Kungl. Maj:ts proposition AJr 266.
1
Nr 266.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet; given Stockholms slott den 27 maj 1932.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga
härvid fogat förslag till lag örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet.
GUSTAF.
D. Hansén.
Bihang till riksdagens protokoll 1932.
1 sami.
223 hafi. (Nr 266.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
Förslag
till
Lag
örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet.
Härigenom för ordnas som följer:
Har i främmande stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts,
åge Konungen, i den mån så prövas nödigt för vinnande av betalningsutjämning
(clearing), efter börande av fullmäktige i riksbanken
förordna, att den, som på grund av köp eller eljest är pliktig att erlägga
betalning till någon i den främmande staten, skall fullgöra betalningsskyldigheten
a)
örn clearingavtal slutits med den främmande staten, genom beloppets
inbetalande i riksbanken på villkor, som stadgas i avtalet; samt
b) i annat fall genom beloppets insättande i riksbanken eller i annan
av Konungen angiven bank å räkning, varöver borgenären icke må förfoga
i vidare mån än Konungen bestämmer.
De närmare föreskrifter, som erfordras för verkställande av förordnande,
varom ovan sägs, meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare
till och med den 31 mars 1933.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maid
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 maj 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för
justitie- och finansdepartementen:
»Förut i dag har Kungl. Maj:t på min hemställan beslutit avlåta förslag
till riksdagen angående vissa beredskapsåtgärder av handelspolitisk
innebörd. Ifrågavarande beslut föranleddes närmast av ett av 1932 års
handelskommitterade den 28 april 1932 till mig avgivet utlåtande, vari
framhållits nödvändigheten av att med hänsyn till det nuvarande handelspolitiska
världsläget dylika åtgärder vidtagas i syfte att skapa möjlighet
till ett snabbt ingripande i olika tänkbara lägen, då Sveriges handelspolitiska
intressen stå på spel. Beträffande den av kommitterade
givna allmänna motiveringen för berörda beredskapsåtgärder torde jag
få hänvisa till den sammanfattande redogörelse härför, som jag lämnade
vid anmälan för Kungl. Maj:t av ifrågavarande förslag.
I nyssnämnda utlåtande berörde kommitterade jämväl de sedan
mitten av förra året i åtskilliga länder vidtagna inskränkningarna i handeln
med utländska betalningsmedel (valutarestriktioner) och framhöllo,
att dessa åtgärder medfört allvarliga svårigheter för svenska exportörer.
De mest framträdande olägenheterna av dessa restriktionsåtgärder vore
— förutom en minskning av exporten genom svårigheterna för de utländska
köparna att erhålla valutatilldelning — dröjsmål med erläggande
av betalning och risken för infrysning av tillgodohavanden genom
tvångsvis skeende insättningar å spärrkonto. Valutarestriktionerna hade
pa flera håll givit upphov till såväl officiella som privata clearingöverenskommelser,
vilka vore ägnade att försätta exportörer i land, från vars
sida dylika åtgärder icke vidtagas, i ett ogynnsamt läge. Då härtill komme
en viss fara för moratorieförklaringar och myntförsämringar, påkallade
berörda förhållanden, enligt vad kommitterade betonade, allvarlig
u ppmärksamhet.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
Clearingavtal
i ut
landet.
Kommitterade hava sedermera tagit ifrågavarande spörsmål under närmare
övervägande samt verkställt utredning angående de åtgärder, som
i lagstiftningsväg eller eljest vore erforderliga, för den händelse omständigheterna
skulle utveckla sig därhän, att avslutande av valutaclearingavtal
skulle av Kungl. Majit befinnas påkallat. I utlåtande den
17 maj 1932 hava kommitterade framlagt resultatet av berörda utredning
samt avgivit förslag i ämnet. Jag anhåller nu att för Kungl. Majit få
anmäla ifrågavarande ärende.
Till en början torde jag i korthet få redogöra för nu gällande clearingavtal
mellan främmande stater samt lämna en översikt över huvuddragen
av den utländska lagstiftningen i ämnet. I avseende å detaljerna ber jag
att få hänvisa till en vid handelskommitterades betänkande fogad P. M.
angående valutaclearingavtal i utlandet, vilken med viss komplettering
i avseende på senare inkomna uppgifter torde såsom bilaga få fogas
jämväl vid detta protokoll (Bilaga A). Såsom i nämnda promemoria
framhålles, innebär valutaclearingen, att importörerna i vardera av de
avtalsslutande staterna i stället för att i vanlig ordning fullgöra sin betalningsskyldighet
gentemot exportörerna i det andra landet insätta köpeskillingen
för importerad vara i det egna landets valuta å ett gemensamt konto
i landets centralbank. Av de valutatillgodohavandeu, som sålunda samlas
i vardera av dessa banker, verkställes sedermera utbetalning till det
egna landets exportörer, varefter avräkning sker de båda centralbankerna
emellan.
Det första avtalet av sådant slag avslöts den 12 november 1931 mellan
Schweiz och Österrike. Sedermera har Österrike ingått dylika avtal den
14 december 1931 med Ungern, den 30 december 1931 med Italien, den 16
januari 1932 med Jugoslavien och den 16 april 1932 med Frankrike. Ungern
har ingått dylika avtal — förutom med Österrike -— den 14 november 1931
med Schweiz, den 4 mars 1932 med Frankrike, den 15 mars 1932 med Belgien—Luxemburg
samt den 13 april 1932 med Tyskland. Frankrike Ilar
nyligen ingått dylika avtal med vissa av de haitiska staterna, nämligen
med Lettland den 8 mars 1932 och med Estland den 26 mars 1932. Schweiz
har ingått den 31 mars 1932 ett clearingavtal med Bulgarien och sedermera
ett dylikt avtal med Jugoslavien, vilket senare trätt i kraft den 10
maj 1932.
De österrikiska avtalen med Schweiz och Italien hava för någon tid
sedan från österrikisk sida uppsagts. Vidare har Jugoslavien uppsagt
sitt avtal med Österrike, varefter ett nytt avtal slutits den 20 april 1932.
Mellan Österrike och Italien har ett nytt avtal slutits den 23 mars 1932,
syftande till att avveckla det genom det förra avtalet uppkomna mellanhavandet.
Ett liknande avtal har den 8 april 1932 avslutats mellan Österrike
och Schweiz.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
De lagstiftningsåtgärder, som i utlandet vidtagits i samband med nu
avsedda valutaclearing, lia till syfte att säkerställa, att landets importörer
i överensstämmelse med avtalet i landets centralbank insätta valutan för
köpeskillingen för varor, som inköpts från det andra landet. Garanti för
att importörerna ställa sig föreskrifterna härom till efterrättelse finnes folde
länders del. där clearingavtalen äro byggda på en allmän valutalagstiftning,
i de straffbestämmelser, söm dessa lagar innehålla. I de länder, dalen
speciell lagstiftning för valutaclearingavtalen genomförts, hava merendels
i ifrågakommande lagar stadgats erforderliga straffpåföljder.
Själva betalningsregleringen äger i allmänhet rum på det sättet, att
den ena banken underrättar den andra örn de hos den förra gjorda inbetalningarna,
varefter den andra banken verkställer utbetalningen av motvärdet
till vederbörande säljare, dock givetvis under förutsättning, att hos
den senare banken ett disponibelt tillgodohavande finnes. Skulle dylikt
tillgodohavande ej finnas i den bank, som har att verkställa utbetalningen,
får därmed i allmänhet anstå till dess nya belopp influtit å kontot,
då utbetalning i regel sker efter den tidsföljd, i vilken den andra banken
rapporterat inbetalningen därstädes och beordrat utbetalningen.
