Kungl. Majlis proposition Nr 234.
1
Nr 234.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående distriktschefen
vid statens järnvägar G. E. Löfmarcks pensionsrätt; given
Stockholms slott den 16 mars 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anför efter gemensam
beredning med chefen för kommunikationsdepartementet:
Med eget utlåtande den 20 februari 1932 har järnvägsstyrelsen överlämnat
en till Kungl. Majit ställd skrift, däri distriktschefen vid statens järnvägar
Gösta Emil Löfmarck — under förutsättning att han erhölle pension
enligt 14 § 1 mom. första stycket av kommunikationsverkens pensionslag
(b. F. S. nr 254 : 1920) anhållit om avsked ur statens järnvägars tjänst
från och med den 1 juli 1932.
''lilläng lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 196 hafi. (Nr 234.)
I
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
Beträffande innebörden av åberopade författningsbestämmelser tillåter jag
mig hänvisa till innehållet i nedan intagna utlåtande av kommunikationsverkens
lönenämnd.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Löfmarck är född den 6 januari
1872; att han, efter att år 1895 hava blivit antagen till elev vid statens
järnvägar, år 1898 erhöll anställning såsom extra ordinarie tjänsteman vid
verket och samma år befordrades till innehavare av tjänst å ordinarie stat;
att han den 1 augusti 1913 lämnade statens järnvägars tjänst för att tillträda
enskild anställning; att han vid ingången av år 1915 ånyo tillträdde
ordinarie befattning vid statens järnvägar; att han den 23 oktober, 1914
konstituerades och förordnades att från och med den 1 januari 1915 vara
byråchef vid statens järnvägar; att han den 7 december 1917 konstituerades
och förordnades till distriktschef vid statens järnvägar från och med den
1 januari 1918; att Löfmarck på grund av Kungl. Maj-.ts särskilda beslut
den 18 juni 1920, den 11 december 1925 och den 2 oktober 1931 från och
med den 1 juli 1920 innehaft förordnande såsom distriktschef vid statens
järnvägar; samt att han genom sist omförmälda beslut den 2 oktober 1931
förordnats såsom distriktschef för en tid av 5 år, räknat från och med den
1 januari 1932.
I sitt förenämnda utlåtande den 20 februari 1932 har järnvägsstyrelsen
anfört, att enär Löfmarck, därest han erhölle avsked ur statens järnvägars
tjänst från och nied den 1 juli 1932, då innehade minst tolv års förordnande
såsom distriktschef, han enligt styrelsens förmenande vid avgången
vore berättigad till pension jämlikt det av honom åberopade författningsruinmet,
och har järnvägsstyrelsen på grund härav tillstyrkt bifall till den
av Löfmarck gjorda ansökningen.
Från’ järnvägsstyrelsens i nyssberörda utlåtande innefattade beslut var
föredraganden, byråchefen Iacobi, skiljaktig och anförde till protokollet,
Iliand annat, följande:
Iacobi kunde icke dela den uppfattningen, att Löfmarck, därest han erhölle
avsked ur statens järnvägars tjänst från och med den 1 juli 1932,
skulle vara berättigad till pension enligt 14 § 1 mom. första stycket av
kommunikationsverkens pensionslag. Även örn stadgandena i 13 och 14 §§
av denna lag icke vore fullt tydliga samt erhållit en sådan ordalydelse, att
de i viss mån vore mot varandra stridande och sålunda kunde giva upphov
till olika tolkningar, kunde han icke finna annat än att innebörden av
stadgandena vore den, att en till distriktschef förordnad tjänsteman, vilken,
såsom fallet vore beträffande Löfmarck, vid tillträdet av nämnda befattning
innehaft ordinarie tjänst vid statens järnvägar, skulle under alla förhållanden
i pensionshänseende behandlas såsom en ordinarie tjänsteman,
tillsatt genom konstitutorial. I enlighet härmed gällde för Löfmarck en
pensionsålder av 65 år.
