Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
1
Nr 263.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift; given
Stockholms slott den 20 maj 1932.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
bilagda förslag till förordning angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift.
GUSTAF.
D. Hansén.
Bihang till riksdagens protokoll 1932
1 sami.
220 haft. (Nr 263.)
1
2
Kungl. Martts proposition Nr 263.
Förslag
till
Förordning
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.
Härigenom förordnas som följer:
Varor, som från utlandet införas, må kunna efter Konungens förordnande
beläggas med särskild tilläggstull, utöver den enligt tulltaxan utgående
tullavgift, till högst tre gånger samma belopp som denna senare
eller, där varan enligt taxan är tullfri, påföras tull till högst en fjärdedel
av det belopp, vartill varans värde uppgår.
Särskild tullavgift, enligt vad nu är sagt, må åsättas allenast å tid, då
riksdagen icke är samlad. Beslutet därom skall underställas näst sammanträdande
riksdag inom tio dagar efter riksdagens öppnande och gäller,
där riksdagen icke godkänner detsamma oförändrat, högst tio dagar
efter det riksdagen fattat sitt beslut i frågan.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i svensk författningssamling,
och gäller till och med den 30 juni 1933.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 6 mars 1931 (nr
30) angående fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923 (nr
93) örn rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Hajd
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 maj 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för finans-
och jordbruksdepartementen:
»Jämlikt Kungl, Maj:ts den 22 januari 1932 givna bemyndigande tillkallade
jag den 27 i samma månad ett antal sakkunniga för att enligt av
mig angivna riktlinjer verkställa utredning rörande vissa handelspolitiska
spörsmål m. m.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1932 års handelskommitterade,
bestå av generaldirektören K. A. Fryxell, ordförande, verkställande
direktören i Sveriges industriförbund handelsrådet V. Lundvik, vice ordförande,
direktören T ,R. Hérnod, generalkonsuln A. Ax:son Johnson, direktören
J. C. Kempe, direktören P. L. Nanneson, verkställande direktören i
Sveriges allmänna exportförening O, E. Nylander, hemmansägaren A. A.
Pehrsson, överdirektören B. G. Prytz, bankdirektören J. O. E. Rydbeck,
f. d. generalkonsuln J. E. Sachs, verkställande direktören i Jernkontoret,
doktor A. F. Wahlberg, disponenten C. J. Wahren, direktören E. L. Åqvist,
generaldirektören A. E. Örne tillika med statssekreteraren i handelsdepartementet
S. E. Österberg samt chefen för utrikesdepartementets handelsavdelning
utrikesrådet A. Richert. På framställning av 1932 års handelskommitterade
har jag såsom särskilda experter åt de kommitterade ytterligare
tillkallat direktören A. G. Bergengren, verkställande direktören
i Svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman, verkställande direktören
i Svenska pappershruksföreningen F. Jahn, verkställande direktören i
Svenska cellulosaföreningen T. Lundgren samt disponenten C. J. Malmros.
Då jag på sin tid hegärde och erhöll det Kungl. Maj:ts bemyndigande,
med stöd varav handelskommitterade tillkallades, framhöll jag, att detta
skedde i ett läge, som på grund av aktuella valuta- och finanssvårigheter
blivit alltmera tillspetsat och i vilket den allmänna isoleringstendensen i
de skilda ländernas handelspolitik kommit till allt kraftigare uttryck genom
tullförhöjningar, importförbud eller importkontingenteringar samt
inskränkningar i handeln med utländska betalningsmedel. De handelspo
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
Handelskol».
mitterade.
litiska förhållandena påkallade under sådana omständigheter skärpt uppmärksamhet
från det allmännas sida, därvid enligt sakens natur de aktuella
handelspolitiska svårigheterna i första hand krävde beaktande.
Sedan 1932 års kandelskommitterade den 28 april 1932 avgivit utlåtande
med förslag till vissa handelspolitiska beredskapsåtgärder, anhåller jag
att till Kungl. Majlis prövning få framlägga ifrågavarande förslag.
I sitt utlåtande hava kommitterade uttalat, att den för dem närmast
föreliggande uppgiften bestått uti att följa den handelspolitiska utvecklingen
samt att framlägga förslag till åtgärder, som i förekommande fall
kunde vara ägnade att utjämna svårigheterna eller mildra verkningarna
för det svenska näringslivet av de i skilda länder vidtagna skyddsåtgärderna.
Under de månader, som förflutit sedan kommitterade började
sitt arbete, hade denna uppgift tagit de kommitterades uppmärksamhet
helt i anspråk. Kommitterade hade genom aktgivande på andra länders
åtgöranden sökt att vinna allmän orientering med avseende å de handelspolitiska
förhållandena i stort ävensom att ernå och bibehålla känning med
utvecklingen å alla områden, där sådant folie inom kommitterades uppgift.
I sitt utlåtande lämna kommitterade följande översikt över den handelspolitiska
utvecklingen under senare tid.
Den handelspolitiska utvecklingen under det senaste decenniet företer —
trots de strävanden, som kommit till uttryck vid 1927 års ekonomiska
världskonferens liksom vid senare hållna internationella konferenser — på
det hela taget en fortlöpande tendens till avstängning och isolering länderna
emellan. Primärorsakerna till detta utvecklingsförlopp äro väsentligen
att söka i de genomgripande omvälvningar, som kriget förde med sig och
varigenom för stora delar av världen ett nytt ekonomiskt utgångsläge skapades.
Strävandena att vidmakthålla eller ytterligare utvidga den av kriget
betingade industriella och agrara expansionen utan hänsyn till de ekonomiska
förutsättningarna härför eller att inom de nationella gränserna
vinna största möjliga grad av ekonomisk oavhängighet ha i många fall
bidragit till att skärpa motsättningarna mellan länderna och därigenom
medverkat till och påskyndat utvecklingen i den inslagna riktningen. Den
politiska och ekonomiska nationalism, som kriget sålunda fört med sig,
bär jämte strävan att i största möjliga grad begränsa arbetslösheten avsatt
djupa spår i den handelspolitiska utvecklingsprocessen. Allt ifrån
fredsslutet har denna utveckling i hög grad präglats av tullpolitisk aktivitet,
varvid tullmurarna höjts i ett flertal länder antingen i direkt skyddssyfte
eller för skapande av handelspolitiska påtryckningsmedel. Skyddsåtgärderna
hava i en del fall vidtagits av mera speciella motiv, såsom
åstadkommande av ekonomisk försvarsberedskap, bekämpande av statsfinansiella
svårigheter eller motverkande av valutadepreciering; icke minst
hava de framkallats av rubbningar på det ekonomiska området till följd
av skadestånd och övriga krigsskulder.
