Kungl. Maj:ts proposition Nr 48.

Nr 48.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag åt docenten
vid universitetet i Lund G. R. Raquette; given
Stockholms slott den 22 januari 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Sam. Stadener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
januari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
GIrde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gtllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Härefter anförde departementschefen, statsrådet Stadener:

Jag anhåller att under förevarande punkt få anmäla frågan om anslag
åt docenten vid Lunds universitet G. R. Raquette. I detta hänseende vill
jag då till en början erinra om följande.

I en inom andra kammaren vid 1931 års riksdag väckt motion, nr 177,
hemställdes, att riksdagen måtte besluta om beviljande å allmänna indragningsstaten
av nödigt anslag för upprättande av en personlig lärarbefattning
i turkisk språkvetenskap eller turkologi vid Lunds universitet för docenten
Gustaf Richard Raquette.

Till stöd för detta förslag anfördes i motionen följande:

Studiet och kännedomen av de turkiska språken har under de närmast
förflutna decennierna blivit allt nödvändigare för de västerländska folken.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 samt. 39 käft. (Nr 48.)

Anslag åt
docenten vid
universitetet
i Lund G. R.

Raquette.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 48.

Turkiet har efter sin energiskt genomförda självständighetskamp och efter
sin lika energiskt bedrivna frigörelsekamp från österländska fördomar och
österländsk avskildhet blivit en faktor av betydelse i det europeiska ekononomiska
livet i dess helhet. Det är icke längre blott enskilda stormakter,
som på grund av sitt politiska inflytande kunna räkna med att träda i
ekonomisk förbindelse med detta de rika möjligheternas land; porten har
också öppnats för mindre nationer, och icke minst för dem. Till dessa
nationer hör också Sverige. Svensk företagsamhet har också redan i avsevärd
utsträckning börjat ägna sig åt den turkiska marknaden. Handelsförbindelser
ha knutits och svenska ingenjörer ha börjat ett pionjärarbete i
Mindre Asien. För att detta arbete skall byggas på en solid grundval fordras
emellertid att våra landsmän skulle kunna ha möjlighet att redan i
hemlandet inhämta kännedom om det turkiska språket och om den miljö,
i vilken de komma att verka.

Men även andra praktiska, om än icke ekonomiska, bevekelsegrunder tala
för åtgärder i sådant syfte. Arkiven i Konstantinopel ha nu öppnats för
europeisk forskning. Där ligga de turkiska urkunder, som behandla t. ex.
Karl XII:s vistelse i Ukraina och i Turkiet, ännu så gott som obearbetade.
Motsvarande material på turkiska i såväl svenska som ryska arkiv har likaledes
av brist på i turkiska hemmastadda svenska historiker i stort sett fått
ligga obegagnat. Den stora samling av ännu otolkade turkiska urkunder
från Gustav III:s dagar i vårt riksarkiv vittnar på samma sätt om vad saknaden
av inhemsk undervisning i turkiska betytt för vår historiska forskning.
Det vore icke en dag för tidigt, om nu den svenska ungdomen bereddes
tillfälle att taga upp uppgifter, som på grund av den bristande möjligheten
att förvärva nödiga språkkunskaper alltför länge fått vänta på bearbetning
och lösning.

Rent vetenskapligt sett har behovet av personer, vilka kunna ägna sig åt
turkspråkens studium, blivit trängande som aldrig tillförne. Turkiska språk
talas över ett väldigt område, som sträcker sig från det europeiska Bosnien
i väster ända till Stilla havet vid Asiens östra kust. Av de olika dialekter,
som av naturliga skäl utbildat sig på detta stora område, spela, rent vetenskapligt
sett, för ögonblicket de östturkiska dialekterna den största rollen.
De senaste årtiondenas överraskande och märkliga upptäckt av ett gammalt
mäktigt kulturcentrum i mitten av Asien, i det kinesiska Turkestan (särskilt
i Turfan), har verkat livande och befruktande på de turkologiska studierna
icke mindre än på de indoeuropeiska. I Turkestan möttes strömningar
från den europeiska västern och den indiska södern med den turkiska
och kinesiska kulturen, och här, omkring Taklamakanöknen, uppkom
under århundradena närmast efter Kristi födelse ett kulturcentrum, som
endast kan jämföras med det som tidigare uppstod och blomstrade kring
Medelhavets kuster. Det är den turkologiska vetenskapens angelägnaste
uppgift just nu att tolka de skriftverk, som från denna tid kommit till oss,
och att söka upptäcka och utsöndra den roll, som turkfolken spelat i den
samverkan, som inom sagda område uppkom mellan olika folk och religioner.
Till stöd för detta påstående vilja vi här anföra ett uttalande av den
framstående turkspråkkännaren, professorn vid Berlins universitet W. Bang
Kaup, i ett oss tillställt utlåtande: »Nödvändigheten av professurer i turkiska
blir allt kännbarare. Sedan Turfan-fynden blivit bekanta, har det visat sig,
att turkspråken, alldeles frånsett deras betydelse för den jämförande altaiska
språkvetenskapen, måste studeras även av det skäl, att på dessa språk före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 48.