Enär inbetalningen å vardera bankens konto äger rum i inhemskt myntslag,
måste en omräkning ske från det ena myntslaget till det andra. I
flertalet avtal har härvid stadgats, att den lagliga myntpariteten skall
ligga till grund för omräkningen och stundom ha också speciella förbehåll
gjorts, i händelse någotdera landet skulle frångå denna myntparitet. I
några avtal är för denna händelse stadgat, att hela avtalet är förfallet;
enligt andra avtal gäller, att utbetalningarna tills vidare få anstå, till dess
ny överenskommelse träffats.
I allmänhet finnas i clearingavtalen vissa bestämmelser örn likvidering
även av äldre varuskulder, i några fall av äldre skulder överhuvud taget.
Med hänsyn till att samma firma kan vara såväl importör som exportör,
har i flertalet avtal medgivits rätt till kvittning i dylikt fall, merendels
dock först efter medgivande från de båda centralbankernas sida. I flertalet
avtal finnes en speciell klausul, avsedd att förhindra andra länder
att genom transitering genom ett land, som har clearingavtal, draga nytta
av detta.
Därest på grund av handelsbalansens läge de avtalsslutande staterna
emellan anledning varit att antaga, att överskott skulle uppstå å kontot i
det ena landet, hava i avtalet intagits särskilda bestämmelser i fråga örn
dispositionen av dylikt överskott. Det land, som i förhållande till motparten
har en passiv handelsbalans — således det land, på vars clearingkonto
överskottet uppstår — tillerkännes i allmänhet rätt att disponera en viss
del av detta i och för utbetalning åt andra fordringsägare jin exportörer.
Bestämmelsen kompletteras i vissa avtal med en föreskrift, att å spärrkonton
i det andra landet insatta tillgodohavanden till förmån för dessa fordringsägare
skola överföras till det landets clearingkonto.
Handels kom
mitt er ad es
förslag.
6 Kungl. Majlis proposition Nr 266.
Giltighetstiden för clearingavtalen är i allmänhet bestämd till tre månader
med ytterligare automatisk förlängning för tremånadersperioder,
dock med uppsägningsrätt en månad före varje dylik periods utgång. Vissa
avtal löpa dock blott en kortare tid.
Handelskommitterade hava i sitt nu avgivna utlåtande med utredning angående
för valutaclearingavtal erforderliga författningsåtgärder framhållit,
att det syntes vara uppenbart, att anordningen med valutaclearing
under för handen varande förhållanden kunde innebära vissa fördelar för
ett land, som i likhet med Sverige icke infört legala valutarestriktioner,
främst på den grund, att rättelse därigenom skulle kunna vinnas uti det
knappast rimliga förhållandet, att vi till ett visst land skulle betala våra
importskulder utan att från samma land erhålla likvid för våra exportfordringar.
Clearingavtal kunde, enligt vad kommitterade uttala, tvivelsutan under
vissa förutsättningar lända den svenska exporten till fördel, i det att betalning
för verkställd leverans därigenom kunde beredas exportörerna
oberoende av vederbörande myndigheters förfoganden i importlandet med
avseende å tilldelning av valuta. Emellertid borde beaktas, att förutsättning
föi att en svensk exportör på denna väg skall kunna vinna betalning
icke blott vore den, att importören i det andra landet insatt köpeskillingen
på clearingkontot i det landets centralbank, utan därjämte, att ett disponibelt
tillgodohavande funnes å clearingkontot i den svenska riksbanken.
Det voie nämligen från detta tillgodohavande — utgörande av de svenska
importörerna inbetald importvaluta — utbetalning skulle ske till den
svenske exportören. Funnes icke sådant tillgodohavande, måste tydligen
valuta överföras hit från det andra landet och därmed bortfölle möjligheten
att vinna oberoende av där genomförda valutarestriktioner.
Frågan, huruvida det kunde ur svensk synpunkt anses lämpligt att med
andra länder sluta clearingavtal — vilket bland annat vore beroende på
omfattningen av vår import från ifrågavarande land — måste, framhålla
handelskommitterade, tydligen prövas från fall till fall. Skulle vår import
från visst land vara avsevärt mindre än vår export dit, eller med
andra ord en starkt aktiv handelsbalans för vårt vidkommande föreligga,
kunde ett clearingavtal med detta land ej bereda oss mera avsevärda fördelar.
Beaktas borde vidare, huruvida importen, respektive exporten
vore mer eller mindre säsongbetonad och vid vilka tidpunkter i så
fall likvid för importerad, respektive exporterad vara brukade erläggas.
I förhållande till land, gentemot vilket vi hade en mera utpräglat passiv
handelsbalans, skulle ett clearingavtal för vårt vidkommande kunna
medföra fördelen av att överskott å här uppsamlad importvaluta efter
överenskommelse kunde användas för täckning jämväl av andra tillgodohavanden
än varufordringar. Vid bedömande av frågan, huruvida
ett clearingavtal borde avslutas, syntes hänsyn också böra tagas
till den större eller mindre återhållsamhet vid tilldelande av valuta
7
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 266.
för svenska exportfordringar, som ådagalagts av myndigheterna i det
ifrågavarande landet. Där det, såsom på några håll varit fallet, lyckats
att med bistånd av Sveriges diplomatiska representation eller annorledes
utverka valutalicenser i förhållandevis tillfredsställande omfattning,
förelåge, så länge detta vore fallet, ej anledning att ingå ett clearingavtal.
Beredde däremot myndigheterna i det främmande landet stora
svårigheter vid tilldelning av valuta för import från Sverige, utgjorde
detta uppenbarligen ett skäl för ett clearingavtal.
Ett annat spörsmål, som i detta sammanhang borde ägnas uppmärksamhet,
gällde konkurrensen på den utländska marknaden mellan å ena sidan
de svenska exportörerna och å andra sidan exportörer, tillhörande stater,
som ingått clearingavtal med landet i fråga. Det vore givet, att exportörerna
i en dylik stat åtnjöte en förmånligare ställning, i den mån clearingavtalet
medförde större möjlighet att snabbare erhålla betalning;
ansåge sig den svenske exportören ej längre våga taga den ekonomiska
risken att exportera utan visshet örn att köparen kunde erhålla tillräcklig
valutatilldelning, kunde utländska marknader, där en svensk export med
kanske stora kostnader upparbetats, komma att tillfalla exportörerna i
våra konkurrentländer.
Sammanfattningsvis framhålla kommitterade, att frågan, huruvida även
vårt land borde ingå clearingavtal, vore ett komplicerat problem; många
skilda faktorer borde vid frågans bedömande tagas i betraktande och någon
enhetlig formel för frågans lösning syntes ej kunna givas. Med hänsyn
till den ovisshet, som för närvarande kännetecknade det handelspolitiska
läget, hade det emellertid befunnits vara angeläget att utröna vilka
åtgärder i författningsväg, som redan nu borde förberedelsevis vidtagas
för att möjliggöra dylika avtals ingående, för den händelse Kungl. Maj:t
framdeles skulle finna omständigheterna påkalla sådant.
Handelskommitterade anvisa i detta hänseende två alternativa linjer.
Gemensamt för dem båda är, att man sökt finna en form för säkerställande
av att de svenska importörerna av varor från ifrågakommande land
låta importvalutan ingå i clearingen genom beloppets insättande pä det
clearingkonto, som förutsättes komma att inrättas i Sveriges riksbank.