I ärendet har kommunikationsverkens lönenämnd den 9 mars 1932 avgivit
infordrat utlåtande, däri lönenämnden till en början lämnat följande
3
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 234.
redogörelse för innehållet i och tillkomsten av nu ifrågavarande stadganden
i kommunikationsverkens pensionslag:
Till en början ville lönenämnden erinra, att distriktschef vid statens Kedogöreise
järnvägar tidigare tillsatts genom konstitutorial. I denna ordning för be- för nu inäga
fattningens tillsättande hade vid det nu gällande lönesystemets införande v fättings-1 ~
vidtagits den ändringen, att distriktscliefsbefattning skulle i likhet med b estämmelser
vissa andra högre tjänster vid kommunikationsverken tillsättas genom förordnande
på viss tid. Förslag härom hade avgivits av kommunikationsverkens
lönekommitté i det betänkande angående gemensamt lönesystem
samt lönereglering för kommunikationsverkens befattningshavare, som kommittén
framlagt den 20 februari 1919. Såsom av sagda betänkande framginge,
hade kommittén härvid förutsatt, att tjänsteman vid statens järnvägar,
som förordnats såsom distriktschef men vilkens förordnande
upphörde utan att efterföljas av nytt förordnande, ej skulle avgå med
pension, därest han icke uppnått pensionsåldern eller icke vore till vidare
tjänstgöring oförmögen, utan skulle återgå till ordinarie befattning vid
statens järnvägar i den lönegrad, han tillhört vid tillträdandet av förordnandet.
Härom hade kommittén i sitt betänkande anfört följande (sid.
204—205):
»Slutligen torde böra i detta sammanhang omnämnas, att kommittén efter
samråd med chefen för statens järnvägar funnit sig böra föreslå, att befattningen
såsom distriktschef icke vidare skall tillsättas genom konstitutorial
utan allenast medelst förordnande på viss tid. Chefsposterna vid statens
järnvägars distrikt äro nämligen så viktiga och krävande, att på dem böra
anläggas väsentligen samma synpunkter, som föranlett generaldirektörs- och
överdirektörsbefattningarnas tillsättande på förordnande.
I anledning härav har bland de befattningshavare, som omnämnas i 1 §
1 mom. av kommitténs förslag till avlöningsreglemente, upptagits även
distriktschef vid statens järnvägar.
De övriga i nämnda stadgande omförmälda befattningshavarna bliva, när
förordnandet upphör, berättigade till åtnjutande av pension, oavsett den
levnadsålder, de då innehava. En sådan anordning synes dock icke vara
påkallad i fråga örn tjänsteman vid statens järnvägar, vilken förordnas till
distriktschef. Därest dylikt förordnande utlöper utan att nytt sådant finnes
böra lämnas honom, lärer lian i stället kunna användas i annan befattning
vid statens järnvägar, tills pensionsåldern uppnås. För att utsikt skall
finnas att till distriktschefer förvärva de mest dugande tjänstemännen vid
statens järnvägar, måste därför tjänsteman, som förordnas till distriktschef,
vara garanterad rätt att efter förordnandets upphörande återfå ordinarie
tjänst inom den grad han förut innehade och jämväl att därvid i löncliänseende
ej bliva sämre ställd, än om han hela tiden uppehållit sin förra
befattning. Då den tjänst, som en till distriktschef förordnad tjänsteman
förut innehade, icke under tiden för distriktschefsförordnandet lämpligen
bör hållas vakant, och då det icke kan förutsättas, att i samband med
ombyte av distriktschef alltid skall bliva någon lämplig tjänst ledig, mäste
alltså en ny tjänst för sådant fall kunna inrättas. Av denna anledning
och da de tjänster, örn vilka här kan bliva fråga, till antalet bestämmas
av Kungl. Majit oell riksdagen, men hinder kan möta att omedelbart utverka
riksdagens beslut i dylikt ämne, har det synts nödigt tillägga Kungl.
Majit befogenhet att för nu avsedda fall inrätta ordinarie tjänster. Stadganden
i angivna hänseenden hava införts i 14 § 2 moni. av förslaget till
avlöningsreglemente.
4 Kungl. Maj.ts proposition Nr 234.
Däiest i ovan förutsatta fall distriktschef samtidigt med förordnandets
upphörande skulle uppnått pensionsåldern för sin förra tjänstegrad, följer
av det nyssnämnda stadgandets avfattning, att han kommer i åtnjutande
av pension enligt de för hans förra tjänst gällande grunder.
Skulle fråga uppkomma att till distriktschef förordna någon utom statens
järnvägar stående person, exempelvis befattningshavare vid enskilt järnvägsföretag,
lärer det vara tillfälle att med riksdagens medverkan träffa
anordning i fråga örn hans ställning efter tiden för förordnandets upphörande.
