Kungl. Maj:ts ''proposition nr 42.
1
Nr 42.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms
stad om överlåtelse av visst område å Djurgården
m. m.; given Stockholms slott den 22 januari
1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ola Jeppsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 22 januari 1932.
K ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel,
statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:
Genom beslut den 2 november 1928 har Kungl. Majit meddelat direktiv
för den av kronans fastighetskommission av år 1925 bedrivna verksamheten
och därvid uppdragit åt kommissionen att efter erforderlig utredning underOihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 35 höft. (Nr 42.) lis 32
2 Kungl. Majus proposition nr 42.
handla med Stockholms stad örn reglering av åtskilliga kronans och Stockholms
stads mellanhavanden, som i skrivelsen närmare angivits, ävensom
förklarat att kommissionen ägde vid de underhandlingar, som uppdragits åt
kommissionen, till behandling upptaga även ytterligare mellanhavanden och
förslag, som stöde i samband med de meddelade uppdragen eller som
lämpligen kunde göras till föremål för förhandling i sammanhang med dessa
uppdrag.
I skrivelse den 16 februari 1931 meddelade kommissionen, att kommissionen
till åtlydnad av de sålunda givna direktiven fört förhandlingar med
delegerade för Stockholms stad såväl rörande de ämnen, vilka särskilt
angåves i direktiven, som beträffande vissa ytterligare mellanhavanden och
förslag. Kommissionen anförde vidare, att det under förhandlingarnas
gång visat sig, att vissa frågor vore av den angelägna beskaffenhet, att
dessas lösning icke utan olägenhet kunde uppskjutas. Ur komplexet av
förhandlingsfrågor hade därför utbrutits nyssberörda delar och avslutats
vissa villkorliga avtal mellan å ena sidan kommissionen för Kungl. Majit
och kronan samt, å andra sidan, Stockholms stads fastighetsnämnd för
staden.
Förhandlingarna hade för stadens del förts av särskilda delegerade, utsedda
av stadens fastighetsnämnd, nämligen borgarrådet H. Sandberg, byggmästaren
A. E. Magnusson, borgmästaren C. Lindhagen, redaktören G. Albihn
och ledamoten av försäkringsrådet O. Carlsson.
Berörda avtal jämte tillhörande kartor överlämnades med skrivelsen till
Kungl. Majit, som i proposition nr 170 föreläde riksdagen samtliga ifrågavarande
avtal med undantag av ett, avseende upplåtelse från kronans sida
av visst område å Djurgården för utvidgning av Stockholms stads gasverk
vid Värtan.
Rörande sistnämnda avtal upplyste kommissionen i sin skrivelse, att till
grund för förhandlingarna legat en framställning från stadens förhandlingsdelegerade,
vilka därvid hänfört sig till vissa av styrelsen för Stockholms
stads industriella verk förebragta utredningar i fråga örn behovet av utvidgning
av nämnda gasverksanläggning, i vad avsåge upplagsplatser för kol och
koks. Styrelsen hade i skrivelse den 21 juni 1927 redogjort för de skäl,
vilka nödvändiggjorde en utvidgning av kollagerplatserna, och därvid anfört
bland annat följande:
De nuvarande lagerplatserna för kol och koks vid Värtagasverket upptoge
en nyttig längd av cirka 550 meter. De kunde anses vara något så
när tillräckliga för nuvarande gastillverkning av cirka 190,000 kubikmeter
och möjligen i nödfall för en gastillverkning av intill 285,000 kubikmeter per
dygn, d. v. s. verkets kapacitet, sedan pågående utvidgning blivit färdig.
Därvid förutsattes likväl, dels att kol icke behövde lagras för mera än tre
månaders behov, dels även att betydligt större lagringshöjd användes, än
som tillätes i bolagens vanliga brandförsäkringsvillkor, d. v. s. 3—4 meter.
Redan förekomme lagringshöjder för kol upp till 8 meter och däröver. Örn
gasverket tänktes utbyggt till fulla den kapacitet, som verkets område vid
Värtan i övrigt medgåve, skulle för kol- och koksupplag erfordras ungefär
dubbelt så stort utrymme som det nuvarande. Emellertid vore det påtag
-
3
Kungl. Majus proposition nr 42.
ligt, att redan för de närmaste åren nuvarande upplagsplatser vore otillräckliga,
emedan det bland annat ej kunde anses tillräckligt att lia plats endast
för tre månaders kolbehov. Erfarenheten hade givit vid handen, att lagring
av omkring fem månaders kolbehov under viss del av året kunde anses mera
normalt.
De områden, där de nuvarande kolhusen vore uppförda, kunde ej beräknas
komma till användning för framtida upplag av kol och koks. I sitt nuvarande
skick vore de för ändamålet så gott som oanvändbara av ekonomiska
skäl, då endast handkraft där kunde komma till användning. För erhållande
av skäliga driftkostnader måste husen rivas och dyra transportanordningar
uppsättas, men skulle dock alldeles otillräckligt utrymme vinnas. Därtill
komme, att utrymmet erfordrades för andra upplag och till plats för diverse
provningsändamål. Anordnandet av nya lagerutrymmen vore därför oundgängligen
nödvändigt.