Handelskommitterade framhålla, att det kunde synas ligga närmast till
hands att åvägabringa det önskade resultatet genom lagstiftningstvång,
således genom en av Konung och riksdag antagen civillag, medförande
sådan ändring i de i fråga örn betalning gällande rättsreglerna, att importören
ålägges att i stället för att fullgöra sin betalningsskyldighet i
den ordning, som eljest skulle gälla, insätta köpeskillingen i Sveriges riksbank
på ett för ändamålet särskilt inrättat konto. Lämpligt syntes i sa
fall vara, att en dylik lag erhölle karaktär av en fullmaktslag, innefattande
bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela ett förordnande av
angivet slag. Kommitterade lia vid sitt betänkande fogat ett utkast till
lag örn fullgörande av betalningsskyldighet i vissa lall.
Den andra linje, som kommitterade anvisa, innefattar en anordning,
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
som har vissa likheter med det i Frankrike gällande systemet. Där hade,
yttra kommitterade, genomförts en importreglering gentemot stater, vilka
infört valutakontroll av beskaffenhet att hindra eller försvåra regleringen
av franska fordringar. Införseln från dylikt land vore enligt de franska
bestämmelserna beroende på importlicens. I fråga örn importen från länder,
med vilka clearingavtal avslutats, hade vidare förordnats, att importören
skulle avgiva en deklaration, innehållande förbindelse att verkställa
betalning av köpeskillingen genom den s. k. clearingkassans förmedling.
Handelskommitterade framhålla, att ett liknande förfarande kunde för
vår del ifrågasättas såsom ett led i en importreglering. Kungl. Majit skulle
i så fall meddela förordnande av innebörd, att införsel från stat, som infört
valutarestriktioner, icke finge äga rum, med mindre importören vid
införseltillfället antingen styrkte, att insättning av köpeskillingen skett å
clearingkontot i Sveriges riksbank, eller ock avgåve en förbindelse av
innehåll, att han vid tiden för köpeskillingens förfallande till betalning
skulle inbetala beloppet genom dylik insättning.
Örn ett sådant förordnande — där hinder av traktatmässig art ej mötte
— sattes i kraft gentemot en stat, som vägrade att ingå ett clearingavtal,
skulle enligt bandelskommitterades uppfattning anordningen i fråga innebära,
att det landet tillkommande exportvaluta tillsvidare insattes på ett
spärrat konto i riksbanken — således en åtgärd av samma slag som den
ifrågavarande land med stöd av sina valutarestriktioner vidtagit med avseende
å de svenska exportvalutorna. Sedan ett clearingavtal kommit till
stånd, skulle detta tillgodohavande frigöras på det sättet, att motsvarande
belopp av de i det andra landets centralbank insatta svenska exportvalutorna
finge disponeras för utbetalningar till därvarande exportörer.
Vid en jämförelse mellan dessa alternativa linjer hava kommitterade
stannat för att i viss mån förorda den förra, alltså lagstiftningslinjen.
Båda ledde, yttra kommitterade, till i stort sett samma resultat, nämligen
skapande av erforderlig grundval för ingående av clearingavtal. En
skillnad dem emellan vore, att det första alternativet medgåve en utsträckning
av clearingförfarandet, såvitt angår svenska skulder till utlandet,
jämväl till andra betalningar än dem, som härrörde ur inköp av
varor. Ehuru det naturligen i främsta rummet vore betalningen för varuomsättningen.
som i detta sammanhang komme i fråga — och härtill
hade ju ock de utländska clearingavtalen i allmänhet begränsats — kunde
dock berörda utsträckning under vissa omständigheter medföra fördelar
gentemot en kontraherande stat. Med hänsyn härtill hade kommitterade
för sin del funnit det första förslaget äga ett visst företräde
framför det senare.
Kommitterade hava påpekat, att kommitterade visserligen närmast förutsatt,
att clearinganordningen för vårt vidkommande skulle anknytas till
Sveriges riksbank, men att det givetvis kunde komma under övervägande
att för handhavande av clearingen upprätta ett särskilt organ, varvid
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
samverkan kunde tänkas äga rum mellan sammanslutningar representerande
exportindustrier och övriga handelsintressen.
I likhet med vad kommitterade i utlåtandet den 28 april 1932 anfört beträffande
däri omförmälda handelspolitiska beredskapsåtgärder hava kommitterade
förklarat sig vilja med avseende å nu ifrågavarande förslag
framhålla, att kommitterade för närvarande endast åsyftade vidtagande av
erforderliga förhandsåtgärder för åstadkommande av förutsättningar för
anordnande av ett valutaclearingförfarande, örn och när sådant kunde befinnas
nödvändigt för tillvaratagande av våra intressen, i anslutning vartill
kommitterade anhållit, att chefen för handelsdepartementet måtte, då
fråga därom kunde uppkomma, bereda kommitterade tillfälle att yttra
sig.
Över handelskommitterades ifrågavarande förslag hava till mig avgivits
yttranden av fullmäktige i riksbanken samt av kommerskollegium.
Fullmäktige i riksbanken uttala principiella betänkligheter i fråga örn
avtal angående valutaclearing. Emellertid framhålla fullmäktige, att
det i detta sammanhang endast gällde vidtagande av en beredskapsåtgärd.
avsedd att förskaffa Konungen viss handlingsfrihet. Huruvida densamma
behövde tagas i anspråk kunde för närvarande ej bedömas. Med hänsyn
till de många ovisshetsmoment, som det nuvarande krisläget inrymde,
och då en ogynnsam utveckling på det ekonomiska området i olika avseenden
vore tänkbar, ville fullmäktige oaktat sin principiella inställning
mot avtal örn valutaclearing ej avstyrka vidtagande av åtgärder, som
beredde åsyftad handlingsfrihet. I likhet med handelskommitterade ansåge
fullmäktige, att i valet mellan de två av kommitterade ifrågasatta
alternativen företräde borde givas åt det, som innefattade genomförande
av en fullmaktslag, som skulle innebära, att Konungen bemyndigades
föreskriva visst sätt för fullgörande av betalningsskyldighet till annat
land. Beträffande de i remisshandlingarna innefattade författningsförslagen
begränsa fullmäktige sitt yttrande till förslaget till lag örn fullgörande
av betalningsskyldighet i vissa fall. Erinran göres därvid mot ett
i tredje stycket av 1 § föreslaget stadgande, att gäldenär skulle anses
hava fullgjort sin betalningsskyldighet, när insättning ägt rum på
sätt i första stycket samma paragraf stadgas. Då erfarenhet saknades
i vårt land rörande de transaktioner, som föranleddes av överenskommelser
om valutaclearing, vöre det enligt fullmäktiges mening givetvis svårt
att på förhand bedöma konsekvenserna av en dylik bestämmelse. Med
hänsyn härtill och då en sådan bestämmelse, såvitt fullmäktige hade sig
bekant, införts i motsvarande lagstiftning endast i två av de länder, som
träffat dylika avtal, ansåge fullmäktige sig böra avstyrka införandet
av densamma i den ifrågasatta lagen. Fullmäktige förutsätta, att fullmäktiges
yttrande komme att inhämtas före utfärdande av de närmare
bestämmelser, som avsåges i 2 § av lagförslaget.
Remiss
yttranden.
Departements
chefen.