Under trycket av den rådande världskrisen har nu läget i hög grad tillspetsats.
I första hand hava protektionistiska och fiskaliska hänsyn i förening,
särskilt under den depressionsperiod, som föregick krisen, samt under
krisens begynnelseskede, tagit sig uttryck i allmänna tullförhöjningar
5
Kungl. Martts -proposition Nr ‘263.
i ett flertal länder. Allteftersom krisen skärpts oell särskilt efter den under
kosten 1931 inträffade valutakrisen har det ena landet efter det andra
i sin omsorg örn handelsbalans och valuta drivits till allt radikalare ingrepp
på det ekonomiska området, särskilt genom importförbud, importkontingentering,
valutarestriktioner o. s. v., varigenom på vissa håll praktiskt
taget hela utrikeshandeln lagts under statlig kontroll. Det skulle
emellertid föra för långt att ingå på en detaljskildring av hela denna utveckling.
Den efterföljande redogörelsen skall därför begränsas till en
schematisk bild av dess huvudfaser i vissa länder.
En av de mest anmärkningsvärda händelserna i efterkrigstidens handelspolitiska
utveckling utgör tvivelsutan Storbritanniens övergång från
frihandel till protektionisan. Frånsett vissa tidigare införda skyddstullar
uppehölls frihandelsregimen i Storbritannien till november månad 1931.
Genom lag den 20 november 1931 bemyndigades därefter Board of Trade
att för sådana varor, som under år 1931 varit föremål för »abnorm import»,
genom särskilda förordningar införa tullar på intill 100 procent av
varuvärdet. Detta bemyndigande utnyttjades under den närmaste tiden
genom utfärdande av successiva tullistor, enligt vilka ett flertal industrivaror
temporärt åsattes en tull av 50 procent av varuvärdet. Med stöd av
ett liknande bemyndigande utfärdade vidare jordbruksministern tullar för
vissa jordbruksprodukter. Nästa steg i utvecklingen blev antagandet av
den nya tariffbillen, den s. k. Import Duties bill, 1932, varigenom från och
med den 1 mars detta år en generell 10-procents värdetull åsattes alla varor
med undantag för sådana, som redan förut voro tullhelagda eller som
upptogos i en särskild frilista. I slutet av april månad innevarande år
har detta provisoriska tullsystem utbyggts genom införande av en serie
tilläggstullar; dessa tilläggstullar tillämpas sedan den 26 april, från vilken
dag de ovannämnda 50 procentstullarna trätt ur kraft, och uppgå för
de flesta helfabrikat till 10 procent, för vissa lyxvaror till 15 och 20 procent
samt i fråga örn flertalet halvfabrikat av järn och stål till 23 Vs procent.
Det sammanlagda tullbeloppet kommer härigenom i fråga örn ett
stort antal varor att uppgå till 20 respektive 33 Vs procent av varuvärdet,
i vissa fall dock endast till 15 procent därav. Tillämpligheten av de sålunda
fastställda tullsatserna är emellertid i en del fall begränsad till
viss tid och överhuvud taget torde den nuvarande brittiska tullregimen
vara av provisorisk karaktär. Den slutliga utformningen av Storbritanniens
tullpolitik lärer väsentligt komma att påverkas av den stundande
imperiekonferensen i Ottawa.
Utvecklingen i Frankrike har alltsedan kriget i hög grad präglats av
statligt ingripande till den nationella produktionens skydd. I sådant
syfte vidtagna åtgärder hava i första hand gått ut på höjning av tullarna.
Såsom ett särskilt utslag av Frankrikes protektionistiska tullpolitik
må omnämnas de i november 1931 utfärdade bestämmelserna örn
påläggande av en särskild tilläggstull, uppgående till i regel 15 procent
av varuvärdet, vid införsel till Frankrike av varor från vissa länder med
deprecierad valuta, däribland Sverige. Under senare hälften av år 1931
genomfördes i Frankrike en omfattande reglering av importen förmedelst
ett system med importkontingenter för särskilda varuslag. De första
varuslag, som underkastades kontigentering voro lin, viner och trävaror.
Kontingenteringen har därefter successivt utvidgats att omfatta
ett flertal produkter av jordbruk och fiske. Efter 1932 års ingång har
systemet undan flir undan utsträckts till industrivaror av olika slag.
6 Kungl. Majlis proposition Nr 263.
Listan över importkontingenterade varor i Frankrike är för närvarande
synnerligen omfattande och detaljerad.
Tysklands tullpolitiska handlingsfrihet är för närvarande avsevärt begränsad
genom ingångna handelsavtal, varigenom en stor del av tullsatserna
i den tyska tulltaxan bundits vid fixa belopp. Liknande avtalsmässiga
inskränkningar i handlingsfriheten föreligga även beträffande
rätten att utfärda import- och exportförbud. Ehuru utrymmet för genomförande
av tullhöjningar eller importförbud sålunda starkt reducelats,
hava likväl i Tyskland under senare tid åtgärder vidtagits, varigenom
avsättningen på den tyska marknaden i Betydande grad försvårats.
Bland dessa åtgärder ma framkallas den under senare år genomförda
omfattande revisionen av tullsatserna för jordbruksprodukter, vilka
successivt drivits upp till betydande och i vissa fall prokibitiva belopp.
