Kungl. Maj:ts proposition nr 25-k.
1
Nr 254.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn konkurs; given Stockholms
slott den 17 maj 1932.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs.
GUSTAF.
N. Gärde.
Bihang till riksdagens protokoll 1932
1 sami. 212 käft. (Nr #5-4.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser örn konkurs.
Härigenom förordnas sorn föijer;
1 §•
Där det med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av gäldenärs till
konkurs avträdda bo prövas nödigt för tillgodoseende av borgenärernas rätt och
bästa, äger Konungen förordna, att ■—- jämte bestämmelserna i konkurslagen
såvitt de ej strida mot vad här nedan stadgas — följande särskilda bestämmelser
skola lända till efterrättelse beträffande konkursen.
2 §•
Antalet konkursförvaltare bestämmes av Konungen. Av förvaltarna utser
Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar en eller flera; den eller
de återstående väljas av borgenärerna på sätt i konkurslagen stadgas.
Förvaltare, som utsetts av Konungen eller enligt Konungens bemyndigande,
skall, ändå att borgenärerna ej valt förvaltare, omedelbart övertaga förvaltningen
av boet. Har förvaltare utsetts enligt 43 § konkurslagen, skall denne därvid
frånträda befattningen.
Örn delning av förvaltningen finnes böra äga rum, ankomme på Konungen
att därom förordna.
3 §•
Finnas i den allmänna rörelsen av gäldenären utgivna löpande förskrivningar,
som utgöra särskilda delar av skuldbelopp, vare icke erforderligt, att beträffande
sådan skuld i bouppteckningen intages uppgift å borgenärerna, ej
heller att dessa borgenärer upptagas i förteckning, som avses i 54 § andra stycket
konkurslagen.
Fordringar, som grundas å sådana förskrivningar, skola anses vara i konkursen
bevakade, ändå att de icke inom den för bevakning utsatta tiden anmälts
av borgenärerna.
På konkursdomaren ankommer att pröva, huruvida kallelsebrev enligt 20 §
konkurslagen skola utsändas till nu nämnda borgenärer. Utan hinder av vad
i 103, 129, 156, 160, 161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives örn utsändande
av meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet
Kungl. Maj:ts proposition nr 25-''f.
3
i dessa meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren
efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna bestämmes, bringas till
omförmälda borgenärers kännedom.
4 §.
Lös egendom, som hör till konkursboet, må ej, ändå att borgenär har panträtt
i egendomen, utmätas för gäldenärens skuld. Har utmätning skett å sådan
egendom, skall utmätningsmans befattning med egendomen upphöra, utan
så är att egendomen blivit försåld. Yad i denna paragraf är sagt skall dock ej
gälla i fråga örn fartyg eller gods i fartyg.
5 §.
Utan hinder av vad i 60, 61, 62, 64 och 65 §§, 67 § andra stycket samt 77 §
konkurslagen är stadgat äga förvaltarna, efter ty i varje fall finnes lämpligt
samt med borgenärernas fördel mest förenligt, efter samråd med rättens ombudsman
fortsätta eller återupptaga av gäldenären idkad rörelse, försälja egendom
i boet, ändå att första borgenärssammanträdet ej hållits, samt låta med försäljning
av egendom och med indrivning av fordringar anstå.
6 §.
Försäljning, varom stadgas i 73 § första stycket konkurslagen och som avser
annan egendom än fartyg eller gods i fartyg, må ej utan förvaltarnas samtycke
äga rum tidigare än sex månader efter första borgenärssammanträdet.
När synnerliga skäl därtill äro, må konkurs domaren på framställning av förvaltarna
och efter hörande av rättens ombudsman, antingen för särskilda fall
eller ock i fråga örn panter i allmänhet, medgiva den förlängning av nyssnämnda
tid, som av omständigheterna påkallas, dock högst med ett år. Beslut, varigenom
av förvaltarna gjord framställning bifallits, lände till efterrättelse utan
hinder därav att beslutet ej äger laga kraft.
7 §•
Där egendom, vari borgenär har panträtt, innéhaves av någon för borgenärens
räkning, må den ej utan förvaltarnas samtycke utlämnas till borgenären
eller annan under tid, då egendomen ej utan sådant samtycke må försäljas.
8 §•
Förvaltarna äga utan hinder av vad i 78 § konkurslagen stadgas efter samråd
med rättens ombudsman träffa förlikning angående osäker eller tvistig tillgång.
9 §•
Medgiva förvaltarna vid sammanträde enligt 108 § konkurslagen, att anmärkning
mot bevakad fordran må förfalla, eller inskränka de densamma, och
lämna vid sammanträdet närvarande borgenärer, som framställt anmärkningen,
sitt samtycke, äger annan ej därå tala.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Träffas vid handläggning inför rätten av anmärkning mot bevakad fordran
förlikning mellan borgenären och förvaltarna, och biträdes den av de borgenärer,
som framställt anmärkningen, skall förlikningen gälla.
10 §.
Konkursdomaren äger, i den mån så prövas nödigt, besluta förlängning av
följande i konkurslagen stadgade tider, nämligen: den tid, inom vilken enligt
19 § tredje stycket bevakningar böra ske; den tid, inom vilken enligt 54 §
andra stjmket förteckning å borgenärerna skall tillställas konkursdomaren;
den tid, för vilken enligt 56 § berättelse över boets förvaltning skall upprättas,
så ock de tider, inom vilka berättelsen skall avlämnas till rättens ombudsman
samt av denne granskas och ingivas till konkursdomaren; den tid, för vilken
enligt 58 § tredje stycket räkning över boets inkomster och utgifter skall upprättas,
så ock den tid, inom vilken räkningen skall avlämnas till rättens ombudsman;
den tid, inom vilken enligt 103 § andra stycket sammanträde inför
rättens ombudsman skall hållas; de tider, inom vilka enligt lil § tredje stycket
anmärkningar må framställas mot efterbevakning och sammanträde inför
rättens ombudsman skall hållas; samt den tid, inom vilken enligt 130 § första
stycket klander mot utdelningsförslag skall anmälas.
11 §•
Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare skall utgå enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen.
12 §.
Har gäldenären med stöd av lag åtnjutit anstånd med gälds betalning, skall
kostnad för nödig utredning av boet under anståndstiden och för tillsyn i anledning
av anståndet anses såsom konkurskostnad.
Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet och gäller till och
med den 28 februari 1933. Har Konungen förordnat, att lagen skall beträffande
viss konkurs lända till efterrättelse, skall i avseende å den konkursen
lagen gälla jämväl efter nämnda dag.
Kungl. May.ts proposition nr 25b.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 maj 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Hansén, Rundqvist.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:
»Den senaste tidens tilldragelser på det ekonomiska området hava i vårt land
framkallat åtskilliga rättsliga spörsmål, som hittills i stort sett varit för vår
lagstiftning främmande. Sålunda yppades i anledning av de betalningssvårigheter,
som sedan någon tid förelegat för ett av våra största finansföretag,
Aktiebolaget Kreuger & Toll, och vilka vid ingenjören Ivar Kreuger
död blevo alltmer överhängande, behovet av en särskild moratorielagstiftning.
För tillgodoseende av detta behov föreläde Kungl. Maj:t genom
proposition den 12 mars 1932 (nr 198) riksdagen förslag till lag örn anstånd
i särskilt fall med gälds betalning, vilket förslag vann riksdagens bifall. Lag
i ämnet utfärdades den 14 mars 1932 (nr 45).
Enligt nämnda lag äger Kungl. Maj:t, där det med hänsyn till svår penningkris
prövas oundgängligen nödigt för tillgodoseende av allmänt väl, efter
hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, medgiva gäldenär
det anstånd med gälds betalning, som av omständigheterna påkallas.
Med stöd av sålunda givet bemyndigande medgav Kungl. Maj :t genom förordning
den 14 mars 1932 (nr 46) Aktiebolaget Kreuger & Toll och vissa detta
företag närstående bolag och enskilda dylikt anstånd, att gälla intill utgången
av samma mars månad. Förlängt anstånd beviljades genom förordningar den
31 mars (nr 61) och den 29 april (nr 94); enligt sistnämnda förordning gäller
anståndet tills vidare högst intill utgången av innevarande maj månad.
Ändamålet med det sålunda medgivna moratoriet har varit att, innan full
utredning förelåge angående nämnda företags ekonomiska ställning och utsikter,
förhindra att exekutiva åtgärder vidtoges från någon särskild borgenärs sida
till skada såväl för övriga borgenärer som ock — med hänsyn till de betydande
intressen, som vore i fråga — för det allmänna.