10 Kungl. Marits proposition Nr 266.
Kommerskollegium Ilar överlämnat ett yttrande i ärendet av styrelsen
för Sveriges allmänna exportförening, som framhåller, att, även örn det
lyckligaste givetvis vore, att den ifrågasatta lagstiftningen med dess ingripande
i det fria varuutbytet icke skulle behöva träda i kraft, styrelsen
dock med tillfredsställelse funnit, att förslag till åtgärder i antydd riktning
av 1932 års handelskommitterade nu utarbetats. I fråga örn valet
mellan de alternativa förslag, som handelskommitterade framlagt, har
styrelsen förordat lagstiftningslinjen.
Även kommerskollegium, har givit sitt förord åt samma alternativ. Beträffande
frågan örn clearinganordningen borde handhavas av Sveriges
riksbank eller för medverkan härvidlag tagas i anspråk något särskilt
organ för näringslivet, ville kollegium i frågans nuvarande läge biträda
de av handelskommitterade utarbetade författningsförslagen, enligt vilka
uppgiften i fråga skulle läggas på riksbanken. Kollegium har erinrat, att
tillämpningen av systemet med valutaclearing syntes i viss utsträckning
kräva uppställande av fordran på ursprungsbevis.
Det torde vara obestridligt, att de i ett stort antal länder under senare
tid genomförda valutarestriktionerna och ej minst den tillämpning av
desamma, som på sina håll praktiserats, varit till avsevärt hinder för det
mellanfolkliga varuutbytet och för vårt lands vidkommande berett exportörerna
alltmera framträdande svårigheter. I många fall har förekommit,
att likviden för exporterade varor blivit fastlåst i ifrågakommande
importland och trots de bemödanden, som från vår diplomatiska
representation i utlandet gjorts för att frigöra dylika tillgodohavanden,
har det icke alltid lyckats att i önskvärd omfattning få våra intressen i
dylikt avseende beaktade. I likhet med handelskommitterade anser jag i
längden ohållbart, att likvid från vårt lands sida erlägges till utlandet för
importskulder utan att valuta för våra genom exporten uppkomna tillgodohavanden
inflyter.
För att i någon mån överbygga de genom valutarestriktionema vållade
svårigheterna hava, såsom i det föregående närmare omförmälts, på
senare tid mellan skilda stater avslutats s. k. valutaclearingavtal, enligt
vilka importörerna i vardera av de avtalsslutande staterna i stället för att
i vanlig ordning fullgöra sin betalningsskyldighet gentemot exportörerna
i det andra landet insätta köpeskillingen för importerad vara i det egna
landets, alltså importlandets, valuta å ett för ändamålet inrättat gemensamt
konto i landets centralbank. Av de valutatillgodohavanden, som
sålunda samlas hos dessa banker, verkställes sedermera utbetalning till
det egna landets exportörer, varefter avräkning sker de båda centralbankerna
emellan.
Såsom förhållandena numera utvecklat sig på valutaområdet, torde en
dylik anordning i allmänhet få anses vara till fördel för exportörerna, i
det att, såsom handelskommitterade framhållit, betalning för verkställd le
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
veraas därigenom kan under vissa förutsättningar beredas exportörerna,
oberoende av vederbörande myndigheters förfoganden i importlandet
med avseende å tilldelning av valuta. Därtill kommer, såsom kommitterade
likaledes betonat, att även konkurrenssynpunkter i detta sammanhang
måste beaktas. Örn clearingavtal mellan utländska stater inbördes
mera allmänt komma till stånd, skulle till alla de svårigheter,
med vilka den svenska exporten för närvarande Ilar att kämpa, jämväl
komma den, att konkurrenterna bleve förmånligare ställda i fråga örn
möjligheten att utfå betalning för sina leveranser. Jag anser mig därför
böra tillstyrka, att erforderliga beredskapsåtgärder vidtagas för att möjliggöra
avslutande av dylika clearingavtal även för vårt lands vidkommande.
I det föregående har nämnts, att kommitterade i nu föreliggande fråga
framlagt alternativa förslag, dock med ett visst förord för det ena av
dessa. Det av kommitterade i första hand tillstyrkta alternativet innebär,
att Kungl. Majit i lag skulle bemyndigas förordna, att köpeskilling
för vara, som inköpts från säljare i ett land, där inskränkning i rörelsen
med utländska betalningsmedel genomförts, skulle insättas i riksbanken
å en för dylika inbetalningar avsedd räkning, samt att över de
sålunda insatta medlen ej skulle få förfogas annorledes än Konungen bestämde.
Ett dylikt förordnande skulle kunna, där särskilda skäl ansåges
föreligga, meddelas jämväl i fråga örn annat belopp, som skulle erläggas
till någon i ett land, som infört inskränkning i rörelsen med utländska
betalningsmedel. Enligt förslaget skulle närmare bestämmelser i ämnet
utfärdas av Kungl. Majit. Kommitterade hava tänkt sig, att vederbörlig
kontroll över bestämmelsernas efterlevnad, såvitt angår importörernas
skyldighet enligt förslaget, skulle vinnas därigenom, att införsel till riket
av varor från ifrågavarande land ej finge ske med mindre den, för vars
räkning införseln ägde rum, hos tullmyndigheten å införselorten antingen
styrkte, att insättning av köpeskillingen skett å clearingkontot, eller
avgåve förbindelse att framdeles verkställa sådan insättning, vilken förbindelses
fullgörande skulle garanteras genom kraftigt verkande vite.
Enligt det andra av de utav kommitterade framlagda alternativen
skulle införsel från land, som infört valutarestriktioner, örn Kungl. Majit
så förordnat, få äga rum endast under förutsättning att importören antingen
styrkte, att han insatt köpeskillingen på clearingkontot eller avgåve
förbindelse av samma slag, som avsåges i det förra alternativet.
Såsom handelskommitterade framhållit leda båda förslagen till i stort
sett samma resultat, men det först berörda alternativet äger såtillvida
företräde framför det senare, att det möjliggör hänförande under clearingförlarandet
även av andra betalningar till landet i fråga än likvider för därifrån
importerade varor. Därtill kommer, att ett ingrepp av den betydelse
för näringslivet, som här är avsett, knappast »ynes mig böra vidtagas
utan stöd av lag. Jag vill därför, i likhet med fullmäktige i riks
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
banken samt kommerskollegium och exportföreningen, förorda kommitterades
förslag, att Kungl. Majit genom särskild lag bemyndigas meddela
de förordnanden, som för clearingavtals genomförande äro erforderliga.
Jag delar kommerskollegii uppfattning, att själva clearinganordningens
handhavande tillsvidare bör ankomma på riksbanken.
Vad angår handelskommitterades förslag, att den ifrågasatta ordningen
även skulle kunna tillämpas på det sättet, att tillgodohavanden, som tillkomma
fordringsägare i stat, som ej befinnes villig ingå clearingavtal,
skulle kunna tillsvidare spärras, finner jag lämpligt, att i lagstiftningen
en dylik eventualitet jämväl beaktas.