Fastighetskommissionen meddelade vidare, att styrelsen för stadens industriella
verk låtit uppgöra tre alternativa förslag till lösning av den sålunda
föreliggande utvidgningsfrågan. Alternativ I förutsatte, att utvidgningen
skedde å det i nu omförmälda avtal avsedda området; alternativ II förläde
de nya upplagsplatserna i vinkel med nuvarande kolupplag och å den staden
tillhöriga bergplatån utmed östra sidan av Hjorthagsområdet; alternativ III
slutligen avsåge att förlägga de nya upplagsplatserna ungefär parallellt med
nuvarande kolupplagsplatser och å den igenfyllda Husarviken upp emot
Oxberget och Fisksjöängen. Beträffande dessa olika alternativ hade industriverksstyrelsen
anfört:
Alternativ I måste från gasverkets synpunkt givas företrädet ur såväl
ekonomisk som praktisk synpunkt. Styrelsen trodde också, att de nackdelar
ur estetisk synpunkt, som ett anläggande å denna plats av kollager skulle
medföra, i avsevärd grad kunde mildras genom anordnandet i god tid av
lämpliga planteringar, varigenom anläggningarna åtminstone delvis kunde
döljas. För ett utnyttjande av den med alternativ II betecknade platsen,
som helt och hållet läge på stadens egen mark, erfordrades vissa extra anläggningskostnader
utöver vad som vore erforderligt med alternativ I. Sålunda
komme ytterligare en brokran att bliva erforderlig, varjämte måste anordnas
viadukt för verkets koltåg och förbindelsespår för dess bangård samt företagas
omläggning av landsvägen. De direkta kostnaderna för dessa anordningar
uppskattades till sammanlagt cirka 520,000 kronor samt de årliga merkostnaderna
för längre och besvärligare transporter till 5,000 kronor eller
kapitaliserat till 100,000 kronor. Alternativ III tarvade något mindre extra
anläggningskostnader än alternativ II och förslaget vore jämväl ur den synpunkten
att föredraga framför alternativ II, att transportlängden bleve mindre
samt korsning mellan koltransporter och kokskörning ävensom beröring
med landsväg ej förekomme. Det bleve emellertid även i detta fall nödvändigt
att anskaffa en ytterligare brokran, varjämte en bro för koltransporter
måste anläggas över Husarviken, varför sammanlagda kostnaderna
icke syntes kunna beräknas understiga 350,000 kronor. A andra sidan
torde ur naturskyddssynpunkt denna plats icke vara att föredraga framför
alternativ I.
Kommissionen meddelade slutligen, att beträffande det i avtalet avsedda
området värdering skett genom arkitekten i byggnadsstyrelsen Arvid Sjöqvist,
utsedd av kommissionen, och dåvarande förste ingenjören kaptenen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
G. Ernst Eggert, utsedd av stadens förhandlingsdelegerade. I ett den 18
januari 1928 gemensamt avgivet yttrande hade värderingsmännen anfört, att
området, som vore triangelformat med basen mot Stockholms stads mark,
skulle disponeras så, att omkring 22,000 kvadratmeter toges i anspråk för
gasverkets direkta behov av upplagsplatser för kol och koks, under det att
resten — omkring 9,000 kvadratmeter — inköptes för att undvika att ett
kronans markområde skulle som en kil skjuta in i stadens mark. Yärderingsmännen
hade ej kunnat enas örn värdet av detta markområde. Eggert beräknade
sålunda detsamma till 500,000 kronor, motsvarande cirka 16 kronor
per kvadratmeter (cirka 1 krona 40 öre per kvadratfot), och Sjöqvist till 600,000
kronor, motsvarande cirka 19 kronor 40 öre per kvadratmeter (cirka 1 krona
70 öre per kvadratfot).
För egen del anförde fastighetskommissionen, att kommissionen, som ansett
sig icke kunna motsätta sig stadens önskan att förvärva området, med
stadens delegerade enats örn ett försäljningspris av 550,000 kronor.
Beträffande dispositionen av de genom avtalet inflytande medlen uttalade
kommissionen, att dessa syntes lämpligen kunna tillföras statsverkets fond
för anordnande av lokaler för statens ämbetsverk i huvudstaden.
I avtalsfrågan avgåvos utlåtanden av riksmarskalksämbetet — som därvid
tillika överlämnade yttranden av djurgårdsintendenten, vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté och rådet till skydd för Stockholms skönhet —
ävensom av justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet, statskontoret och byggnadsstyrelsen.
JustitieJcanslersämbetet, kammarkollegiet och statskontoret förklarade sig icke
hava något att erinra mot avtalet ifråga.
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté anförde däremot följande:
Det ifrågavarande området upptages för närvarande dels av en lund av
unga björkar, dels av ängsmark och utgöres av omkring 31,000 kvadratmeter.
I sitt nuvarande tillstånd bildar detta område en ganska tilltalande avslutning
av Djurgårdens parkskog åt detta håll och, örn björkarna få växa upp,
skola de bilda en väl behövlig skyddsskog mot och täckning av gasverkets
från estetisk synpunkt föga tilltalande anläggningar. Skulle däremot den
ifrågasatta försäljningen äga rum och området därefter användas för uppgivet
ändamål, d. v. s. täckas med ett kolupplag till en mäktighet av omkring
8 meter med en sig häröver resande långsträckt kranbro, skulle detta
tydligen bliva ett starkt förfulande element. Det är också att märka, att
såsom det omhandlade området är utstakat, skulle anläggningarna i sin
västra del till följd av terrängstigningen skjuta upp ännu högre än nuvarande
anläggning och alltså bliva desto mera vanprydande. Desslikes bör
erinras därom, att genom den ifrågasatta framflyttningen av gränsen för av
staden disponerat område mot väster ej blott det omtalade björkpartiet
kommer att spolieras, utan även avståndet mellan nämnda gräns och skogsbrynet
att bliva så ringa, att på grund därav samt på grund av terrängförhållandena
en ny skyddsplantering ej kan anordnas. Djurgårdsskogen
kommer följaktligen att lida av koldamm, luftföroreningar m. m., så att träden
i närheten stanna i växten eller kanske rent av dö bort. Utvidgningen av
industriområdet kommer sålunda att kunna liknas vid ett frätande kräftsår
i naturen. Örn den ifrågasatta försäljningen skulle komma till stånd, och
5
Kungl. Majis proposition nr 42.