Genom tillkallade särskilda utredningsmän har under anståndstiden sådan
utredning företagits. Utredningen, vilken berör jämväl vissa andra företag,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 25-k.
påg-år alltjämt. Vad vid utredningen framkommit torde oförtydbart giva vid
handen, att bolaget är på sådant obestånd, att enligt lag bolaget icke längre
äger fortsätta sin verksamhet. Vid sådant förhållande inställer sig spörsmålet
om det lämpligaste sättet för avvecklingen av bolagets rörelse och tillgodoseende
av borgenärernas intressen. Att denna avveckling bör ske genom avträdande
av bolagets egendom till konkurs torde vara ofrånkomligt. Jag är ock
av den uppfattningen, att konkurslagen härvid bör i stort sett äga tillämpning.
Men det kan å andera sidan icke bortses ifrån, att dess bestämmelser icke äro
avfattade med tanke på så säregna förhållanden som de föreliggande. Redan
omfattningen av bolagets rörelse, med dess förgreningar i ett flertal länder, är
ägnad att skapa stora svårigheter vid avvecklingen. Härtill kommer, att den
nu rådande depressionen å det ekonomiska livets alla områden skulle i hög
grad göra sig gällande vid realisationen av bolagets tillgångar, i synnerhet örn
en sådan realisation framtvingades inom en jämförelsevis kort tid.
Örn sålunda vissa avvikelser från konkurslagens regler torde vara påkallade,
är det dock av vikt, att dessa avvikelser icke erhålla större räckvidd än som
betingas av ett påvisbart behov. Vid bedömandet av denna fråga har jag
funnit det vara särskilt angeläget, att någon rubbning icke sker i de rättsprinciper,
som reglera konkursförfarandet. Dessa principer torde väsentligen innefattas
i borgenärs rätt till återvinning av konkursboet tillhörig egendom samt
hans befogenhet att påkalla prövning av bevakade fordringar. Uppenbarligen
kan eller bör ej heller någon begränsning ske av borgenärs rätt att föra ansvarstalan
i anledning aV begången konkursförbrytelse.
Med denna min inställning till frågan torde särlagstiftningen kunna begränsas
till att avse vissa stadganden angående avträdd egendoms förvaltning, framför
allt bestämmelserna örn förvaltningsorganens anordnande och reglerna örn
egendomens försäljning. Därjämte torde vissa detaljföreskrifter böra jämkas.
Även örn de särskilda bestämmelserna närmast krävas med hänsyn till det av
mig berörda företagets obestånd, torde de dock böra så avfattas, att de kunna
vinna tillämpning jämväl å annan konkurs, där denna är av synnerligen säregen
omfattning och beskaffenhet. Lagstiftningen lärer lämpligen kunna utformas
på det sätt, att de från konkurslagen avvikande reglerna upptagas i en
särskild lag, vars tillämplighet göres beroende av förordnande utav Kungl.
Majit i varje förekommande fall.
I enlighet med de av mig nu anförda grunder har inom departementet utarbetats
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs.
I fråga örn förslagets närmare innehåll får jag framhålla följande.
1 §-
I denna paragraf har upptagits det för lagstiftningen grundläggande stadgandet,
att Kungl. Majit äger, där det med hänsyn till omfattningen och
beskaffenheten av gäldenär till konkurs avträdda bo prövas nödigt för tillgodoseende
av borgenärernas rätt och bästa, förordna, att de i lagen upptagna
särskilda bestämmelserna skola lända till efterrättelse beträffande konkursen.
Den erinran lagtexten innehåller, att konkurslagens stadganden skola
Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.
1
jämsides gälla, i den mån de icke strida mot särbestämmelserna, utesluter
uppenbarligen icke tillämpning av konkursrättsliga bestämmelser i andra lagar,
såsom boskillnadslagen och urarvagörelseförordningen,
Stadgandet förutsätter, att då Konungen förordnar örn tillämpning av lagen,
beslut om egendomsavträde föreligger. Framställning från gäldenären eller
annan kräves icke för meddelande av dylikt förordnande. För att syftet med
lagen skall kunna vinnas, måste uppenbarligen förordnandet meddelas i nära
anslutning till beslutet örn egendomsavträde. Av ifrågavarande lagstiftnings
karaktär torde emellertid följa, att något hinder icke föreligger för meddelande
av förordnande, som i lagen avses, jämväl i fråga örn en före lagens ikraftträdande
inledd konkurs.
2 §•
Enligt gällande konkurslag ombesörja borgenärerna i princip själva förvaltningen
av boet genom en eller flera av dem utsedda förvaltare. Konkursdomaren
skall visserligen, då konkurs inträtt, utse förvaltare, men denne fungerar
endast tills första borgenärssammanträdet hållits. Å detta sammanträde välja
borgenärerna förvaltare att i mterimsförvaltarens ställe omhänderhava konkursboet.
Antalet förvaltare bestämmes av konkursdomaren; i övrigt har konkursdomaren
i avseende å förvaltarvalet egentligen endast att tillse, att icke någon,
på vilken borgenärernas val fallit, är obehörig eller olämplig. Den uppsikt
över förvaltningen, som ur allmän synpunkt kan anses pakallad, utövas av rättens
ombudsman, vilken utses av konkursdomaren. Genom särskilda av borgenärerna
utsedda granskningsmän kunna dessa tillika själva övervaka förvaltningen.
Frågan örn lämpligaste sättet för anordnande av en tillfredsställande konkursförvaltning
var föremål för särskild uppmärksamhet under förarbetena till gällande
konkurslag. Därvid yppade sig starka meningsmotsättningar, huruvida
det i främsta rummet borde ankomma på borgenärerna att utse det organ, som
skulle handhava förvaltningen, eller örn det ej fastmera borde överlämnas åt
konkursdomaren att därom träffa avgörande. De synpunkter, som därvid anlades
på frågan, torde här vara av intresse.
I motiven till 1911 års kommittéförslag — däri konkursdomaren tillerkändes
övervägande inflytande på tillsättningen av konkursförvaltare uttalades
sålunda, att erfarenheten syntes hava ådagalagt, att den borgenärerna tillkommande
befogenheten att själva utse gode män och syssloman icke innebure någon
trygghet för att borgenärernas intressen behörigen tillvaratoges. Det vore
ett obestridligt sakförhållande, att borgenärerna oftast ej själva träffade anstalter
för erhållande av lämpliga konkursförvaltare; de läte initiativet tågås
av utomstående, vilka så snart konkurs inträffat, stundom till och med dessförinnan,
erbjöde sig att i konkursen föra vederbörande borgenärs talan samt,
sedan de på detta sätt hopsamlat ett så stort antal fullmakter, att de kunde
bestämma borgenärernas beslut, utsåge sig själva till konkursförvaltare. Av konkursens
väsen kunde ej härledas några bestämda regler för förvaltningen. Huru
denna skulle ordnas, vore uteslutande ett ändamålsenlighetsspörsmål. Den
8
Kungl. Majlis proposition nr 254.
stundom framträdande asikten, att det vore nied sakens natur överensstämmande,
att förvaltningen handhades av organ, som borgenärerna utsett, och att en
annan anordning innebure ett ingrepp i en borgenärernas rätt, vore icke grundad.
Att borgenärerna intresserades för förvaltarevalet kunde emellertid för
visso mången gång vara ägnat att främja en fördelaktig utredning. Det vore
med hänsyn därtill icke klokt att utestänga dem från möjligheten att påverka
detta val. Man hade därför sökt att mellan domaren och borgenärerna dela
befogenheten att tillsätta förvaltare på sadant sätt, att borgenärernas intresse
behörigen tillvaratoges.
I 1919 ars förslag till konkurslag — vilket i huvudsak ligger till grund för
nuvarande bestämmelser i ämnet — bibehöllos borgenärerna vid den rätt de
enligt den då gällande konkurslagstiftningen ägde att utse förvaltare för konkursens
huvudstadium men upptogos vissa stadganden i syfte att förhindra att
denna rätt missbrukades. Då förslaget, efter viss omarbetning inom justitiedepartementet,
remitterades till lagrådet för yttrande, framhöll departementschefen,
att örn man ville råda bot för de olägenheter, varmed förvaltarevalet enligt
det dåvarande systemet vore förbundet, det syntes ligga närmast till hands att
antaga, att den mest effektiva utvägen vore att fråntaga borgenärerna allt inflytande
pa förvaltningsorganets tillsättande oöh helt överlåta denna angelägenhet
a domaremakten. Det kunde dock med skäl ifrågasättas, huruvida icke en
sådan anordning, för att medföra önskat resultat, krävde en omläggning av
domstolsväsendet i konkursmål. En sådan omläggning kunde för det dåvarande
icke komma under övervägande. I yttranden över tidigare konkurslagförslag
hade det praktiska livets män sa gott som enhälligt velat bibehålla borgenärernas
bestämmande inverkan pa förvaltarevalet. I fråga örn utseende av förvaltare
anslöt sig därför departementschefen i huvudsak till 1919 års förslag.
