Kungl. Majlis proposition Nr 256.

1

Nr 256.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående åtgärder för lindraiide
av jordbrukets kreditsvårigheter; given Stockholms slott
den 13 maj 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av Magda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 maj 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, anför:
I skrivelse till Kungl. Majit den 22 december 1931 hemställde jordbruksutredningen,
efter redogörelse för vissa av utredningen verkställda undersökningar
rörande den rådande jordbrukskrisens art och räckvidd, att
skyndsamma åtgärder måtte vidtagas för beredande av kreditlättnader
åt sådana jordbrukare, som därav vore i särskilt trängande behov, samt
att närmare utredning rörande ifrågavarande kredithjälps lämpliga åvägabringande
och praktiska genomförande måtte verkställas.

Sedan i anledning av berörda skrivelse Kungl. Majit den 8 januari 1932
uppdragit åt jordbruksutredningen att snarast upprätta och inkomma
med utformade förslag i den i skrivelsen avhandlade frågan, har jord Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 21''t haft. (Nr 256.) 1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

bruksutredningen utarbetat och den 12 april 1932 avgivit betänkande med
förslag i ämnet (st. off. utr. 1932:12). Däri har jordbruksutred nili gen
dels föreslagit:

att lönebidrag måtte medgivas jordbrukare, som genom jordbrukskrisen
kommit på ekonomiskt obestånd, för underlättande av ackordsuppgörelser
på det sätt och enligt de grunder, som framginge av ett vid betänkandet
fogat förslag till kungörelse angående utlämnande av stödlån till jordbrukare,
att för ändamålet måtte anvisas ett statsanslag av 10 miljoner
kronor för budgetåret 1932/1933, samt att skydd mot exekutiva åtgärder
måtte beredas ackordslåntagare i enlighet med ett vid betänkandet fogat
förslag till lag angående tillämpning av vissa bestämmelser i lagen den
13 maj 1921 (nr 227) örn ackordsförhandling utan konkurs å förhandling
om underhandsackord åt jordbrukare;

att till mindre jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen hotades avekonomiskt
obestånd och som åtoge sig utförandet av vissa förbättringsarbeten
å sina jordbruk, räntefria lån (förbättringslån), för vilka återbetalningsskyldigheten
bortfölle efter nyssberörda arbetens utförande, måtte
utlämnas på det sätt och enligt de grunder, som framginge av omförmälda
kungörelseförslag, samt att för ändamålet ett statsanslag av 9 miljoner
kronor måtte anvisas för budgetåret 1932/1933; samt
att möjlighet måtte öppnas för sparbankerna att i och för anskaffningav
för jordbrukskredit erforderliga medel erhålla långfristiga lån mot
förstklassiga inteckningar eller annan säkerhet antingen hos postsparbanken
eller i någon redan befintlig statlig fond eller ock i en särskild för
ändamålet upprättad lånefond, att i sistnämnda fall ett belopp av 5 miljoner
kronor måtte avsättas till fonden för budgetåret 1932/1933 samt att
för här avsedda upplånings möjliggörande erforderlig ändring i sparbankslagen
måtte provisoriskt genomföras;
dels framhållit angelägenheten av:

att genom Sveriges allmänna hypoteksbanks och hypoteksföreningarnas
försorg sådana förbättringar vidtoges i avseende å liypoteksföreningsrörelsens
upplysningsverksamhet och organisation, som erfordrades för att
jordbrukarna skulle mer än hittills uppmärksamma de med hypotekslånen
förenade fördelarna samt för att underlätta jordbrukarnas tillgång till
dylika lån särskilt i landets nordliga delar;

att sparbankerna genom belåning eller försäljning av inköpta obligationer,
ökat samarbete i fråga örn tillgängliga medels disponering, omplacering
av lån från sparbanker med knapp kapitaltillgång till kapitalstarkare
sparbanker eller till hypoteksföreningar, användning av disponibelt
kapital företrädesvis för kreditgivning inom det egna verksamhetsområdet
samt andra lämpliga åtgärder förbättrade sina förutsättningar
att tillgodose jordbrukets kreditanspråk och att Kungl. Majit fäste
vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten av att
följa och granska sparbankernas verksamhet med hänsyn till föreskriften
i sparbankslagens 26 §; samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

3

att stöd lämnades jordbrulcskasserörelsen i den utsträckning, som föreslagits
genom proposition i ämnet till innevarande års riksdag.

Ledamoten av jordbruksutredningen Nils Adler Ilar i särskilt yttrande
(sid. 42—43) förklarat sig icke kunna biträda förslaget, i vad det avsåge
de s. 1c. förbättringslånen.

Över jordbruksutredningens betänkande liava yttranden avgivits av
statskontoret, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
riksrälcenskapsverket, statens egnahemsstyrelse, generalpoststyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,
fullmäktige för riksbanken, fullmäktige för riksgäldskontoret, samtliga
länsstyrelser efter hörande av vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank, styrelsen
för svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen och svenska
sparbanksföreningen.

Innan jag närmare ingår på de föreliggande förslagen, torde jag få Jordbruksutnågot
uppehålla mig vid jordbruksutredningens förenämnda skrivelse den g^els^den
22 december 1931, vilken är vidfogad betänkandet (sid. 44—59). Enligt 22 december
vad i skrivelsen angives hava däri omförmälda av jordbruksutredningen ,931-verkställda undersökningar huvudsakligen bestått i vissa förfrågningar
dels hos hushållningssällskapens förvaltningsutskott dels ock hos kreditinrättningar
i skilda delar av landet. Av jordbruksutredningens sammanfattningsvis
lämnade redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de yttranden,
som i anledning av nämnda förfrågningar inkommit, framgår i
huvudsak följande.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava genomgående betecknat
jordbrukets och dess binäringars nuvarande läge såsom synnerligen
bekymmersamt, vilket ansetts bero på ett flertal samverkande orsaker,
såsom 1931 års svaga skörd, rådande låga priser på animalislca produkter,
försvårade avsättningsförhållanden för dylika produkter såväl inom landet
som utomlands, höga skatter och utskylder, höga räntor, höga pris
på jordbrukets arbetslöner oell å dess produkter samt i skogsområdena det
starka prisfallet å skogsprodukter och de med depressionen på trävarumarknaden
och importen av ryskt virke sammanhängande inskränkningarna
i skogsavverkningarna. Här berörda och andra ogynnsamma faktorer
hade medfört, att jordbrukets förut svaga räntabilitet ytterligare försämrats
och att jordbrukarna i vida kretsar måst tillgripa ökad skuldsättning
för att kunna bestrida räntor, amorteringar, skatter och andra
nödvändiga löpande utgifter. För de svårast skuldsatta vore det, örn en
vändning till det bättre ej snart inträdde, endast en tidsfråga, när ekonomiskt
sammanbrott komme att ske och vederbörande måste lämna sina
jordbruk. Svårigheterna kunde anses mest tryckande för större och medelstora
gårdar, enär man här, på grund av beroendet av främmande arbetskraft
m. m., icke ägde samma möjligheter att nedbringa utgifterna
som vid de mindre jordbruken. I fråga om de senare hade det visat sig,
att nian genom sänkning av levnadsstandarden och inskränkande av utgifterna
i övrigt till det allra nödvändigaste kunnat i viss mån anpassa
sig efter det försvårade läget. Stora grupper funnes emellertid även av

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

smärre jordbrukare, vilka befunne sig i kritiskt läge, särskilt ett stort antal
egil alic mslån tagare, vilka hade svårt att komma ut med räntor oell
amorteringar å sina lån, samt småbrukare i skogsbygderna, framför allt
Norrland, vilka för sin utkomst vore beroende av inkomster av skogsförsäljningar
eller skogsarbeten. Såsom bevis på jordbrukarnas ekonomiska
trångmål bar från skilda håll bland annat framhållits, att exekutiva
auktioner a jordbruksegendomar och lagsökningar ökats liksom även
restantierna å hypoteks-, egnahems- och andra låneräntor. Likaledes visade
uttagningarna på jordbrukarnas sparkasseräkningar m. m. ökning.

Av samtliga hypoteksföreningar, som inkommit med yttranden, GevleDala
hypoteksförening undantagen, har uppgivits, att år 1931 utmärkts av
ökade kreditanspråk från jordbrukarnas sida. Ökningen hade dock ej varit
lika stark inom alla föreningars områden. Beträffande jordbrukarnas
inbetalning av förfallna annuiteter har av flertalet hypoteksföreningar
uppgivits, att läget på senaste tiden i hög grad försämrats. Flera föreningar
hava jämväl framhållit, att i samband med restantiernas ökade omfattning
en stark ökning av antalet lagsökningar för deras indrivning inträtt.
Samtliga föreningar hava förklarat, att den av jordbrukskrisen förorsakade
nedgången av jordbrukets fastighetsvärden icke föranlett föreningarna
att påkalla extraordinär amortering av inteckningslån eller att vidtaga
särskilda restriktioner med avseende på beviljandet av lån. Samtidigt
har dock allmänt framhållits, att föreningarna vid utlämnande av
nya lån framginge med ökad försiktighet vid bestämmandet av egendomarnas
belåningsvärden.

Centralkassorna för jordbrukskredit hava meddelat, att jordbrukarnas
kreditanspråk på senaste tiden i större eller mindre grad ökats, särskilt
beträffande revers- och växellån, delvis sammanhängande med tillkomsten
av nya jordbrukskassor. I avseende å likvideringen av förfallna
växlar samt räntor och amorteringar å lån hava samtliga centralkassor
uppgivit, att ökade svårigheter gjort sig gällande synnerligast under senare
hälften av år 1931. Centralkassorna hava vidare uppgivit, att det
i större omfattning än tidigare förekomma, att växlar och lån omsattes
utan avbetalning eller med endast obetydlig sådan. I allmänhet hava
centralkassorna förklarat, att lagsökningar för indrivning av förfallna,
ej fullgjorda inbetalningar på senare tiden måst tillgripas i ökad omfattning.
Någon extraordinär amortering av inteckningslån på grund av
den nedgång av egendomsvärdena, som jordbrukskrisen medfört, hava
centralkassorna, enligt vad de anfört, icke påfordrat. Ett dylikt krav
hade ej heller ansetts möjligt att genomföra under rådande krisläge. Däremot
hade kraven skärpts beträffande säkerheterna vid utlämnandet av
nya lån.

Ett 40-tal sparbanker i olika delar av landet hava jämväl inkommit
med yttranden. Vad först beträffar sparbanker i mellersta Sverige har
i flertalet yttranden från sagda banker uppgivits, att någon ökning av
jordbrukarnas kreditbehov under senaste tiden icke förmärkts, medan däremot
i några yttranden en motsatt uppfattning framförts. I allmänhet
har ansetts, att det på senaste tiden mött större svårigheter för jordbrukarna
än förut att fullgöra räntebetalningar och amorteringar, och vissa
av nu ifrågavarande banker hava anfört, att de varit nödsakade att i
större utsträckning än tidigare bevilja anstånd med förfallna räntors och
amorteringars erläggande. Lagsökningar och dylika åtgärder för indrivning
av fordringar hava dock i allmänhet ansetts icke hava tagit större
omfattning än tidigare. Av sparbanker i norra och mellersta Småland

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

har uppgivits, i stort sett, att nämnvärd ökning av jordbrukarnas kreditbehov
icke ägt rum samt att några avsevärda kreditsvårigheter ej framträtt.
I södra Sveriges mera utpräglade jordbruksbygder synas dylika
svårigheter däremot hava gjort sig gällande. Vissa sparbanker i södra
Sverige hava jämväl meddelat, att åtgärder för indrivning av fordringar
hos jordbrukarna, i trots av att betalningsanstånd m. m. i möjligaste mån
medgivits, måst vidtagas i större omfattning än eljest. Från sparbanker
i västra Sverige har i allmänhet uttalats, att ökning av jordbrukarnas
kreditanspråk på senaste tiden förmärkts liksom att svårigheterna för
jordbrukarna att verkställa förfallna inbetalningar tilltagit, ehuru dock
icke i mera utpräglad grad. Någon mera anmärkningsvärd ökning av
antalet lagsökningar har enligt uppgift från sistnämnda sparbanker icke
förekommit. Från sparbankshåll i Norrland har meddelats, att jordbrukarnas
kreditanspråk i någon mån ökats på sista tiden, och att det tydligt
kunde märkas, att svårigheterna för jordbrukarna att inbetala förfallna
räntor och amorteringar ökats hösten 1931. Anstånd med dylika inbetalningar
hade måst medgivas i större utsträckning än tidigare, och det
kunde förväntas, att i början av år 1932 lagsökningar och dylika åtgärder
måste tillgripas mer än vanligt. — Från flertalet sparbanker i olika delar
av landet bär slutligen uppgivits, att jordbrukarna i ökad grad uttagit
sina hos sparbankerna innestående medel, vilket ansetts tyda på
en skärpning av jordbrukskrisen.

Genom Svenska bankföreningen hava yttranden rörande jordbrukets
kreditförhållanden till jordbruksutredningen inkommit från olika affärsbanker
i Östergötland, Skåne oell Västergötland, varjämte några allmänna
upplysningar meddelats rörande förhållandena i Norrland. De från Östergötland
inkomna uttalandena hava gått i delvis divergerande riktning.
Medan sålunda vissa bankkontor förklarat, att ökning av jordbrukarnas
kreditanspråk elior större svårighet att infria förfallna förbindelser icke
förmärkts, har i yttranden från andra kontor uttalats, att kreditanspråken
tilltagit, särskilt beträffande växelkrediten, att ökade svårigheter tydligt
gjort sig gällande i fråga örn likvideringen av förfallna växlar, räntor
och amorteringar, att avbetalningar å lan och växlar i allmänhet vore
obetydliga och ofta helt utebleve, samt att svårigheterna för lanthandlare
och andra jordbrukets leverantörer att erhålla betalning av lantmännen
ökats. Genomgående har gjorts gällande, att jordbrukarnas tillgodohavande
å sparkasse- och annan bankräkning visat fortgående minskning. I
yttrandena från bankkontoren i Skåne har jordbrukets ekonomiska läge
i allmänhet betecknats såsom mycket bekymmersamt. Av de utav bankkontor
i Västergötland avgivna yttrandena gå flertalet i den riktningen,
att några bestämda tecken till en mera avsevärd försämring av jordbrukarnas
ekonomiska läge på senaste tiden icke framträtt. Vissa bankkontor
hava emellertid framhållit jordbrukets läge såsom väsentligt försämrat,
jämfört med förhållandena 3930. Av bankkontor i Norrland bär meddelats,
att jordbrukarna i skogsdistrikten icke syntes hava att kämpa
med samma svårigheter som jordbrukarna i de mera utpräglade jordbruksdistrikten,
närmast av den anledningen, att de norrländska jordbruken
huvudsakligen vore inriktade på självförsörjning.

De upplysningar, jordbruksutredningen, pa sätt nu nämnts, inhämtat,
fann utredningen ådagalägga, att landels jordbrukare i villa kretsar
hade att kämpa med stora ekonomiska svårigheter. Jordbruksutredningen
ansåg det nödvändigt, ali extraordinära åtgärder vidloges för att

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

bereda jordbrukarna lättnad oell andrum i deras ekonomiska betryck.
Vid övervägande av olika utvägar, som syntes kunna ifrågasättas, kom
jordbruksutredningen till den uppfattningen, att det förelåge synnerligt
behov av särskilda stödåtgärder bland annat på jordbrukskreditens område.
Beträffande sättet för den ifrågasatta kredithjälpens anordnande
inskränkte sig emellertid jordbruksutredningen till vissa allmänna uttalanden.

j?edninSen8 Sedan jordbruksutredningen av Kungl. Majit erhållit förenämnda uppbetänkande
dia» att upprätta och inkomma med förslag i ämnet, har utredningen
och förslag, till en början verkställt undersökning rörande de stödåtgärder i avseende
å jordbrukskrediten, som genomförts i vissa främmande länder. Beträffande
denna undersökning, för vilken redogöres i betänkandet, tillåter
jag mig hänvisa till detta (sid. 6—12). I betänkandet har vidare givits
en kort översikt över den svenska jordbrukskreditens art och omlattning,
vartill jag jämväl får hänvisa (sid. 12—19). Jordbruksutredningen
har icke funnit tiden medgiva att genom statistiskt material och liknande
uppgifter närmare klarlägga kreditsvårigheternas art, räckvidd
och yttringar men har å andra sidan ej heller ansett ett dylikt klarläggande
nödvändigt, enär ifrågavarande svårigheter enligt utredningens
åsikt därförutan vore tillräckligt kända och omvittnade. En sammanställning
över antalet i konkurs sökta eller försatta jordbrukare under
perioderna 1 oktober—31 december 1930 och 1931 samt 1 januari—15 febru1^*11
och 1932 har dock intagits i betänkandet (sid. 20). Nv sammanställningen
framgar, att för riket i dess helhet antalet konkursansökningar,
avseende jordbrukare, stigit från 169 under perioden 1 oktober—31 december
1930 till 302 under motsvarande period 1931, eller således med 79 procent,
samt från 106 under perioden 1 januari—15 februari 1931 till 209 under
motsvarande period 1932, eller således med 97 procent.

För bedömande av i vad mån jordbrukets kreditbehov kunde fyllas genom
landets nuvarande kreditanordningar eller måste säkerställas genom
särskilda åtgärder, har jordbruksutredningen först upptagit till prövning
frågan örn jordbrukets behov av primärkredit (lån mot fastighetsinteckning)
och annan långfristig kredit samt dess tillgodoseende. Jordbruksutredningen
konstaterar, att genom jordbrukets starkt försämrade
ekonomi ett extraordinärt behov av långfristig kredit uppstått.
Jordbruksutredningen erinrar, att hypoteksföreningarna och sparbankerna
för närvarande vore de kreditinrättningar, som i främsta rummet
av jordbrukarna anlitades för kredit av nu ifrågavarande slag. Utredningen
är också av den uppfattningen, att i synnerhet hypoteksföreningarna
men i stort sett även sparbankerna tillhandahölle kredit på sådana
ränte- och andra villkor, att de borde anses tillfredsställa skäliga
anspråk från jordbrukets sida. På grund härav kunde enligt utskottets
åsikt ett anlitande av berörda kreditinstitutioner för fyllande av nyssnämnda
kreditbehov anses önskvärt, och avgörande för frågan om be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256. 7

hovet av extraordinära åtgärder för sagda ändamål syntes därför bliva
huruvida inrättningarna med hänsyn till kapitaltillgångar och andra
förutsättningar intoge den ställning, att de kunde fylla ifrågavarande
ökade krav.

Vad liypoteksföreningarna beträffar uppgiver jord b r uksu tr e d n i u gen,
att den hos Sveriges allmänna hypoteksbank inhämtat, att svårigheter långivning.
hittills icke mött att på förmånliga villkor uppbringa erforderligt kapital
för föreningarnas utlåningsrörelse, ävensom att en ökad omfattning av
ifrågavarande rörelse sannolikt icke skulle medföra ändring i anföi da
förhållande. Däremot finner utredningen, att föreningarna icke alltid
ägde den lokala utbredning och organisation, som erfordrades för att
jordbruket skulle i ökad grad genom föreningarna kunna erhålla tillgång
till primärkredit. Särskilt vad Norrland beträffade framstode det såsom
önskvärt, att en effektivare organisation av föreningarnas verksamhet
åstadkommes, samt att andra åtgärder vidtoges, i syfte att göra hypotekslåneinrättnin
gen mera känd och använd av jordbrukarna. Enligt vad
utredningen inhämtat syntes även kunna förväntas, att berörda institution
bomme att vidtaga anstalter för ifrågavarande syftemåls vinnande.
Utredningen har under dylika förhållanden ansett sig icke böra framlägga
särskilda förslag på förevarande område utan begränsat sig till att framhålla
den synnerliga vikt. som från synpunkten av jordbrukets tillgodoseende
med primärkredit läge däruppå, att nämnda anstalter bleve av
tillräckligt verksam art och bomme till genomförande med största möjliga
skyndsamhet.

Vad sparbankerna angår har jordbruksutredningen funnit den verk- Sparbankerställda
undersökningen giva vid handen, att sparbankerna pa senaste ti- ning*
den i viss utsträckning kommit i det läge, att tillräckliga likvida medel
saknats för fyllande av jordbrukarnas kreditbehov. Utredningen anser
det uppenbart, att i den mån sparbankerna icke förmådde att i tillfredsställande
omfattning upprätthålla sin verksamhet på jordbrukskreditens
område, måste härav följa en avsevärd skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter,
och utredningen finnér- det nödvändigt, att åtgärder för
avhjälpande av ifrågavarande svårigheter av ena eller andra slaget vidtoges.
Till en början är utredningen härvid av den uppfattningen, att
sparbankerna redan utan hjälp från statsmakternas sida skulle vara i
stånd att i viss mån förbättra jordbrukets kreditmöjligheter. Utredningen
an flir härutinnan:

Det syntes jordbruksutredningen, som om sparbankerna själva borde
äga vissa möjligheter att genom lämpliga anordningar tillförsäkra sig
ökad tillgång på kapital för utlåning till jordbrukare. Sålunda torde
exempelvis i vissa fall betydande obligationsinnehav stå till deras förfogande,
vilka utan att bankernas likviditet därigenom sattes i fara torde
kunna tillfälligt belånas i andra kreditinrättningar och stundom försäljas.
Vidare torde åtskilligt kunna vinnas genom förbättrat samarbete
mellan sparbanker med samma verksamhetsområde pa så sätt, att spar -

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

bank med god tillgång på medel antingen tillfälligtvis utlånade kapital
till eller övertoge lån från sparbank, som tede brist på medel. Framhållas
finge bär även, att sparbankerna i händelse av otillräcklig egen
kapitaltillgång för bär åsyftade ändamål torde kunna förbättra sina förutsättningar
att tillgodose kreditbehovet genom omplacering av jordbrukarlån
till hypoteksföreningarna.

