Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
1
Nr 229.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande
av rätt till s. k. rekreationsresor för viss
personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i
Boden; given Stockholms slott den 16 mars 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majtts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. llundqvist.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Earsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Rundqvist:
I sitt den 15 mars 1923 avgivna betänkande och förslag rörande revision
av Sveriges försvarsväsende anförde försvarsrevisionen (del. I, sid. 594) i
samband med behandling av frågan örn vidtagande av åtgärder för säkerställande
av officersrekryteringen vid i övre Norrland och särskilt i Boden
förlagda truppförband, att det borde tagas under omprövning lämpligheten
av att bereda officerare och underofficerare vid de i övre Norrland förlagda
Bihang till riksdagens protokoll 1232. 1 sami. 131 haft. (Nr 229.) om 32 ]
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
truppförbanden förmånen av att jämte deras familjer en gång örn året på
statens bekostnad företaga resa till landets sydligare delar.
I proposition (nr 20) till 1924 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande föreslogs — förutom andra åtgärder, avsedda att bidraga till en
gynnsam rekrytering av officers- oell underofficerskårerna vid i Boden förlagda
truppförband — att officerare och underofficerare med vederlikar, tillhörande
sagda truppförband och formationer, jämte deras familjemedlemmar
skulle tillförsäkras rätt till en årlig fri resa å järnväg till sydligare delar
av landet.
Riksdagen, som ansåg Kungl. Maj:ts i berörda proposition framlagda
olika förslag till säkerställande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna
vid de i Boden förlagda truppförbanden böra prövas i samband
med frågan örn införande av ett s. k. passagesystem vid ifrågavarande truppförband,
anhöll, att förslag till tryggande av omförmälda rekrytering snarast
möjligt måtte föreläggas riksdagen.
I proposition till riksdagen angående försvarsväsendets ordnande den 20
februari 1925, nr 50, anförde föredragande departementschefen i samband
med framläggande av förslag rörande vidtagande av vissa åtgärder till säkerställande
av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna vid i Boden
förlagda truppförband (däribland införande av passägesystem vid Norrbottens
regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens artillerikår), att det i
1924 års försvarsproposition framlagda förslaget örn tillförsäkrande av rätt
för officerare och underofficerare med vederlikar vid i Boden förlagda truppförband
jämte deras familjemedlemmar till en årlig fri resa till sydligare
delar av landet syntes departementschefen vara väl befogat och i och för
sig tilltalande samt ägnat att i avsevärd mån bidraga att skapa gynnsamma
levnadsförhållanden för personalen. Ehuruväl denna åtgärd otvivelaktigt
skulle bidraga till rekryteringens underlättande, funne departementschefen
sig dock med hänsyn till de konsekvenser, en sådan anordning skulle medföra
i fråga örn andra grupper av statens befattningshavare, icke böra framlägga
något förslag härom. Däremot syntes det böra tagas under övervägande,
huruvida icke här nämnd personal jämte familjemedlemmar kunde
beredas rätt att mot vanlig avgift för militärbiljett företaga en resa årligen
till sydligare delar av landet.
Riksdagen lämnade departementschefens berörda uttalande utan erinran.
Sedan chefen för generalstaben i anslutning till de av 1925 års riksdag
godkända grunder för säkerställande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna
vid vissa i Boden förlagda truppförband avgivit förslag rörande
passagesystem för Norbottens regemente, Bodens artilleriregemente
och Norrbottens artillerikår m. m. samt vederbörande myndigheter häröver
avgivit utlåtanden, meddelade Kungl. Majit den 13 januari 1928 vissa bestämmelser
i ämnet, varjämte Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
taga under omprövning frågan örn beredande av rätt för vissa militära beställningshavare
i Boden att jämte familjemedlemmar företaga vissa resor
söderut mot avgift för militärbiljett.
3
Kungl. Majus proposition nr 229.
Genom brev den 15 november 1928 medgav Kungl. Maj:t, att officerare
och underofficerare jämte vederlikar med beställning på aktiv stat vid Norrbottens
regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens artillerikår
jämte deras hustrur och sådana hemmavarande barn, som icke fyllt 18 år,
finge vid en resa årligen i rekreationssyfte, när resan å statens järnvägar
skedde till Bollnäs eller söder därom belägen station, färdas å nämnda
järnvägar mot avgift för person och tariffzon av 37.5 öre för person, som
fyllt 12 år, samt hälften av nämnda avgift för barn, som fyllt 3 men icke
12 år, ävensom för barn, som icke fyllt 3 år men för vilket särskild plats
begärdes; och skulle under resor av angivet slag ifrågavarande personal
äga rätt att utan särskilt medgivande färdas å snälltåg, varjämte beträffande
sagda resor i tillämpliga delar skulle gälla de bestämmelser, vilka innehölles
i § 5 mom. 5—7 och § 6 i militärtaxan, med iakttagande av att officerare
med vederlikar skulle, örn utrymmet så medgåve, äga färdas i andra och
underofficerare med vederlikar i tredje klassens vagn, samt att vederbörande
familjemedlemmar skulle äga färdas i samma vagnsklass som familjefadern.