(let område, som kronan sålunda avhänder sig, skulle bliva använt på uppgivet
sätt, skulle alltså denna trakt av Norra Djurgården med dess nuvarande
natursköna partier, delvis även förbundna med intressanta kulturhistoriska
minnen, i hög grad vanställas. En försäljning av ifrågasatt slag
skulle även stå i uppenbar strid mot riksdagens uttalande av år 1913, vari
framhålles önskvärdheten av att Djurgården i så stor utsträckning som
möjligt bibehålies såsom naturlig park. Naturskyddskommittén tillåter sig
slutligen även att framhålla, att den föreslagna försäljningen synes hava så
mycket mindre fog för sig, alldenstund Stockholms stad redan äger ett vidsträckt
område strax invid, vilket dels ej alls tagits i bruk för något ändamål,
dels upplåtits till bebyggande med en kåkstad av långt ifrån tilltalande
skick samt utan något direkt sammanhang med kolupplag eller gasverk.
En utvidgning av sådana förhållanden är uppenbarligen ingalunda
önskvärd.
Med stöd av det, som naturskyddskommittén sålunda haft äran anföra,
får kommittén på det livligaste avstyrka bifall till det framlagda försäljningsförslaget
under erinran örn det ofantligt höga värde, som bevarandet av
Djurgården såsom naturlig park äger, ej minst för Stockholms stad, och att
varje förminskning därav är en oersättlig förlust.
Rådet till skydd för Stockholms skönhet anslöt sig till det av vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté avgivna yttrandet samt anförde vidare:
För egen del vill rådet dessutom framhålla det ifrågavarande områdets
kulturhistoriska betydelse. Fiskartorpet är ju en av traditioner omspunnen
plats, som genom Sellmans diktning blivit kär för hela vårt land. Och att
den även i våra dagar har en stor praktisk betydelse för stockholmarnas
trevnad, därom vittnar den omständigheten, att området särskilt örn vintern
är en verklig vallfartsort för dem, som söka sig ut i naturen. Ett industriellt
utnyttjande av detta värdefulla natur- och kulturminnesområde borde
därför enligt rådets mening icke ens ifrågasättas, så länge möjlighet finnes
att för ändamålet uppbringa annat användbart område, vilket här synes
vara fallet.
Djurgårdsintenclenten anförde i sitt yttrande:
Det ifrågavarande området är beläget omedelbart söder örn Fiskartorpet
samt på ett avstånd av cirka 2.5 kilometer från den s._ k. Yetenskapsstaden
vid Experimentalfältet. Det ingår i det område, som i av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande angående Djurgårdens bevarande såsom park
framhållits böra bevaras såsom »naturlig park», en åtgärd, som synts de
sakkunniga vara av just den innebörd, som i en inom riksdagen väckt motion
förordats och som riksdagen ansett önskvärd. Det till försäljning ifrågasatta
området sträcker sig i den nordvästra delen så nära vägen, att avstandet på
ett ställe utgör endast 11 meter. Området
utgöres
2,784 kvadratmeter sid -
länd mark och vatten, 7,686 kvadratmeter ängsmark och 20,530 kvadratmeter
med 1,114 stycken björkar beväxt mark. Över området löper på en sträcka
av 200 meter en mycket trafikerad gångväg och skulle såväl denna som
björkbeståndet i och med upplåtelse för ifrågasatt ändamål försvinna. A
den omedelbart intill området befintliga Eiskartorpsvägen råder under alla
tider av året stark trafik och utgör antalet passerande personer lågt beräknat
över 100,000 per år, som i betydlig grad skvdle komma att ökas i och med att
den nämnda gångvägen icke vidare kunde användas. Ett kol- och koksupplag
å området och ett framförande på stor höjd av en omkring 100 meter
bred brokran, vars nordvästra ben skulle löpa alldeles i närheten av Fiskar
-
6 Kungl. Majus proposition nr 42.
torpsvägen, skulle bliva till synnerligen stora olägenheter för de trafikerande
och skulle helt och hållet förvandla denna trakts karaktär. Det skulle innebära
en verklig vandalisering av djurgård smark, vilken icke skulle inskränka
sig till endast området i fråga utan även skulle gå ut över angränsande
markområden med dess trädbestånd, vilka skulle utsättas för nedsotning och
förintelse. Styrelsen över Stockholms stads industriella verk säger i sin
aberopade skrivelse, att den tror, »att de nackdelar ur estetisk synpunkt,
som ett anläggande a denna plats av kollager skulle medföra, i avsevärd
grad kunde mildras genom anordnandet i god tid av lämpliga planteringar,
varigenom anläggningarna åtminstone delvis kunde döljas». På grund av
terrängförhallandena kunna emellertid skyddsplanteringar icke anordnas och
även örn så varit fallet skulle härigenom vare sig kolupplag eller den däröver
framgående stora brokranen kunna döljas. Såväl den elektriska högspänningsledningen
för överförande av kraft från Untraverken vid Dalälven
till Stockholms stads elektricitetsverk vid Värtahamnen som Djurgårdens
elektriska ledningar till Fiskartorpet, Stora och Lilla Skuggan m. fl. ställen,
som^ nu befinnas framdragna på ledningsstolpar över nordöstra delen av
området, mäste förflyttas eller förläggas i jordkablar. Djurgårdens elektriska
ledningar kunna tänkas nedlagda i jordkablar på sin nuvarande sträckning,
men torde samma förfarande beträffande liögspänningsledningen icke kunna
tillampas. Att denna skulle kunna framdragas på ledningsstolpar med därunder
befintligt skyddsnät av sådan höjd, att liögspänningsledningen skulle
komma att gå över brokranen, torde icke låta sig göra, och även örn så vore
fallet, skulle detta bliva till ytterligare grad missprydande. En nödvändig
förflyttning av liögspänningsledningen kan sålunda befaras, varigenom ytterligare
intrång å djurgårdsmark skulle ske oell stor skada därigenom komma
att åsamkas landskapsbilden och terrängen. Vid sin utredning i ärendet
angående behovet av utvidgning av Värtagasverkets upplagsplatser för kol
och koks har styrelsen över Stockholms stads industriella verk till stadens
förhandlingsdelegerade framlagt tre alternativa förslag, nämligen alf. I, det
här ovan omskrivna djurgårdsområdet, alt. II, stadens egen mark, samt alt.
