hava blivit börjat den dag, beslutet örn
sammanförandet meddelades.

4 *.

Yrkar delägare, att med tillämpning av 1 § andra stycket ett eller
flera områden skola frånskiljas skifteslaget, och prövas hinder ej möta,
varom i nämnda lagrum sågs, varde frågan beträffande varje område
eller grupp av områden, som förrättningsmännen finna kunna avskiljas
till särskilt skifteslag, avgjord genom omröstning efter huvudtalet mellan
närvarande ägare av jordbruksfastighet inom det eller de områden
omröstningen avser; och skall beslut örn dylikt avskiljande anses hava
fattats, örn minst två tredjedelar av rösterna utfalla för sådan åtgärd.

Vid beräkning av antalet röstande delägare skola de, vilka med samäganderätt
innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas såsom en
delägare; och må ej heller den, som äger flera fastigheter, tillerkännas
mera än en röst.

5 §.

Sedan skifteslagets omfång blivit bestämt, avgöres genom omröstning
mellan delägarna, huruvida skifte skall äga rum.

Bestrides skifte av ägare av jordbruksfastighet inom skifteslaget, vilka
till antalet, beräknat på sätt i 4 § sägs, utgöra minst två tredjedelar av
närvarande ägare av dylika fastigheter, vare frågan örn skifte i anledning
av den föreliggande ansökningen förfallen. Utfalla åter minst två
tredjedelar av rösterna för skifte, gives dem vitsord.

Uppgå ej rösterna å någondera sidan till antal, som nu nämnts, beräk -

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

nas, huru stor del av jordbruksfastigheternas sammanlagda ägobelopp
inom skifteslaget som enligt den vid storskiftet verkställda uppskattningen
innehaves av dem, vilka bestritt skifte. Finnas därvid dessa innehava
minst sex tiondelar av ägobeloppet, vare lag som i andra stycket
första punkten sägs, men i annat fall skall skiftet fortgå.

Förfaller fråga örn skifte, vare därförinnan enligt 3 och 4 §§ fattade
beslut utan verkan.

6 §.

Fiågan örn skifteslagets omfång må icke underställas ägodelningsrättens
prövning, förrän sådan omröstning, varom i 5 § sägs, ägt rum. Har
därvid skifte beslutats, skall underställning alltid ske. I annat fall
skall underställning äga rum allenast såframt yrkande därom senast
å det sammanträde, då utgången av omröstningen tillkännagives, framställes
av ägare av jordbruksfastighet inom skifteslag, varå skifte är
sökt.

7 $.

Har genom omröstning enligt 5 § fråga örn skifte förfallit och sökes
inom tio ar därefter ånyo skifte å det skifteslag, som med ansökningen
örn skifte vid det förra tillfället avsetts, vare sökanden, därest skifte ej
kommer till stånd, pliktig gälda alla å förrättningen uppkomna kostnader.

Lag samma vare, därest område enligt 1 § andra stycket avskilts till
särskilt skifteslag samt inom tio ar därefter skifte å området sökes men
ej kommer till stånd.

8 *.

Vid skifte å skifteslag, däri bys heminägor ingå, skall lantmätaren över
utskog, fäbodemark eller annat område, som från byn avskilts till särskilt
skifteslag, upprätta karta, upptagande vad som finnes nödigt för att tydligt
utmärka gällande gränser mellan olika fastigheter eller ägoinnehav,
ävensom i anslutning härtill upprätta beskrivning.

9 $.

Ingå bys heminägor i skifte, skall lantmätaren verkställa noggrann
utredning örn äganderättsförhållandena inom samtliga till byn hörande
ägor. Kunna därvid delägares rätta andelstal inom hemman eller del
av hemman ej med säkerhet utrönas, må frågan mellan dem, vilkas rätt
därav beröres, avgöras genom förening, örn det finnes uppenbart, att
rätt, som tillkommer innehavare av fordran, varför säkerhet åtnjutes på
grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras
genom föreningen.

Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren tillgängliga handlingar
och övriga uppgifter, som erfordras för utredningens verkställande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

5

Lantmätaren skall över utredningen upprätta redogörelse, innefattande
besked rörande vad som tillkommer en var delägare inom byn, och sedermera
å sammanträde, till vilket samtliga delägare i den mark, redogörelsen
omfattar, skola inkallas genom kungörelse och kallelse på sätt och
inom tid som örn laga skiftes företagande är stadgat, föredraga redogörelsen
för delägarna samt föra till protokollet de anmärkningar, som
framställas mot densamma.

Redogörelsen bör av delägarna underskrivas. Vägrar delägare sin underskrift,
skall sådant ävensom skälet till vägran, där det uppgivits eller
eljest kunnat utrönas, i protokollet anmärkas.

Yppas under skiftet tvist angående de förhållanden, redogörelsen avser,
skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning.

10 %.

Ingå bys heminägor i skifte, skola, där laga hinder ej möter, till byn
hörande fastigheter så ock i skiftet ingående övriga fastigheter, som äro
i en ägares hand, i den uti 12 och 33 §§ stadgade ordning under skiftet
sammanläggas till en fastighet; dock må sammanläggning ej äga rum,
såframt ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog härför.

11 $.

I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande
särskilda bestämmelser:

1. Hör fastighet till by, vars heminägor ingå i skiftet, skall, ändå att
fastigheten är belägen inom område, som frånskilts skifteslaget, i avseende
å förutsättningarna för dess sammanläggande med i skiftet ingående
fastighet så anses, som om densamma inginge i skiftet.

2. Utan hinder av att i 6 § andra stycket lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet för sammanläggning stadgade förutsättningar ej
äro för handen, må i skiftet ingående fastighet inom by, som under 1
sägs, sammanläggas med fastighet, tillhörande sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla sina ägor ingår i skiftet.

3. Har rätten, enligt vad särskilt är stadgat, beslutat utfärda kungörelse
därom, att utredning rörande äganderättsförhållandena blivit vid
skiftet verkställd, må fastighet, som omfattas av utredningen, göras till
föremål för sammanläggning utan hinder av att ägaren ej erhållit lagfart
å densamma.

12 %.

Sedan äganderättsförhållandena blivit utredda och erforderliga handlingar
införskaffats, skall lantmätaren för delägarna föredraga frågan
om sammanläggning och därvid redogöra för innebörden och verkan av
sådan åtgärd. Efter det delägarna lämnats tillfälle uttala sin mening,
skola förrättningsmännen avgiva yttrande, vari för varje särskilt fall

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

angives, huruvida sammanläggning anses böra äga rum eller ej och skälen

härför.

Äro fastigheter, vilka avses skola ingå i sammanläggning, sådana, att
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk därå äger tillämpning, skall i
yttrandet redogöras för de omständigheter, å vilka förrättningsmännen
grundat sin ståndpunkt, varjämte till yttrandet skall fogas sådan beskrivning
över fastigheterna, som i 10 § andra stycket lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet sägs.

13 §.

Förrättningsmännens yttrande i sammanläggningsfrågan jämte övriga
handlingar i ärendet ävensom i fall, som i 12 § andra stycket sägs, karta
över fastigheterna skola av lantmätaren insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande från överlantmätaren och den ytterligare
utredning, vartill omständigheterna må föranleda, ävensom vidtagit
de övriga åtgärder, som enligt lagen örn sammanläggning av fastigheter
å landet ankomma å ägodelningsdomaren före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma till ägod elningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förf ares, som örn till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan örn sammanläggning enligt nämnda lag
av de i 10 § angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan meddelat beslut örn sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan örn skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, anteckning göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken samt i fall, varom i 20 § andra stycket
lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet sägs, jämväl i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.

14 §.

Sker ägoutbyte, må förrättningsmännen, när skäl därtill äro, efter överläggning
med delägarna besluta att med tillträde av områden, vilka erhållas
vid ägoutbytet, skall anstå till dess de vid laga skiftet utlagda
ägolotterna tillträdas. Har beslut om dylikt uppskov fattats, skola ej
mindre i lag stadgade eller enligt särskilda beslut gällande inskränkningar
i rätten att under skiftet nyttja skifteslagets mark tillämpas jämväl
beträffande därutom belägen mark, som ingår i ägoutbytet, än även
av ägoutbytet föranledda likvider bestämmas samtidigt som motsvarande
likvider vid skiftet.

15 §.

Ändå att i skifte ingående ägor inneliavas på grund av sämjedelning,
som kommit till stånd efter 1928 års ingång, må genom förening av närvarande
delägare innehavet antagas till delningsgrund, dock endast såframt
hinder mot ägornas avskiljande icke möter i vad örn avstyckning
är stadgat.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

16 $.

Uppstår vid skifte fråga om delning av vid tidigare lantmäteriförrättnfng
utlagd lott, som är oskiftad, oell finnes därvid, att för viss delägare
ej kan utläggas ägolott i enlighet med vad i 1 kap. 8 § första stycket lagen
örn delning av jord å landet föreskrives, må delningen likväl utan hinder
härav äga rum, såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans
med annan honom eller hans make tillhörig jord, örn vilken är
grundad anledning antaga, att den kommer att ligga i sambruk med ägolotten,
bildar en brukningsdel av beskaffenhet, som för ägolott är i sagda
lagrum föreskriven.

17 i

Ej må delägare mot sitt bestridande förpliktas att ur by utflytta.

18 §.

Då skifte, vari bys heminägor ingått, blivit slutligen fastställt, skall
domaren i domsagan därom genast underrättas.

Om laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen örn delning

av jord å landet avses.

19 §.

Har område delats genom klyvning, varom i 94 § första stycket sista
punkten i stadgan örn skiftesverket i riket den 9 november 1866 sägs,
eller genom ägostyckning enligt lagen den 25 april 1924 örn ägostyekning
inom vissa delar av Kopparbergs län, som prövats lagligen beskaffad,
må området sedan icke för sig underkastas laga skifte annat än under
enahanda villkor, som i 1 kap. 11 § lagen örn delning av jord å landet
beträffande där omförmälda skifteslag stadgas.

20 §.

Vid laga skifte å skifteslag, vartill höra ägor inom dels område, som
varit föremål för laga skifte till rubbning av storskifte, och dels område,
som ligger i storskifte, må delägare för sin andel i förstnämnda område
icke mot sitt bestridande tilldelas ägor inom sistnämnda område. Åro
delägarna därom ense, skall skiftet begränsas till fastighetens ägor inom
det område, som undergått laga skifte.

21 §.

Vid skifte av ägor inom område, som ligger i storskifte, skall bestämmande
av gräns mot andra ägor icke ske, där det ej påfordras av delägare
eller rågranne. Skiftesförrättning, vid vilken gränsbestämning sålunda

8 Kungl. May.ts proposition Nr 5.

ej ägt runi, skall under de i lagen, om delning av jord å landet för fastställelse
av skifte angivna förutsättningarna förklaras lagligen beskaffad;
och skall i fråga om handläggning av dylikt ärende och örn fullföljd
av talan mot beslut däri, så ock örn verkan av förklaring, som nu nämnts,
gälla vad i samma lag finnes i motsvarande hänseende stadgat beträffande
fastställelseprövning av skifte.

22 §.

Vid skifte av ägor inom område, som ligger i storskifte, skall gälla
vad i 15 § är stadgat örn rätt i visst fall för delägare att träffa föreningom
delningsgrund.

23 §.

Därest vid förrättning för laga skifte jämlikt 1 kap. 8 § första stycket
lagen örn delning av jord å landet inom by, vars heminägor ligga i storskifte,
finnes, att för viss delägare ej kan utläggas ägolott i enlighet med
vad i nämnda lagrum föreskrives, må skiftet utan hinder härav äga rum,
såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans med
annan honom eller hans make tillhörig jord, örn vilken är grundad anledning
antaga, att den kommer att ligga i sambruk med ägolotten, bildar
en brukningsdel av beskaffenhet, som för ägolott är i sagda lagrum föreskriven.

Vad ovan sägs skall lända till efterrättelse jämväl då vid skifte fråga
uppstår örn delning av inom skifteslaget vid tidigare lantmäteriförrättning
utlagd lott, som är oskiftad.

Örn avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan.

24 §.

Inom område, som ligger i storskifte, må från mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, avstyckning ske oberoende av tiden för sämjedelningens
tillkomst; och må, när skäl därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.

25 §.

Finnes grundad anledning antaga, att efter avstyckning inom by, vars
heminägor ligga i storskifte, den avstyckade ägovidden kommer att läggas
i sambruk med annan samma ägare eller hans make tillhörig jord
till en brukningsdel av beskaffenhet, som i 19 kap. 3 § lagen örn delning
av jord å landet sägs, må avstyckningen äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan enligt nämnda paragraf erfordras.

Den omständigheten, att efter avstyckning inom by, som nu sagts, stamfastigheten
ej varder så beskaffad som i sagda lagrum föreskrives, skall
ej lända till hinder för avstyckningen, därest stamfastigheten ligger i

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

sambruk med annan dess ägare eller hans make tillhörig jord och jämte
denna bildar en brukningsdel, som motsvarar nyss omförmälda fordringar
å stamfastighet.

26 $.

Sker avstyckning från fastighet, till vilken hörer mark, som tillagts
fastigheten genom sämjedelning och som är belägen inom område, varom
i 24 § sägs, skall, där ej annat av sakägare påyrkas, å karta över avstyckningen
upptagas allenast avstyckat område jämte den mark, som undantages
för gemensamt ändamål, ävensom sådana fasta punkter och mätningsuppgifter,
att varje kartlagt områdes läge i förhållande till stamfastigheten
bliver fullt bestämt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Beträffande förrättning enligt lagen örn delning av jord å landet, som
dessförinnan påbörjats, skola bestämmelserna i denna lag, örn så ske kan,
tillämpas å där avhandlade frågor, som vid förrättningen förekomma till
behandling efter lagens ikraftträdande.

Har vid förrättning enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län ägoområden med stöd av 2 § 2) i nämnda
lag uteslutits från delningen, vare så ansett som örn de jämlikt 1 § första
stycket denna lag avskilts såsom särskilt skifteslag.

Genom denna lag upphävas lagen den 9 mars 1928 med särskilda bestämmelser
angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län
och lagen den 3 maj 1929 med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla
laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

5 hiift. (Sr 3.)

Biliana 07/ riksdagens protokoll 1932.

/ sand.

o

10

Kungl. Majlis proposition Kr 5.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen om delning

av Jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 20 § lagen örn delning av jord å landet
skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

Har, då laga skifte övergår skifteslag, delägare tidigare genom tegskifte
eller storskifte eller genom sådan delning, som i 11 § omförmäles,
eller genom klyvning enligt 94 § första stycket sista punkten i stadgan
örn skif tes ver ket i riket den 9 november 1866 eller genom ägostyckning
enligt lagen den 25 april 1924 örn ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs
län eller genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller
genom avstyckning erhållit alla sina ägor i så lämplig anordning att genom
nytt skifte mot kostnaden därför svarande nytta icke kan beredas
honom, vare han ej skyldig ingå i skifte annat än i den mån sådant erfordras
för att övriga delägare skola erhålla så lämplig och redig ägoanordning,
som belägenheten medgiver. Var den äldre delningen tegskifte,
skall dock vad nu är sagt gälla allenast i händelse innehavet enligt
tegskiftet skall utgöra delningsgrund.

Utjordar---ägoutbyte.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

11

Förslag

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 827)
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen örn delning av jord å landet
skall upphöra att gälla, dels ock att 6 § samma lag skall i nedan angiven
del erhålla följande ändrade lydelse:

6 $.

Genom nya lagen upphävas:

12 kap.---sådan allmänning;

kungl, brevet den 19 mars 1839 angående vissa föreskrifter rörande
laga skifte i Gävleborgs län; samt kungörelsen den 18 februari 1859 örn
förändrade föreskrifter i avseende å besuttenhets- och skiftesväsendet i
Stora Kopparbergs län;

tillika med---lagens bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Förslag

till

läg med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län.

Med ändring av vad förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom innehåller häremot stridande förordnas som följer:

1 $.

Sker inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län å bys heminägor laga skifte till rubbning
av storskifte, skall rätten, där det ej med hänsyn till förhållandena
inom byn finnes obehövligt, för det ändamål, som med denna lag avses,
utfärda kungörelse därom att utredning rörande äganderättsförhållandena
inom byn blivit vid skiftet verkställd.

2 $.

Sedan föreskriven redogörelse över äganderättsutredningen för byn
upprättats, skall lantmätaren vid sammanträde med delägarna lämna
dessa tillfälle uttala sig i frågan örn utfärdande av kungörelse enligt
denna lag, varefter lantmätaren till rätten översänder handlingarna i
ärendet jämte förrättningsmännens yttrande däri för den åtgärd, varom
i 1 § sägs.

3 $.

Beslutas kungörelse, varde densamma genom rättens försorg såväl en
gång införd i allmänna tidningarna samt tidning inom orten som ock
tre gånger, minst en månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för församling,
där skifteslaget är beläget.

Kungörelsen jämte sammandrag av redogörelsen, utvisande vad som
enligt densamma tillkommer en var delägare inom byn, skall, likaledes
genom rättens försorg, anslås å rättens dörr samt i sockenstugan eller å
annan lämplig plats inom kommunen.

I kungörelsen skall tillkännagivande lämnas örn den i 5 § angivna
rättsverkan, så ock därom att redogörelsen finnes hos rätten tillgänglig
för granskning.

4 *.

Sedan skiftet blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista
kungörandet, skall på grund av skiftet med äganderättsutredningen lag -

13

Kungl. Majus proposition Nr 5.

fart sökas av en var, som därvid redovisats såsom ägare av fast egendom
inom byn.

Är ej lagfart sökt sist å den rättegångsdag för lagfartsärenden, som mfaller
näst efter sex månader från det skyldighet, efter vad i första stycket
sägs, inträtt, äge rätten genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra
sitt åliggande.

5 §.

Har sökanden vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom, som
i jordregistret skall upptagas såsom särskild fastighet eller som utgör
kvotdel av dylik fastighet, skall, där ej nedan annorlunda stadgas, lagfart
på grund av skiftet med äganderättsutredningen meddelas honom å
nämnda fastighet eller fastighetsdel. Hinder mot lagfart å sådan fastighet
eller fastighetsdel möter ej därav, att i densamma efter sammanläggning
ingår fast egendom tillhörande by, som ej med sina heminägor ingår
i skiftet.

6 $.

Är fast egendom, varå lagfart sökes, ej av den beskaffenhet, som i 5 §
sågs, förklara rätten ansökningen vilande, till dess sådant förhållande
visas hava inträffat att egendomen skall i jordregistret upptagas såsom
särskild fastighet. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för beviljande
av lagfart å avsöndring, som skett före den 1 januari 1897.

7 i

Sökes lagfart samma dag sådan anteckning sker, som i 13 § förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom avses,
eller efteråt, vare ansökningen vilande till dess det visas, att laga
kraft ägande dom finnes i den sak, varom anteckning blivit gjord.

Avser anteckning ej hela den fastighet, varå lagfart sökes, skall, örn
anteckningen gäller kvotdel av fastigheten, vad nu sagts tillämpas allenast
beträffande nämnda kvotdel, men eljest beträffande hela fastigheten.
Varder i sistnämnda fall det som anteckningen avser lagfartssökanden
frånvunnet, må lagfart å återstoden ej meddelas, förrän det
frånvunna blivit från fastigheten lagligen utbrutet,

8 *.

Efter den i 4 § första stycket angivna tid må ej lagfart, som därförinnan
meddelats, läggas till grund för beviljande av lagfart å efterföljande
fång eller av inteckning.

Har genom äganderättsutredningen blivit utrönt, att fast egendom,
varå viss delägare innehaft fång, rätteligen tillkommer annan, vare, sedan
lagfart meddelats den senare, med avseende å verkan av i egendomen
meddelade inteckningar så ansett, som örn densamma genom klander
frånvunnits den förre.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 5 höft. (Nr 5)

3

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

9$.

I kungörelseärendet uppkomna kostnader skola gäldas efter samma
grunder som skifteskostnad.

10 $.

Har rätten beslutat, att kungörelse ej skall utfärdas, må talan mot beslutet
fullföljas ej mindre av envar i äganderättsutredningen upptagen
ägare av fast egendom eller hans rättsinnehavare än även av lantmätaren.
Över beslut att kungörelse skall utfärdas må klagan ej föras.

11 §.

Har beslut meddelats örn utfärdande av kungörelse enligt 1 §, skall
därom, så ock, efter det skifte, varom i nämnda paragraf sägs, blivit
slutligen fastställt, örn tiden för fastställelsen anteckning göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932. Den äger tillämplighet jämväl
där laga skifte förrättats enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa
laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län. Är sådant skifte å bys heminägor
vid denna lags ikraftträdande avslutat, skall överlantmätaren skyndsamt
förordna lantmätare att vid sammanträde med delägarna inom
byn föredraga frågan örn utfärdande av kungörelse enligt denna lag och
att vidare förfara i enlighet med vad i 2 § i lagen föreskrives. Tillkännagivande
örn sådant sammanträde skall ske på sätt och inom tid som örn
laga skiftes företagande är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 11 september 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cbefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, av Dalautredningen den 25
augusti 1931 avgivet betänkande,1 innehållande, bland annat, förslag till följande
lagar: •

1) lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen örn delning av jord å landet;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327) örn vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen, örn delning av jord å landet;
samt

4) lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över berörda lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Birger Brandt.

1 Statens off. utredningar 1931:19.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 5 käft. (Nr 5.)

4

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 december
1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 september
1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen örn delning av jord å landet;

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 327) örn
vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn delning av jord å landet;
samt

4) lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Karl-Gustaf Hjärne.

Lagrådet yttrade:

Förslagen i allmänhet.

Att åstadkomma ordnade jordförhållanden i Dalarna har under en tidrymd
av mer än ett sekel utgjort föremål för de lagstiftande och förvaltande myndigheternas
särskilda strävanden, oavsett vad samtidigt åtgjorts beträffande
landet i dess helhet. Då det åsyftade målet dock allt hitintills icke nåtts, kan
orsaken härtill icke sägas ligga däri, att de sålunda vidtagna åtgärderna varit
i och för sig otjänliga eller mindre väl utförda. Att resultatet ej motsvarat
förväntningarna torde snarare hava berott därpå, att målet från början satts
utan tillräckligt beaktande av vad med hänsyn till inbyggarnas nedärvda betraktelsesätt
och sedvänjor kunde vara genomförbart. Därför har ock den
enskilda handeln och vandeln med jord väsentligen fortgått såsom förut.

Då nu ett förnyat försök från de lagstiftande myndigheternas sida gjorts
att genom en särskild utredningsnämnd, Dalautredningen, söka vinna klarhet
örn de vägar, på vilka ordning i jordförhållandena kunde stå att vinna, har

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

17

detta främst föranletts av insikten därom, att utvecklingen ej längre kan utan
våda fortgå. Såsom tydligt framgår av Dalautredningens nu framlagda betänkande,
har dess strävan varit att med beaktande av föreliggande fastighetsförhållanden
samt befolkningens särskilda behov och åskådningar söka åstadkomma
en ordning, som kan förväntas bliva i praktiken tillämpad och vars resultat
jämväl framdeles blir bestående.

Det är å två särskilda önskemål utredningen härvid måst inriktas, nämligen
dels hävande av den nuvarande oerhörda ägosplittringen genom sammandragning
av ägorna å marken för en var delägare, dels ock en ny anordning för
fastigheternas redovisning, även möjliggörande lagfarts vinnande å desamma.
Att dessa båda syften kunna förverkligas allenast i samband med varandra,
synes till fullo ådagalagt genom den verkställda utredningen.

Vid granskningen av förevarande lagförslag har det från början för lagrådet
stått klart, att de egenartade förhållanden, som här föreligga, samt förslagens
ovanberörda karaktär och syfte måste påkalla vissa eftergifter i fråga
örn kraven på samstämmighet och konsekvens inom lagstiftningen. I vad mån
dylika eftergifter erfordras, är av naturliga skäl icke för lagrådet möjligt att
till fullo självständigt bedöma. Lagrådet har härvid haft att lita till de av
Dalautredningen vunna, på fleråriga ingående undersökningar grundade erfarenheterna,
ej minst på utfallet av de s. k. provskiften som därunder inom
olika orter pågått enligt särskilda provisoriska stadganden, vilka till stor del
upptagits i de föreliggande lagförslagen. I det såvitt nu kan bedömas gynnsamma
resultatet av dessa provskiften ser lagrådet det bästa stödet för de
förhoppningar, som må kunna knytas vid en definitiv lagstiftning sådan som
den föreslagna.

De byaskiften, som med förslagen åsyftas, och därmed förbundna utredningar
rörande äganderättsförhållandena inom de särskilda byarna komma
otvivelaktigt att draga så stora kostnader, att dessa, örn delägarna skulle
själva vidkännas dem i eljest stadgad omfattning, säkerligen skulle verka tillbakahållande
å skiftesverksamheten i sådan grad, att lagens verkningar måste
befaras bliva illusoriska. Det allmänna lärer därför ej kunna undgå att härvid
träda emellan och påtaga sig en väsentlig del av de med dessa skiften
förenade kostnaderna. Detta har ock Dalautredningen för sin del uttryckligen
framhållit, ehuru den ej funnit sig i förevarande sammanhang böra framkomma
med utarbetat förslag härutinnan.

Örn sålunda tillfälle beredes inbyggarna uti ifrågavarande trakter att erhålla
en nödvändig nyordning av fastighetsförhållandena, såväl å marken som
i lagfartshänseende, blir det en billig fordran, att vunna resultat hållas vid
makt och icke genom åtgöranden vid sidan av lagen ånyo förryckas och delvis
omintetgöras. Det må ock vara att förvänta, att insikten om det nuvarande
tillståndets ohållbarhet vunnit sådant insteg hos befolkningen, att fasthållandet
vid gamla sedvanor icke skall äventyra vad genom lagstiftningen vinnes.

Med hänsyn till vad nu anförts finner sig lagrådet böra för sin del tillstyrka,
att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de remitterade förslagen
måtte komma till stånd för ifrågavarande delar av Dalarna.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

4 §•

Sedan förrättningsmännen med hänsyn tagen till de i 1 § första stycket
angivna omständigheter för sin del träffat avgörande örn skifteslagets omfång,
äger delägare framställa yrkande örn uteslutande från delningen av visst
till heminägor ej hänförligt område. På förrättningsmännen ankommer därefter
att pröva, huruvida och i vad mån sådant uteslutande är förenligt med de
i 1 § sista stycket därför stadgade förutsättningarna, eller att det kan ske
utan någon delägares förfång och utan att lämpligt och redigt skifte därigenom
hindras. De hava därvid att tillse, såväl att den tillämnade delningen icke
lider genom uteslutningen som ock att avskilda områden äro av beskaffenhet
att sedermera kunna för sig undergå delning. Dessa områden skola nämligen
avskiljas såsom särskilda skifteslag — ett eller flera enligt förrättningsmännens
beprövande — ehuru naturligtvis med möjlighet öppen att vid uppkommande
fråga örn skifte å dylikt skifteslag därå tillämpa bestämmelserna i 1 §
första stycket. Vid prövning av yrkandena kunna förrättningsmännen exempelvis
finna, att hinder möter mot avskiljande av visst område, enär detta ej
ensamt för sig kan med fördel undergå delning, men att därest ett annat område,
vars uteslutande från delningen jämväl påyrkats, avskiljes till ett skifteslag
gemensamt med det förra, hinder i angivna avseende ej längre förefinnes.
Det tillkommer tydligen förrättningsmännen att med hänsynstagande
även till sådana förhållanden avgöra, vilka yrkanden äro av beskaffenhet att
kunna göras till föremål för omröstning bland delägarna och huru dessa yrkanden
böra sammanställas. Hava sålunda yrkanden framställts örn avskiljande
av två områden till särskilda skifteslag men förrättningsmännen finna
dessa områden med hänsyn till bestämmelserna i 1 § sista stycket kunna avskiljas
allenast till ett gemensamt skifteslag, skall endast fråga örn avskiljande
av områdena till ett skifteslag ställas under omröstning. Annat torde ej åsyftas
med uttrycket i förevarande paragraf, att omröstningen skall avse varje
område eller grupp av områden, som förrättningsmännen finna lämpligen kunna
avskiljas till särskilt skifteslag. Då emellertid detta uttryck måhända kan
föranleda den missuppfattningen av stadgandets innebörd, att förrättningsmännen
vid sin prövning äga taga hänsyn till andra omständigheter än huruvida för
frånskiljande av visst område möter hinder, varom sägs i 1 § sista stycket,
hemställer lagrådet örn sådan jämkning av stadgandets avfattning, att ordet
»lämpligen» därur uteslutes.