Även i ett annat avseende syntes sparbankerna böra kunna anpassa sig
efter jordbrukets ökade kreditbehov. Förut meddelade uppgifter rörande
fördelningen av sparbankernas medel gåve vid handen, att berörda
medel till vida övervägande delen disponerades för kredit utanför jordbruket.
Ifrågavarande förhållande syntes gälla även sparbanker i jordbruksbygderna
och kunde i viss mån betecknas såsom ett uttryck för den
kapitalsugning från landsbygden till handels- och industriorterna, som
utmärkt de senare årtiondenas utveckling. Här berörda placeringsförfarande
måste för närvarande anses otillfredsställande ur jordbrukets synpunkt,
enär detsamma kunde antagas bidraga till nuvarande knapphet
på medel för kreditbehovets tillgodoseende i vederbörande sparbankers
hemorter, och syntes även stå i strid med föreskriften i sparbankslagens
26 §, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse bankens
verksamhetsområde. Jordbruksutredningen ansåge därför, att ett strängare
iakttagande av denna föreskrift i nuvarande läge vore påkallat för
vinnande av en förbättring i fråga om kapitaltillgången hos sparbankerna
för jordbrukskreditens tillgodoseende. För att så vitt möjligt befrämja
här avsedda förändring i utlåningsprinciperna syntes det erforderligt,
att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters uppmärksamhet på
angelägenheten av att jämväl ur förevarande synpunkt följa och granska
sparbankernas verksamhet.

Jordbruksutredningen förmenar emellertid, att sparbankerna jämväl
vore i behov av det allmännas stöd för att kunna fylla sin uppgift på
jordbrukskreditens område. Härom anför utredningen:

De stödåtgärder, jordbruksutredningen här ville förorda, skulle bestå
däld, att möjlighet öppnades för berörda banker att genom rebelåning av
förstklassiga inteckningar (dier mot annan säkerhet erhålla långfristiga
lån på gynnsamma villkor, i den mån dylik upplåning erfordrades för tillgodoseende
av jordbrukets kreditanspråk. Upplåningen i fråga syntes
böra kunna ske antingen hos postsparbanken eller i någon redan befintlig
fond, t. ex. pensionsförsäkringsfonden, eller ock i en särskild för ändamålet
upprättad, av riksbanken förvaltad lånefond. Skulle upplåningen ske
hos postsparbanken eller i någon redan befintlig fond, torde särskilda direktiv
i ämnet böra av Kungl. Majit meddelas vederbörande förvaltande
myndigheter. Därest det sista alternativet, en särskild lånefond, skulle
anses vara att föredraga, syntes viss avsättning av medel till fonden i
fråga böra ske lör budgetåret 1932/1933. I avseende å avsättningens erforderliga
storlek saknades naturligen hållpunkter för någon tillförlitlig beräkning.
Jordbruksutredningen ansåge emellertid, att ett belopp av 5
miljoner kronor borde lör ifrågavarande ändamål anvisas, vilket belopp
syntes böra täckas av lånemedel. Vid fondens anlitande för belåning syntes
räntan icke böra bestämmas högre, än att den ungefärligen motsvarade
den ränta, vartill förstklassiga obligationer kunde belånas i riksbanken.

hör att sparbankerna skulle kunna använda sig av den förordade lånemöjligheten
syntes det behövligt att såsom ett av jordbrukskrisen föranlett
provisorium stadga viss undantagsbestämmelse i avseende å nu -

9

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

varande föreskrift i sparbankslagens 22 § första stycket. Enligt berörda
föreskrift finge sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning,
dock att sparbank finge för fyllande av tillfälligt penningbehov
begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller
inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån. Då anförda stadgande
syntes förhindra en upplåning av den art, jordbruksutredningen ifrågasatt,
ansåge jordbruksutredningen, att till nyssnämnda paragraf i sparbankslagen
borde fogas en provisorisk tilläggsbestämmelse av det huvudsakliga
innehåll, att bär anförda stadgande icke skulle utgöra hinder för
sparbanks upptagande av långfristiga lån lios postsparbanken eller i
statlig fond, i den mån det gällde för beredande av medel för jordbrukskredit
erforderlig upplåning. Dylikt låneärende torde böra prövas och
avgöras av den myndighet, under vars förvaltning postsparbanken, respektive
den statliga fonden vöre ställd, varvid yttrande torde böra inhämtas
från sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i det län, inom vilket lanesökande
sparbank hade sitt verksamhetsområde.

Vad angår jordbrukets behov av löpande drifts- och affärskredit finner
jordbruksutredningen erforderligt, att vissa stödåtgärder vidtoges även på
detta område. Berörda åtgärder borde enligt jordbruksutredningen
inriktas på en ytterligare utveckling av jordbrukskasserörelsen. Emel
lertid erinrar utredningen, att Kungl. Majit redan i proposition till
innevarande års riksdag, nr 200, för säkerställande av Svenska jordbrukskreditkassans
upplåning framlagt förslag örn en ökning av kassans
grundfond med 10 miljoner kronor. Utredningen anför, att därest förslaget
bifölles, stöd för jordbrukskasserörelsens utveckling syntes hava berette
i den utsträckning, som för närvarande erfordrades.

De ekonomiska svårigheter, vari jordbrukarna till följd av den rådande
krisen råkat, äro enligt jordbruksutredningens åsikt av den art, att,
även elter utnyttjande av de möjligheter, utredningen, på sätt nämnts,
anvisat för underlättande av jordbrukets tillgång till kredit, särskilda
hjälpåtgärder från det allmännas sida måste anses påkallade å området.
Jordbruksutredningen föreslår härutinnan, dels att för främjande av
aokordsuppgörelser mellan jordbrukare och deras fordringsägare staten
skulle under budgetåret 1932/1933 lämna vederbörande jordbrukare lånebidrag
(ackordslån) att utgå efter vissa grunder, dels ock att jordbrukare,
som på grund av trängande förfallna skulder hotades av ekonomiskt sammanbrott,
måtte av staten under nyssnämnda tid beredas penninghjälp i
form av lån, som ej behövde återbetalas örn visst förbättringsarbete utfördes
(förbättringslån). De närmare bestämmelserna angående dessa
lån, vilka med ett gemensamt namn kallas stödlån, har jordbruksutredningen
tänkt sig sammanförda i en kungörelse angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare. Förslag till dylik kungörelse bär uppgjorts av
jordbruksutredningen, som i särskild motivering lämnat ingående upplysning
rörande de synpunkter, vilka varit avgörande för bestämmelsernas
utformning (sid. 70—94). En sammanfattning av innehållet i nämnda bestämmelser
samt av de till grand härför anförda motiv torde här få
lämnas.

Jordbrukets

driftskredit.

Särskilda

stödlån.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Ackord8ldn.

Vad först angår förutsättningarna för erhållande av
ackordslån innebär förslaget följande. Ackordslån kan beviljas
allenast om vederbörandes ekonomiska ställning är sådan, att skulderna
överstiga tillgångarna oell orsaken härtill kan tillskrivas rådande jordbrukskris.
Uttryckligt förbud stadgas mot beviljande av ackordslån åt
den, som senare än den 1 maj 1931 tillträtt den av honom brukade fastigheten.
Vidare har såsom villkor för erhållande av ackordslån föreskrivits,
att det med hänsyn till ackordets beskaffenhet samt omständigheterna i
övrigt skall synas sannolikt, att gäldenären efter ackordets genomförande
skall kunna fortsätta att driva jordbruket och därunder göra rätt för
sig. Beträffande ackordet hava i anslutning härtill lämnats vissa närmare
föreskrifter, som måste uppfyllas för att ackordslån skall kunna
beviljas. Sålunda skola gäldenärens skulder genom ackordet så nedbringas,
att efter ackordets genomförande skuldsumman icke överstiger
tillgångarnas uppskattade värde. Med hänsyn därtill att ovillkorlig återbetalningsskyldighet
icke skall föreligga för mer än halva lånebeloppet
skall vid nyssnämnda beräkning endast hälften av ackordslånet inräknas
bland skulderna. Ehuru ackordet i regel bör omfatta alla oprioriterade
fordringar, har detta likväl ej uppställts såsom en ovillkorlig förutsättning,
enär man ansett särskilda förhållanden kunna betinga undantag
härifrån. Däremot fordras, att även prioriterade borgenärer under vissa
förhållanden godtaga ackord. Borgenär, som till säkerhet för sin fordran
har realsäkerhet i form av inteckning i gäldenärens egendom eller egendom
såsom pant, skall sålunda, i den mån täckning för fordringen ej kan
beräknas erhållas av säkerheten, för överskjutande del av fordringen
deltaga i ackordet. I detta avseende måste således frivillig uppgörelse
träffas med vederbörande borgenär. För att ej äventyra gäldenärens
möjlighet att efter ackordets genomförande fortsätta sin rörelse har å
andra sidan föreskrivits, att vissa prioriterade fordringar skola kontant
betalas i samband med ackordet, nämligen utskyld och arrendeavgift
samt ränta å intecknad eller liknande gäld, i den män säkerheten
beräknas förslå även till gäldandet av räntan. Dock kan dylik ränta
få innestå, örn borgenären utfäster sig att under två år från ackordslånets
beviljande ej indriva densamma. Av sociala skäl har vidare uttryckligen
stadgats, att tjänstehjons och arbetares lönefordran ej genom
ackordsuppgörelsen får nedsättas till lägre belopp än som i händelse av
konkurs kunnat beräknas med förmånsrätt eller eljest utdelas å fordringen.
Borgenärer, som enligt vad nyss sagts skola deltaga i ackordet, få däri
icke erhålla mera än 60 procent å sina fordringar. Ehuru, såsom förut
anmärkts, med inteokningshavarna skall träffas uppgörelse av innebörd,
att efter ackordets genomförande den intecknade gälden ej får överstiga
fastighetens värde, har till ytterligare tryggande av gäldenärens möjligheter
att efter ackordet behålla sitt jordbruk föreskrivits, att innehavare
av inteckningar liggande över två tredjedelar av fastighetens uppskattade

11

Kungl. Maj.ts proposition Nr 256.

värde skola utfästa sig att under två år från ackordslånets beviljande
icke indriva fordringen, såvida utfäst ränta erlägges utan väsentligt
dröjsmål och säkerheten ej genom gäldenärens förvållande märkligt försämras.
Detta skall dock ej gälla beträffande lån från statens utlåningsfonder,
varjämte undantag medgives för fall, då, såsom beträffande sparbanker,
laga hinder möter för avgivande av dylik utfästelse.

Under de förutsättningar, som sålunda angivits, kan ackordslån beviljas
för genomförande av såväl underhandsackord som tvångsackord utan konkurs
och ackord i konkurs.

Storleken av ackordslån skall delvis vara beroende av värdet
å den fastighet gäldenären brukar. Sålunda får lån ej överstiga fyrahundra
kronor ökat med tjugo procent av fastighetens taxeringsvärde enligt
den för 1932 gällande taxeringen. Av statsfinansiella skäl har emellertid
för ackordslån bestämts ett maximibelopp av tiotusen kronor. I
syfte att förhindra, att oprioriterade borgenärer genom ackordslånet
oskäligt gynnas, har stadgats, att ackordslån ej får utgå med så högt
belopp, att dylika borgenärer därigenom kunna erhålla mer än fem procent
av fordringsbeloppet utöver vad de med hänsyn till boets ställning
beräknas kunna få. Beträffande ackordslånets storlek är i övrigt
att erinra, att, såsom framgår av vad förut anförts, gäldenärens tillgångar
efter ackordets genomförande skola bereda täckning för, förutom annan
efter ackordet kvarstående gäld, minst hälften av ackordslånet.

Vid bestämmande av lånevillkoren har hänsyn tagits till låntagarnas
behov av det allmännas stöd och till ovissheten örn jordbrukskrisens
utveckling i fortsättningen. Sålunda hava alltför stränga krav ej
ansetts böra uppställas å den säkerhet, som bör ställas för lånen. Beträffande
självägande jordbrukare skall därför såsom säkerhet godtagas
inteckning i gäldenärens jordbruksfastighet med rätt efter de inteckningar,
som efter ackordets genomförande skola kvarstå. Beträffande
arrendator skall borgen eller annan säkerhet för lånets halva belopp
godtagas. Låntagaren skall i varje fall förbinda sig att icke innan lånet
guldits utan Kungl. Maj:ts medgivande låta meddela inventarie- eller
förlagsinteckning i sin egendom. Dylik inteckning å halva lånebeloppet
skall dock få lämnas till borgensman såsom säkerhet för borgen för lånet.
Skyldigheten att återbetala lånet har i viss mån gjorts beroende av konjunkturerna
inom jordbruksnäringen. Hälften av ackordslånet skall under
alla förhållanden återbetalas; resten däremot endast i den mån förhållandena
inom jordbruksnäringen framdeles förbättras. I brist på
lämpligare norm för bestämmandet härav har taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter
ansetts böra vara avgörande. Örn således jordbruksvärdet
enligt 1938 års fastighetstaxering å samtliga jordbruksfastigheter
inom länet överstiger motsvarande vid 1933 års fastighetstaxering fastställda
jordbruksvärde med minst tio procent, skall hela lånet återbetalas,
varemot, örn stegring inträffar med mindre än tio procent, utöver half -

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

ten av länet skall återbetalas endast mot stegringen svarande del av den
andra hälften. Vid denna jämförelse skall dock hänsyn ej tagas till taxeringsvärdet
å jordbruksfastigheter, som ägas av svenska aktiebolag eller
bankbolag. Sedan 1938 års fastighetstaxering avslutats, skall Kungl.
Majit i enlighet härmed för varje län bestämma hur stor del av ackordslånen,
som skall återbetalas. Återbetalning av ackordslån skall ske med
en femtedel örn året under fem år med början 1939. Lånet skall under de
två första åren vara räntefritt; därefter skall erläggas ränta efter fem
procent örn året å halva lånebeloppet, och sedan det bestämts hur stor
del av lånet, som därutöver skall återbetalas, jämväl å denna del. Ackordslån
skall emellertid i vissa fall vara omedelbart förfallet till betalning,
nämligen örn låntagaren låter väsentligt dröjsmål komma sig till last med
fullgörande av amortering eller räntebetalning å lånet, örn han bryter
mot utfästelse att icke låta meddela inventarie- eller förlagsinteckning i
sin egendom, örn han gör sig skyldig till vanskötsel av jordbruket, örn genom
hans förvållande den för lånet ställda säkerheten märkligt försämras
eller örn han upphör att driva jordbruk. I dylika fall skall hela
ackordslånet inbetalas, såvida ej dessförinnan blivit bestämt, att återbetalningsskyldighet
föreligger beträffande endast en del därav.

Jordbruksutredningen har, såsom i det följande kommer att närmare beröras,
föreslagit, att för handläggning av ärenden angående
ackordslån och förbättringslån skall inrättas en särskild organisation,
bestående av dels s. k. stödlånenämnder — i regel en i varje tingslag —
samt dels s. k. länsnämnder — en i varje län. Ansökan örn ackordslån skall
ingivas till stödlånenämnden i den ort, där jordbruket drives. Därest stödlånenämnden
efter preliminär undersökning av sökandens förhållanden
ej finner uppenbart, att ackordslån icke kan beviljas, skall nämnden meddela
beslut, att låneärendet upptages till behandling. Att formligt beslut
härom ansetts böra meddelas beror därpå, att efter ansökningens upptagande
till behandling skall, såsom i annat sammanhang kommer att beröras,
gälla viss inskränkning i borgenärs möjlighet att erhålla utmätning
i gäldenärens egendom eller göra ansökan örn hans försättande i konkurs.
Mot beslut, varigenom stödlånenämnd vägrat till behandling upptaga ansökan
örn ackordslån, skall sökanden äga klagorätt hos länsnämnden. Då
låneärende upptagits, skall nämnden låta upprätta förteckning över gäldenärens
skulder och tillgångar eller, örn sökanden själv föranstaltat örn
sådan, kontrollera riktigheten av densamma. Tillgångarna skola därvid
upptagas till saluvärdet, dock får fastighet ej åsättas värde, som med mer
än tjugo procent avviker från det under 1932 gällande taxeringsvärdet. Visar
bouppteckningen brist i boet, skall stödlånenämnden vara gäldenären behjälplig
med åvägabringande av ackord på sådana villkor, att ackordslån
kan erhållas. Därvid skall i första hand försök göras att få till stånd frivillig
ackordsuppgörelse och först örn detta strandat ackordsförhandling
utan konkurs inledas, örn skäl härför föreligga. Är gäldenären i konkurs,

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

skall nämnden söka få till stånd ackord i konkursen på villkor som nyss
sagts. Kan nämnden ej åstadkomma ackord, förfaller låneärendet. För
den händelse uppgörelse örn underhandsackord träffas, skall låneärendet
hänskjutas till länsnämnden för slutlig prövning. Har aekordsförliandling
utan konkurs eller förhandling örn ackord i konkurs inletts, skall länsnämnden
beredas tillfälle att före borgenärssammanträdet för ackordsfrågans
prövning meddela besked, huruvida ackordslån kan beviljas under
förutsättning att det ifrågasatta ackordet antages. I dylika fall skall
emellertid det definitiva beslutet meddelas först sedan rätten fastställt
ackordet och beslutet härom vunnit laga kraft. Länsnämnden skall äga
att definitivt avgöra ansökningar örn ackordslån och således även att bevilja
sådana lån. Länsnämnden skall även ombesörja meddelande av inteckning,
som skall utgöra säkerhet för lånet, ävensom erforderliga dödnings-
och nedsättningsåtgärder beträffande äldre inteckningar. Kostnaden
härför skall bestridas av statsmedel. Av gäldenären utfärdad
skuldförbindelse å lånet jämte tillhöriga säker hetshandlingar skola därefter
jämte protokoll över länsnämndens beslut översändas till statskontoret,
som skall utanordna lånet och översända lånemedlen till länsnämnden
för utbetalning till borgenärerna.

I anslutning till förslaget örn ackordslånen framhåller jordbruksutredningen,
att det för ett lyckligt genomförande av en aekordsförliandling
vore av vikt, att möjligheten att mot gäldenären företaga exekutiva åtgärder
eller att göra ansökan örn hans försättande i konkurs inskränktes, medan
dylik förhandling påginge. Jordbruksutredningen erinrar örn de bestämmelser
till gäldenärens skyddande mot utmätning och konkursansökan,
som äro upptagna i 12 § första punkten och 13 § lagen den 13 maj
1921 örn ackordsförhandling utan konkurs, samt föreslår, att sagda bestämmelser
göras tillämpliga jämväl å förhandlingar örn underhandsackord
i samband med ansökan örn ackordslån. Utredningen har utarbetat
förslag till lag härutinnan. Enligt detta skall, sedan stödlånenämnd
eller länsnämnd beslutat upptaga jordbrukares ansökan örn ackordslån
till behandling och intill dess frågan härom blivit avgjord, dock högst under
tre månader, beträffande ansökan örn jordbrukarens försättande i konkurs,
som göres av borgenär, vars fordran uppkommit innan nämndens
beslut meddelats och icke är förenad med förmånsrätt, samt i fråga örn
utmätning till gäldande av fordran, som uppkommit innan samma beslut
meddelats, vad i nyssnämnda bestämmelser i ackordslagen funnes stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Beträffande f örutsättning a r n a för erhållande a v fö rbättringslån
ävensom storleken av och villkoren för dylika
lån har föreslagits följande: Förbättringslån får ej beviljas jordbrukare,
som senare än den 1 maj 1931 tillträtt jordbruket. Från rätt att erhålla förbättringslån
skall undantagas egnahemslåntagare. Den brukade fastigheten

Anstånd med
exekutiva åtgärder
m. m.

Förbättrings lån.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

får vidare ej hava högre taxeringsvärde än 15,000 kronor enligt den
för ar 1932 gällande taxeringen. Beträffande arrendator, som arrenderar
del av fastighet, för vilken del särskilt taxeringsvärde ej finnes
bestämt, får den odlade jordens areal ej överstiga tio hektar. Förbättringslån
får beviljas endast örn sökanden är i behov av penningar
för att kunna erlägga förfallna utskylder, räntor eller andra före
den 1 juli 1932 uppkomna skulder, som han antigen ådragit sig för
jordbruksdriften eller, där han i väsentlig mån varit beroende av biförtjänster,
nödgats på grund av att sådana ej kunnat erhållas ikläda
sig för sitt och sin familjs uppehälle. Vidare skall sökanden hava utnyttjat
de möjligheter, som stått honom till buds, att annorledes upplåna
erforderliga medel eller att genom arbete åt annan eller eljest erhålla inkomster
Örn penningbehovet får anses självförvållat eller förorsakat av
jordbruksdriften ovidkommande omständigheter, kan förbättringslån ej erhållas.
Ej heller får sådant beviljas, örn det med hänsyn till sökandens
ekonomiska ställning eller förhållandena i övrigt måste antagas, att han
i allt fall blir nödsakad lämna sitt jordbruk. Sökanden skall förbinda sig
att å den av honom brukade fastigheten utföra visst arbete, ägnat att förbättra
densamma. Såsom exempel å dylika förbättringsarbeten angivas:
dikning, nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete, stenbrytning,
åtgärder för skogskultur och vägarbete. Arbetet skall vidare vara
sådant, att sökanden ej för anskaffande av redskap och materialier behöver
hava utgift å högre belopp än femtio kronor. Ej heller får sökanden för
arbetets utförande hava erhållit lån från statens eller hushållningssällskaps
lånefonder eller bidrag av allmänna medel. Lån får utgå med högst
två tredjedelar av den uppskattade arbetskostnaden. Kräves för arbetets
utförande redskap eller materialier, som sökanden ej äger eller utan kostnad
kan anskaffa, får lånebeloppet dock utöver vad nyss sagts ökas med högst
femtio kronor. Let högsta belopp, varmed förbättringslån kan utgå, skall
emellertid vara fyrahundra kronor. Vid beloppets bestämmande skall hänsyn
tagas till sökandens ekonomiska förhållanden samt jordbrukets storlek.
För förbättringslån skall säkerhet ej fordras. Har låntagare inom förelagd
tid utfört åtaget förbättringsarbete, är han, sedan arbetet blivit i
föreskriven ordning godkänt, fri från skyldighet att återbetala lånet. I
annat fall är han skyldig omedelbart återbetala lånebeloppet jämte fem
procent årlig ränta därå från utbetalningsdagen. Undantag härifrån gäller
dock örn låntagarens underlåtenhet i nämnda avseende beror på sjukdom,
olyckshändelse eller annan omständighet, var över han ej kunnat råda;
i dylika fall kan uppskov med arbetets fullgörande beviljas honom. Återbetalningsskyldighet
inträder även, örn låntagare uppenbarligen missbrukat
lånebeloppet.