Härtill komma en serie inre statsingripanden, vilka icke oväsentligt
återverkat på betingelserna för utrikeshandeln. Sedan mitten av år
1931. hava omfattande restriktioner i fråga örn handeln med utländska betalningsmedel
införts. Verkningarna härav hava i praktiken i många
fall varit desamma som av en direkt importreglering. Av särskilt intresse
ur svensk synpunkt är vidare, att tyska regeringen jämlikt erhållet
bemyndigande i januari 1932 utfärdat en förordning, enligt vilken
smör, som införes från länder med deprecierad valuta, däribland Sverige,
numera belägges med en till 15 procent av varuvärdet uppgående tillläggsavgift
utöver den egentliga tullsatsen, vilken senare samtidigt, utom
i fråga örn viss kontingent, underkastats en stegring till minst det dubbla
beloppet. Slutligen må framhållas, att genom en förordning den 29
februari 1932 i den tyska tulltaxan införts en s. k. »Obertarif», upptagande
väsentligt förhöjda tullar och avsedd att gälla beträffande varor från
länder, med vilka Tyskland saknar handelsavtal eller där tyska varor
behandlas ogynnsammare än tredje lands varor. Denna »Obertarif» har
tillämpats emot Polen och Canada. Med Polen har likväl senare träffats
uppgörelse, varigenom tillämpligheten av ifrågavarande tariff på polska
varor inskränkts.
I Schweiz har förbundsrådet med stöd av erhållna utomordentliga befogenheter
i början av ar 1932 utfärdat successiva förordningar med kontingenteringsbestämmelser
ifråga örn ett flertal varuslag. Bestämmelserna
gå beträffande vissa varor ut på, att införsel till hittillsvarande tullsatser
endast får ske inom ramen för vissa kontingenter, medan för överskjutande
kvantiteter högre tull skall utgå med belopp, vilka fastställts
till sådan höjd, att de i praktiken verka starkt importbegränsande. I fråga
om andra varuslag gå kontingenteringsbestämmelserna ut på begränsning
av importen till bestämda kvantiteter, utöver vilka import icke skall
vara tillåten. Jämte de med kontingenteringssystemet direkt sammanhängande
särskilda tullhöjningarna hava i början av innevarande år
vissa allmänna tullhöjningar genomförts i samband med utlöpandet av
det schweizisk-tyska handelsavtalet.
Tullnivån i Österrike har under tiden 1925—1931 genom successiva tullrevisioner
undergått en högst avsevärd stegring, åsyftande såväl att bevara
hemmamarknaden för det inhemska jordbruket och industrien som
också att stärka landets position vid tarifförhandlingar med andra länder.
Mot slutet av år 1931 infördes i Österrike omfattande valutarestriktioner.
I Polen befinna sig tullsatserna till följd av successiva höjningar allt -
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
sedan år 1925 numera ifråga om ett flertal varor på sådan höjd, att de
väsentligt försvåra avsättningen på den polska marknaden; dock kunna,
enligt ett åt finansministern givet bemyndigande, nedsättningar av tulltaxans
satser i autonom väg beviljas. Jämte de svårigheter, som härröra
från de polska tullarnas höga nivå, hava på senaste tid nya importhinder
tillkommit genom utfärdande av importregleringsbestämmelser för ett
betydande antal varuslag.
Genom en i slutet av år 1931 i Estland antagen lag tillerkändes regeringen
befogenhet att ifråga örn särskilda varuslag införa ett statligt
monopol beträffande importen. Härvid lades i regeringens hand att bestämma
vilka varor, som på grund av nämnda lag skulle bliva föremål
för reglering. I enlighet härmed hava under den följande tiden successiva
förordningar utfärdats, varigenom ett stort antal varuslag underkastats
importreglering. Importrestriktionerna beräknas för närvarande
omfatta omkring 80 procent av hela importen. Allt sedan oktober månad
1931 tillämpas härjämte i Estland restriktiva bestämmelser i fråga
örn handeln med utländska valutor.
I slutet av år 1931 infördes i Lettland ett importkontingenteringssystem,
vilket under februari 1932 utvidgats att omfatta samtliga varuslag. I
följd härav har den lettländska importregleringskommissionen numera
fullständig kontroll över landets hela införsel. Handeln med utländska
valutor är härjämte i Lettland underkastad vissa inskränkningar.
Beträffande den handelspolitiska utvecklingen i övriga europeiska länder
kan sammanfattningsvis sägas, att densamma i flertalet fall präglas
av liknande strävanden och tendenser, som kommit till uttryck i de ovan
omförmälda ländernas ekonomiska politik. Allmänna tullhöjningar hava
sålunda under senaste tid genomförts exempelvis i Nederländerna, Belgien,
Norge och Italien. Importregleringar och importkontingenteringssystem
hava införts i Nederländerna, Tjeckoslovakien, Portugal, Turkiet
samt, ifråga örn trävaror även i Norge. I ett stort antal länder hava dessutom
införts bestämmelser, varigenom handeln med utländska valutor
underkastats mer eller mindre vittgående inskränkningar.
I vissa utomeuropeiska länder, särskilt i Sydamerika, hava de statliga
ingripandena på det ekonomiska området varit särdeles långt gående
och tagit sig uttryck icke blott i allmänna tullhöjningar utan också i importregleringar
och vittgående valutarestriktioner.
Såsom sammanfattning framhålla kommitterade, att det nuvarande
handelspolitiska världsläget företer en förvirrad och kaotisk bild. Grundvalarna
för de handelspolitiska systemen hava starkt rubbats under trycket
av de politiska och finansiella svårigheter, som hemsöka staterna på
olika håll. Den ekonomiska och kommersiella avspärrningen mellan nationerna
har nått en sådan utveckling, att endast världskrigets dagar
kunna uppvisa någon motsvarighet. Det internationella varuutbytet möter
snart sagt överallt hinder och skrankor, som i ständigt ökad grad
försvåra dess uppehållande. Intressemotsättningarna mellan nationerna
hava ökats, konkurrensen har skärpts och de kommersiella metoderna
hava brutaliserats. Någon tendens till förbättring i dessa förhållanden
är icke för närvarande skönjbar. En allmän osäkerhet kännetecknar läget
och utvecklingen ter sig även för den närmaste framtiden helt oberäknelig.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
Inför denna i hög grad ovissa situation hava kommitterade funnit sig
i främsta rummet böra söka utröna på vad sätt verkningarna av de från
utlandets sida hittills vidtagna åtgärderna drabbat vår export samt tillse,
vilka åtgöranden från det allmännas sida, som i det nuvarande läget
kunna krävas.