9 §''

Då det i förevarande paragraf första stycket heter, att örn delägares rätta
andelstal inom visst hemman eller del därav ej kunna med säkerhet utrönas,
frågan dem emellan må avgöras genom förening, utsäger detta stadgande icke,
mellan vilka förening skall träffas för att bliva gällande. Det lärer visserligen
ligga i sakens natur, att samtliga delägare, vilkas rätt beröres av frågan,
måste biträda föreningen, men ett tydliggörande härav i lagtexten synes dock
önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19

Såväl i det fall att förening, varom ovan nämnts, ej kommer till stånd som
eljest, då tveksamhet är för handen beträffande äganderättsfråga inom byn,
är det uppenbarligen avsett, att lantmätaren skall fatta ståndpunkt i frågan.
Redogörelsen över äganderättsutredningen skall ju vara utgångspunkt för
eventuell klandertalan och, i den mån sådan ej anställes, erhålla betydelsefulla
rättsverkningar. Det är därför oundgängligt, att redogörelsen upptager en
fullständig fördelning mellan angivna personer av all jordäganderätt inom
byn; att lämna därhän, huruvida den ene eller andre äger bättre rätt i något
avseende, måste vara uteslutet. Vad sålunda är åsyftat synes böra klart uttalas.
Detta torde kunna ske genom infogande i paragrafens andra stycke av
ett stadgande därom, att redogörelsen skall innefatta besked rörande vad som
tillkommer en var delägare inom byn.

Enligt paragrafens sista stycke skall äganderättstvist, som yppas »vid förrättningen»,
underställas ägodelningsrättens prövning. De citerade orden torde
lämpligen böra utbytas mot »under skiftet». Härigenom skulle angivas, att
häradsrätten måste avvisa varje dylik tvist, som dit instämts efter det skiftet
påbörjats men innan det avslutats. Delägare, som vill tvista med annan i någon
icke redan underställd äganderättsfråga, bör under nämnda tid vara hänvisad
att vända sig till lantmätaren med begäran örn underställning eller att,
om sådan ej sker, gå till ägodelningsrätten för att få frågan där upptagen.

10 §.

Vid de provskiften, som förrättas på grund av lagen den 30 april 1925 (nr
102), gäller, enligt 28 § i förordningen den 18 juni 1926 (nr 362), att sammanläggning
av en delägare tillhöriga fastigheter ej far ske mot bans bestridande,
örn han visar skäl härför. Dalautredningen har i sitt betänkande (s.
165), meddelat, att vid de provskiften, där sammanläggningsfrågan hittills
hunnit bliva behandlad, sammanläggning kunnat verkställas i sådan omfattning,
att delägarna i ett övervägande antal fall utgå ur skiftena med en enda
fastighet och i det fåtal fall, då inteckningsförhållandena eller andra omständigheter
lagt hinder i vägen för en sådan sammanföring, vanligen med endast
två fastigheter. Det torde kunna antagas, att till det sålunda vunna gynnsamma
resultatet i ej oväsentlig mån bidragit den nämnda bestämmelsen, att ett bestridande
icke utan vidare hindrar sammanläggning.

Enligt förevarande paragraf skall emellertid vid framtida laga skiften redan
ett enkelt bestridande medföra, att sammanläggning ej må äga rum. Till stöd
härför bar i betänkandet (s. 186) åberopats, icke någon vid provskiftena vunnen
erfarenhet därom, att den för dessa gällande bestämmelsen — vilken, såsom
samtidigt framhållits, ej innebär, att de av delägaren andragna skälen mot
sammanläggning skola strängt nagelfaras — visat sig vara mindre lycklig eller
väckt berättigat missnöje, utan i huvudsak allenast det förhållandet, att berörda
skäl mången gång kunna vara av beskaffenhet att ej lämpligen böra
dryftas vid lantmäterisammanträde. Vad sålunda anförts synes lagrådet knappast
innefatta tillräcklig anledning att frångå provskiftesbestämmelsen. Med
rätta har i betänkandet (s. 164) med styrka hävdats den utomordentliga bety -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

delsen därav, att sammanläggning kommer till stånd i största möjliga utsträckning.
Skulle ett bestridande utan något så när giltiga skäl äga vitsord,
kunde följden härav blott alltför lätt bliva den, att sammanläggning ej finge
verkställas i ett större antal fall, där eljest intet hindrade sådan. Väl torde
stadgandet i 16 § understundom medföra, att delägare funne sig föranlåten att
avstå från ett obefogat bestridande, men detta synes dock icke innebära erforderlig
trygghet i förevarande avseende.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet om sådan ändring av förevarande
paragraf, att sammanläggning i där angivna fall skall ske, såframt ej laga
hinder därför möter eller ock åtgärden av fastighetsägaren bestrides samt skäl
härtill finnes vara för handen. Godtages denna hemställan, lärer 12 § första
stycket andra punkten böra sålunda jämkas, att i förrättningsmännens yttrande
skall för varje särskilt fall angivas, huruvida sammanläggning anses böra äga
rum eller ej och skälen härför.

Pör att sammanläggning av fastigheter skall kunna äga rum fordras såväl
enligt de här föreslagna bestämmelserna som enligt lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet, att fastigheterna ''äro i en ägares hand. Huru denna
föreskrift skall tolkas i fråga örn makars egendom, lärer i rättstillämpningen
hava varit föremål för olika meningar. Vad angår de fall, då äldre giftermålsbalken
gäller beträffande makars förmögenhetsförhållanden, synes någon bestämd
slutsats för frågans bedömande icke kunna dragas därav, att enligt
skiftesstadgan en enda ägolott ansetts böra vid skifte utläggas för makar utan
hänsyn till de olika andelarnas natur. Sålunda har vid klyvning av hemman,
däri makar ägde var sitt skattetal såsom enskild egendom, för dem utlagts en
enda ägolott.1 Att ej ens i sådant fall delning mellan makarna ansetts böra
äga rum, synes förklarligt med hänsyn därtill, att enligt äldre giftermålsbalken
i regel rättshandlingar ej kunna slutas eller talan föras mellan makar
under bestående äktenskap. Ehuru en enda ägolott utlägges, består emellertid
vardera makens hemmansdel fortfarande såsom honom enskilt tillhörig egendom
och kan särskilt intecknas, om lagfart å densamma föreligger. Vid besvarande
av frågan, i vilken utsträckning sammanläggning kan ske av fastigheter,
tillhöriga makar å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är
tillämplig, mäste beaktas, att mellan dem egendomsgemenskap är rådande med
undantag för fast egendom, som före äktenskapet förvärvats eller därunder
ärvts, samt för egendom, som genom äktenskapsförord eller vid gåva eller genom
testamente förbehållits ena maken enskilt. Då föreskriften, att fastigheterna
skola vara i en ägares hand, uppenbarligen betyder allenast att fastigheterna
skola tillhöra samma ägare, möter naturligen ej hinder mot sammanläggning av
fastigheter, som ingå i den äktenskapliga egendomsgemenskapen. Däremot
mäste av nämnda föreskrift följa, att sammanläggning ej kan ske av fastighet,
som tillhör makarna samfällt, med ena makens enskilda fastighet, lika litet
som sammanläggning kan ske av vardera maken enskilt tillhöriga fastigheter.

1 Jfr N. J. A. 1916 s. 200 och där anförda äldre rättsfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

21

Fastighet, som tillhör makarna samfällt, och make enskilt tillhörig fastighet äro
ej i samma ägares hand.

Då nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga örn makars förmögenhetsförhållanden,
är vardera maken ensam ägare till den egendom han vid äktenskapets
ingående har eller sedermera förvärvar. Sammanläggning av ena
maken tillhörig fastighet med fastighet, som tillhör den andra, är darfor
utesluten, vare sig de olika fastigheterna äro giftorättsgods eller enskild egendom.
Vad åter angår ena maken tillhörig egendom, är det uppenbart, att sammanläggning
kan ske av fastigheter, som tillhöra honom enskilt, liksom av
fastigheter, som tillhöra honom såsom hans giftorättsgods. Däremot synes
med hänsyn till bestämmelserna i 5 § sammanläggningslagen det ej vara tillåtet
att sammanlägga fastighet, som är ena makens giftorättsgods, med fastighet,
som tillhör samma make enskilt. Ehuru han är ensam ägare jämväl av förstnämnda
fastighet, kan han dock på grund av andra makens giftorättsansprak
ej anses innehava den med samma rätt som den enskilda egendomen. Andra
maken har under äktenskapet visserligen ej en delrätt i hans giftorättsgods,
men giftorätten är dock en för andra maken från äktenskapets ingående uppkommen
rättighet i hans gods, medförande begränsning i förfoganderätten
över godset under äktenskapet och anspråk på del i godset vid äktenskapets

upplösning. .

Skulle vid sammanläggning av två samma make såsom giftorättsgods tillhöriga
fastigheter den ena vara besvärad av inteckning för gäld, medför sammanläggningen,
att inteckningen kommer att belasta jämväl den andra fastigheten.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke i sådant fall enligt stadgandena
i 6 kap. 4 § nya giftermålsbalken den andra makens samtycke till
sammanläggningen erfordras. Emellertid kunna dessa stadganden särskilt med
hänsyn till innehållet i nämnda paragraf andra stycket icke direkt äga tilllämpning.
Då vidare — örn det vid sammanläggningslagens tillkomst varit
avsett, att krav på andra makens samtycke i förevarande fall skulle uppställas,
ett krav som med hänsyn till 5 § 6 mom. lagen örn införande av nya giftermålsbalken
skulle hava gällt jämväl i avseende å samfälld egendom i äldre
äktenskap — ett dylikt krav bort föranleda upptagande av närmare bestämmelser
därom i sammanläggningslagen, synes en analog tillämpning av bestämmelserna
i 6 kap. 4 § nya giftermålsbalken icke böra äga rum i avseende
å förevarande i senare lagstiftning grundade rättsärende. Hu\udprincipen, att
värdera maken äger fri förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods, bör upprätthållas,
i den mån ej genom lagstiftningen undantag därifrån verkligen kan anses
vara gjort.

Om hindret mot sammanläggning av enskild fastighet och fastighet med
natur av giftorättsgods eller samfälld egendom borttoges, skulle en blivande
bodelning kunna medföra behov av återställande av gränsen mellan de olika
egendomsslagen. Emellertid måste det medgivas, att ett sadant behov vid
äktenskapets normala upplösning genom dödsfall ofta ej skulle komma att föreligga.
A andra sidan medför det nu befintliga hindret mot sammanläggning
av olika egendomsslag den olägenheten, att i äldre äktenskap arvejord ej kan

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sammanläggas med jord, som köpts från medarvingar. En utredning, örn denna
olägenhet är av sådan betydelse, att särskilda bestämmelser böra givas, är måhända
påkallad. Enligt lagrådets mening synas större betänkligheter möta mot
att i fall, då nya giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
tillåta sammanläggning av ena makens fastighet med den andras.
Dessa spörsmål beröra emellertid främst den allmänna sammanläggningslagen
och kunna ej i detta sammanhang upptagas till särskild behandling.

I samband härmed torde böra erinras, att örn en var av två makar, å vilkas
förmögenhetsförhållanden nya giftermålsbalken äger tillämpning, har andel i
samma registerfastighet, makarna äro jämlikt 13 kap. 11 och 13 §§ jorddelningslagen
berättigade att fa gemensam ägolott utlagd, örn de äro ense därom.
I fall, då äldre giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
föranleda nämnda lagrum ej till annan ståndpunkt i förevarande hänseende
än den, som enligt vad ovan berörts intagits vid tillämpnigen av skiftesstadgan.

Utan särskild lagbestämmelse torde, där makar var för sig erhålla en eller
flera registerfastigheter, vederbörande skiftesförrättare såvitt möjligt lägga
makarnas ägolotter intill varandra, örn grundad anledning finnes att antaga,
att lotterna komma att ligga i sambruk.

•Vad angar förhallandena i förevarande delar av Kopparbergs län, synes
vidare, när det finnes anledning antaga att make tillhörig jord skall komma att
ligga i sambruk med jord, som tillhör andra maken, detta böra beaktas vid
bedömandet av de frågor, som behandlas i 16, 23 och 25 §§. Lagrådet får därför
hemställa, att i de under nämnda paragrafer föreslagna stadganden vidtages
den ändring, att vid bedömandet av fråga, huruvida enligt 16 eller 23 §
skifte eller enligt 25 § avstyckning må ske, hänsyn skall tagas till möjligheten
av sambruk ej endast med fastighetsägarens egen utan ock med hans
makes jord.

12 §.

Här erinras örn vad lagrådet vid 10 § yttrat rörande jämkning i förevarande
paragraf första stycket andra punkten.

13 §.

Då den i slutet av förevarande paragraf införda relativsatsen synes kunna
föranleda en för vissa fall olämplig begränsning av ägodelningsrättens yttrande
beträffande de till dess prövning hänskjutna sammanläggningsfrågoma,
hemställer lagrådet, att berörda sats måtte utgå.

Därest under skifte skett sammanläggning av fastigheter men skiftet sedermera
av någon anledning ej bringas till fullbordan, lärer även sammanläggningen
böra förfalla; denna är ju -—- med eftergivande av det i sammanläggningslagen
uppställda kravet på lagfart å fastigheterna — grundad å äganderättsutredningen,
som under den antagna förutsättningen kommer att sakna
varje laga verkan. Att ett skifte, som fortskridit så långt som här förutsatts,
icke slutföres, mäste visserligen i betraktande därav, att den väsentligaste delen
av skifteskostnaderna da redan är nedlagd, antagas bliva mycket sällsynt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23

Otänkbart är det dock ingalunda, och för sådant, fall finner lagrådet en bestämmelse
motsvarande den i 5 § sista stycket intagna vara erforderlig. I saknad
av ett dylikt stadgande torde det kunna sättas i fråga, huruvida ej de vid
skiftet verkställda sammanläggningarna fortfarande äga giltighet. Örn en
sådan uppfattning bleve gällande, skulle den uppenbarligen kunna leda ej blott
till en betänklig oreda i skifteslagets fastighetsförhållanden utan även till avsevärt
förfång för fastighetsägarna. Den föreslagna bestämmelsen torde kunna
få sin plats såsom ett andra stycke i förevarande paragraf.

15 §•

Stadgandet i denna paragraf avser att meddela bestämmelser allenast beträffande
sämjedelning, som kommit till stånd efter 1928 års ingång, eller således
för fall, då enligt jorddelningslagen vid delningsgrundens bestämmande hänsyn
icke får tagas till sämjedelning. Såsom villkor för sämjedelningens beaktande
uppställes i paragrafen, att hinder mot ägornas avskiljande icke möter
i vad örn avstyckning är stadgat, varvid man enligt motiveringen har att
tillämpa jorddelningslagens regler örn avstyckning med de avvikelser därifrån,
som upptagits i förslaget. Är åter sämjedelningen äldre, gäller stadgandet i
9 kap. 3 § jorddelningslagen, enligt vilket för sämjedelningens godkännande
kräves, att vid tiden för dess tillkomst hinder icke enligt för orten gällande särskilda
bestämmelser förelåg för ägornas avskiljande genom ägostyckning eller
jordavsöndring. Dylika särskilda bestämmelser hava funnits meddelade för nu
ifrågavarande delar av Kopparbergs län, såsom i 20 § 1 mom. lagen den 27 juni
1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring enligt dess lydelse
genom lagen den 31 augusti 1907 samt i lagen den 25 april 1924 om ägostyckning
inom vissa delar av Kopparbergs län.

16 §.

Vid 10 § har lagrådet hemställt om sådan ändring däri, att sammanläggning
av en delägares fastigheter skall äga rum oberoende av ett bestridande, för
vilket skäl ej finnes vara för handen. Vinner denna hemställan bifall, följer
därav, att allenast sådan delägare, som haft godtagbart skäl att bestrida sammanläggning,
kommer att bliva i avsaknad av den förmån, som innefattas i
den uti förevarande paragraf införda undantagsbestämmelsen. Det synes näppeligen
överensstämma med rättvisans krav att beröva delägare, som nyss
nämnts, förmånen i fråga. I allt fall är det ej utan vikt, att arrondering av
brukningsdelarna kommer till stånd i så stor utsträckning som möjligt. Lagrådet
tillstyrker därför, att örn 10 § undergår ändring i ovan angivna riktning,
ur förevarande paragraf uteslutes vad däri yttras örn sammanläggning.

Tillika erinras om lagrådets hemställan vid 10 § rörande viss ändring i förevarande
paragraf.

21 §.

Enligt första punkten i förevarande paragraf skall vid skifte (klyvning) av
ägor inom område, som ligger i storskifte, bestämmande av gräns mot andra

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ägor icke ske, där det ej påfordras av delägare eller rågranne. I anledning
kärav må erinras om det förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre
ägogränser, varöver lagrådet den 23 september 1931 avgivit utlåtande. Den
föreslagna ägogränslagen stadgar i 2 §, att under en tid av tio år från lagens
ikraftträdande — avsett att äga rum den 1 januari 1933 — bestämmande vid
skifte av ägogräns, tillkommen vid lantmäteriförrättning vilken fastställts eller
eljest blivit lagligen gällande före nämnda tidpunkt, icke skall ske, där det ej
påfordras å någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till
osäkerhet örn den sträckning, vari gränsen i laga ordning blivit utmärkt å
marken. Således skola enligt ägogränslagen förrättningsmännen i sist angivna
fall hava både rätt och skyldighet att verkställa gränsbestämning oberoende
av partsyrkande, och nämnda lag innefattar följaktligen ett mindre långt
gående eftergivande av eljest gällande föreskrifter örn gränsbestämning än den
nu förevarande dalalagen. Ägogränslagen blir emellertid enligt sin föreslagna
lydelse tillämplig även å gränser inom skifteslag i de delar av Kopparbergs
län, som avses i dalalagen, och det kan därför ur lagteknisk synpunkt ifrågasättas
att från tillämplighetsområdet för 2 § ägogränslagen undantaga skiften,
som avses i förevarande paragraf. Även örn — vid det förhållandet, att
dalalagen redan på grund av sin lokalt begränsade räckvidd kan anses skola
inom sitt område gälla framför ägogränslagen — något undantagande, som
nyss nämnts, icke skulle vara på den anförda grunden oundgängligt, torde saken
ställa sig annorlunda i betraktande därav, att ägogränslagen, som på sätt
ovan framgår är avsedd att träda i kraft först ett halvt år efter den föreslagna
dagen för dalalagens ikraftträdande den 1 juli 1932, enligt ordalydelsen av
sin ingress medför ändring av vad i lag eller särskild författning finnes mot
ägogränslagen stridande. Lagrådet anser sig fördenskull böra hemställa, att
till ägogränslagen göres ett tillägg av ovan antydd innebörd. Tillägget synes
kunna infogas i 2 § såsom ett nytt stycke i denna,

I detta sammanhang må framhållas, att ägogränslagen lärer äga tillämplighet
jämväl beträffande de ägogränser, som vid de statsunderstödda storskiftena
inom Kopparbergs län uppdragits mellan de därvid bildade skifteslagen.
Vid utgången av den i 1 § ägogränslagen omförmälda preklusionstiden av tio
år från lagens ikraftträdande bliva alltså jämlikt samma paragraf berörda
gränser, där ej tvist yppats, fastlåsta vid de sträckningar, vari gränserna blivit
utmärkta å marken, och därest under preklusionstiden skifte enligt dalalagen
övergår något av skifteslagen, är 2 § ägogränslagen tillämplig beträffande skifteslagets
gränser. Vid dylikt skifte torde förrättningsmännen i allmänhet komma
att, åtminstone såvitt angår mera viktiga gränser, finna gränsbestämning
böra äga rum även i det fall, att något yrkande därom ej framställts.

Andra punkten i förevarande paragraf synes lämpligen böra utgå. Det
har icke ansetts nödigt att i jorddelningslagen eller annorstädes införa någon
motsvarande bestämmelse i fråga örn fastställelse av skifte, vid vilket huvudregeln
i 2 § ägogränslagen kommit till användning, och skäl torde ej förefinnas
att i nu avsett fall intaga en därifrån avvikande ståndpunkt. Stadgandena i
1 kap. 19 § jorddelningslagen och 2 § andra stycket i kungörelsen den 25 no -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

25

vember 1927 (nr 418) äro emellertid tillämpliga även å förrättning, varom’
förmäles i förevarande paragraf.

23 §.

Det lärer bliva ett blott mera sällan förekommande fall, att vid skifte, som
i förevarande paragraf avses, delägares andel i en fastighet finnes hava kunnat
—- enligt sammanläggningslagen —- sammanläggas med annan honom tillhörig
fastighet. För övrigt bör här liksom i fråga örn 16 § arronderingssynpunkten
tillerkännas en viss vikt. Påpekas må dessutom, att det ifrågavarande
villkoret för andels utbrytande ej upptagits i lagen den 3 maj 1929 (nr 73).
På grund härav hemställer lagrådet, att ur förevarande paragraf utgår vad
däri sägs örn sammanläggning.

Vidare åberopar lagrådet sitt yttrande vid 10 § beträffande behovet av viss
ändring i förevarande paragraf.

25 §.

Vad angår behövligheten av viss ändring i förevarande paragraf hänvisar
lagrådet till sitt uttalande vid 10 §.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen om delning

av jord å landet.

Ehuruväl den ändring, som enligt förslaget vidtages i förevarande paragraf
i jorddelningslagen, icke för sin tillämpning är beroende av att övriga av
Dalautredningen föreslagna stadganden trätt i kraft, lärer dock sådan tilllämpning
icke ifrågakomma annat än i samband med laga skifte, som därefter
äger rum. Vid sådant förhållande hemställer lagrådet, att för vinnande av
likformighet även nu ifrågavarande lag må träda i kraft den 1 juli 1932.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926
(nr 327) örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet.

Detta förslag lämnas utan anmärkning.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall.

I fråga örn lagförslagets rubrik hemställer lagrådet, att i densamma måtte
-— såsom i rubriken till förslaget till lag med särskilda jorddelningsbestämmelser
för Kopparbergs län — angivas lagens tillämplighetsområde. 1

1 §•

Enligt vad i den allmänna motiveringen till de framlagda lagförslagen närmare
utvecklats föreligger inom de på bekostnad eller med understöd av staten

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

storskiftade delarna av Kopparbergs län förutom den betydande ägosplittringen
jämväl en synnerligen allmän oreda i äganderättsförhållandena. Örn för
lagfart krav på lagligen beskaffad fångeshandling och styrkt åtkomst för
fångesmannen upprätthålles, skulle äganderätts- och lagfartsförhållandenas
ordnande i samband med laga skifte enligt den nya lagstiftningen icke kunna
genomföras i anslutning till den genom skiftet skapade och i jordregistret upptagna
nya fastighetsindelningen. I förevarande lagförslag har därför skiftet
jämte den i 9 § av förslaget till lag med särskilda jorddelningsbestämmelser för
Kopparbergs län omförmälda äganderättsutredningen erkänts såsom grundval
för lagfart å de fastigheter, som höra till den by, vars heminägor ingå i skiftet,
och som följaktligen omfattas av äganderättsutredningen. Förutsättning härför
är dock, att lagfartsdomstolen utfärdar kungörelse därom att utredning rörande
äganderättsförhållandena inom byn blivit vid skiftet verkställd. Med
avseende å vad av Dalautredningen visats rörande de i dessa orter rådande missförhållanden
beträffande jorddelning och lagfart, torde i regel lagfartsväsendets
ordnande utan anlitande av skiftet jämte äganderättsutredningen såsom
grundval för lagfart möta utomordentliga svårigheter. I allmänhet lärer därför
kungörelse, som i förevarande paragraf avses, böra av rätten utfärdas. Endast
i undantagsfall, exempelvis då i byn finnes ett fåtal delägare och dessa i
huvudsak innehava fullständiga och lagliga fånges- och åtkomsthandlingar,
samt rätten därför finner, att lagfarter för dem kunna utan större svårigheter
komma till stånd enligt de allmänna stadgandena örn lagfart, bör kungörelse av
rätten vägras. Med hänsyn härtill hemställer lagrådet, att den i förevarande
paragraf föreslagna bestämmelsen erhåller det innehåll, att rätten skall utfärda
kungörelse, där det ej med hänsyn till förhållandena inom byn finnes obehövligt.

3 §•

Med anledning av äganderättsutredningen kan klander komma att instämmas
jämväl sedan mer än ett år förflutit efter sista kungörandet. Då det vidare
torde vara nödvändigt för rätten att — även efter det lagfartsförhållandena
ordnats i överensstämmelse med den genom skiftet skapade och i jordregistret
upptagna nya fastighetsindelningen — hava tillgång till de i redogörelsen för
äganderättsutredningen upptagna fastighetsledningar och följaktligen ett särskilt
exemplar av redogörelsen synes böra utskrivas att behållas av rätten, hemställer
lagrådet, att den i förevarande paragraf tredje stycket upptagna tidsbegränsningen
måtte utgå.

4 och 5 §§.

Såsom ovan omförmälts har i förevarande lagförslag skiftet jämte äganderättsutredningen
erkänts såsom grundval för lagfart, såframt kungörelse utfärdas
enligt 1 §. Sedan skiftet fastställts och ett år förflutit efter sista kungörandet,
förlorar lagfart, som tidigare meddelats å fastighet inom den by, vars
heminägor ingå i skiftet, såtillvida sin verkan, att den ej längre kan läggas till
grund för beviljande av lagfart å efterföljande fång eller av inteckning, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

27

mindre den äldre lagfarten befunnits överensstämma med äganderättsutredningen
och anteckning därom verkställts. Där lagfart icke föreligger, skall
lagfart meddelas på grund av skiftet jämte äganderättsutredningen, såframt
ej klander instämts eller eljest anledning förekommer att annan äger bättre rätt
till fastigheten.

De närmare bestämmelserna örn meddelande av ny lagfart och om anteckning
rörande äldre lagfart äro givna i 4 och 5 §§. Dessa bestämmelsers innebörd
torde vara följande.