III, Djurgården tillhörande markområden, Fisksjöäng och del av Oxberget.
Den av staden redan ägda marken, som för utvidgningsändamålet kan användas,
är belägen sydost örn det ifrågasatta området. För utnyttjande av stadens
egen mark anföres, att ytterligare en brokran blir erforderlig, varjämte måste
anordnas viadukt för gasverkets koltåg och förbindelsespår för dess bangård
samt företagas omläggning av landsvägen, vilka anordningar uppskattas
till omkring 520,000 kronor, vartill säges komma årliga merkostnader för
längre och besvärligare transporter, uppskattade till 5,000 kronor, som kapitaliserats
till 100,000 kronor. Vid användandet av egen mark bortfaller
emellertid kostnaden för nytt markförvärv och beträffande kostnaden för anskaffande
av ytterligare en brokran torde det icke vara uteslutet, att även
för det ifrågasatta djurgårdsområdets användning som upplagsplats ytterligare
en brokran måste inköpas. För detta områdes användning till upplagsplats
krävas avsevärda kostnader för mudclrings-, fvllnads- m. fl. arbeten,
varå dock beräkningar saknas. Erforderlig omläggning av landsvägen i och
för en upplagsplats å stadens egen mark skulle enbart vara till den största
fördel. _ De betydande kokstransporter från gasverket, som företagas dels
med bilar, dels med hästskjutsar, och som nu framgå å Gasverksvägen, Planterhagsvägen
till Sturevägen, skulle i stället komma att framgå å stadens egen
mark fram till Sturevägen. Skola nuvarande trafikleder för kokstransporterna
fortfarande användas, blir det en nödvändighet att bredda dessa. Det
är emellertid synnerligen olämpligt att denna tunga kokstrafik framgår å
Kungl. Maj:ts proposition nr 42. <
dessa parkvägar omedelbart intill Tennisstadion, Östermalms idrottsplats
och förbi trafikleden till Barnbördshuset.
Under åberopande av vad sålunda framhållits får jag för bevarande avnuvarande
skönhetsvärden och även ur ekonomisk och praktisk synpunkt
framhålla, att alt. II, eller det område, som helt och hållet ligger på stadens
egen mark, måste givas företrädet, och avstyrker på det kraftigaste bifall till
försäljning av det djurgårdsområde, som i det upprättade avtalet finnes angivet.
örn mot förmodan den ifrågasatta försäljningen skulle komma till
stånd, synes såsom villkor böra uppställas, att inhägnaden av området skall
godkännas av riksmarskalksämbetet, att a området icke fa uppföras några
byggnader att, i stället för den nu över området löpande gångvägen på gasverkets
bekostnad och efter kungl, djurgårdsförvaltningens närmare anvisningar,
ny gångväg skall anläggas utmed Fiskartorpsvägen, att från området
någon väg icke får upptagas mot Fiskartorpsvägen, att på gasverkets
bekostnad såväl högspänningsledningen som Djurgårdens^ elektriska
ledningar, på den sträcka där omläggningen mäste bil en följd på grund av
områdets användande som kolupplagsplats, förläggas i jordkablar efter nksmarskalksämbetets
närmare bestämmelser samt att genom försäljningen inflytande
medel skola inlevereras till statskontoret för att tilläggas den där
stående djurgårdsfonden.
Riksmarskalksämbetet erinrade örn innehållet i de av djurgårdsintendenten
och förenämnda naturskyddskommitté avgivna yttrandena samt anförde
vidare:
Ämbetet vill bringa i erinring vad de särskilt tillkallade sakkunniga angående
Djurgårdens bevarande såsom park i sitt betänkande den 15 maj 1917
yttrat rörande det stora parkområdet i Norra Djurgårdens norra del. Efter att
hava fastslagit att bevarandet av detta område såsom naturlig park vore en
åtgärd av just den innebörd, som riksdagen på sin tid ansett önskvärd, yttra
de, att det vore av mycken vikt att gränserna för parkområdet icke droges
allt för nära de partier, som det särskilt gällde att skydda; i all synnerhet
visade sig detta nödvändigt för bevarandet av barrskogsområden. Erfarenheten
hade nämligen visat att barrträden icke fördroge de med stenkolsrok
följande svavelhaltiga ämnena. Örn det karakteristiska för ett parti av parken
särskilt vore beroende på barrskogsbeståndets bevarande måste alla
stenkolsrökande anläggningar hållas på vederbörligt avstånd från densamma.