I sådant hänseende framhålla kommitterade till en början, att den
svenska exporten för närvarande otvivelaktigt har att kämpa med mycket
stora svårigheter. Till en inom stora marknadsområden starkt minskad
köpkraft och därav föranledd nedgång i efterfrågan å varor av
olika slag komma de importhämmande åtgärder, som vidtagits i flertalet
av den svenska exportindustriens viktigare avsättningsländer. De
kraftiga tullförhöjningarna i åtskilliga stater ävensom Storbritanniens
övergång till protektionismen utgöra därvid ej mindre hindersamma faktorer
än de på andra håll genomförda kontingenteringssystemen, vilka
särskilt i Frankrike och Polen erhållit en synnerligen restriktiv karaktär.
De i Tyskland och övriga centraleuropeiska stater liksom även på
vissa andra håll vidtagna inskränkningarna i den fria handeln med valutor
hava medfört hinder och olägenheter, som icke stå de förut nämnda
efter.
Dessa förhållanden hava, såsom kommitterade framhållit, självfallet
föranlett åtgärder från statsmyndigheternas sida i den utsträckning sådant
påkallats och kunnat ske med till buds stående medel. Sveriges
diplomatiska representanter hava varit verksamma för tillvaratagande
av de svenska exportörernas intressen genom hänvändelser till de utländska
myndigheterna eller annorledes. Då anledning därtill förekommit,
hava ävenledes förhandlingar med de främmande myndigheterna
förts genom utrikesdepartementet i ändamål att vinna beaktande för
svenska synpunkter och krav, vilka därigenom i icke ringa mån blivit
tillgodosedda.
Med hänsyn härtill och då förhållandena hittills icke utvecklat sig så,
att ett ur svensk synpunkt mera gynnsamt läge kunnat förväntas uppkomma
genom omedelbart vidtagande från vårt lands sida av allmänna
handelspolitiska försvars- eller repressalieåtgärder, hava kommitterade
icke funnit sig böra för närvarande väcka förslag av sådan innebörd.
Situationen kunde emellertid när som helst ändra sig och händelserna
kunde därvid tänkas utveckla sig med sådan snabbhet, att ett hastigt ingripande
bleve nödvändigt. I betraktande härav hava kommitterade
funnit själva ovissheten örn de förutsättningar, varmed man kan hava
att räkna, innebära en anvisning örn vad som närmast bör åtgöras. Kommitterade
hava, med andra ord, ansett situationen kräva genomförandet
av ett antal beredskapsåtgärder, avsedda att medgiva ett snabbt ingripande
i olika tänkbara lägen.
Då kommitterade härefter ingå på vilka beredskapsåtgärder, som
de funnit vara att anbefalla, hava kommitterade — under framhållande
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
att de med hänsyn till arten av dem anförtrodda uppgifter icke ansett
andra än rent handelspolitiska synpunkter höra av dem anläggas — till
en början gjort det uttalandet, att även örn Sverige under normala förhållanden
icke torde böra övergiva de mera liberala principer, som hittills
i stort sett kännetecknat dess handelspolitik och som, allmänt tilllämpade,
torde vara till gagn för dess intressen, så hör vårt land dock
icke underlåta att i en tid, då det råder ett allas krig mot alla på det
handelspolitiska området, skaffa sig den rustning och de försvarsmedel,
som erfordras för att skydda de egna intressena. Huvudsyftet med de
tilltänkta åtgärderna bör, enligt vad kommitterade framhålla, vara försvar
mot sådana utländska åtgöranden, som innebära ett allvarligt hot
mot våra ekonomiska intressen. Vid val av medel härvidlag bör, enligt
kommitterades mening, huvudsynpunkten vara den, att statsmakterna,
utan att binda sig för visst tillvägagångssätt, genom erforderliga förhandsåtgärder
skapa största möjliga handlingsfrihet i växlande lägen,
varvid det synts kommitterade ur flera synpunkter ligga nära till
hands att förbereda åtgärder av samma eller liknande slag som dem,
vilka man avser att motverka.
Härvid hava kommitterade i främsta rummet funnit sig böra taga
i betraktande å ena sidan de importregleringssystem i form av importförbud
med eller utan kontingentering, som äro i tillämpning i åtskilliga
länder, och å andra sidan det medel, som består uti tullförhöjningar, vilket
under senare år kommit till allt vidsträcktare användning i olika
länder.
Med avseende å importreglering som handelspolitiskt hjälpmedel hava
kommitterade framhållit, hurusom de i vissa länder genomförda importregleringarna
i form av införselförbud med eller utan kontingentering redan
medfört betydande olägenheter för den svenska exporten och allt
fortfarande syntes utgöra ett allvarligt hot mot densamma. Vidare hava
kommitterade uttalat, att det läge nära till hands att utnyttja en importreglering
så, att vissa stater gynnades på andras bekostnad och att, örn
ett sådant system skulle vinna större utbredning, vilket icke syntes osannolikt,
en stat, som icke hade motsvarande förhandlingsmedel, säkerligen
skulle utsätta sig för risken att få sina intressen mer eller mindre åsidosatta.
Därtill komme enligt kommitterades mening, att ett land, som
lämnade porten helt öppen för utländska importvaror, medan flertalet
andra stater utestängde importen, kunde få lida mycket kännbara olägenheter
genom att under hänsynslös konkurrens från olika håll bliva
översvämmat av utländska varor under en tid, då den inhemska produktionen
måhända hade att kämpa med stora svårigheter och då rubbningar
i handelsbalansen kunde hava ödesdigra verkningar. Med hänsyn till
dessa förhållanden syntes det kommitterade vara angeläget, att nödiga
Import
reglering.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
förberedelser vidtoges för genomförande även i vårt land av importreglering
av ett eller annat slag, därest omständigheterna skulle göra sådant
erforderligt.