Örn den, som i enlighet med äganderättsutredningen vid skiftet redovisats
såsom ägare till en fastighet, vilken skall upptagas i jordregistret, ej har lagfart
å den eller de i densamma ingående fastigheterna eller fastighetsdelama, är han
skyldig söka lagfart sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader, sedan
skiftet fastställts och ovanberörda kungörelsetid utgått. Lagfart skall för honom
beviljas å den nya registerfastigheten, örn icke klander instämts eller anledning
eljest förekommer att annan äger bättre rätt till den eller de ingående fastigheterna
eller fastighetsdelama.

Därest åter fastighetsägaren förut har lagfart å »fastigheten eller del
därav», äger han enligt 5 § erhålla anteckning och bevis örn förhållandet. Den
föreslagna bestämmelsen torde innebära, att örn han har lagfart å samtliga i
den nya registerfastigheten ingående fastigheter eller fastighetsdelar och enligt
äganderättsutredningen vid skiftet upptagits såsom ägare till desamma
möjligen med vissa rättelser och jämkningar, anteckning skall verkställas därom,
att han har lagfart å den nya registerfastigheten. Har han lagfart allenast
å någon eller några av de i den nya registerfastigheten ingående fastigheterna
eller fastighetsdelama, torde efter jämförelse med äganderättsutredningen
anteckning böra meddelas, att han äger lagfart å den nya registerfastigheten,
såvitt den belöper å de i densamma ingående fastigheter eller fastighetsdelar,
å vilka äldre lagfart föreligger. I protokollet skola angivas de rättelser
och jämkningar, som vid skiftet vidtagits beträffande de i den nya registerfastigheten
ingående fastigheterna eller fastighetsdelama. Ansökningen örn anteckning
skall beviljas, örn icke klander instämts eller eljest anledning förekommer,
att annan äger bättre rätt till den eller de ingående fastigheterna eller
fastighetsdelama. Intill dess anteckning skett, må äldre lagfart icke läggas
till grund för beviljande av lagfart å efterföljande fång eller av inteckning.
Horst när fastigheten eller del därav övergått å annan person eller fråga örn
inteckning uppkommer, erfordras således ombesörjande av anteckning enligt 5 §.

Då äldre lagfart finnes å vissa i en nybildad registerfastighet ingående fastigheter
eller fastighetsdelar men icke å andra, synes av bestämmelsen i 5 §
följa, att lagfart enligt 4 § skall meddelas å den nya registerfastigheten, såvitt
den belöper å de i densamma ingående fastigheter eller fastighetsdelar, å vilka
äldre lagfart icke föreligger. I fråga om dessa skola naturligen i protokollet
antecknas de rättelser och jämkningar, som gjorts vid skiftet.

Har före skiftets fastställande och kungörelsetidens utgång lagfart sökts
men ej meddelats, torde det vara avsett, att ny lagfartsansökan skall göras på
grund av skiftet med äganderättsutredningen.

28

Kungl. Maj :ts proposition nr 5.

Lagfart direkt hänförande sig till den genom skiftet skapade och i samband
därmed i jordregistret upptagna fastighetsbildningen kommer således att meddelas
allenast i det fall, då äldre lagfart icke föreligger å någon av de i den
nya registerfastigheten ingående fastigheterna eller fastighetsdelarna. Målet
— lagfartsförhållandenas ordnande i anslutning till den nya fastighetsbildningen
— kommer att i samband med skiftet vinnas endast i nämnda fall.
Eljest kommer lagfartsförhållandenas ordnande i enlighet med den nya fastighetsbildningen
att ske först i den mån anteckning rörande äldre lagfarter påkallas
i samband med nya fång eller med inteckning. Särskilt i fråga örn det
synnerligen vanliga fall, att en nybildad fastighet består av såväl lagfarna som
olagfarna fastigheter eller fastighetsdelar, skulle detta medföra avsevärda olägenheter.
Dels skulle den uppdelning på flera ärenden, som i dylikt fall
kunde uppstå, kunna komma att medföra en upprepad genomgång av äganderättsutredningen,
såvitt den avser samma nya jordregisterfastighet, och sålunda
orsaka ett besvärande dubbelarbete. Dels är resultatet — meddelande
av lagfart eller anteckning örn lagfart å den del av en nybildad fastighet, som
belöper å vissa i densamma ingående fastigheter eller fastighetsdelar — oegentligt
och kan verka vilseledande. Det synes vidare uppenbart, att större trygghet
vinnes för fullt tillförlitlig handläggning av uppkommande frågor, örn
lagfartsförhållandenas ordnande i överensstämmelse med äganderättsutredningen
verkställes i ett sammanhang under tiden närmast efter skiftet.

Lagfartsförhållandenas ordnande i samband med skiftet synes kunna ske
på två vägar, antingen sålunda att i nära anslutning till förslaget skillnaden
mellan ny lagfart och anteckning örn äldre lagfart upprätthålles men föreskrift
meddelas örn skyldighet att inom viss tid efter skiftets fastställande och
kungörelsetidens utgång söka anteckning eller örn skyldighet för rätten att
verkställa anteckning ex officio, eller ock sålunda att skyldigheten att söka lagfart
inom samma tid utsträckes till att avse all fast egendom inom byn, vare
sig äldre lagfart föreligger eller icke.

Skulle den förstnämnda vägen anlitas, torde föreskrift jämväl böra meddelas,
att för det fall, då i en ny registerfastighet ingå såväl lagfarna som olagfarna
fastigheter eller fastighetsdelar, en slutanteckning skall verkställas och bevis
givas därom, att lagfart föreligger å hela den nya registerfastigheten, så att
även för sådant fall i fastighetsbokföringen full formell anslutning vinnes till
den nya fastighetsbildningen. Med bibehållandet av skillnaden mellan ny lagfart
och anteckning om äldre skulle dock bland annat den olägenheten komma
att kvarstå, att i rättstillämpningen en gräns måste dragas mellan dessa fall,
vilket ej sällan kan möta svårigheter.

Örn åter den sistnämnda vägen beträdes — vilket av lagrådet förordas —
skulle en väsentlig förenkling vinnas främst därigenom, att i omförmälda
vanliga fall, då i en nybildad fastighet ingå såväl lagfarna som olagfarna fastigheter
eller fastighetsdelar, lagfartsfrågan skulle bliva föremål för enhetlig
behandling i ett enda ärende. Alltför stora betänkligheter synas ej möta
mot denna väg. Enligt förslaget skall ju skiftet med den därtill hörande äganderättsutredningen
godkännas såsom grundval för ny lagfart och tillika hava

Kungl. May.ts proposition nr 5.

29

vitsord emot äldre lagfart, i den mån denna icke överensstämmer med äganderättsutredningen,
vare sig lagfarten meddelats för den däri angivna ägaren eller
för annan person. Förslaget intager således —- för visso med rätta — den
ståndpunkten, att en tidigare för annan person meddelad lagfart skall vika för
lagfartsförhållandenas materiella och formella anpassning efter det på äganderättsutredningen
grundade skiftesresultatet, trots de konsekvenser i fråga örn
redan beviljade inteckningar som därav kunna uppstå. I jämförelse härmed
synes det vara ett ringa steg, att samtidigt som man, på sätt sker i förslaget,
jämväl berövar den för ägaren tidigare beviljade lagfarten dess väsentliga rättsverkningar,
man i enkelhetens intresse icke låter densamma — lika litet som en
tidigare för annan person meddelad lagfart — hindra ny lagfart på grund av
skiftet jämte äganderättsutredningen å den genom skiftet skapade och i jordregistret
upptagna nya fastigheten. Örn detta steg tages, bör den nya lagfarten,
såvitt den avser de delar av den nya registerfastigheten å vilka lagfart
förut meddelats, ej hava annan verkan än skiftets fastställande och kungörelsetidens
utgång medföra enligt förslaget, nämligen hinder mot lagfart och inteckning
på grundval av den äldre lagfarten. Sålunda skall exempelvis i fråga om
tjuguårig hävd hänsyn tagas till de äldre lagfarterna. I lagfartsprotokollet
bör naturligtvis anteckningen rörande de i den nya fastigheten ingående fastigheterna
eller fastighets delarna innehålla upplysning, huruvida lagfart å dem
tidigare meddelats. Vidare bör i lagfartsboken från det rum, där lagfarten å
den nybildade fastigheten antecknas, hänvisning ske till de rum, där de äldre
lagfarterna finnas upptagna, på samma sätt som då anteckning örn äldre lagfart
skulle göras enligt 5 § i förslaget. Någon fara för att upplysning ej
komme att vinnas örn befintliga gravationer skulle således ej uppstå.

Med en sådan ordning skulle lagfart i vissa fall komma att beviljas fastighetsägare,
som redan har lagfart å all i den nya fastigheten ingående jord.
Detta synes icke vara ägnat att väcka större betänkligheter. Även sådan fastighetsägare
torde i regel finna det helt naturligt, att han efter skiftet erhåller
ett lagfartsbevis, som ansluter sig till den genom skiftet uppkomna fastighetsindelningen.
Vad angår kostnaderna för fastighetsägarna lärer, även örn
någon gång kostnaderna för ny lagfart skulle komma att överstiga utgifterna
för den föreslagna anteckningen örn äldre lagfart, i allt fall skillnaden bliva
obetydlig. Och i flertalet fall torde — enär var fastighetsägare i allmänhet
har flera fång till den nya fastigheten — kostnaderna för ny lagfart bliva
mindre. Vare sig den ena eller andra vägen väljes, bör detta ej inverka på frågan
örn lagfartsstämpelns beräknande, i vilket ämne särskilda bestämmelser
avsetts skola utfärdas.

Beträffande den omfattning, i vilken lagfart skall kunna meddelas på grund
av skiftet jämte äganderättsutredningen, synes någon erinran ej vara att framställa
mot förslaget. All till den by, vars heminägor ingå i skiftet, hörande
jord avses med äganderättsutredningen och bör kunna bliva föremål för lagfart,
i den mån hinder ej möter på grund därav att erforderlig utbrytning ej
skett. Därest inom områden, som uteslutits från delningen, förekomma av vissa
bestämda ägor bestående fastigheter, vilka ej blivit skilda från sina stamfastig -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Heter på sådant sätt, att de enligt gällande regler kunnat upptagas såsom särskilda
registerfastigheter, kan lagfart å dem beviljas, först när sådan åtgärd
— exempelvis avstyckning — vidtagits, att de kunna införas i registret.

Bestämmelse torde därför först och främst böra upptagas örn skyldighet för
en var, som vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn, att
söka lagfart på grund av skiftet med den därtill hörande äganderättsutredningen.
Då såsom grundval för lagfart angives skiftet med äganderättsutredningen,
avses äganderättsutredningen såsom den slutligen föreligger, sedan prövning
skett av de tvister, som enligt 9 § sista stycket i förslaget till lag med
särskilda jorddelningsbestämmelser för Kopparbergs län underställts ägodelmngsrätten,
likasom av sådana tvister, som före skiftets påbörjande anhängiggjorts
vid häradsrätten. Förrän slutlig prövning av dessa tvister föreligger,
kan skiftet ej avslutas.

Vidare erfordras bestämmelser rörande vilandeförklaring av lagfartsansökan,
dels ifall ansökningen avser annan fast egendom än sådan, som skall i jordregistret
upptagas såsom särskild fastighet eller som utgör kvotdel av dylik
fastighet, och dels ifall anteckning skett, att klander instämts, eller eljest anledning
förekommer att annan äger bättre rätt till den fasta egendom ansökningen
avser.

Skulle instämd klandertalan avse allenast någon eller några i en ny registerfastighet
ingående fastigheter eller fastighetsdelar, kan, innan detta hinder
mot lagfart a den nya registerfastigheten undanröjts, ansökningen icke till någon
del bifallas, med mindre vad som är oklandrat utgör kvotdel av registerastigheten
_ I sådant fall skall ansökningen beviljas, såvitt angår nämnda
kvotdel, och i övrigt förklaras vilande. Örn klandertalan bifalles och det frånvunna
ej utgör kvotdel av registerfastigheten, kan lagfart å återstoden ej be bliSt’ff°rran

fa+ fale fe meddelats å förrättning, varigenom det frånvunna
blivit fran registerfastigheten utbrutet.

Slutligen torde böra märkas, att därest i en vid skiftet bildad fastighet på

grund aj sammanläggning ingår fastighet tillhörande annan by, den senare

lustigheten ej ar inbegripen i äganderättsutredningen. Vid sådant förhållande

inneL7f°rära^ bestämmelse därom> att nämnda omständighet ej

innefattar hinder för lagfart å den nybildade fastigheten. Erinras må att

“Iagf;ne 1 ''6t 7 anglVna fallet förutsätter, att ägaren av den nybil heten.

^ ^ ägde kgfart å den tiU annan brande faste -

llr protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

31

Utdrag av protokollet över ju st itiedepartemen t sär ende n, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 december 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 3
december 1931 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 11 september
samma år remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn
delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län med flera
lagförslag och anför:

»Redan tidigt stod det klart, att den före jorddelningslagen gällande
skiftesstadgans bestämmelser icke voro i allo lämpade för Dalarnas egenartade
jordförhållanden. Åtskilliga förslag till särskilda åtgärder framkommo
ock, dock utan att föranleda någon åtgärd. Under förarbetena
till den nu gällande jorddelningslagstiftningen visade sig, att icke heller
denna lämpligen kunde i alla delar givas ett för dalaförhållandena lämpat
innehåll. Vid övervägande av vilka åtgärder borde vidtagas inriktades
tankarna till en början å ett dessförinnan framkommet uppslag att verkställa
ny skifteslagindelning inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna av länet, och den 27 februari 1920 tillkallades
tre sakkunniga, den s. k. kommissionen för Dalarnas indelning i
skifteslag, att vid sammanträden med vederbörande rättsägare inom nämnda
orter utreda möjligheten att därstädes verkställa skifteslagsindelning
såsom förberedande åtgärd till genomförande av laga skiften. Kommissionen
skulle utarbeta förslag till sådan indelning, i den mån kommun eller
del därav förklarat sig icke hava något att erinra däremot. Sammanträden
höllos under år 1920 inom 11 av de 31 socknar, som berördes av utredningen.
I den mån saken bragtes till slutligt avgörande inom socknarna,
motsatte man sig företagande av indelningsåtgärder utom i två socknar,
beträffande vilka kommissionen emellertid efter undersökning fann, att
skifteslagsindelning icke kunde där upprättas utan att även beröra socknar,
som motsatt sig förslags uppgörande. Den huvudsakliga anledningen
till motståndet torde hava varit den, att en indelning i skifteslag väntades
föra med sig ett påtvingande av laga skiften mot delägarnas vilja. KomBihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 5 hafi. (Nr ö.) 5

Dalautredningens
tillkomst
och
verksamhet.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

missionens arbete i oell för en sådan indelning kom till följd härav att ligga
nere från och med juni 1921 oell inställdes genom Kungl. Maj:ts beslut
den 30 november 1922.

Frågan örn en särskild utredning angående jordförhållandena i Kopparbergs
län återupptogs år 1923, då Kungl. Majit i den till riksdagen avlåtna
propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret
1923/1924 föreslog riksdagen att bevilja anslag till bestridande av
kostnaderna för en sådan utredning. Sedan riksdagen enligt skrivelse deli
28 februari 1923, nr 40, bifallit denna framställning, förordnade Kungl.
Majit den 27 juli 1923 dels dåvarande justitierådet Erik xinshelm Berglöf
till ledare av ifrågavarande utredningsarbete, dels ock numera hovrättsrådet
K.-G. Hjärne och överlantmätaren W. Nordenstedt att från och med
den 11 augusti samma år tillsvidare biträda Berglöf vid utförandet av
det honom meddelade uppdraget. I anslutning till ett av riksdagen i dessförenämnda
skrivelse gjort uttalande att för utredningsarbetet även borde
anlitas den praktiska sakkunskap, som ägde erfarenhet örn och förtrogenhet
med länets säregna jordförhållanden och som uppbures av den jordbrukande
befolkningens förtroende, förordnade Kungl. Majit vidare den 29
september 1923 riksdagsmannen Gustaf Andersson i Rasjön, nämndemannen
Johannes Beus i Mora, hemmansägaren Nils Kristiansson i Skålö och
nämndemannen Åhlmans Olof Olsson i Holen att såsom sakkunniga deltaga
i arbetet. De sålunda till uppdraget utsedda personerna hava antagit
benämningen Dalautredningen. Efter det Berglöf den 8 februari 1930
avlidit, uppdrog Kungl. Majit den 28 mars samma år åt generaldirektören
Torsten Nothin att vara ledare av utredningen. På framställning av
Nothin föreskrev Kungl. Majit slutligen den 2 maj 1930, att de i utredningsarbetet
såsom sakkunniga eller biträden deltagande personerna
därefter skulle i egenskap av ledamöter deltaga i Dalautredningens
överläggningar och i avgivande av de slutliga förslag, till vilka
det åt densamma anförtrodda uppdraget kunde giva anledning.

De av Dalautredningen nu avgivna förslagen grunda sig på ingående
undersökningar och hava föregåtts av överläggningar med ortsbefolkningen
och myndigheter inom länet.

Under resor, som Dalautredningen under första tiden av sin verksamhet
företog till skilda delar av länet för inhämtande av ortsbefolkningens synpunkter
och önskemål, väcktes tanken att genom ett antal laga skiften
(provskiften) få tillfälle att praktiskt pröva vissa grundläggande riktlinjer
för det slutliga lagstiftningsarbetet samt att i övrigt vinna erfarenhet
till vägledning för utredningen. I anledning av ett utav Dalautredningen
framlagt förslag i ämnet föreslog Kungl. Majit genom proposition den 23
januari 1925, nr 21, riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Förslaget blev
med allenast en mindre jämkning antaget av riksdagen, och lag i över -

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

ensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 30 april 1925 (nr 102).
Sedan från delägarna i ett antal skifteslag inkommit ansökningar örn företagande
av laga skiften enligt ifrågavarande lag, igångsattes under år 1926
laga skiften inom tolv delvis genom sammanslagning av byar bildade
skifteslag. Jämlikt i lagen lämnat bemyndigande har Kungl. Majit efter
förslag av Dalautredningen vid olika tillfällen meddelat särskilda föreskrifter
rörande sättet för provskiftenas verkställande. I mån dylika föreskrifter
ej lämnats, har skiftesstadgan tillämpats.1

Jämsides med utförandet av de förberedande arbetena i och för uppdragets
slutliga fullföljande bär Dalautredningen avgivit vissa partiella
förslag, vilka lett till utfärdandet av följande lagar, nämligen:

1) den 29 februari 1924 (nr 26) örn ändrad lydelse av 3, 5, 6, 7, 9, 10, 14 och
17 §§ i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter;

2) den 25 april 1924 (nr 82) örn ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs
län;

3) den 9 mars 1928 (nr 31) med särskilda bestämmelser angående avstyckning
inom vissa delar av Kopparbergs län; och

4) den 3 maj 1929 (nr 73) med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla
laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.

De av Dalautredningen nu avgivna förslagen bygga i väsentliga delar
på den erfarenhet, som vunnits från provskiftena. Under våren 1930 hade
dessa fortskridit så långt, att de kunde ägna sig som grund för den slutliga
prövningen av frågan örn definitiva särbestämmelser på jorddelningsväsendeta
och fastiglietsredovisningens område. Överläggningar
Milos med representanter för de olika provskifteslagen samt sedermera
med förrättningslantmätarna vid provskiftena och häradshövdingarna i
länet. Efter det preliminära förslag till författningar i ämnet jämte motiv
till desamma utarbetats samt Dalautredningen erhållit Kungl. Maj:ts
bemyndigande att ombesörja införskaffande av yttranden över förslagen
från de ämbetsverk och myndigheter, utredningen kunde finna erforderligt,
avgåvos sådana yttranden efter remiss av lantmäteristyrelsen
efter hörande av överlantmätaren och distriktslantmätarna i Kopparbergs
län, vidare av kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statens
egnahemsstyrelse efter hörande av egnahemsnämnden i Kopparbergs
län, häradshövdingarna och vissa häradsrätter eller ledamöter av häradsrätt
inom Kopparbergs län, samt av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och''
ledamöter av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län.
Tillfälle hade därjämte beretts Dalarnas skogsägareförening att avgiva
yttrande i ärendet men hade sådant icke inkommit.

1 do avgivna yttrandena lämnades förslagen til! sina huvudgrunder
praktiskt taget utan erinringar.

1 Närmare redogörelse lör de beträffande provskiftena meddelade föreskrifter och de vid
skiftena gjorda iakttagelser har lämnats i Dalautredningens betänkande säsom bil. III.

34

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 5.

På grundval av det sålunda föreliggande utredningsmaterialet upprättades
därefter de slutliga förslag i ämnet, som nu blivit föremål, för
lagrådets granskning, jämte vissa förslag till därmed sammanhängande
administrativa författningar.

Jordförhållandena
i
Dalarna.

Innan jag övergår till att angiva lagförslagens innehåll, vill jag
något redogöra för de av Dalautredningen omnämnda förhållanden, vilka
föranlett behovet av en särskild reglering av .jorddelnings- och fastig--hetsväsendet för Dalarna.

I hela provinsen förekom redan tidigt en livlig hemmausklyvnings- och

De statsunderstödda
. . .

storskiftenas jordstycknmgsverksamhet. Statsmakternas alltsedan 1400-talet ofta uppgenomförande.
repade förbud mot hemmanens minskning upprätthölls ej. I övre dalalaget
— nuvarande Ovan-Siljans och Nedan-Siljans domsagor samt Nås
och Malungs domsaga — gick denna uppdelning av jorden vida djupare än
annorstädes i provinsen och vållade en oerhörd ägosplittring. Förhållandet
hade sin grund väsentligen i en gammal fast rotad sedvänja, som ännu
i mycket sätter sin prägel på fastighetsbildningen och därmed även på
skiftesfrågan i denna bygd, nämligen den att vid arvskifte envar arvinge
tog lott i den arvfallna jorden. Fastigheterna blevo härigenom mycket
små. Knapphet på jord uppkom, och till följd härav blev den, som behövde
öka ut sin jord, hänvisad att köpa där tillfälle erbjöd sig. På
detta sätt samt genom arv och gifte samlades ett flertal ägor på skilda
ställen under gemensam brukning. Vanligen kommo såmedelst brukningsdelarna
att bestå av ett stort antal långa och smala tegar, och dessa voro
ofta icke belägna endast inom en by eller inom byar, som angränsade till
varandra, utan voro spridda här och var inom hela socknen. Till ägosplittringen
bidrog i hög grad, att vid delning av arv dödsbodelägarna
ofta togo lott i varje dödsboet tillhörigt ägoområde. Vid 1800-talets ingång
torde hava varit vanligt, att jordinnehav örn 6—8 tunnland åker och
äng var splittrat i 50—60 tegar, understundom på flera mils avstånd från
varandra. Uppgift förekommer därom att jordägare kunde hava jord på
över 300 vitt åtskilda ställen inom socknen. Skogsmarken var samfälld
för socknen.

Sedan gammalt voro gårdarna förenade i stora, tätt sammanbyggda
byar. Möjligt är, att jorden ursprungligen varit uppdelad mellan byarna.
Om några gränser mellan byarnas inägoområden någonsin funnits,
blevo dessa dock genom de ständiga ändringarna i besittningen av de
olika ägorna snart nog utplånade, och byanamnen blevo endast beteckningar
för de olika bosättningarna. På 1600-talet hade upprättats en
jordebok, men sambandet mellan däri upptagna enheter och de verkliga
innehaven gick snart alldeles förlorat. Bestämd hemmansindelning
saknades. Ingen form av legal delning tillämpades; ali klyvning och
styckning skedde sämjevis.

35

Kungl. May.ts proposition Nr 5.

För att råda bot på missförhållandena igångsattes i början av 1800-talet en över hela socknar sig sträckande storskiftesverksamhet, som fortgick
till och metl år 1894, då verket var fullbordat. Storskiftena utfördes
enligt särskilda författningar, kungl, breven den 9 februari 1802 och den
17 augusti 1804. I organisatoriskt hänseende ombesörjdes delningsverksamheten
av Storskiftes- och Avvittringsverket i Dalarna. Som ledare
fungerade en styresman, under vilken ett antal lantmätare utförde de särskilda
arbetena. Hela verksamheten Indes under landshövdingens särskilda
uppsikt, ledning och ansvar. För storskiftenas genomförande beviljades
av allmänna medel anslag, varmed bekostades styresmannens och lantmätarnas
arvoden och resekostnader, men övriga utgifter fingo jordägarna
själva vidkännas. På dessa villkor skiftades samtliga socknar inom OvanSiljans
och Nedan-Siljans domsagor samt inom Nås och Malungs domsaga
med undantag av Säfsnäs socken, ävensom Svärdsjö socken (numera
Svärdsjö, Enviken och Svartnäs) inom Falu domsaga. Förutom
nämnda bygder blevo jämväl vissa andra orter skiftade enlig! de för
Dalarna gällande storskiftesförfattningarna, nämligen Säters socken
inom Hedemora domsaga samt Gustafs, Stora Tuna och Silvbergs socknar
jämte vissa delar av Vika och Torsångs socknar inom Falu domsaga.
Vid dessa skiften åtog sig emellertid icke statsverket att helt
svara för vissa förrättningskostnader utan bestämdes, olika för de särskilda
socknarna, ett bidrag till visst bestämt belopp i ett för allt.

Storskiftena skedde sockenvis. Inom var socken vidtogos vissa preliminära
åtgärder i ett sammanhang för hela socknen, medan den slutliga
delningen mellan joixlägarna verkställdes etappvis inom mindre, för ändamålet
indelade områden.

Efter det all socknens mark av lantmätare kartlagts och graderats, beräknades
de olika jordägarnas ägoanspråk genom den s. k revningen. Av
jordägarna utsedda förtroendemän, benämnda revkarlar, uppmätte alla
hävdetegarna i arealmåttet snesland (1.27 ar eller cirka V40 tunnland) och
handland (Ilo snesland), och i en av revskrivare för socknen förd revbok
upplades ett konto för var jordägare, däri angavs den av honom hävdade
arealen jämte dess på grundval av den verkställda graderingen uträknade
uppskattningsinnehåll. I proportion efter det sålunda uppskattade innehavet
inägor erhöll därefter var jordägare andel i all mark. De i revboken redovisade
beloppen snesland och handland reducerad jord och de däremot
svarande beloppen vid skiftet tilldelad inägojord, uttryckta i tunnland och
kappland reducerad jord, blevo härigenom verkliga jordtal, medelst vilka
alla vid storskiftet utbrutna fastigheter inom socknen kunde jämföras med
varandra.

Då revboken var färdig, verkställdes en reglering av inägojorden mellan
byarna. Härvid bestämdes först till vilken by var jordägare inom socknen
skulle med sin jord förläggas; sedan delades inägorna upp mellan byarna
så, att till var by Indes den uppskattade myckenhet jord som svarade mot

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

de dit hänförda jordägarnas ägoanspråk på grund av deras innehav av
åker och äng inom socknen. Sålunda bildades inom socknen mindre, av
hy eller byalag bestående skifteslag, inom vilka delningen därefter kunde
försiggå mellan de dit sammanförda jordägarna (den s. k. åbodelningen).
Vrid åbodelningen av inägorna indelades skifteslaget i besuttenbeter, beräknade
att kunna föda visst minimiantal kreatur av olika slag. Dock utlades
oberoende härav åbolott för var delägare, men de lotter, vilka icke
vörö besuttna, sammanfördes såväl till beteckningen som i avseende å läget
på marken i grupper, vilka var för sig, sedan därinom redovisade
lotter kommit i en band, skulle utgöra en besuttenhet.