Parkområdet måste således innesluta icke blott de ur olika synpunkter värdefullaste
parkpartierna utan även nödiga skyddsområden utomkring de mera
ömtåliga delarna. Det nu i alt. I till försäljning ifrågasatta området utgör
just ett sådant skyddsområde. Det omslutes på 3 sidor av Eggi elme ken.
Skidbacken och Fiskarebacken med Fiskartorpet. Genom ett bifall till
den föreslagna försäljningen skulle detta skyddsområde försvinna och det
''där befintliga björkbeståndet spolieras. Avståndet mellan gränserna för kolupplaget
och skogsbrynet skulle såsom djurgårdsintendenten framhåller bliva
så ringa, att en ny skyddsplantering ej lian anordnas. Djurgårdsskogen
komme säkerligen att i hög grad lida och taga skada av allt det koldamm
och andra luftföroreningar, som torde vara oundvikliga följden av ett sådant
upplag. Även ur estetisk synpunkt skulle ett upplåtande av det ifrågavarande
området för det uppgivna ändamålet vara i hög grad beklagligt.
På grund av de skäl, som här blivit framlagda, och under hänvisning till
vad djurgårdsintendenten och vetenskapsakademiens naturskyddskommitté i
ärendet yttrat anser sig riksmarskalksämbetet för sin del icke kunna till
-
® Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
styrka ett godkännande av förberörda mellan Kungl. Majit och kronan, å
ena sidan, och Stockholms stad, å andra sidan, upprättade preliminära avtal.
För den händelse emellertid Kungl. Majit med riksdagen icke desto
mindre skulle finna skäl atfc med godkännande av sagda avtal medgiva den
dari föreslagna markupplåtelsen till Stockholms stad, tillåter sig riksmarskalksämbetet
framhålla önskvärdheten av, att riksmarskalksämbetet sättes
i tillfälle att, innan definitivt beslut fattas i frågan, få avgiva detaljerat förslag
för de villkor och förutsättningar, som i huvudsaklig överensstämmelse
med vad djurgårdsintendenten i sådant hänseende föreslagit böra fästas vid
ett sådant beslut.
Byggnadsstyrelsen anförde rörande avtalet följande:
Det område, som ifrågasatts till överlåtelse å staden för Värtagasverkets
behov, är beläget inom de delar av Norra Djurgården, som enligt det av
s. k Djurgårdssakkunniga den 15 maj 1917 avgivna betänkandet avsetts att
for framtiden bevaras såsom naturlig park. Vid ett besök på platsen kan
man bilda sig en klar föreställning, huru det till överlåtelse nu avsedda området
på ett synnerligen ödesdigert sätt skulle gripa in i detta parkområde.
Dasverksanläggningen skulle härigenom så att säga rycka alltför tätt inpå
de särdeles natursköna partierna vid Fiskartorpet och Uggleviken, och de
vanprydande kolupplagen med sina höga krananordningar o. d. skulle komma
störande nära den livligt trafikerade huvudvägen ut mot Fiskartorpet, vilken
väg till följd av terrängförhållandena icke torde kunna flyttas.
Av den i denna försäljningsfråga förebragta utredningen framgår emellertid,
att andra möjligheter förefinnas för tillgodoseende av gasverkets behov
av ökat utrymme och att ifrågavarande kolupplag sålunda skulle kunna förläggas
till annan plats. En sådan förläggning torde visserligen komma att
för staden medföra större anläggnings- och driftskostnader, men byggnadsstyrelsen
finner att de rent ekonomiska synpunkterna i förevarande fall icke
böra få vara ensamt utslagsgivande. Enligt byggnadsstyrelsens mening
måste nämligen de sålunda uppkommande merkostnaderna anses mer än väl
uppvägas av den fördel stadens innevånare hava av att ett vanprydande och
även ur andra synpunkter störande intrång icke göres inom här ifrågakomna,
såsom sport- och rekreationsplats så omtyckta parti av Djurgården.
Byggnadsstyrelsen anser sig på grund av vad sålunda anförts böra på det
bestämdaste avstyrka en överlåtelse till staden av förenämnda område invid
Värtagasverket.
Beträffande dispositionen av de genom avtalet inflytande medlen
yttrade sig riksräkenskapsverket oell statskontoret. Riksräkenskapsverket förklarade
sig icke hava något att erinra mot fastighetskommissionens förslag.
Statskontoret anförde, att ehuru det kunde ifrågasättas, örn försäljningssumman
för det område i Yetenskapsstaden, som skulle inköpas av Stockholms''
stad, bolde tillgodoföras fonden för anordnande av lokaler för statens
ämbetsverk i huvudstaden, statskontoret funne sig icke hava tillräckliga skäl
för frångående av kommissionens förslag härutinnan. Djurgårdsintendenten
hemställde, såsom i det föregående nämnts, att de vid överlåtelse av området
invid Värtagasverket inflytande medlen måtte tillgodoföras djurgårdsfonden.
De betänkligheter mot avtalet i fråga, som sålunda framställts av åtskilliga
myndigheter, hava föranlett, att ytterligare utredning företagits för ut
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
rönande, huruvida ej Värtagasverkets ifrågasatta utvidgning skulle kunna
ske med något mindre inkräktning å Djurgårdens nuvarande naturparksområde,
än förberörda, mellan fastiglietskommissionen och stadens delegerade
avslutade preliminära kontrakt innebar. I anslutning härtill hava förnyade
underhandlingar mellan kronans fastighetskommission och stadens vederbörande
myndigheter ägt rum.