I utlandet hava enligt av kommitterade lämnade uppgifter ett flertal
olika system tillämpats, då det gällt att begränsa importen. De rena importförbuden
höra till undantagen men förekomma dock. De förbindas
vanligen med licensgivning, utan att någon särskild grund för densamma
finnes angiven (s. k. fri licensgivning). Så är fallet t. ex. i Norge beträffande
trävaror. I de flesta fall har man emellertid valt s. k. importkontingentering,
det vill säga man fastslår på förhand den myckenhet,
som får under viss period till landet införas av ett varuslag. I Frankrike
tillämpas systemet beträffande vissa varuslag så, att införseln inom
ramen av de medgivna kontingenterna är helt fri. När den för ett land
fastställda kontingenten beträffande ett varuslag under en period blivit
fylld, tillkännagives detta genom ett officiellt meddelande, och ytterligare
import får därefter under perioden ej ske från samma land. Vanligen
förbindes dock importkontingenteringen med licensgivning, varvid införseln
intill de bestämda kontingenterna efter olika grunder fördelas på
importörerna. Slutligen förekommer, t. ex. i Schweiz och Tyskland, s. k.
tullkontingentering, varvid införseln av visst varuslag får ske till gällande
tullsatser allenast i hestämda kvantiteter, medan för överstigande
kvantiteter högre tullsatser tillämpas.
Bestämmandet av införselkontingenterna sker efter mycket olika grunder,
beroende på det ändamål, införselregleringen i varje fall avser att
tjäna. Vanligtvis lägges till grund den under ett visst antal föregående
normala år skedda importen av det varuslag, varom fråga är. Men kontingenterna
bestämmas även utan att hänsyn tages till den tidigare importen.
Handelskommitterade hava framhållit, att det icke skulle vara lämpligt
eller ens möjligt att på förhand uppställa regler, som ovillkorligen
skulle vara bindande för alla fall, då statens ingripande för reglering av
införseln kunde finnas erforderligt, utan att man i varje särskilt fall
måste taga i övervägande vilka åtgärder, som bäst tjänade ändamålet
med regleringen. Emellertid hava kommitterade stannat vid att förorda
dels fri licensgivning utan kontingentering och dels kontingentering med
licensgivning. Vilket av dessa system, som borde tillämpas, skulle enligt
kommitterades mening bliva beroende på omständigheterna i varje särskilt
fall. Örn kontingentering skulle ifrågakomma, borde detta uttryckligen
angivas vid förordnandet örn importreglering. Men det vöre enligt
kommitterades mening icke lämpligt att generellt på förhand meddela
bindande föreskrifter angående grunden för beräkning av kontingenterna,
utan borde Kungl. Maj:t därvid ha fullt fria händer för varje fall.
11
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 263.
Vad tullarna angår hava kommitterade till en början erinrat om, att Kungl. Majis
tullförhöjningar kunna påkallas jämväl å tid, då riksdagen icke är sam- baet(°|®^teat
lad. I dylika fall föreligger för närvarande ingen annan möjlighet för särskild tullKungl.
Maj:t än den, som erbjudes genom förordningen örn rätt för Ko- avgift,
nungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift. Rörande denna förordnings
tillkomst och innebörd anhåller jag att i detta sammanhang få
framhålla följande.
I sitt med betänkande den 3 maj 1909 framlagda förslag till förordning Historik.
med tulltaxa för inkommande varor upptog 1906 års tulltaxekommitté ett
stadgande av innebörd, att varor från land, där svenska fartyg eller varor
åtnjöte mindre gynnsam behandling än andra länders, skulle efter
Konungens förordnande kunna beläggas med tilläggstull, utöver den enligt
tulltaxan utgående tullavgift, till högst samma belopp som denna
senare eller, där varan enligt taxan vore tullfri, påföras tull till högst det
belopp, vartill varans värde uppginge. Sådan särskild tullavgift skulle
få åsättas allenast å tid, då riksdagen icke vore samlad. Beslutet därom
skulle underställas näst sammanträdande riksdag inom tio dagar efter
riksdagens öppnande och skulle gälla, där riksdagen icke godkände detsamma
oförändrat, högst tio dagar efter det riksdagen fattat sitt beslut
i frågan.
Det sålunda föreslagna stadgandet upptogs i det till 1910 års riksdag
av Kungl. Majit med proposition nr 69 framlagda förslaget till tulltaxeförordning.
I sitt yttrande i anledning av propositionen uttalade bevillningsutskottet,
att utskottet funne den rätt att i viss mån bestämma över
tullbevinningen, som med stadgandet skulle inrymmas åt Kungl. Majit,
icke lämpligen böra fastställas att gälla på obestämd tid, utan syntes det
utskottet lämpligare, att rätten ifråga upplätes allenast för särskild begränsad
tid. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen att till
tulltaxeförordningen foga stadgandet i fråga såsom en övergångsbestämmelse
med giltighet allenast intill utgången av år 1912. Bestämmelsen
blev därefter icke förnyad, i följd varav densamma med 1912 års utgång
upphörde.
I skrivelse den 3 maj 1919 gjorde sedermera tull- och traktatkommittén,
under framhållande att åtskilliga av Sveriges handelstraktater upphört
att gälla eller inom den närmaste tiden kunde komma att upphöra, framställning
örn återupplivande under viss tid av ifrågavarande bemyndigande,
i syfte att därigenom sätta svenska regeringen i stånd att möta
blivande förhandlingar rörande nya handelstraktater. För undvikande
av att bemyndigandet erhölle en med hänsyn till då rådande förhållanden
alltför snäv omfattning, föreslog emellertid kommittén sådan ändrad
lydelse av stadgandets inledande sats, att den ifrågavarande särskilda
tullavgiften skulle kunna åsättas ''varor, som infördes från visst land’.
Sedan den med anledning härav föranledda propositionen nr 403 blivit av
Handelskommitterades
förslag.
12 Kungl. Marits proposition Nr 263.
riksdagen bifallen, utfärdades förordning den 16 juli 1919 (nr 423), vari
stadgades följande.
''Varor, som från visst land införas, må kunna efter Konungens förordnande
beläggas med tilläggstull, utöver den enligt tulltaxan utgående
tullavgift, till högst samma belopp som denna senare eller, där varan enligt
taxan är tullfri, påföras tull till högst det belopp, vartill varans värde
uppgår.