Vid skogsmarkens skiftande bestämdes med hänsyn till dess storlek och
besuttenheternas behov av skogsanslag, örn och i vilken omfattning mark
skulle genom* avvittring avskiljas för kronans räkning. Sedan avvittring.
där sådan ifrågakom, blivit verkställd, uppdelades återstoden på samma
sätt som inägorna först mellan byarna och därefter inom dessa mellan
delägarna. Storskiftesverket utförde dock endast .skiftet mellan byarna.
Åbodelningen inom dessa åter verkställdes såsom vanliga lantmäteriförrättningar
på delägarnas egen bekostnad. I regel utlades för var by tre
komplex hemskog, fäbodeskog och utskog. Vid de tidigare verkställda
storskiftena blev hela det socknen tillerkända skogsanslaget fördelat mellan
byarna, men i de senare skiftade socknarna undantogs viss del för att avsättas
såsom ''besparingsskog’ under gemensam förvaltning och allmän
uppsikt.

Fastighetsbokldringen för övriga delar av landet bär grundats å den av
jordeböckerna återgivna fastighetsindelningen. Så kunde icke ske beträffande
nu ifrågavarande orter, för vilka någon användbar jordebok ej funnits.
Emellertid erbjöd storskiftet en god grundval för fastighetsböckers
upprättande. Såsom förut nämnts indelades därvid socknarna i skifteslag,
och dessa uppdelades i sin tur i abolotter, vilka praktiskt taget samtliga
erhöllo alla sina ägor med undantag av andelar i för samfällt behov
undantagna områden utbrutna på marken. Åbolotterna (ingo här en be
tydelse motsvarande hemman i andra landsdelar. 1 kungörelsen den 38
mars 1887 örn införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna
i Kopparbergs län bestämdes ock, att i fastighetsböekerna skulle
såsom särskild enhet å eget upplägg upptagas varje vid storskifte i delningsbeskrivningen
såsom särskild ägolott (åbolott) redovisad fastighet.
Det blev alltså, till skillnad mot landet i övrigt, en vid skifte åstadkommen
uppdelning, som skulle anses enhetsbildande och koni att ligga till
grund för fastighetsindelningen.

\id införandet av jordregister i landet uppkom i viss man samma situation,
som då det gällde inrättande av ett fastighetsbokssystem. Även i
jordregistret Inigo enligt en särskild förordning den 25 april 1913 skifteshandlingarna
ersätta jordeböckerna. De voro ock synnerligt lämpade därtill,
då de lämnade ett nära nog katasterliknande underlag för fastighetsredovisningen.

37

Kungl. Maurts proposition Nr 5.

Såsom ett generellt omdöme kail örn de statsunderstödda storskiftena .lordfoMi.
sägas, att de voro efter tidsförhållandena väl gjorda. Helt naturligt kunde varande gt_
de senast utförda storskiftena bygga på en större erfarenhet rörande möj- stauning inom
ligheterna för en rationell ägosammandragning och inrättas efter den örn- deu™der^igd
läggning i brukningsmetoderna, som skedde mot 1800-talets mitt. Till ett storsUftade
bättre resultat vid dessa skiften bidrog även den omständigheten, att de trånerna.
jämlikt kungörelsen den 18 februari 1859 örn förändrade föreskrifter i avseende
å besuttenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län utfördes
i huvudsaklig överensstämmelse med gällande skiftesstadga, medan
den allmänna storskiftesförfattningen av år 1783 tillämpades vid de tidigare
storskiftena. Icke i någon av socknarna ger storskiftets beskaffenhet
ensamt för sig anledning till omreglering.

Avsikten med storskiftenas genomförande torde hava varit att, med undanröjande
av de gamla missförhållandena, försätta jordväsendet i sådant
skick, att utvecklingen därefter, utan vidare reglering eller särbehandling,
skulle kunna följa samma linjer som i andra delar av landet. Att en sådan
likställdhet icke åvägabragts har till någon del sin grund däri, att man
redan i utgångsläget hade att bygga på ett egenartat skiftes- celi fastighetsväsen.
Främsta orsaken ligger dock djupare och får sökas i det förhållandet
att de faktorer, vilka givit upphov till det tidigare rådande svåra
tillståndet och framtvingat de allmänna storskiftena, i viss mån kvarstått
även därefter och påverkat utvecklingen; även en tidvis rådande
mindre lycklig lagstiftning har satt sitt märke på de nuvarande jordförhållandena.

Gårdarna äro fortfarande i allmänhet samlade i mer eller mindre tätt Bosättningen,
byggda byar. Vid de tidigare storskiftena förekom ej gårdsflyttnmg i
nämnvärd omfattning. Vid de senare verkställda skiftena tillämpades
skiftesstadgans bestämmelser örn tvångsflyttning, och utflyttning av
gårdar förekom i icke obetydlig utsträckning, dock ej i sådan omfattning
att i allmänhet de gamla byarna blevo söndersprängda. Under
tidernas lopp uppkomna nya gårdar hava i regel uppbyggts på lediga
platser inom byaområdet eller i omedelbar anslutning till detsamma. Det
förhållandet att jordägarna vilja ’bo i by’ är ej blott ett utslag av vanans
makt. Särskilt i övre dalalaget äro jordägarna genomgående småbrukare,
som icke kunna hämta sin utkomst helt av jordbruket utan vid sidan därav
idka hantverk och andra sysselsättningar, för vilka ett tätare sammanboende
utgör en gynnsam förutsättning.

I allmänhet hava byarna sedan gammalt egen organisation för behandling
av byamännens gemensamma angelägenheter. Beslut meddelas av
byamännen å bystämma, där sådana frågor avhandlas som ordningsväsendet
inom byn, vägars anläggande och underhåll och vad i övrigt kan vara
av samfällt intresse. På bystämma utses byföreståndaren, vilken tjänstgör
såsom ett verkställande organ för stämman. För flera byar finnas
.gamla, av rätten fastställda byordningar, där formerna för utövande av

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

byns gemensamma angelägenheter regleras; även på senaste tid hava
flera sådana reglementen tillkommit.

Såsom förut nämnts förekommer icke någon verklig tendens till utspridande
av bosättningen. Snarare hava de ökade anspråken på bekvämlighet
i avseende å kommunikationer, ledningssystem och annat fastare knutit
joi dägare till den bebyggda byn. En del byar, såsom vissa kyrkbyar,
hava utvecklats till större samhällen med egen kommunal organisation.
Men även bland dem, vilka bibehållit sin ursprungliga karaktär med övervägande
jordbrukarebefolkning, kunna många uppvisas, som bestå av 100
gårdar och däröver, sammanförda till en enda klunga eller understundom
fördelade på ett par tre klasar. Bland annat ändrade brukningsmetoder
med mera skrymmande hjälpmedel har medfört att tomtutrymmena på
sina håll äro knappa. Ytterligtgående exempel på trängsel mellan tomter
kunna ock påvisas, men torde emellertid icke kunna betecknas såsom en
allmän företeelse.

.^blandning. Vad som i väsentlig grad ger jordväsendets nuvarande tillstånd inom de
storskiftade orterna dess karaktär är den inom en större del av desamma
rådande ägoblandningen. Sådan förekommer såväl mellan socknar inbördes
som ock inom socken mellan byarna och till dem hörande lotter. Förhållandet
har i vissa fall sitt ursprung från äldre tider före storskiftenas genomförande
men har även uppkommit genom sättet för storskiftenas verkställande
och senare administrativa åtgärder. Av mera avgörande betydelse
än denna kamerala ägoblandning är dock den splittring av brukningsdelarnas
ägor, som uppkommit på privaträttslig väg genom omsättningen
av fastigheter och fastighetsdelar samt dessas uppdelning.

Beträffande ägoblandningen mellan socknar må nämnas, att då jordägare
i en socken besutto ägor i en annan, de områden, som för dessa innehav
utbrötos, i åtskilliga fall betraktats som tillydenheter till hemman i
förstnämnda socken. En mera omfattande ägoblandning har emellertid
uppkommit, då byar utbrutits från en socken för att bilda egen socken eller
för att överföras till annan socken; utbrytningen eller överföringen har då
omfattat byarnas alla ägor, således även deras på olika trakter belägna
utmarker. Härav hava uppkommit anmärkningsvärda geografiska oregelbundenheter
än med enklaver och enklaver inom enklaver, än med trakter
där ägorna till byar inom olika socknar ligga lott örn lott hopblandade
med varandra.

Aven byarna emellan inom en och samma socken är ägoblandningen inom
stora delar av storskiftesområdet avsevärd. I synnerhet gäller detta inas01''
och skogsmark i fäbodar. Inom vissa orter skedde den med storskiftet
åsyftade ägosammandragningen såtillvida ofullständigt, att de jordägare,
som intogos i en by, i regel fingo fäbode jord utbruten i samma fäbodevallar
som de förut använt samt därefter fäbodeskogsmark utlagd intill
dessa vallar. Där så skett är icke ovanligt, att by för olika därunder
hörande lotter har del i mellan 10 och 20 fäbodeställen, i vilka jämväl andra

39

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 5.

byar, även från annan socken, hava del och där lotterna från de olika byarna
ligga skiftesvis omblandade med varandra. Liknande förhållande
råder beträffande de i vissa socknar talrikt förekommande s. k. myrslogarna
— i skogen liggande oinhägnade ängar och gräsbärande myrar, vilka
vid storskiftet i regel bibehöllos efter deras naturliga, ofta synnerligen oregelbundna
gränser av deras förra innehavare utan hänsyn till Arni'' dessa
erhöllo lott för sina övriga ägor.

Såsom förut nämnts bär emellertid den övervägande ägosplittringen
uppkommit på privaträttslig väg. Obesuttna lotter blevo ej, såsom i storskiftesförfattningarna
var avsett, sammanförda; tvärtom klövos såväl besuttna
som obesuttna lotter djupare. Den gamla seden att uppdela arvfallen
jord mellan alla dödsbodelägarna bibehölls även efter storskiftenas
genomförande. Denna klyvning skedde länge på ett sätt, som ledde till vida
större splittring än som var betingad av delägarnas önskan att få en
andel var, i det arvingarna ej nöjde sig med att taga sin kvot i det hela
utan skulle hava andel i var särskild i kvärk!tenskapen ingående fastighet
och snart sagt i varje teg inom dessa. Efter några generationer kunde
denna upprepade klyvning leda till en verklig ’pulvrisering’ av jorden.
På senare tid har man dock Aud arvsdelningarna sökt till varje lott lägga
samlade ägor.

Med denna förhållandenas utveckling har helt naturligt det ursprungliga
önskemålet att så småningom få till stånd bärkraftiga jordbruk ej
gått i uppfyllelse. I den s. k. mellanbygden, omfattande en större del av
de före år 1859 storskiftade socknarna, hava, enligt \Terkställd beräkning,
ungefär hakva antalet brukningsdelar mindre än 2 hektar åker och endast
mellan 2 och 3 % av brukningsdelarna representeras av sådana, som hava
mer än 10 hektar åker. I skogs- och fjällbygden äro brukningsdelarna i
medeltal än mindre.

Ehuru många ytterlighetsfall finnas, äro dock brukningsdelarna genomsnittligt
icke mindre nu än vid tiden för storskiftena. Detta sammanhänger
med att ägor sällan avyttras såsom fristående jordbruk utan i allmänhet
förvärvas avr sådana, som förut äga jord i samma trakt Omsättningen
av fastigheter innebär följaktligen så gott som undantagslöst en överföring
av ägor från en brukningsdel till annan. Därvid tillgår ofta så, att
saluförd egendom ej hålles samman utan olika delar eller ägor skingras
för att införlivas med ett flertal andra brukningsdelar. Upplåtelser från
fastighet avse vanligen ej rena kvotdelar utan vissa bestämda ägor såsom
en åkerteg, en äng, ett utskogsskifte, eller en andel av hel fastighet men
efter olika proportion för de särskilda ägoslagen. Denna karakteristiska
fonn för fastiglietsomsättningen, vilken i väsentlig mån får tillskrivas
den rådande knappheten på jord, har i stort sett neutraliserat den fortgående
klyvningens inverkan på brukningsdelarnas storlek, men dessa båda
faktorer hava jämsides ökat splittringen av brukningsdelarnas ägor.
Den vid storskiftena skapade indelningen i brukningsdelar eller åbolotter

40

Kungl. May.ts proposition Nr 5.

bär brutits sönder; åbolotterna inneliavas vanligen av ett flertal delägare,
vilka var för sig hava del jämväl i andra åbodotter. Byar finnas, där medeltalet
fastigheter för delägare överstiger 10, och exempel finnas å delägare,
som innehava fastigheter i över ett hundratal hemman.

Fastighets- Vid storskiftena erhölls genom regleringen mellan byarna och dessas
redo™Bringen. upp(lelning i åbolotter, för vilka utbröts mark att enskilt hävdas för praktiskt
taget hela deras ägobelopp, en verklig fastighetsindelning. Genom
denna kongruens mellan fastigheter och storskifteslotter skapades förutsättningar
för en mönstergill ;fastiglietsredovisning. Flera omständigheter
bidrogo emellertid till att denna gynnsamma utgångspunkt ej kom att
utnyttjas, och för närvarande företer fastighetsväsendet inom stora delar
av de storskiftade orterna ett så otillfredsställande tillstånd, att det framstått
lika angeläget att råda bot härför som att få till stånd en bättre ägoanordning
på marken. De nuvarande, av ägor inom ett flertal hemman
bestående brukningsdelarna hava i allmänhet icke blivit i laga ordning
utbrutna, och vanligen lämna fångeshandlingarna alldeles otillräckliga
och många gånger rent missvisande upplysningar angående ägornas omfång
och läge.

Åstadkommandet av besuttenlieter hade betraktats som en huvuduppgift
för storskiftena. Brevet av år 1804 innehöll ock stränga bestämmelser för
syftets uppnående. Ingen finge efter storskiftes verkställande sälja obesutten
lott till annan än den som ägde sådan jord, varmed lotten avsågs
skola sammanföras till en besutenhet. Två eller flera i obesutten ägares
hand sammankomna obesuttna hemmansdelar finge icke heller sedermera
åtskiljas. Lagfart å sådana smärre jorddelar skulle icke få meddelas. All
klyvning under full besutenhet förbjöds, och allt vad därifrån avveke
skulle anses som en nullitet. Därest ej inom högst tjugu år efter storskiftets
avslutande obesuttenlieter, som vid storskiftet blivit föreslagna att
bliva en besutenhet, sammansmält till en sådan, skulle innehavarna lotta
örn besittningen örn det hela. Dessa bestämmelser inneburo praktiskt taget
ett förbud mot laga utbrytning av ideella andelar. Sådan kunde ske
endast om åbolott var så stor eller genom odlingar blivit så förbättrad, att
den kunde klyvas i lotter, vilka fyllde besuttenhetsmåttet. Vid de upprepade
arvsdelningarna torde lotterna sällan eller kanske aldrig motsvarat
denna fordran. Det låg därför nära till hands, att den delningsform, sämjedelning,
med vilken jordägarna redan från tiden före storskiftet varit
förtrogna, skulle bliva flitigt tagen i bruk även därefter.

Sämjedelningarna hava vanligen avsett ren klyvning i lika proportion
av de särskilda ägoslagen, men det har ock förekommit, att fördelningen
skett efter annat förhållande, såsom då en delägare föredragit att få övervägande
skogsmark, en annan inägor, eller då den ungefärliga proportionen
mellan olika ägoslag visserligen i det hela iakttagits men icke inom
var i delningsmassan ingående fastighet för sig. Härigenom hava uppkommit
sämjelotter av samma typ som ägostyckningslotter. Många sam -

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

jedelningar liava utförts väl. I stor utsträckning huva dock misstag och
felaktigheter förekommit. Helt naturligt har också den omständigheten
att delningens giltighet varit beroende av godkännande från alla delägare
mången gång menligt påverkat sättet för dess utförande, och ovidkommande
förhållanden hava fått öva inflytande, såsom då vederlag i jord
lämnats för ståndskog, hävd, gröda, plantering, åbyggnad, någon gång även
för privata penningfordringar. Synnerlig oreda har uppkommit genom
det på senare tid ofta tillämpade sättet för arvsdelning, att var delägare en
ligt arvskiftesinstrumentet tilldelats en andel i var i kvarlåtenskapen ingående
fastighet men på marken erhållit sammanförda ägor, t. ex. övervägande
i en av fastigheterna. Vid överlåtelse av dylik arvslott har det upplåtna
betecknats utgöra än de i arvskiftet angivna fastigheterna, vilka
hävdas av andra än säljaren, än de av säljaren hävdade ägorna, å vilka
återigen andra än han hava skriftligt fång. Vanligen har vid sämjedelningarna
icke upprättats vare sig karta eller någon skriftlig handling, utAusande
huru sämjedelningarna utförts.

Bestämmelserna i 1804 års brev örn klyvning och obesuttna lotters behandling
blevo mildrade i 1859 års kungörelse, och genom förordningen den
(i augusti 1881 angående liemmansklyvning och jordavsöndring blevo de
storskiftade dalaortarna beträffande rätten att klyva helt likställda med
landet i övrigt. Även därefter har emellertid sämjedelningsformen varit
förhärskande. Härtill torde hava bidragit de konsekvenser en laga klyvning
inom ett hemman ofta medför i avseende å förhållandena inom andra
hemman. Inom det hemman, som ifrågasättes skola klyvas, kan nämligen
hava förekommit ett flertal sämjedelningar från olika tider, vilka var fdisig
omfattat olika grupper av även andra hemman. I sådant fall medför
en omläggning av hävden genom laga klyvning inom ett av hemmanen
ofta en rubbning av förutsättningarna för sämjedelningarna inom de övriga
hemmanen. De laga klyvningarna, vilka för övrigt icke kunnat till
erkännas mera bindande verkan än imnliga sämjedelningar, hava ock under
här rådande förhållanden blivit föga ägnade att råda bot på den alltmer
överhandtagande ägosplittringen och därför tett sig mer eller mindre
såsom ett provisorium, och i synnerhet på senare tid hava kostnaderna för
dessa förrättningar framstått såsom oskäligt stora i förhållande till
nyttan. Överhuvudtaget har klyvningsformen minskat i betydelse sedan
upplåtelser från fastigheter alltmer och på senare tid nästan undantagslöst
kommit att avse vissa bestämda ägor.

Vad nu nämnts örn bristen på behörig bestämning ai7 klyvmingslotterna
gäller i örn möjligt jin högre grad fastigheter, tillkomna genom läng a vissa
bestämda ägor. Antalet sådana fastigheter är stort; numera förekomma
knappast andra, rena hemmansdelar än arvslotter. Praktiskt taget alla
fastigheter med jordtalsrätt, tillkomna genom arealfång, sakna lagligen bestämda
gränser. Någon form för utbrytning av dylika fastigheter har
nämligen icke funnits förrän i och med tillkomsten av 1924 års ägostyck -

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

ningslag. Bland avsöndrade lägenheter torde, särskilt inom vissa socknar,
endast ett mindretal vara behörigen bestämda. Avsöndring var förbjuden
före år 1859 men blev då tillåten under de för landet i övrigt gällande
villkoren. Avsöndringsförfarandet, som var särskilt lämpat för den här
karakteristiska formen för fastighetsomsättningen och tillika var det praktiskt
taget enda tillgängliga delningsinstitutet, kom emellertid att anlitas
i en utsträckning vida utöver ramen för gällande bestämmelser, varför det
ansågs tämligen lönlöst att påkalla prövning av avsöndringarna för godkännande
eller fastställelse.

Helt naturligt har redan det förhållandet, att den djupa klyvningen och
styckningen sålunda endast i mindre mån blivit föremål för legal redovisning,
vållat otrygghet i de faktiska besittningsförhållandena. Denna
skulle emellertid icke hava blivit så kännbar, örn fångeshandlingar
funnits, ur vilka nöjaktig ledning kunnat hämtas för bedömande av
jordägarnas inbördes rätt. Så är dock icke fallet. Fångeshandlingarna
lämna i stor utsträckning otydliga eller rent felaktiga uppgifter örn
fastigheternas omfattning och beskaffenhet, och ej sällan saknas varje
som helst skriftlig handling till stöd för innehavet.

Härutinnan må särskilt nämnas den oreda, som uppkommit av det allmänna
bruket att i fången uttrycka fastigheterna, av vad slag de än äro,
medelst det vid storskiftet använda uppskattade inägomåttet. På grund
av sättet för storskiftenas utförande har inägornas uppskattade innehåll
kunnat brukas som mätare å fastighets andel jämväl av övriga
ägoslag i förhållande till andra fastigheter inom socknen. Vid
upplåtelse av vissa bestämda ägor hava dessa allmänt efter den
vid storskiftet verkställda graderingen omräknats i detta jordtal, som därefter
angivits i fångeshandlingen utan uppgift örn ägornas läge. Vid denna
omräkning hava ofta fel uppkommit, och merendels framgår ej tydligt, örn
upplåtelsen avsett andel eller inneburit arealförvärv och örn med arealupplåtelse
åsyftats en jordtalsrätt eller en avsöndring. En med jordtalsbet
eehn in gens användande vid arealförvärv förknippad olägenhet, som särskilt
faller i ögonen, är att skogsmarken icke inverkar på jordtalets storlek
utan betraktas såsom ett bihang till inägorna. Ofta synes ej av fångeshandlingen
huruvida skogsmark åtföljer det upplåtna, och på grund av
missförstånd örn jordtalets innebörd hava i stort antal fall skogsmark och
andra tillydenheter till jordtalet angivits åtfölja i annan omfattning än
den mellan kontrahenterna åsyftade.

Till den nu förefintliga oredan har ock bidragit, att vid upplåtelse inom
ett hemman såsom åtkomst ofta åberopats säljarens från olika fång inom
hemmanet hämtade jordtalsbelopp eller blott den del därav, varå lagfart
föreligger; härigenom har bland annat uppkommit ovisshet örn gravationsförhållandena.
Vanligen har vid försäljning av avsöndring ett mot avsöndringen
svarande jordtal frånräknats stamhemmanet. Detta har dock ej
skett konsekvent, och de djupt uppdelade hemman, där andel i avsöndrings

l

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

jord till avräknats å vissa hemmansdelar, men icke å alla, förete ett rent
kaotiskt tillstånd. Dylika förhållandena jämte talrika felräkningar vid
jordtalsuppskattning och arvs fördelningar, dubbelföringar eller borttappande
av fastighetsdelar hava i ett stort antal fall givit anledning till
bristande överensstämmelse mellan ett hemmans och summan av därunder
hörande fastigheters i fången angivna mått. Den allmänna användningen
av jord talsbeteckningar bär emellertid lett till att även i de
hemman, där överensstämmelse i nämnda hänseende råder, fången mången
gång giva en oriktig bild av delägarnas inbördes rätt.

Härutöver må nämnas, att äldre fångeshandlingar icke sällan sakna
uppgift örn det hemman, varunder det upplåtna lior, och att förväxling
skett mellan olika hemmanslittera. Det på storskiftet grundade fastighetssystemet
har ock i vissa hänseenden givit anledning till missförstånd,
så i fråga örn myrslogarnas behandling och den rätt innehavet av urfjällsjordar
medfört.

Underlåtenhet att upprätta skriftlig fångeshandling var förr ganska
vanlig. Före storskiftena behandlades de små tegarna såsom en handelsvara
vilken som helst. Detta förfaringssätt kunde efter storskiftenas genomförande
endast långsamt bortarbetas. Härtill torde hava bidragit en
viss obenägenhet hos jordägarna att uppenbara upplåtelserna, vilka praktiskt
taget alla stredo mot 1804 års bestämmelser. Upplåtelser skedde sålunda
ofta utan skriftlig handling eller man nöjde sig med en formlös anteckning
till stöd för minnet eller ett kvitto på att köpeskillingen betalts.
Åtskilliga innehav torde ursprungligen hava grundats å mer eller mindre
formlös pantsättning av jord, som sedan icke återlösts. Underlåtenhet att
upprätta skriftlig fångeshandling kan numera betecknas såsom undantag.
Särskilt beträffande de nuvarande innehaven av äldre datum förekommer
dock i ej ringa utsträckning, att skriftligt fång ej kan uppvisas. Och
följderna av tidigare försummelser kvarstå ännu i så måtto, att nu gällande
fångs behörighet i ett stort antal fall ej kan styrkas.

Nu omnämnda missförhållanden av varjehanda art äro icke överallt och
jämsides för handen. Såsom ett allmänt omdöme kan sägas, att utvecklingen
till det sämre i fastiglietsväsendet gått jämsides med ägosplittringens
utbredning, så att äganderättsförhållandena äro sämst, däi ägosplittringen
nått längst. Orter, där laga delning i större utsträckning gått
fram, kännetecknas i allmänhet av bättre ordning. Dock bär erfarenheten
visat, att klyvningsförrättningar och undantagsdelningar i vissa fall varit
ägnade att försvåra ett tillrättaläggande av förhållandena på grund
bland annat därav, att delägarna erhållit lott lör felaktiga andelstal och
att för delägare en lott utlagts för flera fastigheter av olika beskaffenhet
utan att vid förrättningen fången angivits eller eljest redovisats efter
vilka grunder delägarens ägoanspråk beräknats.

Mot vad man kunnat vänta hava äganderätlstvisterna varit jämförelsevis
få. Härutinnan må nämnas, att vid provskiftena företagits synnerli -

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

gen djupgående och alla fastigheter inom byalagen omfattande äganderättsutredningar,
men att oaktat samtliga förrättningar utom en fortskridit
därhän, att eventuella tvistigheter bort hava yppat sig, underställning
av äganderättstvist ifrågakommit endast i ett fall.

Ovan skildrade förhållanden hava återverkat även på lagfartsväsendet.
Örn antalet vilande lagfarter gav en för ett tiotal år sedan verkställd undersökning
inom Ovan-Siljans och Nedan-Siljans domsagor vittnesbörd.
Därvid framkom ett antal av i Mora socken 13,000 och för hela Ovan-Siljans
domsaga, till vilken dock höra de sent storskiftade socknarna Älvdalen,
Särna och Idre, icke mindre än cirka 26,000. I Nedan-Siljans domsaga
var siffran för hela domsagan närmare 19,000, därav i Rättviks socken cirka
6,000 och i Leksands socken omkring 4,000. Ett betydande antal fastigheter
torde överhuvudtaget icke hava blivit föremål för någon lagfartsbehandling.
Där lagfart emellertid meddelats, har denna ofta icke kunnat
på ett tillfredsställande sätt ge uttryck åt ägarens verkliga rätt. Det
har näppeligen kunnat undvikas, att förut omnämnda fel och oklarheter
rörande fångens föremål, såsom maskeringen av upplåtelses natur och därav
föranledd oriktig jordtalsbeteekning samt ovisshet angående omfattningen
av tillydande skogsmark m. nu, i viss mån återupprepats vid lagfarandet,
som måst grundas å den i fångeshandlingarna nyttjade fastighetsangivningen.
En del i fångeshandlingarna förekommande felaktigheter
hava visserligen kunnat korrigeras. Kontrollen har dock försvårats
såväl genom den brist pä överskådlighet, som fastighetsböckerna efter djupare
sönderstyökning av och livligare omsättning inom hemmanen företett,
som ock på grund av att direkt jämförelse mellan ett hemmans
mått och därunder hörande fastigheters ej kunnat ske i det vanliga fallet,
att fastighetsböckerna icke lämna uppgift örn samtliga dessa fastigheter.
Jämförelsen mellan fången har ytterligare försvårats därigenom!
att fastighetsförhållandena i dessa orter inbjudit till ett flitigt användande
av det i 10 § lagfartsförordningen omnämnda kungörelseförfarandet. Ofta
visar sig omöjligt att klargöra örn och i vad mån tidigare lagfarna jordtal
konsumerats genom en på sådan grund meddelad lagfart, och förhållandet
leder lätt till att lagfart jämsides efter skilda linjer meddelas på
ett och samma jordtal.