I detta sammanhang torde fa erinras örn vissa avvikelser från regeln örn
borgenärernas rätt att utse konkursförvaltare, vilka föreligga i fall av bankers
och försäkringsbolags konkurs. Om solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag
råkat i konkurstillstånd, skall sålunda bankinspektionen förordna
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets
förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt i konkurslagen
stadgas. Avträdes sparbanks egendom till konkurs, har Konungens
befallningshavande att förordna ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen
av konkursboet. Där försäkringsbolags egendom avträdes till konkurs,
förordnar Konungen, örn så finnes erforderligt, ett allmänt ombud att såsom
konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning. Beträffande försäkringsbolag,
som driver livförsäkringsrörelse, är särskilt stadgat, att. örn bolaget
trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall, för tillvaratagande
av livförsäkringstagarnas rätt, en särskild administration inträda. Förvaltningen
av administrationsboet åligger försäkringsinspektionen.
De betydande uppgifter, som komma att åvila konkursförvaltningen i fall,
varom här är fråga, torde visserligen icke påkalla ändring i den nuvarande
förvaltningsorganisationen såsom "sadan. Anordningen med särskilda för ända
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.
9
målet utsedda förvaltare, rättens ombudsman och granskningsmän synes sålunda
kunna bibehållas. Däremot måste betryggande garantier skapas för att
till förvaltare utses personer, som besitta den skicklighet och det omdöme, som
måste fordras av dem, helst det torde bliva nödvändigt att åt förvaltare i en sådan
konkurs inrymma en vida större rörelsefrihet än den vid konkursavveckling
vanliga. I detta hänseende torde den nuvarande befogenheten för borgenärerna
att själva utse förvaltare icke erbjuda den trygghet för tillgodoseendet av borgenärernas
rätt och bästa, som skäligen kan krävas. Redan det betydande antalet
borgenärer med den mångfald av stridiga intressen, som därav följer, kan
lätt medföra, att tillfälligheter bliva avgörande för valets utgång. Ur nu anförda
synpunkter och med hänsyn jämväl till det intresse, som kan föreligga för det
allmänna, synes det lämpligt, att Kungl. Maj:t erhåller inflytande på tillsättandet
av förvaltare. Emellertid torde borgenärerna icke böra helt utestängas
från förvaltarevalet. I överensstämmelse härmed har föreslagits, att antalet
förvaltare skall bestämmas av Kungl. Majit samt att Kungl. Majit eller den
Kungl. Majit därtill bemyndigar skall utse en eller flera förvaltare, varemot
den eller de återstående skola väljas av borgenärerna på sätt i konkurslagen
stadgas.
Utan särskilt stadgande torde vara klart, att de i konkurslagen givna bestämmelserna
örn utfärdande av förordnande för förvaltare, örn utseende av efterträdare
åt avgången förvaltare, örn förvaltares skiljande från befattningen och
liknande föreskrifter icke skola äga tillämpning å förvaltare, som utsetts av
Kungl. Majit eller enligt Kungl. Majits bemyndigande.
Enligt 43 § konkurslagen skall konkursdomaren, då konkurs uppstått, utse
förvaltare att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssammanträdet
förvaltare valts och, där annan än interimsförvaltaren utsetts, denne tillträtt
befattningen. I fall, som avses i denna lag, torde i allmänhet konkursförvaltare
komma att av Kungl. Maj it eller enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande utses i
nära samband med beslutet örn egendomsavträde. Uppenbarligen bör sådan förvaltare
omhändertaga boet och inträda i utövandet av förvaltningsbefogenheteroa
omedelbart och utan avvaktan på borgenärernas val å första borgenärssammanträdet
av ytterligare förvaltare. Har interimsförvaltare utsetts, skall
denne därvid frånträda sin befattning. I enlighet härmed har andra stycket
av förevarande paragraf avfattats.
Enligt 41 och 52 §§ konkurslagen tillkommer det konkursdomaren att träffa
avgörande örn delning av konkursboets förvaltning. Då enligt lagen åt Kungl.
Maj :t inrymts befogenhet med avseende å bestämmandet av antalet förvaltare
och utseende av sådana, är det en naturlig konsekvens, att fråga om delning
av förvaltningen jämväl bör avgöras av Kungl. Majit. Bestämmelse härom
återfinnes i tredje stycket av 2 §.
I fråga örn beslut av förvaltarna skola — i den mån delning av förvaltningen
ej skett — tillämpas bestämmelserna i 52 § tredje stycket konkurslagen. Då i
förslaget användes ordet ''förvaltarna’, avses icke att häri göra någon ändring.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.
3 §•
I 54 § konkurslagen stadgas nied avseende å bouppteckning, bland annat, att
den skall innehålla uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress.
Detta stadgande torde böra jämkas för fall att gäldenäten utgivit obligationer
eller s. k. participating debentures, d. v. s. förbindelser, som åtnjuta rätt
till andel i bolagets tillgångar efter övriga fordringar och med hänsyn till räntan
äro beroende av bolagets bestämmande eller verksamhetens resultat. Redan
den omständigheten, att dessa förbindelser i regel äro ställda till innehavaren,
medför, att borgenärens namn i allmänhet icke kan angivas. Då vidare,
såsom jag ämnar tillstyrka, fordran, som grundas å dylik löpande förskrivning,
skall anses bevakad, ändå att den icke blivit anmäld av borgenären inom
den för bevakning utsatta tiden, finnes knappast någon anledning att i de undantagsfall,
där det är möjligt, uppgift i bouppteckningen intages örn borgenären
beträffande ifrågavarande slags förbindelser. På grund därav har i förevarande
paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att örn i den allmänna rörelsen
finnas av gäldenären utgivna löpande förskrivningar, som utgöra särskilda
delar av skuldbelopp, det icke är erforderligt att i bouppteckningen redovisa
sådan gäld i vidare mån än genom upptagande av skuldbeloppet utan angivande
av borgenärernas namn.
Av enahanda skäl, som nu sagts, föreslås vidare, att uppgift å ifrågavarande
borgenärer ej heller skall behöva upptagas i den borgenärsförteckning, som det
enligt 54 § konkurslagen åligger förvaltaren att tillställa konkursdomaren, där
det möter hinder att inom föreskriven tid avlämna bouppteckningen.
Konkurslagens allmänna föreskrift, att borgenär för tillgodönjutande av rätt
till betalning är skyldig att bevaka sin fordran i konkursen, är för vissa fall
modifierad. Sålunda innehåller bankkonkurslagen, jämte föreskrift örn skyldighet
för förvaltarna att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka enligt
bankens räkenskaper hava fordran hos banken på grund av insättning å
depositions-, upp- och avskrivnings- eller annan räkning eller ock enligt sparbanksbok,
tillika stadgande, att fordran, som upptagits å förteckningen, skall
anses vara i konkursen bevakad, såsom hade borgenären själv inom dea för
fordringars bevakning utsatta tid anmält densamma. I viss överensstämmelse
med nämnda stadgande föreslås i andra stycket av denna paragraf, att fordringar,
som grunda sig på nyssberörda slag av löpande förskrivningar, icke
skola behöva bevakas.
Att borgenären för utövande av rösträtt i konkursen och för uppbärande av
utdelning däri måste styrka sin egenskap av borgenär torde icke behöva framhållas.
I nära anslutning till 4 § femte stycket bankkonkurslagen har i tredje stycket
av förevarande paragraf upptagits ett stadgande, att konkursdomaren skall
äga besluta, att kallelsebrev enligt 20 § konkurslagen icke skola utsändas till
ifrågavarande borgenärer, liksom ock att innehållet i vissa meddelanden och
handlingar må bringas till omförmälda borgenärers kännedom i annan än i
konkurslagen angiven ordning.
Kungl. Maurts proposition nr 254.
11
4 §.