Särskild tullavgift, enligt vad nu är sagt, må åsättas allenast å tid, då
riksdagen icke är samlad. Beslutet därom skall underställas näst sammanträdande
riksdag inom tio dagar efter riksdagens öppnande och gäller,
där riksdagen icke godkänner detsamma oförändrat, högst tio dagar
efter det riksdagen fattat sitt beslut i frågan.’
Detta bemyndigande, vars giltighet var begränsad till utgången av år
1920, förnyades därefter genom särskilda beslut av 1921 och 1922 års riksdagar
att gälla intill utgången av år 1923.
Sedan tull- och traktatkommittén föreslagit, att beträffande varor, som
enligt tulltaxan vore tullpliktiga, maximigränsen för tilläggstullarna
skulle höjas från 100 till 300 procent av de enligt tulltaxan utgående tullsatserna,
framlades för 1923 års riksdag proposition nr 172 med förslag
i enlighet med tull- och traktatkommitténs hemställan. Den av riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag antagna förordningen i ämnet utfärdades
den 27 april 1923 (nr 93). Förordningen, vilken — oavsett nyss
angivna ändring i fråga örn tulltilläggens storlek — var likalydande
med den förut gällande, ägde giltighet till utgången av år 1924.
Giltighetstiden för ifrågavarande förordning har sedermera på förslag
av Kungl. Majit årligen genom beslut av riksdagen blivit förlängd, senast
år 1931 för tiden intill 1932 års utgång. I de till riksdagen avlåtna
propositionerna i ämnet har framhållits såsom en förutsättning, att
Kungl. Majit, som hittills icke begagnat sig av bemyndigandet, icke heller
i fortsättningen skulle göra bruk därav under annan förutsättning,
än att så visade sig oundgängligen nödvändigt.
Rörande förordningen örn rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift hava handelskommitterade framhållit, att av denna förordnings
såväl historiska utveckling som formulering torde framgå, att
densamma är avsedd att användas antingen såsom repressaliemedel mot
visst land, som behandlar svenska handels- och sjöfartsintressen ogynnsamt
i jämförelse med andra länders, eller ock, i fall av behov, såsom
allmänt handelspolitiskt påtryckningsmedel riktat mot visst land. På
grund av att bestämmelsen, som nämnts, är inskränkt till varor, som från
visst land införas, erhåller varje med stöd av densamma vidtagen tullförhöjning
karaktären av utpräglad diskriminering, innebärande ett
synnerligen markerat avsteg från mestgynnadnationsprincipen. Dylik
åtgärd kommer enligt sakens egen natur att framkalla ett skärpt förhål
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
13
lande till det land, varom fråga är, oell måste följaktligen anses föga lämplig
såsom inledning till eller medel för handelspolitiska förhandlingar.
Förordningen i fråga torde därför i sin nuvarande avfattning, enligt
kommitterades mening, icke kunna tagas i praktiskt bruk för annat ändamål
än såsom vapen vid ett eventuellt handelskrig med visst land.
Kommitterade anse synnerligen angeläget, att Kungl. Majit i här
ifrågavarande hänseende utrustas med effektivare och smidigare förhandlingsmedel.
Förhållandena kräva enligt kommitterades mening en
utvidgning av Kungl. Majits befogenhet att vidtaga tullförhöjningar i
så måtto att denna befogenhet skulle icke blott såsom hittills gälla i förhållande
till visst land utan jämväl avse tullförhöjningar med generell
tillämpning. Behovet av en dylik vidgad befogenhet för Kungl. Majit
gör sig, enligt vad i utlåtandet framhålles, gällande såväl vid mera isolerade
handelspolitiska aktioner som ock vid avtalsförhandlingar av
större omfattning. Även med avseende å förhandlingar av sistnämnda
slag kunna nämligen, enligt vad kommitterade betona, förhållandena utveckla
sig med sådan snabbhet, att tullförhöjningar kunna erfordras jämväl
under tid, då riksdagen icke är samlad.
Kommitterade hava ansett en revision i nu antydd riktning av bestämmelserna
rörande Kungl. Majits rätt att åsätta särskild tullavgift utgöra
en oundgänglig beredskapsåtgärd, vars omedelbara genomförande
av kommitterade förordas. Till utlåtandet finnes fogat förslag till ändrad
lydelse av 1923 års förordning i ämnet.
I fortsättningen av sitt utlåtande peka kommitterade på den med
enkeltariffsystemet förenade olägenhet, som sammanhänger med dess
konstitutiva egenskap att icke upptaga mer än en tullsats för ett och samma
varuslag. Sedan riksdagen godkänt ett fördrag, som innefattar tariffbestämmelser,
ändras den svenska tulltaxan på sådant sätt, att ifrågakommande
högre tullsatser upphävas och ersättas med de genom avtalet
reducerade. Utlöper sedermera det fördrag, vari tullnedsättningar medgivits,
inverkar detta emellertid icke på tulltaxan, och motparten kommer
sålunda trots avtalets upphörande alltfort i åtnjutande av de gjorda
tullnedsättningarna. Häremot skulle enligt kommitterades mening icke
ur vare sig principiell eller praktisk synpunkt vara något att erinra,
därest de fördelar, i utbyte mot vilka tullnedsättningarna lämnats, fortfarande
körnare oss till godo. Detta torde emellertid särskilt i fråga om
oss medgivna tullreduktioner icke kunna påräknas. De länder, med vilka
Sverige slutit fördrag, innefattande tariffbestämmelser, tillämpa nämligen,
såsom kommitterade framhållit, allmänt system med dubbeltariffer,
vilket innebär, att konventionella tullnedsättningar i regel automatiskt
ersättas av en general- eller maximitariffs högre tullsatser, när det
fördrag upphör att gälla, vari nedsättningarna gjorts. Härtill kommer
ytterligare den omständigheten, att en eventuellt föreliggande benägen
-
Särskilt
yttrande.
Remiss
yttranden.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
het att uppsäga en med. Sverige sluten tarifftraktat kan ökas av medvetandet
örn, att vederbörande stat, även efter utlöpandet av fördraget, får
åtnjuta av Sverige däri beviljade nedsättning i tullsatser.