Fastighetsväsendets tillstånd har även återverkat på jordregistret. Då
den djupa klyvningen och styckningen endast i ringa mån skett i sådan
ordning, att fastigheterna kunnat upptagas i jordregistret, har detta hittills
ej tillnärmelsevis kunnat återge jordens faktiska fördelning mellan
jordägarna. I många fall hava i jordregistret endast hemmanen — jordregisterenheterna
— kunnat angivas, medan de särskilda fastigheterna
inom hemmanen i ingen mån blivit individualiserade. En påfallande bristfällighet
är oek att stamfastigheterna till ett övervägande antal av de i
jordregistret införda avsöndringarna icke kunnat upptagas i jordregistret,
på den grund att de icke blivit lagligen utbrutna. Den för stadga i

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

fastighetsredovisningen oundgängliga fordran å en successiv registrering
av den fortlöpande delningsverksamlieten från större till mindre enheter
och nummer har ei kunnat uppfyllas, då sålunda uppdelningen av en enhet
på enstaka punkter registrerats men upplysning saknas örn mellanliggande
led.

Laga skiftesformen kiev för de storskiftade orterna tillgänglig först ge- Laga skiftesnom
1859 års kungörelse. Storskifte kunde därefter rubbas genom verksamheten,
laga skifte. Dock uppställdes särskilda villkor för skiftesvitsord. Medan
enligt skiftesstadgan varje enskild delägare kunde påkalla rubbning av
storskifte, gällde enligt 1859 års kungörelse, att örn jordägare, innehavande
minst två tredjedelar av skifteslagets skattetal, förenade sig örn nytt skifte,
skiftet borde företagas; att om nytt skifte bestreds av delägare, som innehade
mer än hälften av skifteslagets skattetal, frågan för den gången vore
förfallen och ej finge ånyo väckas inom tio år därefter, såvida icke minst
två tredjedelar av delägarna förenade sig i ny ansökan örn skifte; samt att,
i fall rösterna för eller emot icke uppgingo till förut nämnda antal, frågan
gjordes beroende av en prövning av förrättningsmännen. Jämlikt 8
§ i promulgationslagen till 1926 års jorddelningslag gälla alltjämt dessa
särbestämmelser om skiftesvitsord.

Blott ett fåtal laga skiften hava verkställts. Endast ett skifteslag, en liten
by örn två hemman, har omdelats inom de senare storskiftade socknarna.
Vad de tidigare skiftade socknarna beträffar har, örn man bortser
från de nu pågående provskiftena, laga skifte ej övergått någon by inom
Siljanssocknarna, där dock behovet av omdelning starkast framträtt, och
samma är förhållandet i åtskilliga andra socknar. Till någon del torde
den visade obenägenheten mot laga skifte haft sitt ursprung i ovilja mot
skifte överhuvudtaget såsom medförande en med misstro motsedd rubbning
i bestående förhållanden, och fruktan för vad skiftet kunde komma
att innebära har helt visst tagit onödigt stora proportioner och på sina
Imil förknippats med vanföreställningar, som kunnat ostört frodas i brist
på vederläggande exempel hur vid laga skifte verkligen tillgår och vad
därmed kan vinnas. Men grundade anledningar hava ock funnits till
motståndet mot omdelning. Skiftesstadgans regler voro icke avpassade för
dalaförhållandena. Lämpliga skiften kunde i många fall icke genomföras
med bibehållande av skiftesstadgans fasta skifteslagsbegrepp. Icke utan
fog var ock farhågan för följderna av en strikt tillämpning av utflyttningsbestämmelserna.
Att skiftesstadgans fordran å all marks medtagande
i delningen i sin man bidragit till obenägenheten mot skifte är likaså
förklarligt. Även andra av de allmänna bestämmelserna voro mindre lyckliga.
Icke minst torde förrättningskostnaderna, vilka på grund av ägosplittringen
och andra omständigheter här bliva i förhållande till ytvid
den ovanligt dryga, hava verkat avskräckande. Att i allmänhet ej ens
något försök att få till stånd laga skifte gjorts, tordedelvis haft sin förklaring
däri att innebörden av 1859 års vitsord sbestämmelse av befolkningen

Trakter där
statsunderstödda
storskiften
icke
ägt rum.

Oal autredningens
lagförslag.

4° Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

missförståtts. Bestämmelsen har förmenats uppställa vida sprängare villkor
för skiftes genomförande än den i verkligheten gör.

Inom de delar av Dalarna, vilka ej storskiftats med understöd av staten,
har utvecklingen följt andra linjer. I sydöstra delen, bestående av socknarna
inom Hedemora domsaga med undantag av Säters socken och inom
Västerbergslags domsaga, utvecklades bybildningen och skiftesförhållandena
på i huvudsak enahanda sätt som i angränsande län. Byarna hava
av ålder haft sina bestämda områden såväl i inrösnings- som avrösningsjord,
och skifteslagens delning byamännen emellan har skett genom storskifte
och sedermera laga skifte samt genom klyvning och ägostyckning
efter i huvudsak samma regler, som gällt i övriga delar av riket. Allmänna
författningar hava ock i stort sett varit tillämpliga inom denna del av
länet. Större delen därav har nu undergått laga skifte.

Bergfrälsebygden kring Falun — Kopparbergs, Sundborns och Aspeboda
socknar samt delar av Vika och Torsångs socknar — uppvisar andra karaktärsdrag.
h öre laga skiftets tillkomst har där icke förekommit någon
form av fastighetsbildande skifte. Någon egentlig fastighetsindelning
har icke heller funnits; åkrar, ängsstycken, hagar och skogstegar hava
gått i handeln var för sig såsom särskilda fastigheter. Arvsdelning har
icke skett på det för de storskiftade orterna säregna sättet; utlösen av
arvingar har varit allmän. Tillgången på jord har därför varit jämförelsevis
god, vilket möjliggjort arrondering genom köp och byten av tegarna.
Brukningsdelarna torde i allmänhet hava bildats och sammanförts genom
en serie dylika förvärv av mindre ägoområden. Stora områden av bergfrälsebygden
äro nu laga skiftade och hava därmed blivit jämställda meri
andra delar av riket. Övriga områden -— frånsett vissa enstaka egendomar,
vilka blivit avmätta och kartlagda — hava i brist på all fastighetsbildning
icke kunnat upptagas i fastighetsböckerna eller i jordregistret.

Säl lagstiftning har ej ansetts erforderlig för de delar av Kopparbergs
län, vilka icke storskiftats enligt de särskilda dalaförfattningarna. Sydöstra
delen är, såsom förut nämnts, i förevarande hänseende i stor sett
jämförlig med landet i övrigt. Visserligen förete några ännu i storskifte
liggande byar viss oreda i fastighetsförhållandena på den grund att fastighetsböckerna
ej upplagts i överensstämmelse med rådande ägoindelning.
Ett tillrättaläggande i detta hänseende torde höra ske i samband
med laga skiften. Behov av särskilda regler i avseende å sättet för dessas
utförande föreligger emellertid ej.

Bristen å sådan fastighetsindelning inom vissa delar av bergfrälsebygden,
att fastighetsböcker och jordregister kunna uppläggas, kan beträffande
en del egendomar redan med stöd av gällande bestämmelser hävas genom
egendomarnas uppmätning och kartläggning. För ernående av ett
stadgat fastighetsväsende i övriga områden torde laga skifte vara det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

47

rätta medlet. I denna ordning har frågan redan lösts för en övervägande
del av bergfrälsebygden. Vad här kommer mest till synes är visserligen
behovet av bestämd fastighetsbildning'' och klara ägoskillnader, medan ar
ronderingsfrågan träder mera i bakgrunden. Det har också övervägts
huruvida ändamålet kunde lämpligen nås genom något slags enklare förrättning
utan samband med ägosammandragning. Då emellertid icke
utan tvingande skäl bör införas ett helt särskilt förfarande för ett område
av den obetydliga omfattning, varom här är fråga, samt nämnvärda
fördelar genom en sådan anordning så mycket mindre synas kunna vinnas,
som arronderingsmomentet ingalunda är överflödigt, hava bärande
skäl icke ansetts föreligga till en avgränsning av förrättningarna för tillgodoseende
enbart av fastighetsredovisningsintresset. I avseende å sättet
för laga skiftes genomförande finnes här lika litet som beträffande sydöstra
delen av länet anledning till avvikelser från jorddelningslagens bestämmelser.

Särlagstiftning har sålunda ansetts erforderlig endast beträffande de
med statsunderstöd storskiftade dalabygderna. Vad dessa angår har redan
från början trätt i förgrunden frågan örn vad som bör åtgöras för ernående
av bättre ägoförhållanden på marken. Härutinnan hava tidigare
framkommit förslag, innefattande synnerligen vittgående åtgärder, såsom
genomdrivande av ny besuttenhetsreglering och nya allmänna skiften över
hel socken. Med hänsyn till därmed förknippade avsevärda olägenheter
har man nu i stället inriktat sig på att jämna vägen för en allt efter behovet
och övriga föreliggande omständigheter successivt skeende omreglering
av ägoförhållandena medelst skiften, omfattande mindre och med
hänsyn till rådande ägoblandnings beskaffenhet och utsträckning lämpligt
avgränsade områden. I första hand har härvid gällt att tillse i vad mån
från de allmänna bestämmelserna avvikande regler böra införas för att
blivande skiftesverksamhet, där sådan kommer till stånd, må i avseende
å sättet för dess utförande bliva efter ortens förhållanden så ändamålsenlig
som möjligt. Efter de med den nya jorddelningslagen genomförda
ändringarna hava emellertid de olägenheter, som en tillämpning på de
speciella dalaförhållandena av vissa ritav de allmänna skiftesbestämmelserna
tidigare medfört, delvis undanröjts eller minskat i betydelse. Dock
kvarstå alltjämt frågor, vilka kräva en särbehandling, såsom om bestämmande
av skifteslags omfång och örn tillstånd till skifte jämte omröstning
därtill, örn villkoren för utbrytning inom oskiftad mark och örn
utflyttning.

Det icke minst viktiga ledet i arbetet ä förbättrade jordförhållanden i de
storskiftade bygderna är åvägabringande av reda i fastighetsväsendet.
Verklig ordning i jordredovisningen kan ej uppnås med anlitande endast
av de medel, som med nu gällande bestämmelser stå till förfogande. Härför
fordras mera genomgripande åtgärder i olika hänseenden. Föreliggande
förslag utgå ifrån att vad som härutinnan kräves icke kan på ett

Bihang till riksdagens protokoll 1932 I sami. haft. (Nr 5.) <>

48

Kungl. Majlis proposition Nr .5.

rationellt sätt genomföras annorledes än genom de erforderliga åtgärdernas
verkställande i ett sammanhang över större områden i anslutning till
fastighetsbildande skiften. Särskilda bestämmelser hava därför upptagits
rörande utredning örn delägarnas inbördes rätt, örn sammanläggning
av fastigheter i samband med skifte av by samt om lagfarande av
fastigheterna inom by, som skiftas. Av Dalautredningen upprättade förslag
till administrativa författningar upptaga tillika regler för fastighetsbokföringens
och jordregistreringens anknytande lill den genom skiftet
skapade indelningen.

Emellertid måste man vid en successiv omreglering räkna med att byar
under avsevärd tid ännu komma att ligga i storskifte. Beträffande den
sekundära delningsverksamheten i sådana byar har visat sig att nu gällande
regler, tillämpade på de speciella dalaförhållandena, väsentligt begränsa
möjligheterna till utbrytning och göra de sekundära skiftena oskäligt
kostsamma. I avsikt att så långt möjligt få till stånd legal redovisning
av de hävdade ägorna och gynna en önskvärd fastighetsbildning daipa
den grund förslag upptagits om en efter orten anpassad modifiering
av villkoren för utbrytning samt örn viss förenkling i sättet för förrättningarnas
utförande.

Bestämmelser hava salunda föreslagits huvudsakligen örn laga skifte
till rubbning av storskifte och örn åtgärder i samband därmed för åvägabringande
av en ordnad fastighetsredovisning samt örn sekundära delningar
inom område, som ligger i storskifte. Däremot har ansetts att, sedan
en gång ett tillrättaläggande på marken skett och en stadgad fastighetsredovisning
åstadkommits, därefter skeende delningsverksamhet bör i
huvudsak regleras efter de för landet i övrigt gällande grunderna. Tillräckliga
skäl att härutinnan göra avsteg för de områden, vilka med tilllämpning
av skiftesstadgan redan omdelats, har icke ansetts föreligga.
An mindre finnes anledning att tillerkänna undantagsställning åt byar.
som framdeles bliva lagda i laga skifte.

Under övervägande har varit huruvida fog funnes för ett särskiljande i
lagstiftningsväg mellan tidigare och senare storskiftade socknar. I de
sistnämnda har ägosplittringen i allmänhet icke nått samma omfattning
som i de förra, och i stort sett äro även äganderättsförhållandena mindre
orediga. Någon egentlig karaktärsskillnad råder dock icke; de säregna
jordförhållandena hava sin rot i omständigheter, som känneteckna även
de senare storskiftade orterna. Även de äro småbrukarbygder med knapp
tillgång på jord. Hushållningsform samt seder och bruk äro i mycket desamma;
arvfallen jord har också där i stor utsträckning delats upp mel
lan arvingarna. Gemensam för alla socknarna har varit den egendomliga
formen för uppbyggande av nuvarande fastighetssystem och fördelningen
av sockenområdet. Olikheten mellan socknarna grundar sig huvudsakligen
därpå, att förut omnämnda utveckling på jorddelnings- och fastighetsväsendets
område pågått under olika lång tid och därför nu befinner
sig på skilda stadier. Då emellertid beträffande de senare storskiftade

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

49

socknarna enahanda synpunkter som för övriga orter göra sig gällande i
avseende å sättet för omreglerings verkställande, där sådan ifrågakommer,
har det icke ansetts lämpligt att, även om i visst fall ägosplittringen
för tillfället icke nått den omfattning att en omdelning vore motiverad,
nu giva några av ifrågavarande socknar en särställning i förhållande till
övriga socknar, vilken den ej förut innehaft.

Det har sålunda ej ansetts påkallat att göra skillnad mellan de olika orter,
där allmänna storskiften gått fram. Ett undantag har dock gjorts,
i det Hamra kapellag, som genom beslut år 1863 överfördes från Orsa
socken till Los socken i Gävleborgs län, icke inbegripits i den föreslagna
särlagstiftningen. I kapellaget skedde såväl by aregler in g som åbodelning
av inägojorden inom byarna enligt de särskilda dalaförfattningarna
såsom ett led i storskiftet inom Orsa socken. Fastigheterna inom kapellaget
blevo härigenom formellt likställda med dem inom de storskiftade
delarna av Kopparbergs län. Jordförhållandena hava emellertid efter
storskiftet utvecklats efter samma linjer som i landet i övrigt. De legalt
utbrutna fastigheterna äro allmänt i en ägares hand. Arvsutlösen har
tillämpats, varför åbolotterna i regel äro odelade. Frågan örn rådande
ägodelnings beskaffenhet blev beträffande fyra av kapellagets 14 byar
prövad för ett tiotal år sedan, och därvid förklarades, att vid storskiftet
borde oförändrat förbliva. Förhållandet torde vara likartat även inom
de övriga byarna. För kapellagets vidkommande synes därför icke i något
hänseende finnas anledning till avvikelse från de för landet i allmänhet
gällande bestämmelserna.

De nu föreslagna bestämmelserna äro huvudsakligen innefattade i förslaget
till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län, där stadganden äro upptagna under
tre avdelningar, en örn laga skifte till rubbning av storskifte, en örn laga
skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen örn delning av jord å
landet avses, och en örn avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan.
I nämnda förslag hava ock inarbetats erforderliga lagbestämmelser på fastighetsredovisningens
område med undantag av dem som avse lagfartsväsendet,
vilka upptagits i ett särskilt lagförslag.

Beträffande förslagens innehåll vill jag i det följande närmare redogöra
för de huvudsakliga bestämmelserna. Körande detaljerna i förslagen
får jag hänvisa till Dalautredningens betänkande.

Enligt 1 kap. 10 § jorddelningslagen må skifteslag, som delats genom
storskifte, underkastas laga skifte på yrkande av enskild delägare. Bestrides
skifte av någon delägare, skola förrättningsmännen dock först pröva
behovet och nyttan av omdelning. Resulterar prövningen i att det
sökta skiftet ej skall äga rum, må skifteslaget sedan icke underkastas skifte
annat än under enahanda villkor, som i 1 kap. 11 § stadgas beträffande
där omförmälda skifteslag. T denna paragraf föreskrives bland annat.

Skiftes omfattning
och
omrö8tnin g
till skifte.

Om skiftebvitsord.

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

att skifteslag, som delats genom fastställt laga skifte, icke må underkastas
laga skifte med mindre i framställt yrkande därom ena sig jordägare,
som inom skifteslaget äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda
värde enligt senast verkställda fastighetstaxering motsvarar mera än
hälften av summan av taxeringsvärdena å skifteslagets samtliga jordbruksfastigheter,
och tillika enligt senast upprättade mantalslängd eller
eljest tillgängliga upplysningar till antalet utgöra minst hälften av
ägarna av dylika fastigheter inom skifteslaget. Därjämte har skiftets
verkställande ställts beroende av sådan prövning, som ovan nämnts.

Enligt 8 § promulgationslagen till jorddelningslagen gälla för nu ifrågavarande
orter, såsom förut nämnts, alltjämt de i 1859 års kungörelse upptagna
skiftesvitsordshestämmelserna, vilka giva delägarna medinflytande
på frågans avgörande. Att särskilda bestämmelser sålunda ansetts böra
bibehållas innebär ett hänsynstagande till de egenartade jordförhållandena
i dessa orter, för vilka den gällande jorddelningslagstiftningen ansetts
ej vara till alla delar väl avpassad.

Även i nu förevarande förslag har åt delägarna tillerkänts medbestämmanderätt.
Visserligen kunde synas att i deri nian en särlagstiftning
beaktar de speciella förhållanden, som kunna inverka på frågan örn sättet
för skiftes verkställande, det i samma mån ej längre föreligger anledning
att upprätthålla någon särställning i avseende å rätten att påkalla
nytt skifte. Emellertid skulle införandet av ett ovillkorligt skiftesvitsord
mottagas med oförståelse av befolkningen och hos denna väcka
oro och förstämning. Även bland de för skiftens genomförande mest intresserade
torde de flesta vara obenägna tillstyrka en dylik åtgärd. Redan
på denna grund måste en undantagsbestämmelse anses vara påkallad.
Det lärer nämligen icke böra ifrågasättas, att i en särlagstiftning
till beredande av ordnade jordförhållanden åt befolkningen i denna landsända
införa stadganden, som av befolkningen själv anses skadliga och
äventyrliga. Denna befolkningens uppfattning kan emellertid ej heller
frånkännas ett sakligt berättigande. På grund av såväl ökade anspråk
på noggrannhet vid lantmäteriförrättningars utförande som även. de omfattande
likvider, vilka föranledas av ett nutida större laga skifte, medför
detta väsentligt större olägenheter för delägarna än tidigare var fallet.
Betydelsen härutinnan av åbyggnaders och andra anläggningars samt
ej minst den växande skogens ökade värde i förhållande till jorden gör
sig särskilt gällande beträffande den egentliga Siljansbygden och därmed
jämförliga delar av Dalarna med dess stora byar och jämförelsevis ringa
åkerbruk. Att under dylika omständigheter just för dessa bygder införa
ett obegränsat skiftesvitsord, som nu icke finnes, har ej synts tillrådligt,
utan bör alltjämt, när inom en by en allmän mening är mot skifte, ett
sådant ej heller påtvingas delägarna.

Frågan örn styrkan av den opinionsyttring i ena eller andra riktningen,
som bör fordras för att sökt skifte skall komma till stånd eller inställas,

5]

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

är delvis beroende av huru bestämmandet av skifteslagets omfång regleras,
varför jag först senare återkommer till nämnda spörsmål.

För ernående av rediga ägoförhållanden är frågan örn skiftes lämpliga
omfattning en av de viktigaste. Jorddelningslagen anger i 1 kap. 3 och 4 möjligheter till
§§ två vägar för reglering av skifteslags omfång. Den ena går ut på att skiitesUgsinom
större trakt i ett sammanhang verkställa indelning i skifteslag. En- r''rlenng''
ligh den andra avgöres frågan om skifteslags omfång från fall till fall i
samband med sökt skifte.

Såsom ursprungligt skifteslag, vilket vid rubbning av storskifte bör,
där ej annat bestämmes, i ett sammanhang göras till föremål för delning,
torde inom de storskiftade dalabygderna vara att anse by eller byar, som
tillsammans undergått åbodelning. På grund av rådande ägoblandning
kan emellertid lämpligt skifte ofta ej vinnas, med mindre två eller flera
byar samgå i skifte eller område av en by intages i skifte å annan b>.

Särskilt inom en del trakter blir det ur samma synpunkt nödvändigt att
vid skifte å by utesluta vissa ägor, som ligga omblandade med andra byars
ägor och följaktligen böra vid en eventuell delning sammanföras med
dessa. På grund av den allmänna förekomsten av dylika förhållanden inriktades
tankarna tidigare, såsom jag förut omnämnt, på att såsom särskilda
förrättningar utan samband med skifte traktvis verkställa fullständiga
skiftesindelningar. I betraktande av de med denna linje förenade
olägenheter av skilda slag -— främst den att de ägoförhållanden, vilka övat
inflytande på delningens utförande, kunna avsevärt förändras under den
tilläventyrs långa tidrymd, som efter indelningens genomförande kan
komma att förflyta intill dess frågan örn skifte blir aktuell — har nämnda
anordning övergivits. I stället har förslaget byggt vidare på den andra
av jorddelningslagen angivna vägen: att för varje särskilt fall bestämma
skifteslagets omfång i samband med sökt skifte.

För reglering av skifteslags omfång i sistnämnda ordning uppställer
jorddelningslagen i 1 kap. 4 § i första hand såsom förutsättning, att regleringen
fordras för vinnande av lämpligt och redigt skifte och finnes kunna
ske utan någon delägares förfång. Den kan ske antingen så, att ett
skifteslag uppdelas i flera, eller ock så, att flera skifteslag eller delar av
olika skifteslag sammanföras till ett skifteslag. Emellertid är sammanföring
av olika skifteslag eller delar av sådana beroende av att skifte sökes
och frågan om skiftes företagande avgöres i vart skifteslag för sig,
varjämte för delvis sammanföring av skifteslag kräves, att åtgärden påyrkas
av behöriga delägare inom varje skifteslag. Aro dessa förutsättningar
ej för handen, blir beslutat skifte att företaga ä ursprungligt skifteslag
utan sammanföring med annat.

Dessa senare villkor för sammanföring av skifteslag eller dela]- av sådana
hava i förslaget eftergivits. Har inom en by fråga väckts örn skifte,
kan alltså enligt förslaget, därest omständigheterna därtill föranleda, för
rättningen utsträckas att avse jämväl annan by eller del av sådan, obe -

52

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

loende a\ Ilin livida skifte a sistnäinuda by blivit sökt oell örn åtgärden påyrkats
a\ delägare. Den. förut omnämnda ägoblandningen förekommer
nämligen så allmänt och i sådan omfattning, att hela ändamålet med skifte
mången gång skulle äventyras, därest icke en reglering av skifteslagets
omfång skedde. Ofta äro omständigheterna sådana, att en dylik reglering
måste uppställas såsom villkor för att sökt skifte överhuvud må få
komma till stånd. Frågan bör alltså kunna upptagas på förrättningsmännens
eget initiativ.

Förslaget öppnar härjämte möjlighet att begränsa skiftes omfattning
genom uppdelning av ursprungligt skifteslag, även där åtgärden ej är betingad
ur skiftestekniska synpunkter. Någon motsvarighet härtill finnes
ej i jorddelningslagen. Beträffande provskiftena gäller enligt lagen den
30 april 1925 (nr 102), att under vissa förutsättningar i fäbod belägen inrösningsjord
samt skogsmarken må, även där sådant eljest icke är enligt
lag eller annan författning medgivet, helt eller delvis uteslutas från delningen.

Såsom regel torde skiftesbehovet vara påtagligast beträffande heminägorna.
Även i fäbodarna råder på sina håll betydande ägosplittring, men
den uppfattningen torde dock vara allmän, att ett skifte å fäbodejorden
för närvarande i regel ej medför en mot kostnaden svarande nytta.
Vad skogsmarken angår är det visserligen uppenbart, att ägosplittringen
försvårar en rationell skogsvård och att den förekommande uppdelningen
av skogsmarken i långa smala remsor lätt leder till ovisshet eller misstag
ifråga örn gränsernas sträckning och även kail vara på olika sätt till men
vid avverkningarna.

Hos stora delar av befolkningen råder emellertid obenägenhet mot att i
nytt skifte i deras helhet inbegripa de vanligtvis synnerligen vidsträckta
och på skilda trakter belägna utmarkerna. Även inom byar, där intresset
för nytt skifte eljest är stort, torde delägarna, inför utsikten att i delningen
bomme att inbegripas även alla utägor, i vissa fall ställa sig betänksamma
mot åtgärdens vidtagande. Delningens utsträckande till
samtliga dessa omfattande områden medför ökad tidsutdräkt och kostnad,
och fördelarna framstå i vissa fall för delägarna såsom mindre betydande
i förhållande till kostnaderna. Härtill komma andra skäl, såsom fruktan
för stora ståndskogslikvider och dylikt. Även örn befolkningens farhågor
i olika hänseenden i många fall äro överdrivna, måste dock invändningarna
mot en ovillkorlig regel örn utmarkernas medtagande i delningen
tillerkännas ett visst berättigande. Örn man för framtiden å ena sidan
vill bibehålla en viss självbestämningsrätt för ortsbefolkningen i fråga
örn skifte eller icke skifte och samtidigt befrämja tillkomsten av omskifte
å inägojorden, har det för övrigt ansetts ofrånkomligt att skänka
beaktande åt befolkningens önskemål att få i större eller mindre utsträckning
undantaga skogs- eller därmed jämförlig mark från delningen även i
andra fall än där åtgärden är betingad av att skifte å berörda mark på

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

grund av radande ägoblandning bör ske i annat sammanhang. Ett strängt
fasthållande vid principen om all marks medtagande i delningen mot en
utpräglad mening bland delägarna torde knappast heller nämnvärt be
fordra ägoregleringar inom skogsmarken; i många fall bleve följden med
all säkerhet blott att skifte överhuvudtaget på grund av den föreliggande
ansökningen förfölle. Å andra sidan har ej synts lämpligt medgiva, att
med heminägornas uteslutande övrig mark först delas, såframt ej uppdelning
av skifteslaget påkallas av skiftestekniska skäl.