I 23 och 24 §■§ konkurslagen regleras förhållandet mellan konkurs och specialexekution
(utmätning). Paragraferna bygga på den uppfattningen, att konkurs
bör hindra specialexekution. Under konkurs får således ej ske utmätning
för gäldenärens skuld. Har utmätning skett före konkursen, men är
egendomen ej såld, skall utmätningsmans befattning med egendomen upphöra.
Från dessa regler stadgas emellertid i 23 § andra stycket och 24 § första
stycket undantag för borgenär, som har panträtt. Denne äger enligt förstnämnda
lagrum — under förutsättning att utmätning enligt allmänna regler
kan ske för fordringen -— utan hinder av konkurs erhålla utmätning av egendom,
vari panträtten gäller. Har sådan utmätning skett före konkursen, skall
enligt 24 § första stycket verkställigheten fortgå.
Genom stadgandet i 23 § andra stycket är borgenär, som har panträtt, i
tillfälle att -—- oberoende av de bestämmelser, som i övrigt gälla angående tiden
för vidtagande av försäljningsåtgärder — när som helst under konkursen genom
att begära utmätning åvägabringa försäljning av den egendom, vari panträtten
gäller. En dylik befogenhet för borgenären står icke i överensstämmelse
med lagstiftningens syfte, att en för realisation förmånlig tidpunkt må kunna
avvaktas. Såvitt angår fast egendom samt fartyg och gods i fartyg, torde dock
knappast finnas någon anledning befara, att denna befogenhet skall kunna leda
till en icke önskvärd realisation. Beträffande annan egendom, vari panträtt
gäller, torde utan olägenhet borgenärs rätt till utmätning kunna helt borttagas
och försäljning av sådan egendom böra ske i den ordning, som eljest stadgas
i konkurslagen beträffande realisation av boets tillgångar. Har utmätning skett,
bör utmätningsmans befattning med egendomen upphöra, utan så är att egendomen
redan blivit försåld; där utmätningen avsett handpant och utmätningsmannen
tagit denna i förvar, skall panthavaren således äga återfå panten. I
enlighet med vad sålunda anförts har 4 § avfattats.
Till sist torde böra framhållas att då i lagförslaget stadgas vissa inskränkningar
i de befogenheter, vilka enligt konkurslagen tillkomma borgenärer, som
hava lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, dessa inskränkningar
komma att gälla jämväl med avseende å retentionsrättshavare;
enligt konkurslagen äro dessa nämligen likställda med nyssnämnda panthavare.
5 §.
Av lagstiftningens huvudsyfte att åstadkomma garantier för en lugn avveckling
torde följa, att förvaltarna böra erhålla större befogenhet än som
tillkommer dem enligt konkurslagen att besluta, när egendomen i boet skall
säljas samt andra med avvecklingen sammanhörande åtgärder skola vidtagas.
De bestämmelser i konkurslagen, som här påkalla särskild uppmärksamhet, äro
60, 61, 62, 64, 65, 67 och 77 §§.
Rätten för förvaltare att fortsätta gäldenärs rörelse eller, om den nedlagts,
ånyo upptaga densamma är enligt 60 § i ej ringa mån begränsad. Påpekas
må särskilt, att rörelsen ej må fortsättas längre tid än ett år från första
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 25A.
borgenärssammanträdet, där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst
fyra femtedelar av de i ärendets prövning deltagande borgenärernas fordringar,
därom äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en,
fjärdedel av de röstande. Avvikelse härifrån förekommer emellertid i visst
fall. Enligt förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga
örn förvaltning av järnväg under konkurs, skall, örn järnväg, som begagnas
för allmän trafik, avträdes till konkurs, konkursförvaltaren besörja trafikens
uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest prövas lämpligt
samt med borgenärernas fördel mest förenligt.
Med den uppfattningen, att en avveckling bör kunna ske på längre sikt,
låter uppenbarligen icke väl förena sig att så starkt som i konkurslagen skett
begränsa rätten för förvaltarna att fortsätta eller ånyo upptaga av konkursgäldenär
driven rörelse. I sådant hänseende böra förvaltarna äga att träffa avgörande
utan att vara bundna av annan norm än den att i möjligaste mån tillgodose
borgenärernas rätt och bästa. I detta liksom i åtskilliga andra avseenden
måste tryggheten för ett riktigt avgörande ligga däri, att förvaltningen
omhänderhaves av fullt kompetenta personer. På grund av det nu anförda föreslås
i denna paragraf, att förvaltarna utan hinder av vad i 60 § konkurslagen
är stadgat skola äga fortsätta eller återupptaga av gäldenären idkad rörelse.
Enligt 61 § konkurslagen må i allmänhet försäljning av egendom i boet ej
äga rum före första borgenärssammanträdet. Då till undvikande av förlust
för borgenärerna behov av försäljning mången gång kan föreligga dessförinnan
och, såsom redan framhållits, förvaltare i regel torde komma att av Kungl.
Maj:t eller enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utses redan vid konkursens
början, har förevarande inskränkning i förvaltarens befogenhet att realisera
egendomen icke ansetts böra upprätthållas i fall, varom här är fråga.
I en vanlig konkurs går förvaltarens verksamhet ut på en snabb utredning
och avveckling. Vad särskilt försäljningen av boets egendom angår, stadgas
i 62 § konkurslagen, att denna skall äga rum så snart ske kan, där ej annat
föranledes av bestämmelserna i 60, 63, 64 och 66 §§, 70 § andra stycket samt
149 § andra stycket samma lag. Av särskilt intresse är i detta sammanhang
stadgandet i 64 § första stycket. Enligt detta lagrum äga, örn av förvaltare
väckes fråga örn uppskov med försäljning av egendom i boet eller örn framställning
därom göres hos rättens ombudsman av gäldenär eller borgenär, ombudsmannen
och förvaltaren besluta, att med försäljningen skall anstå viss tid,
dock ej utöver sex månader från första borgenärssammanträdet. Örn ombudsmannen
och förvaltaren ej kunna enas eller örn någon borgenär eller gäldenären
är missnöjd med deras beslut eller örn längre uppskov än nyss sagts blivit påyrkat,
skola borgenärerna kallas till sammanträde för att besluta i ärendet.
Uppskov må dock icke bestämmas till längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet,
där ej borgenärer, vilkas fordringar uppgå till minst fyra
femtedelar av sammanlagda beloppet av de i ärendets prövning deltagande bor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.
13
genäremas fordringar, därom äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra
minst en fjerdedel av de röstande.
I bankkonkurslagen och j''ärnvägsförordningen har förhållandenas natur
föranlett eftergivande av de sålunda uppställda fordringarna för att uppskov
med försäljning må äga rum. I bankkonkurslagen stadgas, att för beslut
av borgenärerna örn uppskov med försäljning av boets egendom eller med indrivning
av dess fordringar icke erfordras den särskilda röstövervikten enligt
64 § konkurslagen, med mindre fråga är örn uppskov för längre tid än
tre år från första borgenärssammanträdet. Enligt järnvägsförordningen gäller,
att då uppskovsförslag förekommer till prövning, borgenärerna skola
besluta, örn och på huru lång tid uppskov nied järnvägens försäljning skall
äga rum, vilken tid dock ej må sättas längre än fem år från beslutets dag,
ävensom, där så anses nödigt, bestämma de villkor, på vilka järnvägen må
föryttras även före den beslutade uppskovstidens förlopp. Såsom beslut gäller
härvid den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas
fordringar utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte
utgöra minst en fjärdedel av de röstande.
Bestämmelserna i konkurslagen syftande till en snabb avveckling av boet
lämpa sig uppenbarligen icke för konkurs, varom här är fråga. Möjlighet måste
öppnas för en realisation av tillgångarna å tid, som kan finnas med borgenärernas
fördel mest förenlig, även om konkursens avslutande därigenom
skulle fördröjas. Då det icke gärna låter sig göra att i detalj reglera hithörande
frågor i lag, torde det i princip böra överlämnas åt förvaltarna att härutinnan
träffa avgörande. I enlighet härmed föreslås i denna paragraf, att
förvaltarna utan hinder av vad i 62, 64, 65 och 67 §§ konkurslagen stadgas
skola äga låta med försäljning av egendom anstå.
Enligt 77 § konkurslagen äro förvaltarna pliktiga att så snart ske kan vidtaga
nödiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Uppskov med
indrivning må emellertid beslutas i den ordning, som i 64 § är stadgad beträffande
uppskov med försäljning av boets egendom. Av enahanda skäl, som föranlett,
att förvaltarna tillerkänts rätt att låta anstå med försäljning av egendom,
torde de böra erhålla rätt att uppskjuta indrivning av utestående fordringar.