Uti två vid 1929 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 124 och II: 312)
hemställdes, att riksdagen måtte besluta,
a) att den jämlikt kungl, brevet den 15 november 1928 medgivna rätten
för personal å aktiv stat (jämte familjemedlemmar) vid vissa i Boden förlagda
truppförband att mot nedsättning i eljest utgående biljettpris för resa
å statens järnvägar i rekreationssyfte företaga en resa årligen till Bollnäs
eller söder därom belägen station måtte utsträckas att omfatta jämväl motsvarande
personal vid samtliga staber, truppförband och anstalter i Boden
å aktiv stat, eller på förordnande, eller i arvodesbefattning, ävensom personal
på övergångsstat, vilken toges i anspråk för ständig tjänstgöring;
b) att vid sådan rekreationsresa vederbörande skulle äga rätt att efter
eget val färdas i andra eller tredje klass å järnväg samt därvid inom respektive
vagnsklass åtnjuta nedsättning i eljest utgående ordinarie biljettpris med
50 procent för person, som fyllt 12 år, samt hälften av den sålunda reducerade
avgiften för barn, som fyllt 3 men icke 12 år, ävensom för barn, som icke
fyllt 3 år men för vilket särskild plats begärdes, samt att under resor av
angivet slag ifrågavarande personal skirlle äga rätt att utan särskilt medgivande
färdas å snälltåg.
Efter därom av riksdagens statsutskott gjord framställning anbefallde
Kungl. Majit järnvägsstyrelsen och försvarsväsendets lönenämnd att till utskottet
avgiva yttrande i anledning av berörda motioner.
Järnvägsstyrelsen anförde, bland annat, att vad beträffade omfattningen
av den till Boden förlagda militärpersonal, som borde komma i åtnjutande
av ifrågavarande biljettprisnedsättning, syntes det styrelsen vara riktigast,
att nedsättningen, så länge densamma tillämpades, finge tillgodonjutas ej
blott av officerare och underofficerare jämte vederlikar med beställning på
aktiv stat vid Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens
artillerikår utan av alla till Boden förlagda officerare och under
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
officerare med vederlikar (jämte hustrur och vissa barn), som toges i anspråk
för ständig tjänstgöring därstädes.
För svar sväsendets lönenämnd framhöll, bland annat, att Kungl. Majit vid
meddelandet av bestämmelserna i brevet den 15 november 1928 syntes hava
utgått från, att det i betraktande av ifrågavarande förmåns ändamål att utgöra
ett led i åtgärderna att säkerställa personalbehovet i Boden icke vore
påkallat att utsträcka densamma till annan personal, än den som vore fast
knuten till i Boden förlagda truppförband. Enligt lönenämndens mening
borde också denna synpunkt tillmätas avgörande betydelse. Skulle man
lämna densamma ur sikte och endast med hänsyn till de av motionärerna
påpekade svåra tjänstgörings- och klimatiska förhållandena i Boden medgiva
i motionerna avsedd personal rätt att komma i åtnjutande av förmånen i
fråga, kunde detta beträffande annan personal, såväl vid som utom försvarsväsendet,
medföra konsekvenser, vilka det icke syntes vara möjligt att för
närvarande överskåda. På grund av det anförda ansåge sig lönenämnden
icke böra tillstyrka bifall till motionärernas ifrågavarande förslag.
I skrivelse den 14 maj 1929, nr 164, förklarade sig riksdagen ej hava
något att erinra mot, att ifrågavarande resekostnadsförmån utsträcktes att
jämväl omfatta personal å aktiv stat eller övergångsstat vid samtliga staber,
truppförband och anstalter i Boden. Däremot funne riksdagen icke skäl
föreligga att medgiva sagda förmån åt sådan i Boden tjänstgörande personal,
som icke vore anställd på vare sig aktiv stat eller övergångsstat. Vidare
funne riksdagen, då föreskrifterna angående nedsättning i biljettpriset vid
ifrågavarande rekreationsresor icke syntes tillfredsställande, en förändring
av dessa bestämmelser i av motionärerna angiven riktning vara påkallad.
Biksdagen anhölle alltså, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande
vad i förenämnda motioner föreslagits i fråga örn ytterligare åtgärder
för underlättande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna i
Boden.