I anslutning till vad kommittén sålunda anfört hade kommittén i 14 §
2 mom. av sitt förslag till nytt avlöningsreglemente intagit följande
bestämmelser:
»Tjänsteman, som förordnats såsom distriktschef vid statens järnvägar
men vilkens förordnande upphör, återgår till ordinarie befattning i den
tjänstegrad, han tillhörde vid tillträdandet av befattning såsom distriktschef;
och äger lian för uppfattning till högre löneklass tillgodoräkna sig
jämväl den tid, han innehaft förordnande såsom distriktschef.
Där så erfordras för beredande i nu avsett fall av ordinarie tjänst åt
dylik befattningshavare, äger Kungl. Majit besluta därav betingad ökning
av det fastställda antalet ordinarie befattningar.»
T samma betänkande (sid. 256 o. f.) hade kommittén jämväl framlagt
\ issa förslag till provisoriskt ordnande av pensionsförhållandena vid de
verk, för vilka löneregleringen avsetts att bliva gällande. Beträffande ordnandet
av pensionsförhållandena för distriktschef vid statens järnvägar
hade kommittén därvid anfört följande (sid. 258):
»Piil sådana tjänstemän, som tillsättas genom förordnande, hava i förslaget
till avlöningsreglemente ävenledes hänförts distriktschef er vid statens
järnvägar, vilka hittills varit konstituerade å sina befattningar. Då emellertid
dessa tjänstemän enligt kommitténs förslag skulle efter upphörande
av förordnande såsom distriktschef återgå till ordinarie befattning i den
tjänstegrad, de före förordnandet tillhörde, har kommittén ansett förordnandet
icke böra inverka på deras ställning i pensionshänseende, utan att
tjänstemännen i fråga skola bibehållas vid den rätt till pension, som genom
innehavandet av den förra tjänsten blivit dem tillförsäkrad. Härför påkallas
emellertid ett särskilt stadgande i 5 § i den för tjänstemän vid statens
järnvägar gällande pensionslagen av innehåll att, under den tid tjänsteman
innehar distriktsehefsförordnande, han skall i pensionshänseende anses uppbära
avlöning såsom örn han kvarstode i den tjänst, han innehade vid tillträdande
av befattning såsom distriktschef.»
1 anslutning härtill hade kommittén föreslagit följande nya stadgande,
att intagas i 5 § av lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar:
»Tjänsteman, som innehar förordnande såsom distriktschef, skall i pensionshänseende
anses åtnjuta ordinarie arvode till det belopp, vartill arvode
enligt vad ovan är sagt skall beräknas utgå för innehavare av ordinarie
befattning i den tjänstegrad ifrågavarande tjänsteman tillhörde vid tillträdandet
av befattning såsom distriktschef.»
T den proposition rörande lönereglering för komrnunikationsverkens belattningshavare
(nr 391), som på grundval av kommitténs betänkande förelagts
1919 års riksdag, hade icke framställts någon erinran mot kommitténs
förslag i fråga örn avlöningsbestämmelser för distriktschef. Kommitténs
berörda förslag till provisorisk ändring av 1910 års pensionslag hade icke
Kungl. Muj:ts proposition Nr 234.
5
blivit föremål för framställning till riksdagen. I omförmälda proposition,
nr 391, hade nämligen förutsatts, att ett definitivt förslag till ordnande av
personalens pensionsförhållanden skulle utarbetas och föreläggas 1920 års
riksdag, att träda i kraft samtidigt med löneregleringen.
I det förslag till pensionslag för kommunikationsverken, som samma
kommitté sedermera enligt erhållet uppdrag framlagt i betänkande den
29 januari 1920, hade beträffande distriktschef vid statens järnvägar upptagits
följande stadganden:
»13 §•
1. För nedanstående ordinarie befattningar, vilka tillsättas genom förordnande
på viss tid, skola gälla följande tjänstepensionsunderlag:
överdirektör och souschef, överdirektör, överingenjör vid statens järnvägar
samt sådan distriktschef vid statens järnvägar, som vid tillträdandet av
nämnda befattning icke innehade annan ordinarie tjänst vid statens järnvägar
................................................................................................. 7.000 kronor.
2. För tjänsteman, vilken innehar förordnande såsom distriktschef vid
statens järnvägar och vid tillträdandet av nämnda förordnande innehade
sådan tjänst vid statens järnvägar, som avses i 3 kap. av denna lag, skall
i pensionshänseende gälla vad för den tjänsten är stadgat i lagen.