Jämväl befogenhet i detta avseende har således tillagts förvaltarna i
denna paragraf.
Vid samtliga de avgöranden, som enligt de nu behandlade bestämmelserna
ankomma på förvaltarna, skola de samråda med rättens ombudsman.
6 §.
Borgenär, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i
handom, kan under konkurs för realisation av sin panträtt ej begagna sig
av vare sig stadgandet i 10 kap. 2 § handelsbaden eller med pantägaren
överenskomna särskilda regler. Avgörande bliva i stället — bortsett från
det fall att borgenären kan erhålla utmätning för fordringen — föreskrifterna
i 73 § konkurslagen. Enligt dessa äger panthavaren under vissa förutsättningar
försälja panten. Minst en vecka, innan han vidtager åtgärd för pan
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 25A.
tens försäljning, skall lian emellertid hembjuda den till inlösen åt förvaltaren.
Löses icke panten, är den allmänna regeln den, att panthavaren äger
besörja pantens försäljning å auktion eller, då fråga är örn å fondbörs noterat
värdepapper, genom fondkommissionär till gällande börspris, dock må
sådan försäljning ej utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra
veckor efter första borgenärssammanträdet. Har försäljning skett i annan än
exekutiv ordning, är borgenären pliktig att för förvaltaren redovisa för vad
som influtit. Skulle panthavaren ej vilja föranstalta örn försäljningen, äger
förvaltaren besörja densamma. Härvid må egendomen ej utan samtycke av
borgenären säljas annorledes än å auktion eller genom fondkommissionär till
gällande börspris, såframt hans rätt är därav beroende.
Vad sålunda är stadgat lärer i det väsentliga få anses även vid konkurs
av ifrågavarande art vara ägnat att lösa de intressekonflikter, som föreligga
mellan panthavare och övriga borgenärer. Att till de senares förmån helt
utesluta panthavarens rätt att besörja försäljning lärer icke vara med billighet
överensstämmande. Såtillvida har emellertid önskemålet att vinna en
avveckling utan forcering synts böra föranleda en modifikation i gällande
regler, att tidsfristen fyra veckor efter första borgenärssammanträdet föreslås
förlängd till sex månader. Med hänsyn till det ovissa konjunkturläget torde
emellertid en sådan regel icke alltid vara tillräcklig för att förhindra en för
konkursboet oförmånlig realisation. Möjlighet har synts icke böra helt saknas
för förvaltarna att utverka ett ytterligare anstånd. Ur denna synpunkt har i
förslaget ansetts böra upptagas ett stadgande av innehåll, att där synnerliga skäl
därtill äro konkursdomaren, på framställning av förvaltarna och efter hörande
av rättens ombudsman, må antingen för särskilda fall eller ock i fråga om panter
i allmänhet medgiva den förlängning av sexmånadersfristen, som av örn-,
ständigheterna påkallas, dock med högst ett år. Beslut, varigenom framställning
örn förlängning av tidsfristen bifallits, bör gälla, ändå att det ej vunnit
laga kraft.
Från tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna torde böra undan’
tagas fartyg och gods i fartyg.
Under övervägande har varit att i lagen uttryckligen angiva påföljden av
ett åsidosättande av vad för utövande av panthavarens realisationsrätt är
föreskrivet. Det har ifrågasatts, att lagen borde innehålla ett stadgande örn
atf vid beräkning av förlust, som genom sådan försäljning tillskyndats konkursboet,
ersättningen skulle bestämmas med hänsyn tagen till det belopp,
varmed vid den tid, då panthavaren ägt utan förvaltarnas samtycke sälja egendomen,
priset å sådan egendom må hava överstigit köpeskillingen. Man torde
emellertid kunna räkna med att i rättstillämpningen även utan särskild bestämmelse
i ämnet dylikt åsidosättande kommer att medföra skadeståndsplikt
och att ersättningsskyldighetens omfång kommer att beräknas med hänsyn till
förhållandena vid fristens utgång. Längre gående påföljder av sådant åsidosättande
hava dessutom varit under omprövning, övriga borgenärers intresse
har emellertid förmenats vara tillräckligt tillgodosett genom panthavarens
skadeståndsplikt.
Ett spörsmål, som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet, rör för -
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
15
valtarnas rätt att lösa panten för konkursboets räkning. Uppenbarligen äga
förvaltarna utbekomma panten, därest pantbavaren erhåller full betalning för
sin fordran. Bjuda förvaltarna ett lösenbelopp, som understiger fordringen,
föreligger enligt nu gällande bestämmelser icke någon skyldighet för panthavaren
att gå med på inlösning. Med de låga värden, som råda under en
ekonomisk kris, kan det inträffa, att förvaltarna finna, att det skulle vara
för boet förmånligt att antaga ett underhandsbud på panten från tredje man,
ehuru anbudet understiger fordringen. Det skulle kunna ifrågasättas att, för
undvikande av omgång, panthavaren borde i dylikt fall vara skyldig avstå
från panten mot erhållande av det för panten bjudna beloppet. Pbr tryggande
av panthavarens ställning borde då åt honom samtidigt inrymmas rätt att
i stället själv övertaga panten mot avräkning å hans fordran av det bjudna
beloppet. Det torde emellertid få antagas, att även utan en bestämmelse av
antytt innehåll uppgörelse i allmänhet skall kunna träffas med panthavaren.
Detta synes så mycket mera sannolikt, som det ju står förvaltarna öppet att
å auktion eller genom fondkommissionär låta försälja egendomen. I panthavarens
intresse ligger det uppenbarligen icke att, ehuru ett fördelaktigt underhandsbud
erhållits, framtvinga sådan försäljning.
7 §•
För borgenärerna i allmänhet är det av vikt, att icke förfoganden vidtagas
med pant, genom vilka det övervärde, som densamma kan representera, undandrages
dem. Detta kan framför allt bliva händelsen, örn panten förflyttas
på sådant sätt, att möjlighet skapas för realisation i strid med konkurslagens
bestämmelser.
Mot åtgärder i sådant avseende av panthavaren själv lärer visserligen tillräckligt
skydd finnas i det i 6 § upptagna stadgandet och den skadeståndsplikt,
som är förenad med dess åsidosättande. Läget är i viss mån ett annat,
örn egendom, vari borgenär har panträtt, innehaves av någon för borgenärens
räkning, och av denne utlämnas till borgenären eller annan på förut berört sätt.
Utan förbud i lagen lärer pantvårdaren icke kunna vägra att ställa sig en
anmodan därutinnan till efterrättelse. Ett efterkommande av sådan anmodan
torde därför ej heller kunna för honom medföra skadeståndsskyldighet, örn
förlust därigenom tillskyndas borgenärerna.
Till förebyggande av de risker, som sålunda skulle kunna inträda för borgenärerna,
föreslås i förevarande paragraf, att om egendom, vari borgenär har
panträtt, innehaves av någon för borgenärens räkning, densamma icke må utan
förvaltarnas samtycke utlämnas till borgenären eller annan. Förbudet har begränsats
till tiden i överensstämmelse med vad som skett beträffande försäljning
i 6 §.
Beträffande påföljden vid åsidosättande av det i denna paragraf meddelade
förbudet göra sig enahanda synpunkter gällande, som utvecklats beträffande
motsvarande fråga vid rättsstridig försäljning av pant.
8 §■
Enligt 78 § konkurslagen kräves för antagande av förlikningsanbud angående
osäker eller tvistig tillgång, att förvaltarna erhålla samtycke till anbudets
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 25-4.
antagande av borgenärerna, då tillgången utgöres av fast egendom, och eljest
av rättens ombudsman. Örn ombudsmannen ej godkänner anbudet, äga förvaltarna
hänskjuta frågan till borgenärerna. Därjämte inrymmes genom samma
paragraf visst inflytande åt gäldenären.
I anslutning till de ökade befogenheter, som i konkurs, varom här är fråga,
tillagts förvaltarna beträffande försäljning av egendom, har det synts lämpligt
att förvaltarna jämväl må kunna, efter samråd med rättens ombudsman,
träffa förlikning angående osäker eller tvistig tillgång.
9 §.
Första stycket i denna paragraf avviker från 108 § tredje stycket andra
punkten konkurslagen därutinnan, att stadgandet örn samtycke av samtliga
närvarande utbytts mot krav på samtycke av förvaltarna och de vid förlikningssammanträdet
närvarande borgenärer, som framställt anmärkningen. Liksom
förvaltarnas befogenhet att träffa förlikning angående osäker eller tvistig
tillgång ansetts kunna och böra givas en större utsträckning än enligt konkurslagen,
har det förmenats vara ägnat att befrämja syftet med denna lagstiftning,
örn förlikning vid sammanträdet inför rättens ombudsman underlättades.