Nu berörda förhållanden hava föranlett kommitterade att till övervägande
upptaga frågan, huruvida vår tullagstiftnings allmänna struktur
kan anses ändamålsenlig i handelspolitiskt hänseende. Ett spörsmål,
som därvid närmast komme i betraktande, vöre det, huruvida det svenska
enkeltariffsystemet borde utbytas mot ett system med dubbla tariffer.
Detta problem, som vore av stor principiell betydelse, krävde
emellertid en mera ingående och omfattande utredning, än tiden hittills
medgivit kommitterade att verkställa. Med hänsyn till rådande ovisshet
örn den handelspolitiska utvecklingen i andra länder förefinnes för övrigt
enligt kommitterades mening för närvarande knappast tillräckliga förutsättningar
för ett bestämt ställningstagande till berörda principfråga.
Emellertid hade kommitterade funnit en utväg erbjuda sig genom ett
under överläggningarna framkommet förslag, som, utan att innebära
något principiellt avståndstagande från hittills gällande system, skulle
undanröja de väsentligaste i berörda hänseende därmed förknippade
olägenheter. Förslagets innebörd är den, att i samband med godkännande
av handelsavtal, i vilka tullnedsättningar förekomma, särskilt beslut
skulle fattas av innehåll, att genom det ifrågavarande tariffavtalet nedsatta
tullsatser automatiskt skulle återföras till sin ursprungliga höjd i
och med att avtalet upphörde att gälla. Då vidare enligt förslaget endast
de nedsatta tullsatserna skulle tillämpas under tariffavtalets giltighetstid
och de ursprungliga tullsatserna skulle träda i generell tillämpning
i och med avtalets upphörande, och sålunda allenast en tullsats
kunna samtidigt tillämpas för ett och samma varuslag — vilket utgör
enkeltariffsystemets kännemärke — skulle förändringen enligt kommitterades
förmenande icke innebära någon rubbning uti det hittills konsekvent
tillämpade enkeltariffsystemet.
I särskilt yttrande har herr Örne anslutit sig till kommitterades förslag
i vad angår frågan örn automatisk återgång vid en handelstraktats
utlöpande till de före traktatens ikraftträdande gällande tullsatserna,
varemot herr Örne på anförda skäl avstyrkt förslagen i övrigt.
I anledning av handelskommitterades utlåtande hava kommerskollegium,
generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen avgivit infordrade yttranden.
Kommerskollegium har tillstyrkt handelskommitterades förslag. I en
vid utlåtandet fogad reservation har dock kommerserådet Matz på anförda
skäl principiellt avstyrkt vidtagande från statsmakternas sida av åtgärder
i importreglerande syfte.
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
Lantbruksstyrelsen har likaledes tillstyrkt förslagens antagande.
Generaltullstyrelsen, som icke ansett sig höra ingå på förslagens lämplighet
ur handelspolitiska synpunkter eller eljest på deras ändamålsenlighet
för det därmed avsedda syftet, har anfört bland annat, att genomförandet
av en importreglering enligt styrelsens uppfattning lämpligast
borde ske i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommitterade angivna
grunderna. Beträffande förslaget till förordning angående rätt
för Konungen att åsätta särskild tullavgift ävensom den därmed sammanhängande
frågan örn automatisk höjning av tullsatserna, då handelstraktat
upphört att gälla, har styrelsen inskränkt sig till att med avseende
å sistnämnda förslag förorda att, då på grund av handelstraktat tullsatser
nedsättas, i tulltaxan tillika angivas de högre tullsatser, som vid
traktatens upphörande skola tillämpas.
Under trycket av den rådande ekonomiska depressionen med därav följande
minskning i produktion och utrikeshandel samt ökad arbetslöshet
hava flertalet länder tillgripit handelspolitiska skyddsmedel i alltmera
vidgad omfattning och av stegrad skärpa. Tullarna, som redan förut
på många håll varit av ansenlig höjd, hava ytterligare ökats och hava i
flera länder kompletterats med andra i den fria samfärdseln djupt ingripande
åtgärder såsom importförbud och importkontingenteringar samt
reglering av handeln med utländska betalningsmedel. Åtgärder i ett land
hava dragit med sig motåtgärder i ett annat och i mån som krisen skärpts
hava restriktionerna och hindren för varuutbytet folken emellan givits
ökad omfattning. Som ett särskilt framträdande drag i utvecklingen på
detta område under senaste tiden märkes, att folkrepresentationerna i
skilda länder utrustat regeringarna med utomordentliga befogenheter
att under nuvarande ekonomiska kristid träffa omedelbara avgöranden rörande
tullar, import- och exportrestriktioner samt valutafrågor eller andra
för det ekonomiska livet betydelsefulla spörsmål, allt givetvis i syfte att
möjliggöra ett snabbt ingripande till skydd för det egna landets intressen,
då vederbörande regering anser så vara av omständigheterna påkallat.
Bemyndiganden av sådant slag som nu åsyftats — ehuru av olika omfattning
och innebörd — hava givits regeringarna i Storbritannien, Frankrike,
Tyskland, Belgien, Nederländerna, Schweiz, Finland, Estland med flera
länder.
Nu angivna utveckling på det handelspolitiska området under senare
tid har medfört avsevärda hinder och svårigheter för svensk export. Med
hänsyn härtill och då det handelspolitiska läget präglas av en allmän
osäkerhet med däri liggande möjligheter till hastiga och oförutsedda förändringar,
finner jag lika med handelskommitterade nödvändigt, att tjänliga
beredskapsåtgärder vidtagas, vilka äro ägnade att möjliggöra ett
snabbt och efter omständigheterna lämpat ingripande, då så av förhållandena
påkallas.
Departe
mentschefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
En viktig uppgift för vår handelspolitik torde i fortsättningen liksom
hittills bliva att genom underhandlingar med de länder, där man tillämpar
för vår export hindrande bestämmelser, söka uppnå överenskommelser, som
mildra verkningarna av de restriktiva åtgärderna. Örn för sådant ändamål
skulle visa sig påkallat och lämpligt, att importreglerande åtgärder
vidtagas jämväl från svensk sida för tillvaratagande med erforderligt eftertryck
av den svenska exporthandelns intressen, böra enligt min uppfattning
dylika åtgärder också tillgripas som nödtvungna handelspolitiska
hjälpmedel.