35
Vid tillämpning av bestämmelserna i 13 § 2 moni. skall beträffande den,
som erhållit förordnande såsom distriktschef vid statens järnvägar från och
med den 1 juli 1920 och som omedelbart därförut varit innehavare av
ordinarie distriktschefstjänst, så anses som hade han vid tillträdandet av
nämnda förordnande innehaft tjänst tillhörande 20:e lönegraden och med
en pensionsålder av 65 år.»
Såsom allmän motivering för de sålunda föreslagna pensionsbestämmelserna
hade kommittén anfört följande (sid. 12—14):
»Såsom i det föregående är omförmält, gälla för de olika verkens chefer
samt överdirektörer och överingenjörer vid statens järnvägar ävensom
direktör vid statens kraftverksförvaltning (överdirektör enligt det nya avlöningsreglementet)
särskilda föreskrifter rörande pension. Dessa föreskrifter,
som visserligen inbördes äro tämligen likartade, avvika väsentligt från pensionsbestämmelserna
för övrig ordinarie personal vid vederbörande verk;
och har detta givetvis sin grund däri, att förenämnda befattningar tillsättas
genom förordnande på viss tid. Då nämligen dessa tjänstemäns anställning
kan efter en jämförelsevis kort tjänstetid komma att upphöra och då
möjlighet bör finnas att för nämnda befattningar förvärva personer, som
förut ej varit i statens tjänst, hava dessa tjänstemän — i olikhet nied vad
förhållandet är i fråga om annan ordinarie personal ansetts böra tillförsäkras
rätt till pension oberoende av vederbörandes levnadsålder vid avgången
och med jämförelsevis högt belopp även efter en kort tjänstetid.
Av nyss angivna skäl har kommittén ansett sig böra även i sitt förslag
till pensionsbestämmelser låta de tjänstemän, som tillsättas genom förordnande,
i allmänhet intaga en särställning i förhållande till (ivrig ordinarie
personal.
Ett undantag i omförmälda hänseende synes dock — såsom kommittén
redan i sitt förberörda betänkande angående gemensamt lönesystem m. m.
6
Kandi. Maj:ts proposition Nr 234.
antytt — böra göras beträffande sådan distriktschef vid statens järnvägar,
vilken vid tillträdandet av förordnande å sådan befattning innehade tjänst,
som tillsättes genom konstitutorial.
Under erinran hurusom i allmänhet tjänstemän, som tillsattes genom förordnande,
bleve, när förordnandet upphörde, berättigade till åtnjutande av
pension, oavsett den levnadsålder, de då innehade, framhöll kommittén uti
nämnda betänkande (sid. 205), att en sådan anordning icke syntes påkallad
i fråga örn tjänsteman vid statens järnvägar, vilken förordnades till distriktschef.
Därest dylikt förordnande utlöpte utan att nytt sådant funnes böra
lämnas honom, ansåg kommittén honom i stället kunna användas i annan
befattning vid statens järnvägar, tills pensionsåldern uppnåddes. Tjänsteman,
som förordnades till distriktschef, skulle därför vara garanterad rätt
att efter förordnandets upphörande återfå ordinarie tjänst inom den grad
lian förut innehade. Därest distriktschef samtidigt med förordnandets upphörande
skulle uppnått pensionsåldern för sin förra tjänstegrad, skulle han
komma i åtnjutande av pension enligt de för hans förra tjänst gällande
grunder.
I överensstämmelse med kommitténs berörda uppfattning har i 14 § 2 mom.
av det gemensamma avlöningsreglementet stadgats, att tjänsteman, som förordnats
såsom distriktschef vid statens järnvägar men vilkens förordnande
upphör, återgår till ordinarie befattning i den tjänstegrad, han tillhörde
vid tillträdandet av befattning såsom distriktschef. I anslutning härtill
bör distriktschef, örn vilken nu är fråga, undantagas från tillämpningen
av de särskilda pensionsbestämmelserna för förordnade befattningshavare i
allmänhet och i stället för sådan distriktschef i pensionshänseende gälla
vad som stadgas för den tjänst, å vilken han före förordnandet innehade
konstitutorial.
Vad förut är sagt, kan däremot givetvis icke tillämpas å sådan distriktschef,
som vid tillträdandet av förordnandet icke innehade annan ordinarie
tjänst vid statens järnvägar. Då en av kommittén tidigai-e ifrågasatt anordning
för pensionering av sådan distriktschef måhända skulle medföra
en viss omgång, har kommittén nu tänkt sig, att de pensionsbestämmelser,
som skulle gälla förordnade tjänstemän i allmänhet, även skulle tillämpas
a dylik distriktschef.»