Det av handelskommitterade utarbetade lagförslaget har jag låtit inom
handelsdepartementet undergå en viss formell omarbetning. I sitt nu
föreliggande skick innefattar förslaget ett bemyndigande för Kungl. Majit
att, därest i främmande stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts,
i den mån så prövas nödigt för vinnande av betalningsutjämning
meddela förordnande, att den, som på grund av köp eller eljest är pliktig
erlägga betalning till någon i den främmande staten, skall fullgöra betalningsskyldigheten
på visst i lagen närmare angivet sätt. Härutinnan har
åtskillnad gjorts mellan å ena sidan det fall, att clearingavtal avslutats med
ifrågavarande stat, då beloppet skall inbetalas i riksbanken på villkor, som
stadgas i avtalet, och å andra sidan det fall att dylikt avtal ej finnes, då
beloppet skall insättas i riksbanken eller annan av Konungen angiven
bank på ett s. k. ’spärrkonto’, det vill säga en räkning, över vilken borgenären
icke må förfoga i vidare mån än Konungen bestämmer. Innan
Kungl. Majit meddelar dylikt förordnande, skola fullmäktige i riksbanken
hava hörts. Enligt lagförslaget skall Kungl. Majit även bemyndigas att
meddela för verkställande av förordnandet erforderliga bestämmelser.
Till förebyggande av missförstånd vill jag betona, att de föreslagna anordningarna
icke avse någon begränsning av valutatilldelningen utan
enbart hava till syfte att möjliggöra införande av ett förfarande för utjämning
av fordringar och skulder mellan Sverige och andra länder.
Liksom handelskommitterades förslag bereder det inom departementet
omarbetade förslaget Kungl. Majit en förhållandevis vidsträckt handlingsfrihet.
Detta torde ur beredskapssynpunkt vara önskvärt. I vilken
omfattning denna fullmakt kan komma att av Kungl. Majit tagas i
anspråk lärer höra bliva beroende av de eventuella avtal, som kunna
komma att ingås, samt av de handelspolitiska förhållandenas utveckling
i övrigt. Jag utgår såsom självfallet från, att dylika åtgärder böra vidtagas
endast när så befinnes nödvändigt för tillvaratagande av våra intressen.
Vissa spörsmål, som kunna uppkomma vid avslutandet av clearingavtal
och som måste ägnas beaktande vid utformandet av i ämnet erforderliga
administrativa bestämmelser, torde framdeles få göras till föremål
för ytterligare övervägande.»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
13
Departementschefen uppläser härefter förslag till lag om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet av den lydelse,
bilaga B 1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
N. Tolstoy.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
14
Kungl. Majlis proposition Nr 266.
Bilaga A.
P. M.
angående valutaclearingavtal i utlandet.
För att i någon män motverka olägenheterna för näringslivet av den valutalagstiftning,
som sedan början av fjolårets höst införts i ett stort antal
länder, hava under senare tid mellan skilda stater slutits s. k. valutaclearingavtal.
Principen för valutaclearingen är den, att importörerna i vardera av
de avtalsslutande staterna fullgöra sin betalningskyldighet gentemot exportörerna
i det andra landet genom att insätta köpeskillingen för importerad
vara i det egna landets valuta å ett gemensamt konjo i landets centralbank.
Av de valutatillgodohavanden, som sålunda samlas i vardera
av dessa banker, verkställes sedermera utbetalning till det egna landets
exportörer, varefter avräkning sker de båda centralbankerna emellan.
Bet första avtalet av sådant slag avslöts den 12 november 1931 mellan
Schweiz och Österrike. Sedermera har Österrike ingått dylika avtal den
14 december 1931 med Ungern, den 30 december 1931 med Italien, den 16
januari 1932 med Jugoslavien och den 16 april 1932 med Frankrike. Ungern
har ingått dylika avtal — förutom med Österrike — den 14 november
1931 med Schweiz, den 4 mars 1932 med Frankrike, den 15 mars 1932 med
Belgien-Luxemburg samt den 13 april 1932 med Tyskland. Frankrike har
nyligen ingått dylika avtal med vissa av de baltiska staterna, nämligen
med Lettland den 8 mars 1932 och med Estland den 26 mars 1932. Schweiz
har ingått den 31 mars 1932 ett valutaclearingavtal med Bulgarien och
sedermera ett dylikt avtal med Jugoslavien, vilket senare trätt i kraft
den 10 maj 1932.
De österrikiska avtalen med Schweiz och Italien hava för någon tid sedan
från österrikisk sida uppsagts. Vidare har Jugoslavien uppsagt sitt
avtal med Österrike, varefter ett nytt avtal slutits den 20 april 1932. Mellan
Österrike och Italien har ett nytt avtal slutits den 23 mars 1932, syftande
till att avveckla det genom det förra avtalet uppkomna mellanhavandet.
Ett liknande avtal har den 8 april 1932 avslutats mellan Österrike
och Schweiz.
Nederländska regeringen har fört vissa förhandlingar med Österrike,
Ungern och Tjeckoslovakiet angående avslutande av clearingavtal. Enligt
vad som uppgives lära dessa underhandlingar hittills för Österrikes
del ha lett till det resultatet, att österrikiska nationalbanken med österrikiska
regeringens bifall förklarat sig beredd att under vissa villkor låta
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
de sehillingsaldon, som härröra ur exportaffärer, disponeras av holländska
importörer i och för likvidering av varor, som från Österrike exporteras
till Nederländerna. Denna anordning lärer emellertid endast vara
av provisorisk karaktär.
I princip bruka clearingavtalen vara begränsade till reglering av fordringar
på grund av varuomsättningen (»Zahlungen aus dem gegenseitigen
Warenverkehr», österrikiska avtalen med Ungern och Schweiz; »le réglement
des paiements resultant du commerce réciproque de marchandises»,
fransk-estniska avtalet). Däremot är merendels den nedan berörda
lagstiftningen, varpå clearingavtalen grundas, avfattad så generellt att
även andra skuldförhållanden än på grund av varuköp rymmas därunder.
Så är fallet t. ex. med den i det följande omnämnda lagstiftningen
i Rumänien och Tjeckoslovakiet.
Den första förutsättningen för att en stat skall kunna ingå ett valutaclearingavtal
är, att ett tvång kan utövas på importörerna i landet att insätta
valutan för köpeskillingen för inköpta varor i landets centralbank i
stället för att valutan översändes till säljaren enligt dennes order. För
vissa av de stater, som hittills ingått dylika avtal, har möjlighet härtill
varit beredd genom de valutarestriktioner, som lagstiftningsvägen genomförts
i vederbörande land. I fråga örn andra länder t. ex. Schweiz,
som saknar valutaregleringslagstiftning, har genomförts särskild lagstiftning,
nämligen »Gesetz tiber die Durelifuhrung der mit verschiedenen
Ländern getroffenen Devisenabkommen den 14 Januar 1932». Enligt denna
lag äro personer och firmor, som till Schweiz införa varor från länder,
med vilka valutaclearingavtal avslutats, pliktiga att insätta likviden
i den schweiziska nationalbanken. Enahanda gäller i fråga örn betalning
av belopp, som personer och firmor i Schweiz äro skyldiga erlägga för
bearbetning och omarbetning av varor i de länder, med vilka dylika avtal
slutits. Förutom vissa föreskrifter rörande den kontroll, som med
biträde av tullförvaltningen utövas i fråga örn lagstiftningens efterlevnad,
innehåller lagen även stadganden angående post- och järnvägsförvaltningarnas
ställning i fråga örn förbindelserna med ifrågavarande
länder.
I Nederländerna har i och för förberedande av framtida clearingavtal för
riksdagen framlagts förslag till en valutaclearingslag, som har avseende
på betalningar, härrörande ur varuomsättningen. Enligt detta förslag
få holländska importörer erlägga betalning till ifrågavarande utländska
leverantörer allenast via Nederländska banken och omvänt få holländska
exportörer mottaga likvid för av dem levererade varor allenast genom
bankens förmedling.