ligga utomordentligt viktiga religiösa verk, som gått förlorade på andra
språk; jag tänker särskilt på buddistiska och manekeiska skrifter.»

I Tyskland och Ryssland har man vidtagit åtgärder för att inom landet
kunna bearbeta det material, som av landets forskare hembragts från fyndområdena
i Asien. För Sverige torde det vara av största vikt att vara beredd
på att kunna motsvara de fordringar, som i detta avseende kunna
ställas på landets egna söner. Sven Hedins resor och forskningar röra sig
nämligen till allra största delen på just de fyndområden, som det här gäller.
Det vore att beklaga, om icke det omfattande material, som han kan väntas
hemföra och för vars tolkning och bearbetning han nödvändigtvis behöver
turkologiska experter, skulle kunna behandlas inom Sverige.

I betraktande av vad som här anförts torde det vara ställt utom allt
tvivel, att undervisning vid ett svenskt universitet i turkologi är ett trängande
behov ur ekonomisk, praktisk och vetenskaplig synpunkt.

Sedan några år tillbaka har också dylik undervisning bedrivits vid Lunds
universitet tack vare det förhållandet att vi i Sverige äga en man, som i
eminent grad är skickad för en uppgift av det slag, varom här är fråga.
Men fara föreligger för att inom kort denna undervisning kommer att upphöra,
därest icke särskilda åtgärder vidtagas för att densamma alltjämt skall
kunna uppehållas.

På grund av en enhällig framställning från filosofiska fakultetens humanistiska
sektion vid universitetet i Lund av den 11 mars 1924 meddelade
kanslern för rikets universitet efter hörande av konsistorierna i Lund och
Uppsala docentförordnande i ämnet turkisk språkvetenskap vid universitetet
i Lund åt dåvarande missionären Gustaf Richard Raquette. Då det nya
ämnet omfattades med intresse och den ena ansökningen efter den andra
ingick till Kungl. Maj:t om tillstånd att medtaga ämnet i filosofisk ämbetsexamen
och kandidatexamen och senare även i licentiatexamen, förordnades
docenten Raquette den 16 oktober 1925 att vara examinator i turkisk språkvetenskap
vid universitetet i Lund. Raquette har tilldelats docentstipendium.
Med oktober månads utgång 1931 har den tid förflutit, under vilken Raquette
får uppbära docentstipendium.

Efter den 1 november 1931 upphör sålunda möjligheten för det sydsvenska
universitetet att tillgodogöra sig denna utmärkta kraft för universitetsundervisningen.
Raquette torde nämligen icke vara i stånd att utan
ekonomiskt vederlag ägna sig åt vetenskapligt arbete. Den omständigheten,
att all undervisning i turkiska vid rikets universitet måste nedläggas, för
den händelse icke särskilda åtgärder vidtagas och faran av att Raquette
skulle bli tvungen att lämna det framgångsrika vetenskapliga arbete, som
han bedrivit, är anledningen till denna vår framställning. Det synes oss
nödvändigt, att Raquettes kraft bevaras åt forskningen och åt den svenska
universitetsundervisningen genom inrättande av en personlig lärarbefattning
för honom, och att på så sätt möjlighet beredes för fortsatt uppehållande
av den, såsom vi ovan visat, så betydelsefulla undervisningen i turkologien.

Om Raquettes kvalifikationer för att bekläda en sådan plats torde icke
föreligga något tvivel. Han är bevandrad i den i det nuvarande Turkiet
talade osman-turkiskan. Hans speciella gebit är emellertid östturkiskan,
lian torde utan något som helst tvivel vara den förnämste kännaren av de
nu levande östturkiska dialekterna. Hans 21-åriga vistelse i rl urkestan har
i detta fall givit honom ett övertag över alla andra. Detta förhållande är
sä mycket mera beaktansvärt, då, såsom vi ovan visat, det just iir de öst -

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 48.

turkiska dialekterna, som nu stå i centrum inom den turkologiska forskningen.