I enlighet härmed tillätes enligt förslaget att, för begränsande av skiftes
omfattning, från skifteslag, däri bys heminägor ingå, till byn hörande utskog.
fäbodemark och annat till heminägor ej hänförligt område genom
avskiljande från skifteslaget uteslutes från delningen, ändå att det ej
erfordras för det med dylik skifteslagsuppdelning eljest avsedda syftet.
Med hänsyn till ändamålet med frånskiljande av områden, som här avses,
har åt delägarna överlämnats att bestämma, huruvida sådan åtgärd skall
vidtagas. Åtgärden kan dock ske endast örn anslutning i viss ordning,
till vilken jag senare återkommer, visas föreligga från ett större flertal av
delägarna. Uppdelning av skifteslag i nu angivna syfte har emellertid i
första hand ställts beroende av att densamma finnes kunna ske utan någon
delägares förfång och utan att lämpligt och redigt skifte hindras.
Prövningen härutinnan tillkommer förrättningsmännen, vilka hava att
beakta de verkningar åtgärden skulle få ej blott för det ifrågasatta skiftet
utan ock i avseende å den mark, som därifrån uteslutes. Förrättningsmännen
äga exempelvis förhindra frånskiljande av hemskog, som med oregelbundna
gränser ansluter till heminägorna. Likaså kan det, där särskilda
omständigheter göra en överföring i större utsträckning av ägoinnehav
mellan olika områden önskvärd och möjlig, visa sig olämpligt att
från skiftet utesluta något av dessa områden.

Uteslutas flera områden från delningen, kunna de enligt förslaget avskiljas
vart för sig till särskilt skifteslag. Genom en sådan anordning
vinnes bland annat, att örn delägare framdeles vill väcka yrkande örn
skifte å något av dessa områden, som lämpligen kan för sig delas, han ej
behöver avhållas från ansökan örn skifte av farhågor för att detta kommer
att få större omfattning än som avsetts. I förrättningsmännens nyssnämnda
prövning ingår emellertid att granska jämväl huruvida område,
som delägare önska utesluta från delningen, kan ensamt för sig bilda
skifteslag. Det kan exempelvis befinnas, att hinder möter mot avskiljande
av visst område, enär detta ej kan ensamt för sig undergå delning, men
att därest ett annat område, vars uteslutande från delningen jämväl påyrkats,
avskiljes till ett skifteslag gemensamt nied det förra, hinder i
angivna hänseende ej längre förefinnes.

Med avseende å den ordning, 5 vilken frågorna örn skifteslagets omfång
och örn skiftes företagande skola behandlas, må nämnas, att enligt skif
tesstadgan avgörandet av själva skiftesfrågan formellt föregått frågan

Förfarandet.

54

Omröstning.

Kungl. Maj:ts proposition Xr 5.

om skiftets omfattning. Enligt jorddelningslagen behandlas frågorna i
ett gemensamt utlåtande av förrättningsmännen. Före utlåtandets avgivande
måste dock vara konstaterat, att de formella förutsättningarna
för tillstånd till skifte föreligga. Sålunda bör dessförinnan omröstning
mellan delägarna, där sådan ifrågakommer, hava skett. Vad nu ifrågavarande
orter angår har erfarenheten emellertid visat, att jordägarna i
allmänhet tillmäta frågan örn skiftets omfattning en mycket stor betydelse.
I många fall torde delägarnas ställning för eller mot skifte bliva helt beroende
av i vilken riktning nyssnämnda fråga beräknas bliva löst.

Med hänsyn härtill har skifteslagets omfång föreslagits skola först bestämmas,
så att vid röstningen örn skiftets företagande inga ovisshetsmoment
förligga utan delägarna då hava fullt klart för sig, vilka områden
förrättningen kommer att avse, därest skifte blir beslutat. Då skifte å by
blivit sökt, skola förrättningsmännen först undersöka, huruvida överhuvud
inom byn föreligger sådant behov av skifte, att åtgärden är motiverad,
i innes skifte påkallat, verkställa de undersökning, örn ägoblandning
med annan by förekommer i sådan omfattning att byarna böra eller med
fördel kunna skiftas i ett sammanhang. Finnes därvid önskvärt att få till
stånd gemensamt skifte, helt eller delvis, med annan by, kalla förrättmngsmannen
jämväl delägarna i den andra byn till fortsatt sammanträde
i förrättningen. Efter att hava inhämtat även deras uppfattning i
frågan bestämma förrättningsmännen huruvida den by, varå skifte sökts,
skall, i händelse skifte kommer till stånd, undergå skifte för sig eller örn
förrättningen bör utsträckas till att avse gemensamt skifte med den andra
byn. Vidare utredes huruvida mark skall frånskiljas och ställas utanför
delningen på grund av skiftestekniska skäl. Förrättningsmännen meddela
härutinnan beslut, gående ut på antingen att någon begränsning ej av
nyssberörda anledning tarvas eller ock att visst eller vissa områden skola
på nämnda grund frånskiljas, därest skifte kommer till stånd. Slutligen
företages frågan, huruvida ett eller flera områden skola genom beslut av
delägarna frånskiljas skifteslaget. Delningsområdets omfattning är härmed
bestämt. Omröstningen i själva skiftesfrågan företages därefter och
kan då begränsas till delägarna i sistnämnda område Förrättningsmännens
och delägarnas beslut örn skifteslagets omfång äro till sin giltighet
beroende av att skifte därefter beslutas. Kommer skifte ej till stånd, förläna
alltså även besluten örn skifteslagets omfång.

Vad härefter angår själva omröstningen må nämnas, att i 1859 års kungörelse
jordtalet användes såsom röstberäkningsgrund. Även enligt jorddelningslagen
kan omröstning förekomma: rösternas värde mätes där
efter fastigheternas taxeringsvärde och huvudtalet.

Beträffande nu ifrågavarande orter är vid valet av beräkningsgrund att
beakta, att man måste räkna med skifteslag av olika typer: de gamla byarna
och särskilt bildade skifteslag (t. ex. fäbodelag); sådana skifteslag,
där inägorna dominera, och sådana som väsentligen bestå av skogsmark.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

55

Tillita måste hänsyn tagas till att fastigheterna ofta ieke komma att
ingå i delningen med hela sitt ägovälde. Det är fördenskull önskvärt att
få en norm, som gör det möjligt att i de olika fallen med fördel tillämpa
en enhetlig grund. Den omständigheten, att delägarna kunna hava att
besluta örn skifteslagets omfång och att alltså omröstning i omgångar är
tänkbar, understryker därjämte kravet på att resultatet av en omröstning
må kunna utläsas utan vidlyftiga beräkningar av rösternas värde.

Ur olika av dessa synpunkter hava såväl jordtalet som taxeringsvärdet
ansetts mindre lämpliga såsom måttstock å röstvärdet. Jordtalet, vilket
beräknats efter inägornäs uppskattade innehåll, bestämdes såsom röstgrund
under en tid, då fastigheterna som regel innefattade ett jordtal med
därå proportionellt belöpande åtföljder i skogsmark och annat. Numera
hävdas avsevärda jord- och skogsområden såsom avsöndringar utan jordtal.
Ägarna till dessa områden komrne sålunda ej att få deltaga i avgörandet.
Och örn jordtalet toges till röstgrund, skulle undantagsbestämmelser
bliva nödvändiga beträffande sådana områden, vilka till övervägande
del bestode av avrösningsjord. Vad taxeringsvärdet angår, skulle
detsamma i många fall ej kunna direkt användas som röstgrund. Det torde
nämligen ofta komma att inträffa, att en omröstning avser endast en
del av fastigheternas ägor; i sådana fall skulle tarvas en uppskattning av
huru stor del av varje fastighets taxeringsvärde belöper å dess ägor inom
olika för åtskiljande tänkbara områden. En dylik uppdelning av taxeringsvärdena
skulle för förrättningsmännen bliva en uppgift av grannlaga
natur och mycket tidsödande.

I förslaget har i stället såsom röstmätare valts ägobeloppet, vilket
innebär att delägarna rösta efter det uppskattningsinnehåll deras
inom röstningsområdet belägna ägor representera enligt storskifteshandlingarna.
Denna röstgrund har Wand annat det företrädet, att uppdelningen
på skilda områden av en fastighets ägobelopp sker på rent objektiva
grunder; dess storlek inhämtas av eller uträknas med ledning av
storsint teshandlingarna. Där seriegradering för inrösnings- och avrösningsjord
ej använts vid storskiftet, måste visserligen ett jämförelsetal
mellan dessa bestämmas i och för omröstningen. Att bedöma förhållandet
mellan inrösnings- och avrösningsjord ligger dock inom ramen för
lantmätarens uppgifter även enligt jorddelningslagen, och ett en gång
bestämt jämförelsetal kan användas för bestämmandet av alla delägarnas
ägobelopp, medan uppdelningen av taxeringsvärdena fordrar ett bedömande
för varje särskilt fall.

Till undvikande av vidlyftigare utredningar skall emellertid omröstningsresultatet
under vissa förutsättningar i första hand bedömas efter
huvudtalet. Om man tillerkänner avgörande inflytande åt en inom skifteslaget
mera allmänt rådande mening i frågan skifte eller icke skifte,
torde det nämligen också vara naturligt, att örn en omröstning efter huvudtalet
ger ett mera påtagligt utslag i ena eller andra riktningen, vid

56

Kungl. May.ts proposition Nr 5.

(let därvid erhållna resultatet kail förbli. Denna enkla beräkningsgrund
låter sig tillämpas oberoende av röstningsområdets beskaffenhet, och vid
röstning i omgångar undvikes en eljest av växling i röstningsområden
betingad omräkning av varje delägares rösttal. Enligt förslaget är fråga
örn skifte i anledning av den föreliggande ansökningen förfallen, örn
två tredjedelar av närvarande delägare efter lmvudtalet rösta mot skifte.
Örn åter samma majoritet uppnås för skifte, skall skifte äga rum.
A ena sidan är denna majoritet så betydande, att den kan anses ge uttryck
åt en mera allmän mening inom skifteslaget; å andra sidan hava
anspråken på kvalificerad majoritet ej ställts högre än att redan omröstningsresultatets
bedömande efter huvudtalet kan förväntas i måhända
flertalet fall leda till ett slutligt avgörande.

Först därest föreskriven majoritet efter huvudtal icke å någondera sidan
uppnås, uppkommer anledning att beräkna rösternas värde efter
ägobelopp. Kungörelsen av år 1859 innebär för motsvarande fall, att frågan
örn skifte anses förfallen endast örn skifte bestrides av delägare, vilka
innehava mer än hälften av skifteslagets hela jordtal, d. v. s. omröstningens
resultat framgår ej av de däri deltagandes röststyrka å ömse sidor
utan av de mot skifte avgivna rösternas värde i förhållande till skifteslagets
samlade röstvärde. Bestämmelsen torde hava tillkommit i syfte
att trygga en opinion mot skifte, vilken ernått en viss stadga. Men
denna har ej ansetts manifesterad blott därigenom att anslutningen för
skifte är obetydlig, utan lagstiftaren har krävt det opinionen mot skifte
skall, för att respekteras, positivt ådagaläggas. Denna grundtanke har
synts riktig och därför upptagits i förslaget. Då emellertid i särlagstiftningen
tagits erforderlig hänsyn till ortens egenartade förhållanden
och redan genom den föreslagna beräkningen efter huvudtal öppnats
en möjlighet, vilken ej tidigare förefunnits, att avvisa ansökan örn skifte,
har dock kravet på majoritet mot skifte något skärpts. Med hänsyn till
att ett ej obetydligt ägobelopp förblir orepresenterat vid skiftessammanträden,
kan dock ej uppställas krav på alltför stor majoritet mot skifte,
örn överhuvud delägarnas beslutanderätt skall bibehållas. Såsom lämpligt
avvägd har bestämts en majoritet av sex tiondelar.

I röstningen deltaga liksom enligt jorddelningslagen endast ägare av
jordbruksfastigheter. Blott de som hava del i det slutligen bestämda delningsområdet
äga rösta, och vid beräkning efter ägobelopp skall hänsyn
tagas allenast till ägor, vilka äro belägna inom nämnda område. Till skillnad
mot jorddelningslagen betraktas delningsområdet i dess helhet, även
örn det utgöres av flera ursprungliga skifteslag eller delar därav, såsom
en röstningsenhet. I annat fall kunde nämligen tillfälligheter leda till
stötande resultat. Då exempelvis fråga är före örn gemensamt skifte av
ett fäbodelag, däri hemman från flera skifteslag hava ägor liggande örn
varandra, skulle tilläventyrs en enda delägare såsom ende representanten
från ett av skifteslagen kunna mot en överväldigande majoritets uttalan -

Kungl. Marits proposition Nr 5.

57

de för gemensamt skifte fastlåsa sina här och var inom fäbodlaget belägna
områden till avsevärt men för de övriga.

Förberedande omröstning örn uteslutning av mark från skifte sker enligt
förslaget efter huvudtalet mellan närvarande ägare av jordbruksfastighet
inom det eller de områden omröstningen avser. Avskiljande från
skiftet anses beslutad, örn minst två tredjedelar av rösterna utfalla för
sådan åtgärd. Det har ej synts påkallat att här verkställa beräkning av
röstetalen efter ägobelopp; något avgörande i frågan örn skifte skall
komma till stånd eller ej träffas nämligen ej vid sådan omröstning, utan
det skall allenast bestämmas, huruvida den slutliga omröstningen i skiftesfrågan
skall omfatta den mark, vars uteslutande ifrågasättes. Har
yrkande örn uteslutning väckts beträffande flera områden, kan mer än
en omröstning tänkas förekomma. Omröstning skall avse det eller de
områden, vilka förrättningsmännen funnit kunna efter deras avskiljande
bilda ett skifteslag för sig.

Frågan örn skifteslagets omfång skall, örn skifte beslutats, obligatoriskt
underställas ägodelningsrättens prövning. Jorddelningslagen
lämnar en motsvarande föreskrift endast för det fall att skifteslagsreglering
enligt 1 kap. 4 § samma lag beslutats. Förslagets avvikande ståndpunkt
har ansetts påkallad med hänsyn till att frågan örn skifteslagets
omfång kan bliva av prejudieerande betydelse jämväl beträffande omfånget
av angränsande skifteslag; underlåtenhet att vidtaga en av omständigheterna
påkallad ändring av skifteslaget kan menligt inverka på möjligheten
till ägosammandragning av utom skifteslaget liggande mark,
vars ägare icke äro i tillfälle att vid förrättningen göra sin mening
gällande. I

I fråga örn utflyttning vid skifte har i förslaget utan ändring upptagits
den bestämmelse, som gäller för provskiftena, eller att delägare ej må mot
sitt bestridande förpliktas att ur by utflytta. Denna bestämmelse tillkom,
medan ännu skiftesstadgan gällde.

Obenägenheten hos befolkningen i nu ifrågavarande orter mot laga skifte
torde till väsentlig del hava framvuxit ur farhågan för tvångsutflyttningar
och söndersprängning av de gamla byarna. Denna betänksamhet
mot utflyttningar har redan ur rent ekonomisk synpunkt varit väl grundad.
Med hänsyn till den obetydliga areal odlad jord, som i genomsnitt
belöper å varje brukningsdel, representera åbyggnaderna i regel ett så
stort värde i förhållande till inägojorden, att nyttan av den genom utflyttning
ökade möjligheten till ägosammandragning i allmänhet endast i ringa
mån skulle komma att motsvara därav föranledda kostnader. Detta
förhållande har under senare tid blivit än mer markerat genom de kostnader,
som nedlagts å anläggningar för gemensamma ändamål, såsom ledningar
för vatten, telefon, ljus och kraft, gemensamma motorer och tröskverksanordningar
m. m. Genom jordbrukets otillräcklighet hava dess -

Örn utflyttning.

58

Kungl. Maj.ts proposition Nr 5.

utom bydelägarna i stor utsträckning blivit för sin utkomst beroende avhantverk
och andra dylika sysselsättningar, för vilka ett tätare samman
boende utgör en gynnsam förutsättning.

Skiftesstadgans stränga regler örn utflyttning hava emellertid sedermera
mildrats. Jorddelningslagen föreskriver i 13 kap. 15 §, att örn för begränsning
av antalet skiften eller för åstadkommande av förmånlig ägoanordning
i övrigt erfordras, att en eller flera delägare utflytta, och de
fördelar, som av utflyttningen vinnas, med hänsyn till brukningsförhållandena
inom skifteslaget prövas vara av större betydelse än de med
nämnda åtgärder förenade kostnader och olägenheter, då skall utflyttning
ske i den utsträckning sådan prövas nödig.

Det kan antagas att i en bygd, där jorden är långt uppdelad och där
jordägarna i stor utsträckning äro för sin bärgning beroende av arbetsinkomster
vid sidan av jordbruket, kostnaderna och olägenheterna av en utflyttning
i allmänhet ej kunna uppvägas av de fördelar ur jordbrukssynpunkt,
som en sådan skulle medföra, och att följaktligen skillnaden i resultatet
av blivande laga skiften i regel ej bleve så stor, örn desamma förrättades
med tillämpning av de nu föreslagna från 1925 års lag hämtade
utflyttningsbestämmelserna eller av motsvarande stadgande i jorddelningslagen.
Örn således den föreslagna bestämmelsen ej innebär
någon mera betydande eftergift i sakligt hänseende från jorddelningslagens
föreskrifter, har densamma i annat hänseende åter ansetts
vara av större vikt. Den är nu till sin innebörd känd av ortsbefolkningen,
som anser densamma i stort sett väl avvägd. En fortsatt skiftesverksamhet
kommer ej att hindras av farhågor för en allt för långt gående utflyttning.
Skulle återigen någon undantagsbestämmelse ej införas, kan
det befaras att fruktan för tvångsutflyttningar ur byn komme att avhålla
befolkningen från att söka skiften, som den eljest skulle önska och som
vore väl behövliga. Ehuru sedan provskiftesbestämmelsens tillkomst i
viss mån ändrade förutsättningar inträffat, har därför de övervägande
skälen ansetts tala för att göra den tillämplig jämväl å framtida skiften.

Rörande undantagsbestämmelsens innebörd må nämnas, att densamma
ej lägger hinder i vägen för exempelvis av den nya skiftesläggningen betingade
flyttningar av ängslador eller för mindre betydande husflyttningar
för lämplig reglering av tomterna. Ender vissa förutsättningar
kan även hel boplats mot ägarens bestridande ändras, såvitt flyttningen
sker till annan plats inom byn. Bestämmelsen avser nämligen endast
flyttning ’ur by’. Dessa ord inflöto i lagen om provskiftena med föranledande
av en hemställan av andra lagutskottet vid 1925 års riksdag,
som i utlåtande nr 23 framhöll, att fall kunde tänkas förekomma, då en
lämplig tomtanordning skulle ytterligt försvåras, därest ej möjlighet
funnes till flyttning icke blott av ett eller annat hus inom byn utan jämväl
av en hel gård till annan obebyggd tomt eller lucka inom det bebyggda
området eller till plats, belägen i omedelbar anslutning till detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

59

Redan före jorddelningslagens tillkomst gällde för vissa län, däribland
Kopparbergs län, särskilda bestämmelser till motverkande av att genom
arealfång uppkomme för deras ändamål olämpligt beskaffade fastigheter.
I jorddelningslagen infördes allmängiltiga föreskrifter i ämnet, oell den
na kontroll över fastighetsbildningen utsträcktes samtidigt till att avse
även skifteslotter. Sålunda skall enligt 19 kap. 3 § jorddelningslagen viss
till gränserna bestämd ägovidd, för att kunna utbrytas, vara i olika hänseenden
så beskaffad, att den kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt
sätt användas för det med avstyckningen avsedda ändamålet eller
ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet
gemensamt med denna. Vidare stadgas att avstyckning ej får ske så, att
stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. Dessutom
förekomma beträffande jordbruksfastigheter vissa villkor i avseende
å, bland annat, tilldelning av skogsmark. Dessa bestämmelser skola
enligt 13 kap. 11 § sista stycket iakttagas även då fråga örn utbrytning
uppkommer i samband med laga skifte. Samma tanke ligger till grund
för de beträffande fastighets uppdelning genom skifte uppställda villkoren.
Dessa, som upptagas i 1 kap. 8 §, gå i huvudsak ut på att skifte å
skifteslag, som ej förut delats genom lantmäteriförrättning, må äga rum
endast örn för var delägare kan utläggas ägolott, som kan på varaktigt
sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet. Kan sådan
ägolott utläggas allenast för sökanden eller, jämte honom, viss eller
vissa delägare, må emellertid skiftet äga rum, för såvitt å andra delägare
belöpande andelar kunna utläggas i gemensam ägolott av nyssnämnd beskaffenhet.
Dessa villkor gälla även, då vid omskifte av skifteslag fråga
uppkommer örn delning av vid tidigare lantmäteriförrättning utlagd lott,
som är oskiftad.

Trots att dessa bestämmelser giva stort rum för en skälighetsprövning,
hava de för nu ifrågavarande orter visat sig i tillämpningen bereda betydande
svårigheter. Såsom jag förut nämnt bestå brukningsdelarna där
i regel av ett flertal fastigheter inom olika hemman. Visserligen hava
brukningsdelarna genom den karakteristiska omsättningen av smärre
ägor i allmänhet "blivit väl sammansatta av olika ägoslag och efter ortens
små anspråk tillräckliga för ägarens behov vid sidan av andra förvärvskällor,
och det har även på senare tid strävats efter att genom förut omnämnda
kompletteringsförvärv ernå en sammanföring av de ägor, vilka
skola brukas ihop. Men de skilda fastigheter, varav en brukningsdel sålunda
blir sammansatt, motsvara i ett övervägande antal fall icke var för
sig de för utbrytning uppställda fordringarna, och den eljest vid avstyckning
till buds stående möjligheten att upphjälpa förhållandet genom sam
manläggning kan endast komma till ringa användning i byar, som ännu
ligga i storskifte.

Ett fasthållande vid kravet å var särskild i en brukningsdel ingående
fastighets beskaffenhet vore emellertid föga ägnat att befordra det egent -

Vid felning
utlagd lott4
beskaffenhet

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

liga syftet med bestämmelserna, som otvivelaktigt är att förhindra uppkomsten
av icke önskvärda brukningsdelar. Örn vid skifte fastighet, som
brukats eller är avsedd att brukas ihop med andra dess ägare tillhöriga
fastigheter, inbegripes i en för flera delägare gemensam ägolott, innebär
detta snarast ett försvagande av den faktiskt redan befintliga bruknings
delen. Och vid avstyckning komme bestämmelserna att antingen motarbeta
ägoförvärv, avsedda att förstärka redan bildade brukningsdelar, eller
ock leda till att ägorna hävdades till brukningsdelen utan legal redovisning.

De allmänna bestämmelserna hava inneburit ett så allvarligt hinder mot
all önskvärd ny fastighetsbildning inom de storskiftade dalabygderna, att
provisoriska särbestämmelser genomförts i avvaktan å en definitiv lagstiftning
för dessa orter. De äro upptagna i lagarna den 9 mars 1928 (nr
31) med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av
Kopparbergs län och den 3 maj 1929 (nr 73) med särskild bestämmelse arn
gående rätt att erhålla laga skifte inom vissa delar av Kopparbergs län.
I dessa lagar upptogs en i lagen den 25 april 1924 (nr 82) örn ägostyckning
inom vissa delar av Kopparbergs län uttryckt grundtanke, att kon
trollen över den nya fastighetsbildningen skulle inriktas på en prövning av
brukningsdelarnas beskaffenhet. Sålunda stadgas i 2 § i 1928 års
lag, att örn grundad anledning finnes antaga, att efter avstyckning av
ägovidd, som överlåtits till annan, denna kommer att läggas i sambruk
med annan samma ägare tillhörig jord till en brukningsdel av beskaffenhet,
som i 19 kap. 3 § jorddelningslagen sägs, avstyckningen får äga rum
utan villkor av sammanläggning, ändå att sådan enligt nämnda lagrum
erfordras. Och den omständigheten, att efter avstyckning stamfastigheten
ej blir så beskaffad, som i nyssnämnda lagrum föreskrives, skall enligt
lagen ej lägga hinder för avstyckningen, därest stamfastigheten ligger i
sambruk med annan dess ägare tillhörig jord och jämte denna bildar en
brukningsdel, som motsvarar nyss omförmälda fordringar å stamfastighet.
Liknande bestämmelse upptogs i 1929 års lag. Där stadgas, att örn
vid förrättning för laga skifte enligt 1 kap. 8 § första stycket jorddelnings
lagen finnes, att för viss delägare ej kan utläggas ägolott i enlighet med
vad i nämnda lagrum föreskrives, skiftet utan hinder härav må äga rum,
såvida för denne delägare kan utläggas ägolott, som tillsammans med
annan honom tillhörig jord, örn vilken är grundad anledning antaga att
den kommer att ligga i sambruk med ägolotten, bildar en brukningsdel av
beskaffenhet, som för ägolott är i sagda lagrum föreskriven. Denna regel
skall även gälla, då vid skifte fråga uppstår örn delning av inom skifteslaget
vid tidigare lantmäteriförrättning utlagd lott, som är oskiftad.

Då särbestämmelser i nu angivna hänseenden även för framtiden äro av
behovet påkallade, hava sådana upptagits jämväl i nu föreliggande för
slag. De äro i huvudsak av samma innehåll som de provisoriska bestäm

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

melserna. Beträffande sekundära delningar (klyvningar och avstyckningar)
äro undantagsbestämmelserna enligt förelaget tillämpliga endast vid
utbrytning inom by, vars heminägor ej undergått laga skifte. Efter dessas
omskiftande bliva förutsättningarna för sammanläggningsinstitutets användning
inom byn så väsentligt förbättrade, att fullgiltiga skäl till eftergift
från jorddelningslagens fordringar ej synts föreligga beträffande därefter
skeende utbrytningar.

För områden, där ordnade jordförhållanden åvägabragts genom laga
skiften, har behov av eftergift från jorddelningslagens bestämmelser örn
sekundära delningsförrättningar icke ansetts föreligga. Beträffande åter
byar, som ligga i storskifte, hava vissa avvikelser föreslagits. Mer än i
måhända någon annan del av landet hava i de storskiftade dalabygderna
sämjevis skett såväl klyvningar som arealupplåtelser till väsentligt men
för ordningen i fastighetsredovisningen. Förutsättningen för att i stället
laga delningsformer skola komma till användning är i första hand, att för
laga jorddelning icke uppställas sådana villkor, att de i orten rådande förhållandena
i verkligheten lägga oöverstigliga hinder i vägen, samt att
kostnaderna för förrättningarna göras överkomliga.

I förra hänseendet får jag erinra örn de av mig'' nyss berörda föreslagna
bestämmelserna med avseende å beskaffenheten av de lotter, som må utläggas
vid klyvning och avstyckning. Även på en annan punkt har emellertid
avvikelse föreslagits från jorddelningslagens regler, nämligen örn
möjligheterna till avstyckning från sämjevis utlagd fastighet. Härutinnan
stadgar nämnda lag i 19 kap. 2 §, att mark, som tillagts fastighet genom
sämjedelning, ej får avstyckas med mindre sämjedelningen kommit
till stånd före lagens ikraftträdande. Och i dylikt fall får högst en femtedel
av marken avstyckas. Då i nu ifrågavarande orter fastigheterna i
stor utsträckning äro endast sämjevis utlagda samt från de flesta hemman
eller hemmansdelar redan avsöndringar skett, vanligtvis av åtminstone ett
eller annat skogsskifte, utgörande ensamt för sig mer än en femtedel av
stamfastigheten, skulle jorddelningslagens nyssberörda regel innebära
en synnerligen kraftig beskärning i möjligheterna till legal utbrytning.
Olägenheterna härav framträda så mycket mer som arealförvärven i dessa
orter intaga en dominerande ställning och även kunna betecknas såsom en
för där rådande brukningsförhållanden särskilt lämpad upplåtelseform.