I specialmotiveringen till lagförslaget hade lönekommittén beträffande 13 §
(sid. 47) yttrat följande:
»Uti 13 § 1 mom. angivas pensionsunderlagen för de genom förordnande
tillsatta befattningshavarna, dock med undantag för sådan distriktschef vid
statens järnvägar, vilken vid tillträdandet av förordnande å nämnda befattning
innehade sådan tjänst vid statens järnvägar, som tillsättes genom
konstitutorial. I 2 mom. har meddelats föreskrift rörande dylik distriktschefs
pensionsförhållanden.
I fråga om den närmare motiveringen till stadgandena i förevarande
paragraf åberopas beträffande 1 mom. vad förut å sid. 17 anförts samt
angående 2 mom. vad som yttrats å sid. 13—14.»
I fråga örn 35 § hade av lönekommittén anförts följande (sid. 57—58):
»Distriktschefstjänsterna vid statens järnvägar bliva från och med den
1 juli 1920 ombildade från konstituerade tjänster till befattningar, som
tillsättas genom förordnande på viss tid. Därest en konstituerad distriktschef
från och med det nya avlöningsreglementets ikraftträdande erhåller
förordnande såsom distriktschef, erfordras för tillämpning av 13 § 2 mom.
föreskrift, huru den förra distriktschefstjänsten skall i pensionshänseende
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
betraktas. Då sådan tjänst enligt ännu gällande avlöningsbestämmelser i
fråga om avlöningen är närmast jämförlig med de till 20:e lönegraden nu
hänförda befattningar, torde densamma även beträffande pension skäligen
böra likställas med sistnämnda befattningar. Därjämte bör för sådan distriktschef
gälla den för motsvarande tjänst nu bestämda pensionsåldern av 65 år.
Föreskrift av angivna innebörd har föreslagits uti 35 §.»
Vid utarbetande av proposition till 1920 års riksdag (nr 313) bade kommitténs
lagförslag underkastats vissa ändringar av i huvudsak formell art.
Dessa ändringar hade dock icke berört frågan örn distriktschefs vid statens
järnvägar ställning i pensionshänseende. Enligt vad av propositionen framginge
(sid. 17) hade föredragande departementschefen i fråga om ordnandet
av distriktschefs pensionsförhållanden anfört följande:
»Att såsom hittills särskilda pensionsbestämmelser fortfarande erfordras
i fråga örn tjänstemän, som tillsättas genom förordnande, synes mig självfallet
med hänsyn till arten av dessa tjänstemäns anställning. Från dessa
särbestämmelser har emellertid undantagits distriktschef vid statens järnvägar,
vilken vid tillträdandet av förordnande å sådan befattning innehade
tjänst, som tillsättes genom konstitutorial. Järnvägsstyrelsen har visserligen
ifrågasatt, att distriktschef, som nyss är nämnd, i vissa fall skulle
erhålla samma ställning i pensionshänseende, som skulle tillkomma en
person utom verket, som förordnats till distriktschef. Enär emellertid den
utav kommittén föreslagna anordningen redan i sammanhang med prövningen
av det nya a.vlöningsreglementet var föremål för övervägande och
då icke föranledde erinran av statsmakterna, anser jag mig icke i nämnda
hänseende böra frångå kommitténs förslag.»
Kungl. Maj:ts förslag hade i nu förevarande avseende icke föranlett någon
erinran från riksdagens sida.
Efter utfärdande av nu gällande avlöningsreglemente vid kommunikationsverken
hade sedermera vidtagits vissa ändringar i reglementets 1 och
5 i det att bland där angivna, på förordnande tillsatta tjänster upptagits
vissa nya befattningar, däribland telefondirektör i Stockholm. Därjämte
vore att märka, att genom komplettering av reglementets 14 § 2 mom.
telefondirektör i Stockholm underkastats de bestämmelser i fråga om återgång
till förut innehavd befattning, som där ursprungligen stadgats allenast
beträffande distriktschef. I anslutning härtill hade ock befattningen såsom
telefondirektör i Stockholm upptagits bland de i 13 § 1 mom. av pensionslagen
angivna tjänster, å vilka särskilda, i 2 kap. av pensionslagen givna
pensionsföreskrifter skulle äga tillämpning. Däremot hade nämnda telefondirektörstjänst
icke inordnats under den särskilda, i pensionslagens 13 § 2
mom. upptagna bestämmelsen angående pensionering av distriktschef, som
löre tillträdande av förordnande såsom distriktschef innehaft ordinarie tjänst
vid statens järnvägar.