Med kännedom härom och med bekantskap med docenten Raquettes vetenskapliga
gärning under hans nu nära 7-åriga tjänstgöring vid Lunds universitet,
där han lyckats samla en grupp av unga och intresserade vetenskapsidkare
omkring sig och sin betydelsefulla forskning — av vilka lärjungar
två för närvarande arbeta på sin licentiatexamen i ämnet — framstår han
som omistlig för den svenska forskningens utveckling på detta ämnesområde.

, Redan då Raquette år 1923 sökte docenturen i turkisk språkvetenskap
vid Lunds universitet yttrade professor Bang Kaup, medlem av preussiska
vetenskapsakademien, såsom svar på en förfrågan rörande Raquettes kvalifikationer
följande: »Jag tillåter mig att på det varmaste rekommendera
den högtförtjänte missionären Gustaf Raquette. På hans förtjänster om
turkologien — han har i tyska och finska tidskrifter publicerat förträffliga
ting skall jag icke spilla några ord, då han tvivelsutan är en av de bästa
kännarna av östturkiskan. Däremot skulle jag vilja framhålla den stora
betydelse, som just östturkiskan äger, å ena sidan för turkspråkens jämförande
grammatik såsom ättlingen till uiguriskan, å andra, och alldeles
speciellt därför, att i den ligger nyckeln till Turfan-fynden och därmed till
hela den rika litteratur, som kastar ett så oanat ljus över manikeismens
och buddismens historia. Här skulle Raquette själv''kunna uträtta förträffliga
ting och också tillföra denna unga vetenskap de unga krafter som den
så väl behöver.»

I ett nytt utlåtande, som professor Bang Kaup nu på vår önskan avgivit,
yttrar han bland annat följande: »Av utgivandet och tolkningen (av Turfanfynden)
ha alla folk samma intresse, och edert kära Sverige skulle i detta
fall så mycket mindre stå tillbaka, som en av edra landsmän är en alldeles
förträfflig kännare av de centralasiatiska turkdialekterna, en man som andra
länder avundas eder: docent G. Raquette. Han känner land och folk som
ingen annan, han har skrivit förträffliga ting därom; han har också från
sina resor hemfört mycket värdefullt språkligt och folkloristiskt material,
som ännu är outgivet och på vilket vi alla med spänning vänta, bl. a. därför,
att det kan göra den jämförande sagoforskningen stora tjänster. Det
vore alltså utomordentligt önskvärt, om en turkologisk professur kunde inrättas
för docent Raquettes räkning, som kunde tillåta honom att i lugn
och ro bearbeta och utgiva sina skatter och sörja därför, att unga män utbildas
till att deltaga i vårt arbete och befordra det.»

Vi tro oss med tillförsikt kunna vädja till svenska riksdagens insikt om
nödvändigheten att undvika slöseri med våra kulturella värden lika väl som
med de materiella. Det måste betraktas som en angelägenhet av största
vikt, att en man med docenten Raquettes kapacitet icke i förtid dömes till
vetenskaplig overksamhet utan beredes möjlighet att fullfölja en i sin bästa
utveckling stående forskargärning, som har en så vidsträckt betydelse för
vårt kulturella liv.

Vid motionen voro fogade dels meritförteckning för docenten Raquette,
dels ock åtskilliga intyg av utländska vetenskapsmän rörande Raquettes
kompetens och vetenskapliga forskningar. Beträffande innehållet i dessa
tillåter jag mig hänvisa till vissa vid nämnda motion i tryck fogade bilagor.

Sammansatta stats- och bankoutskottet anförde i utlåtande i anledning
av sagda motion:

Kungl. Maj\ts proposition Nr 48.

De skäl, som av motionärerna anförts för att möjlighet måtte beredas
docenten Raquette att jämväl i fortsättningen bedriva sin forskar- och lärargärning
vid universitetet i Lund, hava visserligen synts utskottet beaktansvärda.
Men utskottet har icke ansett sig kunna förorda, att riksdagen skulle
på grundvalen av ett motionsvis framställt förslag fatta beslut om upprättandet
av en personlig lärarbefattning för docenten Raquette. Utskottet är
av den uppfattningen, att förslag i ett ämne av förevarande art bör föreläggas
riksdagen av Kungl. Maj:t.