Då jorddelningslagens regler syntes kunna leda till en verklig stagnation
i fastighetsbildningen, upptogs i den förut omnämnda provisoriska lagen
den 9 mars 1928 (nr 31) en undantagsbestämmelse, enligt vilken tillätes att
från mark, som före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning,
får, när skäl därtill äro, ske avstyckning utan begränsning till viss
areal. Denna bestämmelse har upptagits jämväl i nu förevarande förslag
och därvid utsträckts till att gälla även, där sämjedelningen tillkommit

Sekundära

jorddelnings förrättningar -

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

efter 1928 års ingång. Klyvningarna hava nämligen visat sig medföra
ringa förmån i förhållande till kostnaden, främst med hänsyn till att därvid
ej kan åstadkommas en effektiv sammandragning av delägarnas av
andelar i flera hemman bestående brukningsdelar. Man måste därför
räkna med att sämjedelningsformen alltjämt kommer att begagnas, intill
dess laga skifte ågått. Att påfordra laga delningar blott såsom förutsättning
för avstyckning har synts vara alltför omständligt, och örn avstyckning
ej medgåves därförutan, torde den sannolika följden allenast bliva
den, att arealförsäljningar utan utbrytning komme att fortsätta.

Såsom jag nyss antydde, utgöra de höga kostnaderna för de sekundära
skiftena ett allvarligt hinder för dessa delningar. Härutinnan må erinras,
att på grund av eventuella laga skiften å byalagen jordägarna måste räkna
med att sekundära skiften inom storskifteslagen komma att erhålla en
till tiden jämförelsevis begränsad giltighet, varför redan på denna grund
en viss tvekan måste göra sig gällande, därest kostnaderna belöpa sig till
mera avsevärda belopp. Därtill kommer, såsom jag nyss nämnde, att
möjligheterna till ägosammandragning vid klyvningar äro skäligen
små.

Att klyvningarna inom här avsedda orter draga stora kostnader beror
på flera omständigheter, bland annat på den i förhållande till arealen djupa
uppdelningen av hemmanen och på den tidsödande utredning örn delägarnas
inbördes rätt, som i allmänhet kräves. Möjligheterna att genom
förenklingar minska kostnaderna bliva emellertid rätt begränsade, örn
skiftena skola till sin beskaffenhet kunna uppfylla rimliga krav. Dalautredningen
har därför stannat vid att föreslå — förutom viss eftergift i
mätningsföreskrifterna, varom nu ej är fråga — ett undantag från jorddelningslagens
regler örn gränsbestämning.

Enligt 7 kap. 1 § jorddelningslagen skall alltid vid laga skifte sammanträde
hållas för bestämmande av rågångarna kring skifteslagets ägor.
Nödvändigheten att alltid företaga gränsbestämning har väsentligt bidragit
till de höga klyvningskostnaderna i de storskiftade områdena. Då
hemmanen i allmänhet hava flera från varandra vitt skilda områden, ofta
på ett 20- å 30-tal platser kringspridda på stundom flera mils avstånd
från varandra, samt till följd av den rådande ägosplittringen i regel ett
flertal fastigheter angränsa, blir redan på denna grund rågångsbestämningen
tidsödande och tyngande. Därtill kommer emellertid, att undersökningen
ofta måste utsträckas till att avse hela byrutan, vilket ytterligare
ökar kostnaden. Kostnaderna för rågångsbestämningen kring hemmanen,
vilkas areal i regel till den ojämförligt största delen representeras
av skogsmark, hava i vissa fall sprungit upp till eller överstigit ett belopp
för hektar mark, motsvarande genomsnittliga hektarvärdet på skogsmarken.

Emellertid medför den obligatoriska gränsbestämningen även andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr o. 63

olägenheter vid dessa klyvningar. Felaktigheter i fråga om gränsernas
sträckning inom byarnas skogsområden äro vanliga, men hos jordägarna
förefinnes ofta ingen önskan till rubbning åtminstone för det närvarande
av innehavet å marken. Då emellertid en gränsbestämning vid klyvning
till följd av dylika felaktigheter visat sig ofta leda till genomgående förskjutning
av gränserna inom hela byn, orsakar härigenom en klyvning
av hemman icke åsyftade och icke önskade konsekvenser, oell hos jordägarna
förspörjes med hänsyn härtill en ökad obenägenhet att begagna
sig av denna delningsfonn. Vid uppdelning av storskifteslotter inom nu
ifrågavarande orter förefinnes ej heller samma anledning till ett noggrant
fastställande av gränserna som vid klyvning av hemman inom område,
som undergått laga skifte eller därmed till orubbligheten jämförlig
delning. Det kan förväntas att förr eller senare dessa gränser i allt fall
komma att utplånas genom laga skifte å hela byalaget. Vad jordägarna
åsyfta med ett skifte å en storskifteslott är i allmänhet också endast en
tillfredsställande uppdelning av deras nuvarande innehav.

Med hänsyn härtill har föreslagits, att vid skifte av ägor inom område,
som ligger i storskifte, bestämmande av gräns mot andra ägor icke skall
ske, där det ej påfordras av delägare eller rågranne. I detta sammanhang
vill jag erinra örn att ett motsvarande stadgande upptagits i det
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser, som jag
tidigare i dag anmält. De båda bestämmelserna äro ej till sitt innehåll
helt sammanfallande, i det bestämmelsen i den föreslagna ägogränslagen
innefattar ett mindre långt gående eftergivande av eljest gällande föreskrifter
örn gränsbestämning än det nu förevarande förslaget och är avsedd
att gälla allenast under viss tid efter lagens ikraftträdande, medan
den föreslagna dalabestämmelsen blir att tillämpa intill dess laga skifte
till rubbning av storskifte ågått.

Såsom jag förut nämnt har jämsides med behovet av ägosammandragning
och med snart sagt lika styrka nödvändigheten att åvägabringa bättre
ordning och reda samt enkelhet i fastighetsredovisningen gjort sig gällande.
För ändamålet erfordras, att fastigheternas rätta storlek och
beskaffenhet fullt klargöras, att ägor under en och samma brukningsdel
så långt möjligt sammanföras till en fastighet samt att lagfartsväsendet
och den i jordregistret återgivna fastighetsbildningen bringas i samstämmighet
med de faktiskt föreliggande förhållandena.

Härför erforderliga åtgärder hava föreslagits skola ske i samband med
laga skifte å by. De skola sålunda verkställas i ett sammanhang över ett
större område. Vad förut anförts därom, att brukningsdelarna i regel bestå
av andelar i ett flertal hemman, angående uraktlåten eller felaktig an
givning i fången av hemmanslittera, örn fördelning av arvfallna fastigheter

Fastighetsredovisning*>
>t„

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. höft. (Sr .V>

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Utredning.

efter andra grunder på marken än i handlingarna m. m. visar nämligen,
att en tillförlitlig oell allsidig utredning bäst åstadkommes, örn tillfälle
beredes att på en gång överblicka äganderättsförhållandena inom ett
större område. Att man härför valt det tillfälle, då laga skifte övergår
by, grundar sig bland annat på att, där äganderättsförhållandena råkat
i sådan oreda att särskilda åtgärder däremot blivit påkallade, samtidigt
så gott som undantagslöst föreligger ett behov av ägosammandragning,
som väl motiverar ett laga skifte. Den för vinnande av stadga i fastighetsväsendet
erforderliga utredningen, som i allmänhet kräver ett synnerligen
omfattande och tidsödande arbete — ett års arbete för en person
torde ej bliva ovanligt — blir i väsentliga delar nödvändig även för
ernående av ett rättvist skifte, och det är därför av intresse, att av utredningsarbetet
icke blott hämtas den vinst av övervägande formell art, som
uppordnandet av den kamerala sidan av jordfrågan representerar, utan
ock att detta arbete tillgodogöres för ett tillrättaläggande -av förhållandena
på marken. Även för sammanläggningsfrågan blir sammankopplingen
med skifte av stor betydelse, då nämligen fastigheternas splittrade*
läge oell bristen på fastighetsbildning i allmänhet skulle lägga hinder i
vägen för sammanläggning utan samband med skifte. Med hänsyn till
arealupplåtelsernas dominerande ställning blir det därjämte för en förbättring
av lagfartsväsendet av vikt att kunna som grund lägga ett skifte,,
varigenom ernås deli fastighetsbildning, som i dessa fall alltid måste utgöra
en ofrånkomlig förutsättning för beviljande av lagfart.

I enlighet nied vad som föreslagits rörande skifteslags omfattning skulle
emellertid en bys alla ägor ofta ej bliva i ett sammanhang föremål för
laga skifte. Frågan örn fastighetsredovisningens ordnande bör dock ej,
där uppdelning i skifteslag skett, företagas till behandling inom vart
nybildat skifteslag för sig. Till fastigheterna komma nämligen i regel
att höra ägor inom mer än ett av skifteslagen. Då det är inrösningsjördensutbrytande
som blir avgörande för den av jordregistret återgivna fastighetsbildningen
samt hemina gorna utgöra huvudkomplexet av inrösningsjorden
och dessutom i regel först av alla ägor inom byn bliva föremål
för skifte, har föreslagits, att de särskilda redovisningsåtgärderna skola
i ett sammanhang för hela byn företagas vid det skifte, som övergår
heminägorna.

Vad angår de särbestämmelser på fastighetsredovisningens område,
vilka enligt förslaget skola tillämpas vid skifte å bys heminägor, vill jag
först nämna något örn den utredning, som ansetts erforderlig till klarläggande
av delägarnas inbördes rätt till byamarken. Jorddelningslagen
lämnar i 3 kap. 10 § föreskrift örn utredning och antecknande i skiftesprotokollet
rörande delägarnas andelar i skiftesområdet och anmärkande
av deras fångeshandlingar, och i 4 kap. 6 § stadgas, att vid uppdelning av
skifteslag eller sammanföring av områden från olika skifteslag i skiftes -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 5.

65

handlingarna skall med angivande av ägarens namn oell fastighetens registerbeteckning
redovisas fastighet eller del därav, varav bildats särskilt
skifteslag eller som sammanförts med annat tidigare befintligt skifteslag
eller del av sådant.

Vid nu förevarande skiften måste ske en utredning, som e.i blott möjliggör
ett rättvist skifte oell bevarandet för framtiden av sambandet mellan
ägolotterna oell deras tillliörigheter utom skifteslaget, utan ock är ägnad
att läggas till grund för en allmännare tillämpning av sammanläggningsförfarandet
oell för beviljande av lagfart. Denna utredning blir vida mer
djupgående lili den, som eljest sker vid skiften. Därvid bör klargöras
bland annat, huruvida fången avse rena andelar eller till läget bestämda
områden pa marken, örn och i vad mån i upplåtelser av jordtal inbegripits
till jordtalet hörande åtföljder, vidare att rätta i fångeshandlingarna
förekommande felräkningar och andra misstag samt genom jämkningar
och justeringar bringa samstämmighet mellan hemmanen och summan
av fastigheter inom desamma, ävensom att vid behov genom härledning
bakåt i tiden söka grunden till de nuvarande innehaven.

Man kan härvid ej, såsom eljest sker, begränsa sig till en mera summarisk
utredning beträffande de områden av byn, vilka genom avskiljande
från skifteslaget ställas utanför delningen. Till ett övervägande antal av
de i skiftet ingående fastigheterna komma att höra ägor utom delningsområdet,
och för att dessa fastigheter må kunna göras till föremål för
sammanläggning måste fordras, att varje fastighets rätt även inom de
skifteslaget frånskilda områdena fullt klargöres, på det ovisshet icke
sedan må uppkomma angående de genom sammanläggningen bildade fastigheternas
från olika fång komna tillliörigheter vid sidan av de genom
skiftet utbrutna lotterna. En utredning av samma art som beträffande
de i skiftet ingående ägorna blir för ändamålet så mycket mer nödvändig
som förekommande otydligheter och felaktigheter i fastighetsangivningen
ofta hänföra sig just till frågan om omfattningen av jordtalet
åtföljande andel av skogsmark och andra utägor. Därest utredningen ej
erhåller den utsträckning nu nämnts, blir den ej heller ägnad som grund
för ett förbättrat lagfartsväsende.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som enligt kungörelsen den
29 oktober 1926 (nr -149) gäller för provskiftena har i förslaget upptagits
föreskrift, att lantmätaren vid laga skifte å bys heminägor skall verkställa
noggrann utredning örn äganderättsförhållandena inom samtliga
till byn börande ägor. Över resultatet av utredningen jämte gången av
densamma med alla de omständigheter och skäl, som inverkat på bedömandet
av delägarnas inbördes rätt, skall upprättas en redogörelse sorn
genomgås med delägarna. Mot redogörelsen, som bör av delägarna underskrivas,
äga delägarna framställa och få till protokollet antecknade de
erinringar, vartill de anse sig befogade. Med hänsyn till skiftets avsedda
betydelse för lagfartsfrågan och även för beredande av en möjligast

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Sammanläggning
av
fastigheter.

utsträckt användning av sammanläggningsförfarandet Ilar vidare stadgats,
att alla tvister angående de förhållanden redogörelsen avser — alltså
även sådana som icke äro av betydelse för skiftets behöriga verkställande
— skola, om de yppa sig under skiftet, underställas ägodelningsrättens
prövning.

Vid provskiftena bar kännedomen örn hävdeförhållandena visat sig få
en anmärkningsvärt stor betydelse för äganderättsutredningen. Vad angår
ägorna inom delningsområdet erhålles dylik kännedom genom hävdeförteckningen.
Då emellertid för en betryggande utredning kännedomen örn
delägarnas hävd i de från delningen uteslutna ägorna är lika nödvändig,
lämnades i nyssnämnda kungörelse föreskrift örn upprättande av en enklare
karta över dessa ägor, upptagande i huvudsak gällande ägogränser
och hävdelinjer, jämte en beskrivning i anslutning härtill. En dylik
redovisning av den utom delningen ställda marken har ock föreskrivits
i nu förevarande förslag. Den ökade stadga, som fastighetsredovisningen
beredes genom detta komplement till äganderättsutredningen, underlättar
väsentligt möjligheten att praktiskt utnyttja skiftet för lösandet av sammanläggnings-
och lagfartsfrågorna.

Förut har omnämnts, hurusom brukningsdelarna i de storskiftade orterna
i allmänhet utgöras av ägor under ett flertal hemman. Denna
splittring torde vara särskilt påfallande i Siljansbygderna, där det ej är
ovanligt, att till en mindre brukningsdel örn ett par tre hektar öppen jord
hävdas ägor under ett tjugu- å trettiotal hemman. Örn ock denna så att
säga kamerala sönderstyckning i det stora hela ej nått så långt i övriga
orter, är dock förhållandet karakteristiskt för hela det storskiftade området,
och det får betecknas som undantag, att ägorna till en brukningsdel
höra under endast ett hemman.

Olägenheterna härav äro uppenbara, och de göra sig så mycket mer
gällande, som här i allmänhet är fråga örn rena småbruk. Sönderstyckningen
verkar synnerligen tyngande i jordredovisningen och medför oskäligt
stora kostnader för lagfarande och andra fastigheterna avseende
rättshandlingar. Men olägenheterna hava även framträtt i andra hänseenden.
Sålunda har vid arvfall delningsobjektets beskaffenhet bidragit
till en mångdubbelt större uppdelning av hemmanen än som i och för sig
varit betingad av arvingarnas önskan att få en andel var. Brukningsdelarnas
nuvarande sammansättning är ock till förfång för all vidare
jorddelningsverksamliet. Vid skifte måste enligt jorddelningslagen delägarnas
andelar i olika jordregisternummer redovisas såsom särskilda
ägolotter. Detta skulle under här rådande förhållanden innebära, att
varje delägare i allmänhet finge sitt ägobelopp redovisat i karta och handlingar
under ett större antal, ofta flera tiotal laga skifteslotter, vilka var
för sig sannolikt bleve av mindre god beskaffenhet. Vid upplåtelse från
en av flera sådana lotter bestående brukningsdel komme ofta hinder mot
en utbrytning på legal väg att möta därutinnan att den lott, under vil -

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

ken de upplåtna ägorna böra, icke ensamt för sig skulle därefter kunna
bestå såsom särskild fastighet. Dä det är ej hemmanens utan brukningsdelarnas
ägor, som lämpligen böra sammandragas, blir det fördenskull
av största betydelse, att man vid framtida skiften genom sammanläggning
så långt möjligt gör sig oberoende av den vid storskiftet uppkomna,
numera fiktiva hemmansindelningen och därmed även undviker en både
kostsam och tidsödande men skäligen värdelös redovisning i karta och
handlingar av alla de olika andelar, varå delägarnas ägoanspråk grundats.

Nu gällande bestämmelser örn sammanläggning i samband med skifte
äro ej tillfyllest för att vid här ifrågavarande skiften få till stånd sammanläggning
i den utsträckning förhållandena påkalla. Visserligen har
skiftes inverkan å möjligheterna för sammanläggning i sakligt hänseende
beaktats i sammanläggningslagen, men i avseende å förfarandet har frågan
icke fastare knutits tili skiftesförrättningen. Frågan föredrages visserligen
vid förrättningen, men det ankommer på vederbörande delägare
att själva taga initiativ till och, vid sidan av förrättningen, i vanlig ordning
ombesörja åtgärden.

Vid bär avsedda skiften utgör emellertid sammanläggning ett så viktigt
led i arbetet å ett förbättrat fastighetsväsende, att förfarandets tilllämpning
ej kan, såsom eljest, behandlas uteslutande som en enskild angelägenhet.
Att sammanläggning tillåtes är ej nog. Det allmänna intresset
av att sammanläggningsförfarandet verkligen ock i görligaste mån kommer
till användning kräver för sitt tillgodoseende sådana anordningar,
att garanti erhålles mot att förefintliga tillfällen till sammanläggning
försummas. Uppenbart är, att det härutinnan ej kan vara tillfyllest att
enbart lita till den enskildes initiativ. Härtill kommer, att sammanläggningsåtgärderna
måste grundas å den vid skiftet verkställda äganderättsutredningen
med iakttagande av därvid skedda jämkningar och rättelser
i fastighetsbeteckningarna och andra förskjutningar i avseende å den i
fångeshandlingarna angivna rätten till fastigheterna. De olika sammanläggningsfrågorna
måste därför behandlas i ett sammanhang och företagas
på ett jämförelsevis sent stadium av skiftesförrättningen. Även på
denna grund kan frågan alltså ej såsom eljest undan för undan allt
efter ansökan inkommer, upptagas under skiftets gång oell med ledning
av företedda fångeshandlingar bedömas såsom ett för var särskild delägare
isolerat ärende.

På dessa skäl bar i huvudsaklig överensstämmelse med de föreskrifter,
som i förordning den 18 juni 1926 (nr 362) meddelats för provskiftena,
sammanläggningsförfarandet i förslaget inarbetats såsom ett moment i
själva skiftesförrättningen. Sedan äganderättsförhållandena blivit utredda
och erforderliga handlingar införskaffats, skall lantmätaren, oberoende
av initiativ från de enskilda delägarna, för varje särskilt fall, där
flera fastigheter äro i en ägares hand, utreda huruvida sammanläggning

6S Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

kan ske. Efter frågans föredragande för delägarna skola förrättningsmännen
därvid avgiva yttrande, som översändes till ägodelningsrätten.
Sedan erforderliga förberedande åtgärder genom ägodelningsdomarens
försorg vidtagits, meddelar ägodelningsrätten beslut i sammanläggningsärendet.
Sammanläggning skall enligt förslaget äga rum i alla de fall,
där laga hinder ej möter, under förutsättning att ägaren ej direkt bestrider
åtgärdens vidtagande.

Även beträffande de sakliga förutsättningarna för sammanläggning
hava i förslaget en del avvikelser gjorts från vad eljest gäller. Med hänsyn
till de verkningar i olika avseenden, som förknippas med skiftet å
heminägorna — detta blir beträffande fastighetsindelningen inom byn
av motsvarande betydelse som den storskiftet på sin tid ägde — är det av
vikt, att brukningsdelarnas sammanförande så långt möjligt verkställes
i ett sammanhang vid nämnda tillfälle. Då vid lieminägornas skiftande
andra områden ej sällan komma att frånskiljas skifteslaget och i dylikt
fall flertalet fastigheter i regel kommer att hava del i dessa områden,
skulle emellertid nyttan av skiftet å heminägorna för sammanläggningsfrågans
ordnande bliva tämligen ringa, såframt förfarandets räckvidd ej
utsträcktes till byns alla ägor. Vad angår de utom delningsområdet belägna
ägorna hava för ändamålet vissa lättnader föreslagits i sammanläggningslagens
fordringar å fastighetsbildning och beskaffenheten i övrigt
av de i sammanläggning ingående ägor.

I ytterligare ett hänseende har eftergift föreslagits från de nu gällande
sakliga villkoren för sammanläggning. För sammanläggning av fastigheter
uppställer sammanläggningslagen den fordran, att innehavaren av
fastigheterna skall hava erhållit lagfart å desamma. För sammanläggning
vid provskiftena gäller ej detta villkor. Det har ock i förevarande
förslag uteslutits. Lagfartsfrågan har i förslaget lösts genom ett kompletterande
kungörelseförfarande, vars verkningar emellertid icke kunna
inträda förrän efter skiftets slutliga fastställande. Den härmed förbundna
sammanläggningsfrågan åter måste enligt sakens natur avgöras under
pågående skiftesförrättning. Då lagfartsförliållandena alltså vid tiden
för sammanläggningsfrågans avgörande ännu befinna sig i sitt forna
skick, skulle, där äganderättsförhållandena överhuvudtaget äro sådana
att särskilda åtgärder för bristernas avhjälpande äro motiverade, ett fasthållande
av sammanläggningslagens ovillkorliga fordran å lagfart synbarligen
göra det i skiftet inarbetade sammanläggningsförfarandets praktiska
betydelse tämligen illusorisk. Det har därför ansetts nödvändigt att
i sammanläggningsärendet bortse från nämnda villkor. Det har ej heller
synts oeftergivligt i betraktande av att det intresse, som närmast torde
hava förestavat villkorets uppställande — förekommande av att i sammanläggning
inbegripes fastighet, rätteligen tillhörande annan än sökanden
— vid förevarande skiften på annat sätt tillgodoses, i det samman -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5. 69

däggningsfrågans behandling grundas å en av delägarna godkänd eller
utan erinran lämnad eller ock i vederbörlig ordning godkänd eller justerad
utredning örn äganderättsförhållandena. Självfallet bör dock en eftergift
från sammanläggningslagens fordran ej givas större utsträckning än förhållandena
påkalla. Tillämpning av den föreslagna särbestämmelsen har
därför begränsats till de fall, där det särskilda lagfartsförfarandet användes
och där alltså visshet föreligger örn att lagfartsfrågans ordnande är
inom nära räckhåll.

Målet för arbetet å tillfredsställande lagfartsförhållanden är ej blott att
söka med betryggande medel utfylla de stora luckorna mellan de lagfarna
fastigheterna. Ej mindre viktig blir uppgiften att över lag bringa lagfarandet
i samstämmighet med de faktiska förhållandena och den genom
skiftet tillskapade fastighetsindelningen. För en rationell lösning av denna
fråga äro ej nu tillgängliga, av lagfartsförordningen anvisade vägar
tillräckliga under de förhållanden, som gemenligen råda i här ifrågavarande
orter. Ett ständigt återkommande fall torde bliva att äganderättsutredningen
ger anledning till korrigering av fångeshandlingarnas uppgifter
örn andelstal samt åtföljder och annat. Förefintlig felaktighet, synnerligast
örn elen uppkommit i ett längre bakåt i tiden liggande led i fångeskedja,
förorsakar i allmänhet jämkning på flera håll, och understundom
stannar det icke A''id mindre än en genomgående förskjutning i ena
eller andra riktningen beträffande gällande fång över lag inom ett
hemman.

Med nu gällande regler är visserligen, där ett tillskott befunnits böra
tillkomma delägare utöver vad fångeshandling anger, i enstaka fall tänkbart
att lagfart å nämnda tillskott kan beviljas genom kungörelse, efter
det fastigheten övergått i ny ägares hand. Denna omgång kan dock ej
anses medföra någon nämnvärd ökad garanti för att lagfart beviljas rätter
ägare och är ej ägnad att medföra redigare fastighetsförhållanden.
Förfarandet bomme dessutom ej att bliva praktiskt utnyttjat i de talrika
fall, då fråga är örn mindre tillsatser i fastighetsmåtten och där de icke
obetydliga kostnaderna för kungörelse m. m. ofta skulle täcka eller överstiga
föremålets värde. I allmänhet bleve denna väg ej ens framkomlig.
Då jämkning uppåt i fastighetsmål föranletts av omständigheter, vilka
betinga en däremot helt eller delvis svarande förskjutning i motsatt riktning
beträffande en eller flera andra fastigheter, låter saken sig ej ordnas
med mindre rättelse sker å ömse håll. Frågan ställes på sin spets, då rättelse
skulle föranleda rubbning i redan beviljad lagfart. Med gällande
lagstiftning torde andra utvägar ej stå till buds än överlåtelse eller dom
i äganderättstvist. Båda erbjuda emellertid svårigheter, i vissa fall praktiskt
sett oöverkomliga, och de skulle i övrigt bliva sa tidsödande och
kostsamma i förhållande till de mindre rättelsei,
fråga, att man helt kan bortse från möjligheten att såmedelst bringa lag -

Lagfar täler—
hållandena.

'' 1 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

farandet i samstämmighet med de faktiska förhållandena. Det kan oek
med skäl sägas, att det bör stå Dämmande föx* en lagstiftning i ämnet att
lita till dylika formella arrangemang, där i ena fallet ej föreligger verklig
överlåtelse oell i det andra skulle bliva fråga örn en hvist’ mellan
eniga parter.

De inflätade äganderättsförhållandena och det beroende, i vilket de olika
lagfaitsfrågorna stå till varandra, kräva att ett tillrättaläggande sker i
ett sammanhang över hela linjen. Då rättelse betingar överföring av
andelstal, måste komplettering och tillägg på ett håll samtidigt få sin motsvarighet
i en minskning på andra punkter. Då heminägornas skiftande
blii grundläggande för fastighetsindelningen inom byn och den under
nämnda skifte verkställda sammanläggningen av fastigheter bygger på
den föiutsättningen, att lagfartsfrågan regleras, är ock av vikt, att detta
sker i näimaste samband med skiftet a heminägorna. För åvägabringande
av en sådan genomgående behandling av lagfartsväsendet och det
samul betande av de olika frågorna, sorn här kräves, har föreslagits ett .särskilt
förfarande, varigenom lagfarandet grundas å själva skiftet med den
därvid verkställda äganderättsutredningen. Med beaktande av den framträdande
plats, som fastighetsredovisningen föreslagits skola beredas vid
förevarande skiften, kan ock näppeligen tvekan råda därom, att de äro
väl ägnade som en betryggande grund för lagfarandet. Omfattningen av
delägarnas inbördes rätt klarlägges genom en under tjänstemannaansvar
av därtill skickad person och i ett sammanhang över hel by verkställd
utredning, som i översiktlig omfattning och grundlighet torde fylla högt
ställda anspråk. Och lagfarandet är avsett att bygga på denna utredning
allenast i den mån delägarna ej hava erinran att göra mot dess resultat.
Förekommer sadan, blir frågan under skiftet avgjord av domstol.