Beträffande förfarandet i ärenden angående för bättringslån
har föreslagits, att ansökan örn förbättringslån skall inlämnas
till ordföranden eller någon ledamot i stödlånenämnden. I ansökningen
skall lämnas uppgift bland annat om det tilltänkta förbättringsarbetet.

Kungl. Majus proposition Nr 256.

15

Dessutom skall ingivas en av sökanden under edlig förpliktelse underskriven
uppgift om kans tillgångar och skulder. Ordföranden eller ledamot
av nämnden skall innan ärendet behandlas av nämnden företaga undersökning,
huruvida skäl föreligga för lånets beviljande, och därvid även
taga kännedom örn det ifrågasatta förbättringsarbetet. Upptages ansökningen,
skall nämnden föranstalta örn beskrivning över förbättringsarbetet
och uppskattning av arbetskostnaden. Dylik beskrivning och uppskattning
förutsättes i regel kunna göras av nämnden med ledning av upplysningar
från ordföranden eller ledamot, som verkställt den förberedande undersökningen.
Ansökningen skall slutligt prövas av länsnämnden. Därvid
skall nämnden bestämma det förbättringsarbete sökanden skall utföra
samt tid, då arbetet senast skall vara avslutat. Tiden må bestämmas till
högst två år eller undantagsvis till högst två och ett halvt år från lånets
beviljande. Länsnämnden äger även föreskriva, att lånebeloppet helt eller
delvis skall utbetalas direkt till viss borgenär. Förbättringslån utanorduas
av länsstyrelsen, vilken det jämväl skall åligga att ombesörja lånets indrivande,
örn låntagaren ej inom viss kort tid efter den för arbetets avslutande
bestämda tiden inkommer med bevis av ordföranden i stödlånenämnden,
att arbetet utförts och godkänts.

Enligt jordbruksutredningens förslag skall för handläggningen av stödlåneärenden
inrättas särskilda allmänna organ, nämligen de förut omnämnda
stödlånenämnderna och länsnämnderna.

Utöver befattningen med ärenden angående stödlån skall stödlånenämnderna
även utan samband med ansökan örn dylika lån hava att tillhandagå
jordbrukare med råd och biträde i fråga örn ordnande av uppkomna betalningssvårigheter.

Länsnämnd skall bestå av ordförande och tre ledamöter, samtliga förordnade
av Kungl. Majit. Därvid har förutsatts, att ordföranden i regel
skall vara jurist, ehuru detta icke uppställts såsom en ovillkorlig förutsättning.
Av ledamöterna skall en vara jordbrukare, en, som skall utses
på förslag av vederbörande handelskammare, äga praktisk erfarenhet i
fråga örn jordbrukarnas kreditförhållanden, och en, som skall utses på
förslag av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, besitta teknisk sakkunskap
rörande jordbruksfrågor. Sistnämnde ledamot skall emellertid
endast deltaga i handläggningen av ärenden angående förbättringslån,
under det att den på förslag av handelskammare utsedde ledamoten endast
skall deltaga i behandlingen av ärenden angående ackordslån. Länsstyrelsen
kan, där så finnes nödigt, förordna särskild sekreterare hos
nämnden.

Stödlånenämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Ordföranden
utses av länsstyrelsen, och en av ledamöterna utses av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Såsom tredje* ledamot skall inträda ett s. k.
stödlåneombud. Stödlåneombud, som utses av länsnämnden, i regel för varje

Organisa tionen.

Medelsbehov
m. m.

Reserva tionen.

Yttranden.

Angående
förslaget i
allmänhet.

16 Kungl. Mattts proposition Nr 256.

kommun, skall deltaga i handläggning av ansökningar örn stödlån från
jordbrukare inom ombudets distrikt.

Ordförande och ledamöter av länsnämnd och stödlånenämnd skola erhålla
ersättning av statsmedel.

Finansieringen av den förordade låneverksamheten föreslår jordbruksutredningen
skola ske sålunda, att för budgetåret 1932/1933 statsanslag
anvisas för uppläggande av två särskilda lånefonder, ställda under statskontorets
förvaltning. Beträffande storleken av dessa fonder har jordbruksutredningen
på anförda skäl (sid. 34 och 35 respektive sid. 37) beräknat,
att för ackordslånen skulle krävas ett anslag av ungefär 10 miljoner
kronor, medan för förbättringslånen skulle erfordras i runt tal
9 miljoner kronor. Utredningen anför, att anslagen med hänsyn till det
statsfinansiella läget torde få tagas av lånemedel, därest icke vid statsmakternas
omprövning av frågan annan utväg kunde befinnas framkomlig.

I den vid betänkandet fogade, av herr Adler avgivna reservationen bar
såsom skäl mot genomförande av förslaget till förbättringslån huvudsakligen
anförts följande:

I vissa delar av landet saknades tillgång till de arbetsmöjligheter,_ vilka
utgjorde en förutsättning för att lån skulle kunna erhållas. Alla jordbrukare
i sådan ställning skulle sålunda utan vidare uteslutas från hjälpen.
Även örn vederbörande jordbrukare ägde tillgång till erforderlig arbetsmöjlighet,
vore det emellertid ej lämpligt att förbinda hjälpen med utförande
av dylikt arbete. Det vore vid slättbygdernas jordbruk, där svårigheterna
vore störst, så gott som omöjligt för den mindre jordbrukaren
att inom föreskriven tid medhinna förbättringsarbetet vid sidan av sitt
egentliga jordbruksarbete. Följden skulle bliva, att staten antingen måste
indriva den genom lånets utlämnande uppkomna fordran eller efterskänka
beloppet. Det vore då bättre att från början avstå från att uppställa villkor
av angiven art. Dylikt villkor ledde också till en betydande förtyngning
av den förberedande utredningen, då i viss mån preciserade planer
för arbetenas utförande måste skriftligen upprättas. Vidare vore det svårt
att få personer, lämpade att handhava låneverksamheten. Förbättringslånens
utdelning, förbättringsarbetenas planläggning och avsyning med
mera syntes därjämte komma att draga kostnader av den storlek, att de
sannolikt ej komme att stå i rimligt förhållande till den utdelade hjälpens
betydelse. Stor ovisshet rådde slutligen örn företagets konsekvenser i
statsfinansiellt hänseende, då jordbruksutredningens beräkning på denna
punkt i huvudsak torde äga karaktären av en gissning.

I de över jordbruksutredningens betänkande och förslag avgivna yttrandena
har allmänt vitsordats, att jordbruket för närvarande befunne
sig i ett bekymmersamt läge. I stort sett har också enighet rått därom,
att åtgärder, ägnade att mildra den rådande jordbrukskrisens verkningar,
vore önskvärda. Ehuru meningarna varit delade angående lämpligheten

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

av de åtgärder, som i angivet hänseende föreslagits av jordbruksutredningen,
har dock i övervägande antalet yttranden uttalats anslutning till
förslagen, helt eller delvis. Samtidigt har emellertid tämligen allmänt
understrukits, att genom de föreslagna åtgärderna allenast tillfällig hjälp
bereddes. I ett stort antal yttranden har framhållits, att någon varaktig
förbättring icke kunde vinnas, därest ej priserna å jordbrukets produkter
bragtes i sådant förhållande till produktionskostnaderna, att jordbruksnäringen
bleve lönande. Åtgärder i dylik riktning hava ansetts påkallade.

Innan jag redogör för inställningen till de särskilda förslag, jordbruksutredningens
betänkande innehåller, torde några allmänna uttalanden
här få i korthet återgivas.

Statskontoret har, utan att dock avstyrka vad jordbruksutredningen
föreslagit, framhållit följande:

Ehuru statskontoret vore fullt på det klara med det allvarliga läge, vari
jordbruksnäringen för närvarande befunne sig, måste ämbetsverket dock
såsom sin mening uttala, att jordbruksutredningens i föreliggande betänkande
framlagda undersökning knappast varit ägnad att bibringa statskontoret
den uppfattningen, att förhållandena borde föranleda till så omfattande
och extraordinära stödåtgärder, som nu ifrågasattes. Statskontoret
måste ställa sig betänksamt, huruvida åtgärder av den art utredningen
föreslagit över huvud taget borde genomföras. Ämbetsverket vore
för övrigt mycket tveksamt, huruvida åtgärderna kunde för jordbrukarna
medföra en hjälp, som stöde i rimligt förhållande till de svårigheter,
staten under nuvarande finansiella situation hade att för ändamålet bereda
medel. De avsevärda anslagsbelopp, som den föreslagna stödaktionen
skulle göra erforderliga, ingåve också allvarliga betänkligheter.

Lantbruksstyrelsen, som i huvudsak tillstyrkt jordbruksutredningens
förslag utom vad angår förbättringslånen, har anfört bland annat:

Lantbruksstyrelsen kunde för sin del vitsorda, att ett starkt behov förelåge
såväl av ett underlättande av jordbrukets allmänna kreditmöjligheter
som även av en mera individuellt betonad hjälp, så långt detta läte
sig göra, för förekommande av ekonomiskt sammanbrott. De jordbrukare,
som i första hand blivit lidande av den rådande jordbrukskrisens verkningar,
vore de, som tillträtt jordbruk under krigstiden med dess låga penningvärde
och på grund därav högt uppskruvade jord- och inventarievärden.
Härtill kunde anmärkas, att jordbrukare, som med anlitande av
lånevägen sökt i största möjliga utsträckning rationalisera sina jordbruk
i syfte att intensifiera driften, ofta råkat särskilt illa ut. Då Sveriges
bästa jordbruksdistrikt — såsom Skåne och Östergötland — gått i spetsen
för sådan rationalisering, syntes också krisens verkningar där göra sig
starkast gällande till stor skada för hela jordbruksproduktionen. Det syntes
av kända och omvittnade förhållanden vara ställt utom allt tvivel, att
särskilt i landets bästa jordbruksdistrikt i många fall den gräns vore
nådd, då innehavare av skuldbelastade jordbruk icke länge kunde undgå
ekonomiskt sammanbrott. Lantbruksstyrelsen biträdde därför, med angivna
undantag, jordbruksutredningens förslag. Styrelsen villo emellertid
framhålla, att de av jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna endast
torde få anses såsom en tillfällighetsanordning. Endast genom åt Ilihang

till riksdagens protokoll 19.12. I sami. 21 b höft. (Nr 2.r>6.) 2

18

Kungl. Martts proposition Nr 256.

gärder, varigenom priserna å jordbrukets produkter bragtes i ett mera
riktigt förhållande till priserna å övriga varor, kunde enligt styrelsens
förmenande jordbruket lyftas ur sitt nuvarande betryck.

Bank- och fondinspektionen har anfört:

De förslag angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditförhållanden,
sorn. framförts, bure i vissa delar prägel av svårigheterna att
finna en rationell väg ut ur jordbrukets allt mer skärpta nödläge. Härvid
syftades särskilt på de s. k. ackords- och förbättringslånen. Inspektionen
hade i annat sammanhang tidigare framhållit, att på jordbruksnäringens
såväl som på alla andra områden för ekonomisk verksamhet borde såsom
en grundförutsättning för kreditgivning gälla, att det kapital, som utlånades,
kunde erhålla förräntning från den näring, i vilken kapitalet investerades.
Detta uttalande ägde i huvudsak sin tillämpning med avseende å
de föreliggande förslagen. Därest från statens sida kreditgivning
skedde till jordbruksnäringens utövare, borde denna ordnas efter för kreditgivning
i allmänhet vedertagna grunder. Därest staten på grund av
bristande räntabilitetsmöjligheter hos jordbruksnäringen funne sig böra
bereda dess yrkesutövare direkta understöd, borde detta i varje fall icke
ske under former, som gåve åtgärden sken av en annan innebörd, än den
i verkligheten hade.

Riksräkenskapsverket: Stora statsfinansiella risker måste anses förbundna
med ett godtagande av jordbruksutredningens förslag till stödlån.
Vad ackordslånen beträffade talade nämligen sannolikheten för, att de
ekonomiska svårigheter, som nu ansetts motivera utlämnande av dylika
lån, skulle göra sig kännbara under en följd av år. Ehuru i fråga örn förbättringslånen
förhållandena syntes något gynnsammare, måste enligt
riksräkenskapsverkets uppfattning anvisandet för budgetåret 1932/1933 av
statsanslag för förevarande understödsverksamhet antagas medföra en
högst avsevärd belastning under ett flertal år framåt.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har anfört:

Det torde kunna förväntas, att de föreslagna åtgärderna skulle komma
att i viss mån lindra jordbrukets kreditsvårigheter. Såsom utredningen
själv framhållit kunde emellertid åtgärder av detta slag icke skapa förbättrade
ekonomiska betingelser för jordbruksnäringen såsom sådan. Den
avgörande förutsättningen för ett verkligt upphjälpande av jordbrukets
ekonomi vore uppnåendet av ett sådant prisläge för jordbruks- och skogsprodukter
— i förhållande till produktionskostnaderna — att jordbruksnäringen
kunde bereda sina utövare en skälig bärgning.

Svenska bankföreningen har anfört följande:

Att, på sätt i betänkandet framhållits, vårt lands jordbruk vore svårt
lidande av den ekonomiska krisen vore lika otvivelaktigt som att även
större delen av vårt övriga näringsliv befunne sig i ett mycket bekymmersamt
läge. Beträffande jordbruket vore emellertid läget därutinnan
säreget, att å ena sidan vägen tillbaka till goda förhållanden tedde sig örn
möjligt dunklare än beträffande andra delar av näringslivet, medan å
andra sidan i jordbrukets natur funnes en inneboende seghet, som icke
vore tillfinnandes överallt annorstädes. Denna seghet vore dock hållbar
allenast till vissa gränser och givet vore, att med fortsatt skärpning av
krisen uthålligketsgränsen hotade allt närmare. Att åstadkomma utvägar
till stödjande av det svenska jordbruket i dess svåra läge vore ett intresse

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

för hela vårt folk och hela vårt näringsliv. — Jordbruksutredningens betänkande
vore ägnat åt den särskilda frågan om tillfälligt stöd åt jordbruket
genom åstadkommande av lättnad i dess kreditsvårigheter. Att
under en kris av sådan beskaffenhet och varaktighet som den rådande
söka skaffa lindring åt en näring genom att helt enkelt öppna vidgade
kreditmöjligheter åt densamma, skulle givetvis vara ägnat att väcka stor
betänksamhet. Ett dylikt remedium skulle i längden förvärra sjukdomstillståndet
i stället för motsatsen. Jordbruksutredningens förslag hade i
stort sett icke dylik inriktning.

Vad beträffar länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
ävensom övriga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar,
vilkas yttranden nu ej återgivits, torde deras närmare inställning till
förevarande förslag framgå av den redogörelse, jag i det följande vill
lämna rörande de synpunkter, som i yttrandena anlagts på de särskilda
i betänkandet avhandlade spörsmålen. Jag torde nu få övergå till denna
redogörelse.

Vidkommande till en början frågan örn hypoteksföreningarnas verksamhet
har i de avgivna yttrandena icke framställts invändningar mot vad
jordbruksutredningen härutinnan anfört. Följande uttalanden torde emellertid
höra återgivas.

Fullmäktige för riksbanken hava anfört, att jordbruksutredningens undersökning
givit vid handen, att föreningarna torde äga möjlighet att i
ökad grad bereda jordbruket tillgång till primärkredit. En omplacering
torde sålunda i första hand vara beroende på jordbrukarnas egen inställning
till frågan, huruvida de föredroge en dyr kredit i en affärsbank, som
de kunde avveckla med kort uppsägningstid, eller en mera hunden men
billigare kredit i en hypoteksförening. Fullmäktige hava förklarat sig
givetvis tillstyrka, att de förbättringar i avseende å hypoteksföreningarnas
upplysningsverksamhet och organisation, som jordbruksutredningen
förordat, bleve vidtagna.

Länsstyrelsen i VÖsterbottens län har ansett det vara alldeles tydligt,
att utlämnande av hypotekslån inom länet ej ägt rum i den omfattning,
som bort kunna ske, detta givetvis beroende därpå, att fastighetsägarna
saknat kännedom örn denna lånemöjlighet eller funnit formerna för låns
erhållande för omständiga. Enligt styrelsens åsikt kunde förhållandena
på detta område ej ordnas på annat sätt, än att en hypoteksförening bildades
för de båda nordligaste limén.

VÖsterbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
önskvärdheten av att hypotekshelåningens möjligheter och fördelar
komme länet till godo i större omfattning än vad dittills skett. Utskottet
har ansett en uppdelning av Norrlands hypoteksförening härför vara erforderlig.

Styrelsen för Sveriges allma,mm hypoteksbank har allenast hänvisat till
sitt i jordbruksutredningens betänkande (sid. 25 och 26) återgivna yttrande.

Angående

hypoteks föreningarna.

Vad härefter angår jordbruksutredningens förslag rörande anskaffande Angående
av kapital åt sparbankerna för utlåning till jordbrukare må till en början sParbankema.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

anmärkas, att i fråga örn några län framhållits, att någon brist i före
varande hänseende ännu icke gjort sig gällande. Uttalanden i sådan riktning
hava gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, örebro, Gävleborgs oell
Västerbottens län samt av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I flera yttranden bar en avvisande hållning kommit till uttryck rörande
förslaget till ändring av 22 § sparbankslagen för möjliggörande att
sparbankerna skulle under vissa förutsättningar kunna upptaga lån för
nyss nämnda ändamål.

Sålunda bar sparbanksinspektiorien avstyrkt förslaget, därvid inspektionen
anfört:

Bestämmelsen i 22 § första stycket sparbankslagen utginge ifrån, att
inlåningen av sparmedel vore sparbankens primära uppgift. Utlåningen
tillgodosåges, i den mån inlåningen ställde medel till förfogande. Minskades
insättningarna genom klientelens försämrade ekonomi, och vöre ej
nedgången av tillfällig natur, borde detta föranleda motsvarande minskning
av utlåningen. Enligt spar banksinspektionens mening innebure bestämmelserna
örn sparbankernas upplåningsmöjligheter en viktig och, sasorn
erfarenheten visat, lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefribet
i detta avseende. En sparbanks rörelse borde vara fri från varje spekulativt
inslag. Rätt till mera fast upplåning skulle möjliggöra för en
sparbank att i större utsträckning än nu vore fallet göra spekulativa placeringar,
exempelvis i värdepapper. Vidare syntes det tänkbart, att möjlighet
att öka rörelsemedlen genom ej tillfällig upplåning på sina båll
kunde medföra en benägenhet att driva upp utlåningen på ett sätt, som
medförde avsevärt större risk än som torde följa med en utlåningsrörelse,
sorn tillväxte långsamt och under gallring bland ett stort antal placeringsmöjligbeter.
Många sparbanker vore visserligen numera av en sådan storleksordning,
att de bade mycket god tillgång på medel och sålunda en
stor rörelsefrihet redan inom ramen av gällande lagstiftning. I stort sett
torde dock gälla, att de nuvarande bestämmelserna örn upplåningen medförde
en sund begränsning av sparbankernas tillgång på medel. Sparbanksinspektionen
ansåge därför, att en bestående ändring av sparbankslagstiftningen
i berörda avseende i varje fall borde grundas på en meia
ingående prövning av frågan, än som kommit densamma till del i jordbruksutredningens
betänkande. Emellertid måste den av jordbruksutredningen
nu föreslagna ändringen anses vara av mindre omfattning''^ Den
fasta upplåningen skulle begränsas till fem miljoner kronor, ett i förhållande
till sparbankernas antal och omslutning ganska obetydligt belopp.
Vidare skulle upplåningen ske bos en bestämd långivare, postsparbanken
eller en statlig fond. Såsom en tillfällig åtgärd skulle sparbanksinspektionen
därför trots sin principiella inställning till spörsmålet ej vilja avstyrka
den ifrågasatta åtgärden, örn mot densamma ej kunde invändas
annat än att den innebure ett av särskilda övergående orsaker betingat
avsteg från en hittills gällande princip för sparbankslagstiftningen. Enligt
inspektionens mening läge dock frågan ej till på sådant sätt. Det
syntes nämligen inspektionen, som örn den ifrågasatta åtgärden skulle medföra
en försämring av ställningen för de sparbanker, som komme att begagna
sig av den nya upplåningsmöjligheten, och därigenom minska säkerheten
för insättarna. De medel, sparbank komme att mera fast upplåna,
skulle enligt förslaget disponeras för »primärkredit» till jordbrukare.

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Med primärkredit syntes emellertid i betänkandet likställas överhuvudtaget
all långfristig kredit, oberoende av säkerhetens beskaffenhet. Möjligen
utginge man ifrån, att för långfristig kredit säkerheten alltid måste
utgöras av fastighetsinteckning, men man toge uppenbarligen ej hänsyn
till inteckningens läge, medan däremot för sparbanker, liksom för hypoteksföreningar,
i enlighet med gängse språkbruk gällde, att såsom primärkredit
betraktades lån mot säkerhet av inteckning, belägen inom högst
50—60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Av vad nu anförts framginge,
att de medel, som sparbank skulle fast upplåna mot säkerhet av
fastighetsinteckningar eller obligationer, skulle användas till utlåning mot
sämre säkerhet än den, som pantförskrivits till sparbankens långivare.
Det torde kunna förutsättas, att långivarna komme att fordra den bästa
säkerhet, sparbanken kunde prestera. För sparbankens övriga fordringsägare,
insättarna, bleve säkerheten försämrad, dels genom att sparbanken
säkerställde en särskild borgenär, och dels på grund av de ökade risker,
som komme att finnas i sparbankens låneportfölj. Utlåning till jordbrukare
mot annan säkerhet än primär fastighetsinteckning syntes för närvarande
vara förenad med mera än sedvanlig risk. Den risk, som vöre
förenad med stödåtgärder av det ena eller andra slaget, borde läggas på
andra än de enskilda sparbankerna. Ej minst för jordbrukarna själva
torde det vara av stor vikt, att förtroendet för sparbankerna ej rubbades.
Redan nuvarande jordbruksengagemang kunde .möjligen för en eller annan
sparbank innebära riskmoment, som, såvitt inspektionen nu kunde bedöma,
ej torde medföra någon våda för sparbankens insättare, men som
dock ej borde ytterligare skärpas. Den föreslagna lagstiftningen örn inventariebelåning
kunde för en sparbanks utlåning mot borgen av jordbrukare
medföra avsevärt ökad risk. Sparbanksinspektionen kunde därför
ej tillstyrka sådan ändring av sparbankslagen, att sparbank på sätt
som föreslagits erhölle rätt till upplåning av ej tillfällig natur.