I enlighet härmed föreslås eftergivande av samtycke från gäldenären
och sådana närvarande borgenärer, som icke framställt anmärkning mot
bevakningen.
Enligt 108 § fjärde stycket konkurslagen skall frågan örn1 anmärkning, varom
förlikning ej blivit träffad, hänskjutas till rätten. Tillika bestämmes i
110 § konkurslagen, att förlikning ej må ingås annorledes än i 108 § sägs,
utan så är att alla, vilkas rätt är beroende av förlikningen, samtycka därtill.
I viss överensstämmelse med den tankegång, som nyss utvecklats beträffande
första stycket i paragrafen, föreslås i dess andra stycke, att förlikning skall
gälla, örn sådan träffas mellan borgenären och förvaltarna samt den biträdes av
de borgenärer, som framställt anmärkningen. I olikhet mot vad förhållandet är
enligt första stycket har här synts böra krävas samtycke jämväl av frånvarande
borgenärer, som framställt anmärkning. Då förlikning icke kunnat träffas
vid sammanträde enligt 108 § och frågan därför kommit inför rätten, lärer
nämligen anmärkande borgenär böra kunna räkna med att icke utan hans hörande
förlikning träffas.
10 §.
Konkurslagen innehåller åtskilliga bestämmelser, som föreskriva, att åtgärd
skall vidtagas, sammanträde hållas eller handling ingivas inom viss tid. I en
del fall tillåtes emellertid konkursdomaren att förlänga den i konkurslagen
utsatta tiden. I 19 § tredje stycket, som föreskriver, att första borgenärssammanträdet
skall hållas icke tidigare än tre och icke senare än fem veckor från
det beslutet örn egendomsavträde meddelades, stadgas sålunda tillika, att konkursdomaren
må, där det med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet
prövas oundgängligen nödigt, utsätta sammanträdet att hållas senare.
Enligt 103 § andra stycket skall tiden för framställande av anmärkningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
17
mot bevakade fordringar bestämmas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens
utgång, men konkursdomaren äger, där det prövas oundgängligen
nödigt, fastställa längre anmärkningstid. Mål angående tvistiga fordringar
skall enligt tredje stycket i samma paragraf förekomma vid rätten inom
viss tid eller under visst ting men må, där det i särskilt fall befinnes nödvändigt,
utsättas till senare tidpunkt.
I en sådan konkurs, å vilken förevarande lagstiftning kan vinna tillämpning,
torde med hänsyn till det stora antal borgenärer, som kan förväntas komma
att deltaga i konkursen, konkursens omfattning i övrigt eller särskilt invecklade
rättsförhållanden kunna uppkomma behov av förlängning av jämväl andra
tider. I 10 § föreslås därför, att konkurs domaren, i den mån så prövas nödigt,
skall äga besluta förlängning av vissa angivna tider. Bland de tider, konkursdomaren
sålunda skall äga förlänga, hava upptagits jämväl den tid, för vilken
skall avgivas berättelse enligt 56 § konkurslagen, och den tid, för vilken skall
avlämnas räkning över inkomster och utgifter enligt 58 §. Det har nämligen
ansetts kunna vara tillfyllest, örn dessa handlingar upprättas och avlämnas,
berättelsen för år och räkningen för helt eller halvt år.
Man torde få räkna med att bouppteckningen i en sådan konkurs som här
avses måste bliva synnerligen omfattande och att dess upprättande således kan
draga avsevärd tid. I 54 § andra stycket konkurslagen stadgas, att då bouppteckning
upprättas av förvaltaren, ett exemplar därav skall tillställas konkursdomaren
inom en vecka från det beslutet örn egendomsavträde meddelades. I
samma lagrum stadgas emellertid vidare, att örn i något fall hinder möter
härför, det skall åligga förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren
förteckning å borgenärerna samt att därefter så snart ske kan inkomma
med bouppteckningen. Då konkurslagen sålunda förutsett, att bouppteckningen
ej hinner upprättas inom den normala tiden av en vecka från konkursutbrottet,
och för sådant fall allenast föreskrivit, att den skall färdigställas så
snart ske kan, kräves icke i nu förevarande lag någon bestämmelse i detta
ämne.
11 §.
Konkurslagens stadganden angående arvode till rättens ombudsman och förvaltare
torde i vissa avseenden mindre väl lämpa sig för konkurs av här ifrågavarande
slag. Arvodena föreslås därför skola utgå enligt bestämmelser, som
Konungen meddelar.
12 §.
Gäldenär, som medgivits specialmoratorium, torde icke kunna undgå kostnader
för utredning av sin ekonomiska ställning. Om undersökningen av denna
visar, att obestånd föreligger, och konkurs inträffar, uppstår fråga, med vilken
rätt kostnad för undersökningen av boet under anståndstiden bör utgå i konkursen.
Med hänsyn till den betydelse för konkursboets utredning, dylikt arbete
måste anses äga, har sådan kostnad ansetts skäligen böra åtnjuta samma rätt
som konkurskostnad. Lika med utredningskostnad har behandlats kostnad för
tillsyn under anståndstiden från det allmännas sida.
Bihang till riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 21% käft. (Nr 25-4.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr %5h.
Lagen torde böra erhålla provisorisk karaktär och föreslås skola gälla
till och med den 28 februari 1933. Har Kungl. Maj:t meddelat förordnande
örn lagens tillämpning å viss konkurs, bör lagen gälla beträffande den konkursen
jämväl efter nämnda dag.»
Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag med särskilda bestämmelser
örn konkurs av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer,
att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 25b.
19
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser örn konkurs.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Där det med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av gäldenärs till
konkurs avträdda ho prövas nödigt för tillgodoseende av borgenärernas rätt och
bästa, äger Konungen förordna, att — jämte bestämmelserna i konkurslagen
såvitt de ej strida mot vad bär nedan stadgas — följande särskilda bestämmelser
skola lända till efterrättelse beträffande konkursen.
2 §.
Antalet konkursförvaltare bestämmes av Konungen. Av förvaltarna utser
Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar en eller flera; den eller
de återstående väljas av borgenärerna på sätt i konkurslagen stadgas.
Förvaltare, som utsetts av Konungen eller enligt Konungens bemyndigande,
skall, ändå att borgenärerna ej valt förvaltare, omedelbart övertaga förvaltningen
av boet. Har förvaltare utsetts enligt 43 § konkurslagen, skall denne därvid
frånträda befattningen.
Örn delning av förvaltningen finnes böra äga rum, ankomme på Konungen
att därom förordna.
3 §.
Finnas i den allmänna rörelsen av gäldenären utgivna löpande förskrivningar,
som utgöra särskilda delar av skuldbelopp, vare icke erforderligt, att beträffande
sådan skuld i bouppteckningen intages uppgift å borgenärerna, ej
heller att dessa borgenärer upptagas i förteckning, som avses i 54 § andra stycket
konkurslagen.
Fordringar, som grundas å sådana förskrivningar, skola anses vara i konkursen
bevakade, ändå att de icke inom den för bevakning utsatta tiden anmälts
av borgenärerna.
Konkursdomaren äger besluta, att kallelsebrev enligt 20 § konkurslagen icke
skola utsändas till nu nämnda borgenärer. Utan hinder av vad i 103, 129, 156,
160, 161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives örn utsändande av meddelanden
samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i dessa meddelanden
och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren efter sam
-
20
Kungl. Maj-.ts proposition nr 25-i.
råd med rättens ombudsman och förvaltarna bestämmes, bringas till omförmälda
borgenärers kännedom.
4 §.
Lös egendom, som hör till konkursboet, må ej, ändå att borgenär har panträtt
i egendomen, utmätas för gäldenärens skuld. Har utmätning skett å sådan
egendom, skall utmätningsmans befattning med egendomen upphöra, utan
så är att egendomen blivit försåld. Vad nu sagts skall dock ej gälla i fråga
örn fartyg eller gods i fartyg.
5 §.
Utan hinder av vad i 60, 61, 62, 64, 65, 67 och 77 §§ konkurslagen är stadgat
äga förvaltarna, efter ty i varje fall finnes lämpligt samt med borgenärernas
fördel mest förenligt, efter samråd med rättens ombudsman fortsätta eller återupptaga
av gäldenären idkad rörelse, försälja egendom i boet, ändå att första
borgenärssammanträdet ej hållits, samt låta med försäljning av egendom och med
indrivning av fordringar anstå.