Utskottet slutade med att hemställa, att förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda, och denna utskottets hemställan bifölls
av riksdagen.

Förslag föreligger nu från universitetet i Lund i enahanda syfte som den
vid 1931 års riksdag väckta motionen.

I en till filosofiska fakultetens vid universitetet i Lund humanistiska sektion
ställd skrivelse anhöllo professorerna vid universitetet S. Agrell och L.
Weibull under hänvisning till de vid ovanberörda motion fogade bilagorna
rörande Raquettes meriter, att sektionen ville hos Kungl. Maj:t göra framställning
om avlåtande till riksdagen av proposition om beviljande å allmänna
indragningsstaten av nödigt anslag för upprättande av en personlig
lärarbefattning i turkologi vid universitetet för Raquette.

Efter en erinran om innehållet i ovanberörda motion och om vad i frågan
förekom vid 1931 års riksdag förklarade sig Agrell och Weibull helt instämma
i den i sagda motion anförda motiveringen. De sade sig anse det ur vetenskaplig
synpunkt, såväl ur rent språklig som historisk, av största vikt, att undervisningen
i turkologi fortfarande kunde upprätthållas vid universitetet, varjämte
de framhöllo, att det icke torde föreligga något tvivel om att Raquette såsom
den förnämste kännaren av de nu levande östturkiska dialekterna ägde de kvalifikationer,
som erfordrades för att vid universitetet alltjämt företräda denna
av honom under sju läsår med så stor förtjänst redan uppehållna undervisning.

Professor Weibull överlämnade härjämte till sektionen en skrivelse från
professorn vid Köpenhamns universitet I. Östrup rörande Raquettes vetenskapliga
kompetens. Beträffande innehållet i denna skrivelse hänvisar jag
till handlingarna i ärendet.

Sektionen beslöt ingå med framställning om upprättande av en personlig
lärarbefattning i turkologi vid universitetet för Raquette. Fem av sektionens
nio ledamöter åberopade därvid av professorn C. A. Moberg anförd
motivering av följande lydelse:

Utan att kunna göra den av förslagsställarna eller av riksdagsmotionen
förebragta motiveringen helt till min egen vill jag dock för min del tillstyrka
förslaget. Det har varit lyckligt och till gagn för vetenskapen, att
den humanistiska sektionen varit i tillfälle att så länge med ett docentstipendium
stödja docenten Raquettes vetenskapliga verksamhet vid universitetet.
När detta nu på grund av gällande bestämmelser icke längre
kan ske, åtminstone icke med samma säkerhet som hittills, är det efter
min mening riktigt, att någon annan anordning träffas, varigenom Raquette
sättes i tillfälle att alltjämt fortsätta denna vetenskapliga verksamhet, till

Kungl. May.ts proposition Nr 48.

vilken jag också räknar hans synnerligen förtjänstfulla lärarverksamhet.
Och då gällande författningar icke lämna universitetet självt någon utväg
att säkerställa detta önskemål, synes det mig vara sektioneus plikt att genom
ett petitum bringa förhållandet till Kungl. Majrts kännedom och åt dess
initiativ överlämna ett tillfredsställande ordnande av denna angelägenhet.
Raquette är en så framstående kännare av östturkiska, att det vore oförsvarligt
att icke så långt sig göra låter tillvarataga den vetenskapliga tillgång
han representerar och understödja hans vetenskapliga arbete.