I avseende å förfarandet kunde visserligen ifrågasättas, att det på skiftet
grundade lagfarandet finge utan iakttagande av särskilda former
ske så snart skiftet blivit fastställt. Med hänsyn till möjligheten av att
fastighet rätteligen äges av person, som ej varit vid skiftesförrättningen
känd, har dock lagfarts beviljande med stöd av skiftet ansetts böra ställas
beroende av att kungörelse utfärdats samt viss tid därefter förflutit utan
att klander instämts. Detta kungörelseförfarande har reglerats i förslaget
till lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall. Sedan äganderättsutredningen
verkställts, skall enligt förslaget lantmätaren vid sammanträde
med delägarna lämna dessa tillfälle uttala sig i frågan örn
kungörelses utfärdande och därefter överlämna handlingarna i ärendet
jämte yttrande av förrättningsmännen till rätten, som, när förhållandena
prövas därtill föranleda, utfärdar kungörelse örn att utredning rörande
äganderättsförhållandena inom byn blivit vid skiftet verkställd. Kungörandet
sker på det i 10 § lagfartsförordningen angivna sätt. Dessutom
skall kungörelsen jämte sammandrag av redogörelsen över äganderätts -

Kungl. Majlis proposition Nr 5. 71

utredningen anslås å rättens dörr samt i sockenstugan eller å annan lämplig
plats inom kommunen, varjämte redogörelsen skall hållas för granskning
tillgänglig hos rätten.

I fråga örn de sakliga verkningarna av kungörelsen innehåller förslaget,
att örn klander icke instämts och ej heller eljest anledning förekommer
att annan äger bättre rätt till fast egendom, som enligt redogörelsen
för äganderättsutredningen tillkommer viss person, då må, sedan skiftet
slutligen fastställts och minst ett år förflutit efter sista kungörandet, för
honom beviljas lagfart a sådan enligt redogörelsen honom tillkommande
eller i överensstämmelse med densamma för honom vid skiftet redovisad
fastighet, som i jordregistret skall upptagas såsom särskild fastighet eller
utgör viss kvotdel av sådan.

Då kungörelsetiden sålunda ansetts kunna begränsas till ett år, må
framhållas, att redan den viktiga och vitt bekantgjorda händelse, som ett
i allmänhet under ett flertal år pågående skifte å by innebär, utgör en
kraftig anmaning för vederbörande rättsinnehavare att göra sina anspråk
gällande och att en stark garanti mot oegentligheter erhålles genom den
kungörandet förutgående äganderättsutredningen. I övrigt må erinras,
att tidsfristen i allmänhet blir längre än ett år och mången gång, särskilt
när talan fullföljts mot avslutad skiftesförrättning, kommer att ej oväsentligt
överstiga den i lagfartsförordningen för motsvarande fall angivna
tid av tre år.

Förfarandets verkningar sträcka sig till alla fastigheter inom den hy,
som med sina heminägor ingått i skiftet; samtliga dessa fastigheter hava
omfattats av äganderättsutredningen. Örn emellertid en genom arealupplåtelse
tillkommen fastighet, som är helt belägen utom delningsområdet,
ej är utbruten och ej heller ingått i sammanläggning med fastighet inom
delningsområdet, måste enligt förutnämnda bestämmelse med dess lagfarande
anstå, till dess utbrytning skett; för dylik fastighet medför skiftet
nämligen ej någon utbrytning.

Då lagfarandet grundas på skiftet, följer härav, att tidigare, från skiftesresultatet
mer eller mindre avvikande lagfartsbehandling icke kan få
bibehålla sin självständiga betydelse efter den tid, då kungörelsens verkningar
inträda. Frågan har i förslaget lösts på det sättet, att den, som
redan tidigare beviljats lagfart, visserligen icke skall söka ny lagfart på
grund av skiftet, men den tidigare lagfarten får ej läggas till grund för
beviljande av lagfart å efterföljande fång eller av inteckning utan en förutgången,
av rätten verkställd granskning rörande lagfartens överensstämmelse
med äganderättsutredningen vid skiftet. Till den del tidigare
lagfart avser fast egendom, som vid skiftet befunnits rätteligen tillkomma
annan, kan lagfarten ej vidare åberopas i nyssnämnda hänseende. Men
överensstämmer den med skiftesresultatet, gör rätten anteckning örn förhållandet
i lagfartsprotokollet och lagfartsboken samt meddelar bevis därom,
varefter lagfarten får åberopas på vanligt sätt.

överarbetning
inom
justitiedepartementet.

r- Kunni. Maj:ts ''proposition Nr 5.

Enligt 60 § inteckningsförordningen aro vissa rättsverkningar förknippade
nied den omständigheten, att fastighet genom klander frånvinnes
innehavaren. Det lärer vara att förvänta, att vid nu förevarande skiften
■ett avgörande av uppkommen äganderättsfråga skall i allmänhet kunna
komma till stånd utan att saken hänskjutes till domstols prövning. Uppenbarligen
hör den, som därvid rätteligen tillerkännes viss fastighet eller
fastighetsdel, icke ställas i sämre ställning i förhållande till inteckningshavare
än örn äganderättstvisten hänskjutits till domstols prövning. På
den grund har i förslaget utsagts, att örn genom äganderättsutredningen
vid skiftet blivit fastslaget, att fastighet eller del av sådan, varå viss delägare
innehaft fång, rätteligen tillkommer annan, skall, sedan den senare
erhållit lagfart å fastigheten eller fastighetsdelen, med avseende å verkan
av däri skedda inteckningar så anses, som örn fastigheten eller fastighetsdelen
genom klander frånvunnits den förre.»

Härefter redogör departementschefen för innehållet i lagrådets utlåtande
och anför därvid:

»Lagrådet har funnit sig höra för sin del tillstyrka, att en lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med de remitterade förslagen måtte komma
till stånd för de med statsunderstöd storskiftade delarna av Kopparbergs
län. Även jag ansluter mig till de principer, å vilka förslagen
grundats. Emellertid Ilar lagrådet mot några få detaljer gjort erinringar,
vilka vid den överarbetning jag låtit underkasta förslagen i det
mesta iakttagits.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs län har i 10 § såsom förutsättning
för sammanläggning av fastigheter i där stadgad ordning angivits,
att vederbörande delägare ej bestritt åtgärden. Det av lagrådet gjorda
ändringsförslaget, att bestridandet skall respekteras endast örn skäl till
detsamma finnes vara för handen, innebär en återgång till vad som enligt
28 § förordningen den 18 juni 1926 (nr 362) gäller för provskiftena. Visserligen
torde erfarenheten från dessa icke giva stöd för antagandet, att
det härutinnan bomme att göra större skillnad örn den ena eller andra
linjen följdes, men man synes dock ej för framtiden böra lämna helt ur
räkningen den möjligheten att delägare av ovidkommande skäl motsätta
sig en önskvärd och nyttig sammanläggning. Då emellertid tvång för
en delägare att foga sig i en sammanläggning med dess civilrättsliga
verkningar synes mig böra föreskrivas endast för det fall att bestridandet
är uppenbart ogrundat, hava ordalagen i det föreslagna stadgandet i
överensstämmelse härmed jämkats.

I 12 § första stycket bär vidtagits en av ändringen i 10 § betingad
jämkning.

I enlighet med lagrådets hemställan har den i slutet av 13 § införda
relativsatsen uteslutits.

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Under sistnämnda paragraf har lagrådet berört frågan huru skall förfaras,
om skiftet efter sammanläggnings verkställande av någon anledning
ej hringas till fullbordan, och därvid framhållit önskvärdheten av
ett uttryckligt stadgande, att sammanläggningen i sådan händelse skall
förfalla. I betraktande av att sammanläggningsfrågan upptages å ett
sent stadium av dessa i regel synnerligen omfattande byaskiften och att
nyssnämnda eventualitet fördenskull knappast någonsin torde inträffa,
synes man visserligen utan våda kunna bortse från densamma. Även i
nu gällande lagstiftning saknas stadgande i ämnet, ehuru sammanläggning
med stöd av skifte där förutsättes kunna ske när som helst efter
skiftets början och det alltså ingalunda är otänkbart, att skiftet inställes
efter verkställd sammanläggning. Jag vill emellertid ej motsätta mig,
att i nu förevarande sörlag upptages ett stadgande i ämnet. Örn det
mot all förmodan skulle inträffa att ett nästan slutfört skifte inställdes,
torde nämligen — i saknad av bestämmelse i motsatt riktning —
dessförinnan skedda sammanläggningar det oaktat bliva fortfarande gällande,
vilket skulle, såsom lagrådet framhållit, kunna vålla betänklig
oreda med hänsyn till att sammanläggningarna grundats på äganderättsutredningen,
som under den antagna förutsättningen blir utan verkan.

Såsom ett andra stycke i 13 § har därför upptagits bestämmelse, att
örn skifte inställes, dessförinnan meddelat beslut örn sammanläggning
skall förfalla. I anslutning härtill har lämnats föreskrift angående anteckningar
örn förhållandet, motsvarande de i 20 § sammanläggningslagen
angivna. Det torde böra erinras, att under de i förevarande orter
rådande förhållandena fastighetsärenden, grundade å sammanläggning
under skifte, i allmänhet ej kunna komma i fråga förrän efter skiftets
fastställande. Örn emellertid t. ex. inteckning under skiftet beviljats i
en genom sammanläggning av lagfarna fastigheter bildad fastighet, föranleder
den omständigheten, att sammanläggningsbeslutet därefter förfaller,
ej till annat än att inteckningen är att anse såsom gemensam för
de fastigheter, vilka ingått i sammanläggningen men nu åter rättsligen
bestå var för sig.

Under förutsättning att 10 § undergår den ändring lagrådet under
nämnda paragraf förordat, har lagrådet ansett vad i 16 § yttrats örn sammanläggning
kunna uteslutas. Då den där stadgade begränsningen av
paragrafens tillämpning i avseende ä fastigheter, vilka kunnat lagligen
bliva föremål för sammanläggning, synes bliva överflödig jämväl efter den
jämkning i 10 §, som av mig ifrågasatts, har nämnda begränsning uteslutits.
På lagrådets hemställan har även den ändringen vidtagits i paragrafen,
att vid bedömandet huruvida ägolott kan utläggas för viss deliigares
andel hänsyn må under de i paragrafen angivna förutsättningar tagas ej
blott till annan delägaren tillhörig jord utan även till sådan, som tillhör
hans make.

Andra punkten i 21 § bär lagrådet ansett böra utgå. Där utsugs, att

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

skiftesförrättning, vid vilken gränsbestämning med stöd av första punkten
i paragrafen ej ägt rum, icke skall fastställas utan i stället under de
för fastställelse stadgade förutsättningarna förklaras lagligen beskaffad.
Härmed har ej åsyftats någon saklig skillnad. Ändamålet Ilar varit allenast
att undvika förväxling med skiften, vid vilka vederbörlig gränsbestämning
ägt rum. Lagrådet har framhållit, att det icke ansetts nödigt
införa någon motsvarande bestämmelse i fråga örn fastställelse av
skifte, vid vilket huvudregeln i 2 § i det av mig förut omnämnda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser kommit
till användning och att skäl ej torde förefinnas att i nu avsett fall intaga
en därifrån avvikande ståndpunkt.

Förhållandena synas mig emellertid icke vara alldeles likartade i de
båda fallen. I ägogränslagen har eftergift från jorddelningslagens regel
örn obligatorisk gränsbestämning vid skifte gjorts endast där sådan bestämning
ej finnes nödig med hänsyn till osäkerhet om den sträckning, vari
gränsen blivit utmärkt å marken. Ägogränslagens bestämmelse innebär, att
till grund för skiftet ej får läggas annan sträckning än den som, därest
tvist ej yppas, på grund av preklusionsregeln i lagens 1 § blir den för framtiden
gällande. Då man endast i undantagsfall torde behöva räkna med
den möjligheten att ändring i gränsens sträckning påkallas under preklusionstiden,
vinner alltså den vid skiftet antagna sträckningen i allmänhet
samma orubblighet, som örn den tillkommit genom vederbörlig
gränsbestämning. Den lucka i skiftesförrättningen, som underlåtenheten
att göra gränsbestämning innebär, blir följaktligen utan särskild åtgärd
fylld i och nied att viss begränsad tid förgått. Under sådana förhållanden
har i ägogränslagens fall ansetts överflödigt markera skillnad mellan
de förrättningar, där gränsbestämning verkställts, och dem, där så
«j skett.

Dalalagens bestämmelse åter går längre i eftergift från eljest gällande
föreskrifter. Där förutsättes nämligen den sträckning, efter vilken gränsen
hävdas, kunna läggas till grund för skiftet, även örn densamma — vilket
understundom kan inträffa — ej överensstämmer med den, som efter
preklusionstidens utgång blir den på marken gällande. Dalalagens bestämmelse
kommer härigenom att kunna tillämpas även efter preklusionstidens
utgång, så länge delningsområdet ligger i storskifte. Man kan ej
här med samma fog som i ägogränslagen utgå ifrån att skillnaden mellan
skiften med och utan gränsbestämning kommer att utplånas inom
viss kortare tid; den kan kvarstå under obestämd tid i avvaktan på det
allmänna uppordnande av förhållandena, som sker när hela byn sedermera
omskiftas. Behovet ur praktisk synpunkt att till upplysning för
framtiden hava på ett iögonenfallande sätt angivit, att delningsförrättningen
ej utförts med den fullständighet som eljest utgör villkor för skiftes
fastställande, gör sig härigenom mer gällande i datalagen än i ägogränslagen.
På den grund och med hänsyn till den särställning ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5. 75

varande orter i övrigt komma att intaga i skifteslagstiftningen Ilar fog
synts mig icke saknas för bibehållandet av andra punkten i 21 oaktat någon
motsvarande bestämmelse ej upptagits för ägogränslagens fall.

Av lagrådet under 23 § framställda erinringar hava föranlett motsvarande
ändringar som i 16

Rörande prövningen av stamfastighets och avstyckad ägovidds beskaffenhet
har i 25 §, på sätt lagrådet föreslagit, vidtagits en jämkning av
samma art som i 16 och 23 §§.

I förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 20 § lagen om delning
av jord å landet har i anledning av lagrådets erinran bestämts samma
dag för lagens ikraftträdande som för övriga föreslagna lagar.

I förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn lagfart i vissa fall
har rubriken jämkats på sätt lagrådet förordat.

Vad lagrådet vid 1 § anfört har föranlett en jämkning av det innehåll,
varom lagrådet hemställt.

Enligt 3 § tredje stycket skall i kungörelsen lämnas tillkännagivande
bland annat därom, att redogörelsen för äganderättsutredningen finnes
hos rätten tillgänglig för granskning intill dess ett år förflutit efter sista
kungörandet. Lagrådet har hemställt, att nämnda tidsbegx-änsning måtte
utgå. En dylik ändring föranleder visserligen en extra kostnad för utskrivande
för rättens räkning av ett särskilt exemplar av redogörelsen,
som i allmänhet blir en ganska omfattande handling. Dess tillhandahållande
hos rätten är emellertid av betydelse ej blott till upplysning
under kungörelsetiden för eventuella rättsägare. Redogörelsen skall efter
nämnda tid ligga till grund för alla framdeles uppkommande fastighetsärenden;
det är ej heller uteslutet, att fråga örn klander med anledning
av äganderättsutredningen uppkommer även efter det lagfart meddelats
med stöd av densamma. Då det således är av vikt att rätten jämväl
efter kungörelsetidens slut äger ständig tillgång till redogörelsen, anser
jag mig böra tillstyrka den föreslagna ändringen.

1 avseende å de under 1 och 5 §§ upptagna sakliga verkningarna av
kungörelseförfarandet har lagrådet framhållit vissa med dessa bestämmelser
förenade olägenheter. Härvid syftas på den föreslagna anordningen,
att det nya, på skiftet grundade lagfarandet skall avse allenast
fastighet eller del av fastighet, varå lagfart ej förut finnes, medan
i avseende å lagfaren fastighet eller fastighetsdel sker ett särskilt an
teckningsförfarande, varmed dock kan anstå till dess lagfart å nytt fång
eller inteckning sökes. Av denna uppdelning följer, att lagfart direkt
hänförande sig till den genom skiftet skapade och i samband därmed i
jordregistret upptagna fastighetsbildningen kommer att meddelas allenast
i det fall, då äldre lagfart icke föreligger å någon av de i den nya
registerfastigheten ingående fastigheterna eller fastiglietsdelarna.

Olägenheterna med systemet att göra skillnad mellan ny lagfart oell
anteckning om äldre lagfart kunde visserligen enligt lagrådet delvis

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

undvikas, därest föreskrift meddelades om skyldighet att inom viss tid
efter skiftets fastställande ot‘h kungörelsetidens utgång söka anteckning
eller örn skyldighet för rätten att verkställa anteckning ex officio. Även
borde då föreskrivas att för det fall, då i en ny registerfastighet ingå
såväl lagfarna som olagfarna fastigheter eller fastighetsdelar, en slutanteckning
skall verkställas och bevis givas därom, att lagfart föreligger
å hela den nya registerfastigheten. Med bibehållandet av skillnaden
mellan ny lagfart oell anteckning örn äldre skulle dock bland annat den
olägenheten komma att kvarstå, att i rättstillämpningen en gräns måste
dragas mellan dessa fall, vilket ej sällan kunde möta svårigheter. Lagrådet
har med hänsyn härtill förordat en annan väg för frågans lösning,
sträckande sig något längre i avvikelse från gällande rätt än det remitterade
förslaget. Den går ut på att skyldigheten att på grund av skiftet
med den därvid verkställda äganderättsutredningen söka lagfart inom
den angivna tiden efter skiftets fastställande och kungörelsetidens utgång
utsträckes till att avse all fast egendom inom byn, vare sig äldre
lagfart föreligger eller icke.

I betraktande av de betydande praktiska fördelar, som den av lagrådet
föreslagna vägen erbjuder, anser jag densamma vara att föredraga.
Åstadkommandet av reda i fastighetsväsendet synes väsentligt underlättas,
örn sålunda lagfarandet sker över hela linjen i omedelbart samband
med skiftet och direkt anknytes till den genom skiftet skapade fastighetsbildningen.
Och i de förut omför mälda synnerligen vanliga fall,
då i en nybildad fastighet ingå såväl lagfarna som olagfarna fastigheter
eller fastighetsdelar, vinnes, såsom lagrådet framhållit, en betydande förenkling
därigenom att lagfartsfrågan blir föremål för enhetlig behandling
i ett enda ärende. Även undvikes meddelande av lagfarter och anteckningar
örn lagfart å efter skiftet ej längre rättsligen för sig bestående
delar av nybildad fastighet, vilket kunde vara ägnat att vilseleda.
Kostnaderna bliva ock i allmänhet mindre för delägarna. Jag har därför
låtit omarbeta förslaget i denna del i överensstämmelse med den av
lagrådet förordade linjen. De nya bestämmelserna, vilka nära anslutits:
till lagfartsförordningens uppställning, hava upptagits under fem paragrafer,
4—8 §§. Härav har betingats en omnumrering av det remitterade
förslagets tre sista paragrafer.

Rörande de bestämmelser, som ersatt ursprungliga 4 och 5 §§, må nämnas
följande.

Såsom 4 § har upptagits stadgande örn skyldighet för en var, som vid
skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn, att på grund
av skiftet med äganderättsutredningen söka lagfart, sedan skiftet blivit
slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet. Ny lagfart
skall således sökas av alla, även av den som tidigare sökt eller erhållit
lagfart å någon honom enligt äganderättsutredningen tillkommande
egendom. Vidare har under denna paragraf lämnats en föreskrift,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

77

motsvarande 3 § la g fartsför ordningen. I här förevarande fall har rätten?
ansetts böra äga på eget initiativ vidtaga erforderliga åtgärder i syfteatt
snarast bringa lagfartsväsendet i överensstämmelse med den nya fastighetsindelningen.

Den i det remitterade förslagets 4 § uttalade huvudprincipen, att Ingfald
skall beviljas med stöd av skiftet med äganderättsutredningen, har
upptagits i 5 §. Lagfart skall avse registerfastighet eller kvotdel av sådan,
det senare i händelse delägaren ej äger hel register fastighet. Härmed
har betonats, att i det allmänt förekommande fall, då ur skiftet
gående fastighet bildats genom sammanläggning av ett flertal genom
olika fång förvärvade andelar i byn, lagfarandet ej får ske i olika ärenden
såsom avseende de särskilda fången i anslutning till tidigare lagfartsbehandling.
Den i det remitterade förslagets 4 § för uttryckande av
lagfartssökandens behörighet som ägare gjorda hänvisningen till vad
redogörelsen för äganderättsutredningen utvisar har till undvikande av
missförstånd ersatts med att sökanden skall hava vid skiftet redovisats
såsom ägare av vederbörande fasta egendom. Det resultat i fråga örn.
delägarnas inbördes rätt, som den vid kungörelsens utfärdande föreliggande
redogörelsen utvisar, kan nämligen tänkas bliva ändrat vid prövning
av uppkommen tvist eller ock vid skiftets granskning, exempelvis
därigenom att en mellan delägare ingången förening örn jämkning i
andelstal, varå äganderättsutredningen grundats, befinnes vara oriktig.
Det för lagfartsbehandlingen grundläggande har helt naturligt avsetts.
vara äganderättsutredningen i dess slutgiltiga skick vid skiftets fastställande.
— Rörande det fall att i fastighet eller fastighetsdel, varå lagfart
sökes, ingår fast egendom inom by, som ej omfattats av äganderättsutredningen,
har såsom sista punkt i paragrafen intagits en erinran
av det innehåll lagrådet föreslagit.

Av de angivna grunderna för lagfarts beviljande följer, att där visst
till gränserna bestämt område upplåtits, lagfart å fånget ej kan meddelas,
med mindre egendomen är av beskaffenhet att böra upptagas i
jordregistret såsom särskild fastighet. Så är fallet, örn ägolott utlagts
vid skiftet, men ej exempelvis örn ägorna helt ligga utom delningsområdet
oell ej blivit föremål för någon forin av utbrytning. Med llän.syn
till förslagets i övrigt från gällande lagstiftning avvikande regler har
synts i förslaget böra, såsom ock lagrådet förutsatt, uttryckligen uttalas,
att där egendomen ej är av den beskaffenhet nyss nämnts, lagfartsansökningen
skall förklaras vilande, till dess sådant förhållande visas
huva inträffat att egendomen skall upptagas såsom särskild fastighet i
jordregistret. Stadgande härom har införts såsom (i §. Av föregående
paragraf torde utan särskilt stadgande följa, att för lagfart å kvotdel
av arealfastighet ej är nödvändigt att nämnda del är utbruten,
blott fastigheten i dess helhet uppfyller det angivna villkoret. Det
må erinras, att då ansökan örn lagfart å arealfastighet enligt den

78

Kungl. Majlis proposition Nr 5.

Jia paragraf förklaras vilande, fastigheten dock omfattas av kungörelseförfarandet
och dess verkningar i övrigt för lagfarandet. Fastigheten
kommer sålunda att angivas i överensstämmelse med äganderättsutredningen,
och andra eventuellt förekommande hinder mot lagfart än det
att utbrytning ej skett, såsom bristande åtkomst och dylikt, förfalla.

För lagfart å avsöndring, tillkommen före år 1897, fordras ej enligt
gällande rätt, att avsöndringen skall hava fastställts eller i annan ordning
utbrutits. Något annat har ej heller varit avsett vid lagfarande i
nu angiven ordning. Till undvikande av missförstånd har en uttrycklig
erinran härom gjorts i 6 §.

I 4 § i dess urpsrungliga skick upptogs såsom förutsättning för lagfart,
att klander icke instämts. Motsvarande bestämmelse i det omarbetade
föi slaget återfinnes i 7 §. Till uppnående av överensstämmelse i
denna del med lagfartsförordningen har verkan av hinder gjorts beroende
av att sådan anteckning skett, som avses i 13 § nämnda förordning.
Av samma skäl, som i 6 § angivits för där avsedda fall, har ock uttryckligen
uttalats, att lagfartsansökningen i dylik händelse skall förklaras
vilande. Örn verkan av anteckning, sorn ej avser hela den fastighet,
Arna, lagfart sökes, hava såsom ett andra stycke i 7 § upptagits närmare
bestämmelser av det innehåll lagrådet föreslagit.

Såsom förutsättning för lagfart har än vidare i det ursprungliga förslaget
a ligh its, att ej heller annan anledning än klanders instämmande
föreligger till att annan äger bättre rätt än lagfartssökanden. Dalautredningen
har i sina motiv (sid. 209) härutinnan uttryckligen framhållit,
att mot lagfartsansökningen icke kan åberopas den omständigheten
i och för sig, att i fastigheten ingår ett audelstal, som inbegripits i lagfart,
tidigare meddelad för annan delägare, varifrån sökanden ej härleder
sitt anspråk. Såsom skäl för bestämmelsen har huvudsakligen påpekats,
att äganderättsredogörelsen icke bör kunna åberopas, där i visst
fall dess resultat efter underställning rubbats och följaktligen lagfarandet
bör grundas å det avgörande, som därvid träffats. Bestämmelsen
bär således ansetts påkallad närmast av den omständigheten, att enligt
det ursprungliga förslagets formulering redogörelsens innehåll lagts till
grund för lagfarandet. I och med att, såsom jag förut nämnt, härutinnan
vidtagits en redaktionell ändring, varigenom framgår att det avgörande
för lagfarandet är äganderättsutredningens slutgiltiga skick vid
skiftets fastställande, förfaller det åberopade skälet för uppställandet
av den nu angivna förutsättningen för lagfart. Då densamma dessutom
synes i tillämpningen kunna ge anledning till missförstånd, har den vid
omarbetningen av förslaget uteslutits.

Slutligen har såsom 8 § upptagits bestämmelser, motsvarande de 1
•'') § i dess ursprungliga skick förekommande. Med den verkställda omläggningen,
som innebär att något anteckningsförfarande beträffande
äldre lagfarter ej sker utan i stället ny lagfart på grund av skiftet sö -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

79

kes, följer att äldre lagfart i intet fall får läggas till grund för beviljande
av lagfart å senare fång eller av inteckning efter den tid, då kungörelsens
verkningar inträda. Däremot bibehåller äldre lagfart, i likhet
med vad som avsågs i det remitterade förslaget, den betydelse densamma
må hava i andra hänseenden. Sålunda skall, såsom lagrådet påpekat,
hänsyn tagas till de äldre lagfarterna exempelvis i fråga örn tjuguårig
hävd.

Lagrådets övriga erinringar, vilka avse förtydliganden men icke innefatta
sakliga avvikelser från vad med förslagen åsyftats, hava iakttagits.
Därutöver hava i förslagen vidtagits några smärre jämkningar
av redaktionell art.»

Föredraganden hemställer, att de sålunda överarbetade lagförslagen
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas 1932
års riksdag till antagande.

1

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till nästkommande års riksdag skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Erik H:son Malm.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami.

5 höft. (Nr 5.)

s