6 §.
Försäljning, varom stadgas i 73 § första stycket konkurslagen och som avser
annan egendom än fartyg eller gods i fartyg, må ej utan förvaltarnas samtycke
äga rum tidigare än sex månader efter första borgenärssammanträdet.
När synnerliga skäl därtill äro, må konkursdomaren på framställning av förvaltarna
och efter hörande av rättens ombudsman, antingen för särskilda fall
eller ock i fråga örn panter i allmänhet, medgiva den förlängning av nyssnämnda
tid, som av omständigheterna påkallas, dock högst med ett år. Beslut, varigenom
av förvaltarna gjord framställning bifallits, lände till efterrättelse utan
hinder därav att beslutet ej äger laga kraft.
7 §•
Där egendom, vari borgenär har panträtt, innehaves av någon för borgenärens
räkning, må den ej utan förvaltarnas samtycke utlämnas till borgenären
eller annan under tid, då egendomen ej utan sådant samtycke må försäljas.
8 §.
Förvaltarna äga utan hinder av vad i 78 § konkurslagen stadgas efter samråd
med rättens ombudsman träffa förlikning angående osäker eller tvistig tillgång.
9 §.
Medgiva förvaltarna vid sammanträde enligt 108 § konkurslagen, att anmärkning
mot bevakad fordran må förfalla, eller inskränka de densamma, och
lämna vid sammanträdet närvarande borgenärer, som framställt anmärkningen,
sitt samtycke, äger annan ej därå tala.
Träffas vid handläggning inför rätten av anmärkning mot bevakad fordran
förlikning mellan borgenären och förvaltarna, och biträdes den av de borgenärer,
som framställt anmärkningen, skall förlikningen gälla.
Kungl. Maj :ts proposition nr 254.
21
10 §.
Konkifrsdomaren äger. i den mån så prövas nödigt, besluta förlängning av
följande i konkurslagen stadgade tider, nämligen: den tid, inom vilken enligt
19 § tredje stycket bevakningar böra ske; den tid, inom vilken enligt 54 §
andra stycket förteckning å borgenärerna skall tillställas konkursdomaren;
den tid, för vilken enligt 56 § berättelse över boets förvaltning skall upprättas,
så ock de tider, inom vilka berättelsen skall avlämnas till rättens ombudsman
samt av denne granskas och ingivas till konkursdomaren; den tid, för vilken
enligt 58 § tredje stycket räkning över boets inkomster och utgifter skall upprättas,
så ock den tid, inom vilken räkningen skall avlämnas till rättens ombudsman;
den tid, inom vilken enligt 103 § andra stycket sammanträde inför
rättens ombudsman skall hållas; de tider, inom vilka enligt lil § tredje stycket
anmärkningar må framställas mot efterbevakning och sammanträde inför
rättens ombudsman skall hållas; samt den tid, inom vilken enligt 130 § första
stycket klander mot utdelningsförslag skall anmälas.
11 §•
Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare skall utgå enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen.
12 §.
Har gäldenären med stöd av lag åtnjutit anstånd med gälds betalning, skall
kostnad för nödig utredning av boet under anståndstiden och för tillsyn i anledning
av anståndet anses såsom konkurskostnad.
Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet och gäller till och
med den 28 februari 1933. Har Konungen förordnat, att lagen skall beträffande
viss konkurs lända till efterrättelse, skall i avseende å den konkursen
lagen gälla jämväl efter nämnda dag.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 25å.
*
Utdrag av protokollet, hållet i Kongl. Maj:ts lagråd den 16 maj
1932.
Närvarande:
justitieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
kallet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 10 maj
1932, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag med särskilda bestämmelser om konkurs.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Gustaf
Axel Eriksson.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Lagrådet:
Om det moratorium, som enligt lagen den 14 mars 1932 meddelats för Aktiebolaget
Kreuger & Toll samt åtskilliga detta bolag närstående företag och personer,
avlöstes av ett konkursförfarande enligt den allmänna konkurslagstiftningen
utan däri av förhållandena påkallade jämkningar, skulle på grund av
omfattningen och beskaffenheten av tillgångar och skulder otvivelaktigt under
den nu rådande depressionen ej blott väsentliga olägenheter kunna uppstå för
stora grupper av borgenärer inom och utom landet utan även vidsträckta ekonomiska
intressen äventyras utanför borgenärernas krets. Den nu föreslagna
lagstiftningen lärer sålunda vara erforderlig såväl för tillgodoseende av konkursborgenärernas
rätt och bästa som även av hänsyn till de ekonomiska störningar
av betydande räckvidd, som under nuvarande förhållanden skulle kunna
bliva följden av en brådstörtad avveckling. På grund av omfattningen
och beskaffenheten av de ekonomiska intressen, varom här är fråga, och den
allmänna betydelse dessa därför äga synas betänkligheter ej möta mot det sär
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 25Jf.
23
skilda ingripande i enskildas rättsförhållanden en speciallagstiftning i ämnet
innefattar. Förslaget framträder även såsom väl avvägt därutinnan, att det i
väsentlig utsträckning bevarat konkurslagens stadganden och sökt inom dess
ram tillgodose behovet av särregler.
Att de från konkurslagens föreskrifter avvikande bestämmelserna, på sätt
föreslagits, sammanföras i en särskild lag, vars tillämplighet göres beroende av
förordnande av Kungl. Maj :t i varje förekommande fall, synes ock vara lämpligt.
I 1 § av förslaget har såsom förutsättning för dylikt förordnande upptagits,
att Kungl. Majit med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av gäldenärs
till konkurs avträdda bo prövar förordnandet nödigt för tillgodoseende
av borgenärernas rätt och bästa. Enligt lagrådets mening bör ett ingripande
— vilket skall kunna ske även utan att det påkallats från borgenärernas sida
-—- icke äga rum, med mindre i fråga örn en viss konkurs verkningarna av ett
konkursförfarande hava den stora räckvidd och betydelse, som ovan angives.
Det torde ej heller vara avsett. Örn emellertid förordnande meddelas rörande
en dylik konkurs, bör förordnande ock kunna givas beträffande konkurser,
vilka stå i sådant samband med den förstnämnda, att för vinnande av det avsedda
syftet samma bestämmelser måste gälla jämväl i fråga örn de senare,
även örn dessa icke i och för sig äga den betydelse, som ovan utvecklats. Med
hänsyn härtill och till beskaffenheten av den aktuella situation, för vilken den
föreslagna, till sin giltighetstid begränsade lagen närmast är avsedd, har lagrådet
icke ansett sig böra framställa erinran mot avfattningen av den i 1 § upptagna
grundläggande bestämmelsen.
1 §•
Lagrådet:
Under de i denna paragraf angivna förutsättningarna äger Kungl. Majit
förordna, att de i 2—12 §§ upptagna bestämmelserna skola lända till efterrättelse
beträffande en vis® konkurs eller vissa särskilda konkurser. Kungl. Maj :t
äger härvid ej begränsa förordnandet till att avse allenast en del av nämnda
bestämmelser. Det är avsett, att förordnandet skall meddelas i nära anslutning
till beslutet örn egendomsavträde. I remissprotokollet framhålles vidare, att
förordnande bör kunna meddelas jämväl i fråga örn en före lagens ikraftträdande
inledd konkurs. Häremot har lagrådet intet att erinra, men av vad nyss
anförts följer, att ett förordnande icke kan meddelas senare än att de i 2—12
§§ upptagna bestämmelserna kunna, från det förordnandet meddelats, efter
sitt innehåll bringas till tillämpning d. v. s., med hänsyn till bestämmelserna
i 2 §, icke efter det första borgenärssammanträdet hållits. Det är vidare uppenbart,
att lagen icke kan tillämpas samtidigt som de särskilda bestämmelserna
om banks eller försäkringsbolags konkurs.
2 §•
Justitierådet Edelstam:
Enligt förevarande paragraf första stycket skola av förvaltarna — vilkas
antal bestämmes av Konungen — en eller flera utses av Konungen eller den
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Konungen därtill bemyndigar samt den eller de återstående väljas av borgenärerna.
Såsom skäl för denna anordning åberopas i remissprotokollet, att
det synts lämpligt att giva Kungl. Majit inflytande på tillsättandet av förvaltare
men att borgenärerna dock icke torde böra helt utestängas från
förvaltarevalet. Av vad sålunda och i övrigt anförts till stöd för anordningen
lärer oförtydbart framgå såsom avsett, att de genom Kungl.