För Frankrikes del stadgades redan genom en förordning av den 3 december
1931, att importen från länder, vilka infört valutakontroll av beskaffenhet
att hindra eller försvåra regleringen av franska fordringar,
helt eller delvis är beroende på Importlicens. I anslutning till denna före
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
skrift har, sedan det fransk-estniska avtalet slutits, i en förordning den 15
februari 1932 om införande av en clearingkassa för handeln med Estland
intagits en föreskrift, att importlicens allenast medgives, örn importören
avger en deklaration, som försetts med visum av handelskammaren i Paris.
I denna deklaration skall importören bland annat förbinda sig att
verkställa inbetalningen genom clearingkassans förmedling och i konsuln
ti omslå n deta valuta. Sedermera bar stadgats, att ifrågavarande förordning
den 15 februari 1932 skall äga tillämpning jämväl på de fransklettiska
och fransk-österrikiska avtalen.
I och för genomförande av det mellan Belgien—Luxemburg och Ungern
avslutade clearingavtalet bar belgiska regeringen för riksdagen framlagt
ett förslag till lag örn godkännande av ifrågavarande avtal. Lagförslaget
innehåller, förutom en förklaring att avtalet skall träda i kraft, föreskrifter
örn uttagande av en avgift, vars bestämmande ankommer på Konungen,
för täckande av clearingkassans kostnader samt örn straff för
fullgörande av betalning annorledes än genom nämnda kassas förmedling.
Även Tjeckoslovakiet bar lagstiftningsvägen förberett avslutande av
clearingavtal. I en förordning den 2 december 1931 angående åtgärder
för betalningsutjämning gentemot länder med valutaspärr har stadgats,
att den tjeckoslovakiska nationalbanken i samförstånd med finansministern
och för genomförande av internationella överenskommelser för valutaclearing
kan föreskriva, att betalningen av tjeckoslovakiska gäldenärers
skulder i en fördragsstat skall äga rum antingen i den tjeckoslovakiska
nationalbanken eller annorstädes. Sådant förordnande kan gälla antingen
alla slags skulder eller endast vissa slag av skulder. Betalar den
tjeckoslovakiska gäldenären sin skuld på detta sätt, upphör hans förbindelse
gentemot den utländska borgenären fullständigt, såframt ej annorlunda
stadgats i det internationella avtalet.
I Italien bar regeringen genom en lag den 21 december 1931 bemyndigats
att uppställa särskilda villkor i fråga örn import av varor från länder,
som infört valutakontroll.
I Rumänien har genom en förordning den 23 december 1931 upprättats
en clearingbyrå i den rumänska nationalbanken. I nämnda förordning
stadgas, att alla betalningar till stater, i vilka genom regleringen av valutahandel
utbetalningar av rumänska fordringar förhindras, blott få
verkställas genom clearingbyrån. Alla gäldenärer, som lia att fullgöra
betalning till ifrågavarande länder, förklaras bliva rättsenligt befriade
från sina skulder genom beloppets inbetalning i lei i den rumänska nationalbanken.
Denna bank har bemyndigats att med andra länders centralbanker
avsluta clearingavtal. Sedermera har genom en lag den 29 februari
1932 örn reglering av betalningar till stater, som infört valutarestriktioner,
stadgats, att varje direkt eller indirekt betalning till innebyggare i dylik
stat kan ske allenast i lei i den rumänska nationalbanken på ett konto för
clearingbyrån. Import av varor från ifrågavarande länder får allenast
17
Kungl. May.ts proposition Nr 266.
äga runi, om importören styrker, att han insatt köpeskillingen för varan
i nationalbanken eller att lian förhinder sig att sålunda verkställa inbetalningen.
Lagen innefattar också bemyndigande för finansministeriet att
avsluta clearingavtal med andra stater samt att utfärda erforderliga tilllämpningsföreskrifter.
I dessa har stadgats bland annat, att betalningen
av presenterade växlar skall äga runi i sedvanlig ordning, varvid dock den
förpliktelsen gäller att motvärdet för växeln skall erläggas i nationalbanken.
Garanti för att importörerna rätta sig efter föreskrifterna och på stadgat
sätt verkställa inbetalningar finnas för de länders del, där clearingavtalen
äro byggda på den allmänna valutalagstiftningen, i de straffbestämmelser,
som dessa lagar innehålla. I de länder, där man har genomfört
en speciell lagstiftning för valutaclearingavtalen, har merendels
i ifrågakommande lagar stadgats straff för överträdelse. Så är fallet med
den förberörda schweiziska lagen, som stadgar straff för den, som verkställer
eller mottager betalning i strid mot de givna bestämmelserna, nämligen
böter högst 10,000 francs eller fängelse högst 12 månader. Den i det
föregående omnämnda rumänska lagen den 29 februari 1932 har ett
bötesstraff ripp till 1 miljon lei eller fängelse intill 15 dagar och vid återfall
upp till 1 år. I den franska förordningen den 15 februari 1932 har
föreskrivits skyldighet för importören att, när varan införes, hos tullmyndigheterna
för clearingkassans räkning deponera ett belopp, motsvarande
10 procent av varans värde. Beloppet återbetalas genom clearingkassans
försorg till importören, sedan betalningsregleringen i vederbörlig ordning
ägt rum, eller, i händelse affären annuleras, när så skett.
I vissa clearingavtal, t. ex. det fransk-ungerska och det belgisk-ungerska,
ha de båda länderna förpliktat sig att ömsesidigt ålägga sina importörer
att fullgöra dem åvilande inbetalningar genom clearingen. I andra avtal
t, ex. det fransk-estniska har stadgats, att köparna i respektive land
skola få i uppdrag av säljarna i det andra landet att fullgöra betalningen
på sätt i clearingavtalet föreskrives.
I den köpeskilling, köparen har att gälda, kan givetvis ingå kostnad
för varornas transport, försäkring, lagring, tull, provisioner etc. Regleringen
av dessa speciella kostnader kan ske antingen genom säljaren eller
också kan den centralbank, i vilken köpeskillingen insättes, åtaga sig att
ombesörja regleringen av dessa utbetalningar. Bestämmelse i sistnämnda
hänseende har intagits i det fransk-estniska avtalet.
Själva betalningsregleringen äger sedermera rum på det sättet, att den
ena banken underrättar den andra örn de hos den förra gjorda inbetalningarna,
varefter den andra banken verkställer utbetalningen av motvärdet
till vederbörande säljare, dock givetvis under förutsättning att hos dea
senare banken ett disponibelt tillgodohavande finnes. Stundom är uttryckligen
stadgat, att uppgiften örn verkställd inbetalning innefattar bemyn
Bihatxg
till riksdagens protokoll 1932. I sami. 223 haft- (Nr 200) -
18
Kungl. Martts proposition Nr 266.
digande för den mottagande banken att verkställa utbetalningen (österrikisk-italienska
avtalet). Skulle något disponibelt tillgodohavande ej
finnas i den bank, som Ilar att verkställa utbetalningen, brukar i avtalet
stadgas, att därmed skall anstå till dess nya belopp influtit å kontot, då
utbetalning skall ske efter den tidsföljd, i vilken den andra banken rapporterat
inbetalningen därstädes oell beordrat utbetalningen (t. ex. österrikisk-ungerska
avtalet). I det fransk-estniska avtalet ha speciella bestämmelser
meddelats i händelse tillgodohavande ej finnes tillgängligt å
respektive konton. Skulle detta inträffa för kontot i den estniska banken
(i avtalet benämnd kontot »T»), transfererar handelskammaren i Paris
erforderligt belopp från handelskammarens konto i franska francs (kontot
»P»), i den mån tillgodohavande finnes å detta konto. Skulle däremot
kontot »P» vara uttömt, numreras de till utbetalning anmälda fordringarna
successivt, i mån de aviseras från estniska banken, och sedan nya
belopp influtit, likvideras kraven successivt i nummerföljd.