Beträffande den nu iöreliggande framställningen har kommunikationsverkens
lönenämnd därefter anfört följande:
Av de författningsbestämmelser nied därtill hörande motiveringar, som
av lönenämnden sålunda återgivits, syntes det nämnden framgå, att Löfmarck,
som vore född år 1872 och, så vitt för nämnden vore känt, alltjämt
vöre i besittning av oförminskad arbetsförmåga, icke kunde med stöd av
pensionslagens bestämmelser beredas pension, därest lian den 1 juli 1932
l>å egen begäran avginge frän tjänsten. Enär Löfmarck före sitt tillträ
(lande den 1 juli 1920 av sitt första förordnande såsom distriktschef inne
Kominunikationsverkens
lönenämnds
yttrande över
nu förevarande
framställning.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
haft ordinarie befattning vid statens järnvägar, nämligen konstituerad
tjänst såsom distriktschef, skulle å honom tillämpas bestämmelserna i pensionslagens
13 § 2 mom. jämte de kompletterande föreskrifter, som meddelats
i lagens 35 §. 1 enlighet härmed inträdde för Löfmarck rätt till pension
först vid fyllda 65 år, därest han icke dessförinnan på grund av sjukdom
eller dylikt bleve oförmögen till vidare tjänstgöring.
Det syntes emellertid nämnden kunna dragas i tvivelsmål, huruvida de
särskilda bestämmelser, som i 13 § 2 mom. pensionslagen meddelats rörande
distriktschefs pensionsrätt, verkligen kunde anses i allo lämpliga
och ändamålsenliga. Nämnden tänkte härvid i första hand på vederbö
rande verks intresse. En befattningshavare, som från ordinarie tjänst —
vanligen i någon av löneplanens högsta lönegrader — tillträtt förordnande
såsom distriktschef men sedermera icke erhållit förnyat förordnande utan
nödgats återgå till en för honom tillskapad befattning i hans före förord
ilandet innehavda tjänstegrad, torde nämligen merendels icke bliva av det
värde för verket, som svarade mot den i hans nya befattning utgående
avlöningen. Erfarenheten under de år, som gått efter det nu gällande
löne- och pensionssystemets införande, syntes också hava givit vid handen,
att det ur verkssynpunkt vore fördelaktigast, örn sådan tjänsteman, varom
nu vore fråga, i stället för att kvarstanna vid verket intill pensions
ålderns inträde, omedelbart vid förordnandets upphörande avginge ur
tjänst mot åtnjutande av pension och sålunda i allo jämställdes med innehavare
av övriga i lagens 13 § angivna befattningar.
Ur vederbörande befattningshavares egen synpunkt kunde det visserligen
innebära en viss trygghet att vid tillträdande av ett distriktschefs
förordnande bliva garanterad rätt att, därest förordnandet icke förnyades,
ändock få, örn han så önskade, kvarstanna i avlönad befattning vid verket,
i stället för att avgå med pension med därav följande minskning i inkomsterna.
Men å andra sidan måste det för innehavaren av ett distriktschefs
förordnande framstå såsom en anmärkningsvärd ojämnhet i pensionsbestämmelserna,
att därest han på egen begäran lämnade befattningen, han
skulle se sig sämre ställd i pensionshänseende än en avgående verkstadsdirektör
eller annan genom förordnande tillsatt tjänsteman.
Det syntes därför nämnden önskvärt, att en lagändring på denna punkt
komme till stånd. Nämnden ville därför förorda, att nu berörda spörsmål
hänskötes till 1930 års pensionssakkunniga för att tagas i övervägande vid
pågående utredningsarbeten angående revision av kommunikationsverkens
pensionsförfattningar.