Fullmäktige för riksbanken hava förklarat, att de ställde sig synnerligen
tveksamma till den föreslagna lagändringen, samt anfört:

Avsikten hade uppenbarligen aldrig varit, att en sparbanks verksamhet
skulle finansieras genom upplåning utan genom insättningar av sparmedel.
Vid en bristande kapitaltillgång, som beräknades vara av övergående
natur, kunde sparbank begagna sig av den enligt gällande bestämmelser
medgivna rätten att upptaga tillfälliga lån. En fortsatt minskning av
insättningarna borde däremot föranleda motsvarande nedgång av utlåningen.
Rätt till en långfristig upplåning syntes i ett ej oväsentligt avseende
förändra karaktären av sparbankernas medelsanskaffning. Det
skulle därigenom bliva möjligt för sparbankerna i allmänhet att driva en
mera aktiv utlåningsrörelse än för närvarande därigenom att de själva
kunde i viss mån reglera tillförseln av kapital. Med hänsyn till sparbankernas
uppgift och ställning såsom i första hand sparinstitutioner syntes
detta kunna medföra allvarliga olägenheter, och fullmäktige avstyrkte
därför bestämt en definitiv lagstiftning i den ifrågasatta riktningen. Givetvis
hyste fullmäktige ej samma betänkligheter mot en provisorisk lagstiftning
i ämnet, i synnerhet örn den erhölle en begränsad räckvidd. I enlighet
med vad utredningen ifrågasatt, kunde exempelvis föreskrivas, att
den långfristiga upplåningen ej finge överskrida ett sammanlagt belopp
av fem miljoner kronor. Vidare kunde den nya lagstiftningen möjligen
begränsas till sin giltighetstid. Från en annan synpunkt kunde dock in -

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

vändningar framföras även mot en lagstiftning av sist angiven innebörd.
En rätt till långfristig upplåning medförde givetvis, att sparbankerna mot
pantsättning av sina bästa säkerheter komma att utöka sin utlåning till
jordbrukare mot säkerheter, som vore sämre än dem, som sparbanken pantförskrivit
för de upptagna lånen. Under nuvarande krisläge syntes med
skäl kunna ifrågasättas, örn statsmakterna borde befrämja en dylik utveckling.

Även svenska bankföreningen har intagit en betänksam hållning samt
ifrågasatt i stället för den föreslagna åtgärden sänkning av postsparbankens
inlåningsränta. Föreningen har sålunda anfört bland annat:

Genom den av jordbruksutredningen föreslagna anordningen skulle lätteligen
kunna åstadkommas, att sparbankerna komme att ikläda sig ansvarssummor,
som ej stöde i riktigt förhållande till deras storlek och styrka.
Förslaget torde böra ses i belysning av det förhållandet, att under
nuvarande kris, som ju även i vårt land endels hade karaktären av förtroendekris,
allmänhetens sparmedel med ökad styrka runne till de statliga
eller statligt betonade inrättningarna, som mottoge sådana, därav
främst postsparbanken. Detta för sparbankerna och därmed ock för jordbruket
i dess egenskap av sparbankernas kredittagare vådliga försvagande
av deras möjligheter att i normal omfattning tillgodose näringslivets kreditbehov
borde emellertid kunna hejdas genom en åtgärd med samma
syfte, som den föreslagna men mera naturlig än denna. Härvid avsåges
postsparbankens räntesättning. Ej minst under en tid som den nuvarande
borde det från alla synpunkter vara riktigt, att postsparbankens
ränta bleve reducerad så pass mycket, som funnes erforderligt för att i
möjligaste mån åstadkomma sparmedlens behållande i de strömfåror, från
vilka desamma kunde av näringslivet direkt tillgodogöras.

Svenska sparbanksföreningen har ställt sig avvisande samt anfört:

Motiveringen till de av jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna
grundade sig helt och hållet på den uppfattningen, att sparbankerna under
rådande krisförhållanden icke förmådde att med tillgängliga medel
i erforderlig omfattning tillgodose jordbrukets kreditanspråk och att fördenskull
särskilda utvägar måste anlitas för att bereda dem tillgång till
kapital, utöver vad den egentliga rörelsen kunde ställa till förfogande.

Rent principiellt sett kunde mot denna motivering mycket vägande invändningar
anföras. En alldeles bestämd gensaga måste sålunda först
och främst riktas mot den uppfattning, som däri syntes hava kommit till
uttryck, att sparbankernas uppgift skulle förskjutas i så mån, att kreditgivningen
skulle bliva normgivande för verksamheten. Sparbankerna vore
givetvis i främsta rummet sparinrättningar, kreditgivningen vore således
en uppgift, som endast kunde hava den omfattning, som befunnes
vara önskvärd och förenlig med insättarnas säkerhet. Från denna grundsats,
som genomginge hela vår sparbankslagstiftning, finge givetvis något
avsteg ej ske.

Enligt föreningens mening innebure bestämmelserna örn sparbankernas
upplåningsmöjligheter en viktig och, såsom erfarenheten visat, i regel
lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefrihet i detta avseende, vari
ändring ej borde ske. Sparbankerna vore säkerligen ur det allmännas synpunkt
villiga att, även örn dessa bestämmelser bibehölles, behjärta jordbrukets
kreditsvårigheter och i mån av förmåga på sina respektive orter

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

ställa erforderliga medel till förfogande, dock att detta ej finge ske på
bekostnad av säkerheten.

Att sparbank skulle rebelåna sina prima säkerheter för erhållande av
tillgång till ny kreditgivning förefölle från denna senare synpunkt högst
betänkligt. Därigenom kunde nämligen sparbankens likviditet och möjligen
solvens utsättas för påfrestningar.

Annorlunda ställde sig frågan, örn t. ex. postsparbanken skulle efter
sparbanksinspektionens tillstyrkande och vederbörande länsstyrelses tillstånd
genom insättning i en viss kapitalbehövande sparbank underlätta
dennas möjlighet att tillgodose jordbrukets primära kreditbehov.

Föreningen ansåge sig emellertid böra framhålla, att det endast undantagsvis
förekomme, att åtminstone våra större sparbanker behövde avvisa
kreditansökningar från jordbrukare, örn säkerheten vore tillfredsställande.
Att jordbruket konsumerat endast en mindre del av sparbankernas
insättarkapital berodde helt och hållet av bristande efterfrågan på
kredit för jordbruksändamål.

I sådana fall, där sparbank ej ägde medel för att tillgodose behov av
kredit för jordbruksändamål, kunde även det alternativet övervägas, att
sparbanken till postsparbanken översände låneansökningar med sitt yttrande,
varefter postsparbanken prövade, huruvida den ville själv bevilja
lån. I övrigt syntes det vara uppenbart, att disponerandet av statliga medel
för jordbrukskreditändamål vore en uppgift, som ur olika synpunkter
sett borde i första hand ankomma på jordbrukskasserörelsen.

Även vissa av de förvaltningsutskott och länsstyrelser, som yttrat sig i
frågan, hava givit till känna betänkligheter. Sålunda anser Kalmar läns
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, att vad som föreslagits
ej vore ägnat att hjälpa de mest betyngda jordbrukarna, då dessa ej vore
i stånd att för ökad kredit lämna godtagbara säkerheter. För övrigt vore
det tveksamt, örn sparbankerna komme att inlåta sig på en kreditgivning,
som innebure kapitalanskaffning mot goda säkerheter och utlåning av det
anskaffade kapitalet mot de mycket svaga säkerheter, som de lånebehövande
jordbrukarna för närvarande vore i stånd att lämna. Örebro läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej något att erinra mot förslaget,
under förutsättning att sparbankerna icke avhände sig sina
bästa säkerheter för att sedan utlämna det upplånade kapitalet mot
sämre säkerheter. Länsstyrelsen i örebro län avstyrker förslaget, enär
detta vore ägnat att försvaga sparbankernas likviditet. Även länsstyrelsen
i Skaraborgs län samt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
intaga en avvisande hållning. De framhålla risken för att insättarnas
förtroende för sparbankerna kunde minskas, med påföljd att sparbankernas
möjlighet att tillgodose jordbrukarnas lånebehov bleve mindre än
nu samt att den ifrågasatta anordningen komme att på sparbanksförvaltningen
ställa krav, som en stor del av dem knappast kunde förutsättas
vara vuxna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att stor försiktighet
måste iakttagas. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill visserligen ej
avstyrka förslaget men erinrar örn risken för att sparbankernas likvidet

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

kunde försvagas. Bestämmelserna örn långivningen borde därför bliva
sådana, att garanti häremot vunnes. Även länsstyrelsen i Kristianstads
län ställer sig tveksam, ehuru den ej vill avstyrka förslaget.

Övriga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig beträffande
denna fråga, hava ej haft något att erinra mot förslaget.

Frågan var sparbankerna skulle kunna för tillgodoseende av jordbrukets
kreditbehov erhålla långfristiga lån har i några yttranden upptagits
till behandling.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att ur principiell synpunkt erinran
ej torde kunna göras mot förslaget att postsparbanken skulle utlåna
pengar till sparbanker för att dessa skulle kunna ekonomiskt stödja jordbruket.
Styrelsen vore också villig att, i den mån postsparbankens penningtillgångar
det medgåve, lämna sparbanker, som kunde vara i behov
därav, sådan kredit, särskilt som detta torde kunna ske inom ramen av
bestämmelser i gällande reglemente angående de i postsparbanken innestående
medel (Sv. f. sami. 1922:522). Vidare har styrelsen anfört:

Det torde, såvitt nu kunde förutses, icke möta svårighet för postsparbanken
att under loppet av ett år lämna sådan kredit till ett sammanlagt
belopp av åtminstone 5 miljoner kronor. Det vore önskvärt, att smålån
från postsparbanken i möjligaste mån undvekes och att postsparbanken i
stället finge på en gång ställa en något större kredit till vederbörande
sparbanks förfogande. Härav följde, att styrelsen förutsatte, att postsparbanken
skulle kunna mottaga andra förstklassiga säkerheter än dem, som
jordbrukare-låntagare överlämnat till sparbanker. För av postsparbanken
till sparbank utlämnat lån torde räntan böra sättas relativt låg, och syntes
lämpligen kunna tillämpas de villkor, som gällde postsparbankens till
Svenska jordbrukskreditkassan lämnade krediter, nämligen 3/4 procent
över postsparbankens inlåningsränta, dock lägst 4 Va procent, alltså för
närvarande 4 */, procent. Härvid syntes den låntagande sparbanken böra
förbinda sig att i fråga örn de lån, som sparbanken i sin tur utlämnade
till jordbrukare och vilka kreditgivningar möjliggjorts genom upplåning
från postsparbanken, tillämpa en räntesats, som med högst 1/2 procent
överstege den ränta, som postsparbanken betingat sig. Postsparbanken
ägde för närvarande icke utlämna inteckningslån annat än mot 6 månaders
ömsesidig uppsägning. Det vore önskvärt, att någon undantagsbestämmelse
icke gjordes i fråga örn här ifrågasatta kredit. Även utan sådan
ändring torde eventuella inteckningslån få kvarstå i postsparbanken
så länge respektive sparbank fullgjorde sina förpliktelser gent emot postsparbanken.
Ur postsparbankens synpunkt mötte givetvis icke något
hinder för banken att från sparbank definitivt övertaga kommunlån eller
sådana förstklassiga värdeobjekt, som postsparbanken hade rätt att själv
innehava, örn och i den mån sparbank genom ett dylikt överlåtande skulle
vilja öka sin kontanta penningtillgång.

Riksförsäkringsanstalten har beträffande upplåning ur olyoksfallsförsäkringsfonden
intagit en mera avvisande hållning samt framhållit, att hinder
av formell art visserligen ej kunde anses möta mot utlåning till sparbanker
mot säkerhet av goda inteckningar eller obligationer men att, åt -

25

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

minstone vad anninge utlåning mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastighet,
sådan utlåning i de fall, där lån ej kunde erhållas i hypoteksinrättning,
icke vore lämplig för riksförsäkringsanstaltens del. Till närmare
motivering av sin ståndpunkt har anstalten anfört bland annat:

Bestämmelserna i reglementet för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond den 29 juni 1917 (§ 3 mom. 1) torde ej
utgöra hinder för att av olycksfallsförsäkringsfondens medel lån lämnades
till sparbank mot sådana säkerheter som vissa förstklassiga obligationer
eller fastighetsinteckningar inom 50 procent av taxeringsvärdet eller 60
procent av sådant värde, som fastställdes av riksförsäkringsanstalten efter
särskild värdering, eller, med Konungens medgivande, inom två tredjedelar
av taxeringsvärdet eller särskilt fastställt värde. Beträffande lån
mot säkerhet av inteckning hade riksförsäkringsanstalten emellertid hittills
endast beviljat sådana mot säkerhet av inteckning i fast egendom i
Stockholm. För anstalten måste det givetvis medföra stora svårigheter
att kunna bedöma värdet av jordbruksfastigheter ur lånesynpunkt samt
verkställa för ändamålet erforderliga värderingar ävensom övervaka, att
säkerhetens värde icke försämrades. Hänsyn måste vid dylik utlåning
även tagas till den låntagande sparbankens egen ställning, vilken anstalten
ofta ej hade möjlighet att bedöma. Jämväl med hänsyn till anstaltens
ändamål och åligganden måste utlåning mot inteckning i jordbruksfastighet
vara ägnad att väcka betänkligheter. Riksförsäkringsanstalten
torde i varje fall icke komma att belåna inteckningar i sämre förmånsrättsläge,
än att de kunde belånas hos hypoteksföreningarna, dit också
den ifrågavarande kreditgivningen rätteligen borde höra. Riksförsäkringsanstalten
ville i detta sammanhang bestämt hävda, att anstalten
borde äga full frihet att bedöma frågor örn placering av fondmedel med
hänsyn endast till placeringens trygghet och förmånligheten av erbjudna
lånevillkor utan att några för fonden främmande synpunkter finge göra
sig gällande. Rörande grunderna för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
fondmedel hade riksdagen i skrivelse den 6 juni 1917, nr 229,
uttalat bland annat, att dessa fondmedel borde förvaltas uteslutande med
hänsyn till de ändamål, för vilka de hopbragts, samt att vad placeringen
av fondens medel anginge, denna givetvis måste anordnas så, att den erbjöde
säkerhet mot förluster och att som regel så stor avkastning vunnes,
som med behörigt aktgivande på säkerhetssynpunkten befunnes möjlig.
Olycksfallsförsäkringsfondens medel kunde ej anses som statsmedel. Fonden
hade bildats uteslutande genom arbetsgivarnas försäkringsavgifter,
och enligt reglementet finge fondens medel användas endast till med
olycksfallsförsäkringen i riksförsäkringsanstalten sammanhängande ändamål.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden hava motsatt sig utlåning
från fonden till sparbanker mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet.
Fullmäktige hava härutinnan anfört:

Enligt 4 § mom. 1 reglementet angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
den 17 juni 1916 torde formellt sett hinder icke möta att
ur fonden utlämna lån till sparbanker mot sådana säkerheter, som av
jordbruksutredningen avsåges. Emellertid hade statsmakterna vid fastställande
av grunderna för fondens förvaltning och även sedermera intagit
den principiella ståndpunkten, att fonden, som icke vore att hän -

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

föra till statsmedel i egentlig- mening, borde förvaltas med hänsyn till
det ändamål, för vilket medlen fonderades, varvid för pensionsförsäkringen
främmande synpunkter icke finge göra sig gällande. Vid prövning
av ärenden angående lån ur fonden till sparbanker kunde uppenbarligen
icke utan åsidosättande av denna principiella ståndpunkt andra
grunder följas än dem, som tillämpades vid normala placeringar, beträffande
vilka i främsta rummet krävdes, att säkerheten vore fullt betryggande
och avkastningen skälig med hänsyn till marknadsläget. Jordbruksutredningen
hade bland annat ifrågasatt, att inteckningar i jordbruksfastigheter
skulle lämnas såsom säkerhet för lånen. För bedömande
av dylika lånefrågor erfordrades icke endast en omfattande fastighetsvärdering,
förlagd till vitt skilda delar av landet, utan ock en fortlöpande
granskning av vederbörande sparbankers ekonomiska ställning. Alldeles
frånsett de med en sådan värdering och granskning förenade praktiska
svårigheterna, vore ifrågavarande säkerheter ofta av så svårbedömlig
art, att de icke väl lämpade sig som plaoeringsobjekt för en folkförsäkringsfond.
_ Såväl principiella som praktiska skäl syntes därför tala
mot att pensionsförsäkringsfonden belastades med en sådan lånerörelse.
Däremot borde i förekommande fall hinder icke möta, att sparbanker tillhandahölles
medel ur fonden mot säkerhet av antingen sådana obligationer,
som avsåges i § 4 mom. 1, 1)—3) i det för fonden gällande reglementet,
eller och kommunal garanti. Givetvis måste dock vid dylik utlåning
liksom vid alla andra placeringar full handlingsfrihet förbehållas fullmäktige,
som sålunda skulle liava att i varje särskilt fall pröva, huruvida^
ett sökt lån med hänsyn till den erbjudna säkerheten och tillgången
på likvida medel kunde beviljas. — Då det läge i fondens intresse att
erhålla långfristiga placeringar, syntes det icke möta någon svårighet
för fonden att i avseende å lånetidens längd tillgodose det uttalade önskemålet
örn långfristiga lån. Beträffande räntan kunde enligt den principiella
ståndpunkt, för vilken förut redogjorts, andra synpunkter icke anläggas
än dem, som gällde för fondens placeringar i övrigt. En långivning
till sparbankerna mot lägre ränta än den, som placeringen normalt
betingade, skulle i realiteten innebära en subventionering, som — därest
den ansåges vara av behov påkallad — icke borde åvila pensionsförsäkringsfonden
utan det allmänna. Vare sig säkerheten utgjordes av obligationer
eller kommunal garanti, torde man därför böra räkna med samma
ränta, som vid tiden för respektive låns beviljande av fonden tillämpades
för lån till kommuner för motsvarande lånetid. Sistnämnda ränta
överensstämde i stort sett med den normala räntan för långfristiga lån
å den allmänna lånemarknaden. Därest enligt jordbruksutredningens alternativa
förslag staten skulle med lånemedel upprätta en särskild lånefond
för ifrågavarande ändamål, torde medel härför kunna i viss utsträckning
tillhandahållas av pensionsförsäkringsfonden på i huvudsak de villkor,
som tillämpades vid utlåning från fonden till riksgäldskontoret.

I fråga örn de övriga åtgärder, som jordbruksutredningen förordat till
främjande av sparbankernas möjlighet att tillgodose jordbrukets kreditbehov
— såsom belåning eller försäljning av sparbanks obligationer, samarbete
mellan sparbanker och mellan sparbanker och hypoteksföreningar i
fråga örn tillgängliga medels disponering och omplacering av lån m. m.

har i flera yttranden uttalats anslutning till jordbruksutredningens
förslag, därvid dock från vissa håll erinrats, att dylika åtgärder vore

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

beroende av sparbanksstyrelsernas eget beprövande. Från flera håll bär
emellertid framhållits angelägenheten av att åtgärder ej vidtoges, som
kunde försvaga sparbankernas likviditet. Sålunda har sparbanksinspektionen
särskilt understrukit vikten av att försäljning av obligationer och
omläggning av kreditgivning ej skedde i sådan omfattning, att likviditeten
märkligt påverkades. Man finge nämligen ej bortse från, att det
nuvarande krisläget helt oväntat kunde framkalla större anspråk än vanligt
på sparbankernas betalningsberedskap. Fullmäktige för riksbanken
och länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs och Gävleborgs län hava
givit uttryck åt samma tanke.

Vad angår jordbruksutredningens uttalande att sparbankernas kreditgivning
ej till förfång för jordbrukarna i orten borde utsträckas utom
sparbankens verksamhetsområde hava däri instämt flera av de myndigheter
och sammanslutningar, som yttrat sig i frågan. Emellertid har
länsstyrelsen i Malmöhus län erinrat, att i nämnda län många sparbanker
hade sådana verksamhetsområden, att de omfattade både land och stad, i
vilka fall det alltid stötte på svårigheter att avgöra örn sparbanken tillgodosåge
lånebehov från staden till förfång för landsbygdsområdet eller
tvärtom. I detta sammanhang har sparbanksinspektionen förklarat, att
dess granskning av sparbankernas verksamhet givetvis alltid skedde med
hänsyn jämväl till föreskriften i 26 § sparbankslagen, att sparbanks utlåningsrörelse
företrädesvis skulle avse sparbankens verksamhetsområde.

Svenska sparbanksföreningen har beträffande de av jordbruksutredj
ningen framförda önskemål örn vidtagande av ytterligare åtgärder utöver
den föreslagna ändringen i 22 § sparbankslagen — i syfte att förbättra
sparbankernas förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov,
framhållit, att deras förverkligande givetvis vore i främsta rummet
beroende av de ansvariga sparbanlcsledningarnas prövning från fall till
fall. Vidare har föreningen anfört:

Med den talrika representation av jordbrukare i sparbankernas styrelser
och huvudmanskorporationer, som vore utmärkande för alla egentliga
jordbruksbygder, syntes man härvidlag med säkerhet kunna utgå från
att jordbrukets kreditbehov hade att påräkna största möjliga tillmötesgående
från sparbankernas sida, under förutsättning att soliditet och likviditet
ej genom dess tillgodoseende försvagades. Att så ej skedde vöre
givetvis av allra största vikt, icke minst ur synpunkten av jordbrukar ebefolkningens
eget välförstådda intresse av att sparbankernas betalningsberedskap
vore under alla förhållanden säkerställd.