Genom brev den 1 november 1929 fann Kungl. Majit, med upphävande
av brevet den 15 november 1928, gott medgiva, att officerare och underofficerare
jämte vederlikar på aktiv stat med förläggningsort i Boden samt
till övergångsstat tvångsvis överförda beställningshavare, vilka förordnats
att i Boden uppehålla befattningar, som enligt gällande organisation skulle
bestridas av pensionerad personal, eller eljest toges i anspråk för ständig
tjänstgöring i Boden, ävensom nu nämnda beställningshavares hustrur och
sådana hemmavarande barn, som icke fyllt 18 år, finge vid en resa årligen
i rekreationssyfte, när resan å statens järnvägar skedde till Bollnäs eller
söder därom belägen station, färdas å nämnda järnvägar i, efter eget val,
andra eller tredje vagnsklassen mot avgift motsvarande för person, som
fyllt 12 år, hälften av det för tariffzon i allmän trafik gällande biljettpris
för den vagnsklass, som för resan i verkligheten begagnades, samt för barn,
som fyllt 3 men icke 12 år, ävensom för barn, som icke fyllt 3 år men för
vilket särskild plats begärdes, hälften av den avgift, vilken för dylik resa,
5
Kungl. Majus proposition nr 229.
enligt vad här ovan sagts, skulle erläggas av person, som fyllt 12 år; och
skulle under resor av angivet slag den resande äga rätt att utan särskilt
medgivande färdas å snälltåg, varjämte beträffande sagda resor i tillämpliga
delar skulle gälla de bestämmelser, vilka innehölles i § 5 mom. 5—7 och
§ 6 i militärtaxan.
Uti en vid 1931 års riksdag väckt motion (II: 240) hemställdes, att den
genom kungl, brevet den 1 november 1929 viss personal i Boden beviljade
rätten till s. k. rekreationsresor måtte utsträckas att omfatta även de i Boden
ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän vid lantförsvaret, vilkas
avlöning m. m. utginge enligt kungörelsen den 22 juni 1928 (S. F. S. nr
215/1928).
Efter därom av vederbörande utskott gjord framställning anbefallde Kungl.
Maj:t arméförvaltningen att till utskottet avgiva yttrande över den ifrågavarande
motionen.
Arméförvaltningen anförde, bland annat, att ämbetsverket icke hade något
att erinra mot, att den jämlikt kungl, brevet den 1 november 1929 viss personal
i Boden beviljade rätten att företaga vissa rekreationsresor mot nedsatt
avgift utsträcktes att gälla för de i motionen avsedda extra ordinarie
tjänstemännen vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. m. utginge enligt kungörelsen
den 22 juni 1928. Därest medgivande härtill lämnades, ansåge
dock arméförvaltningen rättvisan kräva, att motsvarande förmån bereddes
även sådan i Boden ständigt tjänstgörande kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal,
som avsåges i 4 kap. av nämnda kungörelse.
Uti skrivelse den 6 maj 1931, nr 174, yttrade riksdagen, att riksdagen i
likhet med arméförvaltningen intet hade att erinra mot att, på sätt i motionen
föreslagits, rätten till s. k. rekreationsresor utsträcktes att omfatta de
uti motionen avsedda, i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän
vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. m. utginge enligt kungörelsen den
22 juni 1928 (nr 215). I anslutning till vad arméförvaltningen i sitt berörda
yttrande anfört hade riksdagen därjämte ansett skäl föreligga för beredande
av motsvarande förmån jämväl åt sådan i Boden ständigt tjänstgörande
kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avsåges i 4 kap. av nyssnämnda
kungörelse. Riksdagen finge alltså anmäla, att riksdagen i anledning
av ifrågavarande motion medgivit, att den genom kungl, brevet den
1 november 1929 viss jmrsonal i Boden beviljade rätten till s. k. rekreationsresor
utsträcktes att omfatta i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie
tjänstemän vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. 11. förmåner utginge enligt
kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215), ävensom sådan i Boden ständigt
tjänstgörande kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avsåges i 4 kap.
av nämnda kungörelse.