Med skrivelse till Kungl. Majit den 14 november 1931 har fastighetskommissionen
överlämnat ett med stadens förhandlingsdelegerade avslutat nytt
avtal rörande överlåtelse till staden av visst område av Norra Djurgården.
Sistnämnda avtal jämte karta, utvisande det däri avsedda området, torde
få såsom bilagor fogas vid detta protokoll.
Kommissionen yttrar huvudsakligen följande:
I sin skrivelse den 16 februari 1931 anförde fastiglietskommissionen beträffande
då föreliggande avtal bland annat, att till grund för förhandlingarna
rörande försäljningen av det avsedda området läge en framställning fran stadens
förhandlingsdelegerade, vilka därvid hänfört sig till en utredning fran
styrelsen över Stockholms stads industriella verk, ävensom att kommissionen
ansett sig icke kulina motsätta sig stadens önskan att forvarva området i
fråga. Under den fortsatta behandlingen av avtalsfrågan yppades fran olika
håll ur naturskyddssynpunkt betänkligheter mot den ifrågasatta upplåtelsen,
varvid även framkommo yrkanden på förnyad utredning, huruvida icke overlåtelseområdets
areal skulle kunna minskas utan att därigenom alltför stora
svårigheter bereddes för den utvidgning av gasverksrorelsen, vartill det
ifrågavarande området avsåges. Stadens vederbörande myndigheter igångsatte
utredning i dylikt syfte, och i avbidan på utredningarnas slutförande
f1(.j. förberörda villkorliga överlåtelseavtal förfalla. Stadens förhandlings
delegerade hava innevarande höst meddelat kronans fastighetskommission
av år 1925, att nämnda utredning slutförts, ävensom att densamma givit vid
handen, att området för gasverkets utvidgning skulle kunna minskas fran
cirka 31,000 till cirka 25,000 kvadratmeter. Med utgående härifrån har mellan
fastighetskommissionen och stadens. fastighetsnämnd träffats det nya
avtal, som med skrivelsen överlämnas till Kungl. Majit. Avtalet ansluter
sig till det tidigare, och har med hänsyn till minskningen i arealen tran
31,000 till 25,000 kvadratmeter köpeskillingen i motsvarande omfattning nedsatts
eller från 550,000 till 450,000 kronor.
De genom avtalet inflytande medlen synas lämpligen kunna tillföras statsverkets
fond för anordnande av lokaler för statens ämbetsveik i huvudstaden.
Över detta nya avtal hava utlåtanden avgivits den 12 december 1931 av
riksmarskalksämbetet, som vid sitt utlåtande fogat yttrande av djurgårdsintendenten,
och den 3 i samma månad av byggnadsstyrelsen.
Riksmarskalksämbetet anför bland annat:
Uti infordrat yttrande av den 5 december 1931 har intendenten för Djurgården
erinrat örn vad han i skrivelse den 25 februari 1931 yttrat med anledning
av kronans fastighetskommissions av år 1925 skrivelse den Ib februari
1931 och därvid fogade, mellan kommissionen å kronans vägnar och
Stockholms stads fastighetsnämnd å stadens vägnar avslutade villkorliga
avtal den 29 januari/13 februari 1931, enligt vilket staden skulle av kronan
för en köpeskilling av 550,000 kronor förvärva ett område om cirka 31,000
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
kvadratmeter å Norra Djurgården att användas för utvidgning av stadens
gasverksanläggning vid Värtan och anför vidare:
»Efter r i k s m ar skal k s arn b e t e t s avstyrkande oell då från olika håll ur naturskyddssynpunkt
betänkligheter yppades mot den ifrågasatta upplåtelsen, fick
sedermera det villkorliga överlåtelseavtalet förfalla. Det nya avtalet av
den 2/6 november 1931, som nu till Kungl. Majit överlämnats, ansluter sig
till det tidigare, dock med den ändring att gränslinjen A—B, enligt avtalet
bifogade karta Pl. A. förlagts mera åt öster, varigenom gränsen i nordväst,
sorn enligt föregående avtal på ett ställe kom att gå på ett avstånd från
i lskartorpsvägen av endast 11 meter, nu kommer att på motsvarande plats
gå omkring 50 meter därifrån. Härigenom skulle området för gasverkets
utvidgning komma att minskas från cirka 31,000 till cirka 25,000 kvadratmeter.
Att genom områdets förläggning längre i öster något vunnits, kan
icke förnekas, men kvar står dock, att tillkomsten av ett kol- och koksupplag
å denna del av Norra Djurgården, med framförande på stor höjd av en
elika 100 meter bred brokran över området, helt oell hållet kommer att
förvandla denna trakts karaktär och blir till stora olägenheter i olika avseenden.
Ur djurgårdssynpunkt är det därför synnerligen beklagligt, örn
någon annan lösning för frågan örn behovet av utvidgning för gasverksrörelsen
icke skulle kunna finnas.»
Riksmarskalksämbetet kan för sin del icke annat än instämma med djurgardsintendenten
att, även örn det område som genom det nu föreliggande
förslaget är ifrågasatt att överlämnas till gasverket något minskats, faktum
dock kvarstår att tillkomsten av ett kol- och koksupplag å denna del av
Norra Djurgården skulle i hög _ grad vanpryda ett av Norra Djurgårdens
mest natursköna partier. De invändningar, särskilt ur naturskyddssynpunkt,
som riksmarskalksämbetet i sin skrivelse den 27 februari 1931 anfort
mot det då föreliggande förslaget, torde enligt riksmarskalksämbetets
asikt fortfarande vara fullt befogade, och riksmarskalksämbetet anser sig
på grund härav sakna anledning att frångå den ståndpunkt ämbetet då
intog i frågan.
