Kungl. May.ts -proposition Nr 43.
1
Nr 43.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet för felaktigt uppburen arrendeavkomst
av stadskomministerns löningsjord i Linköping;
given Stockholms slott den 22 januari 1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Sam. Stadener.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
januari 1932.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Stadener, Gtllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Hansén, Jepfsson, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet Stadener anför härefter:
Under förevarande punkt anhåller jag att få anmäla ett ärende rörande
efterskänkande av återbetalningsskyldighet för arrendeavkomst av stadskomministerns
löningsjord eller stadsägan nr 2106 i Linköpings stad, vilken
avkomst komministern i Linköpings och S:t Lars församlingars pastorat
Gustaf Rudolf Raginius Andersson felaktigt uppburit från början av innevarande
löneregleringsperiod för prästerskapet i pastoratet den 1 maj 1919
och till utgången av ecklesiastikåret 1928/1929.
Under närmast föregående löneregleringsperiod åtnjöt stadskomministern
i Linköping avkomstcn av ifrågavarande löningsjord, men i den för prästerBihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 samt. 36 höft. (Nr 43 44.) 1
Efterskänkande
av
återbetalningsskyldighet
för felaktigt
uppburen
arrendeavkomst
av
stadskomministerns
löningsjord i
Linköping.
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.
skåpet i nämnda pastorat den 11 juli 1918 fastställda löneregleringsresolutionen
finnes sagda jord icke omnämnd. Emellertid har avkastningen av
jorden, som icke utarrenderats av länsstyrelsen i Linköping, jämväl efter
den nya löneregleringens ikraftträdande disponerats av komministern i domkyrkoförsamlingen
Andersson.
Sedan det blivit upplyst, att Andersson på grund av misstag uppburit
ifrågavarande arrende, har Andersson den 30 juni 1930 i en till Kungl.
Maj:t ingiven ansökning — med framhållande att han handlat, i god tro,
så mycket mer som han i ärendet rådfrågat stadens borgmästare, och med
hänvisning till ett vid ansökningen fogat kvitto, utvisande att han till
pastoratets prästlönekassa inbetalat av honom för nämnda stadsäga uppburet
arrende av 500 kronor för ecklesiastikåret den 1 maj 1929—den 30 april
1930 — anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta härvid bero.
I ärendet hava yttranden till en början avgivits av vederbörande kyrkoråd
och kontraktsprost, domprosten i Linköping Sven Carlson, samt den 30 juli
1930 av domkapitlet i Linköping, den 13 augusti 1930 av länsstyrelsen, den
12 september 1930 av kammarkollegiet och den 30 september 1930 av
statskontoret, varjämte domprosten Carlson inkommit med en utredning i
ämnet.
Kyrkorådet, domprosten Carlson och domkapitlet hava tillstyrkt bifall till
ansökningen, ocb länsstyrelsen har förklarat sig intet hava att erinra mot sådant
bifall.
Kammarkollegiet har anfört:
Sökandens komministerslön för ecklesiastikåret 1930/1931 kan, inberäkna!
provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg, beräknas till omkring 7,800 kronor,
vartill kommer förmånen av fri bostad. För år 1929 har sökanden taxerats
enligt kommunalskattelagen till 9,870 kronors inkomst (av tjänst eller tillfällig
förvärvsverksamhet) samt enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt till 8,410 kronor.
Enligt från sökanden inhämtad uppgift uppgå de av honom under ecklesiastikåren
1919/1929 oriktigt uppburna arrendemedlen till sammanlagt 5,140
kronor.
Till bestridande av de för prästerskapets i Linköpings pastorat fastställda
löner och arvoden tagas i anspråk allenast de i 19 § 1 mom. löneregleringslagen
omförmälda församlingsavgifter, under det avkoinsten av de inom
pastoratet belägna prästerliga löneboställena och övriga så kallade lokala
avlöningstillgångar i sin helhet inlevereras till kyrkofonden.
Beträffande själva saken finner kollegiet sig så mycket mindre kunna tillstyrka
ett efterskänkande av de prästerliga avlöningstillgångarnas rätt med
avseende å ifrågakomna arrendemedel som, såvitt handlingarna utvisa, några
ömmande omständigheter i förevarande fall icke föreligga. Däremot torde
vara billigt, att återbetalningen av de oriktigt uppburna arrendemedlen
underlättas för sökanden genom att medgivande lämnas honom att verkställa
återbetalningen genom avbetalningar under viss tidsperiod, exempelvis
under en tid av högst 5 år.
På grund av det anförda hemställer kollegiet, det täcktes Kungl. Maj:t,
med avslag å ansökningen, förklara hinder icke möta för länsstyrelsen att
Kungl. May.ts proposition Nr 43. 3
medgiva sökanden anstånd med återbetalningen av arrendemedlen, på sätt
nyss nämnts, dock icke för längre tid än fem år.
Statskontoret har ansett sig icke heller kunna tillstyrka bifall till ansökningen
utan anslutit sig till vad kammarkollegiet framhållit. Skulle Kungl.
Maj:t finna skäl att för ett underlättande av återbetalningen av de uppburna
arrendemedlen medgiva sökanden längre amorteringstid än den kammarkollegiet
föreslagit, exempelvis tio år, hade statskontoret icke något att
erinra häremot.