Genom brev den 26 juni 1931 förordnade Kungl. Majit, i överensstämmelse
med riksdagens beslut, att den genom brevet den 1 november 1929
viss personal i Boden beviljade rätten till s. k. rekreationsresor skulle utsträckas
att omfatta i riksdagens skrivelse omförmälda personalkategorier.
fi Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
Framställ- Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse, dagtecknad den 10 september
n''svenska 1^31, Ilar svenska under officers förbundet gjort framställning angående bereunderofficers-
dande av rätt till s. k. rekreationsresor åt pensionerad personal i arvodesforbundet.
befattning vid försvarsväsendet nied tjänstgöringsort i Boden. Till stöd för
framställningen bär förbundet anfört bland annat:
Genom det av 1931 års riksdag lämnade medgivandet bade rätten till
s. k. rekreationsresor i icke obetydlig omfattning utvidgats utöver den gräns,
som angivits av motionärerna vid riksdagen år 1929, varvid dock fortfarande
den lilla personalgrupp i Boden, som utgjordes av pensionerad personal i
arvodesbefattning oell som motionärerna år 1929 föreslagit till erhållande
av rätt till rekreationsresor, blivit ställd utanför denna möjlighet. Genom
beslutet år 1931 att medgiva rätt till rekreationsresor även åt sådan personal,
till vilken avlöningen utginge enligt kungörelsen den 22 juni 1928,
syntes riksdagen hava frånträtt meningen vid beslutet örn s. k. rekreationsresor
år 1929, att sagda förmån borde vara medgiven endast för personal
på aktiv stat och övergångsstat.
Erfarenheterna från tiden efter det bestämmelserna örn vissa befattningars
upprätthållande av pensionerad personal varit gällande hade bestyrkt, att
möjligheterna till besättande av nämnda befattningar med pensionerad personal
varit förenade med svårigheter. Personal på övergångsstat, förordnad
att upprätthålla arvodesbefattningar i Boden, hade vid uppkommen ledighet
i sådan befattning till truppförband och anstalter sökt sig söderut, till dess
Kungl. Majit den 11 oktober 1929 utfärdat bestämmelser därom, att för
minskande av genom dylika transporter uppkommande avsevärda flyttningskostnader
skulle vederbörande myndighet utfärda förlängt förordnande att
gälla, så länge vederbörande kvarstode såsom tvångsvis överförd beställningshavare
på övergångsstat; allt för så vitt icke Kungl. Majit på framställning
i särskilt fall annorlunda förordnade. Härav framginge sålunda,
att svårigheterna för rekryteringen av arvodesbefattningarna i Boden varit
så betydande, att särskilda åtgärder ansetts erforderliga till förhindrande av
icke önskvärda täta ombyten. Dessa svårigheter komme sannolikt att ånyo
göra sig förnimbara, när övergångsstatspersonal icke längre funnes att tillgå
för besättandet av arvodesbefattningarna i Boden. Svårigheterna att då
rekrytera dessa befattningar genom pensionerad personal kunde befaras
bliva ändå större, därest nämnda personal funne sig berövad den under
tjänsten på aktiv stat tidigare ägda rätten till rekreationsresa. Med hänsyn
till underlättandet av rekryteringen av arvodesbefattningarna i Boden med
pensionerad personal syntes alltså samma skäl för rätt till rekreationsresor
åt dem kunna åberopas som för den aktiva personalen. Sedan riksdagen
numera medgivit, att rätten till s. k. rekreationsresor även finge tillkomma
personal, som vunnit sin anställning efter ansökan och som sålunda i nämnda
hänseende vore jämförlig med pensionerad personal i arvodesbefattning,
syntes rättvisan kräva, att nämnda förmån även finge tillkomma den lilla
personalgrupp i Boden, vilken såsom pensionerad bestrede arvodesbefattning
därstädes. De skäl, som av motionärerna till 1931 års riksdag åberopats
för den extra ordinarie personalen i fråga örn vinnande av rätt till
förmån av rekreationsresor, kunde även åberopas för pensionerad personal
i arvodesbefattning. Då icke heller arméförvaltningen haft något att erinra
mot utsträckandet av rätten till rekreationsresor till den extra ordinarie
personalen, utan dessutom ansett rättvisan kräva, att denna rätt utsträcktes
till att omfatta sådan personal, vilken av motionärerna i deras motion icke
medtagits, en mening som riksdagen för sin del även godkänt, syntes detta
giva ytterligare stöd för uppfattningen, att sagda förmån jämväl borde tillkomma
pensionerad personal i arvodesbefattning, tjänstgörande i Boden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 229. 7
Chefen för generalstaben, som den 9 oktober 1931 avgivit utlåtande i ärendet,
har — under framhållande av att rättvisa och billighet krävde, att förmånen
av rätt till s. k. rekreationsresor även tillkomme ifrågavarande pensionerade
personal — tillstyrkt framställningen.
I utlåtande den 16 oktober 1931 har arméförvaltningens civila departement
anfört, att departementet, i likhet med vad chefen för generalstaben uttalat,
ansåge det vara med rättvisa och billighet förenligt att, utöver den i breven
den 1 november 1929 och den 26 juni 1931 omförmälda personal, jämväl
pensionerad i arvodesbefattning tjänstgörande personal med placering i Boden
erhölle rätt att företaga s. k. rekreationsresor mot nedsatt avgift. Med hänsyn
härtill och då några konsekvenser icke syntes kunna föranledas av bifall
till framställningen, hade departementet, jämväl i betraktande av önskvärdheten
att rekryteringen av i Boden befintliga arvodesbefattningar underlättades,
icke något att erinra mot, att proposition avlätes till riksdagen i det i
framställningen avsedda syfte.