Om jag likväl icke kan helt ansluta mig till den motivering för förslaget,
som framlagts dels av förslagsställarna inom sektionen, dels i den deras
förslag bilagda riksdagsmotionen, så är det därför, att jag, såsom av ovanstående
torde framgå, anser, att förslaget måste motiveras enbart med Raquettes
vetenskapliga förmåga och nödvändigheten att tillvarataga denna.
Om man samtidigt vill motivera förslaget också med önskvärdheten, att
turkisk språkforskning i och för sig upptages vid universitetet såsom forsknings-
och läroämne, så är jag visserligen den förste att erkänna, att det
vore önskligt, att så kunde ske. Men därvid måste jag dock göra den reservationen,
att för universitetet som sådant många andra, trots upprepade
framställningar av statsmakterna ännu icke beaktade önskemål äro viktigare
än detta. Universitetet har genomgått en lång period av starkt uppåtgående,
särskilt med avseende på lärjungantal, vilket å sin sida ställer ökade
krav på lokaler, lärarkrafter och anslag för löpande utgifter. Samtidigt
har universitetet under hänvisning till rådande statsfinansiella förhållanden
varit underkastat en mycket sträng ransonering i fråga om anslag för åtskilliga
av dessa ändamål. Universitetets ekonomiska ställning har tillfogats
allvarlig skada, och i vetenskapligt avseende har universitetet nödgats så
gott som helt bortse från tanken på även ganska trängande behov av utvidgningar
av dess forsknings- och undervisningsområde. Dess petita ha
så gott som uteslutande inriktats på sådana behov, som, och det i stor utsträckning,
gjort sig gällande enbart för tillvaratagande av de arbetskrafter,
som redan stå till universitetets förfogande, för att låta dessa komma till
full effektivitet eller för fyllandet av de undervisningsuppgifter, som redan
åligga universitetet. Och även i denna starka begränsning inom ramen av
universitetets nuvarande genom statsmakternas vilja skapade omfång utgöra
universitetets petita en ständigt växande rad av icke tillräckligt beaktade,
men i längden ofrånkomliga önskemål avseende ny- och ombyggnader, ökade
lärarkrafter inom redan universitetet tilldelade undervisningsområden och
tillräckliga anslag för redan arbetande institutioners löpande utgifter.

Det torde vara klart att den, som i detta förhållande ser en allvarlig anledning
till bekymmer, icke kan beteckna upptagandet i och för sig av
turkisk språkvetenskap på universitetets läroplan såsom ett önskemål av
första ordningen för universitetet såsom sådant. Ur den synpunkt åter, ur
vilken jag här anser mig böra tillstyrka förslaget, med hänsyn alltså till
önskvärdheten, att Raquettes kunskaper och vetenskapliga förmåga bliva på
ett riktigt sätt gjorda forskning och undervisning till godo, tål det här framlagda
förslaget intet uppskov. Raquette har redan uppnått en ålder av sextio år.

I skrivelse till kanslern för rikets universitet anhöll härefter det större
akademiska konsistoriet i Lund om åtgärder, att Raquette måtte på lämpligt
sätt — antingen genom inrättande, såsom sektionen föreslagit, av en
för honom personlig lärarbefattning i turkisk språkvetenskap eller eljest

Kungl. May.ts proposition Nr 48. *

genom särskilt anslag, exempelvis i analogi med det som av 1924 års riksdag
beviljades filosofie doktorn Allen Yannérus —- beredas tillfälle att fortsätta
sin vetenskapliga verksamhet vid universitetet.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet har kanslern hemställt om
proposition till 1932 års riksdag därom, att Raquette måtte för tiden tills han
uppnått 65 års ålder å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd,
till belopp motsvarande ett docentstipendium, mot enahanda skyldigheter
i huvudsak, som vore stadgade för innehavare av dylikt stipendium.

Såsom framgår av den redogörelse, jag nu lämnat, har frågan om anslag
till en personlig lärarbefattning vid universitetet i Lund åt Raquette redan
förra året varit föremål för riksdagens prövning. Orsaken till riksdagens
då intagna avvisande hållning till förslaget torde vara att söka däri, att
en av vederbörande akademiska myndigheter i frågan gjord utredning
och därav betingat förslag icke då förelåg. Ett sådant föreligger emellertid
nu, och då universitetsmyndigheterna i den föreliggande framställningen
framhållit vikten av att Raquette far fortsätta sin undervisningsoch
forskarverksamhet, anser jag mig böra tillstyrka beredande å allmänna
indragningsstaten av ett årligt anslag åt honom i enlighet med vad
universitetskanslern föreslagit. Raquette uppnår den 7 februari 1936 65
års ålder, och understödet skulle alltså utgå för tiden den 1 juli 1932
den 7 februari 1936 med 6,000 kronor för helt år räknat, vartill kommer
dyrtidstillägg å beloppet i enlighet med för docentstipendier gällande grunder.
I fråga om de med anslaget förenade skyldigheter, vilka i huvudsak torde
böra motsvara dem, som åligga innehavare av docentstipendium, lärer det få
ankomma på Kungl. Maj:t att efter universitetsmyndigheternas hörande utfärda
erforderliga föreskrifter.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att docenten vid universitetet i Lund Gustaf
Richard Raquette må från och med den 1 juli 1932, intill
dess han uppnått 65 års ålder, från allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt anslag av 6,000 kronor med
de åligganden för Raquette, som av Kungl. Maj:t bestämmas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

I. A. Hedenlund.

Departe mentschefen.