Domprosten Carlsons utredning har följande lydelse:
Sedan jag den 1 maj 1927 tillträtt domprost- och kyrkoherdebefattningen
i Linköpings och S:t Lars församlingars pastorat samt från och med nämnda
dag inträtt såsom kontraktsprost i Linköpings domprosteri, anhöll jag hos
kronokassören och mantalsskrivningsförrättaren i Linköpings stad, Henrik
Häger, att erhålla förteckning över samtliga ecklesiastika boställen och jordar
inom Linköpings stad, för att jag i egenskap av ordförande i pastoratets
gemensamma kyrkoråd skulle kunna uppgöra vederbörlig tablå över prästerskapets
inom pastoratet avlöning samt såsom kontraktsprost skulle äga
möjlighet att öva kontroll över från pastoratets löneboställen inflytande arrenden.
Då jag erhöll denna begärda uppgift, saknades däri stadskomministerns
löningsjord eller stadsägan nr 2106 i Linköpings domkyrkoförsamling.
Då jag emellertid någon gång under försommaren 1929 tillsammans med
bemälde kronokassör och man talsskri vningsförrättare genomgick mantalslängden
över Linköpings stad, kom han att för mig omnämna ifrågavarande
stadskotnministerns löningsjord, om vilken jag förut ej hört talas.
Jag gjorde då förfrågan hos länsstyrelsen, om denna löningsjord vore utarrenderad
genom länsstyrelsens försorg, vilket förklarades icke vara förhållandet.
Därefter vände jag mig till komminister Andersson, som upplyste
mig, att han alltsedan sitt tillträde av komministerbefattningen i Linköpings
pastorat den 1 november 1911 disponerat och allt fortfarande disponerade
jorden i fråga, således även efter den nya löneregleringens ikraftträdande
den 1 maj 1919. Några donationshandlingar kunde icke anträffas, vilka
syntes berättiga komminister Andersson att uppbära avkomsten av jorden
i fråga. Ansvaret för det gjorda misstaget synes ej åvila komminister Andersson
ensam, ity att pastoratets gemensamma kyrkoråd vid det förarbete, som
ålåg detsamma vid förberedelserna till den blivande nya lönereglering, som
trädde i kraft 1 maj 1919, borde ha uppgivit även denna löningsjord, varjämte
det ålegat dåvarande kontraktsprosten i domprosteriets kontrakt att
tillse, att samtliga ecklesiastika löneboställen m. m. inom pastoratet medtagits.
På grund av detta fördelade ansvar ber jag att på det livligaste få tillstyrka,
att komminister Andersson befrias från återbetalningsskyldighet, helst som
han ännu ej lyckats bliva skuldfri och hans familj under de senare åren
hemsökts av sjukdom, varför det för honom skulle medföra en oerhörd svårighet
och icke ringa ekonomiska bekymmer att kunna återbetala en så stor
summa, som det här gäller. Utdebiteringen till prästlöner inom Linköpings
pastorat är så ringa, att all avkastning av pastoratets löneboställen årligen
inbetalas till kyrkofonden, för vilken det torde betyda föga, om dessa felaktigt
bekomna arrenden återbetalas eller icke, varemot en återbetalning för
komminister Andersson skulle betyda, såsom nämnts, en oerhörd svårighet.
Till sist ber jag att få framhålla, att komminister Andersson troget verkat
såsom komminister i Linköpings pastorat sedan den 1 november 1911.
4
Kungl. May.ts proposition Nr 43.
Sedan härefter domprosten Carlson anmält, att komminister Andersson
avlidit den 19 mars 1931, efterlämnande änka och två söner, har kammarkollegiet
i förnyat utlåtande den 31 mars 1931 anfört:
Med hänsyn till det förändrade läge, vari frågan kommit genom komminister
Anderssons frånfälle, och till ovissheten huruvida ett efterskänkande
av beloppet i fråga, i händelse ett sådant medgåves, skulle komma hans
änka och barn till godo, hemställer kollegiet, att den av honom gjorda
framställningen icke måtte föranleda någon Kuugl. Maj:ts åtgärd.
I en sedermera till Kungl. Maj:t inkommen skrift hava Anderssons änka
Helena Sofia Elisabet Andersson, född Törnblom, samt makarnas två söner
Olof Gustaf Samuel Andersson, född den 21 juli 1907, och Sven-Åke Gustaf
Andersson, född den 22 augusti 1909, förklarat sig fullfölja den gjorda ansökningen
och såsom stöd härför åberopat, att ehuru stärbhusets ifrågavarande
skuld å 5,000 kronor jämte ränta icke medräknats i boets skulder,
bouppteckningen likväl utvisade en behållning av endast 31 kronor 48 öre,
enligt vad framginge av vid skriften fogat transsumt.
Departe- Sedan komminister Andersson nu avlidit, skulle återbetalningsskyldigmentschefen.
heten för ifrågavarande arrendeavkomst, som han obestridligen uppburit i
god tro och som, utom räntor, uppgår till 5,000 kronor, åligga hans stärbhusdelägare.
Med hänsyn till stärbhusets ekonomiska ställning synas starka
billighetsskäl tala för att förevarande återbetalningsskyldighet får efterskänkas.
Enligt vad som framgår av domprosten Carlsons yttrande, skulle medlen i
sin helhet hava ingått till kyrkofonden. Då i förevarande fall fråga är om
efterskänkande av ett kyrkofonden lagligen tillkommande inkomstbelopp, torde
för bifall till ansökningen erfordras medgivande av riksdag och kyrkomöte.
Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att för sin del medgiva, att återbetaluingsskyldigheten för
av framlidne komministern i Linköpings pastorat G. R. R.
Andersson för tiden den 1 maj 1919—30 april 1929 felaktigt
uppburen avkastning av stadsägan nr 2106 i Linköpings
stad må efterskänkas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
I. A. Hedenlund.