Järnvägsstyrelsen och statskontoret hava i utlåtanden den 15 respektive den
30 december 1931 icke funnit anledning till erinran mot svenska underofficersförbundets
ifrågavarande framställning.
Försvarsväsendets lönenämnd, som den 9 februari 1932 avgivit utlåtande i
ärendet, har anfört, bland annat, att lönenämnden med hänsyn till den utvidgning,
som vid skilda tillfällen ägt rum beträffande rätten att tillgodonjuta
förmånen av s. k. rekreationsresor — i likhet med de i ärendet hörda
myndigheterna — icke hade något att erinra mot bifall till den ifrågavarande
framställningen.
Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse, dagtecknad den 19 december
1931, har vidare försvarsväsendets underh efälsför hund hemställt, att fast anställt
manskap vid de i Boden förlagda truppförbanden måtte medgivas rätt
till s. k. rekreationsresor enligt enahanda grunder som stadgades i förenämnda
brev den 1 november 1929. Förbundet har anfört bland annat:
Rätten till rekreationsresor hade numera utsträckts att omfatta även personal,
som i löneliänseende vore ställd efter åtminstone fast anställt underbefäl,
och det syntes därför förbundet vara skäligt, att samma rätt också
medgåves det fast anställda manskapet eller i vart fall beställningshavare
med underbefäls grad. Medan statsmakterna vidtagit åtgärder i syfte att
säkerställa rekryteringen av bland annat officers- och underofficerskårerna
vid de i Boden förlagda truppförbanden, hade inga särskilda åtgärder vidtagits
för att säkerställa rekryteringen av det fast anställda manskapet vid
samma truppförband, och dock hade under åtminstone vissa tider stora
svårigheter förelegat att rekrytera det fast anställda manskapet där. Det
införda passagesystemet gynnade icke underbefälet, örn det tillämpades i
full utsträckning; tvärtom kunde underbefälet därigenom ställas sämre, örn
t. ex. en äldre underofficer erhölle transport till ett truppförband söderut
och i hans ställe en yngre underofficer transporterades upp till truppförbandet
i Boden. Det syntes dock vara ett givet intresse för försvarsväsendet
att vidtaga åtgärder, som kunde befrämja rekryteringen av det fast anställda
manskapet, ty en god rekrytering av underofficerskåren befrämjades därigenom,
att manskapskadern och då främst furirkåren liölles kvalitativt högt.
Framställning
från
försvarsväsendets
■underbefälsförbund.
8
Kungl. Mcij:ts proposition nr 229.
Det mäste sålunda föreligga skäl att även tillgodose furirerna på sådant sätt,
att de icke begagnade första tillfälle att lämna tjänsten. I varje fall borde
manskapspersonalen i Boden därför beredas förmånen av billigare resor i
likhet med vad som medgivits för andra beställningshavare.
Manskapspersonalen viel de i Boden förlagda truppförbanden härstammade
i stor utsträckning från sydligare delar av landet, och givetvis önskade även
denna personal som regel företaga en resa årligen till sin hemtrakt. Med
hänsyn till deras löneställning borde de då medgivas att företaga denna resa
mot erläggande av samma biljettpris som det, vilket fastställts för beställningshavare
med större löneförmåner, helst som dessa senare beställningshavare
järnväg ägde rätt att efter vissa års tjänst i Boden erhålla transport söderut,
vilket icke vore fallet beträffande manskap i annan mån, än att samma rätt
också tillkomna dem efter erhållen befordran till underofficerare, men sådan
befordran vunnes ju endast av ytterst få. Bör gifta beställningshavare av
manskapet vore förmånen av billigare resor särskilt värdefull med hänsyn
till familjemedlemmarna, för vilka de nu måste erlägga avgift efter den vanliga
taxan, d. v. s. dubbel avgift mot den, som t. ex. en underofficer hade
att_ erlägga för sina familjemedlemmar. Nu kunde en underofficer en gång
årligen tillsammans med sin hustru resa t. ex. Boden—Stockholm—Boden
för en sammanlagd kostnad av 63 kronor i III klass, medan en furir för
samma _ resa för sig och sin hustru måste betala kronor 110: 25 (47: 25 för
egen militärbiljett + 63: —).