Den föreslagna åtgärden, att Kungl. Maj:!, i och för tillgodoseende av
att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis avsåge sparbankens verksamhetsområde,
skulle utfärda direktiv till vederbörande tillsyningsmyndigheter
att ur denna synpunkt följa och granska sparbankernas verksamhet,
syntes ej påkalla särskilt yttrande från föreningens sida.

Jag övergår nu till en sammanställning av de rörande jordbruksutredningens
förslag örn stödlån och därmed sammanhängande åtgärder gjorda
uttalanden.

Stödlånen.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Ackordsidnen. Vad härvid först ackordslånen angår hava olika meningar kommit till
synes. Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig
härom, hava dock anslutit sig till tanken, att stödåtgärder skulle kunna
ske i form av dylika lån, ehuru från flera håll uttalats betänkligheter och
i olika hänseenden framställts erinringar mot jordbruksutredningens förslag.

Lantbrukstyrelsen har, på sätt framgår av det förut sagda, anslutit sig
till förslaget, och statens egnahemsstyrelse har trots starka betänkligheter
tillstyrkt detsamma, varemot bank- och fondinspektionen intagit
en avvisande ståndpunkt. Därvid har i huvudsak anförts följande:

Lantbruksstyrelsen: Det syntes ur praktisk synpunkt riktigt, att statens
eventuella stöd till jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen
kommit på obestånd, gåves en sådan utformning, att avvecklingen skedde
efter allmänt vedertagna linjer. Ett ackordsförfarande torde här såsom
i många andra fall vara ur såväl fordringsägarens som gäldenärens
synpunkt lämpligt. Emellertid torde för genomförande av ett ackordsförfarande
för jordbrukare möta större svårigheter, än då fråga vore örn
andra näringsutövare, till följd av den olikhet, som förefunnes mellan
olika slag av jordbruksskulder, och osäkerheten, i vad mån intecknad
eller på annat sätt pantsatt egendom lämnade tillgång till täckande
av den gäld, som inteckningen eller pantsättningen avsåge. Med
den osäkerhet beträffande jordbrukets ekonomiska utsikter, som för närvarande
förelåge, ökades givetvis svårigheterna för ett ackordsförfarande
i fråga örn jordbruk. Statens mellankomst för avlyftande av en del
utav den risk, som eljest skulle påvila de kvarstående fordringsägarna,
syntes lantbruksstyrelsen därför motiverad. Principiellt anslöte sig styrelsen
till förslaget.

Statens egnahemsstyrelse: Styrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida
förslaget vilade å en sund och bärande grund. Under förutsättning
att ackordslån ej utginge till andra jordbrukare än sådana, vilkas skulder
väsentligt överstege tillgångarna, syntes resultatet av hjälpen ytterst
komma fordringsägarna till godo. Stora svårigheter mötte även att utskilja
fall, där hjälp vore befogad, från fall, där tveksamhet därutinnan
förelåge. Ehuru styrelsen alltså funne den föreslagna vägen svårframkomlig,
ansåge styrelsen, med utgångspunkt från att styrelsen ej kunde
anvisa annan utväg, sig böra tillstyrka förslaget.

_ Bank- och fondinspektionen: Ändamålet med ackordslånen vore visserligen
behjärtansvärt. Men den utredning, som av jordbruksutredningen
lämnats, gåve icke tillräcklig ledning för bedömande av varken effektiviteten
av den ifrågasatta stödaktionen eller den slutliga omfattning,
vari staten skulle komma att engageras genom densamma. Och den föreslagna
förvaltningsorganisationen för stödaktionen skulle helt visst komma
att draga kostnader, vilka icke torde stå i rimligt förhållande till det
eventuella gagnet av aktionen.

Svenska jordbrukskreditkassan har i princip ej haft något att erinra
mot förslaget.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava de flesta icke ansett
sig böra avstyrka införandet av ackordslåneformen. Tio förvaltningsutskott
(i Stockholms läns och stads, Jönköpings läns, Kalmar läns

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

norra och Kalmar läns södra, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Västernorrlands läns hushållningssällskap)
hava sålunda tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma
utan erinran. Två förvaltningsutskott (i Malmöhus läns och Värmlands
läns hushållningssällskap) tillstyrka förslaget under uttalande av
tvekan. Åtta förvaltningsutskott (i Södermanlands, Uppsala, Östergötlands,
Gotlands, örebro, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens
läns hushållningssällskap) uttala sig visserligen ej avstyrkande beträffande
möjligheten att av statsmedel bevilja jordbrukare ackordslån men
hava vissa erinringar, delvis av väsentlig art, att göra mot förslaget. Ett
förvaltningsutskott (i Jämtlands läns hushållningssällskap) ställei sig
synnerligen tveksamt till förslaget. Ett annat förvaltningsutskott (i
Blekinge läns hushållningssällskap) giver på flera avgörande punkter uttryck
för avvikande mening. Förvaltningsutskotten i tre hushållningssällskap
(Kronobergs läns, Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns
södra hushållningssällskap) hava uttalat sig i helt avstyrkande riktning.

Överståthållarämbetet förklarar sig ej vilja avstyrka förslaget. Av
länsstyrelserna tillstyrka sju (i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus,
Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län) förslaget
eller lämna detsamma utan erinran. Fem länsstyrelser (i Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gotlands och Västerbottens län) uttala sig
visserligen i tillstyrkande riktning men under förordande av vissa ändringar
av delvis ingripande art. Likaså uttalar länsstyrelsen i Blekinge
län på flera punkter avvikande mening. Fyra länsstyrelser (i Uppsala,
Kristianstads, Värmlands och Gävleborgs län) tillstyrka med tvekan,
varjämte en länsstyrelse (i Jämtlands län) förklarat sig trots stark tvekan
ej vilja avstyrka. Sex länsstyrelser (i Kronobergs, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro samt Västmanlands län) avstyrka
förslaget eller uttala sig i avstyrkande riktning.

De förvaltningsutskott och länsstyrelser, som ställt sig avvisande, hava
såsom skäl för sin ståndpunkt anfört bland annat:

Det vore förenat med stora svårigheter att på ett praktiskt sätt sköta
denna understödsverksamhet. Sålunda vore det svårt att med någon tillförlitlighet
bedöma vederbörande sökandes ekonomiska ställning samt avgöra
vilka fordringsägare, som skulle deltaga i ackordet. Även med noggrannaste
iakttagande av de föreslagna bestämmelserna torde man ej
heller hava säkerhet för att ackordslånen skulle leda till därmed åsyftad
verkan eller att en låntagare skulle för framtiden bliva bibehållen vid sitt
jordbruk. Ett ackordslön skulle snarare innebära, att staten övertoge
en del av de förluster, som eljest skulle drabba borgenärerna utan säkerhet
för att gäldenären framdeles kunde bibehålla sitt jordbruk. Utsikterna
för staten att återfå någon del av lånen syntes även med de föreslagna
bestämmelserna örn säkerheten ytterst ringa. Statens stödåtgärder
borde mindre inrikta sig på att rädda bankruttmässiga företag från ruin
än på att i likviditetssvårigheter hjälpa företag, vilkas ekonomiska re -

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

surser ej voro uttömda. Med hänsyn till begränsningen av ackordslänens
storlek skulle de mindre jordbrukarna orättvist gynnas.

Svenska bankföreningen giver uttryck åt vissa betänkligheter utan att
dock avstyrka förslaget. Föreningen anför därvid bland annat:

Det vore givet, att förslaget, som i och för sig borde betraktas såsom
ett uttryck för krisens synnerliga allvar, icke kunde undgå att giva anledning
till vägande invändningar av varjehanda slag. Härutinnan skilde
sig den föreslagna anordningen icke från andra statliga stödåtgärder,
som i nödläge vidtoges för näringslivets bevarande. Det kunde sålunda
invändas, att jordbruksutredningen, ehuru det framhölles, att svårigheterna
vore mest tryckande för de större och medelstora gårdarna, funnit
sig av ekonomiska hänsyn böra uppdraga sådana gränser för stödlånen,
att dessa näppeligen bomme att få någon avsevärd betydelse för andra
än de små jordbruken. Givet vore för övrigt, att, huru gränsen än droges,
några säkra beräkningar för statsverkets kostnader för förslagets realiserande
icke kunde uppdragas. Det torde icke kunna undvikas, att vid
tillämpningen ofta måste förekomma gränsfall, vilkas avgörande bomme
att från rättvisans synpunkt synas föga tilltalande, även örn man icke
kunde undgå att räkna med förekomsten av verkliga missbruk från olika
intressenters sida. Framför allt vore det betänkligt, att ackordsuppgörelser
ofta nog vore frågor, som vore mycket komplicerade och svåra att
bedöma,

Rörande förslagets utformning har, såsom framgår av det
föregående, även av dem, som ej uttalat sig i avstyrkande riktning, anmärkningar
i olika avseenden framställts.

Vad först angår förutsättningarna för erhållande av ackordslån
har sålunda från flera håll framhållits, att även den, som
hade något större tillgångar än skulder men kommit i likviditetssvårigheter,
kunde vara i lika stort behov av hjälp som den, vars skulder överstege
tillgångarna, och att utsikten att hjälpen skulle bliva till nytta då oftast
vore större. I några yttranden (Blekinge läns hushållningssällskap och
länsstyrelsen i Blekinge län) har därför ifrågasatts, att möjlighet borde
beredas att efter särskild prövning bevilja ackordslån även då skulderna
ej uppginge till, men närmade sig tillgångarnas värde. — I ett yttrande
(Södermanlands läns hushållningssällskap) har framhållits, att en välförtjänt
jordbrukare borde äga rätt att få hjälp, även örn hans obestånd
ej direkt uppkommit till följd av jordbrukskrisen. — I några yttranden
(länsstyrelsen och hushållningssällskapen i Älvsborgs län) göres gällande,
att ackordslån borde lämnas för genomförande av allenast tvångsackord
utan konkurs och ackord i konkurs och således ej för underhandsackord,
detta bland annat därför, att underhandsackord kunde medföra risk för
oreda och godtycke samt innebära frestelse för gäldenär att undandölja
tillgång, då gäldenärsed ej förekomme. — Även länsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Uppsala län giva uttryck åt betänkligheter på denna
punkt. Vid underhandsackord skulle nämligen någon säkerhet ej kunna
åstadkommas för att samtliga fordringsägare och fordringar foges med i

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

beräkningen vid ackordsförslagets uppgörande. Något kungörelseförfarande
till tjänst för borgenärerna vore icke föreslaget. Allt berodde således
på vaksamheten hos det organ, som skulle handhava ackordsuppgörelsen,
ävensom jordbrukarens egen tillförlitlighet. Det kunde därför tänkas,
att ackordslån, som ställdes till gäldenärens förfogande, sedermera
visade sig otillräckligt i händelse nya borgenärer uppträdde. Det skulle
därför kunna ifrågasättas att tillämpa ackordslånen endast vid ackordsförhandling
i konkurs eller utan konkurs enligt 1921 års lag örn ackordsförhandling
utan konkurs. För ett sådant förfarande syntes emellertid
förslaget icke vara avpassat. Såväl konkurslagen som lagen örn ackordsförliandling
förutsatte, att allenast oprioriterade borgenärer finge deltaga
i beslut örn ackord. Vidare måste ackord enligt nyssnämnda lagar giva
borgenärer minst 50 procents betalning. — Med avseende å föreskriften,
att gäldenärens skulder genom ackordet skulle så nedbringas, att efter ackordets
genomförande skuldsumman jämte hälften av ackordslånet ej
finge överstiga tillgångarnas beräknade värde, hava några erinringar
gjorts. Sålunda hava bland andra länsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Blekinge län gjort gällande, att en sådan ekonomisk ställning ej
skulle innebära tillräcklig garanti för att gäldenären skulle kunna fortsätta
sitt jordbruk, såvida icke en snar konjunkturförbättring inträdde.
I stället borde stadgas, att skulderna jämte hela ackordslånet ej finge
överstiga 90 procent av tillgångarnas värde. — Svenska jordbrukskreditkassan
erinrar mot bestämmelsen att ränta å intecknad gäld skulle kunna
vid ackordet få innestå, örn borgenären medgåve att den »bundes» under
två år, att borgenär knappast kunde beräknas lämna dylikt medgivande,
då därigenom med hänsyn till bestämmelsen i 18 § 1 mom. inteckningsförordningen
hans möjlighet att ur fastigheten utfå hela sin räntefordran
kunde äventyras. — Statens egnahemsstyrelse finner det tveksamt, huruvida
så hög utdelning i ackordet som 60 procent borde godkännas; i varje
fall borde detta ske endast i undantagsfall. — Vidare har länsstyrelsen i
Kalmar län förordat någon uppmjukning av bestämmelserna rörande förutsättningarna
för beviljande av ackordslån så att de lånebeviljande
myndigheterna skulle få större rörelsefrihet, särskilt i fråga örn låntagarens
ekonomiska ställning. — Länsstyrelsen oell hushållningssällskapet
i Östergötlands län framhålla slutligen, att hushållningssällskapen ej
torde med gällande föreskrifter kunna godkänna ackord med avseende å
lån, som av dem utlämnats från statens utlåningsfonder mot säkerhet av
borgen, samt ifrågasätta därför ändring i nämnda bestämmelser.

Vad angår ack ordslå Hens storlek framhålles av länsstyrelsen
och hushållningssällskapet i Östergötlands län samt av örebro läns hushållningssällskap,
att maximibeloppet med hänsyn till de större jordbrukarna
borde höjas. Hushållningssällskapet i Västernorrlands län anser,
att bestämmelsen att oprioriterad borgenär ej skulle få erhålla, utöver
vad han skulle kunna få i utdelning utan ackordslån, mer än 5 procent av

32

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

fordringsbeloppet, i extrema fall kunde hindra ackordsuppgörelse, och föreslår
därför, att procenttalet höjdes till minst 10. Norrbottens läns hushållningssällskap
anmärker mot att ackordslånets storlek satts i förhållande
till fastighetens värde och framhåller, att de heslutande organen
borde hava större möjlighet att vid lånebeloppets bestämmande giva utrymme
åt behovsprincipen.

Beträffande lånevillkoren har man i allmänhet ej gjort någon erinran
mot att återbetalningsskyldigheten skulle förklaras vara beroende
av konjunkturförbättring för jordbruksnäringen.

Lantbruksstyrelsen är emellertid i detta hänseende av annan mening än
jordbruksutredningen. Styrelsen anför sålunda bland annat:

Bestämmelsen att halva lånebeloppet skulle göras beroende av resultatet
av 1938 års jordbrukstaxering vore ur flera synpunkter, ej minst statens,
betänklig och, såvitt utvecklingen nu kunde bedömas, ur jordbrukets
synpunkt knappast nödvändig. Vad som för närvarande vore av nöden
vore en konsolidering av sådana jordbrukares affärer, som icke därförutan
kunde fortsätta sin verksamhet och beträffande vilka förutsättningar för
en framgångsrik sådan vore för handen. Örn en sådan konsolidering kunde
komma till stånd genom statens ingripande, syntes det allmänna därmed
hava räckt den hjälpande hand, som i förevarande avseende kunnat vara
att påräkna. Såsom förslaget, såvitt anginge säkerheten för lånen, utformats,
syntes denna hjälp innebära icke obetydliga riskmoment för staten.
Att därutöver redan från början ställa i utsikt en eventuell avskrivning
av halva lånebeloppet, syntes medföra konsekvenser, som nu knappast
kunde överblickas. Skulle emellertid den ekonomiska utvecklingen på jordbrukets
område bliva sådan, att en viss avskrivning av lämnade ackordslån
framdeles kunde befinnas nödvändig för låntagares fortsatta verksamhet,
syntes denna fråga fastmera böra upptagas till omprövning vid den
tidpunkt, då svårigheterna verkligen kunde konstateras.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att frihet från återbetalningsskyldigheten
beträffande hälften av ackordslånet icke borde inträda, örn
det funnes uppenbart, att låntagarens ekonomiska ställning — oavsett konjunkturförändring
inom jordbruksnäringen — så väsentligt förbättrats,
att hela ackordslånet utan olägenhet borde kunna återbetalas. Åt enahanda
uppfattning har hushållningssällskapet inom länet givit uttryck.
Även lantbruksstyrelsen har framhållit, att ett efterskänkande av statens
fordran knappast kunde äga rum med behörigt iakttagande av rättvisa
och billighet, utan att en ingående prövning av de särskilda fallen kom me
till stånd.

I flera yttranden har framhållits, att det i varje fall vore olämpligt att
göra återbetalningsskyldigheten beroende av 1933 och 1938 års fastighetstaxeringar.
Sålunda anför lantbruksstyrelsen bland annat:

Förutsättningen för att dessa taxeringar skulle kunna tillmätas en sådan
betydelse måste vara den, att dessa riktigt återspeglade det vid taxeringstillfället
rådande ekonomiska läget på jordbruksområdet. Att så
verkligen bleve förhållandet, torde med starka skäl kunna dragas i tvi -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256. 33

velsmål. Det syntes sålunda knappast kunna förväntas, att vid den fastighetstaxering,
som komme att äga rum år 1933, en nedsättning av taxeringsvärdena
till det läge, som betingades av jordbrukets nuvarande räntabilitet,
skulle komma till stånd. Å andra sidan torde det icke heller vara
att förvänta, att vid taxeringen år 1938 en eventuell förbättring i jordbrukets
läge komme att helt återspeglas. Skulle bestämmelser angående
eventuell befrielse från skyldighet att till fullo återbetala ackordslån redan
nu böra anses komma till stånd, syntes det därför lantbruksstyrelsen
lämpligare att göra återbetalningsskyldigheten beroende av fluktuationerna
uti vissa lämpligt valda indextal å lantbrukets förnödenheter och
produkter.

Mot bestämmelsen, att ackordslån förfaller till betalning, örn låntagaren
upphör ätt driva jordbruk, invänder Malmöhus läns hushållningssällskap,
•att det vid dödsfall, sjukdom eller hög ålder hos låntagare kunde uppstå
situationer, då det skulle vara uppenbart obilligt att indriva lånet.

Beträffande amorteringstiden ifrågasätter statskontoret, örn det
ej vore lämpligt, att avbetalningen av ackordslån började något tidigare
än som föreslagits och att amorteringstiden i stället förlängdes. Med allt
för kort amorteringstid kunde nämligen möta svårigheter för låntagare
att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Lantbruksstyrelsen giver uttryck
åt samma uppfattning, därvid styrelsen ifrågasätter en förlängning
av amorteringstiden från 5 till 10 år.

Beträffande förslaget till lag angående tillämpning av vissa bestämmelser
i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs å förhandling örn underhandsackord
åt jordbrukare har Svenska jordbrukskreditkassan framhållit,
att den föreslagna inskränkningen i möjligheterna att mot sökande
av ackordslån företaga exekutiva åtgärder eller att försätta honom i konkurs
torde vara nödvändig för att syftet med aekordslånen skulle kunna
vinnas.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Uppsala län avstyrka emellertid
förslaget, enär det sannolikt skulle lända jordbrukarna till skada.
Därvid framhålles:

Förslaget innebure ett moratorium under tre månader för skuldsatta
jordbrukare under allt för lätt åstadkomna förutsättningar. Det finge
anses synnerligen tvivelaktigt, örn en sådan åtgärd gagnade jordbrukarna.
Snarare kunde det befaras, att den närmaste följden av en sådan lagstiftning
skulle bliva, att alla affärsbanker och sparbanker, vilka innehade
jordbrukslån, som i någon mån ansåges osäkra, omedelbart komme att
uppsäga dessa till betalning samt att, sa länge lagstiftningen skulle gälla,
kreditanskaffningen för jordbrukare bleve försvårad.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt än längre
gående inskränkningar än som föreslagits. Sålunda framkastas, örn icke
utmätning, som ägt rum någon kortare tid innan vederbörande nämnd
fattat sitt beslut örn låneansökningens upptagande till behandling, borde
förklaras utan verkan, därest låneansökningen sedermera bleve bifallen.

{Hilane/ lill riksdagens pral akall 11)111. 1 sand. lii haft- (Nr !!><>./

Förslaget till
lag angående
tillämpning a T
vissa bestämmelser
i lagen
om ackordsförhandling

utan konkurs
å förhandling
om nnderhandsackord

åt jordbrukare.

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Förbättrings■
lånen.

Vidare framhållen, att det i varje fall måste anses olämpligt, att utmätning
under alla förhållanden skulle kunna med full laga verkan äga rum,
sedan låneansökning inkommit till stödlånenämnden men innan nämnden
hunnit taga ståndpunkt till densamma. Härigenom framtvingades nämligen
ett forcerat och i följd därav kanske icke alltid väl avvägt avgörandefrån
nämndens sida.

I detta sammanhang må omnämnas, att riksförbundet landsbygdens
folk till Kungl. Majit inkommit med framställning örn vidtagande av
lagstiftningsåtgärder i det av jordbruksutredningen med ifrågavarande
förslag avsedda syfte.

Även beträffande förbättringslånen hava, såsom framgår av det redan
förut sagda, meningarna rörande lämpligheten och genomförbarheten av
jordbruksutredningens förslag varit delade. Kent avslag å förslaget har
yrkats av lantbruksstyrelsen, av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och
Västmanlands län samt av Kalmar läns södra och Älvsborgs läns norra
hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Jag torde lämpligen först få
återgiva innehållet i yttrandena från dessa myndigheter.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att styrelsen till fullo behjärtade de motiv,
som föranlett förslaget, men att det syntes styrelsen som örn förslagets
genomförande skulle stöta på alltför stora svårigheter och som om
dess betydelse ur jordbrukets synpunkt knappast kunde beräknas motsvara
vare sig de förväntningar, jordbruksutredningen tycktes hysa, eller
de med detsamma förenade kostnaderna. De statsmedel, som kunde ställas
till förfogande för understödjande av jordbrukare, som råkat i betalningssvårigheter,
torde enligt styrelsens förmenande bliva till större nytta, örn
de i sin helhet bomme till användning vid det föreslagna ackordsförfarandet,
vilket torde kräva betydande belopp, örn det skulle väl fylla sitt ändamål.
Styrelsen, som förklarat sig anse de av herr Adler framförda synpunkterna
tungt vägande, har vidare anfört bland annat följande.