I det fransk-österrikiska avtalet har en anordning träffats i viss mån
avvikande från den enligt övriga clearingavtal gällande. I Österrike
sker inbetalning av österrikiska gäldenärers skulder till franska firmor
i sedvanlig ordning på ett i österrikiska nationalbanken till den franska
clearingkassans order inrättat konto. Detta konto disponeras av clearingkassan
på det sättet, att den till franska importörer av österrikiska
varor säljer checker utställda i schillingvaluta. Regleringen av de
franska importörernas skulder till de österrikiska exportörerna skall äga
rum intill 85 procent av beloppet genom dylika checker och intill 15 procent
genom iransk valuta, som betalas till de österrikiska säljarna, vilka
i sin tur genom de österrikiska valutaföreskrifterna äro förpliktade att
ställa beloppet till österrikiska nationalbankens förfogande.
Enär inbetalningen å vardera bankens konto äger rum i det inhemska
myntslaget, måste givetvis en omräkning ske från det ena myntslaget till
det andia. I flertalet avtal har härvid stadgats, att den lagliga myntpariteten
skall ligga till grund för omräkningen. I en del avtal har intagits
uppgift örn hur denna myntparitet skall räknas. I det fransk-estniska
avtalet är emellertid stadgat, att utbetalningen av belopp i Deval i estniska
kronor skall äga rum efter dagskursen i Reval.
Det schweizisk-ungerska avtalet upptar, i motsats t. ex. till det franskungerska
avtalet, ej någon klausul angående omräkning efter legal myntparitet,
utan stadgar att utbetalning ur respektive konto skall ske »unter
Zugrundelegung der Budapester Notiz flir Zahlung Zurich».
I det fransk-österrikiska avtalet har stadgats, att de österrikiska gäldenärernas
inbetalningar i österrikiska nationalbanken skola ske med till
lämpning av den i Österrike å dagen för inbetalningen gällande legala
myntpariteten. Å andra sidan lägges samma myntparitet till grund för
beräkningen av de schillingbelopp, som den franska clearingkassan i form
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266. 19
av checker på österrikiska nationalbanken ställer till de franska importörernas
förfogande.
I flera avtal ha speciella förbehåll gjorts, i händelse någotdera landet
skulle frångå den lagliga myntpariteten. Antingen gäller då, att hela
avtalet är förfallet (de ungerska avtalen med Belgien, Frankrike och Tyskland),
eller gäller, att utbetalningarna tills vidare få anstå, till dess ny
överenskommelse träffats (österrikisk-ungerska avtalet). I fransk-lettiska
avtalet är för dylik händelse stadgat, att förhandlingar mellan de håda
staterna omedelbart skola upptagas, varvid överenskommelse skall träffas
angående den nya pariteten. Be inbetalningar, som verkställts enligt
det gällande avtalet skola dock städse regleras enligt den i avtalet angivna
legala pariteten. Även i det fransk-österrikiska avtalet har räknats
med den möjligheten, att den legala myntpariteten i Österrike kunde
undergå ändring. I så fall skall till grund för elearingen läggas den nya
myntpariteten. I avtalet har härtill fogats den föreskriften, att gäldenären
skall svara för det saldo, som kan uppstå genom differensen mellan
de håda myntpariteterna.
Beträffande omräkningsföreskrifterna må även anmärkas, att i det
fransk-estniska avtalet stadgas, att, i händelse skulden på grund av köpekontraktet
är bestämd i annan valuta än franska francs, en konvertering
skall ske av beloppet till franska francs efter kursen i Paris den dag, då
betalning sker på något av clearingställena.
I detta sammanhang må nämnas, att i vissa av de förut berörda lagarna
rörande clearingförfarandet, nämligen den tjeckoslovakiska och den rumänska,
intagits stadganden av innebörd, att gäldenären genom själva
inbetalningen i vederbörande nationalbank rättsenlig! befrias från sin
förpliktelse. Även i det fransk-österrikiska avtalet återfinnes en föreskrift
med syfte att reglera själva denna civilrättsliga fråga. En inbetalning,
som sker å clearingkontot i den österrikiska nationalbanken, har
dock rättsligen befriande verkan för gäldenären först vid den tidpunkt,
då den franska fordringsägaren erhåller sin fordran utbetald i francs.
I princip gäller ett clearingavtal givetvis i fråga örn de skulder, som
uppkommit efter det avtalet trätt i kraft. I allmänhet brukar emellertid
i avtalen intagas vissa bestämmelser örn likvidering även av äldre
varuskulder och i vissa fall av äldre skulder överhuvud taget. Sålunda
föreskrives i det österrikisk-ungerska avtalet, att före avtalets ikraftträdande
uppkomna varuskulder i schilling- eller pengö-valuta inbegripas
under avtalet. Utestående varuskulder skola fördenskull av köparen inbetalas
i respektive centralbank i inhemsk valuta, varefter motvärdet utbetalas
till säljaren genom centralbanken i det andra landet. Skulle insättning
ha skett på ett spärrkonto i respektive land vare sig på säljarens
namn eller för en tredje person (en bank), förbinda sig de båda centralbankerna
att medgiva tillstånd till överföring av sådana fordringar
till det i säljarens land förda clearingkontot.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
I de franska avtalen med Lettland och Ungern lia föreskrifter meddelats
örn upprättande av särskilda konton (B-konto), avsedda att mottaga
dels inbetalning av vid tiden för avtalets ikraftträdande förfallna men
oguldna skuldbelopp för försäljning av varor, dels ock överföring från
spärrkonton av därå skedda inbetalningar. Speciella omräkningsregler
äro meddelade för det fall, att skulden lyder i annan valuta än någondera
av de kontraherande staternas. Även i fransk-österrikiska avtalet
är bestämt, att för enahanda ändamål skola upprättas särskilda B-konton.
Clearingavtalen innehålla i allmänhet en särskild klausul, avsedd att
möjliggöra kvittning. Sålunda stadgar det österrikisk-ungerska avtalet,
att, därest mellan en österrikisk och en ungersk kontrahent på grund av
ömsesidiga försäljningar möjlighet finnes för kvittning, håda bankerna
förklara sig beredda att från fall till fall medgiva kvittning, såvitt det
är möjligt. I det fransk-estniska avtalet är intagen en föreskrift, som
närmast tar sikte på de skulder, den estniska säljaren ådragit sig i Frankrike
— det synes vara förutsatt gentemot köparen; en dylik skuld skall
genom handelskammarens i Paris försorg under förutsättning av bifall
av Eesti-Pank regleras genom avdrag på köpeskillingen. Även i det
fransk-lettiska avtalet är förutsatt, att en kvittning från fall till fall skall
kunna av de båda clearingbyråerna medgivas, i händelse förbindelserna
mellan två firmor, av vilka den ena exporterar lettiska och den andra
franska varor, bereda möjlighet till kvittning. En liknande bestämmelse
återfinnes i det fransk-ungerska avtalet.