För den händelse emellertid Kungl. Majit med riksdagen icke desto mindre
skulle finna skäl, att med godkännande av det nu framlagda mellan Kungl.
Majit och kronan, å ena sidan, och Stockholms stad å den andra upprättade
preliminära avtal medgiva den däri föreslagna markupplåtelsen till Stockholms
stad, tillåter^ sig riksmarskalksämbetet framhålla nödvändigheten av
att vid denna upplåtelse . fästas i huvudsak följande från djurgårdsförvaltnmgens
sida uppställda villkor nämligen, att inhägnaden kring området skall
godkännas av riksmarskalksämbetet, att området skall användas för det avsedda
ändamalet och att ett uthyrande härav eller uppförande av byggnader
å detsamma icke får företagas, att, i stället för den nu över området
löpande gångvägen, på gasverkets bekostnad och efter djurgårdsförvaltmngens
närmare anvisningar ny gångväg skall anläggas utmed Fiskartorpsvägen,
att på grund av gångvägens förändrade läge belysning anordnas å
k lskartorpsvägen från Gas verks vägen åtminstone fram till Fiskartorpet, att
den kvarblivande delen av gångvägen mellan gränslinjen A—B och Fiskartorpsvägen
på gasverkets bekostnad och genom dess försorg skall utläggas
och som ängsmark iordningställas, att från området någon väg icke får
upptagas mot Fiskartorpsvägen, att det nu genom området i öppna diken
gående avloppet från Uggleviken och Storängsbotten genom gasverkets försorg
och på dess bekostnad ordnas, samt att på gasverkets bekostnad såväl
Untraledningen, därest denna, såsom avsetts, icke skulle kunna höjas medels
användande av specialstolpar, som även Djurgårdens elektriska led
-
11
Kungl. Majus proposition nr 42.
ningar på elen sträcka, där omläggning måste bli en följd på grund av områdets
användande som kabelupplagsplats, förläggas i jordkablar.
I sin förut omförmälda skrivelse Ilar kronans fastighetskommission slutligen
föreslagit att, örn det ifrågavarande avtalet kommer till stånd, de inflytande
medlen lämpligen böra tillföras statsverkets fond för anordnande av lokaler
för statens ämbetsverk i huvudstaden. Då emellertid vid tidigare skedda
försäljningar av djurgårdsmark de härför influtna medlen plägat tilläggas
den under statskontorets förvaltning stående s. k. djurgårdsfonden, får nksmarskalksämbetet
föreslå, att även nu ifrågavarande medel tillföras denna
fond.
Byggnadsstyrelsen har anfört följande:
I utlåtande den 26 februari 1931 avstyrkte byggnadsstyrelsen på det bestämdaste
en överlåtelse till staden av det då ifrågasatta området örn 31,000
kvadratmeter. I det nu föreliggande förslaget Ilar området minskats till
25,000 kvadratmeter. Enligt det tidigare förslaget sträckte sig detta visserligen
något längre mot Fiskartorpsvägen, så att det kortaste avstandet mellan
det blivande kolupplaget och denna väg var omkring 11 meter. Genom det
nya förslaget ökas detta avstånd något, dock endast till omkring 50 meter
öppen terräng. Detta kan alltså praktiskt taget näppeligen sägas innebära
någon påtaglig förbättring. Ingreppet i djurgårdsnaturen är i det hela lika
ödeläggande för landskapsbilden, under det att det senare forslaget ur trevnadssynpunkt
möjligen kan sägas vara något mindre störande för dem, som
besöka trakten
Då det emellertid icke lärer vara möjligt att pa annat sätt för rimliga
kostnader åstadkomma den behövliga utvidgningen av gasverkets kollager,
synes det alltså icke låta sig göra att förhindra detta ödesdigra intrång i
det vackra och minnesvärda parkområdet, en omständighet, som byggnadsstyrelsen,
helt säkert i likhet med huvudstadens invånare, icke kan nog
beklaga. . , . . ,
Mot den föreslagna köpeskillingen har byggnadsstyrelsen tor sm del icke
något att erinra.
Genom beslut den 7 december 1931 hava Stochholms stadsfullmäktige godkänt
det sålunda senast träffade avtalet, vilket beslut blivit fastställt av
Överståthållarämbetet den 28 i samma månad.
Ett upplåtande av ifrågavarande område å Norra Djurgården till beredande
av ökat utrymme för kol- och koksupplag vid Yärtagasverket kommer
att för denna del av Djurgården innebära ett intrång av sådan beskaffenhet,
att jag icke kan undgå att i likhet med flertalet av dem, som jttrat sig i
ärendet, finna en dylik åtgärd ägnad att ingiva betänkliglietei med liänsj n
till Djurgårdens karaktär av naturpark samt folkpark för främst huvudstadens
befolkning. Å andra sidan har emellertid med styrka gjorts gällande att,
sedan en gång med kronans medverkan — genom Hjorthagsområdets försäljning
till staden — stadens gasverk blivit förlagt till denna del av Djurgården,
gasverket också borde beredas möjlighet att förvärva föi dess utveckling
därstädes oundgängligen erforderliga områden. Visserligen skulle
för tillgodoseendet av det föreliggande behovet av ytterligare upplagsplatser
särskilt det såsom alternativ II betecknade förslaget kunna tänkas ifrågakomma.
Då detta alternativ avser till gasverket redan upplåtet område, skulle
vid en sådan lösning gasverkets behov av ytterligare djurgårdsmark tills
-
Departe
mentschefen.