Den möjlighet till hjälp, som enligt föreliggande förslag skulle lämnas
jordbrukets idkare, begränsades på ett sätt, som icke torde kunna anses
fullt tillfredsställande. Det förelåge nämligen knappast någon verklig
grund för det antagandet, att jordbrukare, vars jordbruks taxeringsvärde
läge under 15,000 kronor, skulle under nuvarande förhållanden, då saluprisen
på jordbrukets produkter ofta icke ens täckte produktionskostnaderna,
ifråga örn likvida medel vara sämre ställda än jordbrukare, som
vore innehavare av jordbruk med något högre taxeringsvärde, men där
fastigheten vore skuldbelastad kanske långt över detta värde. Att så
ofta vore fallet hade lantbruksstyrelsen varit i tillfälle att konstatera vid
den ständigt återkommande granskningen av ansökningar örn understöd
från elever vid statsunderstödda lägre lantbruksundervisningsanstalter.
Den föreslagna begränsningen av rätten att erhålla förbättringslån syntes
lantbruksstyrelsen därför godtyckligt vald. Redan detta förefölle betänkligt.

Ifrågavarande begränsning bomme vidare att verka olika i skilda delar
av landet, beroende på taxeringsvärdenas olika läge, ett läge, som betin -

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

gats bland annat av vid taxeringsförfarandet rådande ekonomiska förhållanden,
alltså vid en tidpunkt, då jordbruksprodukternas prisläge vöre
ett helt annat än nu. De höga taxeringsvärden, som allmänt åsatts jord
i södra Sverige — speciellt i Skåne — ställde därigenom jordbrukarna i de
delar av landet, där krisens verkningar visat sig mest kännbara, i ett undantagsläge.
Största betydelsen skulle den föreslagna anordningen givetvis
få för Norrland med dess jämförelsevis låga taxeringsvärden å jordbruksfastigheterna.
En hjälp för denna landsdels jordbrukare vore visserligen
också väl behövlig, framför allt enär möjligheten för det mindre
jordbrukets utövare till arbetsinkomst vid sidan av jordbruket till följd
av prisläget för skogsprodukterna starkt beskurits. Jämväl i denna landsdel
torde emellertid en begränsning av rätten till hjälp, grundad på taxeringsvärde,
kunna verka i hög grad orättvis. Taxeringsvärdena påverkades
nämligen här starkt av skogstillgången, en tillgång som under nuvarande
förhållanden icke såsom under mera normala tider läte förvandla
sig i likvida medel.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande måste rätten till kristidshjälp
av denna art, därest rättvisa skulle skipas och avsett ändamål ernås, grundas
endast på en undersökning av det verkliga behovet. Den naturliga
begränsningen till det mindre och medelstora jordbrukets utövare bomme
alltid att vinnas därigenom, att endast dessa vore i tillfälle att med eget
och familjemedlemmarnas arbete lämna den motprestation i form av förbättringsarbete,
som skulle utgöra en förutsättning för hela anordningen.
Den allmänt rådande bristen på likvida medel utgjorde ett förhärskande
moment i den nu rådande jordbrukskrisen. Detta förhållande gjorde, att
synnerligen starka anspråk torde komma att ställas på hjälp till mildrande
av denna brist, därest åtgärder härför vidtoges från det allmännas
sida. En anordning efter den linje, som möjligen vore att anse som den
lämpligaste, eller behovsprincipen, skulle därför antagligen komma att
medföra högst betydande ekonomiska konsekvenser för statsverket.

Enligt förslaget skulle lånetilldelningen helt anförtros lokala myndigheter
utan att bestämda andelar av beviljade medel ställts till dessas förfogande
för ändamålet. En sådan anordning vore alltid i viss mån betänklig,
då trots än så noggranna bestämmelser olika tillämpning därav
städse kunde ifrågakomma. Särskilt betänklig funne lantbruksstyrelsen
anordningen i detta fall vara, då såsom en vägande detalj vid prövningen
av de inkomna låneansökningarna inginge ett alltid mer eller mindre subjektivt
bedömande av det verkliga lånebehovet, å andra sidan syntes den
förhandsbedömning av inom olika landsdelar förefintligt lånebehov, som
utgjorde en förutsättning för en uppdelning av beviljade medel på de
olika länen, så gott som utesluten.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande
biträtts av länsstyrelsen i länet, har anfört bland annat följande:

Det finge till en början erinras, att jordbrukarnas ekonomi icke torde
kunna förbättras genom ökad skuldsättning. Det måste också konstateras,
att förbättringslånen till sin innebörd vore understöd mot en viss arbetsprestation.
Någon fordran att denna prestation skulle vara av sådan art,
att jordbrukets avkastning därigenom skulle stegras, uppställdes icke enligt
förslaget oell torde knappast kunna uppställas. Nationalekonomiskt
torde lånen således få betraktas såsom en icke räntebärande utgift. Det
torde också få betraktas såsom visst, att i de fall, då arbetsprestationen icke
fullgjordes, möjligheten att indriva Jarlen vore utesluten. Örn man sloge

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

in på en sådan understödsverksamliet, torde det, hur mycket än dess tillfälliga
karaktär betonades, vara åtminstone mycket svårt att avbryta den
en gång inledda verksamheten, därest krisen inom jordbruket fortsatte
och kanske skärptes samt antalet nödställda jordbrukare i följd därav
tilltoge. Utskottet ansåge det nödvändigt att framhäva dessa starka betänkligheter
mot förbättringslånen, trots det förvaltningsutskottet hade
noggrann kännedom örn att ett avsevärt antal innehavare av både större
och mindre jordbruk för närvarande resterade med utskylder och räntor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. och länets norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava ansett, att grundligare övervägande vore erforderligt
än det, som kunde komma ärendet till del, örn det nu framlades
för riksdagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig dela de betänkligheter
mot förslaget, vilka anförts i den vid jordbruksutredningens betänkande
fogade reservationen, och även Kalmar läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har som skäl för sitt avslagsyrkande i allt
väsentligt åberopat de synpunkter, vilka kommit till uttryck i sagda reservation.

Vad övriga myndigheters och de i ärendet hörda sammanslutningarnas
ställning till förbättringslånen beträffar hava vissa betänkligheter, som
i de inkomna yttrandena gjorts gällande mot förevarande form av hjälpverksamhet,
redan tidigare angivits. Härutöver har emellertid på sina
håll tvekan angående förbättringslånens lämplighet över huvud uttalats.
De betänkligheter, som i sådant hänseende framhållits, hava i stort
sett varit samma som de, vilka andragits i herr Adlers reservation och
i lantbruksstyrelsens yttrande. Betänksamma mot förslaget utan att likväl
direkt avstyrka detsamma hava särskilt ställt sig länsstyrelserna i
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt
Jämtlands län ävensom förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra och
Jämtlands läns hushållningssällskap. I övriga yttranden har antingen
förslaget uttryckligen tillstyrkts eller i varje fall möjligheterna för och
lämpligheten av dess genomförande erhållit gynnsammare omdömen än
de nyss berörda.

Angående förslagets närmare utformning hava vissa ändringar,
delvis av väsentlig beskaffenhet, ifrågasatts i de av jordbruksutredningen
utarbetade bestämmelserna. Till en början torde jag få redogöra
för framställda erinringar mot de i förslaget uppställda förutsättningarna
och villkoren för förbättringslåns erhållande.

I anledning av förslagets bestämmelse att förbättringslån icke skulle
få utlämnas till den, som brukade fastighet med högre taxeringsvärde
enligt nu gällande taxering än 15,000 kronor, har statens egnahemsstyrelse
anfört, att egnahemslån kunde erhållas för jordbruksfastighet med
värde upp till 20,000 kronor. Enligt styrelsens åsikt borde överensstämmelse
råda mellan ifrågavarande båda slag av lån härutinnan. Södermanlands
läns hushållningssällskapg förvaltningsutskott har framhållit,

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

att den hjälp, som ifrågasatts för de mindre jordbrukarna, torde vara
mera nödvändig för jordbrukare vid större gårdar, där man vore beroende
av lejd arbetskraft. Även länsstyrelsen i Malmöhus län oell länets
hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava funnit det mindre lämpligt,
att lånegränsen satts så lågt som vid 15,000 kronors taxeringsvärde.
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har från liknande
synpunkter föreslagit, att maximibeloppet för taxeringsvärde a
fastighet, som kunde ifrågakomma, borde höjas till 30,000 kronor. — Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att
fastighetens taxeringsvärde eller dess areal odlad jord icke vore enbart
mätare av jordbrukarens trångmål och behov av hjälp till följd av krisen.
Ytterligare faktorer, som inverkade på jordbrukarens ekonomi, vore
tillgången på skog, fiske och dylikt, hans försörjningsplikt, hans hustrus
och hans egna förutsättningar som jordbrukare med mera. Även avsättningsförbållandena
vore av betydelse. Det syntes därför utskottet som
örn de stödjande åtgärderna icke för snävt borde bindas vid värde- och
arealbestämningarna, utan att de beslutande organen borde hava möjlighet
att vid understödens fördelning giva mera utrymme åt behovsprineipen.

Beträffande föreskriften, att förbättringslån ej finge beviljas, örn sökanden
innehade egnahemslån, har Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anfört, att då egnahemslåntagarens nödläge vore
detsamma och förorsakat av samma orsaker som beträffande övriga
mindre jordbrukare, en dylik föreskrift vore principiellt oriktig. Hallands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt, att innehav
av egnahemslån ej borde utgöra hinder för erhållande av förbättringslån,
om egnahemslånet erhållits före 1923, då särskilda premielån
ej förekomme, eller därest han i samband med senare erhållet egnahemslån
ej fått premielån.

Bestämmelserna angående den motprestation från låntagarens sida, som
skulle krävas för låns erhållande, hava i olika hänseenden blivit föremål
för anmärkningar. Sålunda har på sina håll lämpligheten av att över
huvud dylikt villkor uppställdes ifrågasatts. I andra yttranden åter
har gjorts gällande, att förbättringslån borde kunna utlämnas även för
ändamål och under betingelser, som icke upptagits i jordbruksutredningens
förslag. Statens egnahemsstyrelse har härom anfört, att utförande
av förbättringsarbete icke borde uppställas såsom oeftergivligt villkor.
Såsom skäl för denna åsikt har styrelsen hänvisat till vad reservanten
inom jordbruksutredningen andragit. Enligt styrelsens mening borde lånen
i stället anordnas i överensstämmelse nied det förslag angående utlämnande
av stödlån åt egnahemslåntagare, som framlagts i propositionen
nr 149 till innevarande års riksdag. Lån, där förbättringsarbete
ej ifrågakomma, borde således löpa med 3 års amorteringsfrihet samt
därefter återbetalas med V? årligen t ilis slutbetalning skett. För lånets
återbetalande skulle sökanden anskaffa bästa möjliga sakel het. Benäm -

3S

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

ningen förbättringslån borde i anslutning härtill utbytas mot benämningen
stödlån. — Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att planen
över förbättringsarbetena och nödig kontroll över arbetena i många fall
komme att draga så avsevärda kostnader, att det med lånet vunna resultatet
näppeligen komme att motsvara, vad man därmed velat ernå. Ehuru
hjälp i form av kontant understöd principiellt icke knnde anses önskvärd,
syntes därför kunna ifrågasättas, om icke under rådande förhållanden,
då jordbrukarnas lediga tid framför allt syntes böra ägnas åt
direkt förvärvsarbete, fordringen på motprestation av förevarande slag
borde eftersättas. Det förefölle länsstyrelsen lämpligare, att ifrågavarande
stöd gåves i form av räntefria lån, att återbetalas efter vissa år,
då jordbrukets ekonomiska förhållanden förbättrats. Skulle det vid tiden
för återbetalandet i något fall visa sig svårt för vederbörande att
fullgöra betalningen, borde då tagas under övervägande, huruvida och i
så fall under vilka villkor återbetalningsskyldigket skulle bortfalla, eventuellt
mot utförande av motprestation av ifrågavarande slag. — Även
Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort
gällande, att någon motprestation icke borde uppställas som villkor för
Iåns erhållande. Utskottet förmenar, att därest jordbrukaren bleve hjälpt
genom lånet, de önskvärda arbetena ändock komme att utföras, örn de
vore av behovet påkallade. — Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har anfört, att det kunde inträffa, att innehavare
av ett s. k. mönsterjordbruk, varå lämpligt förbättringsarbete icke
återstode att utföra, kunde sakna lämpliga föremål för förbättringsarbete
enligt jordbruksutrednigens förslag. Brukaren skulle följaktligen bliva
utesluten från möjlighet att erhålla hjälp även för trängande skulder,
som han kunde hava åsamkat sig för utförande av förbättringsarbete av
samma natur som det, för vilket förbättringslån kunnat utbekommas, om
arbetet uppskjutits. Utskottet ansåge därför, att förbättringslån borde
kunna beviljas även för under de senaste fem åren utfört arbete, som
varit av den art, att brukaren fått skuldsätta sig vid dess verkställande.
Vidare syntes enligt utskottets mening för stort avseende i förslaget fästas
vid att prestationen skulle utgöras av arbete. Där behövliga dragare
saknades eller där avelsdjur av sämre beskaffenhet funnes, torde enligt
utskottets åsikt avhjälpandet av dylik brist vara till större fördel än
exempelvis uppodling av ytterligare markområde. Utskottet förmenade
på grund härav, att medel till inköp av erforderliga inventarier, företrädesvis
avelsdjur, skulle kunna utgå i de fall, där brukare på grund av
skuldsättning eller eljest hade svårighet att anskaffa sådana djur, att
brukningsdelens avkastning kunde till fullo utnyttjas.

Mot stadgandet att förbättringsarbetet skulle vara sådant, att sökanden
för anskaffande av redskap och materialier ej hade utgift å högre
belopp än 50 kronor, har Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anmärkt, att detta belopp vore alldeles för lågt, örn i material -

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.

kostnaden skulle medtagas byggnadsvirke eller tegelrör för täckdikning.
— Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett
det över huvud taget lämpligt, att hjälp lämnades även för arbeten, som
krävde anskaffande av redskap och materialier för högre belopp än det
nyss nämnda. — Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har erinrat, att för exempelvis stenbrytning nödigt sprängämne ofta icke
kunde tillhandahållas för 50 kronor. — Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har, under åberopande av likartade synpunkter
som de nu angivna, föreslagit, att kostnaderna för redskap och materialier
måtte höjas till 100 kronor.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört,
bland annat, att låneformen tydligen vore uppbyggd efter mönster
av den premielåneverksamhet, som hushållningssällskapen utövade,
ävensom efter de nyodlings- m. fl. bidrag, som utginge till ofullständiga
.jordbruk. I Västerbottens län hade brist på medel tillbakasatt verksamheten.
Utlämnandet av nyodlingsbidrag hade sålunda fördröjts två eller
flera år, där man ej rent av måst avslå eljest formellt berättigade ansökningar.
En utbyggnad på den grund, som redan lagts, eventuellt tillika
■en utvidgning till nya ändamål och med lindrigare villkor, kunde under
sådana förhållanden ansetts naturligare än jordbruksutredningens förslag.
Skulle detta dock anses lämpligt att genomföra, syntes emellertid
ett övertagande av en viss del av redan planlagda, men av brist på medel
icke beviljade ansökningar örn nyodlingsbidrag vara på sin plats.

Den föreslagna tiden för fullbordande av det med förbättringslånet avsedda
arbetet, högst två och ett halvt år, har av länsstyrelsen i Blekinge
län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansetts väl
knapp. Tiden föreslås skola ökas med åtminstone ett år, för att en mindre
jordbrukare, utan åsidosättande av sitt ordinarie arbete å gården, skulle
kunna hinna utföra tillräcklig arbetsprestation för ett lån på 300 å 400
kronor. Även Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
.anser att, enligt vad utskottet funnit vid förmedling av andra statsbidrag
och lån, den av jordbruksutredningen föreslagna tiden i många fall vore
otillräcklig.

Angående förbättringslånens storlek har statens egnahemsstyrelse
erinrat, att i förenämnda proposition, nr 149, till årets riksdag
stödlån för egnahemslåntagare föreslagits skola utgå med högst 750 kronor.
Styrelsen har framhållit såsom kimligt, att maximibeloppet för förbättringslånen
fastställdes så att jämnställdhet mellan egnahemslåntagare
och andra jordbrukare ernåddes i nu ifrågavarande hänseende. Styrelsen
har vidare föreslagit, att förbättringslån måtte utgå med hela det
belopp, vartill arbetskostnaden för förbättringsarbetets utförande uppskattades.
— Även länsstyrelsen i Kalmar län och Västmanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava ansett, att lånebeloppens storlek
borde ökas, för att bidragen skulle kunna bliva jordbrukarna till

Organisa tionen.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

verklig hjälp. Förvaltningsutskottet erinrar, att liknande understöd i
form av s. k. premielån, kunde utgå till egnahemslåntagare med belopp
intill 1,500 kronor.

Slutligen bör nämnas, att Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ställt sig tveksam inför bestämmelsen, att föreskrift kumlemeddelas
därom, att lånebelopp skulle helt eller delvis utbetalas direkt
till angiven borgenär. Utskottet har anfört, att med en dylik bestämmelse
i många fall fara torde föreligga, att de avsedda arbetena icke kommeatt
bliva slutförda eller att för arbetets utförande ny skuldsättning måstp
ske. Utskottet förmenar nämligen, att många mindre jordbrukare, närmast
sådana som för sin utkomst vore beroende av arbetsförtjänst liosandra,
icke torde, då de upptoges av till tiden begränsade förbättringsarbeten
vid hemmen, förmå utan anlitande av ny kredit genomföra de med
lånen förenade arbetena, om de icke kunde påräkna lånebeloppen till underhåll
åt sig och sina familjer under den tid, samma arbeten påginge.

Jordbruksutredningens förslag till organisation för liandhavandet av
ackords- och förbättringslånerörelsen har i de avgivna yttrandena gjortstill
föremål för genomgripande kritik. Lämpligheten av att för ifrågavarande
verksamhet tillskapa helt nya organ har i allmänhet starkt dragits
i tvivelsmål. Den föreslagna förvaltningsformen har ansetts dels komma
att förorsaka statsverket onödiga och dryga kostnader dels ock vara alltför
invecklad och jämväl i övrigt mindre lämpad för ändamålet. I flertalet
yttranden har framhållits, att liandhavandet av stödverksamheten
borde anknytas till någon redan befintlig förvaltningsorganisation, och
har i sådant hänseende främst ansetts, att hushållningssällskapen med
deras egnahemsnämnder och övriga förvaltningsorgan borde kunna utnyttjas.
\ issa yttranden, däri förevarande frågor mera ingående behandlats,
torde här få återgivas.

Statskontoret har framhållit, att då de ifrågasatta åtgärderna vore att
anse såsom en mera tillfällig anordning, det syntes angeläget, att den för
åtgärdernas genomförande erforderliga organisationen gjordes så litet
omfattande som möjligt. Jordbruksutredningens förslag härutinnan torde,,
enligt statskontoret, kunna väsentligt förenklas. Statskontoret har härutinnan
anfört följande:

För statskontoret syntes det ligga närmast till hands att undersöka, huruvida
icke möjlighet skulle förefinnas att vinna hushållningssällskapens,
medverkan vid genomförandet av de föreslagna lijälpåtgärderna. Med.
hänsyn till den ställning, sällskapen intoge till landets jordbrukande befolkning
och det intresse, som utan tvivel vore tillfinnandes hos sällskapen
att i föreliggande svåra läge för jordbrukets utövare träda hjälpande
emellan, samt med den ingående kunskap, sällskapen givetvis besutte i
fråga örn jordbrukets olika förhållanden inom deras förvaltningsområden,,
och den personalkännedom, de ägde eller förmodligen utan större svårighet
kunde förskaffa sig, torde hushållningssällskapen med sina underl}''-

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

danile tjänstemän vara särskilt skickade att handhava organisationen av
ifrågavarande lånerörelse.

De arbetsuppgifter, som härigenom skulle påläggas hushållningssällskapen,
skulle givetvis kunna bliva rätt betungande. Då man emellertid torde
kunna antaga, att den av sällskapen handhavda egnaliemslånerörelsen
under den närmaste tiden komme att minska i omfattning på grund av att
efterfrågan å småbruk under nuvarande tryckta förhållanden torde
komma att avtaga, skulle sällskapen härigenom beredas en lättnad i deras
nuvarande arbetsbörda. Beträffande sistnämnda slag av lånerörelse ville
statskontoret i detta sammanhang icke underlåta att såsom sin mening
framhålla lämpligheten av ett tillfälligt inställande under jordbrukskrisens
fortvaro av ifrågavarande utlåning för jordbrukslägenheter.

För de bestyr, hushållningssällskapen skulle hava med den ifrågasatta
hjälpverksamheten, torde ersättning av statsmedel böra beredas sällskapen.
Jämväl torde, därest så befunnes erforderligt, juridisk arbetskraft
böra ställas till sällskapens förfogande.

Skulle det möta praktiska svårigheter att till hushållningssällskapen
förlägga handhavandet av de påtänkta stödåtgärderna, torde det icke återstå
annan utväg än att följa de av jordbruksutredningen uppdragna riktlinjerna,
varvid dock enligt statskontorets förmenande, en viss förenkling
borde kunna vidtagas. För ifrågavarande lånerörelse — utlämnande av
ackordslån och förbättringslån — hade jordbruksutredningen föreslagit
inrättandet av tvenne nämnder, dels en central nämnd i varje län, länsnämnden,
och dels nämnder för mera begränsade områden, tingslag eller
viss del av tingslag, stödlånenämnder. Denna organisation syntes statskontoret
alltför vidlyftig. Ämbetsverket föreställde sig, att det skulle
kunna överlämnas åt en nämnd, en något förstärkt länsnämnd, att sköta
lånerörelsen och därmed förenade uppgifter. Statskontoret ifrågasatte,
att länsnämnden bleve, såsom föreslagits, sammansatt av fyra, av Kungl.
Majit utsedda ledamöter, därav en ordförande, vilken statskontoret förmenade
borde äga juridisk sakkunskap. Två andra ledamöter borde besitta
de kvalifikationer, som jordbruksutredningen ansett böra hos en var
av dem vara tillfinnandes. Jämte dessa ledamöter syntes kunna i länsnämnden
insättas en ytterligare, av nämnden utsedd ledamot, motsvarande
det av utredningen föreslagna stödlåneombudet i stödlåneniimnden.
För varje kommun eller, där så funnes lämpligt, för viss del av kommun
eller för flera kommuner skulle sålunda utses ett ombud att såsom ledamot
i länsnämnden deltaga i behandlingen av ärenden, som avsåge jordbruk
inom det område, för vilket ombudet utsetts.