I detta sammanhang må antecknas, att en speciell föreskrift, vartill
motsvarighet synes saknas i andra avtal, finnes i det fransk-estniska avtalet,
där det stadgas, att de förpliktelser, vilka på grund av ifrågavarande
överenskommelse ingås av en fransk köpare av estniska varor, kunna
övertagas av i Frankrike registrerade företag, vilka tjänstgöra som agenter
för den estniska säljaren. Dessa bestämmelser skola ha motsvarande
tillämpning på förpliktelser, som ingås av estniska köpare av franska
varor.
I fråga örn den provision, som vederbörande banker må åtnjuta för
handhavande av clearingrörelsen, fanns en bestämmelse i vissa tillämpningsföreskrifter
till det österrikisk-schweiziska avtalet. Österrikiska nationalbankens
provision fixerades bär till 21/a %o av varje inbetalning,
respektive utbetalning. I den förut omförmälda franska förordningen av
den 15 februari 1932 har handelskammaren i Paris tillerkänts rätt att tillgodoräkna
sig 2 %o av alla genom dess förmedling verkställda betalningar.
I de först slutna clearingavtalen intogs ej något särskilt förbehåll örn
utestängande från clearingavtalet av transitogods. Den erfarenhet, som
sedermera vunnits, bär lett till att en speciell klausul brukat intagas i
avtalen, som förhindrar grannländerna att genom transitering genom ett
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
land, som Ilar clearingavtal, draga nytta av detta. Redan i det österrikisk-italienska
avtalet infördes i sådant syfte en föreskrift härutinnan
och motsvarighet härtill återfinnes i flertalet sedermera ingångna avtal.
I det schweizisk-bulgariska avtalet har i fråga örn varuleveranser till
Bulgarien stadgats, att ursprungsbevis skall företes.
Den betalningsutjämning, som med clearingavtalet åsyftas, torde i allmänhet
e.j föranleda några särskilda komplikationer för den händelse, att
handelsbalansen de håda fördragsslutande länderna emellan väger någorlunda
jämnt. Ju större skiljaktighet emellertid, som härvidlag föreligger,
desto mera komplicerad kan avtalsfrågan gestalta sig. Från det landets
sida, som bär en aktiv handelsbalans gentemot det andra landet, har
understundom tvekan yppats örn lämpligheten att ingå ett clearingavtal
nied hänsyn till svårigheten att bli i tillfälle att disponera det överskottstillgodohavandc,
som uppsamlas i det andra landet. Annorlunda ställer
det sig för ett land med en passiv handelsbalans. För ett dylikt land kan
det givetvis vara en fördel att få ett avtal till stånd, då det i det landet
uppsamlade tillgodohavandet dels räcker för att bereda betalning åt det
landets exportörer, dels också kan möjliggöra utbetalning till andra personer,
sorn kunna äga fordringar på det andra landet. I ett flertal
avtal äro också intagna detaljerade föreskrifter, huru sålunda eventuellt
uppkommande överskott på respektive konton skola disponeras. Redan
i det österrikisk-ungerska avtalet intogos vissa specialbestämmelser örn
fördelningen av de belopp, som i österrikiska nationalbanken insattes på
grund av spannmålsköp från Ungern. Föreskrifter örn disposition av
eventuella överskottsmedel intogos även i de numera upphörda österrikiska
avtalen med Schweiz och Italien, föreskrifter varigenom schweiziska,
respektive italienska fordringsägare mot Österrike skulle bli i viss
omfattning tillgodosedda. I vissa avtal, varpå det fransk-ungerska är
ett exempel, har medgivits, att den ena banken får fritt förfoga över en
viss procentuell del av det i den andra banken samlade tillgodohavandet.
I nämnda avtal stadgas sålunda, att av det belopp, som franska importörer
av ungerska varor inbetala i den franska clearingbyrån, skola 15 %
överföras på ett särskilt konto, som står till ungerska nationalbankens
fria förfogande. Denna procentsats skall höjas till 25, sedan de vid avtalets
ikraftträdande oguldna franska fordringarna blivit till fullo likviderade.
En liknande ordning är även stadgad i det belgisk-ungerska avtalet.
där dock motsvarande procentsatser för de till ungerska nationalbankens
fria disposition ställda medlen bestämts till 35, respektive 45.
Giltighetstiden för clearingavtalen är i allmänhet bestämd till tre månader
med ytterligare automatisk förlängning i tremånadersperioder,
dock med uppsägningsrätt en månad före varje dylik periods utgång.
Det nya österrikisk-jugoslaviska avtalet löper dock blott för en tvåmånadersperiod
och gäller därefter för en månad successivt. Uppsägningstiden
nr bär fixerad till 15 dagar. De franska avtalen med Estland, Lettland
och Österrike gälla tills vidare med en månads uppsägningsfrist.
22
Kungl. Majlis proposition Nr 266.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 25 maj 1952.
Närvarande:
justi tieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 maj 1932,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kommerserådet Siegfried Matz.
Lagrådet yttrade:
Den remissprotokollet åtföljande översikten av bestämmelser, vilka i
åtskilliga främmande länder blivit meddelade i sammanhang med internationella
avtal örn s. k. valutaclearing, utvisar, att i allmänhet icke ansetts
av nöden att uppställa särskilda regler i fråga örn den civilrättsliga
verkan av en till fullgörande av ett skuldförhållande gjord inbetalning
hos den bank, som i vederbörande land handhar nämnda angelägenhet.
Där så emellertid skett, hava skiljaktiga ståndpunkter kommit till uttryck.
Sålunda har på ett håll fastslagits, att dylik inbetalning för gäldenären
medför befrielse från hans förpliktelse till borgenären i det främmande
landet. I ett annat fall har till ett stadgande av enahanda innebörd
fogats förbehåll om giltighet för avvikande föreskrift, där sådan
upptagits i det internationella avtalet. I motsättning härtill står den
i ett visst sådant avtal införda bestämmelsen, att betalningen medför
rättsligen befriande verkan för gäldenären först vid den tidpunkt, då’
borgenären erhåller sin fordran betald i sitt eget lands mynt.
Under förarbetena till svensk lagstiftning i detta ämne hava uttalats
vissa tvivelsmål örn lämpligheten av att i lagen införa ett stadgande i
syfte att ordna det civilrättsliga förhållandet mellan gäldenär och borgenär.
Det remitterade förslaget upptager emellertid den regel, att gälde
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266. 23
nälen skall, under de i lagen förutsatta förhållandena, fullgöra sin betalningsskyldighet
genom skuldbeloppets inbetalande eller insättande å
räkning i riksbanken eller annan av Kungl. Majit angiven bank. Den
närmare innebörden härav har icke berörts i remissprotokollet, men genom
de sålunda använda ordalagen, särskilt örn de sammanställas med
motsvarande uttryckssätt i annan lagstiftning, lärer vara med tillräcklig
tydlighet utmärkt, att gäldenären skall anses hava genom sådan åtgärd
fullgjort sin avtalsenliga betalningsförpliktelse. Av denna förslagets
ståndpunkt måste ock följa, att den i andra stycket under a)
gjorda hänvisningen till villkor, som stadgats i det internationella avtalet,
icke kan föranleda den tolkning, att i något fall annan grund skulle
kunna fastställas för bedömande av kontrahenternas inbördes ställning
i civilrättsligt hänseende.
Med uttalande av denna uppfattning av ifrågavarande bestämmelsers
innebörd har lagrådet ansett det remitterade förslaget kunna lämnas utan
erinran.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 maj 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
cheferna för justitie- och finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Hansén, lagrådets den 25 maj 1932 avgivna yttrande
över det den 20 maj 1932 till lagrådet remitterade förslaget till lag
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet,
därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
8''21695. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.