Ifrågavarande förmån hade utsträckts att omfatta bl. a. kvinnlig sjukvårds-
och ekonomipersonal. En del av denna personal hade en löneställning,
som vöre lägre än till och med den nyanställde volontärens, och ingen
hade så hög löneställning som en furir med lön efter 84 månaders tjänst.
Billighet och rättvisa krävde därför, att samma rätt tillerkändes manskapspersonalen
— i värjo fall innehavare av underbefälsbeställningar — helst
som inga särskilda kostnader åsamkades statsverket genom ett dylikt medgivande;
tvärtom kunde det antagas, att statens järnvägar härigenom komme
att erhålla större inkomster genom att manskapspersonalen, och främst då
familjeförsörjarna bland dessa, härigenom finge ekonomisk möjlighet att
företaga någon resa söderut, medan de nu mången gång på grund av sina
små löneförmåner måste avstå därifrån.
Chefen för generalstaben har i utlåtande den 21 januari 1932 förklarat sig
icke hava funnit något att erinra mot ifrågavarande framställning.
Arméförvaltningens åvila departement, som den 29 januari 1932 avgivit
utlåtande i ärendet, har anfört följande:
I anledning av nu föreliggande framställning ansåge departementet sig
böra framhålla, att ifrågavarande förmån knappast syntes böra ställas i relation
till de olika personalgruppernas ställning på löneskalan utan till de
olika anställningsförhållanden, som vore rådande för skilda personalgrupper.
I. sistnämnda hänseende förelåge väsentliga skiljaktigheter mellan, å ena
sidan, det fast anställda manskapet och, å andra sidan, officerare och underofficerare
med vederlikar samt extra ordinarie tjänstemän och kvinnlig sjukvårds-
och ekonomipersonal. Vad den sistnämnda gruppen beträffade, vilkens
löneställning särskilt berörts i den föreliggande framställningen, finge
departementet erinra, att denna personal jämlikt kungörelsen den 22 juni
1928, nr 215, anställdes mot skriftligt antagningsbevis. Enligt 30 § jämförd
med 4 § 2 mom. av kungörelsen skulle entledigande av personalen av annan
anledning än tjänstefel ske efter skriftlig uppsägning, vilken så vitt möjligt
borde ske. senast tre månader före anställningens upphörande. Ifrågavarande
personal innehade således en anställning, som normalt förutsattes komma
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
att pågå, intill dess befattningshavaren uppnådde sådan ålder, att pension
kunde komma att utgå till vederbörande. I olikhet härmed innehade det
fast anställda manskapet kontraktsanställning på viss begränsad tid. Enligt
kungörelsen den 24 mars 1916, nr 146, angående antagande och avskedande
av volontär (fast anställt manskap) vid armén, med undantag av musikvolontär,
avd. I mom. 3, skulle tiden för den första anställningen såsom volontär
enligt regements-(kår-)cliefs beprövande bestämmas till 2, 3 eller 4 år.
Vid kontraktstidens utgång upphörde anställningen automatiskt, för såvitt
icke förnyat tjänsteavtal träffades. Dylikt avtal finge enligt åberopade kungörelsen
avd. I mom. 6 omfatta en tid från omkring 1/2 till högst 2 år räknat
från utgången av förut avtalad tjänstetid. Medan enligt vad ovan antytts
den icke-ordinarie personalen förutsattes kvarstå i tjänst tillsvidare,
intill dess vederbörande kunde komma i åtnjutande av pension, finge enligt
kungörelsen nr 146/1916 avd. II mom. 8 volontär icke bibehållas i volontäranställning
längre än till den 1 november det år, under vilket menig volontär
uppnådde 28 år och underbefäl av manskapet 34 år.
De sålunda påvisade olikheterna i anställningsförhållandena mellan ickeordinarie
befattningshavare och fast anställt manskap torde i och för sig
utesluta en sådan jämförelse mellan de båda personalgrupperna, som i framställningen
kommit till synes. I förevarande hänseende syntes manskap icke
heller kunna jämföras med den i departementets utlåtande den 16 oktober
1931 avsedda personalen.
För att förmånen att mot nedsatt avgift företaga rekreationsresor skulle
kunna av den därtill berättigade utnyttjas, torde vidare förutsättas, att vederbörande
vore tillförsäkrad viss semesterrätt. Så vore fallet beträffande
den icke-ordinarie personal, som åtnjöte avlöning enligt kungörelsen nr 215
år 1928, medan åter det fast anställda manskapet författningsenligt icke ägde
rätt till semester. I stället ägde manskapet jämlikt 5 § i manskapsavlöningsreglementet,
nr 128/1928, att under tjänstledighet av annan anledning
än sjukdom eller tjänsteförhinder på grund av giltigt förfall bibehålla oavkortad
lön under sammanlagt högst 20 söckendagar av ett och samma anställningsår.