12
Kungl. Majus proposition nr 42.
vidare undanskjutas. Sistberörda alternativ skulle dock för gasverksdriften
ställa sig så avsevärt sämre i ekonomiskt och tekniskt hänseende, att det
från stadens sida ansetts icke böra användas.
Yarje intrång i Djurgårdens nuvarande parkområde måste ju närmast och
på ett kännbart sätt drabba Stockholms stad och dess invånare. Vid sådant
förhållande lärer man vid bedömande ur statens synpunkt av det föreliggande
spörsmålet vara berättigad utgå från att Stockholms stad icke skulle
påkalla ett dylikt ingrepp annat än efter grundligt övervägande och av tvingande
skäl. Med hänsynstagande härtill och i betraktande av vad från
stadens sida anförts har jag, ehuru det i och för sig måste anses föga tilltalande
att ifrågavarande del av Djurgården måste tagas i anspråk för
berörda ändamål, vid vägandet av skälen för och emot bifall till det föreliggande
avtalet stannat för att ansluta mig till den av fastighetskommissionen
intagna ståndpunkten, att kronan icke bör motsätta sig stadens nu
gjorda framställning.
Jag finner mig sålunda böra tillstyrka ett godkännande för kronans del
av det senast uppgjorda avtalet. Att däri intaga de särskilda, av riksmarskalksämbetet
ifrågasatta köpevillkoren synes icke erforderligt.
Yad angår dispositionen av de på grund av avtalet inflytande medlen,
450,000 kronor, ansluter jag mig till det av fastighetskommissionen framförda
förslaget att medlen tillföras fonden för anordnande av lokaler för
statens ämbetsverk i huvudstaden. I anledning av vad riksmarskalksämbetet
härutinnan anfört må erinras därom, att enligt hittills följd praxis vid försäljning
av Djurgården tillhörande mark djurgårdsfonden och djurgårdskassan
tillförts andel av de vid försäljningen inflytande medlen allenast i den mån
(ljurgarclskassans inkomster minskats i följd av försäljningen.
Slutligen torde här även få framhållas, att såsom villkor för avtalets giltighet
stadgats, att det skall hava av Kungl. Majit och riksdagen godkänts
före den 1 april 1932.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
dels godkänna ifrågavarande, av kronans fastighetskommission
å Kungl. Majits och kronans vägnar samt Stockholms stads
fastighetsnämnd å stadens vägnar avslutade, den 2 och den
0 november 1931 dagtecknade avtal örn överlåtelse till staden
av visst område å Djurgården,
dels och besluta, att genom avtalet inflytande medel skola
tillföras fonden för anordnande av lokaler för statens ämbetsverk
i huvudstaden.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Kungl. Majus proposition nr 42.
13
Bilaga 1.
Mellan Kungl. Majit och kronan, å ena, samt Stockholms stad, å andra
sidan, har träffats följande
Avtal.
§ I
Kungl.
Majit och kronan försäljer härmed till Stockholms stad emot
en köpeskilling av fyrahundrafemtiotusen (450,000) kronor det a den harvid
fogade kartan Pl. Å. med grön kantfärg och bokstäverna A, B, C och A
betecknade området, som, i areal innehållande cirka 2ö,000 kvadratmeter,
utgör del av stadsägan nr 22 + 23 + 24 + 25 i Yetenskapsstaden har i staden.
§ 2-
Det överlåtna området skall av staden tillträdas den 1 april 1932, da
staden till kronan kontant erlägger den överenskomna köpeskillingen.
§ 3-
Staden skall äga att enbart med stöd av detta avtal, och sålunda utan
att något särskilt köpebrev eller annan ytterligare köpehandling av kronan
utfärdas, söka och erhålla lagfart å den fasta egendom, som staden genom
detta avtal förvärvar, så snart avtalet blivit, i enlighet med vad i § 7 bär
nedan sägs, godkänt ej mindre för stadens del av staffsfullmaktige genom
beslut, som blivit i vederbörlig ordning fastställt, än även for kronans del
av Kungl. Majit och riksdagen.
§4-
De enligt gällande taxa beräknade kostnaderna för avstyckning av det
överlåtna området, ävensom alla kostnader för stadens lagfart a området,
skall staden ensam vidkännas.
§5-
Kronan garanterar, att det överlåtna området icke besväras av någon
inteckning.
§ 6-
Staden uppbär den avkastning av det överlåtna området, som belöper på
tiden från och med tillträdesdagen, samt ansvarar för områdets på samma
tid belöpande skatter och onera.
§ 7-
Har detta avtal icke blivit godkänt av stadsfullmäktige före den 1 januari
1932 genom beslut, som varder vederbörligen fastställt, och av Kungl. Majit
och riksdagen före den 1 april 1932, skall avtalet anses hava till alla delar
förfallit.
14
Kungl. Majus proposition nr 42.
Härav äro två likalydande exemplar upprättade och växlade.
Stockholm den 2 november 1931.
För Kungl. Majit och kronan:
Kronans fastighetskommission
av år 1925
S. H. Kvarnzelius.
Anders Anderson. Sten Stendahl.
Bevittnas:
Sten Grönvall. Tage Wärn.
Stockholm den 6 november 1931.
För Stockholms stad:
Bess fastighetsnämnd:
Harry Sandberg.
i M. Sellberg.
Bevittnas:
Karl W. Ericsson. Alice Hallberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
15
Bilaga 2.
%. %
OmAr 25000 m
to rcL/ntj
A-B-C-A = område vilket överlåtes till Stockholms stad.