Handelskommitterade hava i sitt utlåtande jämväl berört den av importhindren
i utlandet uppkommande risken för ökad import till ett land,
som icke vidtager motsvarande restriktiva åtgärder. Ett sådant land
kunde, enligt vad kommitterade uttalat, få lida mycket kännbara olägenheter
genom att under hänsynslös konkurrens från olika håll bliva översvämmat
av utländska varor under en tid, då den inhemska produktionen
måhända hade att kämpa med stora svårigheter och då rubbningar i handelsbalansen
kunde hava ödesdigra verkningar. Den av kommitterade
sålunda berörda synpunkten anser jag höra i detta sammanhang uppmärksammas.
Det är enligt min mening icke uteslutet, att importreglerande
åtgärder kunna komma att visa sig behövliga jämväl för beredande av erforderligt
skydd i fall som nu antytts.
Emellertid förbiser jag ingalunda de stora vanskligheter, som äro förenade
med det praktiska handhavandet av ett restriktionssystem för importhandeln.
Lika med handelskommitterade vill jag därför uttryckligen
betona, att ingripanden av denna art icke höra ske förrän händelsernas utveckling
gör sådant motiverat. De för en eventuell importreglerings genomförande
erforderliga författningsbestämmelserna torde kunna meddelas
av Kungl. Majit i administrativ ordning.
Vad därefter angår frågan örn förlängd och i samband därmed vidgad
befogenhet för Kungl. Majit att åsätta särskilda tullavgifter, delar jag
kommitterades uppfattning, att det nu gällande bemyndigandet i detta hänseende
icke är av den innebörd, att det utom i särskilda undantagsfall
utgör något användbart handelspolitiskt hjälpmedel. För att så skall
bliva fallet erfordras, såsom kommitterade framhållit, att Kungl. Majits
befogenhet med avseende å tullarna under den tid, då riksdagen icke är
samlad, utvidgas till att avse rätt att åsätta särskilda tullar med generell
tillämpning. Jag tillstyrker därför kommitterades förslag i denna del.
Det nu åsyftade bemyndigandet skulle sålunda innefatta rätt för Kungl.
Majit att under tid, då riksdagen icke är samlad, besluta örn särskild
tilläggstull utöver den enligt tulltaxan utgående tullavgift samt örn
tull å tullfria varor. Liksom fallet är med det nuvarande bemyndigandet
av motsvarande slag, torde av Kungl. Majit fattade beslut örn sådana
tullar böra underställas näst sammanträdande riksdag inom viss
17
Kungl. Majda proposition Nr 263.
kortare tid, förslagsvis tio dagar efter riksdagens öppnande. Sådant beslut
bör, där riksdagen icke godkänner detsamma oförändrat, gälla högst
tio dagar efter det riksdagen fattat sitt beslut i frågan.
Beträffande de särskilda tullavgifternas storlek hava handelskommitterade,
såvitt tullpliktiga varor angår, icke ifrågasatt någon ändring i
den i ämnet nu gällande bestämmelsen. Tilläggstull skulle alltså för
dylika varor kunna åsättas till högst tre gånger samma belopp som den
enligt tulltaxan utgående tullavgiften. Dylikt tulltillägg skulle beräknas
och utgå oberoende av förekommande särskilda tilläggstullar av det slag,
som av innevarande års riksdag beslutats. Icke heller för egen del finner
jag anledning föreslå någon ändring i nu berörda hänseende. Vad däremot
angår tullfria varor är jag, lika med kommitterade, av den uppfattningen,
att en sänkning av maximigränsen för den särskilda tullavgiften
lämpligen bör vidtagas i syfte att åvägabringa ett riktigare förhållande
mellan eventuella tullavgifter för dessa varor och för de eljest tullpliktiga
varorna. Härvid torde särskilt beaktas, att de tullfria varorna i huvudsak
utgöras av råvaror och halvfabrikat, som användas för den inhemska
industrien och jordbruket. En fjärdedel av varuvärdet synes för här avsedda
fall vara en fullt tillräcklig maximigräns för tullsatsen.
Såsom en allmän förutsättning för bemyndigandets tillämpning bör
självfallet gälla, att Kungl. Majit icke begagnar sig därav annat än då så
med hänsyn till det handelspolitiska läget visar sig nödvändigt.
Bemyndigandet torde lämpligen böra gälla till utgången av juni månad
1933.
Vad därefter angår handelskommitterades förslag örn automatisk återgång
till de högre tullsatserna, då handelsfördrag, som innefattar nedsättning
och bindning av fastställda tullar, upphör att gälla, finner jag
en sådan anordning utgöra en ur flera synpunkter värdefull komplettering
av det i vårt land tillämpade enkeltariffsystemet utan att den för
ifrågavarande system utmärkande grundprincipen frångås. Jag uttalar
därför min anslutning i princip till förslaget ifråga. Såsom kommitterade
framhållit, påkallas emellertid icke något beslut av statsmakterna
rörande detta spörsmål förrän i samband med godkännande framdeles av
eventuella tariffavtal.
Slutligen torde jag få nämna, att handelskommitterade i ett den 17 maj
1932 avgivet utlåtande framlagt förslag till ytterligare en beredskapsåtgärd,
avsedd att bereda möjlighet till betalningsutjämning, s. k. valutaclearing,
mellan vårt land och sådana främmande länder, som vidtagit inskränkningar
i rätten att förfoga över betalningsmedel. Denna fråga
torde jag i annat sammanhang få tillfälle att anmäla.»
Departementschefen uppläser härefter ett enligt förut angivna grunder
upprättat förslag till förordning angående rätt för Konungen att åsätta
Bihang (ill riksdagens protokoll 1932. t sami. 220 höft. (Nr 203.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 263.
särskild tullavgift samt hemställer, att sagda förslag måtte föreläggas
riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
N. Tolstoy.
321505. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.