Även lantbruksstyrelsen har föreslagit, att handhavandet av ifrågavarande
stödåtgärder bleve anförtrott hushållningssällskapen. Styrelsen
har härvid förutsatt, att staten vid prövningen av låneärenden företräddes
av ett utav vederbörande länsstyrelse utsett sakkunnigt ombud med
vetorätt i sådana fall, där förutsättningarna för erhållande av lån enligt
ombudets mening icke kunde anses tillfredsställande. Vid ackordsförfarandet
borde bouppteckning och underhandlingar med fordringsägarna
verkställas av vederbörande jordbrukare själv, eventuellt med anlitande
av den sakkunskap, som eljest stöde till förfogande för detta ändamål. En
dylik anordning skulle enligt styrelsens åsikt medföra större möjligheter

Medelsanskaffningen

m. m.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

för förslagets praktiska genomförande. Endast om svårigheter yppade sig
att ena fordringsägarna, skulle direkta underhandlingar mellan lånenämnden
och dessa behöva ifrågakomma.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar,
att jordbruksutredningen ej beaktat, att hushållningssällskapen
omorganiserats på sådant sätt, att de ägde organ i de olika orterna. Utskottet
har skisserat två förslag, enligt vilka hushållningssällskapen skulle
handhava ifrågavarande stödaktion samt härom anfört följande.

Alt. I. För behandlingen av frågor angående ackordslån och förbättringslån
skulle hushållningssällskapens förvaltningsutskott tillsätta särskilda
utskott. I dessa skulle länsstyrelsen äga utse representanter, mot
vilkas veto stödlån ej finge beviljas. Ordförande eller ledamöter i hushållningssällskapens
underavdelningar skulle tjänstgöra såsom stödlåneombud.

Alt. II. Handläggningen av ackordslån och förbättringslån skulle
uppdragas åt hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Vid dessa
frågors behandling i nämnderna skulle ombud för länsstyrelserna närvara
och hava vetorätt. Då statsintresset redan förut hade två representanter
i varje nämnd, torde detta bliva tillräckligt representerat. I de
län, som i likhet med Stockholms hade egnahemskommittéer i flertalet
socknar samt egnabemsombud i övriga socknar, syntes organisationen
för stödlåneärendenas handläggning vara med förenämnda komplettering
av nämnden utan vidare klar. Där egnahemslånerörelsen ej vore
på detta sätt organiserad, kunde hushållningssällskapens underavdelningar
träda i funktion som egnahemsnämndernas organ i likhet med alternativ
I.

De beslut, som av nämnderna eller utskotten fattats eller som föranletts
äv att länsstyrelsens ombud begagnat sin vetorätt, borde kunna
överklagas hos lämplig myndighet. En dylik komplettering av sällskapens
organisation skulle på ett enklare och billigare sätt lösa organisationsfrågan
än uppbyggandet av en ny organisation från grunden. Utgifter
för förhyrande av expeditionslokaler m. m. behövde då ej förekomma.
Det gällde endast för sällskapen att få sina merkostnader täckta.
Det effektivaste sättet att begränsa statsutgifterna för administreringen
av stödåtgärderna vore givetvis att giva sällskapen viss ersättning för
varje behandling. Härigenom undvekes även varje tvist eller oklarhet
beträffande fördelningen av resekostnader och andra utgifter mellan
denna och sällskapens övriga verksamhet.

I detta sammanhang torde slutligen få nämnas, att jämväl den tanken
kommit till uttryck, att de föreslagna stödlånenämndernas uppgifter
skulle kunna skötas av kommunalnämnderna.

Vad angår frågan örn anskaffahde av de för den föreslagna hjälpverksamheten
erforderliga medlen och därmed sammanhängande spörsmål
har i yttrandena väsentligen framkommit följande.

Statskontoret har erinrat, att anslagsbeloppen vore enligt jordbruksutredningen
avsedda att utgå av lånemedel. En sådan disposition av dylika
medel skulle strida mot den sedan gammalt tillämpade grundregeln i
svenska statens lånepolitik, att upplånade medel skulle användas endast

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

för produktiva ändamål av den beskaffenhet, att full förräntning å det
investerade kapitalet kunde påräknas. Statskontoret föreställde sig nämligen,
att, även örn beträffande ifrågavarande lånerörelse vissa ränte- och
återbetalningsföreskrifter komme att meddelas, resultatet av lånerörelsen
bleve sådant, att varken återbetalning eller förräntning av upplånade
medel i större utsträckning kunde äga rum. Man måste hysa stora betänkligheter
mot ett frångående av de sunda ekonomiska principer, staten
sålunda tillämpat i fråga örn dispositionen av upplånade medel. Under
nu rådande förhållanden torde emellertid någon utväg att för ändamålet
anlita andra statsinkomster knappast förefinnas. — För täckande av
organisationskostnaderna torde erfordras uppförande av ett förslagsanslag
å riksstatens nionde huvudtitel.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att de för realiserande av jordbruksutredningens
förslag nödvändiga medlen måste erhålla förslagsanslags natur.
Beträffande ackordslånen har styrelsen som skäl härför anfört, att
enär de medelstora och större jordbruken, som nödgades anlita lejd arbetskraft,
varit och vore mest utsatta för krisens verkningar, och då dessa
verkningar varit svårast inom de delar av landet, där jordbruket stöde
högst och taxeringsvärdena därför också vore höga, styrelsen holle för antagligt,
att de gjorda kostnadsberäkningarna icke komme att visa sig hållbara.
Ackordslånen skulle utgå efter bestämda grunder. En anordning,
som skulle medföra, att endast vissa låneberättigade jordbrukare, nämligen
de som begärde och erhölle lån, innan eventuellt anslag förbrukats,
bleve delaktiga av ifrågavarande statshjälp, måste innebära en orimlighet.
Vad angår förbättringslånen har styrelsen anmärkt, att den förhandsbedömning,
som utgjorde en förutsättning för en uppdelning av beviljade
medel på de olika länen, syntes så gott som utesluten.

Riksräkenskap sverket har anfört: Genomförandet av förslaget örn
ackordslån nödvändiggjorde upprättandet av en särskild lånefond, vartill
medel borde anvisas såsom anslag under utgifter för kapitalökning. Med
hänsyn till förslagets bestämmelser örn återbetalningsskyldighet och förräntning
borde åtminstone 60 procent av anslagsbeloppet täckas av andra
statsinkomster än lånemedel. Anslaget till förbättringslån borde i sin helhet
utgå av andra statsinkomster än lånemedel samt anvisas såsom verklig
utgift under nionde huvudtiteln, i likhet med anslaget till premielån
till egnahemslåntagare. Båda anslagen borde anvisas såsom reservationsanslag.
Till hindrande av deras överskridande borde bestämda belopp ställas
till varje länsnämnds förfogande. — Kostnaden för organisationen
samt för inteckningsåtgärder borde bestridas från ett under nionde huvudtiteln
uppfört särskilt förslagsanslag.

Fullmäktige för riksgäldskontoret hava anfört i huvudsak följande: Förlustriskerna
vid utlämnande av ackordslön och förbättringslån torde komma
att visa sig så stora, att det riktigaste utan tvivel vore, att anslagen
till ifrågavarande lånerörelse i sin helhet anvisades att utgå av andra
statsinkomster än lånemedel. Svenska staten hade sedan länge tillämpat
den regeln, att upplånade medel skulle användas för produktiva ändamål.
Lånemedel hade således av riksdagen under senare år vid beviljande av anslag
till statens utlåningsfonder anvisats endast till så stor del, att inflytande
räntor å utlämnade lån beräknats komma att fullt täcka statens
egna ränteutgifter å de för respektive fond upplånade medlen. Lånemedelsandelen
borde med andra ord vara i största möjliga grad riskfri. Ett upprätthållande
av nyssnämnda regel skulle i varje fall ej medgiva använ -

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

(lande mer än till en viss mindre del av lånemedel till anslagen för utlämnande
av förevarande stödlån. Därest emellertid lånemedel ändock
skulle komma att tagas i anspråk för ifrågavarande utlåningsrörelse,
ville fullmäktige understryka vikten av att Kungl. Majit ock riksdagen
uttalade sig för en återbetalning av sagda medel, så snart lämpligen ske
kunde, förslagsvis inom 10 år, genom anvisande å kommande riksstat^’
av erforderliga belopp av andra statsinkomster än lånemedel. Ett sådant
förfarande skulle ansluta sig till vad som ägt och alltjämt ägde rum beträffande
de betydande belopp av lånemedel, som ställts till Kreditkassans
av 1922 förfogande.

mitsche fen -Jordbruks!! tred ilin gens förevarande betänkande oell de däröver avgivna

yttrandena ådagalägga med tydlighet, att jordbrukarna mångenstädes i
vårt land till följd av jordbrukskrisens hårda tryck och långvarighet drabbats
av allvarliga ekonomiska bekymmer, icke minst i avseende å kreditförhållandena.
Det starka prisfallet å jordbruks- och skogsprodukter har
medfört en inkomstminskning, som för jordbrukarna försvårat möjligheterna
att förränta och amortera sina skulder — särskilt i sådana fall, då
jordbruket övertagits vid ett väsentligt högre prisläge än det nuvarande
— samt nödvändiggjort ökad skuldsättning. För sådana mindre jordbrukare,
som äro i behov av förtjänster vid sidan av jordbruket, har bristen
på arbetstillfällen i skogarna m. m. förvärrat ställningen. Visserligen
besitter jordbruket stor inre motståndskraft, och jordbrukarna äro kända
för att under hårda tider kunna inskränka sina behov och utgifter, med
eftersättande understundom av erforderliga förbättringsarbeten å jordbruksfastigheterna,
men allmänt vitsordas av dem, som nu yttrat sig i
ärendet, att de ekonomiska svårigheterna hota att bliva mången jordbrukare
övermäktiga.

Den situation, som sålunda uppkommit, gör, att möjligheten och lämpligheten
att genom särskilda stödåtgärder bereda hjälp åt jordbrukare,
som på grund av krisen råkat i ekonomiskt betryck, måste tagas under
allvarligt övervägande. Det föreliggande betänkandet angiver vissa
riktlinjer för en dylik stödverksamhet. I de över betänkandet avgivna
utlåtandena har ej rått mer än en mening därom, att statsmakterna i görligaste
mån måste söka förbättra läget för jordbruksnäringen och lindra
svårigheterna för dess utövare. Tillika har emellertid framhållits, att, såsom
också redan jordbruksutredningen betonat, den avgörande förutsättningen
för en verklig och varaktig förbättring av jordbrukarnas ekonomi
vore, att sådana priser erhölles å jordbruks- och skogsprodukter, att jordbruket
kunde bereda dess utövare en skälig bärgning. Att uppnåendet av
ett förbättrat prisläge är av grundläggande betydelse för jordbruksnäringen
finner även jag ligga i öppen dag. Statsmakternas möjligheter att härutinnan
öva direkt inflytande äro emellertid på grund av det ekonomiska
livets lagar ganska begränsade. I detta sammanhang vill jag erinra, att
statsmakterna dock vidtagit extra ordinära åtgärder för stödjande av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

45

Tiktiga grenar av jordbruksproduktionen såsom beträffande brödsäds- och
sockerbetsodlingen. Kungl. Maj:t har också tidigare i dag på min föredragning
beslutat att till riksdagen avlåta ett betydelsefullt förslag, avseende
åtgärder för stödjande av produktionen av mjölk oell mejeriprodukter
i riket.

Ehuru de åtgärder, vilka, på sätt antytts, vidtagits eller föreslagits till
främjande av vissa jordbrukets produktionsgrenar, äro ägnade att förbättra
prisbildningen å ifrågavarande jordbruksprodukter och sålunda,
sett på längre sikt, förhjälpa jordbrukarna till gynnsammare ekonomiska
förhållanden, torde emellertid i ett stort antal fall nödläget vara så överhängande,
att, till hindrande av ekonomiskt sammanbrott, ytterligare och
omedelbar hjälp är av behovet påkallad. Med hänsyn till de vittgående
och ödesdigra följder ett dylikt sammanbrott i större utsträckning bland
den jordbrukande befolkningen i olika hänseende skulle hava, torde staten
icke böra undandraga sin medverkan till att, där så lämpligen kan ske,
nödigt andrum i svårigheterna beredes dem, som därav visa sig i trängande
behov och kunna anses förtjänta. Det torde böra framhållas, att
Kungl. Majit i liknande fall ansett sig böra föreslå lijälpåtgärder, såsom
i fråga örn egnahemslåntagare, innehavare av lägenheter å kronomark
inom de sex norra länen samt arrendatorer å kronojord och ecklesiastik
jord.

Vad beträffar den form, statsmakternas ingripande å ifrågavarande område
lämpligen borde erhålla, föreligga, på sätt även framgår av betänkandet,
olika möjligheter. Närmast i den av mig nyss antydda riktningen
gå de av jordbruksutredningen framlagda förslagen örn ackords- och förbättringslån
eller, såsom de med ett gemensamt namn betecknas, stödlån.
I samband härmed har emellertid utredningen förordat vidtagande av
ett flertal åtgärder, avseende att främja tillgodoseendet av jordbrukarnas
olika slag av kreditbehov. Jag torde till en början få något uppehålla
mig vid vad betänkandet i sistberörda hänseende innehåller.

I syfte att jordbrukarna vid behov av långfristig kredit skulle i vidsträcktare
mån än hittills skett komma i åtnjutande av de med liypotekslånen
förenade förhållandevis fördelaktiga ränte- och andra lånevillkoren,
har jordbruksutredningen ansett angeläget, att hypoteksföreningarnas
upplysningsverksamhet och organisation förbättrades. Till vad utredningen
härutinnan anfört kan jag helt ansluta mig. Enligt vad utredningen,
efter vederbörandes hörande, själv framhållit torde också kunna förväntas,
att Sveriges allmänna hypoteksbank och hypoteksföreningarna komma
att vidtaga anstalter för vinnande av ifrågavarande syftemål. Något vidare
uttalande i denna fråga synes därför ej här erforderligt.

Vid sidan av hypoteksföreningarna kunna enligt jordbruksutredningen
sparbankerna anses vara de kreditinstitut, vilka i främsta rummet borde
av jordbrukarna anlitas vid behov av långfristig kredit. För att sparhan -

46

Kungl. Majlis proposition Nr 256.

kerna skola sättas i stånd att i tillfredsställande grad fylla de anspråk på
dylik kredit, som kunde uppkomma, har utredningen funnit vissa åtgärder
påkallade. Vad härvid först beträffar förslaget örn beredande av möjlighet
för sparbankerna att genom upplåning i postsparbanken eller någon
statlig fond anskaffa för jordbrukskredit erforderliga medel, bar detta
avstyrkts såväl av sparbanksinspektionen som av svenska sparbanksföreningen,
och i ett flertal andra uttalanden, däribland av fullmäktige för
riksbanken och svenska bankföreningen, hava allvarliga betänkligheter
mot förslaget framkommit. Det förtjänar tillika uppmärksammas att, enligt
vad sparbanksföreningen anfört, i varje fall de större sparbankerna
endast undantagsvis hittills behövt av brist på medel avvisa låneansökningar
från jordbrukare. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
finner jag — med hänsyn bland annat till de avstyrkande uttalandena
från sparbankernas egen sida — förslaget icke böra föranleda vidare
åtgärd.

Vidkommande härefter vad jordbruksutredningen framhållit angående
angelägenheten därav, att sparbankerna själva genom lämpliga åtgärder
förbättrade sina förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov,
samt att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters uppmärksamhet
på angelägenheten av att följa och granska sparbankernas verksamhet
med hänsyn till föreskriften i 26 § sparbankslagen, finner även jag det
önskvärt, att sparbankerna, där så kan visa sig erforderligt och med iakttagande
av att sparbankernas likviditet icke därigenom försvagas, söka
inom gränsen för en sund kreditgivning i görligaste mån så ordna sin
verksamhet, att det av jordbruksutredningen angivna syftet uppnås. Förverkligandet
av detta önskemål är, såsom i flera utlåtanden erinrats, beroende
av vederbörande sparbanksledning. Av sparbanksföreningens
yttrande att döma torde emellertid kunna förväntas, att jordbrukarnas
kreditanspråk skola från sparbankernas sida komma att påräkna största
möjliga tillmötesgående. Att, på sätt i 26 § sparbankslagen föreskrives,
sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis begränsas till sparbankens
verksamhetsområde synes härvidlag vara av vikt.

I anledning av jordbruksutredningens anförande angående jordbrukskasserörelsens
betydelse för jordbrukets löpande kredit och angelägenheten
av sagda rörelses stödjande, torde vara tillräckligt erinra, att Kungl.
Maj:ts, av utredningen i detta sammanhang omförmälda, till årets riksdag
avlåtna proposition, nr 200, numera blivit av riksdagen bifallen.

Såsom det mest betydelsefulla resultatet av utredningens arbete framstår
otvivelaktigt dess förslag örn stödlån. I utlåtandena har denna del
av betänkandet blivit föremål för mycket skilda meningar. Angående
de olika åsikter, som härutinnan kommit till uttryck, torde jag få hänvisa
till den utförliga redogörelse, jag i det föregående lämnat. Utan
att här ingå på någon närmare granskning av den kritik, som så -

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

lunda ägnats förslaget, vill jag såsom min uppfattning framför allt
betona, att statens mellankomst, där sådan bör äga rum, måste kunna
ske snabbt samt under möjligast enkla och praktiska former. Ur
dessa synpunkter synas mig de anmärkningar, som riktats mot den
föreslagna organisationen av stödlåneverksamheten, i stort sett berättigade.
Särskilt med hänsyn till hjälpanordningens karaktär av tillfällig
torde, på sätt anmärkts, jordbruksutredningens förslag härutinnan
få anses väl invecklat och dyrbart. Men jämväl vissa av de övriga erinringar,
som beträffande ackords- och förbättringslånen framförts, hava
synts mig befogade. I främsta rummet gäller detta ackordslånen. De
betänkligheter, vilka från flera håll kommit till uttryck gent emot de av
jordbruksutredningen uppställda förutsättningarna för erhållande av dylikt
lån, eller att sökandens skulder skola överstiga tillgångarna, kan jag
ej annat än dela. Såsom i åtskilliga utlåtanden över förslaget anförts
torde i många fall de jordbrukare, vilkas skulder icke överstiga värdet
av tillgångarna, men vilka det oaktat råkat i betalningssvårigheter,
vara i lika trängande behov av hjälp som de, vilka avses i förslaget,
och ofta nog torde i förstnämnda fall bättre utsikter att hjälpen skall
bliva till varaktig nytta förefinnas. Beträffande såväl ackords- som även
förbättringslånen synes över huvud särskilt den anmärkningen äga fog,
att de lånebeviljande myndigheterna vid prövningen av låneansökningarna
allt för snävt bundits vid vissa bestämda regler. Ehuru å andra sidan
jordbruksutredningens förslag otvivelaktigt, på sätt också erkänts i utlåtandena,
innehåller mycket, värt att taga fasta på, förefaller det mig
som vore en förenkling av det utav utredningen uppbyggda lånesystemet
och en uppmjukning av formerna önskvärd. Det synes mig därför, att
man, med utnyttjande i väsentliga delar av jordbruksutredningens förslag,
bör framgå på en något annorlunda väg än den utredningen förordat.
Jag torde i det följande få angiva de riktlinjer, som enligt min mening
härvid i huvudsak böra följas.

Såsom jordbruksutredningen föreslagit torde statens mellankomst i förevarande
krisläge böra ske i form av tillhandahållande åt nödställda jordbrukare
av kontanta medel på billiga villkor. Härvid bör givetvis, liksom
enligt jordbruksutredningens förslag, med jordbrukare förstås icke
blott den, vilken brukar sin egen jord, utan en var, som bereder sig utkomst
huvudsakligen genom att driva jordbruk. Såsom grundförutsättning
för hjälps erhållande synes, jämväl i anslutning till vad jordbruksutredningen
föreslagit, böra gälla, att den hjälpsökandes svårigheter
skola haATa uppkommit till följd av krisen. Angående innebörden av denna
förutsättning har utredningen (sid. 70 och 71 i betänkandet) framfört
vissa synpunkter, till vilka jag helt kan ansluta mig. Däremot har jag
icke funnit övertygande skäl tala för förslaget, att jordbrukare, som
tillträtt sin fastighet senare än den 1 maj 1931, skulle vara ovillkorligen
utesluten från hjälp. Det synes lämpligt, att möjlighet till fri prövning

48

Kungl. Martts proposition Nr 256.

härutinnan förbehålles den myndighet, åt vilken kandhavandet av hjälpverksamheten
kan komma att anförtros.

På sätt jag förut framhållit torde över huvud taget förutsättningarna
för erhållande av hjälp icke böra fastlåsas vid alltför snäva regler. Generellt
synes böra gälla, att vederbörande jordbrukare skall vara i trängande
behov av det bistånd, varom han ansöker. Vidare torde en naturlig
förutsättning för statens ingripande vara, att vederbörande själv
gjort vad man av honom rimligen kunnat begära för att övervinna svårigheterna.
Den hjälpsökande synes därjämte böra även eljest vara känd
såsom arbetsam och skötsam samt sålunda och med hänsyn till övriga
omständigheter förtjänt av bistånd. Uppenbarligen bör hjälp icke lämnas
i sådana fall, där det finnes anledning befara, att därigenom tidpunkten
för ett ekonomiskt sammanbrott allenast skulle uppskjutas eller att
hjälpen eljest icke skulle bliva av någon verklig betydelse för sökanden
och hans möjligheter att fortsätta jordbruksdriften. Statens mellankomst
bör tydligen endast ske, örn det synes sannolikt, att sökanden skall
bliva i stånd att kvarstanna vid och sköta sitt jordbruk. Enahanda synpunkter,
som de här senast berörda, hava jämväl anlagts av jordbruksutredningen.