Majits försorg tillsatta förvaltarna skola utgöra flertalet och därigenom kunna
utöva ett avgörande inflytande å förvaltningen av konkursboet. Att sådana
förvaltare bliva de bestämmande, lärer ock med hänsyn till lagstiftningens
främsta syfte — tillvaratagandet på bästa möjliga sätt av samtliga borgenärers
rätt och bästa — vara oundgängligt. När jag för min del likväl finner
den föreslagna anordningen mindre tillfredsställande, är det således icke
därför, att jag skulle anse någon ändring vara påkallad i riktning mot en
vidgad befogenhet för borgenärerna i fråga örn förvaltarevalet; det är tvärtom
så, att jag finner övervägande skäl tala till förmån för den meningen, att
Kungl. Majit bör äga att, själv eller genom annan, tillsätta samtliga förvaltare.
I detta sammanhang må anmärkas, att något hinder ej torde föreligga för
Kungl. Majit att under konkursens lopp vid förefallande behov utöka förvaltarnas
antal (jfr 48 § konkurslagen) eller att till förvaltare förordna utlänning.
Huru en konkursförvaltning skall ordnas torde — såsom i 1911 års i remissprotokollet
citerade kommittébetänkande yttrats — uteslutande vara ett
ändamålsenlighetsspörsmål. Kommittén ansåg, att konkursdomaren borde erhålla
stort inflytande på^ förvaltarevalet. Denna åsikt blev dock icke av lagstiftaren
godtagen; gällande konkurslag av år 1921 bibehåller borgenärerna
vid rätten att själva välja förvaltare, med undantag allenast av s. k. interimsförvaltare
enligt 43 §. Att konkurslagen härutinnan icke är lämpad för den
nu inträdda, vid lagens tillkomst oförutsebara situationen, är blott alltför tydligt.
Det synes mig därför berättigat att bortse från konkurslagens ståndpunkt
i berörda hänseende och bedöma den föreliggande frågan helt fristående.
Vid dylikt bedömande har jag känt mig övertygad därom, att förvaltningen
av ett sådant konkursbo, sorn] här avses, bör leda till det bästa resultatet, örn
alla förvaltarna förordnas på Kungl. Majits föranstaltande. Det synes även
sannolikt, att en sådan anordning — med det goda och allsidiga personval, som
måste förutsättas därmed följa — skulle vara ägnad att tillvinna förvaltningen
det önskvärda förtroendet såväl här i riket som i utlandet. Genom anordningen
skulle undgås de praktiska svårigheter, som torde bliva förknippade med
ett förvaltareval från borgenärernas sida, måhända sedermera överklagat vid
rätten; jag erinrar härvid exempelvis örn de tvivelsmål, som med hänsyn till
Aktiebolaget Kreuger & Thils ekonomiska ställning måste förefinnas beträffande
frågan, huruvida innehavare av s. k. participating debentures överhuvud
komma att äga rösträtt i bolagets förutsedda konkurs (se lagrådets yttrande
vid 3 §). Vidare skulle undvikas de för förvaltningens lugna fortgång störande
stridigheter, som kunna antagas uppsta mellan förvaltare av olika kategorier,
helst örn den ena av dessa kategorier, såsom lätt kan bliva fallet, valts
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
25
blott av en viss grupp borgenärer (jfr 45 § konkurslagen). Slutligen kan
framhållas, att de av borgenärerna valda förvaltarna komma att inträda såsom
sådana först på ett så sent stadium av konkursen, att de övriga förvaltarna redan
torde hava vidtagit en mängd betydelsefulla förvaltningsåtgärder. Det
må dessutom erinras därom, att borgenärerna äro oförhindrade att jämlikt 46 §
konkurslagen välja granskningsmän för att övervaka förvaltningen.
På sålunda anförda grunder och med hänvisning till att i Norge år 1930
genomförts en lagändring, varigenom borgenärernas rätt att välja konkursförvaltare
upphävts samt valet i stället lagts i offentlig myndighets hand, hemställer
jag örn sådan ändring i första stycket av förevarande paragraf, att
samtliga förvaltare förklaras skola utses av Konungen eller den Konungen därtill
bemyndigar. Vid bifall till denna hemställan erfordras ändring jämväl i
paragrafens andra stycke.
3 §.
Lagrådet:
I remissprotokollet påpekas, att borgenär, som i denna paragraf avses, för
utövande av rösträtt i konkursen måste styrka sin egenskap av borgenär. Med
anledning av detta uttalande torde i fråga örn innehavarna av sådana fordringar,
för vilka i konkursen åtnjutes betalnings rätt först efter övriga fordringar,
böra erinras, att de enligt 180 § första stycket konkurslagen lära sakna rösträtt,
såframt det av kända förhållanden uppenbarligen framgår, att boets ställning
är sådan att de icke kunna erhålla utdelning i konkursen.
Då med bestämmelsen i förevarande paragraf tredje stycket första punkten
icke torde avses, att konkurs domaren skall fatta beslut, huruvida kallelsebrev enligt
20 § konkurslagen skola till nu ifrågavarande borgenärer utsändas eller
icke, utan att konkursdomaren skall äga efter sitt beprövande utsända eller underlåta
utsända kallelsebrev till sådan borgenär, synes den föreslagna bestämmelsens
lydelse böra något jämkas. I fall, då gemensamt ombud finnes för
ett större antal fordringsägare, torde lämpligen kallelse av ombudet ske. Eljest
lärer till undvikande av onödig kostnad för konkursboet kallelsebrev till
särskild borgenär i allmänhet ej böra utsändas.
5 §•
Lagrådet:
Enligt förevarande paragraf skola förvaltarna erhålla en vidsträckt befogenhet
att utan hinder av vissa i konkurslagen givna stadganden efter samråd
med rättens ombudsman bestämma tidpunkten för försäljning av egendom
i boet. Däremot skola i fråga örn sättet för försäljning konkurslagens regler
vara bindande. Vad i 71, 72 och 74—76 §§ konkurslagen är stadgat skall således
gälla även i en sådan konkurs, varom nu är fråga. I den mån förvaltarna
begagna sin befogenhet att föranstalta örn försäljning före första borgenärssammanträdet,
skola naturligen de i nämnda paragrafer upptagna stadgandena
äga tillämpning å försäljningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 212 haft. (Nr 254.) o
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 25-4.
Undantag har i förevarande paragraf ej gjorts från bestämmelserna i 63 och
66 §§. Då dessa bestämmelser ej skola utgöra hinder för försäljning, som enligt
61 § må äga rum jämväl före första borgenärssammanträdet, synes hänvisningen
till 67 § böra inskränkas till att avse 67 § andra stycket.
6 §.
Lagrådet:
Då en panthavare före utlöpandet av den i förevarande paragraf stadgade
fristen sålt panten utan att hava utverkat förvaltarnas samtycke därtill, skulle
enligt remissprotokollet den konkursboet tillkommande ersättningen bestämmas
med hänsyn tagen till det belopp, varmed vid fristens utgång pantens pris må
hava överstigit köpeskillingen. I anledning av detta uttalande torde böra
framhållas, hurusom fall kunna tänkas, då ersättningen kan vara att beräkna
med utgångspunkt från annan tid än den angivna. Hava exempelvis förvaltarna
under fristen förklarat sig vilja sälja panten jämlikt 71 § konkurslagen
och har panten då befunnits redan vara av panthavaren utan förvaltamasi samtycke
såld, lärer ersättningen böra bestämmas med ledning av pantens pris
vid tiden för den av förvaltarna tillämnade försäljningen. Även i händelse
förvaltarna gjort framställning enligt 73 § nämnda lag örn lösen av panten
för konkursboets räkning, torde det kunna inträffa, att ersättning, varom här
är fråga, kan bliva att beräkna efter annat pris å panten än det, som gällde vid
fristens utlöpande.
Det torde bemärkas, att därest den, som av panthavaren köpt panten, vid
köpet ägde eller borde äga kännedom örn saknaden av förvaltarnas samtycke
till försäljningen, denna är ogiltig och underkastad återgång.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
27
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 maj 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärenden friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler lagrådets den 16
maj 1982 avgivna utlåtande över det den 10 maj 1982 till lagrådet remitterade
förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn konkurs.
Under förmälan, att de erinringar av huvudsakligen formell natur, vilka av
lagrådet framställts beträffande 3 och 5 §§ i förslaget, blivit iakttagna, samt
att dessutom i förslagets 4 § vidtagits en redaktionell jämkning, hemställer
föredraganden, att det sålunda ändrade förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.