Ehuru, såsom redan vore nämnt, Löfmarck icke syntes vid avgång ur
tjänst vid den i hans ansökan angivna tidpunkten kunna författningsenligt
komma i åtnjutande av pension från statens järnvägar, syntes det dock
lönenämnden med hänsyn till de brister, som på sätt förut visats enligt
nämndens mening vidlådde vissa bestämmelser i nu gällande pensionslag
för kommunikationsverken, knappast vara med billighet förenligt, att han,
som alltsedan den 1 januari 1918 innehaft distriktschefstjänst vid statens
järnvägar, skulle gå miste örn pensionsförmån. Härtill komme dessutom,
att vissa sakliga skäl syntes nämnden tala för att Löfmarck tillerkändes
den pension, som eljest vore för distriktschef stadgad. Enligt vad för
nämnden blivit upplyst, hade sökanden för avsikt att antaga ett honom
lämnat erbjudande att övergå i svenska järnvägsföreningeus och svenska
järnvägarnas arbetsgivarförenings tjänst såsom dessa föreningars verkställande
direktör, under förutsättning att han, efter för detta syfte erhållet
avsked från sin distriktschefstjänst, finge uppbära pension från statens
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234. 9
järnvägar. I betraktande av de bekymmersamma ekonomiska förhållanden,
varunder en stor del av landets enskilda järnvägar för närvarande
arbetade, måste det anses vara icke blott ett de enskilda järnvägarnas intresse
utan även — särskilt i betraktande av de betydande summor av
statliga och andra allmänna medel, som vore nedlagda i de enskilda jarn
vägarna — ett allmänt samhälleligt intresse, att en person med Löfmarcks
erkänt stora kapacitet såsom järnvägsman i ledande ställning sattes i tillfälle
att mottaga det gjorda erbjudandet.
På grund av det anförda och då ett bifall till den föreliggande ansökningen
enligt nämndens mening förutsatte, att riksdagen därtill lämnade
sitt medgivande, har nämnden förordat, att Kungl. Majit måtte inga till
1932 års riksdag med proposition i ärendet.
Statskontoret har den 11 mars 1932 avgivit infordrat utlåtande i ärendet
och därvid anfört huvudsakligen följande:
Enligt stadgandet i 13 § 1 mom. i kommunikationsverkens pensionslag
vöre icke varje vid statens järnvägar förordnad distriktschef utan allenast
den, som vid tillträdandet av nämnda befattning icke innehade annan
ordinarie tjänst vid statens järnvägar, delaktig i den pensionering, som
i 2 kap. av nämnda lag vore stadgad för ordinarie tjänstemän, som tillsattes
genom förordnande; och enligt 2 mom. av samma paragraf skulle
en från rätt till sådan pensionering utesluten distriktschef bibehålla pensionsrätt
enligt de för konstituerade tjänstemän i 3 kap. av samma lag
angivna grunder, vilket enligt en i 35 § av lagen intagen bestämmelse beträffande
den, som omedelbart före tillträdandet av förordnande såsom
distriktschef innehaft samma befattning på grund av konstitutorial, inne
bure, att för honom skulle gälla pensionsunderlaget för dåvarande 20:e, numera
30:e lönegraden (för närvarande 6,996 kronor) och att pensionsåldern
för honom skulle vara 65 år.
Dessa bestämmelser vore i och för sig icke av beskaffenhet att giva anledning
till olika tolkning; deras innebörd vore oförtydbar och bekräftades
genom de av kommunikationsverkens lönenämnd meddelade utdragen av
den motivering för bestämmelserna, som funnes i kommunikationsverkens
lönekommittés betänkanden örn enhetligt lönesystem och örn tjänstepension.
Då Löfmarck, enligt Kungl. Majits förordnande, den 1 juli 1920. blev
distriktschef vid statens järnvägar, hade han alltsedan den 1 januari 193S
enligt konstitutorial innehaft distriktschefsbefattning vid statens järnvägar,
och på grund härav vore han utesluten från att komma i åtnjutande
av sådan pension, som enligt 2 kap. av förenämnda lag eljest vore medgiven
för ordinarie tjänstemän, som tillsattes genom förordnande. Då Löfmarck
vore född år 1872 och alltså ännu icke uppnått den för honom gällande
pensionsåldern av 65 år samt här icke förelåge några sådana omständigheter,
som författningsenligt kunde föranleda till förtidspensionering,
syntes pension enligt gällande bestämmelser icke kunna tilläggas
honom, örn han avginge med utgången av juni månad 1932.
Enligt vad av kommunikationsverkens lönenämnds i ärendet avgivna
utlåtande framginge, skulle Löfmarcks avgång från distriktschefstjänsten
redan vid nämnda tidpunkt vara föranledd av hans avsikt att antaga eli
anbud att övergå i svenska järnvägsföreningens och svenska jiirnvägarnas
arbetsgivarförenings tjänst såsom verkställande direktör. Örn, såsom
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 19C> hafi. (Nr 23b.) 2
Departements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
nämnden framhållit, en sådan anordning befunnes böra från statens sida
befrämjas, förelåge givetvis anledning att söka på något sätt underlätta
genomförandet.