Genom proposition, nr 149, till årets riksdag har Kungl. Majit föreslagit,
att egnahemslåntagare skulle under angivna förutsättningar kunna erhålla
hjälp av staten i form av lån på vissa fördelaktiga villkor, s. k.
stödlån. Då denna lijälpanordning, ehuru avseende allenast egnahemslåntagare,
till sitt syftemål väsentligen överensstämmer med den av mig nu
föreslagna, torde den jordbrukare, som erhåller dylikt stödlån, icke böra
kunna komma i åtnjutande av hjälp jämväl i den form, varom här är
fråga. Att, på sätt skulle följa, därest man tillämpade de synpunkter,
jordbruksutredningen anlagt beträffande förbättringslånen, generellt utesluta
egnahemslåntagarna från varje möjlighet att bliva delaktiga av nu
ifrågavarande hjälpverksamhet, synes mig däremot ej riktigt. Mot jordbruksutredningens
berörda förslag hava också i yttrandena framställts
erinringar.

För de flesta jordbrukare i ekonomiskt betryck torde en pressande skuldbörda,
som de sakna medel att avlasta sig, vara det mest kännbara uttrycket
för svårigheterna. Särskilt för en småbrukare, vars jordbruk icke avkastar
stort mer än som åtgår till en nödtorftig bärgning för brukaren och
hans familj, kan även en ganska liten skuld, i all synnerhet örn den är
oförmånligt placerad, bliva ett allvarligt bekymmer. Då den ekonomiska
motståndskraften redan från början är svag, kan påfrestningen bär lätt
bliva övermäktig och vederbörande bliva urståndsatt att fortsätta sin
näring. I dylika fall kan även ett jämförelsevis ringa belopp bliva till
stort gagn och därför statens mellankomst anses väl befogad. Men den
statliga hjälpverksamheten torde icke böra begränsas härtill. Även andra
jordbrukare än de nu nämnda synas böra kunna i viss utsträckning på -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

49

räkna bistånd, i sitt betryckta läge. Det torde härvid icke vara lämpligt
att ställa hjälpens utgående i ovillkorligt beroende av taxeringsvärdet å
den brukade fastigheten eller av visst inkomststreck. Den ståndpunkt, jag
sålunda intager, sammanhänger med vad jag tidigare anfört därom, att
största möjliga utrymme bör lämnas åt den individuella behovsprövningen.

Av vad jag nu anfört framgår, att betalning av gäld är ett av de ändamål,
vartill i förevarande fall hjälp bör kunna ifrågakomma. I anslutning
till vad jordbruksutredningen föreslagit synes emellertid hjälp även
böra kunna utgå för genomförande av ackord och liknande gäldreglering.
På sätt följer av det redan sagda bör i sistnämnda fall bistånd icke
lämnas annat än där förutsättningar synas finnas, att den reglering, för
vilken hjälp begäres, också skall komma till stånd. Som regel synes därför
lämpligt, att beloppet i dylikt fall icke utbetalas, innan sökanden
visat, att uppgörelse med borgenärerna träffats eller att ackordet blivit
av domstol fastställt. I detta sammanhang torde jag även få beröra
det av jordbruksutredningen framlagda förslaget till lag angående tilllämpning
av vissa bestämmelser i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs
å förhandling örn underhandsackord åt jordbrukare. Mot den föreslagna
lagstiftningen har från vissa håll icke utan fog anmärkts, att den
kunde vara ägnad att rubba jordbrukarnas bestående kreditförhållanden
och försvåra kreditanskaffningen åt jordbrukarna. Härtill kommer, att
förslaget vilar å den förutsättningen, att förhandling örn underhandsackord
i förevarande fall alltid skedde under medverkan och kontroll av
de låneförmedlande nämnderna. Härutinnan har jag emellertid icke ansett
mig böra förorda bindande regler. Med hänsyn härtill och då det
torde ligga i borgenärernas eget intresse att ej motsätta sig erforderligt
anstånd, har jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, ansett,
att lagstiftningsåtgärder i nämnda avseende icke nu böra ifrågasättas.

Krisens verkningar taga sig emellertid ofta nog uttryck även annorledes
än i svårigheter att betala uppkommen skuld. Avsaknad av medel till
inköp av nödiga kreatur och redskap torde mången gång för jordbrukaren
innebära en nära nog lika allvarlig fara som överhängande gäld. Jag
tänker härvid bland annat på det fall, att en jordbrukare nödgats för betalning
av trängande skulder avhända sig dragare, mjölkkor eller dylikt.
Det synes mig alltså vara en angelägenhet av vikt, att bistånd i detta sammanhang
lämnas även för anskaffande av såväl levande som döda inventarier,
vilka äro för brukandet av vederbörande hjälpsökandes fastighet
oundgängligen erforderliga.

Vad angår hjälpens storlek torde, med hänsyn till ändamålet med densamma
samt från de synpunkter, som i övrigt av mig i det föregående angivits,
det belopp, som till en och samma jordbrukare högst bör kunna
utgå, skäligen kunna bestämmas till 2,000 kronor.

Av principiella skäl synes det mig mest tilltalande, att den hjälp, jordBihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 21U hafi. (Nr 256.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

brukaren sålunda erhåller, icke lämnas honom utan vederlag. Hjälpen
torde därför böra få karaktären av lån, i det följande benämnt stödlån.
I anslutning till jordbruksutredningens förslag torde emellertid låntagare
böra genom utförande av förbättringsarbete å den av honom brukade
fastigheten kunna i viss utsträckning fritagas från återbetalningsskyldigr
het. Genom att fastigheten förbättras ökas jordbrukarens försörjningsmöjligheter
och minskas hans behov av hjälp från det allmännas sida. Dylikt
arbete blir således även nationalekonomiskt av betydelse. Principen att såsom
vederlag för lämnad hjälp kräva utförande av förbättringsarbete å den
hjälpsökandes jordbruk har också tagit sig ett flertal uttryck å områdena
för statens understödjande verksamhet. Det torde likväl ej vara lämpligt
att i nu förevarande fall ett förhållandevis så stort belopp som det,
vartill enligt det förut sagda stödlån högst skulle kunna bestämmas,
eller 2,000 kronor, i sin helhet på angivet sätt gäldas genom
arbete. Ej heller torde böra förbises de erinringar, vilka från flera
håll framförts, att en ovillkorlig fordran på förbättringsarbete skulle från
möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utesluta jordbrukare, å vilkas
fastigheter dylikt arbete icke funnes att tillgå. Jag har därför vid övervägande
av spörsmålet funnit den bästa lösningen ligga däri, att låntagaren
visserligen berättigas att, örn han själv så önskar, få intill ett visst
belopp såsom betalning å lånet tillgodoräkna sig kostnaden för förbättringsarbete,
som vid lånets beviljande blivit bestämt, och som han sedermera
visar sig hava inom föreskriven tid utfört å fastigheten, men att,
därest lånet överstiger berörda belopp, överskjutande delen av lånet
skall kontant återbetalas. Det högsta belopp, låntagaren bör på angivet
sätt få tillgodoräkna sig genom arbete, synes skäligen kunna bestämmas
till 750 kronor eller samma belopp, som i propositionen nr 149
föreslagits såsom maximum för stödlån åt egnahemslåntagare. Med förbättringsarbete
torde i huvudsaklig anslutning till jordbruksutredningens
förslag och förslaget i nyssnämnda proposition böra förstås dränering
eller annan dikning, nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete,
anläggning för gödselvård eller för ensilering, stenbrytning, åtgärder för
skogskultur, vägarbete eller liknande. Då lånet beviljas, bör, på sätt
följer av vad förut anförts, fastställas viss tid, inom vilken arbetet skall
vara verkställt. Jordbruksutredningen har i sådant hänseende föreslagit
en tid av högst två år eller, i undantagsfall, två och ett halvt år från
lånets beviljande. Då i några yttranden berörda tid ansetts väl knappt
tillmätt och arbetet kan enligt mitt förslag bliva något mera omfattande
än enligt jordbruksutredningens, torde vara lämpligt medgiva, att
tiden för arbetets fullbordande må kunna bestämmas till högst tre år
från det lånet beviljades.

Vad angår lånebelopp, som skall kontant återbetalas, torde syftet med
lånets utlämnande föranleda, att någon amortering av detsamma icke bör
ifrågakomma under de närmaste åren. I likhet med vad som i visst fall

51

Kungl. May.ts proposition Nr 256.

föreslagits beträffande förenämnda stödlån åt egnaliemslåntagare synes
frihet från amortering böra åtnjutas till och med tredje året efter utgången
av det år, varunder lånet beviljats. Därefter torde lånet, i den
mån det ej skall anses guldet genom förbättringsarbete, böra återbetalas
med en sjundedel årligen. För att stödlånet skall bliva så litet betungande
som möjligt synes någon ränta därå som regel icke böra erläggas. Missbrukas
lånet eller inträffar eljest sådana omständigheter, att låntagaren
skäligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma, bör det kunna av
låneförmedlaren uppsägas till omedelbar betalning, och torde för sådant
fall låntagaren jämväl vara skyldig att gälda ränta från och med uppsägningsdagen.
Avskrivning, helt eller delvis, av utlämnat stödlån torde
icke böra ske utan Kungl. Maj:ts medgivande.

För lånet torde böra ställas säkerhet, som med hänsyn till föreliggande
omständigheter må kunna godtagas. Som exempel på säkerheter, vilka
synas kunna ifrågakomma, vill jag nämna inteckning i sökandens fastighet,
inventarieinteckning och borgensförbindelse. Tydligen kunna fordringarna
beträffande säkerhetens beskaffenhet ej ställas höga. Såsom
allmän regel synes böra gälla, att man nöjer sig med den bästa säkerhet,
sökanden kan bjuda, varav således å andra sidan följer, att en sämre
säkerhet ej får godtagas, för den händelse sökanden anses äga möjlighet
att prestera någon bättre.

I överensstämmelse med vad jordbruksutredningen föreslagit synas
stödlån böra i förekommande fall utlämnas direkt till vederbörande fordringsägare.
De skäl, vilka i ärendet anförts för en motsatt uppfattning,
finner jag icke bärande. Ur redovisningssynpunkt torde vidare vara lämpligt,
att vid stödlåns beviljande bestämmes viss tid, inom vilken lånet skall
vara till fullo uppburet, vid äventyr att rätten till innestående belopp eljest
blir förverkad.

Det vore på skäl, som tidigare anförts, synnerligen önskvärt, att handkavandet
av verksamheten med lånens förmedling kunde anförtros åt
någon redan bestående organisation. Såsom i yttrandena allmänt framhållits
torde hushållningssällskapen med deras förvaltningsorgan vara väl
lämpade för ifrågavarande uppdrag. Särskilt genom sina egnahemsnämnder,
vilka beträffande spörsmål, likartade med dem det nu gäller,
samlat en rik fond av erfarenhet, torde hushållningssällskapen äga möjlighet
att på ett snabbt, praktiskt och i övrigt lyckligt sätt handlägga
ärenden av den natur, varom här är fråga. Att döma av de inkomna yttrandena
torde det också kunna förväntas, att örn statsmakterna så önska,
hushållningssällskapen icke skola undandraga sig detta arbete. Med hänsyn
till de ökade kostnader, som därav för sällskapen kunna föranledas,
synes det rimligt, att någon ersättning av statsmedel beredes dem.
Dylik ersättning torde böra utgå med belopp, som Kungl. Majit
må äga bestämma, förslagsvis femton kronor för varje beviljat lån.
Erinras må, att i andra, liknande fall, såsom vid utlämnande av egnahems -

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

lån, täckdikningslån, skogsodlings- oell skogsutdikningsanslag, de förmedlande
organen åtnjuta förvaltningsbidrag av statsmedel. — Skulle mot
förmodan något hushållningssällskap icke vilja åtaga sig här avsedd låneförmedling,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att utse annan lämplig
låneförmedlare.

Det för stödlånen erforderliga statsanslaget torde böra till beloppet
begränsas. Oavsett vad förut anförts kunna stödlån sålunda icke beviljas
i vidare mån än anslaget medgiver. Med hänsyn härtill är
det för en rättvis fördelning av anslaget av vikt, att samtliga låneansökningar
så vitt möjligt kunna på en gång företagas till avgörande.
Viss tid, inom vilken ansökningar örn stödlån böra vara ingivna till låneförmedlarna,
torde därför böra föreskrivas. Då riksdagens beslut i anslagsfrågan
icke kan föreligga förrän i juni 1932, torde, ehuru det givetvis
är av intresse, att hjälpen kommer jordbrukarna till godo med det
snaraste, tidsfristen icke lämpligen kunna bestämmas kortare än till den
1 augusti 1932. I den mån tillgängliga medel icke redan disponerats,
torde dock lån höra kunna beviljas även i anledning av ansökningar, som
ingivas efter nämnda dag. Sedan ansökningarna kommit låneförmedlarna
till handa, bör det ankomma på dessa att hos Kungl. Majit göra
framställning örn tilldelning av erforderligt anslagsbelopp.

Angående låneärendenas handläggning och vederbörande förvaltningsorgans
åligganden torde i övrigt höra i huvudsak gälla motsvarande bestämmelser
som de, vilka i allmänhet tillämpas, då fråga är örn utlämnande
av statsbidrag åt jordbrukare.

I anslutning till vad jag i det föregående anfört har jag låtit inom
jordbruksdepartementet utarbeta förslag till kungörelse om stödlån till
jordbrukare, vilket torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Vad angår härefter den med förenämnda förslag sammanhängande
frågan örn medelsbehov och medelsanskaffning, torde jag till en början få
erinra örn jordbruksutredningens beräkningar angående storleken av de
anslagsbelopp, som skulle erfordras för de av utredningen föreslagna
ackords- och förbättringslånen. Vad först ackordslånen beträffar har
utredningen utgått från att antalet jordbruk av den storlek, att de kunde
antagas representera innehavarnas huvudsakliga näring, kunde uppskattas
till omkring 350,000. Under antagande att cirka 2 procent av dessa
vore eller under nästa budgetåret komme att bliva insolvent^ samt i
övrigt uppfyllde villkoren för ackordslåns erhållande, kommer utredningen
till det resultatet, att dylika lån skulle erfordras för omkring 7,000 jordbrukare.
Då lånens genomsnittliga storlek beräknats till 1,500 kronor, skulle totalbeloppet
bliva ungefär 10 miljoner kronor. Beträffande förbättringslånen
har jordbruksutredningen uppskattat antalet jordbruk av den storleksgrupp,
till vilken dessa lån skulle vara begränsade, till ungefär 300,000.
De jordbrukare, vilka kunde förväntas komma att använda sig av lånen,
hava beräknats till cirka 10 procent av sistnämnda antal eller alltså om -

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

kring 30,000. Under antagande att de utdelade lånebeloppen skulle uppgå
till i medeltal 300 kronor, kommer jordbruksutredningen fram till ett
anslagsbehov för förbättringslånen av i runt tal 9 miljoner kronor. —
Det säger sig självt, att beräkningar av den natur, det bär gäller, mäste
bliva i större eller mindre grad osäkra. Jag har efter övervägande
av olika på frågan inverkande faktorer ansett mig böra stanna vid
ett anslagskrav å 15 miljoner kronor. Av ifrågavarande belopp torde
jämväl bora gäldas de i det föregående omförmälda förvaltningsbidragen
till låneförmedlarna samt andra till äventyrs uppkommande särskilda
omkostnader för verksamhetens skötsel, tillhopa förslagsvis beräknade
till 300,000 kronor. Förutsätter man, att varje stödlån kommer att i medeltal
utgå med 750 kronor, skulle med det av mig föreslagna anslagsbeloppet
hjälp kunna beredas inemot 20,000 jordbrukare eller mer än 5 procent
av det uppgivna antalet samtliga jordbrukare i riket. Anslaget
torde böra anvisas såsom extra reservationsanslag under nionde huvudtiteln.

Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för finansdepartementet att i
annat sammanhang framställa förslag angående beredande av medel för
det av mig nu ifrågasatta anslaget.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att
ärendet synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder av att
den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag nu, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen

att för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i
det föregående angivna riktlinjer, av stödlån åt jordbrukare för budgetåret
1932/1933 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag
av 15,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!
Rune Thygesen.

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse om stödlån till jordbrukare.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

Jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit i ekonomiska
svårigheter, kan, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, av
statsmedel erhålla lån att gäldas genom utförande av förbättringsarbete
eller genom återbetalning (stödlån), under förutsättning

att han finnes vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd;

att han kan antagas hava själv gjort vad på honom skäligen ankommit
för övervinnande av svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt av
bistånd; samt

att det synes sannolikt, att han, örn stödlån erhålles, skall kunna fortsätta
att driva sitt jordbruk.

Den, som erhållit stödlån enligt för egnahemslåntagare utfärdade särskilda
bestämmelser, må ej beviljas lån enligt denna kungörelse.

2 §.

Stödlån må beviljas för betalning av gäld eller för genomförande av
ackord eller liknande gäldreglering, så ock för anskaffande av för fastighetens
fortsatta brukande oundgängligen nödiga levande eller döda inventarier.

Jordbrukare må i stödlån erhålla högst tvåtusen kronor.

3 $.

Å stödlån erlägges, med nedan angivet undantag, ej ränta.

Där låntagare åtagit sig att enligt plan och kostnadsberäkning, som av
låneförmedlaren godkänts, utföra förbättringsarbete å den av låntagaren
brukade fastigheten, skall så stor del av lånet, som motsvarar beräknade
kostnaden för arbetet, dock ej mer än sjuhundrafemtio kronor, anses gulden,
då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen utförts. Med förbätt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

55

ringsarbete förstås dränering eller annan dikning, nyodling, röjning, betesförbättring,
byggnadsarbete, anläggning för gödselvård eller för ensilering,
stenbrytning, åtgärder för skogskultur, vägarbete eller liknande.
Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må ej bestämmas
längre än till dess tre år förflutit från lånets beviljande.

I den mån stödlån ej enligt vad i andra stycket sägs skall anses guldet
genom förbättringsarbete, skall lånet från och med fjärda året efter utgången
av det kalenderår, varunder lånet beviljats, återbetalas med en
sjundedel årligen.

Stödlån må uppsägas till omedelbar betalning, därest det befinnes, att
låntagaren använt lånebeloppet för annat ändamål, än som avsetts, örn
han visar försumlighet att erlägga föreskriven avbetalning eller örn
sådana förhållanden inträffat, att han med hänsyn till det med stödlånet
avsedda syfte uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet. Sker
uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall gäldas jämväl ränta å
lånet efter fem procent örn året från och med uppsägningsdagen.

4 $.

Innan någon del av stödlånet utbetalas, skall låntagaren utfärda skuldförbindelse,
vari skola upptagas hans åtaganden i fråga örn lånets användande
och återbetalning ävensom andra lånevillkor. För lånet skall lämnas
säkerhet, som låneförmedlaren finner sig kunna godtaga.

Låneförmedlare skall vid beviljande av stödlån bestämma viss tid,
inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget vid äventyr att rätten
till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad.

Stödlån må i förekommande fall utbetalas direkt till vederbörande fordringsägare.

5 §.

Ansökan örn stödlån göres hos vederbörande låneförmedlare, som efter
erforderlig utredning äger i mån av tillgång till för ändamålet anvisade
medel bevilja lån.

Ansökan örn stödlån bör inlämnas före den 1 augusti 1932.

6 $.

Verksamheten som låneförmedlare utövas av vederbörande hushållningssällskap
genom dess egnahemsnämnd eller annan inom hushållningssällskapet
tillsatt nämnd.

7 $.

Låneförmedlare, som önskar erhålla anslag för utlämnande av stödlån,
skall senast den 15 augusti 1932 till statens egnahemsstyrelse ingiva

56 Kungl. May.ts proposition Nr 256.

till Kungl. Majit ställd ansökning enligt av styrelsen fastställt formulär,
och åligger det egnahemsstyrelsen att så snart ske kan med eget utlåtande
överlämna inkomna ansökningar till Kungl. Majit.

8 §.

Stödlåneanslag, som av Kungl. Majit beviljats låneförmedlare, må av
låneförmedlaren lyftas hos statskontoret mot avlämnande av en av låneförmedlaren
utställd, av statskontoret godkänd förbindelse att använda
erhållet stödlåneanslag enligt därför gällande föreskrifter samt att till
statskontoret eller order återbetala stödlåneanslaget eller del därav under
de förutsättningar och i den ordning, som stadgas i 11 och 12 §§.

9 $.

Låneförmedlare skall föra särskilda räkenskaper över stödlånerörelsen.

10 §.

Låneförmedlare skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå
under uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse.

Årligen före februari månads utgång skall låneförmedlare till egnahemsstyrelsen
avgiva redogörelse enligt av egnahemsstyrelsen fastställt
formulär över av låneförmedlaren under nästföregående kalenderår bedriven
verksamhet.

Det åligger egnahemsstyrelsen att efter granskning av ingivna redogörelser
snarast möjligt och senast den 15 april meddela statskontoret
erforderliga uppgifter angående de belopp, en var låneförmedlare har att
jämlikt 11 och 12 §§ inbetala till statskontoret.

11 §.

Vad av anvisat stödlåneanslag icke vid utgången av 1932 blivit till
stödlån disponerat skall inbetalas till statskontoret före den 1 maj 1933,
där ej Kungl. Majit efter ansökan av låneförmedlaren annorlunda förordnar.
Belopp, som inbetalas å utlämnade stödlån, så ock lånebelopp,
som icke av låntagare inom föreskriven tid uttages, skola före den 1 maj
året efter det, då inbetalningen skedde eller då rätten till lånets utbekommande
förföll, av låneförmedlaren inbetalas till statskontoret.

12 §.

Finnes låneförmedlare hava i strid mot gällande föreskrifter disponerat
belopp, som erhållits i stödlåneanslag, är låneförmedlaren skyldig
att, enligt Kungl. Majit® bestämmande, omedelbart till statskontoret inbetala
motsvarande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.

57

13 $.

Anser låneförmedlare avskrivning böra ske å utlämnat stödlån, skall
låneförmedlaren genom statens egnahemsstyrelse underställa frågan Kungl.
Majit, som beslutar rörande den ifrågasatta avskrivningsåtgärden.

14 §.

Efter hörande av statens egnahemsstyrelse meddelar Kungl. Majit de
närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av
denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 2U haft• (Nr 256.)

5