Ehuru denna förmån till sina verkningar vore nära likställd
med semester, torde det dock på grund av utbildnings- och andra tjänstgöringsförhållanden
icke kunna förutsättas, att manskapet som regel kunde
erhålla dylik tjänstledighet i sammanhängande tidsföljd.
Med hänsyn till sålunda anförda förhållanden måste civila departementet
ställa sig tveksamt gentemot en utsträckning av ifrågavarande förmån till
det fast anställda manskapet. I varje fall kunde departementet icke tillstyrka,
att vid avlåtande av förslag i ämnet till riksdagen detsamma skulle
innebära, att förmånen skulle tillkomma allt manskap. Skulle en utsträckning
över huvud taget komma till stånd, syntes den böra begränsas till
innehavare av på stat uppförda furirsbeställningar. Såsom villkor för förmånens
åtnjutande syntes vidare böra föreskrivas, att vederbörande uppnått
viss ålder. Sålunda syntes i viss anslutning till ovannämnda stadgande i
avd. II mom. K av kungörelsen nr 146/1916 böra föreskrivas, att förmånen
finge åtnjutas först från och med det kalenderår, varunder vederbörande
uppnådde 29 års ålder.
Järnvägsstyrelsen har i avgivet utlåtande den 16 februari 1932, under åberopande
av vad arméförvaltningens civila departement i ärendet anfört, ansett
sig böra avstyrka bifall till framställningen. Därjämte har järnvägsstyrelsen
— i likhet med vad som varit fallet, då styrelsen yttrat sig över förslag till
do föreskrifter, vilka sedermera upptagits i förenämnda brev den 15 november
1928 och den 1 november 1929 — hemställt, att därest den begärda ned
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 191 käft. (Nr 229.) 632 32 2
Departements
chofen.
10 Kungl. Majus proposition nr 229.
sättningen skulle komma att beviljas, statens järnvägar måtte av statsmedel
erhålla ersättning för den därav föranledda minskningen i järnvägarnas biljettinkomst.
I utlåtande den 1 mars 1932 har statskontoret anfört, att statskontoret i
likhet med järnvägsstyrelsen instämde i vad arméförvaltningens civila departement
anfört i sitt i ärendet avgivna utlåtande och ville dessutom för
egen del tillägga, att i ärendet intet framkommit, som gåve vid handen, att
några svårigheter förelåge med avseende å rekryteringen av manskapet vid
trujjpförbanden i Boden. Statskontoret funné sig därför icke kunna tillstyrka
bifall till den gjorda framställningen.
Försvarsväsendets lönenämnd har slutligen den 7 mars 1932 avgivit utlåtande
i ärendet och därvid anfört följande.
Den 9 februari 1932 hade lönenämnden avgivit utlåtande över en av
svenska underofficersförbundet gjord framställning angående beredande av
rätt till viss resekostnadsförmån för pensionerad personal i arvodesbefattning
vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden. I sagda utlåtande
hade lönenämnden erinrat bland annat örn, att nämnden i utlåtande den 21
februari 1929 till riksdagens statsutskott beträffande rätten till s. k. rekreationsresor
för i Boden tjänstgörande militär personal uttalat sig för ifrågavarande
förmåns begränsande till personal, som vore fast knuten till i Boden
förlagda truppförband. Vidare hade lönenämnden redogjort för den utvidgning,
som emellertid sedermera vid skilda tillfällen ägt rum i fråga örn
rätten att tillgodonjuta berörda förmån. Med hänsyn till denna utvidning
hade lönenämnden förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till
svenska underofficersförbundets framställning.
Vad anginge den nu remitterade framställningen, hade visserligen de däröver
hörda myndigheterna i allmänhet ställt sig avvisande mot densamma.
De skäl, som härvid anförts, syntes emellertid lönenämnden knappast tillräckliga
för att i åsyftade hänseende ställa nu ifrågavarande personalgrupp
överlag i en sämre ställning än övrig försvarsväsendet tillhörande, i Boden
tjänstgörande personal. Fastmera ville det förefalla lönenämnden, att de
synpunkter, som dikterat lönenämndens ståndpunkt i ovanberörda ärende,
talade för att åtminstone i viss utsträckning tillmötesgå jämväl föreliggande
framställning. Nära till hands skulle det måhända härvid ligga att låta förmånen
i fråga komma allt underbefäl i furirsbeställning till del. Då emellertid
tidpunkten för furirsbefordran vore ganska växlande, syntes det lönenämnden
lämpligare att göra rätten till förmånens åtnjutande beroende av
viss tids föregående anställning. Efter övervägande av olika på frågan inverkande
omständigheter hade lönenämnden därför stannat för att föreslå,
att förevarande framställning måtte på det sätt bifallas, att underbefäl, som
räknade minst fyra anställningsår vid truppförband i Boden, ''berättigades
att åtnjuta här avsedda förmån.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, avsåg rätten att komma i
åtnjutande av nedsättning i resekostnaderna till en början allenast officerare
och underofficerare jämte vederlikar med beställning på aktiv stat vid de tre
passagetruppförbanden Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente
och Norrbottens artillerikår. Sedermera har i enlighet med särskilda av
riksdagen åren 1929 och 1931 fattade beslut rätt till färd mot viss nedsatt avgift
(s. k. rekreationsresor) tillerkänts dels samtliga officerare och underofficerare
11
Kungl. Majus proposition nr 229.