Med hänsyn till att Löfmarck innehade sin distriktschefstjänst på förordnande
syntes den anordningen icke kunna ifrågakomma att låta honom
med åtnjutande av tjänstledighet lönlös kvarstå i statens järnvägars tjänst
intill uppnådd pensionsålder, en utväg som eljest måhända kunnat anlitas.
Ej heller vore statskontoret benäget att tillstyrka utverkande av pension
åt Löfmarck, örn denna, såsom med framställningen syntes åsyftas, skulle
börja utgå redan vid den tilltänkta avgången från befattningen vid statens
järnvägar. Enligt statskontorets mening kunde det nämligen knappast
anses föreligga anledning för staten att bereda honom pension tidigare
än han vid kvarstående i tjänst vid statens järnvägar skulle hava
tillträtt sådan förmån. Emellertid syntes anledning förefinnas till det antagande,
att Lö tinar eks huvudsakliga intresse vore riktat på att få pension
för sin långvariga statstjänst och att det vore av mera underordnad
betydelse för honom, örn denna förmån icke skulle komma att utgå förr än
lian uppnått den stadgade pensionsåldern. Det syntes därför statskontoret,
som örn med hänsyn till föreliggande omständigheter det borde tagas i
övervägande, huruvida icke föreliggande framställning kunde såtillvida
vinna beaktande, att Kungl. Majit hos riksdagen utverkade medgivande
därtill, att Löfmarck, som syntes kunna räkna mer än 35 tjänstår i statens
tjänst och under fulla 30 år erlagt avgift för egen pensionering, finge
vid uppnådda 65 levnadsår tillträda pension från statens järnvägar till
belopp av 6,996 kronor årligen.
Av vad i ärendet anförts torde få anses framgå, att Löfmarck, örn han
på egen begäran erhåller avsked från sin distriktscliefsbefattning från och
med den 1 juli 1932, författningsenligt icke kan komma i åtnjutande av
pension på grund av sin anställning vid statens järnvägar, enär han vid
nämnda tidpunkt icke uppnått den för honom gällande pensionsåldern av
65 år. Däremot uppfyller Löfmarck i fråga örn antalet tjänstår och med
avseende å erlagda pensionsavgifter villkoren för åtnjutande av hel tjänstepension
från statens järnvägar.
Med hänsyn till de skäl, som åberopats till stöd för Löfmarcks ansökning
örn pension — och särskilt i betraktande av det förhållandet, att det även
ur statsverkets synpunkt måste anses vara av intresse, att Löfmarck
blir i tillfälle att emottaga den honom erbjudna befattningen i svenska
järnvägsföreningens tjänst — finner jag mig emellertid böra tillstyrka,
att åtgärd vidtages för beredande av pension åt Löfmarck
Beträffande formen härför ansluter jag mig i huvudsak till statskontor^
förslag. Nämnda förslag, vilket såsom av det föregående framgår innebär,
att Löfmarck efter uppnåendet av den för honom gällande pensionsåldern,
65 år, skall äga uppbära pension, såsom örn han intill nämnda ålder
kvarstått i statens järnvägars tjänst, torde dock skäligen böra modifieras
genom medgivande, att, därest Löfmarck på grund av sjukdom nödgas
före uppnådd ålder av 65 år lämna omförmälda anställning i enskild tjänst
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234. 11
nied avstående av därmed förenad lön, han redan då må tillträda statspensionen.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att distriktschefen vid statens järnvägar Gösta Emil
Löfmarck må, för den händelse han före uppnådd pensionsålder
av 65 år avgår ur statens järnvägars tjänst
för att tillträda anställning såsom verkställande direktör
hos svenska järnvägsföreningen och svenska
järnvägarnas arbetsgivarförening, utan hinder därav
vid uppnådda 65 levnadsår från statens järnvägar
komma i åtnjutande av den pension, vartill han varit
berättigad, därest han då kvarstått i tjänst, med rätt
för Löfmarck att, örn han före uppnåendet av 65 års
ålder på grund av sjukdom nödgas lämna omförmälda
anställning i enskild tjänst med avstående av därmed
förenad lön, redan från tidpunkten för avgången från
sistherörda anställning erhålla pension från statens
järnvägar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hjalmar Ekengren.