jämte vederlikar på aktiv stat med förläggningsort i Boden samt till övergångsstat
tvångsvis överförda beställningshavare, vilka förordnats att i Boden
uppehålla befattningar, som enligt gällande organisation skola bestridas av
pensionerad personal, eller eljest tagas i anspråk för ständig tjänstgöring i
Boden, dels ock i Boden ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän
vid lantförsvaret, vilkas avlöning m. fl. förmåner utgår enligt kungörelsen
den 22 juni 1928 (nr 215), ävensom sådan i Boden ständigt tjänstgörande
kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som avses i 4 kap. av nämnda
kungörelse. En betydande utvidgning beträffande rätten att tillgodonjuta
ifrågavarande förmån har sålunda under de senaste åren ägt rum. Förslag
hava nu framkommit örn ytterligare utvidgning av berörda förmån.
Vad beträffar den av svenska underofficersförbundet gjorda framställningen
angående beredande av rätt till rekreation sresor åt den pensionerade
personalen i arvodesbefattning vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort
i Boden, hava samtliga i ärendet hörda myndigheter tillstyrkt bifall
till densamma. I likhet med myndigheterna finner jag intet vara att erinra
mot ett bifall till denna framställning.
Vad åter angår försvarsväsendets underbefälsförbunds hemställan örn utsträckande
av rätten till rekreationsresor att jämväl omfatta det fast anställda
manskapet vid i Boden förlagda truppförband, hava de över denna
framställning hörda myndigheterna givit uttryck åt olika uppfattningar. Sålunda
hava arméförvaltningens civila departement, järnvägsstyrelsen och
statskontoret ställt sig avvisande mot ett bifall till framställningen, medan
chefen för generalstaben tillstyrkt densamma och försvarsväsendets lönenämnd
föreslagit, att framställningen måtte på det sätt bifallas, att underbefäl,
som räknar minst fyra anställningsår vid truppförband i Boden, berättigas
att åtnjuta här avsedd förmån.
Att helt avvisa underbefälsförbundets hemställan synes mig icke vara
med rättvisa och billighet förenligt. Å andra sidan torde tillräckliga skäl
icke föreligga att låta allt fast anställt manskap i Boden komma i åtnjutande av
ifrågavarande förmån. En förutsättning för förmanens åtnjutande synes
mig böra vara, att anställningen blivit av mera varaktig natur. Lönenämndens
förslag, att rätten till företagande av resor mot nedsatt avgift skulle
göras beroende av fyra års anställningstid i Boden samt av vunnen befordran
till underbefäl, synes mig innebära en godtagbar lösning av förevarande
spörsmål. Ett bifall till förslaget torde vara ägnat att bidraga
till befrämjande av manskapsrekryteringen i Boden. Visserligen föreligga
på grund av rådande arbetslöshet för närvarande icke några nämnvärda
svårigheter med avseende å rekryteringen. Vid en återgång till mera normala
förhållanden å arbetsmarknaden torde man emellertid hava att räkna med,
att dylika svårigheter, i likhet med vad tidigare varit fallet, skola uppstå.
Järnvägsstyrelsens förut omförmälda hemställan om ersättning för minskning
i statens järnvägars biljettinkomst finner jag mig med hiinsyn till den
ståndpunkt statsmakterna tidigare intagit till förevarande spörsmål icke böra
förorda.
12
Kungl. Majit» proposition nr 229.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att rätt till företagande av vissa rekreationsresor mot nedsatt
avgift enligt enahanda grunder, som stadgats i Kungl.
Majis brev den 1 november 1929 angående sådan rätt för viss
i Boden tjänstgörande personal, må beredas dels pensionerad
personal i arvodesbefattning vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort
i Boden, dels ock underbefäl, som räknar minst fyra
anställningsår vid truppförband i Boden.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Tor Ericsson-Ärje.
Stockholm 1982. K. L. Beckmans Boktr.